# The Wonderful Adventures of Nils, Glimmingehus

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch04. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch04.json.


SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR.  
BLACK RATS AND GRAY RATS.

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus.  
In southeastern Skåne, not far from the sea, there lies an old castle called Glimmingehus.
> «Skåne»: Sweden's southernmost «landskap» (province), a flat farming region across the sound from Denmark — this book doubles as a geography lesson, and the whole chapter is set here.
Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten.  
It consists of a single tall, great, and strong stone house, which can be seen for miles across the plain.
Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.  
It is no more than four stories high, but it is so massive that an ordinary dwelling house standing on the same farm looks like a little child's playhouse beside it.

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än de tjocka murarna.  
The great stone house has such thick outer walls, partition walls, and vaulted ceilings that inside there is scarcely room for anything but the thick walls themselves.
Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga.  
The stairways are narrow, the entryways small, and the rooms few.
> Archaic plural: «äro»: «äro» is the archaic plural present of «vara» ('to be') — modern Swedish uses «är» for every person and number. Lagerlöf's 1906 prose still keeps these older plural verb forms; they mark formal, literary register rather than spoken usage.
För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar.  
So that the walls might keep their strength, only a small number of windows were set into the upper stories, and in the lowest there are none at all, only narrow slits of light.
Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar.  
In the old days of war, people were just as glad to shut themselves up inside such a strong and mighty house as one is nowadays to creep into a fur coat in bitter cold winter, but when the good peacetime came, they no longer wished to live in the old castle's dark and cold stone halls.
> Archaic plural: «voro»: «voro» is the archaic plural preterite of «vara» ('were') — modern Swedish uses «var» for all persons. Paired with «äro» above, it shows the full old present/past plural pattern that 1906 literary Swedish still preserved.
De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.  
They abandoned the great Glimmingehus long ago and moved into dwellings that let light and air come in.

På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte invånare.  
At the time when Nils Holgersson was traveling about with the wild geese, there were accordingly no people living at Glimmingehus, but that did not mean it lacked inhabitants.
På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde flädermöss, i spisen i köket bodde en gammal katt, och nere i källaren funnos några hundratal av de gamla svartråttorna.  
Every summer a pair of storks lived in a great nest on the roof; in the attic dwelt a pair of tawny owls; bats hung in the secret passages; an old cat lived by the hearth in the kitchen; and down in the cellar there were some hundreds of the old black rats.
> «kattugglor»: Literally 'cat-owls' — the Swedish folk name for the tawny owl (Strix aluco), so called for its round, cat-like face. (The eagle-owl, «berguv», is a separate, much larger species.)

Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag.  
Rats are not exactly held in high regard by the other animals, but the black rats of Glimmingehus were an exception.
> s-passive: «hållas»: Swedish forms a passive by adding «-s» to the verb stem: «hålla» ('to hold') → «hållas» ('to be held'). «hållas i högt anseende» = 'to be held in high regard' — no auxiliary verb needed, unlike English 'is held'.
De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk.  
They were always spoken of with respect, because they had shown great bravery in battle against their enemies and great endurance through the great misfortunes that had befallen their people.
De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut.  
For they belonged to a rat-folk that had once been very numerous and mighty, but was now dying out.
Under en mångfald av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet.  
For a great many years the black rats had owned Skåne and the whole country.
De hade funnits i varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och nästan utrotade.  
They had been found in every cellar, in every attic, in barns and threshing-floors, in storehouses and bakehouses, in cowsheds and stables, in churches and castles, in breweries and mills, in every building raised by human hands, but now they were driven out of all this and almost exterminated.
Bara på ett och annat gammalt och ensligt ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans funnos de till så stort antal som på Glimmingehus.  
Only in this or that old and lonely spot could one still come across a few of them, and nowhere were they found in such great numbers as at Glimmingehus.

När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det, men så var inte fallet denna gång.  
When an animal-folk dies out, people are usually to blame for it, but that was not the case this time.
> «bruka» + infinitive: «bruka» plus a bare infinitive expresses a habitual action: «människorna bruka vara skuld» = 'people usually are to blame'. It works like English 'tend to' or 'be used to', not like the ordinary verb «använda» ('to use').
Människorna hade visserligen kämpat med svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada.  
The people had indeed fought against the black rats, but they had not been able to do them any notable harm.
De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallades gråråttor.  
Those who had defeated them were an animal-folk of their own kind, called gray rats.
> Black rat vs. gray rat: This is real natural history: the native black rat («svartråtta», Rattus rattus) was largely displaced across Europe in the 18th–19th centuries by the invasive brown/gray rat («gråråtta», Rattus norvegicus). Lagerlöf turns that ecological replacement into an epic of conquest and exile.

Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom svartråttorna.  
These gray rats had not lived in the country since time immemorial, as the black rats had.
De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta.  
They were descended from a pair of poor immigrants, who a hundred years before had come ashore at Malmö from a ship out of Lübeck.
> «lybsk skuta»: A 'Lübeck ship' — «lybsk» means 'of Lübeck', the great Hanseatic port. Malmö's old trade ties across the Baltic to the German Hanse towns are folded into the rats' own origin story.
Dessa voro hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i vattnet.  
These were homeless, starving wretches, who kept to the harbor itself, swam about among the piles beneath the wharves, and ate the garbage that was thrown into the water.
> Archaic plural: «höllo»: «höllo» is the archaic plural preterite of «hålla» ('held/kept') — modern Swedish uses «höll» for all persons. «höllo till» = 'kept themselves, hung about'.
De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av svartråttorna.  
They never dared venture up into the town, which was owned by the black rats.

Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare.  
But little by little, as the gray rats grew in number, they became bolder.
Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna hade övergivit.  
At first they moved into a few deserted and condemned old houses that the black rats had abandoned.
De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på.  
They sought their food in gutters and rubbish heaps and made do with all the refuse that the black rats did not care to take.
> «gitta»: An archaic/dialect verb meaning 'to care to, to bother to, to be bothered'. «inte gitte ta vara på» = 'didn't care to make use of'. It survives today mainly in regional speech.
De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö.  
They were hardy, easily satisfied, and undaunted, and within a few years they had grown so powerful that they set about driving the black rats out of Malmö.
> Archaic plural: «-o» ending: Old plural preterites often end in «-o»: «företogo» ('undertook', from «företaga'), «togo», «drogo». Modern Swedish drops the plural agreement entirely and just says «företog».
De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.  
They took from them attics, cellars, and storehouses, starved them out or bit them to death, for they were not at all afraid of a fight.

Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet.  
And once Malmö was taken, they set off in small and large bands to conquer the whole country.
> Archaic plural: «drogo»: «drogo» is the old plural preterite of «dra» ('went, drew off'); modern Swedish uses «drog» regardless of number. This whole chapter is thick with these dying plural forms — a deliberate period flavor, not a typo.
Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga.  
It is almost impossible to understand why the black rats did not gather into one great, united war-host and destroy the gray rats while these were still few.
> «härnadståg»: A literary, saga-flavored word for a military campaign or war-expedition — «härnad» is an old term for warfare/raiding, still used in historical and epic writing.
Men de svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att förlora den.  
But the black ones were, it seems, so sure of their power that they could not believe it possible to lose it.
De sutto stilla på sina egendomar, och under tiden togo gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter stad.  
They sat still on their own properties, and meanwhile the gray rats took from them farm after farm, village after village, town after town.
De blevo utsvälta, utträngda, utrotade.  
They were starved out, driven out, exterminated.
I Skåne hade de inte kunnat bibehålla sig på något enda ställe utom på Glimmingehus.  
In Skåne they had not been able to hold their ground in a single place except at Glimmingehus.

Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in.  
The old stone house had walls so secure, and so few rat-passages led through them, that the black rats had managed to defend them and keep the gray rats from breaking in.
År efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vare det präktiga gamla huset hade de alltid segrat.  
Year after year, night after night the battle had gone on between attackers and defenders, but the black rats had kept faithful watch and fought with the utmost contempt for death, and thanks to the splendid old house they had always been victorious.
> «dödsförakt»: A compound of «död» ('death') and «förakt» ('contempt/scorn') — 'contempt for death', i.e. reckless bravery. Common in heroic and military writing.

Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna äro nu för tiden, och detta med full rätt.  
It must be admitted that as long as the black rats were in power, they had been just as hated by all other living creatures as the gray rats are nowadays, and rightly so.
> Old past vs. present plural: In one sentence Lagerlöf uses both archaic plurals side by side: «voro» ('were', past) for the black rats' vanished reign, «äro» ('are', present) for the gray rats' current one — a small grammatical mirror of the story's reversal of fortune.
De hade kastat sig över arma, fjättrade fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar.  
They had fallen upon poor, chained prisoners and tormented them, they had feasted on corpses, they had stolen the last turnip from the poor man's cellar, bitten the feet off sleeping geese, robbed eggs and down-chicks from the hens, and done a thousand misdeeds.
Men sedan de hade råkat i olycka, tycktes allt detta vara glömt, och ingen kunde låta bli att beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så länge med sitt motstånd mot fienderna.  
But since misfortune had overtaken them, all this seemed to be forgotten, and no one could help admiring the last of the race, who had held out so long in their resistance against their enemies.

Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten däromkring, fortsatte alltjämt striden och försökte passa på varje lämpligt tillfälle att bemäktiga sig borgen.  
The gray rats, who lived on the Glimminge farmstead and in the country round about, kept up the struggle without end and tried to seize every fitting chance to gain possession of the castle.
Det kunde tyckas, att de borde ha låtit den lilla skaran svartråttor besitta Glimmingehus i fred, sedan de själva hade vunnit hela det övriga landet, men detta föll dem visst inte in.  
It might seem that they ought to have let the small band of black rats hold Glimmingehus in peace, since they themselves had won all the rest of the country, but that never occurred to them at all.
De brukade säga, att det var en hederssak för dem att en gång besegra svartråttorna, men den, som kände gråråttorna, visste nog, att det var därför, att människorna använde Glimmingehus till spannmålsmagasin, som de grå inte kunde ge sig någon ro, innan de hade intagit det.  
They liked to say that it was a matter of honor for them to defeat the black rats once and for all, but whoever knew the gray rats well knew that it was really because people used Glimmingehus as a grain storehouse that the gray ones could not rest easy until they had taken it.
> «spannmålsmagasin»: A grain storehouse — «spannmål» is 'grain/cereal crop' and «magasin» here means 'storehouse', not 'magazine'. Real castles like Glimmingehus were repurposed as farm granaries once they stopped being fortified homes.

Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och sovo på Vombsjöns is, av starka rop uppifrån luften.  
Early one morning the wild geese, who stood asleep on the ice of Lake Vomb, were woken by loud cries from up in the air.
> «Vombsjön» (Lake Vomb): A real, shallow lake in central Skåne, a well-known resting ground for migratory geese and cranes — still a major bird-watching site today.
»Trirop! Trirop!» ljöd det.  
»Tri-rop! Tri-rop!» it rang out.
»Trianut, tranan, låter hälsa Akka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg.»  
»Trianut, the crane, sends greetings to Akka, the wild goose, and her flock. Tomorrow the great crane dance takes place on Kullaberg.»
> «Kullaberg»: A real rocky headland on Skåne's northwest coast, famous in Swedish folklore as a gathering place for supernatural beings — and, as here, for the cranes' springtime dance, a real natural spectacle Lagerlöf borrows straight into her plot.

Akka sträckte genast upp huvudet och svarade: »Hälsa och tacka! Hälsa och tacka!»  
Akka at once raised her head and answered: »Greet them and give thanks! Greet them and give thanks!»

Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de foro och ropade ut över varje fält och varje skogsbacke: »Trianut låter hälsa. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg.»  
Then the cranes flew on, but the wild geese heard them for a long while, as they went crying out over every field and every hillside: »Trianut sends greetings. Tomorrow the great crane dance takes place on Kullaberg.»
> Archaic plural preterites: «flögo» ('flew') and «foro» ('went, traveled') are the old plural preterites of «flyga» and «fara». Modern Swedish would use the singular-looking «flög» and «for» for any subject.

Över detta budskap blevo vildgässen mycket glada.  
At this news the wild geese became very glad.
»Du har lycka med dig,» sade de till den vita gåskarlen, »som får vara med om den stora trandansen.»  
»You are in luck,» they said to the white gander, »to get to see the great crane dance.»
— »Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?» frågade gåskarlen.  
— »Is it really so remarkable to watch cranes dance?» asked the gander.
»Det är vad du aldrig har drömt om,» svarade vildgässen.  
»It is something you have never dreamed of,» answered the wild geese.

»Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg,» sade Akka.  
»Now we must think out where to put Thumbietot tomorrow, so that no harm comes to him while we travel to Kullaberg,» said Akka.
> «Tummetott» (Thumbietot): The name the animals use for Nils after he is shrunk to elf-size — 'Thumbietot' in English, echoing 'Tom Thumb'. It marks that they still think of him as fragile and in need of protection.
— »Inte ska Tummetott behöva vara ensam,» sade gåskarlen. »Om inte tranorna tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos honom.»  
— »Thumbietot need not be alone,» said the gander. »If the cranes do not allow him to watch their dance, then I will stay with him.»
— »Ingen människa har ännu fått vara med om djurens möte på Kullaberg,» sade Akka, »och jag vågar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi får tala vidare om detta längre fram på dagen. Nu måste vi först och främst tänka på att få oss något till livs.»  
— »No human being has ever yet been allowed to attend the animals' gathering on Kullaberg,» said Akka, »and I dare not take Thumbietot there with me. But we can talk more of this later in the day. Right now we must first of all think about getting something to eat.»

Akka gav därmed tecken till uppbrott.  
With that Akka gave the signal to set off.
Också denna dag sökte hon sin betesmark långt borta för Smirre rävs skull och slog inte ner förrän på de sumpiga ängarna ett stycke söder om Glimmingehus.  
That day too she sought her grazing ground far away for fear of Smirre Fox, and did not land until she reached the marshy meadows a little south of Glimmingehus.
> Smirre Fox: The fox who has sworn to hunt down the wild geese — a recurring villain from earlier chapters, not a new character. «för ... skull» = 'for the sake of / because of'.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på vasspipor.  
All that day the boy sat by the edge of a small pond, blowing on reed-pipes.
> «vasspipor»: Whistles made from hollow reed stems — an ordinary child's pastime here, which quietly sets up the magic pipe the boy will play later in the chapter.
Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller någon av de andra.  
He was sulking because he would not be allowed to watch the crane dance, and could not bring himself to say a word either to the gander or to any of the others.

Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom.  
It was quite bitter that Akka should still distrust him.
När en pojke hade avstått från att bli människa för att få resa omkring med några fattiga vildgäss, så borde de väl begripa, att han inte hade lust att förråda dem.  
When a boy had given up being human in order to travel about with a few poor wild geese, they surely ought to understand that he had no wish to betray them.
> Resumptive «så»: When a subordinate clause is fronted, Swedish often inserts «så» before the main clause: '«När X..., så borde de...»' = 'When X..., [so] they ought...'. It has no direct English equivalent and is simply dropped in translation.
Och likaså borde de begripa, att när han hade offrat så mycket för att få följa dem, så var det deras plikt att låta honom se allt märkvärdigt, som de kunde visa honom.  
And just as much they ought to understand that, since he had sacrificed so much to be allowed to follow them, it was their duty to let him see everything remarkable that they could show him.

