# The Wonderful Adventures of Nils, Wild Bird Life

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch03. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch03.json.


Just i de dagarna tilldrog sig i Skåne en händelse, som blev mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, men som många ha trott vara en dikt, därför att de inte ha varit i stånd att förklara den.  
Just in those days there occurred in Skåne an event which became widely talked about and even got into the newspapers, but which many have believed to be a fabrication, because they have not been able to explain it.
> False friend: «dikt»: In modern Swedish «dikt» usually means 'a poem'. Here it means 'an invention, a fabrication' — the older, broader sense of 'something made up', still visible in «diktad» ('fictional') and «diktare» ('a maker of fictions', not only 'poet').

Det förhöll sig nämligen så, att en ekorrhona hade blivit fångad i ett hasselsnår, som växte på stranden av Vombsjön, och buren till en bondgård, som fanns i närheten.  
The truth of the matter was that a female squirrel had been caught in a hazel thicket that grew on the shore of Lake Vomb, and carried to a farm that was nearby.
> Past participle as reduced clause: «buren» is the supine/past-participle of «bära» ('to carry'), used here adjectivally: '[she was] caught… and carried to a farm'. It looks like «bur» ('cage') but is unrelated — a coincidence the chapter plays on, since a cage is exactly where she ends up.
Alla människor i bondgården, både unga och gamla, blevo glada åt det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, nyfikna ögonen och de små nätta fötterna.  
All the people on the farm, both young and old, grew fond of the pretty little creature with the big tail, the clever, curious eyes, and the small, neat feet.
De ämnade hela sommaren fröjda sig åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt att skala nötter och dess lustiga lek.  
They intended to spend the whole summer delighting in watching her nimble movements, her deft way of shelling nuts, and her merry play.
De gjorde genast i ordning åt det en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet grönmålat hus och ett ståltrådshjul.  
They at once made ready for her an old squirrel cage, which consisted of a little green-painted house and a wire wheel.
Det lilla huset, som hade både dörr och fönster, skulle ekorrhonan använda till matrum och sängkammare; därför lade de dit en bädd av löv och satte in en skål mjölk och några nötter.  
The little house, which had both a door and a window, the female squirrel was to use as a dining room and bedchamber; so they laid down a bed of leaves in it and put in a bowl of milk and a few nuts.
> En-words vs ett-words: Swedish nouns are «en»-words or «ett»-words, marked by the definite suffix: «en ekorrbur» → «buren» (-en), but «ett hus» → «huset» (-et). There's no rule for which gender a noun takes — it simply has to be learned with the noun.
Ståltrådshjulet däremot skulle hon ha till lekstuga, där hon kunde springa och klättra och svinga runt.  
The wire wheel, on the other hand, she was to have as a playroom, where she could run and climb and swing round.

Människorna tyckte, att de hade ställt det mycket bra för ekorrhonan, och förvånade sig över att hon inte såg ut att trivas.  
The people thought they had arranged things very nicely for the female squirrel, and were surprised that she did not seem to be thriving.
I stället satt hon bedrövad och vresig i ett hörn av sin kammare, och stund efter annan gav hon till ett skarpt klagoskrik.  
Instead she sat sullen and cross in a corner of her chamber, and every now and then let out a sharp cry of complaint.
Hon rörde inte vid maten, och hon svängde inte om hjulet en enda gång.  
She did not touch the food, and she did not turn the wheel a single time.
»Det beror nog på att hon är rädd,» sade människorna i bondgården.  
"It's probably because she's afraid," said the people on the farm.
> Swedish quotation marks: Swedish dialogue is set off with «»» on both sides — the same mark opens and closes a quotation, unlike English's matched “ ”. Watch for it throughout this chapter: »Det beror nog på att hon är rädd,» is one complete spoken line.
»I morgon, när hon känner sig hemmastadd, kommer hon både att äta och leka.»  
"Tomorrow, once she feels at home, she'll both eat and play."

Emellertid hände det sig så, att kvinnorna i bondgården höllo på att rusta till gille, och just den dagen, då ekorrhonan hade blivit fångad, sysslade de med storbak.  
Meanwhile it happened that the women on the farm were busy getting ready for a feast, and on the very day the female squirrel had been caught, they were occupied with a great baking.
Och antingen hade de haft otur med att degarna inte hade velat jäsa, eller också voro de väl senfärdiga av sig, för de måste arbeta länge efter sedan det hade blivit mörkt.  
And either they had had bad luck with the dough not wanting to rise, or else they were rather slow about it, for they had to work late after it had grown dark.
> Archaic plural verb agreement: Until the 1900s Swedish verbs still agreed with a plural subject: «voro» ('were', vs. singular «var»), «höllo» in this same sentence ('held/kept', vs. singular «höll»). Lagerlöf, writing in 1906, still uses these forms; modern Swedish dropped verb-number agreement entirely.

Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, och där var det nog ingen, som gav sig tid att undra på hur ekorrhonan hade det.  
There naturally reigned much haste and bustle in the kitchen, and there was surely no one who took the time to wonder how the female squirrel was faring.
Men det fanns en gammal mor i huset, som var för ålderstigen att vara med om baket.  
But there was an old grandmother in the house who was too advanced in years to take part in the baking.
> 'Old mother' as a form of address: «gammal mor» literally means 'old mother', but it's used here as an affectionate way of referring to an elderly woman in the household — not necessarily anyone's actual mother. English 'old grandmother' captures the warmth better than a literal rendering would.
Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om att stå utanför det hela.  
That she understood herself, but all the same she did not like standing outside it all.
Hon kände sig bedrövad, och fördenskull gick hon inte och lade sig, utan satte sig vid fönstret i dagligstugan och såg ut.  
She felt sad, and for that reason she did not go and lie down, but sat down by the window in the sitting room and looked out.
I köket hade de för värmens skull ställt upp dörren, och genom den strömmade ett klart ljussken ut på gården.  
In the kitchen they had, for the sake of the warmth, propped the door open, and through it streamed a clear gleam of light out onto the yard.
Det var en kringbyggd gård, och den blev så väl upplyst, att gumman kunde se sprickor och hål i rappningen på väggen mittemot.  
It was an enclosed farmyard, and it was lit up so well that the old woman could see the cracks and holes in the plaster on the wall opposite.
Hon såg också ekorrburen, som hängde just där ljusskenet föll allra klarast, och hon märkte hur ekorrhonan hela natten sprang från sin kammare ut i hjulet och från hjulet in i sin kammare utan att vila ett ögonblick.  
She also saw the squirrel cage, which hung right where the light fell most brightly, and she noticed how the female squirrel ran all night long from her chamber out into the wheel and from the wheel back into her chamber, without resting a single moment.
Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid över djuret, men hon tänkte förstås, att det var det skarpa ljusskenet, som höll det vaket.  
She thought there was a strange unrest over the animal, but she supposed, of course, that it was the sharp gleam of light that was keeping it awake.

Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården en bred, täckt inkörsport, och den låg så till, att också den blev upplyst.  
Between the cowshed and the stable there was, on that farm, a broad, roofed gateway passage, and it lay in such a way that it too was lit up.
Och när det hade lidit framåt natten en stund, såg gamla mor, att ur portvalvet kom sakta och försiktigt smygande in på gården en liten parvel, som inte var mer än en tvärhand hög, men gick i träskor och skinnbyxor som en annan arbetskarl.  
And when the night had worn on a while, old grandmother saw a little fellow, no taller than a hand's breadth, come slipping in slowly and cautiously from the gateway into the yard, though he walked in clogs and leather breeches like any other working man.
> A folk measure: 'a hand's breadth': «en tvärhand» (literally 'a cross-hand') is an old folk unit of measure — the width of a hand held flat, roughly 7–10 cm. It's the traditional way Swedish folklore describes how tall a tomte is.
Gamla mor förstod genast, att det var tomten, och hon blev inte det minsta rädd.  
Old grandmother understood at once that it was the tomte, and she was not the least bit afraid.
Hon hade alltid hört, att han höll till där på stället, fastän hon aldrig förr hade sett honom, och en tomte förde ju lycka med sig, var han visade sig.  
She had always heard that he kept himself there on the place, although she had never seen him before, and a tomte, after all, brought good luck with him wherever he showed himself.

