# The Wonderful Adventures of Nils, The Boy

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch01. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch01.json.


Det var en gång en pojke.  
Once upon a time there was a boy.
> «Det var en gång»: The classic Swedish fairy-tale opening, literally 'it was one time' — exactly like English 'once upon a time'. It signals we are entering the register of folk story, not reportage.
Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig.  
He was about fourteen years old, tall and gangly and flaxen-haired.
Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.  
He was not good for much: what he wanted most of all was to sleep and eat, and after that he liked to get up to mischief.
> «ställa till» + noun: «Ställa till odygd» literally 'set up mischief' — «ställa till» is a particle verb meaning 'to cause/kick up' (trouble, a mess, a scene). A very common colloquial pattern: «ställa till besvär», «ställa till en scen».

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan.  
Now it was a Sunday morning, and the boy's parents were getting themselves ready to go to church.
> Archaic plural verb: In 1906 spoken and written Swedish still marked the plural of some verbs: «höllo» (they were holding/were in the process of) where modern Swedish just uses «höll» for all persons. Watch for this -o ending on plural preterites throughout the book — «gingo», «voro», «foro» are the same pattern.
Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar.  
The boy himself sat in his shirtsleeves on the edge of the table, thinking how lucky it was that both father and mother were going off, so that he'd get to do as he pleased for a couple of hours.
»Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.  
"Now I can take down father's gun and fire off a shot, without anyone needing to interfere," he said to himself.

Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom.  
But it was almost as if father had guessed the boy's thoughts, for just as he stood on the threshold, ready to leave, he stopped and turned toward him.
»Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig,» sade han, »så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma.  
"Since you don't want to go to church with mother and me," he said, "I think you can at least read the sermon at home.
Vill du lova, att du gör det?»  
Will you promise me you'll do that?"

»Ja,» sade pojken, »det kan jag väl göra.»  
"Yes," said the boy, "I suppose I can do that."
Och han tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.  
And of course he thought that he wouldn't read any more of it than he felt like.

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett mor så fortfärdig.  
The boy thought he had never seen mother in such a hurry.
> «fortfärdig»: An old-fashioned word for 'in a hurry, quick about it' — «fort» (fast) + «färdig» (ready/done). Modern Swedish would more likely say «brådskande» or just «snabb».
I ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen.  
In an instant she was over at the wall-shelf, took down Luther's postil, and laid it on the table by the window with the day's sermon open.
> «postilla»: A postil — a book of sermons or homilies meant for reading aloud at home, one per Sunday of the church year. Households without easy access to church used a postil like Luther's to hold their own service.
Hon slog också upp i evangelieboken och lade den bredvid postillan.  
She also opened the book of Gospels and laid it beside the postil.
Sist drog hon fram till bordet den stora länstolen, som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs prästgård förra året, och där eljest ingen annan än far fick sitta.  
Last of all she pulled up to the table the big armchair that had been bought at the auction at the Vemmenhög parsonage the year before, and which otherwise no one but father was allowed to sit in.
> en- and ett-words, definite suffix: «länstolen» is an en-word: definite 'the armchair' takes the suffix -en. «bordet» (the table, seen later) is an ett-word: its definite suffix is -et. Swedish has no separate word for 'the' — gender decides which suffix a noun takes.

Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den där uppdukningen, för han ämnade inte läsa mer än en eller annan sida.  
The boy sat thinking that mother was going to far too much trouble with all that laying-out, for he didn't intend to read more than a page or two.
Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se tvärsigenom honom.  
But now, for the second time, it was exactly as if father could see straight through him.
Han gick fram till pojken och sade med sträng röst: »Kom nu ihåg, att du läser ordentligt!  
He went up to the boy and said in a stern voice, "Now remember to read it properly!
För när vi kommer tillbaka, ska jag förhöra dig på varenda sida, och har du då hoppat över någon, så går det inte väl för dig.»  
For when we come back, I'll test you on every single page, and if you've skipped any, it won't go well for you."

»Predikan är fjorton och en halv sida,» sade mor liksom för att råga måttet.  
"The sermon is fourteen and a half pages," said mother, as if to make matters worse.
»Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.»  
"You'd better sit down and start reading at once, if you're going to get through it."

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla.  
With that they finally left, and as the boy stood in the doorway watching them go, he felt he had been caught in a trap.
> V2: fronted adverb, verb second: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element opens the sentence, the finite verb must come next. Here the adverb «Därmed» ('with that') is fronted, so the verb «gingo» jumps ahead of the subject «de» — 'With-that went they', not 'With that they went'.
»Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de är borta,» tänkte han.  
"Now they're probably off congratulating themselves on having thought up such a fine scheme, that I have to sit hunched over the sermon the whole time they're gone," he thought.

Men far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig till något, utan i stället voro de ganska bedrövade.  
But father and mother certainly were not off congratulating themselves on anything; instead they were quite troubled.
> Archaic plural of «var»: «voro» is the pre-reform plural preterite of «vara» ('to be'): modern Swedish uses «var» for every person. This book, written in 1906, keeps the old plural forms — «voro», «äro» — throughout, especially in narration.
De voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa.  
They were poor cottar folk, and their place was not much bigger than a garden patch.
> «husman»: A «husman» was a landless rural laborer who rented a small cottage and plot from a farmer in exchange for labor — a step below owning a farm. «Husmansfolk» names this whole class: cottars.
Då de först flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och gäss.  
When they first moved there, the place could support no more than one pig and a couple of hens, but they were unusually hardworking and capable people, and now they had both cows and geese.
Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade haft sonen att tänka på.  
They had gotten on tremendously well, and they would have walked to church content and cheerful on that fine morning, if they hadn't had their son to worry about.
Far klagade över att han var trög och lat: ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig, att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss.  
Father complained that he was slow and lazy: he had refused to learn anything at school, and he was so useless that he could barely be trusted to herd the geese.
Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor.  
And mother did not deny that this was true, but what troubled her most was that he was wild and unkind, hard on animals and spiteful toward people.
»Måtte Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!» sade mor.  
"May God break his wickedness and give him a different nature!" said mother.
»Annars blir han till en olycka för både sig själv och oss.»  
"Otherwise he'll become a misfortune, both to himself and to us."

Pojken stod en lång stund och funderade om han skulle läsa predikan eller inte.  
The boy stood for a long while wondering whether he should read the sermon or not.
Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var det bäst att vara lydig.  
But then he decided that this time it was best to be obedient.
Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa.  
He sat down in the parsonage armchair and began to read.
Men då han hade hållit på en stund med att rabbla upp orden halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och han märkte, att han nickade till.  
But after he had been mumbling the words half aloud for a while, it was as if that muttering had lulled him to sleep, and he noticed himself nodding off.

