# The Wonderful Adventures of Nils, Akka from Kebnekajse

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch02. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch02.json.


KVÄLLEN.  
THE EVENING.

Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna.  
The big tame gander, who had gone up into the air with them, felt very proud to be flying back and forth over Söderslätt in the company of the wild geese and making a spectacle in front of the tame fowl.
> Definite suffix -en: Swedish has no separate word for 'the' before a noun; the definite article is a suffix. «en gåskarl» ('a gander') becomes «gåskarlen» ('the gander') by adding -en, the ending for en-words. Ett-words instead take -et (e.g. «ett hus» → «huset»).
Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen.  
But happy as he was, it couldn't be helped that he began to tire toward afternoon.
Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de andra.  
He tried to take deeper breaths and beat his wings faster, but even so he fell several goose-lengths behind the others.

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!»  
When the wild geese flying last noticed that the tame one couldn't keep up, they began calling to the goose that flew at the point of the wedge and led the train: »Akka from Kebnekajse! Akka from Kebnekajse!»
— »Vad vill ni mig?» frågade då förargåsen.  
— »What do you want with me?» asked the lead goose.
> förargåsen — the lead goose: «förargåsen» (literally 'the leader-goose', from «förare», 'leader, guide', + «gås») names the goose that flies at the point of the wedge and leads the flock — here Akka herself, though her name isn't given until later in the chapter.
— »Den vite blir efter. Den vite blir efter.»  
— »The white one is falling behind. The white one is falling behind.»
— »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!» ropade förargåsen och sträckte på som förut.  
— »Tell him it's easier to fly fast than slow!» called the lead goose, and stretched on as before.

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.  
The gander did try to follow the advice and pick up speed, but in doing so he grew so exhausted that he sank right down toward the pollarded willows that lined the fields and meadows.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade då de, som flögo sist och sågo hur svårt han hade det.  
»Akka, Akka, Akka from Kebnekajse!» called those flying last, who saw how hard a time he was having.
— »Vad vill ni nu igen?» frågade förargåsen och lät fasligt vresig.  
— »What do you want now again?» asked the lead goose, sounding terribly cross.
— »Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.»  
— »The white one is sinking to the ground. The white one is sinking to the ground.»
— »Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!» ropade förargåsen.  
— »Tell him it's easier to fly high than low!» called the lead goose.
Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som förut.  
And she did not slacken her speed in the least, but stretched on as before.

Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.  
The gander tried to follow this advice too, but when he tried to rise, he grew so short of breath that he nearly burst his chest.

»Akka, Akka!» ropade då de, som flögo sist.  
»Akka, Akka!» called those flying last.
— »Kan ni inte låta mig flyga i fred?» frågade förargåsen och lät än mera otålig än förut.  
— »Can't you let me fly in peace?» asked the lead goose, sounding even more impatient than before.
— »Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta.»  
— »The white one is about to crash. The white one is about to crash.»
— »Säg honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!» ropade förargåsen.  
— »Tell him that whoever can't keep up with the flock may turn back home!» called the lead goose.
Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut.  
And it certainly did not occur to her to slacken her speed, but she stretched on as before.

»Jaså, står det till på det viset,» tänkte gåskarlen.  
»So that's how things stand,» thought the gander.
Han begrep med ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland.  
He understood at once that the wild geese had never intended to take him with them up to Lapland.
De hade bara lockat honom hemifrån på lek.  
They had only lured him away from home for sport.

Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde duga till något.  
He felt quite vexed that his strength should fail him now, so that he could not show those vagabonds that a tame goose too could amount to something.
Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse.  
And the most galling thing of all was that he had happened to fall in with Akka from Kebnekajse.
För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal.  
For tame goose though he was, he had heard tell of a lead goose named Akka who was more than a hundred years old.
Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne.  
She had such great standing that the best wild geese to be found used to join themselves to her.
Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.  
But no one held such contempt for tame geese as Akka and her flock did, and he would gladly have shown them that he was their equal.

Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han skulle vända eller fortsätta.  
He flew slowly after the others, while he debated with himself whether to turn back or go on.
Då sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: »Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ända opp till Lappland.  
Then suddenly the little urchin he carried on his back said: »Dear Morten Goosey-Gander, surely you understand that it's impossible for you, who have never flown before, to follow the wild geese all the way up to Lapland.
Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?»  
Shouldn't you turn back home before you ruin yourself?»

Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han beslöt att hålla ut.  
But the crofter's boy was the worst thing the gander knew, and no sooner did he understand that the poor wretch believed he couldn't manage the journey than he resolved to hold out.
»Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första märgelgrav, som vi far fram över,» sade han och fick på samma gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra som någon av de andra.  
»Say one more word about this, and I'll drop you into the first marl-pit we fly over,» he said, and at the same moment got such strength from his indignation that he began to fly almost as well as any of the others.
> märgelgrav — marl pit: A «märgelgrav» is a pit dug to extract marl (a lime-rich clay once spread on fields as fertilizer); such pits, often filled with water, dot the farmland of Skåne and recur throughout the book as a homely unit of distance and danger.

Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången satte gässen av rätt neråt.  
He likely could not have kept on that way for long, but there was no need to, for now the sun sank swiftly, and just at sunset the geese made straight down.
Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de på stranden av Vombsjön.  
And before the boy and the gander knew it, they stood on the shore of Lake Vomb.

»Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten,» tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.  
»This must be where we're meant to stay for the night,» thought the boy, and sprang down from the gander's back.

Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö.  
He stood on a narrow sandy shore, and before him lay a fairly large lake.
Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukar vara med våris.  
It was ugly to look at, for it was almost entirely covered by a crust of ice, blackened and uneven and full of cracks and holes, as spring ice tends to be.
> våris — late-winter ice: «våris» (literally 'spring-ice') is the folk term for the rotten, cracked ice that forms on lakes as winter breaks up — exactly the treacherous ice the geese and Smirre Fox are standing on.
Men isen hade nog inte lång tid igen.  
But the ice likely did not have long left.
Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten.  
It had already broken loose from the shore and had around it a broad belt of black, glistening water.
Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden.  
Still it remained, and spread cold and wintry dreariness over the countryside.