Så snart som tomten hade kommit in på den stensatta gården, sprang han rakt fram till ekorrburen, och som den hängde så högt, att han inte kunde nå upp till den, gick han till redskapsskjulet efter ett spö, reste det mot buren och svingade sig sedan upp på samma sätt, som en sjöman äntrar uppför ett tåg.  
As soon as the tomte had come into the paved yard, he ran straight to the squirrel cage, and since it hung so high that he could not reach up to it, he went to the tool shed for a pole, leaned it against the cage, and then swung himself up in the same way a sailor climbs up a rope.
När han var kommen till buren, ruskade han i det lilla gröna husets dörr, som om han hade velat öppna den, men gamla mor satt lugn, för hon visste, att barnen hade satt hänglås för dörren, av fruktan för att granngårdspojkarna skulle försöka stjäla bort ekorren.  
When he had reached the cage, he rattled at the door of the little green house, as though he wanted to open it, but old grandmother sat calmly, for she knew the children had put a padlock on the door, for fear that the boys from the neighboring farms might try to steal the squirrel away.
Gumman såg, att när tomten inte kunde få upp dörren, kom ekorrhonan ut i ståltrådshjulet.  
The old woman saw that when the tomte could not get the door open, the female squirrel came out into the wire wheel.
Där hade hon och tomten en lång överläggning med varandra.  
There she and the tomte had a long conference with one another.
Och när tomten hade hört allt, vad det fångna djuret hade att säga honom, åkte han utför spöet ner till marken och sprang ut genom gårdsporten.  
And when the tomte had heard all that the captive animal had to tell him, he slid down the pole to the ground and ran out through the farm gate.

Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer av tomten den natten, men hon dröjde i alla fall kvar vid fönstret.  
The old woman did not think she would see anything more of the tomte that night, but she lingered by the window all the same.
När en stund hade gått, kom han tillbaka.  
When a while had passed, he came back.
Han hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt rörde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han.  
He was in such a hurry that she thought his feet scarcely touched the ground, and he hastened straight to the squirrel cage.
Gumman såg honom tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg till och med, att han bar något i händerna, men vad det var kunde hon inte begripa.  
The old woman saw him clearly with her far-sighted eyes, and she even saw that he was carrying something in his hands, but what it was she could not make out.
Det, som han bar i vänstra handen, lade han ner på stenläggningen, men det, som han höll i den högra, tog han med sig upp till buren.  
What he carried in his left hand he laid down on the paving stones, but what he held in his right he took with him up to the cage.
Här sparkade han med träskon till det lilla fönstret, så att rutan krossades, och stack det, som han höll i handen, in till ekorrhonan.  
Here he kicked with his clog at the little window, so that the pane broke, and pushed what he held in his hand in to the female squirrel.
Därpå åkte han ner igen, tog det, som han hade lagt på marken, och klättrade upp till buren också med detta.  
Then he slid down again, took what he had laid on the ground, and climbed up to the cage with that too.
Och strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast, att gumman knappt kunde följa honom med ögonen.  
And directly afterward he rushed off once more with such haste that the old woman could scarcely follow him with her eyes.

Men nu var det gamla mor, som inte längre satt stilla i stugan, utan helt sakta gick ut på gårdsplanen och ställde sig i skuggan av pumpen för att invänta tomten.  
But now it was old grandmother who no longer sat still in the cottage, but went ever so quietly out onto the yard and placed herself in the shadow of the pump to wait for the tomte.
Och en till var det, som också hade märkt honom och blivit nyfiken.  
And there was one more who had also noticed him and grown curious.
Det var stugkatten.  
It was the house cat.
Han kom sakta smygande och stannade vid väggen just ett par steg utanför den klaraste ljusstrimman.  
He came creeping slowly and stopped by the wall just a couple of steps outside the brightest strip of light.

De stodo och väntade både länge och väl i den kalla marsnatten, och gumman började fundera på att gå in igen, när hon hörde slammer mot stenläggningen och såg, att den lilla parveln till tomte kom traskande än en gång.  
They stood and waited both long and patiently in the cold March night, and the old woman began to think of going back in, when she heard a clatter against the paving stones and saw the little tomte fellow come trudging along once more.
Liksom förut bar han börda i båda händerna, och det, som han bar på, pep och sprattlade.  
As before he carried a burden in both hands, and what he was carrying peeped and struggled.
Och nu gick det upp ett ljus för gamla mor.  
And now a light dawned on old grandmother.
Hon förstod, att tomten hade sprungit bort till nöthagen och hämtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, för att de inte skulle svälta ihjäl.  
She understood that the tomte had run off to the nut grove and fetched the female squirrel's young, and that he was carrying them to her so that they should not starve to death.

Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg heller inte ut, som om tomten skulle ha märkt henne.  
Old grandmother stood still so as not to disturb him, and it did not look, either, as though the tomte had noticed her.
Han skulle just lägga ner den ena ungen på marken för att kunna svinga sig upp till buren med den andra, när han fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom.  
He was just about to lay one of the young ones down on the ground so as to be able to swing himself up to the cage with the other, when he caught sight of the house cat's green eyes glittering close beside him.
Han blef stående helt rådlös med en unge i vardera handen.  
He stood there quite at a loss, with a young one in each hand.

Han vände sig runt, såg sig om åt alla håll och blev nu varse gamla mor.  
He turned around, looked about him in every direction, and now became aware of old grandmother.
Då besinnade han sig inte länge, utan gick fram och sträckte den ena ekorrungen upp till henne.  
Then he did not hesitate for long, but went up and held out one of the young squirrels to her.

Och gamla mor ville inte visa sig ovärdig förtroendet, utan hon böjde sig ner och tog emot ekorrungen och stod och höll den, ända tills tomten hade svingat sig upp till buren med den andra och kom och hämtade den, som han hade anförtrott henne.  
And old grandmother did not want to show herself unworthy of the trust, but bent down and took the young squirrel and stood holding it, until the tomte had swung himself up to the cage with the other one and came and fetched the one he had entrusted to her.

Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till frukosten, var det omöjligt för gumman att låta bli att berätta vad hon hade sett förra natten.  
The next morning, when the people on the farm gathered for breakfast, it was impossible for the old woman to refrain from telling what she had seen the night before.
Och allihop skrattade förstås åt henne och sade, att hon bara hade drömt.  
And of course everyone laughed at her and said she had only been dreaming.
Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året.  
There were no baby squirrels to be had this early in the year.

Men hon var säker på sin sak och bad, att de skulle se efter i ekorrburen, och det gjorde de.  
But she was sure of her facts and asked them to look in the squirrel cage, and that they did.
Och då lågo där på lövbädden i kammaren fyra små halvnakna och halvblinda ungar, som voro åtminstone ett par dar gamla.  
And there, sure enough, lay on the leaf bed in the chamber four small, half-naked and half-blind young, which were at least a couple of days old.

När far själv i gården såg ungarna, sade han: »Det må vara hur det vill med detta, men visst är det, att vi här i gården har burit oss åt så, att vi får skämmas för både djur och människor.»  
When the father of the house himself saw the young ones, he said: "Whatever the truth of this may be, it is certain that we here on this farm have behaved in such a way that we ought to be ashamed before both beast and man."
Och därmed plockade han ut ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors förkläde.  
And with that he lifted the female squirrel and all the young out of the cage and laid them in old grandmother's apron.
»Gå du ut i nöthagen med dem,» sade han, »och låt dem få sin frihet tillbaka!»  
"Go out to the cattle pasture with them," he said, "and let them have their freedom back!"

Denna händelse var det, som blev så mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, men som de flesta inte ville sätta tro till, därför att de inte kunde förklara hur något sådant hade kunnat hända.  
This was the event that became so much talked about and even got into the newspapers, but which most people did not want to believe, because they could not explain how such a thing could have happened.

Ett par dar senare tilldrog sig ännu en sådan där besynnerlig händelse.  
A couple of days later there occurred yet another such strange event.
En flock vildgäss kom en morgon och slog ner på en åker borta i östra Skåne, inte långt från den stora gården Vittskövle.  
A flock of wild geese came down one morning onto a field far off in eastern Skåne, not far from the great estate of Vittskövle.
I flocken funnos tretton gäss av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på sin rygg en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva.  
In the flock there were thirteen geese of the ordinary gray color and one white gander, who carried on his back a little fellow dressed in yellow leather breeches, a green waistcoat, and a white peaked cap.

De voro nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där gässen hade slagit ner, var jorden sandblandad, såsom den brukar vara vid havskuster.  
They were now quite close to the Baltic, and in the field where the geese had come down the soil was mixed with sand, as it tends to be near sea coasts.
Det tycktes, som om det där i trakten förut skulle ha funnits rörlig flygsand, som hade behövt bindas, för på flera håll sågos stora, planterade tallskogar.  
It seemed as though there had once been loose drifting sand in that region, which had needed to be bound down, for in several places large planted pine forests could be seen.
> The s-passive: «sågos» = 'were seen': Swedish can form the passive by adding «-s» directly to the verb instead of using «bli/vara» + participle: «sågos» (from «se», 'to see') = 'were seen'. It's common in written, slightly formal narration like this — compare the ordinary active «såg» ('saw').