»Jag får allt lov att säga dem min mening rent ut,» tänkte han.  
»I really must tell them my mind straight out,» he thought.
Men timme efter timme gick, utan att han kom sig för med att göra det.  
But hour after hour went by, without him bringing himself to do it.
Det kan låta märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den gamla förargåsen.  
It may sound strange, but the boy had truly come to feel a kind of respect for the old lead-goose.
> «förargåsen»: «förare» ('leader, guide') + «gåsen» ('the goose') — 'the lead-goose', the standard term for the bird that flies at the point of the wedge and leads the flock; here Akka, toward whom the boy's grudging respect keeps growing.
Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot hennes vilja.  
It was not easy, he felt, to set himself up against her will.

På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred stengärdsgård.  
On one side of the marshy meadow where the geese were grazing, there lay a broad stone wall.
> «stengärdsgård»: A dry stone wall built without mortar from loose field stones, used across Scandinavia to fence in pastures — a piece of everyday Swedish farm landscape.
Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på denna.  
And it happened now that when the boy, toward evening, raised his head to speak to Akka at last, his eyes fell upon it.
Han gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen sågo genast upp och ställde sig att stirra åt samma håll som han.  
He gave a little cry of astonishment, and all the geese at once looked up and turned to stare in the same direction as he did.
I första ögonblicket tyckte både de och pojken, att alla de gråa kullerstenarna, som gärdsgården bestod av, hade fått ben under sig och börjat springa, men snart sågo de, att det var en skara råttor, som löpte fram över den.  
For the first instant both they and the boy thought that all the gray cobblestones the wall was built of had grown legs and begun to run, but soon they saw that it was a horde of rats racing along over it.
De rörde sig mycket snabbt och sprungo fram tätt packade, led vid led, och voro så många, att de en god stund täckte hela gärdsgården.  
They moved very fast and ran along tightly packed, rank upon rank, and were so many that for a good while they covered the whole wall.

Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark människa.  
The boy had been afraid of rats even when he was a big, strong human being.
Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två eller tre av dem kunde rå på honom?  
How much more afraid must he be now, when he was so small that two or three of them could overpower him?
Den ena rysningen efter den andra for neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem.  
Shiver after shiver ran down his back as he stood watching them.

Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för råttorna som han.  
But it was strange that the geese seemed to feel the same disgust for the rats as he did.
De talade inte till dem, och när de voro förbi, skakade de på sig, som om de hade fått dy mellan fjädrarna.  
They did not speak to them, and once they had passed, they shook themselves, as though mud had gotten between their feathers.

»Så mycket gråråttor ute!» sade Yksi från Vassijaure. »Det är inte något gott tecken.»  
»So many gray rats out!» said Yksi of Vassijaure. »That is not a good sign.»
> «Vassijaure»: Vassijaure is a real lake far north in Swedish Lapland, near the Norwegian border. One of the wild geese carries her home region in her name, a reminder of how far the flock travels each year.

Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav att en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.  
Now the boy intended to seize the chance to tell Akka that he thought she ought to let him come along to Kullaberg, but he was hindered once again, because a big bird suddenly swooped down right among the geese.

När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade lånat kropp, hals och huvud av en liten vit gås.  
Seeing this bird, one might think he had borrowed his body, neck, and head from a little white goose.
Men till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var för stor för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick något bekymrat och sorgset i sitt utseende.  
But in addition to all that he had provided himself with great black wings, tall red legs, and a long, thick beak, which was too big for the small head and weighed it down, giving him a somewhat worried and mournful look.

Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken.  
Akka quickly smoothed her wing-coverts and bowed her neck many times over as she went toward the stork.
Hon var inte särdeles förvånad att se honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkhannarna bruka fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte har lidit skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär att flyga över Östersjön.  
She was not especially surprised to see him in Skåne so early in spring, for she knew that the male storks are used to travel ahead in good time to check that the nest has not been damaged over the winter, before the female storks trouble themselves to fly across the Baltic.
> «hane» / «hona»: «hane» and «hona» are the general Swedish words for 'male animal' and 'female animal' (as opposed to «man»/«kvinna» for people). «storkhannarna» = 'the male storks', «storkhonorna» = 'the female storks'.
Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han sökte upp henne, eftersom storkar helst umgås med folk av deras egen stam.  
But she wondered a great deal what it could mean that he had sought her out, since storks generally keep company with their own kind.

»Jag kan väl inte tro, att det är något i olag med bostaden, herr Ermenrich,» sade Akka.  
»I surely cannot believe that something is wrong with your home, Mr. Ermenrich,» said Akka.
> The stork's name: The stork is named Ermenrich — storks in the book, like the geese, are given individual names and are addressed formally («herr», 'Mr.').

Det visade sig nu, att det är sant, det, som säges, att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga.  
It now turned out to be true, what people say, that a stork can hardly open his beak without complaining.
Vad som gjorde, att det, som storken sade, lät ännu bedrövligare, var, att han hade svårt att få fram orden.  
What made what the stork said sound even more mournful was that he had trouble getting the words out.
Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med hes och svag röst.  
He stood a long while just clattering with his beak, and then spoke in a hoarse, weak voice.
Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som låg överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne.  
He complained about all sorts of things: the nest, which lay at the very top of the roof-ridge of Glimmingehus, had been completely ruined by the winter storms, and he could no longer get any food in Skåne.
Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom.  
The people of Skåne were busy appropriating all his property.
> Progressive: «hålla på att»: «hålla på att» + infinitive marks an action in progress: 'to be in the process of doing'. Here in its archaic plural form «höllo», it means 'were busy appropriating'.
De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar.  
They were draining his marshes and cultivating his bogs.
Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.  
He intended to leave this land and never come back.

