# The Wonderful Adventures of Nils, The Great Crane Dance at Kullaberg

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch05. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch05.json.


Det måste erkännas, att fastän många präktiga byggnader äro resta i Skåne, finns ingen ibland dem, som har så vackra väggar som det gamla Kullaberg.  
It must be admitted that although many splendid buildings have been raised in Skåne, there is none among them that has walls as beautiful as those of old Kullaberg.
> Archaic plural: «äro»: «äro» is the old plural present of «vara» ('to be'), used because its subject «byggnader» is plural — a distinction 1906 written Swedish still marked but modern Swedish has dropped (today: «är» for every person and number). «resta» is the supine of «resa» ('to raise'), forming a passive-like 'have been raised'.

Kullaberg är lågt och långsträckt.  
Kullaberg is low and long-stretched.
Det är ingalunda ett stort eller mäktigt berg.  
It is by no means a great or mighty mountain.
På det breda bergtaket ligga skogar och åkerfält och en och annan ljunghed.  
On the broad mountain-top lie forests and fields and here and there a heath of heather.
> Plural verb agreement: «ligga» (not modern «ligger») agrees with the plural subject «skogar och åkerfält»: another mark of 1906 literary register, where the verb still bent for number before the reform that flattened Swedish conjugation to a single form per tense.
Här och där resa sig runda ljungkullar och nakna bergknölar.  
Here and there rise round heather-covered hillocks and bare knolls of rock.
Däruppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på all annan höglänt mark i Skåne.  
Up there it is not especially beautiful; it looks just like any other high ground in Skåne.

Den, som går på landsvägen, som löper fram mittöver berget, kan inte låta bli att känna sig en smula besviken.  
Whoever walks along the highway that runs straight across the mountain cannot help feeling a little disappointed.
> «som» — the one-size relative pronoun: Swedish uses a single invariable relative pronoun, «som», where English switches between 'who', 'which', and 'that'. It never changes for gender, number, or case, which is why it can appear twice in this sentence pointing at two different things (the walker, then the road).

Men så händer det kanske, att han viker av från vägen, går ut mot bergets sidor och ser ner för branterna, och då finner han med ens så mycket sevärt, att han knappast vet hur han skall hinna beskåda det alltsammans.  
But then it may happen that he turns off the road, walks out toward the sides of the mountain, and looks down over the cliffs, and then he suddenly finds so much worth seeing that he hardly knows how he will manage to take it all in.
Ty det förhåller sig så, att Kullaberg inte står på land med slätter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut i havet så långt, som det har kunnat komma.  
For the truth is that Kullaberg does not stand on land with plains and valleys around it like other mountains, but has rushed out into the sea as far as it could get.
Ingen den minsta sträcka land ligger nedanför berget och skyddar det mot havsvågorna, utan dessa nå ända fram till bergväggarna och kunna nöta dem och forma dem efter sitt välbehag.  
Not the smallest strip of land lies below the mountain to shield it from the waves of the sea; instead they reach all the way up to the rock walls and can wear them down and shape them at their pleasure.
> Plural verbs, plural subject «dessa»: «nå» and «kunna» are the old plural forms of «når» and «kan», agreeing with the plural subject «dessa» ('these', the waves). This same pattern — a distinct plural conjugation — recurs throughout the chapter's narration and is one of the clearest fingerprints of pre-reform written Swedish.

Därför stå bergväggarna där så rikt utsirade, som havet och dess medhjälpare vinden ha mäktat åstadkomma.  
That is why the rock walls stand there as richly carved as the sea and its helper the wind have been able to make them.
Där  
There