När vildgåsen hade betat en stund, kommo några barn gående på åkerrenen.  
When the wild goose had grazed a while, some children came walking along the edge of the field.
Den gåsen, som stod på vakt, kastade sig genast upp i luften med smällande vingslag, för att hela flocken skulle höra, att det var fara å färde.  
The goose that stood on watch at once threw herself up into the air with loud beating wings, so that the whole flock should hear that there was danger about.
> Reflexive «sig» with a directional particle: «kastade sig upp» = 'threw herself up'. «sig» is the reflexive pronoun (third person, all genders/numbers); paired with a directional particle like «upp», it turns a plain verb into a vivid self-propelled action — very common in Swedish narrative prose.
Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar på marken.  
All the wild geese flew up, but the white one stayed calmly on the ground.
När han såg de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem: »Inte behöver ni flyga undan för de där.  
When he saw the others fleeing, he lifted his head and called after them: "You needn't fly off for those."
Det är ju bara ett par barn.»  
"It's only a couple of children."

Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt på en tuva i skogsbrynet och plockade sönder en tallkott för att komma åt fröna.  
The little fellow who had ridden on his back sat on a tussock at the edge of the woods, picking apart a pine cone to get at the seeds.
Barnen voro honom så nära, att han inte tordes springa över åkern fram till den vite.  
The children were so close to him that he dared not run across the field to reach the white one.
Han gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav på samma gång ett varningsrop.  
He hid himself quickly under a large, dry thistle leaf and at the same time let out a cry of warning.

Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta skrämma sig.  
But the white one had clearly resolved not to let himself be scared.
Han gick alltjämt kvar på åkern och såg inte en gång efter vart barnen styrde kosan.  
He went on standing calmly in the field and did not so much as look to see where the children were headed.

De veko emellertid av från vägen, gingo över åkern och närmade sig gåskarlen.  
The children, however, turned off the road, went across the field, and drew near the gander.
När han äntligen såg upp, voro de alldeles inpå honom, och nu blev han så bestört och förvirrad, att han glömde bort, att han kunde flyga, och skyndade undan dem springande.  
When he finally looked up, they were right upon him, and now he grew so bewildered and confused that he forgot he could fly, and hurried away from them running.
Barnen följde efter, jagade ner honom i ett dike och fångade honom där.  
The children followed after, chased him down into a ditch, and caught him there.
Det största av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom.  
The biggest of them tucked him under his arm and carried him off.

När parveln, som låg under tistelbladet, såg detta, sprang han upp, som om han hade velat ta gåskarlen ifrån barnen.  
When the little fellow lying under the thistle leaf saw this, he sprang up, as if he had meant to take the gander away from the children.
Men så kom han väl ihåg hur liten och maktlös han var och kastade sig i stället ner på tuvan och hamrade ursinnigt på marken med knytnävarna.  
But then he remembered how small and powerless he was, and instead threw himself down on the tussock and hammered furiously on the ground with his fists.

Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter: »Tummetott, kom och hjälp mig!  
The gander cried out for help with all his might: "Thumbietot, come and help me!"
> Tummetott — Swedish 'Tom Thumb': «Tummetott» is the traditional Swedish name for the folktale figure known in English as Tom Thumb — a boy no bigger than a thumb. Once the boy is shrunk, the animals address him by this generic name rather than by 'Nils'.
Tummetott, kom och hjälp mig!»  
"Thumbietot, come and help me!"
Men härvid började pojken på att skratta mitt i ångesten.  
But at this the boy began to laugh right in the middle of his anguish.
»Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa någon,» sade han.  
"Yes, I'm just the one to help someone, I am," he said.

I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen.  
All the same he got up and followed after the gander.
»Inte kan jag hjälpa honom,» sade han, »men jag vill åtminstone se var de gör av honom.»  
"I can't help him," he said, "but I want at least to see what they do with him."

Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen svårighet att behålla dem i sikte, förrän han kom till en sänka i marken, där en vårbäck brusade fram.  
The children had a good head start, but the boy had no trouble keeping them in sight, until he came to a hollow in the ground where a spring brook rushed along.
Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han springa länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han kunde hoppa över.  
It was neither broad nor mighty, but even so he had to run a long way along the bank before he found a spot where he could jump across.

När han kom upp ur sänkan, voro barnen försvunna.  
When he came up out of the hollow, the children had vanished.
Han kunde ändå se deras spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att följa dem.  
He could still see their tracks on a narrow path that led into the forest, and he went on following them.

Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen ha skilts åt, för det gick spår åt två håll.  
Soon he came to a crossroads, and here the children must have parted ways, for the tracks went off in two directions.
Nu såg parveln alldeles översiggiven ut.  
Now the little fellow looked quite forlorn.

Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun.  
But just then he caught sight, on a heather tussock, of a little white down feather.
Han förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom åt hvilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin färd.  
He understood that the gander had dropped it by the roadside to show him which way he had been carried, and so he continued on his way.
Han följde sedan barnen genom hela skogen.  
He then followed the children through the whole forest.
Gåskarlen såg han inte till, men varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet vitt dun och visade honom till rätta.  
He did not catch sight of the gander, but wherever he might have taken the wrong path, a little white down feather lay and set him right.

Parveln fortsatte troget att följa de där dunen.  
The little fellow faithfully went on following the down feathers.
De förde honom ut ur skogen, över ett par åkerfält, upp på en väg och till sist fram genom en herrgårdsallé.  
They led him out of the forest, across a couple of fields, up onto a road, and at last through a manor avenue.
> «herrgård» — the manor estate: «herrgård» ('manor, country estate') recurs throughout this book, which doubles as a tour of Sweden's landscape and social history. A «herrgårdsallé» is the tree-lined approach road leading up to one — a fixture of the old Scanian estates the chapter goes on to describe.
Vid slutet av allén skymtade gavlar och torn av rött tegel, prydda med ljusa ränder och sirater.  
At the end of the avenue gables and towers of red brick came into view, adorned with light-colored stripes and ornaments.
När parveln såg, att här låg en herrgård, trodde han sig förstå vad som hade blivit av gåskarlen.  
When the little fellow saw that there was a manor house here, he thought he understood what had become of the gander.
»Säkerligen har barnen burit gåskarlen fram till herrgården och sålt honom där, och då är han nog redan slaktad,» sade han för sig själv.  
"The children have surely carried the gander to the manor house and sold him there, and by now he's probably already slaughtered," he said to himself.
Men han tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt besked och sprang framåt med ökad iver.  
But he did not seem willing to be content without finding out for certain, and ran forward with redoubled eagerness.
Han mötte inte någon i hela allén, och det var ju gott, för sådana som han bruka vara ängsliga för att bli sedda av människor.  
He met no one in the whole avenue, and that was just as well, for such as he tend to be anxious about being seen by people.

Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammaldags byggnad och bestod av fyra huslängor, som omgåvo en borggård.  
The manor house he came to was a stately, old-fashioned building consisting of four ranges of buildings enclosing a courtyard.
På östra sidan fanns ett djupt portvalv, som ledde in på borggården.  
On the east side there was a deep gateway passage leading in to the courtyard.
Så långt sprang parveln utan tvekan, men när han kom dit, stannade han.  
That far the little fellow ran without hesitation, but when he got there, he stopped.
Längre vågade han sig inte, utan här blev han stående och funderade på vad han nu skulle ta sig till.  
Farther he did not dare venture, and so he stood there wondering what he should do now.
> Particle verb: «ta sig till»: «ta sig till» (literally 'take oneself to') is an idiom meaning 'to do, to get up to' — «vad han skulle ta sig till» = 'what he should do (with himself)'. The reflexive «sig» plus the particle «till» together carry a meaning the individual words don't predict.

Parveln stod ännu kvar med fingret på näsan och tänkte, då han hörde steg bakom sig, och när han vände sig om, såg han en hel skara folk komma gående uppför allén.  
The little fellow still stood there with his finger on his nose, thinking, when he heard footsteps behind him, and when he turned around, he saw a whole crowd of people coming up the avenue.
Han smög sig med största hast bakom en vattentunna, som råkade stå bredvid portvalvet, och gömde sig.  
He slipped with the greatest haste behind a water barrel that happened to stand next to the gateway, and hid himself.

De, som kommo, voro ett tjugutal unga män från en folkhögskola, som voro ute på fotvandring.  
The ones who were coming were some twenty young men from a folk high school, who were out on a walking tour.
De voro åtföljda av en lärare, och när de hade hunnit fram till portvalvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan han gick in och frågade om de finge bese den gamla borgen Vittskövle.  
They were accompanied by a teacher, and when they had reached the gateway, he asked them to wait there a while, while he went in and asked whether they might be allowed to view the old castle of Vittskövle.