Ute var det allra vackraste vårväder.  
Outside it was the loveliest spring weather.
Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång.  
The year had gotten no further than the twentieth of March, but the boy lived in Västra Vemmenhög parish, far down in southern Skåne, and there spring was already in full swing.
Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande.  
It was not green yet, but it was fresh and budding.
Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten.  
There was water in every ditch, and the coltsfoot stood in bloom along the ditch banks.
> «hästhovsört»: Literally 'horse-hoof herb' — coltsfoot (Tussilago farfara), one of the earliest wildflowers to bloom in the Nordic spring, often before its own leaves appear.
Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt.  
All the brushwood growing on the stone wall had turned brown and glossy.
Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick.  
The beech forest far off stood as if swelling, growing denser by the moment.
Himmelen var hög och rent blå.  
The sky was high and purely blue.
Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade.  
The cottage door stood ajar, so that the trilling of the larks could be heard inside the room.
Hönsen och gässen gingo på gården, och korna, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till ett råmande.  
The hens and geese walked about the yard, and the cows, who could feel the spring air even in their stalls, now and then let out a low.

Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen.  
The boy read and nodded and fought against sleep.
»Nej, jag vill inte somna,» tänkte han, »för då hinner jag inte igenom det här på hela förmiddagen.»  
"No, I don't want to fall asleep," he thought, "because then I won't get through this all morning."

Men hur det var, så somnade han.  
But however it happened, he fell asleep.

Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig.  
He didn't know whether he had slept a little or a long while, but he woke because he heard a faint noise behind him.

På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet.  
On the very windowsill right in front of the boy stood a small mirror, and in it almost the whole room could be seen.
I detsamma som nu pojken lyfte huvudet, råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.  
Just as the boy now lifted his head, he happened to glance in the mirror, and then he saw that the lid of mother's chest had been thrown open.

Det var så, att mor ägde en stor, tung, järnbeslagen ekkista, som ingen annan än hon själv fick öppna.  
The fact was, mother owned a big, heavy, iron-bound oak chest that no one but she herself was allowed to open.
Där förvarade mor allt det, som hon hade ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om.  
In it mother kept everything she had inherited from her own mother, and which she was especially careful of.
Där lågo ett par gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol och pärlbesatt bröstsmäck.  
In it lay a couple of old-fashioned peasant women's costumes of red cloth, with a short bodice and pleated skirt and a pearl-trimmed bib.
> «bröstsmäck»: An embroidered or beaded bib worn over the chest as part of a traditional folk costume (compare the tomte's own «smäck» later in this chapter) — one of the heirloom pieces mother keeps locked away.
Där funnos stärkta, vita huvudklutar och tunga silversöljor och kedjor.  
There were starched white headcloths, and heavy silver buckles and chains.
Folk ville inte gå med sådant nu för tiden, och mor hade flera gånger tänkt på att göra sig av med de gamla sakerna, men så hade hon inte haft hjärta till det.  
People no longer wanted to wear such things nowadays, and mother had more than once thought of getting rid of the old things, but then she hadn't had the heart to.

Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod öppet.  
Now the boy saw quite clearly in the mirror that the lid of the chest stood open.
Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade stängt kistan, innan hon gick.  
He could not understand how this had happened, for mother had closed the chest before she left.
Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.  
It surely would not have happened that mother had left that chest open while he was home alone.

Han blev riktigt hemsk till mods.  
He grew truly uneasy at heart.
Han var rädd för att en tjuv hade smugit sig in i stugan.  
He was afraid that a thief had crept into the cottage.
Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln.  
He didn't dare move, but sat still and stared into the mirror.

Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten.  
While he sat waiting for the thief to show himself, he began to wonder what kind of black shadow was falling over the edge of the chest.
Han såg och såg och ville inte tro sina ögon.  
He looked and looked and would not believe his eyes.
Men det där, som till en början var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något verkligt.  
But that which at first was shadow-like grew ever clearer, and soon he noticed that it was something real.
Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red grensle över kistkanten.  
It was nothing less than a tomte sitting astride the edge of the chest.
> «tomte»: A tomte is a small household guardian spirit of Nordic folklore — usually invisible, tied to one farm, easily offended. This one has been caught in the act of admiring mother's heirlooms.

Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade aldrig tänkt sig, att de kunde vara så små.  
The boy had certainly heard people talk about tomtar, but he had never imagined they could be so small.
Han var inte mer än en tvärhand hög, han, som satt på kistkanten.  
He was no more than a hand's-breadth tall, the one sitting on the edge of the chest.
Han hade ett gammalt, rynkigt, skägglöst ansikte och var klädd i svart långrock, knäbyxor och bredskyggig, svart hatt.  
He had an old, wrinkled, beardless face, and was dressed in a black frock coat, knee breeches, and a broad-brimmed black hat.
Han var mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna, spännen i skorna och strumpeband, knutna i rosetter.  
He was very neat and fine, with white lace at his neck and wrists, buckles on his shoes, and garters tied in bows.
Han hade tagit upp ur kistan en broderad smäck och satt och såg på det gammaldags arbetet med sådan andakt, att han inte märkte, att pojken hade vaknat.  
He had taken an embroidered bib out of the chest, and sat gazing at the old-fashioned needlework with such devotion that he did not notice the boy had woken.

Pojken blev bra förvånad att få se tomten, men så särdeles rädd blev han däremot inte.  
The boy was quite astonished to see the tomte, but on the other hand he wasn't especially afraid.
Det var omöjligt att bli rädd för en, som var så liten.  
It was impossible to be afraid of someone so small.
Och eftersom tomten satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller hörde, tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket över honom eller något i den vägen.  
And since the tomte sat there so absorbed in his own affairs that he neither saw nor heard, the boy thought it would be amusing to play a trick on him: push him down into the chest and slam the lid shut over him, or something of the sort.

Men pojken var ändå inte så modig, att han vågade röra vid tomten med händerna, utan han såg sig om i stugan efter något, som han kunde stöta till honom med.  
But the boy was still not brave enough to touch the tomte with his bare hands, so he looked around the cottage for something he could use to poke him.
Han lät blickarna vandra från liggsoffan till slagbordet och från slagbordet till spisen.  
He let his eyes wander from the settle to the drop-leaf table, and from the table to the stove.
Han såg på grytorna och kaffepannan, som stodo på en hylla bredvid spisen, på vattenspannen vid dörren och på slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den halvöppna skåpdörren.  
He looked at the pots and the coffee pot standing on a shelf beside the stove, at the water pail by the door, and at the ladles and knives and forks and dishes and plates visible through the half-open cupboard door.
Han såg upp till fars bössa, som hängde på väggen bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelargonierna och fuksiorna, som blommade i fönstret.  
He looked up at father's gun, hanging on the wall beside the portraits of the Danish royals, and at the geraniums and fuchsias blooming in the window.
Allra sist föllo hans blickar på en gammal flughåv, som hängde på fönsterkarmen.  
Last of all his eyes fell on an old fly-net hanging on the window frame.

Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han ryckte den till sig och sprang upp och svängde den utmed kistkanten.  
Scarcely had he caught sight of the fly-net before he snatched it up, sprang forward, and swept it along the edge of the chest.
Och han blev själv förvånad över en sådan tur, som han hade.  
And he himself was astonished at the luck he had.
Han förstod nästan inte hur han hade burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten.  
He could hardly understand how he'd managed it, but he had actually caught the tomte.
Den stackaren låg på bottnen av den långa håven med huvudet neråt och kunde inte komma upp ur den.  
The poor fellow lay at the bottom of the long net with his head down, and couldn't climb back out of it.

I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till med sin fångst.  
In the first moment the boy had no idea what to do with his catch.
Han var bara noga med att svänga håven fram och tillbaka, för att inte tomten skulle få rådrum att klättra upp.  
He was only careful to keep swinging the net back and forth, so the tomte wouldn't get the chance to climb out.

Tomten började tala och bad så innerligt att bli frigiven.  
The tomte began to speak, and begged so earnestly to be set free.
Han hade gjort dem gott under många år, sade han, och var värd bättre medfart.  
He had done them good for many years, he said, and deserved better treatment.
Om nu pojken släppte lös honom, så skulle han ge honom en gammal speciedaler, en silversked och en guldpenning, som var lika stor som boetten på hans fars silverur.  
If the boy would now let him loose, he would give him an old specie-daler, a silver spoon, and a gold coin as big as the case of his father's silver watch.
> «speciedaler»: An old high-value Scandinavian silver coin, the 'specie-daler' — the tomte is offering real antique wealth, not pocket change.

Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gått honom så, att sedan han hade fått tomten i sitt våld, hade han blivit rädd för honom.  
The boy didn't think this was much of an offer, but it had happened that, once he had the tomte in his power, he had grown afraid of him.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade fått» is the pluperfect of «få» ('to get'): the imperfect of «ha» plus the supine form. It marks an action already complete before another past moment — contrast the plain preterite «fick» ('got'), naming one finished event with no such 'already-by-then' layering.
Han märkte, att han hade gett sig i lag med något, som var främmande och hemskt och inte hörde hans värld till, och han var bara glad att bli av med otyget.  
He realized he had gotten mixed up with something strange and uncanny that did not belong to his world, and he was simply glad to be rid of the creature.

Han gick därför genast in på köpet och höll håven stilla, för att tomten skulle kunna krypa ut ur den.  
So he agreed to the bargain at once and held the net still, so the tomte could crawl out of it.
> «gå in på» + noun: A particle verb: «gå in på» (literally 'go in on') means 'to agree to / accept' a deal or condition — «gå in på köpet» is 'to agree to the bargain'.
Men när tomten nästan var ute ur håven, kom pojken att tänka på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och allt möjligt gott.  
But when the tomte was almost out of the net, it occurred to the boy that he ought to have bargained for great riches and all sorts of good things.
Åtminstone borde han då ha ställt upp det villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom.  
At the very least he should have set the condition that the tomte should have conjured the sermon straight into his head.
»Så dum jag var, som gav honom fri!» tänkte han och började skaka håven, för att tomten skulle ramla ner igen.  
"How stupid I was to let him go free!" he thought, and started shaking the net so the tomte would tumble down into it again.

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar.  
But the very moment the boy did this, he got such a terrible slap that he thought his head would burst into pieces.
Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.  
He flew first against one wall, then against the other; finally he sank down onto the floor, and there he lay unconscious.

Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan.  
When he woke up again, he was alone in the cottage.
Han såg inte till ett spår efter tomten.  
He saw no trace of the tomte.
Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin vanliga plats i fönstret.  
The lid of the chest was closed, and the fly-net hung in its usual place at the window.
Om han inte hade känt hur högra kinden brände efter örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en dröm alltsammans.  
If he hadn't felt his right cheek burning from the slap, he would have been tempted to think the whole thing had been a dream.
»Hur som helst så lär väl far och mor påstå, att det inte har varit annat,» tänkte han.  
"Anyway, father and mother will probably claim it was nothing else," he thought.
»De kommer nog inte att göra något avdrag i predikan för tomtens skull.  
"They certainly won't give me any allowance in the sermon on the tomte's account.
Det är bäst jag sätter mig att läsa igen.»  
I'd better sit down and read again."

Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något underligt.  
But when he now walked toward the table, he noticed something strange.
Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit.  
Surely it couldn't be that the cottage had grown.
Men varav kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma fram till bordet?  
But then how was it that he had to take so many more steps than usual to reach the table?
Och vad gick det åt stolen?  
And what was wrong with the chair?
Den såg inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen.  
It didn't look any bigger now than it had a moment before, yet he first had to step up onto the rung between the chair legs and then climb to reach the seat.
Och på samma sätt var det med bordet.  
And it was the same with the table.
Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på armstödet.  
He couldn't see over the tabletop without climbing up onto the armrest.

»Vad i all världen är detta?» sade pojken.  
"What in the world is this?" said the boy.
»Jag menar tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela stugan.»  
"I do believe the tomte has bewitched the armchair and the table and the whole cottage."

Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan att rent av ställa sig i själva boken.  
The postil lay on the table, and it looked, to all appearances, just as it always did, but there must have been something wrong with it too, for he couldn't manage to read a single word in it without actually standing on the book itself.

Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp.  
He read a couple of lines, but then happened to glance up.
Därvid föllo hans blickar i spegeln, och då ropade han helt högt: »Se, där är ju en till!»  
Just then his eyes fell on the mirror, and he cried out loud, "Look, there's another one!"

För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i toppluva och skinnbyxor.  
For in the mirror he clearly saw a tiny, tiny little fellow dressed in a pointed cap and leather breeches.

»Den där är ju klädd alldeles som jag,» sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.  
"Why, that one's dressed exactly like me," said the boy, and clapped his hands together in astonishment.
Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.  
But then he saw that the little fellow in the mirror did the same thing.

Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.  
Then he began to pull his own hair and pinch his own arms and spin himself around, and instantly the one in the mirror imitated him.

Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.  
The boy ran around the mirror a couple of times to see whether some little fellow was hiding behind it.
Men han fann ingen där, och då började han skälva av skräck.  
But he found no one there, and then he began to tremble with fear.
Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, det var han själv.  
For now he understood that the tomte had bewitched him, and that the little fellow whose reflection he saw in the mirror was himself.

VILDGÄSSEN.  
THE WILD GEESE.

Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad till tomte.  
The boy simply could not bring himself to believe that he had been turned into a tomte.
»Det är väl bara en dröm och en inbillning,» tänkte han.  
"It's probably just a dream and my imagination," he thought.
»Om jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen.»  
"If I wait a few moments, I'll surely be human again."

Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen.  
He stood in front of the mirror and closed his eyes.
Han öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över.  
He didn't open them again until a couple of minutes had passed, expecting it to have gone away by then.
Men det hade det inte, utan han var och förblev lika liten.  
But it hadn't, and he remained just as small as before.
Eljest var han alldeles sådan, som han hade varit förut.  
Otherwise he was exactly as he had been before.
Det vita linhåret och fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit förminskat.  
The white flaxen hair, the freckles across his nose, the patches on his leather breeches, and the darn in his stocking — all of it was just the same, except that it had been shrunk down.

Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han.  
No, standing still and waiting did no good, he realized.
Han fick lov att försöka med något annat.  
He would have to try something else.
Och det klokaste, han kunde företa sig, tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och försona sig med honom.  
And the wisest thing he could do, he thought, would be to find the tomte and make peace with him.
> Reflexive verb + «sig»: «försona sig med (någon)» — 'to reconcile oneself with, make peace with' — is a reflexive verb: the action bends back onto the subject via «sig». Swedish leans on this reflexive «sig» constantly where English needs no pronoun at all ('make peace', not 'make peace to itself').

Han hoppade ner på golvet och började söka.  
He jumped down onto the floor and began to search.
Han tittade bakom stolar och skåp och under liggsoffan och i bakugnen.  
He looked behind chairs and cupboards, and under the settle, and in the baking oven.
Han kröp till och med ner i ett par råtthål, men han var inte i stånd att finna tomten.  
He even crawled down into a couple of rat holes, but he was unable to find the tomte.

Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart.  
While he searched, he wept and pleaded and promised every imaginable thing.
Aldrig mer skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifrån predikan.  
Never again would he break his word to anyone; never again would he be unkind; never again would he fall asleep and neglect the sermon.
Om han bara finge bli människa igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och lydig gosse av honom.  
If only he could become human again, he would turn into such a fine, kind, and obedient boy.
Men vad han än lovade, så hjälpte det inte det minsta.  
But whatever he promised, it didn't help in the least.

Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade bo i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde finna tomten.  
All at once he remembered having heard mother say that the little folk usually lived in the cow shed, and he decided at once to go there and see whether he could find the tomte.
> «småfolket»: A folkloric umbrella term, 'the little folk' — the hidden, small beings (tomtar and their kin) believed to live around a farm, especially in the cow shed and barn.
Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.  
It was lucky that the cottage door stood ajar, for he wouldn't have been able to reach the latch and open it, but now he slipped through without any trouble.

Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i rummet hade han förstås gått i strumpsockorna.  
When he came out into the entryway, he looked around for his clogs, for indoors he had of course been walking in his stocking feet.
Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga träskorna, men i detsamma såg han ett par små skor stå på tröskeln.  
He wondered how he'd manage with the big, clumsy clogs, but just then he saw a pair of small shoes standing on the threshold.
När han märkte, att tomten hade varit så omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu mer ängslig.  
When he realized that the tomte had been so thoughtful as to transform the clogs too, he grew even more anxious.
Det tycktes, som om det vore meningen, att den här bedrövelsen skulle räcka länge.  
It seemed as though this misery was meant to last a long time.

På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv.  
On the old oak plank lying in front of the entryway door, a house sparrow was hopping about.
Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: »Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!»  
No sooner had he set eyes on the boy than he cried out, "Tee-hee! Tee-hee! Look at Nils the goose boy! Look at Thumbietot! Look at Nils Holgersson Thumbietot!"
> «Tummetott» — the boy's new name: «Tummetott» ('Thumbietot' in the classic English translation) is the mocking nickname the birds give the shrunken boy — Sweden's answer to Tom Thumb. We also finally learn the boy's real name here: Nils Holgersson.

Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande.  
At once both the geese and the hens turned their eyes toward the boy, and there arose a terrible cackling.
»Kukeliku,» gol tuppen, »det var rätt åt honom.  
"Cock-a-doodle-doo," crowed the rooster, "it serves him right.
Kukeliku, han har ryckt mig i kammen.»  
Cock-a-doodle-doo, he's pulled my comb."
— »Ka, ka, ka, det var rätt åt honom,» ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet.  
"Cluck, cluck, cluck, it serves him right," cried the hens, and they kept this up endlessly.
Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och frågade: »Vem kan ha gjort det?  
The geese crowded together into a tight cluster, stuck their heads together, and asked, "Who could have done this?
Vem kan ha gjort det?»  
Who could have done this?"

Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade.  
But the strangest thing about all this was that the boy understood what they said.
Han var så förvånad, att han blev stående stilla på trappsteget och lyssnade.  
He was so astonished that he stood stock-still on the doorstep, listening.
»Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte,» sade han.  
"It must come from my having been turned into a tomte," he said.
»Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt.»  
"That's surely why I understand bird speech."

Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att säga, att det var rätt åt honom.  
He thought it unbearable that the hens wouldn't stop saying it served him right.
Han kastade en sten mot dem och ropade: »Tig med er, ert pack!»  
He threw a stone at them and shouted, "Shut up, you rabble!"

Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde vara rädda för honom.  
But he hadn't considered that he was no longer the sort the hens needed to be afraid of.
Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och skrek: »Ka, ka, ka, det var rätt åt dig.  
The whole flock of hens rushed at him, gathered around him, and shrieked, "Cluck, cluck, cluck, it serves you right.
Ka, ka, ka, det var rätt åt dig.»  
Cluck, cluck, cluck, it serves you right."

Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista hörseln.  
The boy tried to get away from them, but the hens ran after him, shrieking so that he nearly lost his hearing.
Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte stugkatten hade kommit gående.  
He would probably never have escaped them, if the house cat hadn't come strolling along.
Så snart hönsen sågo katten, tystnade de och låtsade inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter mask.  
As soon as the hens saw the cat, they fell silent and pretended to think of nothing but scratching in the dirt for worms.

Pojken sprang genast fram till katten.  
The boy ran straight up to the cat.
»Kära du Misse,» sade han, »du känner väl till alla vrår och smyghål här på gården?  
"Dear Puss," he said, "you must know every nook and hiding place on this farm?
> «Misse»: A common Swedish pet name for a cat, roughly like calling one 'Puss' or 'Kitty' in English.
Du får vara snäll och tala om för mig var jag kan finna tomten.»  
Please be kind and tell me where I can find the tomte."