På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering.  
On the other side of the lake there seemed to be open, bright farmland, but where the geese had come down lay a large stand of pine.
Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig.  
And it looked as though the conifer forest had the power to bind winter to itself.
Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.  
Everywhere else the ground was bare, but beneath the twiggy branches lay snow that had thawed and frozen, thawed and frozen, until it was hard as ice.

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.  
The boy felt that he had come to a wilderness and a land of winter, and he felt so anxious that he could have screamed aloud.

Han var hungrig.  
He was hungry.
Han hade ingenting ätit på hela dagen.  
He had eaten nothing all day.
Men var skulle han ta mat ifrån?  
But where was he to get food from?
Det växer ingenting ätbart varken på mark eller träd i mars månad.  
Nothing edible grows on the ground or on trees in the month of March.

Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom för vilddjuren?  
Yes, where was he to get food from, and who would give him shelter, and who would make up his bed, and who would warm him at their fire, and who would protect him from the wild beasts?

För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk ner från himmelen, och fasa smög fram i skymningens spår, och i skogen började det att tassa och prassla.  
For now the sun was gone, and now cold came off the lake, and darkness sank down from the sky, and dread crept forward in the tracks of dusk, and in the forest a padding and rustling began.

Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna.  
Now the cheerful spirit the boy had felt while up in the air was gone, and in his anxiety he looked around for his traveling companions.
Han hade ju inga andra att hålla sig till.  
He had no one else, after all, to turn to.

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv.  
Then he saw that the gander was even worse off than he was himself.
Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö.  
He lay still in the same spot where he had come down, and it looked as though he were dying.
Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.  
His neck lay slack along the ground, his eyes were closed, and his breath came only as a faint hissing.
> Archaic plural verb agreement: Before Sweden's 20th-century spelling and grammar reforms, verbs still agreed in number with a plural subject: «voro» (were, plural) beside singular «var», «äro» beside «är», «gingo» beside «gick». Lagerlöf's 1906 prose still uses these forms throughout; modern Swedish has dropped them entirely in favor of one invariant verb form.

»Kära Mårten gåskarl,» sade pojken, »försök att få dig en klunk vatten!  
»Dear Morten Goosey-Gander,» said the boy, »try to get yourself a sip of water!
Det är inte två steg till sjön.»  
It's no more than a couple of steps to the lake.»

Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.  
But the gander made not a move.

Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom.  
The boy had indeed been hard on all animals, and on the gander too, in his former life, but now it seemed to him that the gander was the only support he had, and he grew terribly afraid of losing him.
Han började genast knuffa och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet.  
He at once began to nudge and push him to get him down to the water.
Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han.  
The gander was big and heavy, so it was quite a task for the boy, but in the end he managed it.

Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före.  
The gander went into the lake head first.
Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp huvudet, skakade vattnet ur ögonen och fnyste.  
For a moment he lay still in the mud, but soon he stuck up his head, shook the water out of his eyes, and snorted.
Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.  
Then he swam proudly in among the reeds and the cattails.
> kaveldun — cattail: «kaveldun» is the bulrush or cattail, the tall wetland reed with the brown, cigar-shaped flower spike, common at the reedy margins of Swedish lakes like Vomb.

Vildgässen lågo i sjön före honom.  
The wild geese were already lying in the lake before him.
De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet.  
They had not looked around either for the gander or for the goose-rider, but had rushed straight down into the water.
De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver.  
They had bathed and preened themselves, and now they lay slurping up half-rotten pondweed and bogbean.

Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre.  
The white gander had the good fortune to catch sight of a little perch.
Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken.  
He snapped it up quickly, swam in to the shore with it, and laid it before the boy.
»Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet,» sade han.  
»Here, you shall have this, as thanks for helping me down into the water,» he said.

Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord.  
It was the first time that whole day the boy had heard a kind word.
Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, men det kom han sig inte för med.  
He grew so glad that he could have thrown his arms around the gander's neck, but he could not bring himself to do it.
> Pluperfect with a supine: «hade velat» = 'had wanted (to)' — the pluperfect is built from «hade» plus the supine form of the verb («velat», not the infinitive «vilja» or the past tense «ville»). The supine always follows «har/hade» to form the perfect and pluperfect tenses, just as English uses 'have/had' plus a past participle.
Och åt gåvan blev han också glad.  
And he was glad of the gift too.
Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka.  
At first he thought it would surely be impossible to eat raw fish, but then he found himself wanting to try after all.

Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka.  
He felt to see whether he had brought his sheath-knife along, and as luck would have it, it still hung there at the back of his trouser button, though it had shrunk so much that it was no longer as long as a matchstick.
Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten.  
Well, it served well enough to scale and clean the fish with, and it was not long before the perch was eaten up.

Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått.  
Once the boy was full, he felt rather ashamed that he had been able to eat something raw.
»Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte,» tänkte han.  
»It shows that I am no longer a human being, but a real gnome,» he thought.

Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: »Det är så, att vi har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel.»  
The whole time the boy was eating, the gander stood silently beside him, but when he had swallowed the last bite, he said in a low voice: »The truth is, we've fallen in with a proud lot of geese who despise all tame fowl.»
— »Ja, jag har nog märkt det,» sade pojken.  
— »Yes, I've certainly noticed that,» said the boy.
— »Det skulle allt vara mycket hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att också en tamgås kan duga till något.»  
— »It would be a great honor for me if I could go with them all the way up to Lapland and show them that a tame goose can amount to something too.»
— »Jaa,» sade pojken och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville inte säga emot honom.  
— »Yeah,» said the boy, drawing the word out, for he did not believe the gander could pull this off, but he did not want to contradict him.
— »Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam på en sådan resa,» sade gåskarlen, »utan jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig.»  
— »But I don't think I can manage such a journey on my own,» said the gander, »so I want to ask whether you couldn't come along and help me.»

Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart som möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han skulle svara.  
The boy had, of course, thought of nothing but turning back home as soon as possible, and he was so astonished that he did not know what to answer.
»Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag,» sade han.  
»I thought we were enemies, you and I,» he said.
Men det tycktes gåskarlen alldeles ha glömt.  
But the gander seemed to have entirely forgotten that.
Han kom bara ihåg, att pojken just nyss hade räddat livet på honom.  
He remembered only that the boy had just now saved his life.

»Jag skulle väl allt hem till far och mor,» sade pojken.  
»I really ought to go home to father and mother,» said the boy.
— »Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten,» sade gåskarlen.  
— »Yes, I'll certainly bring you back to them come autumn,» said the gander.
»Jag ska inte lämna dig, förrän jag kan sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma.»  
»I won't leave you until I can set you down on the doorstep back home.»

Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för föräldrarna än på en tid.  
The boy thought it might be rather good to avoid showing his face to his parents for a while yet.
Han var inte ohågad för förslaget, och han skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande bakom sig.  
He was not disinclined to the proposal, and he was just about to say he'd agree to it, when they heard a loud roaring behind them.
Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en gång, och stodo och skakade av sig vattnet.  
It was the wild geese, who had come up out of the lake, all at once, and stood shaking the water off themselves.
> Reflexive particle verb: skaka av sig: «skaka av sig [vattnet]» = 'to shake [the water] off oneself'. The reflexive pronoun «sig» plus the particle «av» turns «skaka» (shake) into a self-directed action, much like English 'shake itself off'.
Därpå ordnade de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem.  
Then they formed themselves into a long row with the lead goose at the point, and came forward to them.

När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt väl till mods.  
As the white gander now looked the wild geese over, he did not feel altogether at ease.
Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och att han skulle känna mer släktskap med dem.  
He had expected them to be more like tame geese, and that he would feel more kinship with them.
De voro mycket mindre än han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med vattring i brunt.  
They were much smaller than he was, and not one of them was white, but all were gray with a mottling of brown.
Och deras ögon blev han nästan rädd för.  
And he grew almost afraid of their eyes.
De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem.  
They were yellow and gleamed as though a fire had been burning behind them.
Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, men dessa gingo inte, utan de halvsprungo.  
The gander had always been taught that it was most proper to walk slowly and waddling, but these did not walk — they half ran.
Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter.  
But he grew most anxious when he looked at their feet.
De voro stora med slitna och söndertrasade sulor.  
They were large, with worn and tattered soles.
Det märktes, att vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på.  
It was plain that the wild geese never cared what they trod on.
De togo inga omvägar.  
They took no detours.
De voro mycket prydliga och väl putsade annars, men på fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk.  
They were otherwise very neat and well-groomed, but by their feet one could see that they were poor folk of the wilderness.

Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: »Svara nu raskt för dig, men tala inte om vem du är!»  
The gander had time only to whisper to the boy: »Answer quickly for yourself now, but don't tell them who you are!»
så voro de framme.  
Then they were upon them.
> Archaic plural, continued: «så voro de framme» — another instance of the pre-reform plural verb «voro» ('were'), agreeing with the plural subject «de» (they). Modern Swedish would simply write «var».

När vildgässen hade stannat framför dem, nego de med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de.  
When the wild geese had stopped in front of them, they bowed with their necks many times, and the gander did the same, even more times than they did.
Så snart som det var nog hälsat, sade förargåsen: »Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena.»  
As soon as there had been greeting enough, the lead goose said: »Now we should hear what sort you are.»

»Det är inte mycket att säga om mig,» sade gåskarlen.  
»There's not much to say about me,» said the gander.
»Jag är född i Skanör förra våren.  
»I was born in Skanör last spring.
I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan.»  
Last autumn I was sold to Holger Nilsson in Västra Vemmenhög, and there I've been ever since.»
> Skanör and Västra Vemmenhög: Both are real places in Skåne, Sweden's southernmost province: Skanör is an old herring-fishing town on the Falsterbo peninsula, and Västra Vemmenhög is the parish in southern Skåne, near Skurup, that the book treats as Nils's home village.
— »Du tycks inte ha någon ätt att berömma dig av,» sade förargåsen.  
— »You don't seem to have any lineage to boast of,» said the lead goose.
»Vad är det då, som gör dig så stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?»  
»What is it, then, that makes you so high-minded that you want to keep company with wild geese?»
— »Det kan ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något till,» sade gåskarlen.  
— »It might well be because I want to show you wild geese that we tame ones are good for something too,» said the gander.
— »Ja, det vore gott, om du kunde visa oss det,» sade förargåsen.  
— »Yes, it would be a fine thing if you could show us that,» said the lead goose.
»Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott.  
»We've already seen how skilled you are at flying, but perhaps you're more capable at some other pursuit.
Det kan ju hända, att du är stark i att sträcksimma.»  
It may be that you're strong at long-distance swimming.»
— »Nej, det kan jag inte berömma mig av,» sade gåskarlen.  
— »No, that's not something I can boast of,» said the gander.
Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade.  
He thought he noticed that the lead goose had already made up her mind to send him home, and he no longer cared how he answered.
»Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav,» fortfor han.  
»I've never swum farther than straight across a marl-pit,» he went on.
— »Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa,» sade gåsen.  
— »Then I expect you're a champion at running,» said the goose.
— »Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller,» sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.  
— »I've never seen a tame goose run, and I've never done it myself either,» said the gander, making the matter worse than it was.

Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med.  
The big white one was now certain that the lead goose would say she could by no means take him along.
Han blev mycket förvånad, när hon sade: »Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början.  
He was greatly astonished when she said: »You answer questions boldly, and one who has courage can become a good travel companion, even if he's still ignorant at the start.
Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?»  
What do you say to staying with us a couple of days, until we see what you're made of?»
— »Det är jag mycket belåten med,» sade gåskarlen och var helt glad.  
— »I'm very well content with that,» said the gander, quite delighted.

Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: »Men vem är det, som du har med dig?  
Then the lead goose pointed with her beak and said: »But who is it you have with you?
En sådan som han har jag aldrig förr sett.»  
I've never seen the like of him before.»
— »Det är min kamrat,» sade gåskarlen.  
— »He's my companion,» said the gander.
»Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv.  
»He's been a goose-herd his whole life.
Han blir nog nyttig att få med på resan.»  
He'll likely be useful to have along on the journey.»
— »Ja, det kan väl vara bra för en tamgås,» svarade den vilda.  
— »Well, that could indeed be handy for a tame goose,» answered the wild one.
»Vad kallar du honom?»  
»What do you call him?»
— »Han har flera namn,» sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn.  
— »He has several names,» said the gander hesitantly, not knowing what to invent on the spot, for he did not want to betray that the boy had a human name.
»Jo, han heter Tummetott,» sade han till sist.  
»Well, his name is Thumbietot,» he said at last.
— »Är han av tomtesläkt?» sade förargåsen.  
— »Is he of gnome stock?» said the lead goose.
— »Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er att sova?» sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista frågan.  
— »What time do you wild geese usually settle down to sleep?» said the gander quickly, trying to get away from answering that last question.
»Mina ögon faller igen av sig själva så här dags.»  
»My eyes are falling shut on their own at this hour.»

Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket gammal.  
It was easy to see that the goose who spoke with the gander was very old.
Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck.  
Her whole plumage was ice-gray, without a single dark streak.
Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans.  
Her head was larger, her legs were coarser, and her feet more worn than anyone else's.
Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn.  
Her feathers were stiff, her shoulders knobby, and her neck thin.
Allt detta var ålderns verk.  
All this was the work of age.
Det var bara ögonen, som tiden inte hade fått makt med.  
It was only her eyes over which time had gained no power.
De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.  
They shone more brightly, as though younger, than any of the others'.

Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen.  
She now turned to the gander very haughtily.
»Vet nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja!  
»Know now, gander, that I am Akka from Kebnekajse, and that the goose flying nearest me on the right is Yksi from Vassijaure, and the one on the left is Kaksi from Nuolja!
Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli!  
Know also that the other goose on the right is Kolme from Sarjektjåkko, and the other on the left is Neljä from Svappavaara, and that behind them fly Viisi from Oviksfjällen and Kuusi from Sjangeli!
Och vet, att dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt!  
And know that these, like the six goslings flying last, three to the right and three to the left, are all mountain geese of the finest lineage!
> Definite plural suffix -arna: «gässling» (gosling) takes the -ar plural (gässlingar) and then the definite suffix -na: «gässlingarna» = 'the goslings'. This -ar/-na pattern is one of Swedish's most common noun plural patterns.
Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen.»  
You shall not take us for vagabonds who keep company with just anyone, and you shall not think that we let anyone share our sleeping place who won't say what lineage he's come from.»

När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram.  
When Akka, the lead goose, spoke in this way, the boy stepped quickly forward.
Det hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för sig själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom.  
It had troubled him that the gander, who had answered so readily for himself, gave such evasive answers where he himself was concerned.
»Jag vill inte hålla hemligt vem jag är,» sade han.  
»I don't want to keep secret who I am,» he said.
»Jag heter Nils Holgersson och är son till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i förmiddags...  
»My name is Nils Holgersson, and I'm the son of a crofter, and up until this very day I've been a human being, but this morning...

Längre kom inte pojken.  
The boy got no further than that.
Så snart han sade, att han var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera.  
As soon as he said he was a human being, the lead goose recoiled three steps backward, and the others even more.
Och de sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.  
And they all stretched out their necks and hissed angrily at him.

»Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden,» sade Akka.  
»This I have suspected ever since I first saw you here on the shore,» said Akka.
»Och nu må du genast laga dig bort.  
»And now be off with you at once.
Vi tål inga människor ibland oss.»  
We tolerate no humans among us.»

»Det är väl inte möjligt,» sade gåskarlen medlande, »att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten.  
»Surely it can't be,» said the gander, in a conciliating tone, »that you wild geese could be afraid of one so small.
I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss.  
Tomorrow he shall certainly set off for home, but for the night you might well let him stay here among us.
> Particle verb with reflexive sig: «ge sig av» ('to set off, depart') combines the verb «ge» (give) with reflexive «sig» and the particle «av», producing a meaning ('leave') unrelated to 'give' on its own — a common pattern in Swedish particle verbs.
Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten.»  
None of us could answer for letting such a poor wretch fend for himself against weasel and fox out here tonight.»

Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan.  
The wild goose now came closer, but it was plain to see that she found it hard to master her fear.
»Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små,» sade hon.  
»I've been taught to be afraid of anything called human, be it large or small,» she said.
»Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt.  
»But if you, gander, will answer for this one — that he'll do us no harm — then he may stay with us tonight.
Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute.»  
But I don't think our night's lodging will suit either you or him, for we intend to settle down to sleep out here on the ice that's broken loose from shore.»

Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta.  
She rather expected that the gander would grow hesitant when he heard this.
Men han lät sig ingenting bekomma.  
But he let nothing trouble him.
»Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats,» sade han.  
»You're very wise, to know how to choose so safe a sleeping place,» he said.

»Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt.»  
»But you're answerable for his setting off for home tomorrow.»
— »Det blir då så, att jag får lämna er, jag med,» sade gåskarlen.  
— »Then it will have to be that I leave you too,» said the gander.
»Jag har lovat att inte överge honom.»  
»I've promised not to abandon him.»
— »Det står dig fritt att flyga vart du vill,» sade förargåsen.  
— »You're free to fly wherever you like,» said the lead goose.

Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.  
With this she lifted her wings and flew out over the ice, and one after another the wild geese followed her.

Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret.  
The boy was distressed that his journey to Lapland could not come to pass, and on top of that he was afraid of the cold night's lodging.
»Det blir allt värre och värre, gåskarl,» sade han.  
»It just keeps getting worse and worse, gander,» he said.
»För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.»  
»For one thing, we're going to freeze to death out on the ice.»

Men gåskarlen var vid gott mod.  
But the gander was in good spirits.
»Det har ingen fara,» sade han.  
»There's no danger in that,» he said.
»Jag ber dig nu bara, att du i all hast samlar ihop så mycket boss och gräs, som du kan bära.»  
»I only ask you now to quickly gather up as much chaff and grass as you can carry.»

När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben under vingen.  
When the boy had his arms full of dry grass, the gander seized him by the shirt collar, lifted him up, and flew out onto the ice, where the wild geese already stood sleeping with their beaks under their wings.

»Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast!  
»Now spread the grass out on the ice, so I have something to stand on and don't freeze fast!
Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig!» sade gåskarlen.  
You help me, and I'll help you!» said the gander.

Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge.  
The boy did so, and when he was finished, the gander seized him once more by the shirt collar and tucked him in under his wing.
»Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra,» sade han och tryckte till med vingen.  
»There I think you'll lie warm and snug,» he said, and pressed down with his wing.

Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.  
The boy was so bedded in down that he could not answer, but warm and snug he lay, and tired he was, and asleep he fell within a moment.

NATTEN.  
THE NIGHT.

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på.  
It is a truth that ice is always faithless and nothing to be relied on.
Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden.  
In the middle of the night the ice floe adrift on Lake Vomb shifted, so that at one spot it came to touch against the shore.
Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det där stället, när han var ute på sin nattjakt.  
Now it happened that Smirre Fox, who at that time lived on the eastern side of the lake in the park of Övedskloster, caught sight of that spot while he was out on his night hunt.
Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem.  
Smirre had already seen the wild geese that evening, but he had not dared hope he could get at any of them.
Han begav sig nu genast ut på isen.  
He now made his way at once out onto the ice.

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen.  
When Smirre was quite close to the wild geese, he happened to slip, so that his claws scraped against the ice.
Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften.  
The geese woke and flapped their wings to throw themselves up into the air.
Men Smirre var dem för snabb.  
But Smirre was too quick for them.
Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.  
He flung himself forward as if he had been hurled, seized a goose by the wing-bone, and dashed back toward land again.

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var.  
But this night the wild geese were not alone out on the ice; they had a human among them, small though it was.
> Grammatical gender overrides Nils's sex: «en människa» ('a human being') is grammatically a common-gender (en-) noun, so Swedish refers back to it with «hon» — literally 'she' — regardless of whether the human in question is male. The sentence is talking about Nils, a boy, but the pronoun tracks the noun's grammatical gender, not his sex.
Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit ut med vingarna.  
The boy had woken at the gander's beating out with his wings.
Han hade fallit ner på isen och blivit sittande yrvaken.  
He had fallen down onto the ice and sat there half-dazed with sleep.
Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.  
He had understood nothing of all the commotion, until he caught sight of a small, low-legged dog running off across the ice with a goose in its mouth.

Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden.  
The boy hurried at once after him to take the goose from that dog.
Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: »Akta dig, Tummetott! Akta dig!»  
He did hear the gander calling after him: »Watch out, Thumbietot! Watch out!»
Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.  
But the boy thought he surely need not be afraid of such a small dog, and stormed off.

Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens träskor slogo mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron.  
The wild goose whom Smirre Fox was dragging along heard the clatter as the boy's clogs struck the ice, and she could hardly believe her ears.
»Tänker den där parveln ta mig från räven?» undrade hon.  
»Does that little urchin mean to take me from the fox?» she wondered.
Så eländigt hon än hade det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne, nästan som om hon hade skrattat.  
Wretched as her plight was, a quite comical cackling began deep down in her throat, almost as if she had laughed.

»Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen,» tänkte hon.  
»The first thing that will happen to him is that he'll tumble down into a crack in the ice,» she thought.

Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng över dem.  
But dark as the night was, the boy saw clearly every crack and hole that was in the ice, and took bold leaps over them.
Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret.  
That was because he now had the gnomes' good night-eyes and could see in the dark.
Han såg både sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.  
He saw both lake and shore just as clearly as if it had been daylight.

Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom: »Lägg ner gåsen, din lymmel!»  
Smirre Fox left the ice where it touched the shore, and just as he was working his way up the slope of the bank, the boy shouted after him: »Put down that goose, you scoundrel!»
Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.  
Smirre didn't know who it was calling out, and didn't take the time to look around, but only picked up speed.

Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara.  
The fox now made off into a forest of great, splendid beeches, and the boy followed without a thought that he might be running into any danger.
Däremot tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en människa ändå är litet förmer än allt annat skapat.  
Instead he kept thinking the whole time of how scornfully he had been received by the wild geese the evening before, and he very much wanted to show them that a human being is, after all, a little superior to everything else created.

Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån sig bytet.  
He shouted again and again at that dog to make him put down his prey.
»Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla en hel gås?» sade han.  
»What sort of dog are you, not ashamed to steal a whole goose?» he said.
»Lägg ner henne genast, annars ska du få se vad stryk du får!  
»Put her down at once, or you'll find out what a thrashing you'll get!
Lägg ner henne, annars ska jag tala om för husbonden hur du bär dig åt!»  
Put her down, or I'll tell your master how you're carrying on!»

Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fann han detta så löjligt, att han höll på att tappa gåsen.  
When Smirre Fox noticed he was being taken for a dog afraid of a beating, he found it so ridiculous that he nearly dropped the goose.
Smirre var en storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och gäss.  
Smirre was a great robber, who was not content with merely hunting rats and voles in the fields, but also ventured up to the farms to steal hens and geese.
Han visste, att han var fruktad över hela trakten.  
He knew he was feared throughout the whole district.
Något så galet hade han inte hört, sedan han var liten unge.  
Nothing so absurd had he heard since he was a little cub.

Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann på Smirre.  
But the boy ran so fast that he felt the thick beeches glide backward past him, and he gained on Smirre.
Äntligen var han honom så nära, att han fick fatt i svansen.  
At last he was so close to him that he got hold of his tail.
»Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå,» ropade han och höll emot, så mycket han kunde.  
»Now I'll take that goose from you after all,» he shouted, and held on as hard as he could.
Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre.  
But he did not have strength enough to stop Smirre.
Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom.  
The fox dragged him along, so that the dry beech leaves whirled up around him.

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom.  
But now Smirre seemed to have worked out how harmless his pursuer was.
Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg.  
He stopped, laid the goose down on the ground, and stood on her with his forepaws so she couldn't fly away.
Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta bli att retas litet med parveln.  
He was just about to bite through her throat, but before that he couldn't resist teasing the little urchin a bit.
»Skynda dig bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen!» sade han.  
»Hurry off and complain to your master, for now I'm going to bite the goose to death!» he said.

Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken.  
The one who was astonished, when he saw what a pointed muzzle and heard what a hoarse, angry voice this dog he'd been chasing had, was certainly the boy.
Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd.  
But he grew so annoyed that the fox was making a fool of him that he had no thought of being afraid.
Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde.  
He gripped the tail more firmly, braced his foot against a beech root, and just as the fox held his jaws over the goose's throat, he gave a great yank with all his might.
Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri.  
Smirre was so surprised that he let himself be dragged backward a couple of steps, and the wild goose broke free.
Hon flaxade tungt uppåt.  
She flapped heavily upward.
Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind.  
One of her wings was injured, so that she could scarcely use it, and besides that, she could see nothing in the dark of the forest at night, being as helpless as a blind creature.
Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.  
So she could not help the boy in any way, but sought her way up through a hole in the canopy of branches and flew back down to the lake.

Men Smirre kastade sig mot pojken.  
But Smirre lunged at the boy.
»Får jag inte den ena, så ska jag väl ha den andra,» sade han, och det hördes på rösten hur ond han var.  
»If I can't have the one, then I'll surely have the other,» he said, and one could hear from his voice how furious he was.
— »Nej, det ska du inte tro att du får,» sade pojken och var helt upprymd, därför att han hade räddat gåsen.  
— »No, don't you believe you'll get that,» said the boy, quite elated because he had saved the goose.
Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom.  
He kept holding fast to the fox's tail and swung it over to the other side whenever the fox tried to catch him.

Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde.  
It turned into a dance in the forest, so that the beech leaves whirled.
Smirre svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom.  
Smirre spun round and round, but the tail swung too, and the boy held fast to it, so the fox could not seize him.

Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla jägare bruka vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast till sist.  
The boy was so merry after his success that at first he only laughed and made fun of the fox, but Smirre was persistent, as old hunters tend to be, and the boy began to fear that he would be caught in the end.

Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal som en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut över den.  
Then he caught sight of a young beech sapling, which had shot up as slender as a stick, soon to reach the open air above the canopy that the old beeches spread out over it.
Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen och klättrade uppför boken.  
He let go of the fox's tail all at once and climbed up the sapling.
Smirre räv var så ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund.  
Smirre Fox was so eager that he kept on dancing after the tail for a good while longer.
»Bry dig inte om att dansa längre!» sade pojken.  
»Don't bother dancing anymore!» said the boy.

Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom.  
But Smirre could not bear the humiliation of failing to master such a small urchin, and he lay down at the foot of the tree to wait him out.

Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren.  
The boy was not at all comfortable, sitting there astride a weak branch.
Ungboken nådde ännu inte upp till det höga grenvalvet.  
The sapling did not yet reach up to the high vault of branches.
Inte kunde han komma över till ett annat träd, och inte vågade han sig ner till marken.  
He could not get across to another tree, and he dared not go down to the ground.

Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att han skulle ramla ner.  
He was so cold that he was on the verge of stiffening and letting go of the branch, and he was terribly sleepy, but he dared not fall asleep for fear he would tumble down.

Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i skogen.  
It was unbelievably eerie to sit there like that at night out in the forest.
Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt.  
He had never before known what it meant for it to be night.
Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer kunde komma till liv.  
It was as if the whole world had turned to stone and could never come to life again.

Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev sig likt igen, fast kölden kändes ännu vassare än förut under natten.  
Then day began to break, and the boy was glad, because everything became itself again, though the cold felt even sharper than before during the night.
> The -s verb kännas: «kändes» looks like a passive (verb + -s), but «kännas» is a deponent verb meaning 'to feel, to seem' — it has no active counterpart with this sense. «kölden kändes vassare» = 'the cold felt sharper', not '[something] felt the cold'.

När solen äntligen steg upp, var den inte gul, utan röd.  
When the sun at last rose, it was not yellow, but red.
Pojken tyckte, att det såg ut, som om den vore ond, och han undrade vad den var ond för.  
The boy thought it looked as though it were angry, and he wondered what it was angry about.
Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och dystert på jorden, medan solen hade varit borta.  
Perhaps it was because the night had made things so cold and dreary on the earth while the sun had been gone.

Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade ställt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft dåligt samvete.  
The sunbeams shot forth in great bundles to see what the night had been up to, and it showed how everything blushed, as if it had a guilty conscience.
Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på marken, allt flammade upp och blev rött.  
The clouds in the sky, the silken-smooth beech trunks, the forest canopy's small interlaced branches, the hoarfrost that covered the beech leaves on the ground — all blazed up and turned red.

Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven.  
But more and more bundles of light shot through the air, and soon all the night's dreadfulness was driven away.
Försteningen var borta, och det kom fram så märkvärdigt mycket levande.  
The turning-to-stone was gone, and remarkably much living thing came forth.
Den svarta spillkråkan med den röda nacken började hamra med näbben mot en trädstam.  
The black woodpecker with the red nape began hammering its beak against a tree trunk.
Ekorren kilade ur sitt bo med en nöt, satte sig på en gren och började skala nöten.  
The squirrel darted out of its hole with a nut, sat down on a branch, and began to peel the nut.
Staren kom flygande med en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen.  
The starling came flying with a root fiber, and the chaffinch sang in the treetop.

Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa småttingar: »Vakna nu, och kom ut ur era bon!  
Then the boy understood that the sun had said to all these little creatures: »Wake up now, and come out of your dens!
Nu är jag här.  
Now I am here.
Nu behöver ni inte vara rädda för något.»  
Now you need not be afraid of anything.»

Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig för flykten.  
From the lake came the cries of the wild geese as they got themselves ready for flight.
Strax därpå kommo alla fjorton gässen flygande över skogen.  
Shortly after, all fourteen geese came flying over the forest.
Pojken försökte ropa till dem, men de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem.  
The boy tried to call out to them, but they flew so high up that his voice could not reach them.
De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för längesedan.  
They probably thought the fox had eaten him up long since.
De brydde sig inte en gång om att söka efter honom.  
They didn't even bother to search for him.

Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod nu på himmelen guldgul och glad och satte mod i hela världen.  
The boy was on the verge of weeping from anguish, but the sun now stood in the sky golden-yellow and glad, and put courage into the whole world.
»Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag finns,» sade solen.  
»It's not worth it, Nils Holgersson, for you to be anxious or troubled about anything, so long as I exist,» said the sun.

Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå till förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket.  
Everything remained unchanged in the forest for about as long as it takes a goose to eat its breakfast, but just as morning was turning into midday, a solitary wild goose came flying beneath the dense canopy.
Hon letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket sakta.  
She felt her way forward hesitantly between trunks and branches and flew very slowly.
Så snart som Smirre räv såg henne, lämnade han sin plats under ungboken och smög emot henne.  
As soon as Smirre Fox saw her, he left his place beneath the sapling and crept toward her.
Vildgåsen undvek inte räven, utan flög ganska nära honom.  
The wild goose did not avoid the fox, but flew rather close to him.
Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön.  
Smirre made a high leap after her, but missed her, and the goose flew on down toward the lake.

Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom flygande.  
It was not long before another wild goose came flying.
Hon tog samma väg som den första och flög ännu lägre och långsammare.  
She took the same path as the first and flew even lower and slower.
Också hon for tätt förbi Smirre räv, och han gjorde ett så högt språng efter henne, att hans öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin väg mot sjön.  
She too flew close past Smirre Fox, and he made so high a leap after her that his ears brushed her feet, but she escaped him unharmed and continued silent as a shadow on her way toward the lake.

En liten stund gick, och återigen kom en vildgås.  
A little while passed, and again a wild goose came.
Ännu lägre och långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna.  
Still lower and slower she flew, still harder she seemed to find it to feel her way between the beech trunks.
Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades bara en hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig.  
Smirre made a tremendous leap, and it was only a hair's breadth that he failed to seize her, but this goose too saved herself.

Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde vildgås.  
Just after she had vanished, a fourth wild goose came.
Fastän hon flög så långsamt och illa, att Smirre ansåg sig kunna fånga henne utan särdeles stor svårighet, var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta henne flyga förbi oantastad.  
Although she flew so slowly and poorly that Smirre reckoned he could catch her without particular difficulty, he was now afraid of failing and intended to let her fly past untouched.
Men hon tog samma väg som de andra, och just då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte hon sig så djupt, att han förleddes att hoppa efter henne.  
But she took the same path as the others, and just as she came right over Smirre, she dropped so low that he was tempted into leaping after her.
Han nådde så högt, att han rörde vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade sitt liv.  
He reached so high that he touched her with his paw, but she flung herself quickly aside and saved her life.

Innan Smirre hade flämtat ut, syntes tre gäss i rad.  
Before Smirre had caught his breath, three geese appeared in a row.
De flögo framåt på samma sätt som de andra, och Smirre gjorde höga språng efter dem alla, men det lyckades honom inte att fånga någon av dem.  
They flew onward in the same manner as the others, and Smirre made high leaps after all of them, but he did not succeed in catching a single one.

Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de föregående, och fast också de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot frestelsen.  
Then came five geese, but these flew better than the ones before, and although they too seemed to want to tempt Smirre into leaping, he resisted the temptation.

Om en rätt lång stund kom en ensam gås.  
After quite a long while a solitary goose came.
Det var den trettonde.  
It was the thirteenth.
Det var en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte hade ett mörkt streck på kroppen.  
It was one so old that she was entirely gray and had not a single dark streak on her body.
Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flög jämmerligt illa och snett, så att hon nästan rörde vid marken.  
She didn't seem quite able to use one wing, and flew pitifully badly and aslant, so that she nearly touched the ground.
Smirre inte bara gjorde ett högt språng efter henne, utan han förföljde henne springande och hoppande ända ner mot sjön, men inte heller den gången fick han någon lön för mödan.  
Smirre not only made a high leap after her, but pursued her, running and hopping, all the way down to the lake, but that time too he got no reward for his trouble.