De nykomna voro varma och trötta, som om de skulle ha gjort en lång vandring.  
The newcomers were warm and tired, as though they had made a long march.
En av dem var så törstig, att han gick fram till vattentunnan och böjde sig ner för att dricka.  
One of them was so thirsty that he went up to the water barrel and bent down to drink.
Han hade en bleckportör hängande om halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde den ner på marken.  
He had a tin canister hanging around his neck, and he evidently found it in his way, for he flung it down on the ground.
Härvid gick locket upp, så att man kunde se, att det låg några vårblommor i den.  
At this the lid flew open, so that one could see there were some spring flowers lying inside it.

Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte denne ha tyckt, att det yppade sig ett utmärkt tillfälle att komma in i borgen och få veta vad det hade blivit av gåskarlen.  
The canister fell right in front of the little fellow, and now he must have thought that an excellent chance had presented itself to get into the castle and find out what had become of the gander.
Han smög sig hastigt ner i portören och gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört.  
He slipped quickly down into the canister and hid himself, as best he could, under wood anemones and coltsfoot.

Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte upp portören, hängde den på sig och smällde igen locket.  
He was scarcely hidden before the young man picked up the canister, hung it on himself, and snapped the lid shut.

Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått tillåtelse att komma in i borgen.  
The teacher now turned back and said they had been given leave to come into the castle.
Till en början förde han dem inte längre än till borggården.  
At first he led them no farther than the courtyard.
Där stannade han och började tala med dem om den gamla byggnaden.  
There he stopped and began to talk to them about the old building.

Han påminde dem om att de första människor, som hade funnits här i landet, hade måst bo i klippgrottor och jordhålor, i djurhudstält och riskåtor, och att en lång tid hade gått, innan de hade funnit på att timra sig hus av trädstammar.  
He reminded them that the first people who had lived here in this land had had to dwell in rock caves and earth holes, in animal-hide tents and brush huts, and that a long time had passed before they had hit upon the idea of timbering themselves houses out of tree trunks.
Och sedan, hur länge hade de inte måst arbeta och sträva, innan de från timmerstugan med det enda rummet hade nått fram till att resa en borg med hundra rum sådan som Vittskövle!  
And then, how long had they not had to labor and strive before they had come, from the timber cottage with its single room, all the way to raising a castle of a hundred rooms such as Vittskövle!
> Rhetorical inversion — 'not' that isn't negative: Literally 'how long had they not had to labor', but the «inte» here isn't a real negation — it's an emphatic rhetorical device: 'how long they must have had to labor!' This inverted, exclamatory «inte» pattern is common in older literary Swedish.

Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika och mäktiga byggde sig sådana här borgar, sade han.  
It was some three hundred and fifty years ago that the rich and mighty built themselves castles such as this, he said.
Det syntes väl, att Vittskövle var rest på en tid, då krig och rövare gjorde det otryggt i Skåne.  
It was easy to see that Vittskövle had been raised at a time when war and robbers made things unsafe in Skåne.
Runt omkring det fanns en vattenfylld grav, och över denna ledde fordomdags en bro, som kunde vindas upp.  
All around it was a moat filled with water, and across it there once led a bridge that could be wound up.
Över portvalvet fanns ännu i dag ett vakttorn, utmed borgens sidor löpte väktargångar, och i hörnen stodo fasta torn med metertjocka väggar.  
Above the gateway there still stands to this day a watchtower, along the sides of the castle ran patrol walks, and in the corners stood solid towers with walls a meter thick.
Men ändå var inte den här borgen rest i den allra vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade också lagt sig vinn om att göra den till ett prydligt och rikt sirat hus.  
But even so this castle was not raised in the very wildest of the war years; rather, Jens Brahe, who built it, had also taken pains to make it into a handsome and richly ornamented house.
Om de finge se det stora, fasta stenhuset på Glimminge, som var uppfört bara en mansålder tidigare, skulle de lätt märka, att Jens Holgersen Ulfstand, som var dess byggherre, inte hade frågat efter annat än att bygga stort och fast och starkt utan att kosta en tanke på att få det vackert och bekvämt.  
If they could see the great, solid stone house at Glimmingehus, which had been erected only a generation earlier, they would easily notice that Jens Holgersen Ulfstand, its builder, had asked for nothing but to build big and solid and strong, without giving a thought to making it beautiful and comfortable.
Såge de däremot sådana slott som Marsvinsholm och Snogeholm och Övedskloster, som hade kommit till ett eller annat århundrade senare än Vittskövle, så skulle de finna, att tiderna då hade blivit fredligare.  
If they were to see, on the other hand, such manors as Marsvinsholm and Snogeholm and Övedskloster, which had come into being one or another century later than Vittskövle, they would find that times had by then grown more peaceful.
De herrar, som hade byggt dessa ställen, hade inte försett dem med befästningar, utan hade endast bemödat sig om att skaffa sig stora och präktiga bostäder.  
The gentlemen who had built those places had not provided them with fortifications, but had troubled themselves only to procure for themselves grand and stately dwellings.

Läraren talade långt och utförligt, och parveln, som låg instängd i portören, var nog bra otålig.  
The teacher talked long and thoroughly, and the little fellow, who lay shut up in the canister, was surely rather impatient.
Men han måtte ha legat mycket stilla, för portörens ägare märkte inte alls, att han bar honom med sig.  
But he must have lain very still, for the canister's owner did not notice at all that he was carrying him along.

Slutligen gick ändå hela sällskapet in i borgen, men om parveln hade hoppats, att han skulle få något tillfälle att smyga sig ur portören, blev han bedragen, för eleven behöll den på sig, och parveln måste följa med genom alla rummen.  
At last the whole party went into the castle after all, but if the little fellow had hoped he would get some chance to slip out of the canister, he was disappointed, for the pupil kept it on him, and the little fellow had to go along through every room.

Det blev en långsam vandring.  
It became a slow tour.
Läraren stannade i varje ögonblick för att förklara och undervisa.  
The teacher stopped at every moment to explain and instruct.

I ett rum fanns en gammal spisel, och framför denna stannade läraren för att tala om de olika eldstäder, som människorna hade brukat under tidernas lopp.  
In one room there was an old fireplace, and in front of it the teacher stopped to speak of the various hearths people had used over the course of time.
Den första eldstaden inomhus hade varit en stenhäll mittpå stuggolvet med en rököppning uppe i taket, som släppte in både regn och vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten, och den hade nog gjort det varmt i stugan, men också fyllt den med rök och os.  
The first hearth indoors had been a stone slab in the middle of the cottage floor with a smoke hole up in the roof, which let in both rain and wind; the second had been a large, walled-in oven without a chimney, and that had no doubt made the cottage warm, but had also filled it with smoke and fumes.
Då Vittskövle byggdes, hade människorna just hunnit så långt som till den öppna spiseln, som hade en vid skorsten för röken, men också lät det mesta av värmen följa med upp i luften.  
By the time Vittskövle was built, people had just reached as far as the open hearth, which had a wide chimney for the smoke, but which also let most of the warmth escape up into the air.

Om den där parveln någonsin hade varit häftig och otålig, fick han då den dagen en god övning i tålamod.  
If that little fellow had ever been hot-tempered and impatient, he got a good exercise in patience that day.
Nu var det väl redan en timme, som han hade legat orörlig.  
It was surely already an hour that he had lain there motionless.

I nästa rum, som läraren kom till, stannade han framför en gammal säng med hög sänghimmel och rika gardiner.  
In the next room the teacher came to, he stopped in front of an old bed with a high canopy and rich curtains.
Och genast började han berätta om forna tiders sängar och sängställ.  
And at once he began telling about beds and bedsteads of former times.

Läraren gjorde sig ingen brådska.  
The teacher was in no hurry at all.
Men han visste ju heller inte, att det låg en liten stackare instängd i en portör och bara väntade på att han skulle sluta.  
But then he did not know, either, that there lay a poor little wretch shut up in a canister, only waiting for him to be done.
När han kom till ett rum med gyllenläderstapeter, talade han om hur folk ända från de första tiderna hade klätt sina väggar, när han kom till ett gammalt familjeporträtt, berättade han om klädedräktens många öden, och i festsalarna beskrev han forna tiders sätt att fira bröllop och begravningar.  
When he came to a room with gilded-leather wall hangings, he talked about how people, from the very earliest times, had covered their walls; when he came to an old family portrait, he told about the many fashions of dress; and in the banquet halls he described the ways of former times for celebrating weddings and funerals.