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld eller skydd, inte låta bli att tänka för sig själv: »Om jag hade det så bra som ni, herr Ermenrich, så skulle jag hålla mig för god att klaga. Ni har förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl hos människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller stjäla ett ägg ur ert bo.»  
While the stork complained, Akka the wild goose, who had nowhere any shelter or protection, could not help thinking to herself: »If I had it as good as you, Mr. Ermenrich, I would think myself above complaining. You have remained a free and wild bird, and yet you stand so well with the people that no one wants to fire a shot at you or steal an egg from your nest.»
> «huld»: An archaic, literary word for favor, grace, or shelter — related to English 'hold' in the old sense of 'protection'. Rarely used in ordinary modern Swedish.
> Reflexive «sig»: «sig» is the third-person reflexive pronoun, used regardless of gender/number: «tänka för sig själv» = 'to think to oneself'. It refers back to the sentence's own subject (Akka), unlike «henne» ('her'), which would point to someone else.
Men allt detta behöll hon för sig själv.  
But all this she kept to herself.
Till storken sade hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort från ett hus, där storkar hade haft sitt tillhåll, alltsedan det byggdes.  
To the stork she said only that she could not believe he would want to move away from a house where storks had had their home ever since it was built.

Då frågade storken hastigt om gässen hade sett gråråttorna, som tågade mot Glimmingehus, och när Akka svarade, att hon hade sett otyget, började han berätta henne om de tappra svartråttorna, som i många år hade försvarat borgen.  
Then the stork asked quickly whether the geese had seen the gray rats marching toward Glimmingehus, and when Akka answered that she had seen the vermin, he began to tell her about the brave black rats, who for many years had defended the castle.
> «otyget»: A collective, contemptuous word for vermin or pests — «o-» negates «tyg» ('stuff, gear') in the old sense of 'good order', so 'otyg' is 'unruly, worthless stuff', here applied to the rats.
»Men i denna natt kommer Glimmingehus att falla i gråråttornas våld,» sade storken suckande.  
»But this very night Glimmingehus will fall into the power of the gray rats,» said the stork with a sigh.

»Varför just i denna natt, herr Ermenrich?» frågade Akka.  
»Why this very night, Mr. Ermenrich?» asked Akka.

»Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll drog till Kullaberg,» sade storken, »eftersom de litade på att alla andra djur också skulle skynda dit. Men ni ser, att gråråttorna har stannat hemma, och nu samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara försvaras av några gamla stackare, som inte har orkat följa med till Kullaberg. De kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har jag nu levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på samma ställe som deras fiender.»  
»Yes, because almost all the black rats went off to Kullaberg last evening,» said the stork, »since they trusted that all the other animals would hurry there too. But you see that the gray rats have stayed at home, and now they are gathering to force their way into the castle tonight, when it is defended only by a few poor old ones who haven't had the strength to go along to Kullaberg. They will most likely reach their goal, but I have now lived in such long neighborly peace with the black rats that it does not please me to live in the same place as their enemies.»
> «grannsämja»: A compound of «granne» ('neighbor') and «sämja» ('harmony, concord') — 'neighborly good will'. A tidy literary word for getting along well with those next door.

Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över dem.  
Akka now understood that the stork had become so angry over the gray rats' behavior that he had sought her out in order to complain about them.
Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för att förebygga olyckan.  
But according to the ways of storks, he had surely done nothing at all to prevent the disaster.
»Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr Ermenrich?» frågade hon.  
»Have you sent word to the black rats, Mr. Ermenrich?» she asked.
— »Nej,» svarade storken, »det skulle inte tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen.»  
— »No,» answered the stork, »that would be no use. Before they can get back, the castle will already be taken.»
— »Det ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich,» sade Akka. »Jag känner en gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd.»  
— »You should not be so sure of that, Mr. Ermenrich,» said Akka. »I know an old wild goose, I do, who would very much like to prevent such a wicked deed.»
> «nidingsdåd»: A 'niding-deed' — an act of shameful villainy. «niding» is an old Norse-derived word for a base coward or outlaw without honor; «nidingsdåd» is still the standard literary word for a truly heinous crime.

När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne.  
When Akka said this, the stork raised his head and stared wide-eyed at her.
Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i en strid.  
And that was hardly surprising, for old Akka had neither claws nor beak fit for a fight.
Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten.  
And on top of that she was a daytime bird, and as soon as darkness fell she sank helplessly into sleep, while it was exactly at night that the rats did their fighting.
> «dagfågel»: Literally 'day-bird' — an animal active by day rather than at night, the natural-history counterpart of «nattfågel» ('night-bird'). Akka's plan depends on borrowing eyes that work after dark.

Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna.  
But Akka had evidently made up her mind to help the black rats.
Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: »Jag tror, att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten.»  
She called Yksi of Vassijaure forward and ordered him to lead the geese up to Lake Vomb, and when the geese raised objections, she said commandingly: »I think it will be best for all of us if you obey me. I must fly ahead to the great stone house, and if you follow me, it cannot be helped that the farm folk will see us and shoot us down. The only one I want to bring with me on this journey is Thumbietot. He can be of great use to me, because he has good eyes and can stay awake at night.»