finnas branta klyftor, som äro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknötta under vindens beständiga piskslag.  
are steep ravines cut deep into the sides of the mountain, and black rocky points that have been worn smooth under the wind's constant lashing.
> «finnas» — 'there is/are': «finnas» is the s-form of «finna» ('to find'), but it works as its own verb meaning 'to exist, to be found'. «Där finnas...» = 'There exist...'/'There are...' — a whole paragraph of the chapter's catalogue of Kullaberg's features runs on this one construction, repeated line after line like a litany.
Där finnas ensamma klipp-pelare, som stå rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med trånga ingångar.  
There are solitary rock pillars that stand straight up out of the water, and dark caves with narrow entrances.
Där finnas lodräta, nakna stup och mjuka, lövklädda sluttningar.  
There are sheer, bare precipices and soft, leaf-clad slopes.
Där finnas små uddar och små vikar och små kullerstenar, som rasslande sköljas upp och ner vid varje böljeslag.  
There are small headlands and little coves and small round pebbles that rattle up and down with every wave.
Där finnas ståtliga klipp-portar, som äro välvda över vatten, där finnas vassa stenar, som ständigt översprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig i svartgrönt, oföränderligt stilla vatten.  
There are stately rock gateways arched over water, there are sharp stones constantly showered with white foam, and others that mirror themselves in black-green, unchangingly still water.
Där finnas jättegrytor, som äro utsvarvade i klippan, och väldiga sprickor, som locka vandraren att våga sig in i bergets djup ända fram till Kullamannens håla.  
There are giant's kettles hollowed out in the rock, and huge fissures that tempt the wanderer to venture into the depths of the mountain all the way to the Kulla-man's cave.

Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor.  
And up and down all these ravines and cliffs, vines and tendrils creep and twist.
Träd växa där också, men vindens makt är så stor, att träden måste förvandla sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig kvar ute på branterna.  
Trees grow there too, but the power of the wind is so great that the trees must turn themselves into vines as well, in order to hold on out on the cliffs.
Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga bokar stå i klyftorna som stora lövtält.  
The oaks lie and creep along the ground, while the foliage stands over them like a narrow vault, and low-stemmed beeches stand in the ravines like great leafy tents.

Dessa märkvärdiga bergväggar tillika med det vida, blå havet utanför dem och den skimrande, skarpa luften ovan dem är det, som göra Kullaberg så kärt för människor, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, så länge sommaren räcker.  
It is these remarkable rock walls, together with the wide blue sea beyond them and the shimmering, sharp air above them, that make Kullaberg so dear to people that great crowds of them go up there every day, for as long as the summer lasts.
> «kärt» — 'dear, beloved': «kärt» is the neuter form of «kär» ('dear', 'beloved'), the same root as «kärlek» ('love'). It is a warmer, more literary word than a plain 'nice' or 'pleasant', matching the chapter's affectionate tone toward the mountain.
Svårare kan det vara att säga vad det är, som gör det så tilldragande för djuren, att de varje år samlas dit till ett stort lekmöte.  
It may be harder to say what it is that makes it so attractive to the animals, that they gather there every year for a great gathering of play.
Men detta är en sed, som har följts sedan uråldriga tider, och man borde ha varit med, redan när den första havsvågen krossades till skum mot stranden, för att kunna förklara varför just Kullaberg blev valt till mötesplats framför varje annat ställe.  
But this is a custom that has been followed since ancient times, and one would have had to be there already when the first sea wave broke into foam against the shore, in order to explain why Kullaberg of all places was chosen as the meeting place above every other.

När mötet skall äga rum, göra kronhjortarna, rådjuren, hararna, rävarna och de övriga vilda fyrfotingarna färden till Kullaberg redan på natten för att inte bli bemärkta av människorna.  
When the gathering is to take place, the red deer, the roe deer, the hares, the foxes, and the other wild four-footed creatures make the journey to Kullaberg already at night, so as not to be noticed by people.
> «kronhjort» — red deer: «kronhjort» literally means 'crown-deer', named for the crown-like spread of a mature stag's antlers; it is the common Swedish name for the red deer. «-arna» is the definite plural suffix ('the') attached directly to the noun, as Swedish (unlike English) has no separate definite article word for plurals.
Strax innan solen går upp, tåga de alla fram till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om vägen inte särdeles långt från bergets yttersta udde.  
Just before the sun rises, they all march to the playing-field, which is a heath of heather to the left of the road, not particularly far from the outermost point of the mountain.

Lekplatsen omgives på alla sidor av runda klippkullar, som dölja den för envar, som inte råkar komma alldeles inpå den.  
The playing-field is surrounded on all sides by round rocky hillocks that hide it from anyone who does not happen to come right up to it.
Och i mars månad är det inte mycket troligt, att någon vandrare skall förirra sig dit.  
And in the month of March it is not very likely that any wanderer will stray there.
Alla de främlingar, som annars bruka ströva omkring på kullarna och klättra uppåt bergets sidor, ha höststormarna jagat bort redan för många månader sedan.  
All the strangers who otherwise tend to roam about on the hills and climb up the sides of the mountain have already been driven away by the autumn storms many months before.
Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden och hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte omkring på de ödsliga ljungfälten.  
And the lighthouse keeper out on the point, the old woman at Kullagården, and the Kulla farmer and his household, they go about their usual ways and do not run around on the desolate heather fields.

När fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, slå de sig ner på de runda bergkullarna.  
When the four-footed creatures have arrived at the playing-field, they settle down on the round rocky hillocks.
Varje djurslag håller sig för sig självt, fastän det är givet, att på en dag som denna allmän fred råder och ingen behöver frukta för att bli överfallen.  
Every kind of animal keeps to itself, although it is understood that on a day like this a general peace prevails and no one need fear being attacked.
Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra över rävarnas kulle utan att förlora så mycket som ett av sina långa öron.  
On this day a little young hare could wander over the foxes' hillock without losing so much as one of its long ears.
Men djuren ställa ändå upp sig i särskilda flockar.  
But the animals still line up in separate groups.
Det är gammal sedvänja.  
It is old custom.

Sedan alla ha intagit sina platser, börja de se sig om efter fåglarna.  
Once everyone has taken their places, they begin to look about for the birds.
Det brukar alltid vara vackert väder denna dag.  
It is always fine weather on this day.
Tranorna äro goda väderspåmän och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de väntade regn.  
The cranes are good weather-prophets and would not call the animals together if they expected rain.
Men fast luften är klar, och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga fåglar.  
But although the air is clear, and nothing blocks the view, the four-footed creatures see no birds.
Detta är besynnerligt.  
This is strange.
Solen står högt på himlen, och fåglarna borde redan vara på väg.  
The sun stands high in the sky, and the birds ought already to be on their way.

Vad djuren på Kullaberg däremot lägga märke till, är en och annan liten, mörk sky, som sakta drager fram över slättlandet.  
What the animals on Kullaberg do notice, however, is a small dark cloud here and there, slowly drifting across the plain.
Och se!  
And look!
En av dessa skyar styr nu plötsligen utmed kusten av Öresund upp mot Kullaberg.  
One of these clouds now suddenly heads along the coast of Öresund up toward Kullaberg.
När skyn har kommit mittöver lekfältet, stannar den, och på samma gång börjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestode av toner.  
When the cloud has come right over the playing-field, it stops, and at the same moment the whole cloud begins to ring and twitter, as if it were made of nothing but sound.
Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjämt klingar och kvittrar den.  
It rises and sinks, rises and sinks, but all the while it goes on ringing and twittering.
Till sist faller hela skyn ner över en kulle, hela skyn på en gång, och ögonblicket därefter är kullen fullkomligt skyld av gråa lärkor, granna röd-grå-vita bofinkar, spräckliga starar och gröngula mesar.  
At last the whole cloud drops down onto a hillock, the whole cloud all at once, and the moment after, the hillock is entirely hidden by gray larks, gay red-gray-white chaffinches, speckled starlings, and green-yellow tits.

Strax därefter drar ännu en sky fram över slätten.  
Right after that, yet another cloud drifts across the plain.
Den stannar över varje gård, över statarstugor och slott, över köpingar och städer, över bondgårdar och järnvägsstationer, över fiskelägen och sockerbruk.  
It stops over every farm, over laborers' cottages and manor houses, over market towns and cities, over farmhouses and railway stations, over fishing villages and sugar mills.
För varje gång den stannar, suger den till sig från gårdarna nere på marken en liten uppvirvlande pelare av små gråa dammkorn.  
Each time it stops, it draws up from the farms down on the ground a small whirling pillar of tiny gray dust motes.
På detta sätt växer den och växer, och när den äntligen är samlad och styr upp mot Kullaberg, är den inte längre bara en sky, utan ett helt moln, som är så stort, att det kastar skugga på marken alltifrån Höganäs till Mölle.  
In this way it grows and grows, and when it is at last fully gathered and heads up toward Kullaberg, it is no longer just a cloud, but a whole mass of cloud, so large that it casts a shadow on the ground all the way from Höganäs to Mölle.
När den stannar över lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lång stund måste det regna gråsparvar ner på en av kullarna, innan de, som ha flugit innerst i molnet, åter få se en skymt av dagsljuset.  
When it stops above the playing-field, it blots out the sun, and for a long while it must rain gray sparrows down onto one of the hillocks, before those who have flown deepest inside the cloud get to see a glimpse of daylight again.