Därpå talade läraren också litet om de många duktiga män och kvinnor, som hade bebott borgen, om de gamla Brahearna och de gamla Barnekowarna, om Kristian Barnekow, som hade gett konungen sin häst mittunder flykten, om Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell Barnekow och som änka hade styrt gården och hela trakten i femtitre år, om bankiren Hagerman, som var torparson från Vittskövle och hade blivit så rik, att han hade köpt hela gården, och om Stjernsvärdarna, som hade skaffat folket i Skåne bättre plogar, så att det hade kunnat överge de gamla spektaklen till träplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba.  
After that the teacher also talked a little about the many capable men and women who had lived in the castle, about the old Brahes and the old Barnekows, about Kristian Barnekow, who had given the king his horse in the very midst of his flight, about Margareta Ascheberg, who had been married to Kjell Barnekow and, as a widow, had governed the estate and the whole district for fifty-three years, about the banker Hagerman, who had been a cottager's son from Vittskövle and had grown so rich that he had bought the entire estate, and about the Stjernsvärds, who had provided the people of Skåne with better plows, so that they could give up the old contraptions for wooden plows, which three pairs of oxen could scarcely budge.

Under allt detta låg parveln stilla.  
Through all this the little fellow lay still.
Om han någon gång hade varit odygdig och stängt igen källardörren om mor eller far, så fick han nu lära sig hur de hade känt det, för det dröjde i timtal, innan läraren slutade.  
If he had ever, at some time, been naughty and shut the cellar door on his mother or father, he now got to learn how they had felt, for it dragged on for hours before the teacher finished.

Till sist gick läraren åter ut på borggården, och där talade han om människosläktets långa arbete för att skaffa sig verktyg och vapen, kläder och hus, möbler och prydnader.  
At last the teacher went back out onto the courtyard, and there he spoke of mankind's long labor to procure tools and weapons, clothes and houses, furniture and ornaments.
Han sade, att en sådan gammal borg som Vittskövle var en milstolpe på vägen.  
He said that such an old castle as Vittskövle was a milestone along the way.
Där kunde man se hur långt människorna voro hunna för trehundrafemti år sedan och själv bedöma om det sedan dess hade gått framåt eller tillbaka för dem.  
There one could see how far people had come three hundred and fifty years ago and judge for oneself whether things had gone forward or backward for them since then.

Men detta talet slapp parveln att lyssna till, för eleven, som bar honom, hade blivit törstig på nytt och smög sig in i köket för att be om en dryck vatten.  
But this speech the little fellow was spared having to listen to, for the pupil who was carrying him had grown thirsty again and had slipped into the kitchen to ask for a drink of water.
När nu parveln blev inburen i köket, måtte han ha försökt att se sig om efter gåskarlen.  
Once the little fellow was carried into the kitchen, he must have tried to look around for the gander.
Han hade börjat röra på sig, och härvid råkade han att trycka för hårt mot locket, så att detta sprang upp.  
He had begun to stir, and in doing so happened to press too hard against the lid, so that it sprang open.
Portörlock springa ju alltid upp, och eleven tänkte inte vidare på saken, utan tryckte bara till det igen.  
Canister lids do, after all, always spring open, and the pupil thought no more of the matter, but simply pressed it shut again.
Men då frågade kokerskan om han hade en orm i portören.  
But then the cook asked whether he had a snake in the canister.

»Nej, jag har bara några växter,» svarade eleven.  
"No, I've only got some plants," answered the pupil.
— »Nog var det något, som rörde sig där,» envisades kokerskan.  
— "There was certainly something moving in there," the cook insisted.
Eleven slog då upp locket för att visa henne, att hon misstog sig.  
The pupil then flipped up the lid to show her she was mistaken.
»Se nu själv om...  
"Just look for yourself…

Men längre hann han inte, för nu vågade inte parveln stanna längre i portören, utan stod med ett språng på golvet och rusade ut.  
But he did not get the chance, for now the little fellow no longer dared stay in the canister, but leapt with a bound onto the floor and rushed out.
Pigorna hunno knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i alla fall.  
The serving girls barely had time to see what it was that ran, but they hurried after all the same.

Läraren stod ännu och talade, när han blev avbruten av höga rop.  
The teacher was still standing there talking, when he was interrupted by loud shouts.
»Ta fast honom, ta fast honom!» skreko de, som kommo från köket, och alla de unga karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare än en råtta.  
"Catch him, catch him!" shouted those who came from the kitchen, and all the young men rushed after the little fellow, who darted away faster than a rat.
De försökte att genskjuta honom i porten, men det var inte så lätt att få fatt i en, som var så liten, och han kom lyckligt ut i det fria.  
They tried to head him off at the gate, but it was not so easy to get hold of one who was so small, and he got safely out into the open.

Parveln vågade inte springa neråt den öppna allén, utan vek av åt annat håll.  
The little fellow did not dare run down the open avenue, but turned aside in another direction.
Han rusade genom trädgården in på bakgården.  
He dashed through the garden into the back yard.
Hela tiden jagade människorna efter honom under skrik och skratt.  
The whole time the people chased after him amid shouting and laughter.
Den lilla stackaren flydde undan, allt vad han förmådde, men det tycktes ändå, som om människorna skulle vinna på honom.  
The poor little fellow fled as fast as he could manage, but it still seemed as though the people were gaining on him.

När han ilade förbi en liten arbetarbostad, hörde han en gås kackla och såg ett vitt dun ligga på trappan.  
As he rushed past a small laborer's cottage, he heard a goose cackling and saw a white down feather lying on the steps.
Där, där hade han gåskarlen!  
There, there he had the gander!
Han hade varit inne på falskt spår förut.  
He had been on the wrong trail before.
Han tänkte inte mer på pigor och karlar, som jagade honom själv, utan han klättrade uppför trappan in i förstun.  
He no longer gave a thought to the maids and men chasing him, but climbed up the steps into the entryway.
Längre kunde han inte komma, för stugdörren var låst.  
Farther he could not get, for the cottage door was locked.
Han hörde hur gåskarlen skrek och jämrade sig där innanför, men han kunde inte få upp dörren.  
He heard how the gander was screaming and moaning in there, but he could not get the door open.
Den stora jakten, som förföljde honom själv, kom allt närmare, och inne i rummet skrek gåskarlen allt ömkligare.  
The great hunt that was pursuing him drew ever nearer, and inside the room the gander screamed ever more pitifully.
I denna yttersta nöd tog parveln äntligen mod till sig och bultade på dörren av alla krafter.  
In this direst distress the little fellow at last took his courage in both hands and pounded on the door with all his might.

Ett barn kom och öppnade, och parveln såg in i rummet.  
A child came and opened it, and the little fellow looked into the room.
Mittpå golvet satt en kvinna, som höll fast gåskarlen för att klippa av honom hans vingpennor.  
In the middle of the floor sat a woman who was holding the gander fast to clip off his wing feathers.
Det var hennes barn, som hade hittat honom, och hon ville inte göra honom något ont.  
It was her child who had found him, and she did not mean him any harm.
Hon ämnade släppa honom till sina egna gäss, bara hon hade fått klippa hans vingar, så att han inte skulle kunna flyga sin väg.  
She intended to let him go to her own geese, once she had gotten to clip his wings, so that he could not fly away.
Men värre olycka kunde knappast hända gåskarlen, och han skrek och jämrade sig av alla krafter.  
But worse misfortune could scarcely have befallen the gander, and he screamed and moaned with all his might.

Och lycka var det, att kvinnan inte hade börjat klippningen tidigare.  
And it was lucky that the woman had not begun the clipping earlier.
Nu hade bara två pennor fallit för saxen, när dörren öppnades, och den lilla parveln stod på tröskeln.  
Only two feathers had so far fallen to the scissors when the door opened and the little fellow stood on the threshold.
Men en sådan som han hade kvinnan aldrig förr sett.  
But such a one as he the woman had never seen before.
Hon kunde inte tro annat, än att det var självaste Goa-Nisse, och hon tappade saxen i förfäran, slog ihop händerna och glömde att hålla fast gåskarlen.  
She could not believe otherwise than that it was Goa-Nisse himself, and she dropped the scissors in her fright, clapped her hands together, and forgot to hold the gander fast.

Så snart denne kände sig fri, sprang han mot dörren.  
As soon as he felt himself free, he sprang toward the door.
Han gav sig inte tid att stanna, men i förbifarten grep han parveln vid halslinningen och tog honom med sig.  
He gave himself no time to stop, but in passing seized the little fellow by the collar and took him along.
Och på trappan slog han ut vingarna och for upp i luften.  
And on the steps he spread his wings and rose up into the air.
På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen och satte ner parveln på den dunglatta ryggen.  
At the same time he made a fine turn of his neck and set the little fellow down on his downy back.