Katten svarade inte genast.  
The cat didn't answer right away.
Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken.  
He sat down, curled his tail neatly around in front of his paws, and stared at the boy.
Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan.  
He was a big, black cat with a white patch on his chest.
Håret låg slätt och blänkte i solskenet.  
His fur lay sleek and shone in the sunlight.
Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå.  
His claws were drawn in, and his eyes were an even gray with only a thin little slit down the middle.
Katten såg genombeskedlig ut.  
The cat looked thoroughly good-natured.

»Nog vet jag var tomten bor,» sade han med len röst, »men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig.»  
"I certainly know where the tomte lives," he said in a smooth voice, "but it isn't said that I'm willing to tell you."

»Kära Misse, du får lov att hjälpa mig,» sade pojken.  
"Dear Puss, you must help me," said the boy.
»Ser du inte hur han har förtrollat mig?»  
"Can't you see how he has bewitched me?"

Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram.  
The cat opened his eyes a little, so that a green malice began to shine through.
Han spann och surrade av belåtenhet, innan han svarade.  
He purred and buzzed with satisfaction before he answered.
»Ska jag kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?» sade han till sist.  
"Should I perhaps help you, seeing as how you've so often pulled my tail?" he said at last.

Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var.  
Then the boy grew angry and completely forgot how small and powerless he now was.
»Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag,» sade han och sprang emot katten.  
"I can still pull your tail one more time, I can," he said, and ran at the cat.

I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur.  
In the next instant the cat had changed so much that the boy could hardly believe it was the same animal.
Vartenda hår på hans kropp stod på ända.  
Every single hair on his body stood on end.
Ryggen hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld.  
His back had arched, his legs had lengthened, his claws scraped the ground, his tail had become short and thick, his ears lay back, his mouth hissed, and his eyes stood wide open, glowing with red fire.

Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg framåt.  
The boy refused to let himself be frightened by a cat, and took yet another step forward.
Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och gapet öppet över hans strupe.  
But then the cat made a leap, came down right on top of the boy, knocked him over, and stood over him with his forepaws on his chest and his jaws open above his throat.

Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen.  
The boy felt the claws pressing through his vest and shirt into his skin, and the sharp canine teeth tickling his throat.
Han skrek på hjälp, allt vad han förmådde.  
He screamed for help with all his might.

Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne.  
But no one came, and he was quite certain that his last moment had arrived.
Då kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.  
Then he felt the cat draw in its claws and release its hold on his throat.

»Så där,» sade han, »nu kan det vara nog.  
"There now," he said, "that's enough.
Jag ska låta dig slippa undan den här gången för matmors skull.  
I'll let you off this time, for the mistress's sake.
Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss två det är, som nu har makten.»  
I only wanted you to know which of the two of us has the power now."

Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när han kom.  
With that the cat went on his way, looking just as sleek and gentle as he had when he came.
Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att söka efter tomten.  
The boy was so ashamed that he didn't say a word, but simply hurried off to the cow shed to search for the tomte.

Där funnos inte fler än tre kor.  
There were no more than three cows in there.
Men när pojken kom in, blev det ett bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro åtminstone trettio.  
But when the boy came in, there arose such a bellowing and commotion that one might easily have thought there were at least thirty of them.

»Mu, mu, mu,» råmade Majros.  
"Moo, moo, moo," lowed Majros.
»Det är då gott, att det finns rättvisa till i världen.»  
"It's a good thing there's justice in the world after all."

»Mu, mu, mu,» stämde de upp alla tre.  
"Moo, moo, moo," all three struck up together.
Han kunde inte höra vad de sade, så skreko de över varandra.  
He couldn't make out what they were saying, they bellowed so over one another.

Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför att korna voro i fullt uppror.  
The boy wanted to ask about the tomte, but he couldn't make himself heard, because the cows were in complete uproar.
De buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främmande hund in till dem.  
They were behaving just as they usually did when he let a strange dog in among them.
De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.  
They kicked with their hind legs, rattled their neck chains, turned their heads outward, and aimed with their horns.

»Kom hit du bara,» sade Majros, »så ska du få dig en spark, som du inte ska glömma på länge!»  
"Just you come here," said Majros, "and you'll get a kick you won't forget for a long time!"

»Kom hit,» sade Gull-Lilja, »så ska du få dansa på mina horn!»  
"Come here," said Gull-Lilja, "and you'll get to dance on my horns!"

»Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig träskon, som du brukade göra i somras!» röt Stjärna.  
"Come here, and you'll get to feel what it was like when you threw your clog at me, the way you used to do last summer!" bellowed Stjärna.

»Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på mig!» vrålade Gull-Lilja.  
"Come here, and you'll get paid back for the wasp you let loose in my ear!" roared Gull-Lilja.

Majros var den äldsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast.  
Majros was the oldest and wisest of them, and she was angriest of all.
»Kom hit,» sade hon, »så att jag får ge dig betalt för alla de gånger, som du har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som du har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspannen, och för alla de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig!»  
"Come here," she said, "so I can pay you back for every time you've pulled the milking stool out from under your mother, and for every time you've tripped her up when she came carrying the milk pail, and for all the tears she has stood here and wept over you!"

Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom var tomten fanns.  
The boy wanted to tell them that he was sorry for having been unkind to them, and that he would never be anything but kind from now on, if they would only tell him where the tomte was.
Men korna lyssnade inte till honom.  
But the cows did not listen to him.
De bråkade så, att han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.  
They carried on so that he grew afraid one of them might manage to tear herself loose, and he decided it was best to slip quietly out of the cow shed.

Då han kom ut igen, var han rätt modlös.  
When he came out again, he was quite discouraged.
Han kunde förstå, att ingen på gården ville hjälpa honom att finna tomten.  
He could understand that no one on the farm was willing to help him find the tomte.
Och litet skulle det väl också båta, om han funne honom.  
And it would probably do little good even if he did find him.

Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet och var övervuxen med törne och björnbärsrankor.  
He crawled up onto the broad stone wall that ran around the cottage and was overgrown with thorn and blackberry vines.
Där slog han sig ner för att tänka på hur det skulle gå, om han inte bleve människa igen.  
There he settled down to think about what would happen if he did not become human again.
När nu far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande.  
When father and mother came home from church now, there would surely be some wondering.
Ja, ett undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma både från Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmenhögs härad skulle man komma för att titta på honom.  
Yes, there would be wondering all over the countryside, and people would come both from Östra Vemmenhög and from Torp and from Skurup; from all of Vemmenhög district folk would come to gawk at him.
Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom på Kiviks marknad.  
And perhaps father and mother would take him along and show him off at the Kivik market.