Men det största av dessa fågelmoln är ändå det, som nu visar sig.  
But the largest of these bird-clouds is nevertheless the one that now appears.
Det har bildats av flockar, som ha kommit farande från alla håll och slutit sig till det.  
It has been formed of flocks that have come flying from every direction and joined onto it.
Det är tungt gråblått, och ingen solstråle tränger igenom det.  
It is heavy and gray-blue, and no ray of sun pierces through it.
Det kommer dystert och skräckingivande som ett åskmoln.  
It comes dark and terrifying like a thundercloud.
Det är fullt av det hemskaste oväsen, det gräsligaste skrikande, det hånfullaste skratt och det mest olycksbådande kraxande.  
It is full of the most dreadful din, the most ghastly screeching, the most scornful laughter, and the most ominous cawing.
Alla på lekplatsen bli glada, när det äntligen upplöser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av kråkor och kajor och korpar och råkor.  
Everyone on the playing-field is glad when it finally breaks apart into a rain of flapping and cawing, of crows and jackdaws and ravens and rooks.

Därefter synas på himlen inte bara skyar, utan en mängd olika streck och tecken.  
After that there appear in the sky not only clouds, but a great many different streaks and signs.
Så visa sig raka, prickade linjer i öster och nordost.  
Then straight, dotted lines appear in the east and northeast.
Det är skogsfågel från Göinge härader: orrar och tjädrar, som komma flygande i långa rader med ett par meters avstånd från varandra.  
These are forest birds from the districts of Göinge: black grouse and capercaillie, coming flying in long rows a couple of meters apart from one another.
> «härad» — an old administrative district: A «härad» ('hundred') was a traditional Swedish sub-provincial district, older than the modern municipality; «Göinge härader» names a real cluster of such districts in northeastern Skåne, forested and hilly, fittingly the home of the capercaillie and black grouse.
Och simfåglarna, som hålla till på Måkläppen utanför Falsterbo, komma nu svävande fram över Öresund i många besynnerliga flygordningar: i trianglar och långa krokar, i sneda hakar och halvcirklar.  
And the swimming birds that keep to Måkläppen off Falsterbo now come gliding across Öresund in many strange flying formations: in triangles and long hooks, in slanting angles and half-circles.

Till det stora mötet, som ägde rum det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, kommo Akka och hennes flock senare än alla andra, och detta var inte att undra på, för Akka hade måst flyga över hela Skåne för att komma till Kullaberg.  
To the great gathering that took place the year Nils Holgersson traveled about with the wild geese, Akka and her flock came later than all the others, and this was not surprising, for Akka had had to fly over the whole of Skåne to reach Kullaberg.
> Archaic plural preterite: «kommo» is the old plural past tense of «komma» ('to come'), agreeing with the plural subject «Akka och hennes flock». Modern Swedish uses «kom» regardless of number; this plural conjugation of past-tense verbs recurs throughout the chapter as a marker of formal, old-fashioned narration.
Dessutom hade hon, så snart hon vaknade, varit tvungen att fara ut och söka reda på Tummetott, som i många timmar hade gått och spelat för gråråttorna och lockat dem långt bort från Glimmingehus.  
Besides, as soon as she woke, she had been obliged to go out and find Thumbietot, who for many hours had been playing for the gray rats and luring them far away from Glimmingehus.
Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att svartråttorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgången, och det var alltså inte mer någon fara att låta tornugglans pipa tystna och lämna gråråttorna frihet att gå vart de behagade.  
The owl-man had come back with the message that the black rats would be home again shortly after sunrise, and so there was no longer any danger in letting the barn owl's pipe fall silent and leaving the gray rats free to go wherever they pleased.

Men det var inte Akka, som upptäckte pojken, där han gick med sitt långa följe, och helt hastigt sänkte sig över honom, omfattade honom med näbben och svävade uppåt luften med honom, utan det var herr Ermenrich, storken.  
But it was not Akka who discovered the boy where he was walking with his long train, and quite suddenly swooped down over him, gripped him with her beak, and soared up into the air with him, but it was Mr. Ermenrich, the stork.
> Reflexive «sig» for self-directed motion: «sänkte sig» literally 'lowered itself' — Swedish routinely uses the reflexive pronoun «sig» where English just uses an intransitive verb ('swooped down'). The same pattern appears again a few words later in «svävade uppåt luften med honom», where no «sig» is needed because the motion is no longer self-directed.
För herr Ermenrich hade också givit sig ut att söka efter honom, och sedan han hade fört honom upp till storkboet, bad han honom förlåta, att han förra kvällen hade behandlat honom med vanvördnad.  
For Mr. Ermenrich had also set out to look for him, and after he had carried him up to the stork's nest, he asked him to forgive him for having treated him with disrespect the previous evening.

Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vänner.  
This pleased the boy very much, and the stork and he became good friends.
> Archaic plural preterite of «bli»: «blevo» is the old plural past tense of «bli» ('to become'), matching the plural subject 'the stork and he'. Modern Swedish has only «blev» — the same leveling that turned «kommo» into «kom» and «äro» into «är».
Akka visade sig också mycket vänlig mot honom, strök sitt gamla huvud flera gånger mot hans arm och prisade honom, därför att han hade hjälpt dem, som voro i betryck.  
Akka also showed herself very friendly toward him, rubbed her old head several times against his arm, and praised him for having helped those who were in distress.

Men det får man säga till pojkens heder, att han inte ville ta emot beröm, som han inte hade förtjänat.  
But it must be said to the boy's credit that he did not want to accept praise he had not earned.
»Nej, mor Akka,» sade han, »ni ska inte tro, att jag lockade bort de grå för att hjälpa de svarta.  
"No, Mother Akka," he said, "you must not think that I lured away the gray ones in order to help the black ones.
> «mor» as a title of respect: «mor» ('mother') is used here not as literal kinship but as a warm, respectful form of address for an elder, authoritative female figure — much like calling a wise old leader 'mother' in English, honoring Akka's role as head of the wild goose flock.
Jag ville bara visa herr Ermenrich, att jag dugde till något.»  
I only wanted to show Mr. Ermenrich that I was good for something."

Knappt hade han sagt detta, förrän Akka vände sig till storken och frågade om han trodde, att det var rådligt att föra Tummetott med till Kullaberg.  
He had scarcely said this before Akka turned to the stork and asked whether he thought it advisable to bring Thumbietot along to Kullaberg.
»Jag menar, att vi kan lita på honom som på oss själva,» sade hon.  
"I mean that we can trust him as we trust ourselves," she said.
Storken tillrådde genast mycket ivrigt att låta Tummetott följa med.  
The stork at once urged very eagerly that Thumbietot be allowed to come along.
»Visst ska ni ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka,» sade han.  
"You certainly must take Thumbietot with you to Kullaberg, Mother Akka," he said.
»Det är en lycka för oss, att vi kan löna honom för allt, vad han i natt har utstått för vår skull.  
"It is a piece of luck for us that we can reward him for all he has endured tonight for our sake.
Och eftersom det ännu grämer mig, att jag förra kvällen inte uppförde mig mot honom på ett passande sätt, så ska det bli jag, som bär honom på min rygg ända till mötesplatsen.»  
And since it still troubles me that I did not behave toward him properly yesterday evening, I myself shall carry him on my back all the way to the meeting place."

Det finns inte mycket, som smakar bättre än att få beröm av sådana, som själva äro kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig känt sig så glad, som när vildgåsen och storken talade om honom på detta sätt.  
There is not much that tastes sweeter than to be praised by those who are themselves wise and capable, and the boy had surely never felt so glad as when the wild goose and the stork spoke of him in this way.

Pojken gjorde alltså färden upp till Kullaberg ridande på storkrygg.  
So the boy made the journey up to Kullaberg riding on the stork's back.
Fastän han visste, att detta var en stor heder, vållade det honom ändå mycken ängslan, därför att herr Ermenrich var en mästare i att flyga och satte av med helt annan fart än vildgässen.  
Although he knew this was a great honor, it still caused him a good deal of anxiety, because Mr. Ermenrich was a master flier and set off at quite a different pace than the wild geese.
Medan Akka flög sin raka väg med jämna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster.  
While Akka flew her straight course with steady wingbeats, the stork amused himself with all sorts of flying tricks.
Än låg han stilla på en omätlig höjd och flöt i luften utan att röra vingarna, än kastade han sig neråt med en sådan fart, att det föreföll, som om han skulle störta till marken hjälplöst som en sten, än roade han sig med att fara runt omkring Akka i stora och små kretsar likt en virvelvind.  
Now he hung motionless at an immense height and floated in the air without moving his wings, now he flung himself downward with such speed that it seemed as though he would crash to the ground helplessly like a stone, now he amused himself by circling around Akka in great and small circles like a whirlwind.
Pojken hade aldrig varit med om något sådant förut, och fastän han satt i ständig skräck, måste han erkänna för sig själv, att han inte förut hade vetat vad en god flykt ville säga.  
The boy had never experienced anything like it before, and although he sat in constant terror, he had to admit to himself that he had not previously known what good flying really meant.