Så bar det av med dem upp i luften, och hela Vittskövle stod och stirrade efter dem.  
So off they went, up into the air, and the whole of Vittskövle stood and stared after them.

I ÖVEDSKLOSTERS PARK.  
IN THE PARK AT ÖVEDSKLOSTER.

Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett övergivet ekorrbo.  
All that day, while the geese played with the fox, the boy lay sleeping in an abandoned squirrel's nest.
När han vaknade framemot kvällen, var han ganska bekymrad.  
When he woke toward evening, he was quite troubled.
»Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, att jag måste visa mig för far och mor,» tänkte han.  
"Now I'll soon be sent home, and then it surely can't be avoided that I'll have to show myself to father and mother," he thought.

Men när han sökte upp vildgässen, som lågo och badade i Vombsjön, sade ingen av dem ett ord om att han skulle resa.  
But when he sought out the wild geese, who lay bathing in Lake Vomb, not one of them said a word about his having to travel.
»De tycker kanske, att den vite är för trött att fara hem med mig i kväll,» tänkte pojken.  
"Maybe they think the white one is too tired to fly home with me tonight," thought the boy.

Nästa morgon voro gässen vakna i första dagningen långt före soluppgången.  
The next morning the geese were awake at first light, long before sunrise.
Nu kände pojken sig säker om att det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo både han och den vita gåskarlen följa med de vilda på deras morgontur.  
Now the boy felt sure it would mean the journey home, but strangely enough both he and the white gander got to go along with the wild ones on their morning outing.
Pojken kunde rakt inte förstå vad som var orsaken till uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte ville sända bort gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt.  
The boy could not for the life of him understand what the reason for the delay was, but then he reasoned it out that the wild geese did not want to send the gander off on so long a journey before he had had a chance to eat his fill.
Hur som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, innan han måste möta föräldrarna.  
In any case he was simply glad of every moment that passed before he had to face his parents.

Vildgässen foro fram över Övedsklosters herrgård, som låg i en härlig park öster om sjön och såg mycket präktig ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda borggård, omgiven av låga murar och paviljonger, och sin fina, gammaldags trädgård med klippta häckar, täckta lövgångar, dammar, vattenkonster, härliga träd och rätskurna gräsmattor, där kantlisterna stodo brokiga av vårblommor.  
The wild geese flew on over the manor of Övedskloster, which lay in a lovely park east of the lake and looked very stately with its great mansion, its handsome, paved courtyard surrounded by low walls and pavilions, and its fine, old-fashioned garden with clipped hedges, covered leaf-walks, ponds, water features, splendid trees, and neatly trimmed lawns, where the borders stood bright with spring flowers.

När vildgässen foro över herrgården i den tidiga morgonstunden, var ingen människa ännu i rörelse.  
When the wild geese flew over the manor in the early morning hour, not a soul was yet stirring.
Då de noga hade förvissat sig om detta, sänkte de sig ner mot hundburen och ropade: »Vad är det här för en liten koja?  
Once they had made quite sure of this, they lowered themselves down toward the doghouse and called: "What sort of little hut is this?"
Vad är det här för en liten koja?»  
"What sort of little hut is this?"

Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skällde uppåt luften.  
At once the chained dog came out of his kennel, angry and furious, and barked up into the air.
> «bandhund» — the chained yard-dog: A «bandhund» is a dog kept chained (»band«) by its kennel to guard a farm or estate — a common fixture of the old Swedish gård. It explains why the dog can only bark furiously up at the passing geese instead of chasing them off.

»Kallar ni det här för en koja, ni, era landstrykare?  
"Do you call this a hut, you tramps?"
Ser ni inte, att det är ett högt slott av sten?  
"Don't you see that it's a tall castle of stone?"
Ser ni inte så vackra väggar det har, ser ni inte så många fönster och så stora portar och en så präktig terrass det har, vov, vov, vov?  
"Don't you see what fine walls it has, don't you see how many windows and how great gates and how splendid a terrace it has, woof, woof, woof?"
> Swedish dog-bark onomatopoeia: Swedish renders a dog's bark as «vov» rather than English's 'woof' — one of many small onomatopoeic mismatches between languages. It punctuates the watchdog's furious, comic speech throughout this passage.
Kallar ni det här för en koja, ni?  
"Do you call this a hut, you?"
Ser ni inte gården, ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte marmorbilderna?  
"Don't you see the courtyard, don't you see the garden, don't you see the greenhouses, don't you see the marble statues?"
Kallar ni det här för en koja, ni?  
"Do you call this a hut, you?"
Brukar kojorna ha en park, där det finns både bokskogar och hasselsnår och lövängar och ekdungar och granhult och en djurgård, som är full av rådjur, vov, vov, vov?  
"Do huts commonly have a park where there are both beech woods and hazel thickets and leafy meadows and oak groves and spruce copses and a deer park full of roe deer, woof, woof, woof?"
Kallar ni det här för en koja, ni?  
"Do you call this a hut, you?"
Har ni sett kojor, som har så många uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by?  
"Have you seen huts that have so many outbuildings around them that it looks like a whole village?"
Ni känner väl till många kojor, som har egen kyrka och egen prästgård, och som råder över herresäten och bondehemman och arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov?  
"You surely know plenty of huts that have their own church and their own parsonage, and that rule over manors and freehold farms and tenant farms and cottars' cabins, woof, woof, woof?"
Kallar ni det här för en koja, ni?  
"Do you call this a hut, you?"
Till den här kojan hör det största godset i Skåne, era tiggare.  
"To this hut belongs the largest estate in Skåne, you beggars."
Ni kan inte se en bit jord, där ni hänger i skyn, som inte lyder under den här kojan, vov, vov, vov.»  
"You can't see a scrap of ground, up there where you hang in the sky, that doesn't answer to this hut, woof, woof, woof."

Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gässen flögo fram och åter över gården och hörde på honom, ända tills han måste göra ett uppehåll.  
All this the dog managed to bark out in a single breath, and the geese flew back and forth over the yard and listened to him until he had to pause.
Men då skreko de: »Vad blir du så ond för?  
But then they shouted: "Why are you so angry?"
Vi frågade inte efter slottet, vi frågade bara efter din hundkoja.»  
"We didn't ask about the castle, we only asked about your doghouse."

När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, men så trängde sig en tanke på honom, som på en gång gjorde honom allvarsam.  
When the boy heard this joke, he laughed at first, but then a thought forced itself on him that at once made him grave.
»Tänk så många sådana här lustigheter du skulle få höra, om du finge följa med vildgässen genom hela landet ända opp till Lappland!» sade han till sig själv.  
"Just think how many such jests you'd get to hear, if you were allowed to go with the wild geese through the whole country all the way up to Lapland!" he said to himself.
»När du nu har det så illa ställt för dig, vore allt en sådan resa det bästa du kunde hitta på.»  
"Since things are going so badly for you now, such a journey would surely be the best thing you could find."

Vildgässen foro bort på en av de vida åkrarna öster om herrgården för att beta gräsrötter och höllo på med detta i timtal.  
The wild geese flew off to one of the broad fields east of the manor to graze on grass roots and kept at this for hours.
Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte reda på en nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde någon nöt kvar sedan förra hösten.  
Meanwhile the boy went into the great park bordering the field, sought out a hazel grove, and began peering up into the bushes to see whether any nut might not still be hanging on from last autumn.
Men gång på gång kom tanken på resan tillbaka till honom, medan han gick i parken.  
But again and again the thought of the journey came back to him as he walked in the park.
Han målade ut för sig hur bra han skulle få det, om han följde med vildgässen.  
He pictured to himself how good he would have it if he went along with the wild geese.
Svälta och frysa, det trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gengäld skulle han slippa både att arbeta och läsa.  
Starving and freezing, that he thought he would have to do often enough, but in return he would be spared both working and studying.

Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och frågade om han hade funnit något ätbart.  
While he walked there, the old gray sentinel-goose came up to him and asked whether he had found anything to eat.
Nej, det hade han inte, sade han, och då försökte hon att hjälpa honom.  
No, he had not, he said, and then she tried to help him.
Några nötter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en törnrosbuske.  
A few nuts she could not find either, but she discovered a couple of rose hips hanging on a briar bush.
Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och gamla vinterståndna nypon.  
The boy ate them up with a good appetite, but he wondered a good deal what his mother would have said, had she known that he now lived on raw fish and old winter-shriveled rose hips.