Nej, det var förskräckligt att tänka på.  
No, it was dreadful to think about.
Han ville helst, att aldrig mer någon människa skulle få se honom.  
What he wanted most was that no human being should ever see him again.

Det var förfärligt vad han var olycklig.  
It was terrible how unhappy he was.
Ingen i hela världen var så olycklig som han.  
No one in the whole world was as unhappy as he.
Han var inte en människa mer, utan ett vidunder.  
He was no longer a human being, but a monster.

Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var någon människa.  
He began to gradually understand what it meant that he was no longer a human being.
Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med.  
He was cut off from everything now: he could not play with other boys, he could not take over the cottage from his parents, and he certainly could not get any girl to marry him.

Han satt och såg på sitt hem.  
He sat and looked at his home.
Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket.  
It was a small, whitewashed timber-framed house, seemingly pressed down into the ground beneath its tall, steep thatched roof.
> «korsvirkeshus»: A half-timbered ('cross-timber') house — a traditional building style of southern Sweden and Denmark, with a visible timber frame and whitewashed panels in between.
Uthusen voro också små, och åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast kunde vända sig på dem.  
The outbuildings were small too, and the little fields were so narrow that a horse could hardly turn around on them.
Men så litet och fattigt, som stället var, så var det nu alldeles för gott för honom.  
But small and poor as the place was, it was now much too good for him.
Han kunde inte begära bättre bostad än en håla under stallgolvet.  
He could ask for no better dwelling now than a hole under the stable floor.

Det var förunderligt vackert väder.  
It was wonderfully beautiful weather.
Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom.  
There was murmuring, and budding, and chirping all around him.
Men han satt i så tung sorg.  
But he sat in such heavy grief.
Han skulle aldrig mer bli glad åt något.  
He would never again be glad of anything.

Han hade aldrig sett himmelen så blå som i dag.  
He had never seen the sky so blue as today.
Och flyttfåglar kom det farande.  
And migrating birds came flying by.
De kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, och nu voro de på väg norrut.  
They came from abroad and had traveled across the Baltic Sea, heading straight for Smygehuk, and now they were on their way north.
De voro visst av många olika slag, men han kände inte igen några andra än vildgässen, som kommo flygande i två långa rader, som möttes i en vinkel.  
They were certainly of many different kinds, but he recognized none but the wild geese, which came flying in two long lines meeting at an angle.

Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi.  
Several flocks of wild geese had already passed by.
De flögo högt uppe, men han hörde ändå hur de skreko: »Nu bär det till fjälls.  
They flew high up, but he could still hear them crying, "Now off to the mountains.
Nu bär det till fjälls.»  
Now off to the mountains."

Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, sänkte de sig mot jorden och ropade: »Kom med!  
When the wild geese saw the tame geese walking about the yard, they swooped down toward the ground and called, "Come with us!
Kom med!  
Come with us!
Nu bär det till fjälls.»  
Now off to the mountains."

Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna.  
The tame geese couldn't help stretching up their necks and listening.
Men de svarade helt förståndigt: »Vi har det bra, som vi har det.  
But they answered quite sensibly, "We're doing fine as we are.
Vi har det bra, som vi har det.»  
We're doing fine as we are."

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det måtte ha varit en sann glädje att flyga i, så frisk och så lätt.  
It was, as I said, an immensely beautiful day, with air that must have been a true joy to fly in, so fresh and so light.
Och för varje ny vildgåsflock, som flög förbi, blevo tamgässen alltmer oroliga.  
And with every new flock of wild geese that flew past, the tame geese grew more and more restless.
Ett par gånger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa med.  
A couple of times they flapped their wings, as if they had a mind to go along.
Men då sade alltid en gammal gåsamor: »Var nu inte galna!  
But then an old goose-mother would always say, "Now don't be foolish!
De där får både hungra och frysa.»  
Those ones get to go hungry and freeze."

Det var en ung gåskarl, som vildgässens rop hade gett en riktig reslust.  
There was a young gander who had been given a real urge to travel by the cries of the wild geese.
»Kommer det en flock till, så följer jag med,» sade han.  
"If one more flock comes, I'm going along," he said.

Så kom en ny flock och skrek som de andra.  
Then a new flock came along and cried out like the others.
Då svarade den unga gåskarlen: »Vänta!  
Then the young gander answered, "Wait!
Vänta!  
Wait!
Jag kommer.»  
I'm coming."

Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men han var så ovan att flyga, att han föll ner till marken igen.  
He spread his wings and rose into the air, but he was so unaccustomed to flying that he fell back down to the ground again.

Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop.  
The wild geese must have heard his cry all the same.
De vände om och flögo sakta tillbaka för att se om han skulle komma.  
They turned around and flew slowly back to see whether he would come.

»Vänta!  
"Wait!
Vänta!» ropade han och gjorde ett nytt försök.  
Wait!" he cried, and made a new attempt.

Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården.  
The boy heard all this, lying there on the stone wall.
»Det vore bra stor skada,» tänkte han, »om den stora gåskarlen skulle fara sin väg.  
"That would be a great shame," he thought, "if the big gander were to go away.
Det skulle bli en sorg för far och mor, om han vore borta, när de kommer hem från kyrkan.»  
It would be a sorrow for father and mother if he were gone when they come home from church."

Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att han var liten och vanmäktig.  
As he thought about this, he again completely forgot that he was small and powerless.
Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om halsen på gåskarlen.  
He took a leap straight down into the flock of geese and threw his arms around the gander's neck.
»Du låter allt bli att flyga din väg, du,» ropade han.  
"You just leave off flying away, you," he cried.

Men just i detsamma hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle bära sig åt för att höja sig från marken.  
But just at that moment the gander had figured out how to manage lifting himself off the ground.
Han kunde inte hejda sig för att skaka av pojken, utan denne fick följa med upp i luften.  
He couldn't stop himself to shake the boy off, so the boy was carried along up into the air.

Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade.  
They shot upward so fast that the boy grew dizzy.
Innan han kom att tänka på att han borde släppa taget om gåskarlens hals, var han så högt uppe, att han skulle ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till marken.  
Before it occurred to him that he ought to let go of the gander's neck, he was already so high up that he would have killed himself if he had fallen to the ground.

Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma upp på gåsryggen.  
The only thing he could do to improve his situation was to try to climb up onto the goose's back.
Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor möda.  
And he did manage to work his way up there, though not without great effort.
Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de två svängande vingarna.  
Nor was it an easy thing to stay put on the slippery back between the two swinging wings.
Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.  
He had to grip deep into feathers and down with both hands so as not to tumble to the ground.