När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, därför att den var vit, och det glimmade som en ljusning i den mörka skogen, när den svängde sina stora vingar.  
When the fourteenth came, it made a very beautiful sight, because it was white, and it gleamed like a shaft of light in the dark forest as it swung its great wings.
När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft och hoppade halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles oskadd, den som de andra.  
When Smirre saw it, he mustered all his strength and leapt halfway up toward the canopy, but the white one flew past entirely unharmed, just like the others.

Nu blev det stilla en stund under bokarna.  
Now it grew still for a while beneath the beeches.
Det såg ut, som om hela vildgåsflocken hade farit förbi.  
It looked as though the whole flock of wild geese had passed by.

Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken.  
All at once Smirre remembered his captive and lifted his eyes toward the sapling.
Som det var att vänta, var parveln borta och försvunnen.  
As was to be expected, the urchin was gone and vanished.

Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket.  
But Smirre had no long time to think about him, for now the first goose came back from the lake and flew slowly as before under the canopy.
Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade sig efter henne med ett högt hopp.  
Despite all his bad luck, Smirre was glad she had come back, and he flung himself after her with a high leap.
Men han hade haft för bråttom och inte gett sig tid att beräkna språnget, utan kom på sidan om henne.  
But he had been in too much of a hurry and hadn't taken the time to calculate the leap, and so landed beside her instead.

Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en fjärde, en femte, ända tills varvet avslutades med den gamla isgråa och den stora vita.  
After this goose came yet another, and then a third, a fourth, a fifth, until the round ended with the old ice-gray one and the big white one.
De flögo alla sakta och lågt.  
They all flew slowly and low.
Just då de svävade fram över Smirre räv, sänkte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem.  
Just as they hovered along over Smirre Fox, they dropped lower, quite as if they wanted to invite him to catch them.
Och Smirre förföljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar höga, men var inte i stånd att gripa en enda ibland dem.  
And Smirre pursued them and made leaps a couple of fathoms high, but was not able to seize a single one among them.

Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat.  
It was the most dreadful day Smirre Fox had ever lived through.
Vildgässen foro oupphörligen fram över hans huvud, kommo och foro, kommo och foro.  
The wild geese passed ceaselessly over his head, came and went, came and went.
Stora, härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han många gånger rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.  
Big, splendid geese, who had fattened themselves on the German fields and heaths, hovered through the forest all day so close to him that he touched them many times, and he could not still his hunger with a single one.

Vintern var ännu knappast förliden, och Smirre mindes dagar och nätter, när han hade måst driva omkring sysslolös utan att äga ett villebråd att jaga, när flyttfåglarna voro borta, när råttorna gömde sig under den frusna jordytan, och när hönsen voro instängda.  
Winter had scarcely passed yet, and Smirre remembered days and nights when he had had to roam about idle without a single quarry to hunt, when the migratory birds were gone, when the rats hid beneath the frozen earth, and when the hens were shut in.
Men all vinterns hunger hade inte varit så svår att uthärda som denna dagens missräkning.  
But all the hunger of winter had not been as hard to endure as this day's disappointment.

Smirre var ingen ung räv.  
Smirre was no young fox.
Han hade mången gång haft hundarna efter sig och hört kulorna vina om öronen.  
He had many a time had the hounds after him and heard the bullets whine about his ears.
Han hade legat gömd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom.  
He had lain hidden deep in his den while the dachshunds crept through the tunnels and come close to finding him.
Men all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande jakten, var inte att jämföra med den, som han kände var gång han misslyckades att gripa en av vildgässen.  
But all the anguish Smirre had experienced during the chasing hunt was not to be compared with what he felt every time he failed to catch one of the wild geese.

På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit så grann, att gässen hade häpnat, när de sågo honom.  
In the morning, when the game began, Smirre Fox had been so splendid that the geese had marveled when they saw him.
Smirre älskade prakt, och hans päls var skinande röd, bröstet var vitt, nosen svart och svansen yvig som en plym.  
Smirre loved splendor, and his coat was shining red, his chest white, his muzzle black, and his tail bushy as a plume.
Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres päls i tovor, han badade i svett, ögonen voro utan glans, tungan hängde långt ut ur hans flämtande gap, och ur munnen flöt skum.  
But when evening came that day, Smirre's coat hung in tangled tufts, he was bathed in sweat, his eyes were without luster, his tongue hung far out of his panting jaws, and foam flowed from his mouth.

På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel.  
By afternoon Smirre was so exhausted that he fell into a daze.
Han såg intet annat än flygande gäss för sina ögon.  
He saw nothing before his eyes but flying geese.
Han tog språng mot solfläckar, som han såg på marken, och mot en stackars nässelfjäril, som hade kommit för tidigt ut ur sin puppa.  
He leapt at patches of sunlight he saw on the ground, and at a poor tortoiseshell butterfly that had come out of its chrysalis too early.

Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga.  
The wild geese kept on tirelessly flying and flying.
De fortforo att pina Smirre hela dagen.  
They kept tormenting Smirre the whole day long.
Det rörde dem inte till medlidande, att Smirre var förstörd, hetsad, vansinnig.  
It moved them to no pity that Smirre was ruined, hounded, half-mad.
De fortsatte obevekligt, fast de förstodo, att han knappt såg dem, att han gjorde språng efter deras skuggor.  
They continued relentlessly, even though they understood he could hardly see them, that he was leaping at their shadows.

Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, alldeles kraftlös och matt, nästan färdig att ge upp andan, slutade de att gäckas med honom.  
Only when Smirre Fox sank down onto a heap of dry leaves, utterly powerless and spent, nearly ready to give up the ghost, did they stop mocking him.

»Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på Akka från Kebnekajse,» ropade de då i hans öra, och därmed lämnade de honom i ro.  
»Now you know, fox, what happens to one who dares to meddle with Akka from Kebnekajse,» they called then into his ear, and with that they left him in peace.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.