När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de ner mot sjön igen, och där roade de sig med att leka ända till framemot middagstiden.  
When the wild geese had finally eaten their fill, they drew back down toward the lake again, and there they amused themselves playing until well on toward midday.
Vildgässen utmanade den vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott.  
The wild geese challenged the white gander to a contest in every possible sport.
De simmade i kapp, sprungo i kapp och flögo i kapp med honom.  
They raced swimming, raced running, and raced flying with him.
Den store tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba vildgässen.  
The big tame one did his very best, but he was always beaten by the swift wild geese.
Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra.  
The boy sat on the gander's back the whole time, cheering him on, and had just as much fun as the others.
Det var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårdsfolket hörde dem.  
There was such shrieking and laughing and cackling that it was a wonder the manor folk did not hear them.

När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på isen och vilade sig ett par timmar.  
When the wild geese were tired of playing, they went out onto the ice and rested a couple of hours.
Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som förmiddagen.  
The afternoon they spent very much as they had the morning.
Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i vattnet vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.  
First a couple of hours' grazing, then bathing and play in the water by the edge of the ice until sunset, when they at once settled down to sleep.

»Detta vore just ett liv, som skulle passa mig,» tänkte pojken, när han kröp in under gåskarlens vinge.  
"This would be just the life to suit me," thought the boy, as he crept in under the gander's wing.
»Men i morgon blir jag väl hemskickad.»  
"But tomorrow I'll probably be sent home."

Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han finge följa med vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat.  
Before he fell asleep, he lay thinking that if he were allowed to go along with the wild geese, he would be spared all the scolding for being lazy.
Då finge han slå dank hela dagarna, och hans enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något att äta.  
Then he could idle away his days, and his only worry would be to find himself something to eat.
Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve det nog råd för.  
But he needed so little nowadays, so that would surely be no trouble.

Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle få se, och så många äventyr han skulle få vara med om.  
And so he pictured to himself all he would get to see, and how many adventures he would get to take part in.
Ja, det skulle bli annat än släpet och slitet därhemma.  
Yes, it would be a different thing from the drudgery and toil back home.
»Om jag bara finge följa med vildgässen på deras resa, skulle jag inte sörja över att jag har blivit förvandlad,» tänkte pojken.  
"If only I were allowed to go along with the wild geese on their journey, I wouldn't grieve over having been turned into what I am," thought the boy.

Han var inte rädd för något annat, än att han skulle bli hemskickad, men inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa.  
He was afraid of nothing else except being sent home, but not even on Wednesday did the geese say anything about his having to travel.
Den dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet.  
That day passed much the same as Tuesday, and the boy grew more and more content with the wild life.
Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.  
He felt he had the lonely park at Övedskloster, which was as big as a forest, entirely to himself, and he did not long to go back to the cramped cottage and the little fields at home.

På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men på torsdagen förlorade han hoppet igen.  
On Wednesday he believed that the wild geese meant to keep him with them, but on Thursday he lost that hope again.

Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna.  
Thursday began the same way as the other days.
Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken.  
The geese grazed on the broad fields, and the boy searched for food inside the park.
Om en stund kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart.  
After a while Akka came up to him and asked whether he had found anything to eat.
Nej, det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behåll.  
No, he had not, and then she sought out for him a dry caraway plant that still had all its little seeds intact.

När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles för oförväget.  
When the boy had eaten, Akka said she thought he ran about the park much too recklessly.
Hon undrade om han visste hur många fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten.  
She wondered whether he knew how many enemies he had to watch out for, small as he was.
Nej, det visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.  
No, he did not know at all, and then Akka began listing them for him.

När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på uttrarna; satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen sov sin vintersömn i samma hög.  
When he walked in the park, she said, he ought to watch out for the fox and the marten; when he came down to the lakeshore, he ought to keep the otters in mind; if he sat on the stone wall, he should not forget the weasel, who could creep through the smallest holes, and if he wanted to lie down to sleep in a heap of leaves, he should first check whether the adder was not sleeping its winter sleep in that same heap.
Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han ha ett öga på hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn.  
As soon as he came out into the open field, he ought to keep an eye on hawk and buzzard, on eagle and falcon, hovering up in the sky.
I hasselsnåren kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart det blev skymning, skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som flögo fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde komma alldeles inpå honom, innan han märkte dem.  
In the hazel thickets he might be caught by the sparrowhawk; magpies and crows were everywhere, and he should not trust them too far; and as soon as dusk fell, he should keep his ears pricked to listen for the great owls, which flew along on such soundless wingbeats that they could come right up on him before he noticed them.

Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det.  
When the boy heard that there were so many out to get his life, he understood it was quite impossible for him to keep it.
Han var inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda sig mot rovdjuren.  
He was not especially afraid of dying, but he did not care for being eaten up, and so he asked Akka what he could do to protect himself against the beasts of prey.

Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, med finkar och mesar och spettar och lärkor.  
Akka answered at once that the boy ought to try to get on good terms with the small-animal folk of forest and field, with the squirrel folk and the hare folk, with finches and titmice and woodpeckers and larks.
Om han gjorde sig till deras vän, så kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.  
If he made himself their friend, they could warn him of dangers, provide him with hiding places, and, in a real emergency, band together and defend him.

Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att denne inte ville hjälpa honom.  
But when the boy, later in the day, wanted to follow this advice and turned to Sirle the squirrel to ask for his assistance, it turned out that he did not want to help him.
»Inte må du vänta dig något gott av mig eller de andra smådjuren,» sade Sirle.  
"You needn't expect anything good from me or from the other small animals," said Sirle.
»Tror du inte vi vet, att du är Nils gåsapåg, som förra året rev ner svalbon, krossade starägg, kastade kråkungar i märgelgraven, fångade trastar i snaror och satte ekorrar i bur?  
"Do you think we don't know that you're Nils the goose boy, who last year tore down swallows' nests, crushed starlings' eggs, threw baby crows into the marl pit, caught thrushes in snares, and put squirrels in cages?"
> «påg» — a Scanian dialect word for 'boy': «påg» is a dialect word for 'boy' native to Skåne (standard Swedish uses «pojke»); «gåsapåg» = 'goose-boy'. Since this chapter is set entirely in Skåne, Lagerlöf lets the local word surface in Sirle's mouth.
Du får allt hjälpa dig själv, så gott du kan, och du må vara glad, att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna.»  
"You'll just have to help yourself as best you can, and you may be glad we don't band together against you and chase you back to your own kind."

Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle ha lämnat ostraffat förr i världen, när han var Nils gåsapåg, men nu blev han bara rädd för att också vildgässen skulle ha fått reda på hur elak han kunde vara.  
This was just the sort of answer the boy would never have let go unpunished in the old days, back when he was Nils the goose boy, but now he only grew afraid that the wild geese too might have found out how wicked he could be.
Han hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att han inte hade vågat sig på den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras sällskap.  
He had been so anxious not to lose his place with the wild geese that he had not dared venture on the least piece of mischief since he had come into their company.
Det var sant, att han inte hade förmått göra mycket ont, så liten som han var, men nog kunde han ha förstört många fågelbon och slagit sönder många ägg, om han hade haft lust.  
It was true he had not been able to do much harm, small as he was, but he could well have destroyed many a bird's nest and broken many an egg, had he had a mind to.
Nu hade han bara varit snäll, han hade inte ryckt en fjäder ur en gåsvinge, inte gett någon ett ohövligt svar, och var morgon, när han hade hälsat på Akka, hade han tagit av sig luvan och bugat sig.  
As it was he had only been well-behaved; he had not plucked a single feather from a goose's wing, had not given anyone a rude answer, and every morning, when he had greeted Akka, he had taken off his cap and bowed.

Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till Lappland.  
All through Thursday he went about thinking it was surely for the sake of his wickedness that the wild geese would not take him with them up to Lapland.
Och när han fick höra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl, beslöt han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl detta lyckades honom.  
And when in the evening he heard that Sirle the squirrel's wife had been carried off, and that his children were starving to death, he resolved to help them, and it has already been told how well this succeeded for him.

När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.  
When the boy came into the park on Friday, he heard the chaffinches singing in every thicket of how Sirle the squirrel's wife had been carried off from her tender young by cruel robbers, and how Nils the goose boy had ventured in among the humans and carried the little squirrel children to her.

»Vem är nu så firad i Övedsklosters park,» sjöngo bofinkarna, »som Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg?  
"Who is now so celebrated in the park at Övedskloster," sang the chaffinches, "as Thumbietot, he whom everyone feared back when he was Nils the goose boy?"
Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd.»  
"Sirle the squirrel shall give him nuts, the poor hares shall play with him, the roe deer shall take him on their backs and flee with him when Smirre the fox draws near, the titmice shall warn him of the sparrowhawk, and finches and larks shall sing of his heroic deed."