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville vara med om att slåss med gråråttor.  
The boy was in his stubborn mood that day, and when he heard what Akka said, he drew himself up to look as tall as he could and stepped forward with his hands on his back and his nose in the air, meaning to say that he certainly did not want to take part in fighting gray rats.
> «trilska»: An old/dialect word for stubbornness or willfulness — «i sitt trilska lynne» = 'in his obstinate mood'. Not part of everyday modern vocabulary, but common in older prose.
Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll.  
She would just have to look elsewhere for help.

Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig.  
But the very moment the boy became visible, the stork began to stir.
Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen.  
Until then he had stood, as storks are used to do, with his head bent down and his beak pressed against his neck.
Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat.  
But now a gurgling could be heard deep down in his throat, as though he were laughing.
Han sänkte näbben blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften.  
He lowered his beak like lightning, seized the boy, and tossed him a couple of meters up into the air.
Detta konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och gässen ropade: »Vad tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen groda. Det är en människa, herr Ermenrich.»  
He repeated this feat seven times over, all the while the boy screamed and the geese called out: »What are you doing, Mr. Ermenrich? That is no frog. That is a human being, Mr. Ermenrich.»
> «konststycke»: Literally an 'art-piece' — an idiom for a trick, feat, or stunt (compare «konststycken» = 'circus tricks'). Nothing to do with fine art here, just showmanship.

Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd.  
At last the stork set the boy down again, quite unharmed.
Därpå sade han till Akka: »Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och Tummetott, människoparveln, kommer efter för att rädda dem.»  
Then he said to Akka: »I am flying back to Glimmingehus now, mother Akka. Everyone who lives there was very anxious when I left. You may be sure they will be very glad when I tell them that Akka the wild goose and Thumbietot the little human are coming along behind to save them.»
> «parvel»: «parvel» is an old, affectionate/dismissive word for a small child or urchin. «människoparveln» = 'the little human youngster', the stork's teasing nickname for Nils.

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge.  
With that the stork stretched out his neck, spread his wings, and set off like an arrow shot from a taut bow.
Akka förstod, att han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma.  
Akka understood that he was making fun of her, but she did not let it trouble her at all.
Hon väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken.  
She waited until the boy had found his wooden shoes, which the stork had shaken off him; then she set him on her back and followed the stork.
Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville följa med.  
And the boy, for his part, put up no resistance and did not say a single word about not wanting to come along.
Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt och fnyste.  
He had grown so angry at the stork that he sat there positively snorting.
Det där långa rödbenet trodde, att han ingenting dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.  
That long red-leg thought he was good for nothing just because he was small, but he would show him what sort of fellow Nils Holgersson of Västra Vemmenhög was.
> «Västra Vemmenhög»: Nils's home parish in Skåne, the village he set out from at the very beginning of his journey — a real place, still on the map today, that anchors his adventures in actual Swedish geography.

Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus.  
A couple of moments later Akka stood in the stork's nest on Glimmingehus.
Det var ett stort och präktigt bo.  
It was a large and splendid nest.
Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor.  
For a foundation it had a wheel, and over that lay several layers of twigs and clumps of grass.
Boet var så gammalt, att många buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten över en god del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblommor och taklök att titta på.  
The nest was so old that many bushes and herbs had taken root up there, and when the mother stork lay on her eggs in the round hollow at the center of the nest, she had not only the fine view over a good part of Skåne to delight in, but also rosehip blossoms and houseleek to look at.
> «taklök»: 'Roof-leek' — the houseleek plant (Sempervivum), which really does self-seed on old thatch and stone roofs across Sweden. A nice bit of natural realia growing right in the stork's nest.

Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som vände upp och ner på all vanlig ordning.  
Both the boy and Akka could see at once that something was going on here that turned all the usual order upside down.
På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon.  
For on the edge of the stork's nest sat two tawny owls, an old gray-striped cat, and a dozen ancient rats with overgrown teeth and watery eyes.
> Archaic plural: «sutto»: «sutto» is the old plural preterite of «sitta» ('sat'); modern Swedish uses «satt» for every person and number.
Det var just inte sådana djur, som man annars får se i fredligt samkväm.  
These were not exactly the kind of animals one usually sees gathered together in peaceful company.

Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen.  
None of them turned around to look at Akka or bid her welcome.
De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.  
They could think of nothing but staring after certain long, gray lines that glimpsed here and there across the winter-bare fields.

Alla svartråttorna höllo sig tysta.  
All the black rats kept silent.
> Archaic plural: «höllo»: Yet another old plural preterite of «hålla» — «höllo sig tysta» = 'kept themselves quiet'. These forms recur throughout the chapter as a period marker of formal, literary Swedish.
Man kunde se på dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen.  
One could see by them that they were sunk in deep despair and knew full well that they could defend neither their own lives nor the castle.
De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar.  
The two owls sat rolling their great eyes, twisting their eye-rings, and talking in horrid, sharp voices about the gray rats' great cruelty, and about how they themselves would have to move out of their nest, because they had heard that the gray rats spared neither eggs nor down-chicks.
Den gamla strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle bita ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, och han grälade oupphörligen på svartråttorna.  
The old striped cat was certain that the gray rats would bite him to death once they forced their way into the castle in such great numbers, and he quarreled ceaselessly with the black rats.
»Hur kunde ni vara så dumma och låta era bästa krigare dra bort?» sade han.  
»How could you be so foolish as to let your best warriors go away?» he said.
»Hur kunde ni lita på gråråttorna? Det är alldeles oförlåtligt.»  
»How could you trust the gray rats? It is quite unforgivable.»