DET RUTIGA TYGSTYCKET.  
THE CHECKERED CLOTH.

Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund.  
The boy grew so dizzy that he didn't know what was happening to him for a long while.
Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm.  
The air whined and hissed against him, the wings swung, and it roared in the feathers like a whole storm.
Tretton gäss flögo omkring honom.  
Thirteen geese flew around him.
Alla flaxade och kacklade.  
All of them flapped and cackled.
Det dansade för hans ögon, och det susade för hans öron.  
Everything danced before his eyes, and everything roared in his ears.
Han visste inte om de flögo högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.  
He didn't know whether they flew high or low, or where they were headed.

Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde taga reda på vart gässen förde honom.  
At last he came enough to his senses to understand that he ought to find out where the geese were carrying him.
Men detta var inte så lätt, för han visste inte hur han skulle få mod att se ner.  
But this wasn't so easy, for he didn't know how he'd find the courage to look down.
Han var alldeles säker på att han skulle få svindel, om han försökte.  
He was quite certain he would get dizzy if he tried.

Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften.  
The wild geese did not fly especially high, because their newly arrived travel companion couldn't breathe in the very thinnest air.
För hans skull flögo de också litet långsammare än vanligt.  
For his sake they also flew a little more slowly than usual.

Till sist tvang pojken sig ändå att kasta en blick åt jorden till.  
At last the boy nonetheless forced himself to cast a glance down at the earth.
Då tyckte han, att under honom låg utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa små och stora rutor.  
Then he thought that spread out beneath him lay a great cloth, divided into an incredible number of small and large squares.

»Vart i all världen är jag nu kommen?» undrade han.  
"Wherever in the world have I gotten to?" he wondered.

Han såg ingenting annat än ruta vid ruta.  
He saw nothing but square after square.
Somliga voro sneda och somliga långsmala, men överallt var det hörn och raka kanter.  
Some were slanted and some long and narrow, but everywhere there were corners and straight edges.
Ingenting var runt, och ingenting var krokigt.  
Nothing was round, and nothing was crooked.

»Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner på?» sade pojken för sig själv utan att vänta, att någon skulle svara.  
"What is this big, checkered piece of cloth I'm looking down at?" said the boy to himself, without expecting anyone to answer.

Men vildgässen, som flögo omkring honom, ropade genast: »Åkrar och ängar.  
But the wild geese flying around him called out at once, "Fields and meadows.
Åkrar och ängar.»  
Fields and meadows."

Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skånska jorden, som han for fram över.  
Then he understood that the great checkered cloth was the flat Scanian land he was passing over.
Och han började begripa varför den såg så mångfärgad och rutig ut.  
And he began to understand why it looked so multi-colored and checkered.
De klargröna rutorna kände han först igen: det var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och hade hållit sig gröna under snön.  
The bright green squares he recognized first: those were the rye fields, which had been sown the previous autumn and had stayed green under the snow.
De gulgråa rutorna voro stubbåkrar, där det förra sommaren hade vuxit säd, de brunaktiga voro gamla klövervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplöjda trädesåkrar.  
The yellow-gray squares were stubble fields, where grain had grown the previous summer; the brownish ones were old clover leys, and the black ones were empty pastureland or ploughed-up fallow fields.
De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro säkert bokskogar, för i sådana stå de stora träden, som växa mitt i skogen, nakna om vintern, men småbokarna, som växa i skogsbrynet, behålla de torra, gulnade bladen ända till våren.  
The squares that were brown with yellow edges must surely be beech woods, for in these the great trees growing in the depths of the forest stand bare in winter, while the young beeches growing at the wood's edge keep their dry, yellowed leaves all the way until spring.
Det fanns också mörka rutor med grått i mitten: det var de stora, kringbyggda gårdarna med de svartnade halmtaken och de stensatta gårdsplanerna.  
There were also dark squares with gray in the middle: these were the great farmsteads built around a courtyard, with their blackened thatched roofs and paved yards.
Och så fanns det rutor, som voro gröna i mitten och omgärdade med brunt: det var trädgårdarna, där gräsmattorna redan började grönska, fast buskarna och träden, som stodo omkring dem, ännu voro i nakna, bruna barken.  
And then there were squares that were green in the middle and bordered with brown: these were the gardens, where the lawns had already begun to turn green, though the bushes and trees standing around them were still in their bare, brown bark.

Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg hur rutigt allting var.  
The boy couldn't help laughing when he saw how checkered everything was.

Men när vildgässen hörde, att han skrattade, ropade de liksom bestraffande: »Fruktbart och gott land.  
But when the wild geese heard him laughing, they called out as if in reproach, "Rich and good land.
Fruktbart och gott land.»  
Rich and good land."

Pojken hade redan blivit allvarsam.  
The boy had already turned serious.
»Att du kan skratta, du, som har råkat ut för det allra förskräckligaste, som kan hända en människa,» tänkte han.  
"That you can laugh, you, who have suffered the very worst thing that can happen to a person," he thought.

Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.  
He kept himself serious for a while, but soon he found himself laughing again.

Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, så att han kunde tänka på annat än att hålla sig kvar på gåsryggen, började han att lägga märke till hur full luften var av fågelflockar, som flögo norrut.  
As he grew used to the ride and the speed, so that he could think of something besides staying put on the goose's back, he began to notice how full the air was of flocks of birds flying north.
Och det var ett hojtande och ett ropande från flock till flock.  
And there was shouting and calling from flock to flock.
»Jaså, ni har kommit över i dag,» skreko somliga.  
"So, you've crossed over today," some of them cried.
— »Ja, vi har så,» svarade gässen.  
"Yes, so we have," answered the geese.
»Hur tror ni att det står till med våren?»  
"What do you think, how is spring coming along?"
— »Inte ett löv på träden och kallt vatten i sjöarna,» kom det till svar.  
"Not a leaf on the trees and cold water in the lakes," came the answer.

När gässen flögo fram över ett ställe, där det gick tamt fjäderfä ute, ropade de: »Vad heter gården?  
When the geese flew over a place where tame poultry were out, they called, "What's the farm called?
Vad heter gården?»  
What's the farm called?"
Då sträckte tuppen upp huvudet och svarade: »Gården heter Lillgärde i år som i fjol, i år som i fjol.»  
Then the rooster stretched up his head and answered, "The farm is called Lillgärde, this year as last, this year as last."