Pojken var alldeles säker på att både Akka och vildgässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han skulle få stanna hos dem.  
The boy was quite certain that both Akka and the wild geese heard all this, but still the whole of Friday passed without their saying anything about his being allowed to stay with them.

Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av Smirre räv.  
Right up to Saturday the geese got to graze on the fields around Öved, undisturbed by Smirre the fox.
Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att de ingen matro fingo.  
But when they came out onto the fields on Saturday morning, he lay in ambush for them and pursued them from one field to the next, so that they got no peace to feed.
När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar.  
When Akka understood that he did not mean to leave them in peace, she quickly made up her mind, rose into the air, and flew with the flock several miles away over the plains of Färs district and the juniper hillocks of Linderödsåsen.
> Real Scanian geography: «härad» is an old administrative district (a 'hundred'); Färs härad and the ridge Linderödsåsen are real places in central Skåne. The wild geese's route across this chapter is drawn from actual Scanian landscape, part of the book's original purpose as a geography reader for Swedish schoolchildren.
De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.  
They did not come down until they reached the area around Vittskövle.

Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är omtalat.  
But here at Vittskövle the gander was stolen, as has already been told.
Om inte pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.  
If the boy had not exerted all his strength to help him, he would never have found his way back again.

När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga.  
When the boy came back with the gander to Lake Vomb on Saturday evening, he felt he had done a good day's work, and wondered a great deal what Akka and the wild geese would say.
Och vildgässen voro ingalunda sparsamma på beröm, men de sade inte det ordet, som han längtade att få höra.  
And the wild geese were by no means sparing with praise, but they did not say the one word he longed to hear.

Så blev det söndag igen.  
So it was Sunday again.
En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.  
A whole week had passed since the boy had been bewitched, and he was still just as small.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade gått» ('had passed/gone') is the pluperfect: «hade» plus the supine form «gått» (from «gå»). Compare the simple preterite «gick» ('went') used elsewhere in the chapter — the supine always follows «ha/hade» to build a compound past tense, never stands alone.

Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull.  
But it did not look as though he was troubling himself much on that score.
På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor, yvig videbuske nere vid sjöstranden och blåste på vasspipa.  
On Sunday afternoon he sat curled up in a large, bushy willow shrub down by the lakeshore, blowing on a reed pipe.
Runt omkring honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela.  
All around him sat as many titmice and chaffinches and starlings as the shrub could hold, twittering tunes that he tried to learn to play.
Men pojken var inte mycket hemma i konsten.  
But the boy was not very much at home in the art.
Han blåste så falskt, att fjädrarna reste sig på alla de små läromästarna, och de skreko och flaxade i förtvivlan.  
He blew so out of tune that the feathers stood up on all the little music teachers, and they shrieked and flapped about in despair.
Pojken skrattade så gott åt deras iver, att han tappade pipan.  
The boy laughed so heartily at their eagerness that he dropped the pipe.

Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla småfåglarna jämrade sig: »I dag spelar du sämre, än du brukar, Tummetott.  
He began again, and it went just as badly, so that all the little birds cried out in dismay: "Today you're playing worse than usual, Thumbietot."
Du tar inte en ren ton.  
"You can't hold a clean note."
Var har du dina tankar, Tummetott?»  
"Where are your thoughts, Thumbietot?"

»De är på annat håll,» sade pojken, och detta var sant.  
"They're elsewhere," said the boy, and that was true.
Han satt och undrade på hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.  
He sat wondering how long he would get to stay with the wild geese, or whether he might be sent home this very day.

Plötsligen kastade pojken från sig pipan och hoppade ner ur busken.  
Suddenly the boy threw the pipe from him and jumped down out of the shrub.
Han hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad.  
He had seen Akka and all the geese coming toward him in a long row.
De gingo så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.  
They walked so unusually slowly and solemnly that the boy at once felt he understood he was about to learn what they intended to do with him.

När de äntligen stannade, sade Akka: »Du kan allt ha skäl till att undra på mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig för att du räddade mig från Smirre räv.  
When they finally stopped, Akka said: "You may well have reason to wonder at me, Thumbietot, for not having thanked you for saving me from Smirre the fox."
Men jag är sådan, att jag hellre tackar med handling än med ord.  
"But I am one who would rather give thanks in deed than in word."
Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att göra dig en stor tjänst.  
"And now, Thumbietot, I believe I have succeeded in doing you a great service."
> Impersonal verb with a dative experiencer: «det har lyckats mig att göra dig en tjänst» = 'I have succeeded in doing you a favor', but literally 'it has succeeded for me…' — «lyckas» takes an impersonal subject «det» plus the person it happened to («mig») marked like an indirect object, not as the grammatical subject.
Jag har skickat bud till den där tomten, som har förtrollat dig.  
"I have sent word to that tomte who bewitched you."
I början ville han inte höra talas om att bota dig, men jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur väl du har uppfört dig bland oss.  
"At first he would not hear of curing you, but I have sent message after message to him and told him how well you have behaved among us."
Han låter nu hälsa dig, att så snart som du vänder hem tillbaka, ska du få bli människa.»  
"He now sends word that as soon as you turn back home, you shall become a human being."

Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började tala, lika bedrövad var han, när hon slutade!  
But imagine, just as glad as the boy had been when the wild goose began speaking, just as sad was he when she finished!
> Correlative «lika… lika»: «lika glad… lika bedrövad» ('as glad… [just] as sad') pairs two «lika» clauses to build a parallel contrast: however happy he'd been a moment before, he was now exactly as sad. This mirrored «lika... lika» construction is a common way Swedish narrates a sudden emotional reversal.
Han sade inte ett ord, utan vände sig bara bort och grät.  
He said not a word, but only turned away and wept.

»Vad i all världen är detta?» sade Akka.  
"Whatever in the world is this?" said Akka.
»Det ser ut, som om du hade väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig.»  
"It looks as though you had expected more from me than I have now offered you."

Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustigt skämt, på äventyr och frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och han riktigt tjöt av bedrövelse.  
But the boy thought of carefree days and merry jests, of adventures and freedom and journeys high up over the earth, which he would have to give up, and he fairly wailed with grief.
»Jag bryr mig inte om att bli människa,» sade han.  
"I don't care about becoming human," he said.
»Jag vill följa med er till Lappland.»  
"I want to go with you to Lapland."
— »Jag ska säga dig en sak,» sade Akka.  
— "I'll tell you something," said Akka.
»Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att om du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka honom en annan gång.»  
"That tomte is quick to take offense, and I'm afraid that if you don't accept his offer now, it will be hard for you to win him over another time."

Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade han aldrig tyckt om någon.  
It was a strange thing about that boy, that in all his life he had never been fond of anyone.
Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna.  
He had not been fond of father and mother, not of the schoolteacher, not of his schoolmates, not of the boys on the neighboring farms.
Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt.  
Everything they had wanted him to do, whether play or work, he had only found tiresome.
Därför fanns det nu ingen, som han saknade eller längtade efter.  
That was why there was now no one he missed or longed for.

De enda, som han något så när hade kunnat samsas med, hade varit Åsa gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på åkrarna liksom han själv.  
The only ones he had, after a fashion, been able to get along with had been Åsa the goose girl and little Mats, a couple of children who had herded geese in the fields just as he himself had done.
Men inte höll han riktigt av dem heller.  
But not even them had he truly cared for.
Nej, långt ifrån.  
No, far from it.

»Jag vill inte bli människa,» tjöt pojken.  
"I don't want to become human," wailed the boy.
> «tjuta» — a strong verb for wailing: «tjöt» is the preterite of «tjuta» ('to howl, wail') — the verb ordinarily used for a dog or wolf's howl, here applied to the boy's despair. It's a stronger, more animal word than «grät» ('cried'), which appears elsewhere in the chapter.
»Jag vill följa med er till Lappland.  
"I want to go with you to Lapland.
Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka.»  
That's why I've been good this whole week."
— »Inte vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill,» sade Akka, »men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem!  
— "I won't refuse to let you come along with us, as far as you like," said Akka, "but think first now whether you wouldn't rather turn back home!
Det kan allt komma en dag, när du ångrar detta.»  
It may well be that a day will come when you regret this."

»Nej,» sade pojken, »det är ingenting att ångra.  
"No," said the boy, "there's nothing to regret.
Jag har aldrig haft det så bra som här hos er.»  
I've never had it so good as here with you."

»Ja, då ska det få bli, som du vill,» sade Akka.  
"Well, then it shall be as you wish," said Akka.

»Tack!» sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.  
"Thank you!" said the boy, and felt so happy that he had to weep with joy, just as he had before wept with sorrow.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.