De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, men storken kunde trots sin bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten.  
The twelve black rats did not answer a single word, but the stork, despite his own grief, could not resist teasing the cat.
»Var inte ängslig, Måns huskatt!» sade han.  
»Don't be anxious, Måns the housecat!» he said.
> «Måns»: A traditional Swedish folk-name for a cat, the rough equivalent of English 'Tom' — used here as a generic, slightly mocking form of address rather than the cat's real name.
»Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu måste jag ställa mig att sova, och jag gör det med största lugn. I morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus.»  
»Don't you see that mother Akka and Thumbietot have come here to save the castle? You may be sure they will succeed. Now I must settle down to sleep, and I shall do it with the greatest calm. Tomorrow, when I wake, there will surely not be a single gray rat left at Glimmingehus.»

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa storken ner i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom.  
The boy winked at Akka and made a sign that he wanted to push the stork down onto the ground, now that he was settling himself to sleep on the very edge of the nest with one leg drawn up, but Akka stopped him.
Hon såg inte alls förargad ut.  
She did not look at all annoyed.
I stället sade hon i belåten ton: »Det vore väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för min räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl.»  
Instead she said in a satisfied tone: »It would indeed be a poor thing if someone as old as I could not manage her way out of worse troubles than this. If only the owl-husband and the owl-wife, who can stay awake the whole night, will fly off with a couple of messages on my behalf, I think everything will go well.»
> The owl-husband and owl-wife: Akka speaks of the two eagle owls as a married pair using ordinary human kinship terms («man» / «kvinna»), the storybook habit of treating paired animals as husband and wife.

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast skynda hem.  
Both eagle owls were willing, and Akka asked the owl-husband to go and seek out the black rats who had traveled away, and to advise them to hurry home at once.
Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.  
The owl-wife she sent to Flammea, the barn owl, who lived in Lund Cathedral, with a task so secret that Akka dared entrust it to her only in a whispering voice.

RÅTTFÅNGAREN.  
THE RATCATCHER.
> «Råttfångaren»: 'The Ratcatcher' — this section title signals the chapter's turn toward the German legend of the Pied Piper of Hamelin, whose magic pipe likewise lures rats away from a town under siege.

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen.  
It was drawing on toward midnight when the gray rats, after much searching, managed to find a cellar vent that stood open.
> «källarglugg»: A small, narrow cellar window or vent, too small for a person but just large enough for rats to squeeze through — a real feature of old stone farm buildings.
Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade stupat.  
It sat rather high up on the wall, but the rats stood on one another's shoulders, and it was not long before the boldest among them was sitting in the vent, ready to force her way into Glimmingehus, outside whose walls so many of her ancestors had fallen.
> Reflexive «ställa sig»: «ställa sig» means 'to position/place oneself' — the reflexive «sig» is required; without it, «ställa» alone means 'to place (something else)'.

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli anfallen.  
The gray rat sat still for a moment in the vent, waiting to be attacked.
Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid.  
The defenders' main host was indeed gone, but she supposed that the black rats still remaining in the castle would not give up without a fight.
Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst.  
With a pounding heart she listened for the slightest noise, but everything remained silent.
Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren.  
Then the gray rats' leader took her courage in hand and jumped down into the pitch-black cellar.
> «ta mod till sig»: A set phrase meaning 'to pluck up courage' — literally 'to take courage to oneself'. The reflexive «sig» again shows the action folding back onto the subject.

Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren.  
One gray rat after another followed the leader.
Alla höllo sig mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttorna.  
All of them kept very quiet, and all of them expected an ambush from the black rats.
Inte förrän så många av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma fler, vågade de sig vidare.  
Not until so many of them had crowded into the cellar that the floor could hold no more did they venture any further.

Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen svårighet att hitta.  
Although they had never been inside the building before, it gave them no difficulty to find their way.
De letade mycket snart reda på de gångar i murarna, som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre våningarna.  
Very soon they found the passages in the walls that the black rats had used to reach the upper floors.
Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt.  
Before they began to climb up these narrow, steep paths, they listened once more very carefully.
De kände sig vida mer förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höllo sig undan, än om de hade mött dem i öppen strid.  
They felt far more frightened by the black rats holding themselves hidden this way than they would have if they had met them in open battle.
De kunde knappt tro sin lycka, när de kommo upp i den första våningen utan missöden.  
They could hardly believe their luck when they came up into the first floor without mishap.
> Archaic plural: «kommo»: «kommo» is the old plural preterite of «komma» ('came'); modern Swedish uses «kom» regardless of subject number.

Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som förvarades i stora bingar på golvet.  
As soon as they entered, the gray rats were met by the smell of the grain stored in great bins on the floor.
Men det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger.  
But it was not yet time for them to begin enjoying their victory.
De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen.  
First they searched through the gloomy, bare rooms with the greatest care.
De sprungo upp i spisen, som stod mittpå golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i det inre rummet.  
They ran up into the hearth that stood in the middle of the floor of the old castle kitchen, and came close to tumbling down into the well in the inner room.
Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, men funno alltjämt inga svartråttor.  
Not one of the narrow light-slits did they leave unexamined, but still they found no black rats.
När denna våning var helt och hållet i deras våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga sig den nästa.  
When this floor was entirely in their power, they began to take possession of the next one with the same caution.
Åter måste de våga en mödosam och farlig klättring genom murarna, medan de i andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem.  
Again they had to risk a laborious and dangerous climb through the walls, while in breathless dread they waited for the enemy to hurl themselves upon them.
Och fast de lockades av den härligaste lukt från sädesbingarna, tvingade de sig att med största ordning undersöka de forna knektarnas pelarstödda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom kunna hälla ner kokande beck över en inträngande fiende.  
And though they were tempted by the most delicious smell from the grain bins, they forced themselves to search with the greatest order through the old soldiers' pillared castle hall, their stone tables and hearths, the deep window niches, and the hole in the floor that in olden days had been made so that boiling pitch could be poured down through it onto an invading enemy.

Alltjämt voro svartråttorna osynliga.  
The black rats were still nowhere to be seen.
De grå letade sig fram till tredje våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum.  
The gray ones felt their way up to the third floor with the lord's great banquet hall, which stood just as bare and naked as every other room in the old house, and they even made their way up to the topmost floor, which consisted of nothing but one large, desolate room.
Det enda ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora storkboet på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat henne det hon önskade.  
The one place they never thought to search was the great stork's nest on the roof, where at that very moment the owl-wife was waking Akka and telling her that Flammea the barn owl had granted her request and sent her what she had asked for.

Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände de sig lugna.  
Once the gray rats had so conscientiously searched through the whole castle, they felt at ease.
De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädesbingarna.  
They understood that the black rats had fled and had no thought of putting up resistance, and with glad hearts they scampered up into the grain bins.

Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa.  
But scarcely had the gray rats swallowed the first grains of wheat when, from down in the courtyard, the sharp sound of a small shrill pipe was heard.
Gråråttorna lyfte huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.  
The gray rats lifted their heads from the grain, listened uneasily, ran a few steps as though meaning to leave the bin, but then turned back and began eating again.

Åter ljöd pipan med stark och skärande klang, och nu skedde något märkvärdigt.  
Again the pipe sounded with a strong, piercing note, and now something remarkable happened.
En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut ur huset.  
One rat, two rats, indeed a whole crowd of rats left the grain, jumped out of the bin, and hurried by the shortest way down to the cellar to get out of the house.
Ännu voro likväl många gråråttor kvar.  
Still, many gray rats remained.
De tänkte på den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lämna det.  
They thought of the trouble it had cost them to win Glimmingehus, and they did not want to leave it.
Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem.  
But the notes of the pipe reached them once more, and they had to follow them.
De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.  
They rushed up out of the bins in wild eagerness, tumbled down through the narrow holes in the walls, and stumbled over one another in their eagerness to get out.

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa.  
In the middle of the courtyard stood a small youngster, blowing on a pipe.
Runt omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, och flera kommo till för varje ögonblick.  
Around him he already had a whole circle of rats, listening to him amazed and spellbound, and more came at every moment.
En gång tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, voro de under hans makt.  
Once he took the pipe from his mouth for just a second to make a long nose at the rats, and then it looked as if they wanted to fling themselves on him and bite him to death, but the moment he blew again, they were under his power.
> «räcka lång näsa»: A set idiom meaning 'to make a long nose' — a mocking, thumb-to-the-nose gesture, the Swedish equivalent of English 'thumbing one's nose' at someone.

När parveln hade spelat alla gråråttor ut ur Glimmingehus, började han sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljödo så ljuvliga i deras öron, att de inte kunde stå emot dem.  
When the youngster had piped all the gray rats out of Glimmingehus, he began to walk slowly from the courtyard out onto the highway, and all the gray rats followed him, because the notes from that pipe sounded so sweet in their ears that they could not resist them.
> Archaic plural: «ljödo»: «ljödo» is the old plural preterite of «ljuda» ('sounded, rang out'); modern Swedish uses «ljöd» regardless of number — one more of this chapter's many surviving pre-reform verb forms.

Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby.  
The youngster walked ahead of them and lured them along on the road toward Vallby.
Han förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter.  
He led them in all sorts of rings and turns and bends, through hedges and down into ditches, and wherever he went, they had to follow.
Han blåste oupphörligt på sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet.  
He blew ceaselessly on his pipe, which seemed to be made from an animal's horn, though the horn was so small that there is no animal nowadays from whose forehead it could have been cut.
Ingen visste heller vem som hade tillverkat det.  
Nor did anyone know who had made it.
Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn.  
Flammea the barn owl had found it in a niche in the tower of Lund Cathedral.
Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss.  
She had shown it to Bataki the raven, and the two of them had worked out that it was the kind of horn that used to be made, in olden times, by those who wanted to gain power over rats and mice.
> Bataki the raven: A recurring character from earlier in the book: a wise, somewhat sardonic raven who is Akka's old friend and a source of secret knowledge — here explaining the magic horn's origin.
Men korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea ägde en sådan skatt.  
But the raven was Akka's friend, and it was from him that she had learned that Flammea possessed such a treasure.

Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan.  
And it was true that the rats could not resist the pipe.
Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom.  
The boy walked ahead of them and played for as long as the starlight lasted, and the whole time they followed him.
Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.  
He played at dawn, he played at sunrise, and all the while the whole horde of gray rats followed after him, lured farther and farther away from the great grain lofts of Glimmingehus.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.