De flesta stugorna hade väl namn efter sina ägare, såsom det brukas i Skåne, men i stället för att svara, att detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna på sådana namn, som de tyckte vara passande.  
Most of the cottages probably had names after their owners, as is the custom in Skåne, but instead of answering that this was Per Matsson's or Ola Bosson's place, the roosters made up such names as they thought fitting.
De, som bodde på fattiga torp och husmansställen, ropade: »Den här gården heter Grynlösa.»  
Those who lived on poor crofts and cottars' holdings called out, "This farm is called Grynlösa."
> Mock place-names: The roosters invent joking names for the poorest farms: «Grynlösa» ('groatless', i.e. 'no porridge grain left') and, next sentence, «Tuggelite» ('chew-a-little') — folk humor about hardscrabble poverty.
Och de, som hörde till de allra fattigaste, skreko: »Den här gården heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite.»  
And those who belonged to the very poorest cried, "This farm is called Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite."

De stora, välbärgade bondgårdarna fingo granna namn av tupparna, sådana som Lyckåker, Äggeberga och Penningby.  
The big, well-off farms were given fine-sounding names by the roosters, such as Lyckåker, Äggeberga, and Penningby.
> Mock-grand invented names: More rooster humor, this time for the prosperous farms: these invented names read as 'Luck-field', 'Egg-borough', and 'Money-town' — boastful names to match a boastful bird.

Men tupparna på herrgårdarna voro för högfärdiga att hitta på något skämtsamt.  
But the roosters at the manor houses were too proud to make up anything jesting.
En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: »Detta är Dybecks herrgård.  
One of them crowed and called out with such force it seemed he wanted to be heard all the way up to the sun, "This is Dybeck manor.
I år som i fjol.  
This year as last.
I år som i fjol.»  
This year as last."

Och litet längre bort stod en, som ropade: »Detta är Svaneholm.  
And a little farther off stood one that called out, "This is Svaneholm.
Det måtte väl hela världen ha reda på.»  
Surely the whole world must know that."

Pojken märkte, att gässen inte flögo sin väg rakt fram.  
The boy noticed that the geese did not fly their way in a straight line.
De svävade hit och dit över hela Söderslätt, liksom voro de glada att vara i Skåne igen och ville hälsa på i varenda gård.  
They drifted this way and that over all of Söderslätt, as if glad to be back in Skåne and wanting to pay a visit to every single farm.

De kommo till ett ställe, där det stod några stora, tunga byggnader med höga skorstenar och runt omkring dessa en mängd mindre hus.  
They came to a place where there stood a few large, heavy buildings with tall chimneys, and around them a great many smaller houses.
»Detta är Jordberga sockerbruk,» ropade tupparna.  
"This is Jordberga sugar mill," called the roosters.
»Detta är Jordberga sockerbruk.»  
"This is Jordberga sugar mill."

Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen.  
The boy gave a start where he sat on the goose's back.
Han borde ju ha känt igen det här stället.  
He surely ought to have recognized this place.
Det låg inte långt från hans hem, och här hade han förra året haft plats som vaktarpåg.  
It wasn't far from his home, and the previous year he had worked here as a herd boy.
Men det var nog så, att ingenting var sig riktigt likt, när man såg det så där uppifrån.  
But it seemed that nothing looked quite the same when seen from up there.

Och tänk!  
And just think!
Och tänk!  
And just think!
Åsa gåsapiga och lille Mats, som voro hans kamrater i fjol!  
Åsa the goose girl and little Mats, who had been his companions the year before!
Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar här ännu.  
The boy would have very much liked to know whether they were still working here.
Vad skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flög fram högt över deras huvuden?  
What would they have said if they had guessed that he was flying high above their heads?

Så förlorade de Jordberga ur sikte och foro bortöver åt Svedala och Skabersjö och tillbaka över Börringekloster och Häckeberga.  
Then they lost Jordberga from sight and flew onward toward Svedala and Skabersjö, and back over Börringekloster and Häckeberga.
Pojken fick se mer av Skåne på den enda dagen, än vad han hade sett förut under alla de år, han hade levat.  
The boy got to see more of Skåne in that one day than he had seen before in all the years he had lived.

När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast.  
When the wild geese came upon tame geese, they had the most fun of all.
De flögo då fram helt sakta och ropade neråt: »Nu bär det till fjälls.  
Then they flew along quite slowly and called down, "Now off to the mountains.
Kommer ni med?  
Are you coming along?
Kommer ni med?»  
Are you coming along?"

Men tamgässen svarade: »Vintern är kvar i landet.  
But the tame geese answered, "Winter is still in the land.
Ni är för tidigt ute.  
You're too early.
Far tillbaks!  
Go back!
Far tillbaks!»  
Go back!"

Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, och ropade: »Kom med, så ska vi lära er att flyga och simma!»  
The wild geese dropped lower so they could be heard better, and called, "Come with us, and we'll teach you to fly and to swim!"

Då blevo tamgässen förargade och svarade inte med ett enda kacklande.  
Then the tame geese grew annoyed and did not answer with so much as a single cackle.

Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan snuddade vid marken, och sedan höjde de sig så blixtsnabbt, som om de hade blivit förfärligt skrämda.  
But the wild geese dropped even lower, so that they nearly grazed the ground, and then shot upward as fast as lightning, as if they had been badly frightened.
»Oj, oj, oj!» ropade de.  
"Oh, oh, oh!" they cried.
»Det var inga gäss.  
"Those weren't geese.
Det var bara får.  
Those were only sheep.
Det var bara får.»  
Those were only sheep."

De på marken blevo alldeles ursinniga och skreko: »Måtte ni bli skjutna, så många som ni ä’, så många som ni ä’!»  
Those on the ground grew absolutely furious and screamed, "May you all be shot, every one of you, every one of you!"
> Dialectal contraction of «är»: «ä’» is a clipped, dialectal form of «är» ('are/is') — the apostrophe marks the dropped -r, giving the sheep's outburst a rough, rustic voice distinct from the narrator's own literary Swedish.

När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han.  
When the boy heard all this joking, he laughed.
Så kom han ihåg hur illa han hade det ställt för sig, och då grät han.  
Then he remembered how badly off he was, and so he wept.
Men om en liten stund skrattade han på nytt.  
But in a little while he was laughing again.

Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om.  
Never before had he traveled at such a fine speed, and riding fast and wild was something he had always loved.
Och han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda.  
And of course he had never imagined that it could feel so fresh, as it did, up in the air, and that such a good smell of earth and resin rose up from the ground.
Och inte heller hade han tänkt på hur det kunde vara att färdas fram så där högt över jorden.  
Nor had he ever thought about what it might be like to travel along so high above the earth.
Men det var liksom att flyga bort från bekymmer och sorger och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde.  
But it was rather like flying away from every worry and sorrow and vexation of every kind imaginable.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.