Bara ett enda uppehåll gjordes under färden, och det var, när Akka på Vombsjön förenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att gråråttorna hade blivit besegrade.  
Only a single stop was made during the journey, and that was when Akka, at Vombsjön, joined her traveling companions and called to them that the gray rats had been defeated.
Sedan flögo de resande raka vägen till Kullaberg.  
After that the travelers flew straight on to Kullaberg.
> Archaic plural preterite of «flyga»: «flögo» is the old plural past tense of «flyga» ('to fly'), again marking agreement with a plural subject («de resande»). Modern Swedish uses «flög» for all subjects.

Där slogo de ner överst på den kullen, som var förbehållen åt vildgässen, och då nu pojken lät blickarna vandra från kulle till kulle, såg han, att över en av dem höjde sig kronhjortarnas mångtaggiga horn och över en annan de gråa hägrarnas nacktofsar.  
There they came down on the top of the hillock reserved for the wild geese, and when the boy let his eyes wander from hillock to hillock, he saw that over one of them rose the many-tined antlers of the red deer, and over another the neck-tufts of the gray herons.
En kulle var röd av rävar, en var svart och vit av havsfågel, en var grå av råttor.  
One hillock was red with foxes, one was black and white with seabirds, one was gray with rats.
En var besatt med svarta korpar, som oupphörligen skreko, en med lärkor, som inte voro i stånd att hålla sig stilla, utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöngo av glädje.  
One was covered with black ravens that screeched incessantly, one with larks who were unable to keep still but constantly threw themselves up into the air and sang for joy.

Såsom det ständigt har varit sed på Kullaberg, var det kråkorna, som började dagens lekar och upptåg med sin flygdans.  
As has constantly been the custom on Kullaberg, it was the crows who opened the day's games and pranks with their flying dance.
De delade sig i två flockar, som flögo fram mot varandra, möttes, vände och började på nytt.  
They divided themselves into two flocks that flew toward each other, met, turned, and began again.
Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltför enformig.  
This dance had many figures and seemed, to onlookers who were not versed in the rules of the dance, far too monotonous.
Kråkorna voro mycket stolta över sin dans, men alla andra voro glada, då den tog slut.  
The crows were very proud of their dance, but everyone else was glad when it came to an end.
Den föreföll djuren lika dyster och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna.  
It seemed to the animals just as gloomy and meaningless as the winter storm's play with the snowflakes.
De blevo nedstämda av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge dem en smula glädje.  
They grew low-spirited from watching it and waited eagerly for something that would give them a bit of joy.

De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande.  
Nor did they need to wait in vain, for as soon as the crows had finished, the hares came running forward.
De strömmade fram i en lång rad utan synnerlig ordning.  
They streamed forward in a long line without any particular order.
I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd.  
In some ranks one came alone, in others three or four ran abreast.
Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla håll.  
All had risen up on two legs, and they rushed forward with such speed that their long ears swung in every direction.
Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så att det skrällde.  
As they ran, they spun around, made high leaps, and thumped their front paws against their ribs so that it rattled.
Somliga slogo en lång rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod på ett ben och svingade runt, en gick på framfötterna.  
Some turned a long string of somersaults, others folded themselves up and rolled forward like wheels, one stood on one leg and spun around, one walked on its front paws.
Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet över hararnas lek, och de många djuren, som stodo och betraktade dem, började andas hastigare.  
There was no order at all, but there was a great deal of merriment in the hares' play, and the many animals standing and watching them began to breathe faster.
Det var vår nu, lust och glädje voro i antågande.  
It was spring now, delight and joy were on their way.
Vintern var slut.  
Winter was over.
Sommaren nalkades.  
Summer was approaching.
Snart var det bara en lek att leva.  
Soon it would be nothing but a game to be alive.

Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfåglarnas tur att uppträda.  
When the hares had run themselves out, it became the turn of the great forest birds to perform.
Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med ögonbrynen klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen.  
A hundred capercaillie cocks in glossy black-brown plumage with bright red brows flung themselves up into a great oak that stood in the middle of the playing-field.
Den, som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna, sänkte vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna syntes.  
The one sitting on the topmost branch puffed up his feathers, lowered his wings, and spread his tail so that the white covert feathers showed.
Därpå sträckte han fram halsen och utsände ett par djupa toner ur den förtjockade strupen.  
Then he stretched out his neck and sent forth a couple of deep notes from his swollen throat.
»Tjäck, tjäck, tjäck,» lät det.  
"Tchack, tchack, tchack," it sounded.
> The capercaillie's song, in onomatopoeia: «Tjäck» and, a few sentences on, «sis» render the two real phases of a male capercaillie's mating call: a series of clicking 'knock' notes followed by a hissing, grinding flourish. Lagerlöf is transcribing genuine folk-natural-history vocabulary for the bird's song, not inventing nonsense syllables.
Mera kunde han inte få fram; det klunkade bara flera gånger djupt nere i strupen.  
He could get no more out; it merely gurgled several times deep down in his throat.
Så slöt han ögonen och viskade: »Sis, sis, sis.  
Then he closed his eyes and whispered: "Sis, sis, sis.
Hör så vackert!  
Listen how lovely!
Sis, sis, sis.»  
Sis, sis, sis."
Och på samma gång föll han i sådan hänryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.  
And at the same time he fell into such a rapture that he no longer knew what was happening around him.

Medan den första tjädertuppen ännu höll på med sisandet, började de tre, som sutto närmast under honom, att sjunga, och innan de hade gått igenom hela visan, började de tio, som sutto längre ner, och så fortsatte det från gren till gren, ända tills alla hundra tjädertupparna sjöngo och klunkade och sisade.  
While the first capercaillie cock was still going on with his sissing, the three sitting nearest below him began to sing, and before they had gone through the whole song, the ten sitting farther down began, and so it went on from branch to branch, until all hundred capercaillie cocks were singing and gurgling and sissing.
De föllo alla i samma hänryckning under sin sång, och just detta verkade på de andra djuren som ett smittsamt rus.  
They all fell into the same rapture during their song, and this alone affected the other animals like an infectious intoxication.
Blodet hade nyss gått lustigt och lätt, nu började det att gå tungt och hett.  
The blood had a moment ago been flowing merrily and lightly, now it began to flow heavy and hot.
»Ja, det är sannerligen vår,» tänkte de många djurfolken.  
"Yes, it is truly spring," thought the many kinds of animals.
»Vinterns köld är försvunnen.  
"The cold of winter has vanished.
Vårens eld brinner över jorden.»  
The fire of spring burns over the earth."

När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, kunde de inte längre hålla sig tysta.  
When the black grouse noticed that the capercaillie were having such success, they could no longer keep silent.
Då det inte fanns något träd, där de kunde ta plats, rusade de ner på lekfältet, där ljungen stod så hög, att bara deras skönt svängda stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och började att sjunga: »Orr, orr, orr.»  
Since there was no tree where they could take their place, they rushed down onto the playing-field, where the heather stood so high that only their gracefully curved tail feathers and their thick beaks showed, and began to sing: "Orr, orr, orr."
> The black grouse's name is its own call: The Swedish name for the black grouse, «orre», is itself an echo of the bird's bubbling call — the bird's song, transcribed here as «Orr, orr, orr», and its everyday name are effectively the same word, a small piece of folk onomatopoeia baked into the language.

Just som orrarna begynte tävla med tjädrarna, skedde något oerhört.  
Just as the black grouse began to compete with the capercaillie, something monstrous happened.
En räv smög nu, medan alla djuren inte tänkte på annat än tjäderleken, helt sakta fram till vildgässens kulle.  
A fox now crept, while all the animals were thinking of nothing but the capercaillie's game, quite slowly up to the wild geese's hillock.
Han gick mycket varsamt och kom långt uppåt kullen, innan någon märkte honom.  
He moved very cautiously and got far up the hillock before anyone noticed him.
Plötsligen fick ändå en gås syn på honom, och som hon inte kunde tro, att en räv hade smugit in bland gässen i någon god avsikt, började hon ropa: »Akta er, vildgäss!  
Suddenly, however, a goose caught sight of him, and since she could not believe that a fox had crept in among the geese with any good intention, she began to cry: "Watch out, wild geese!
Akta er!»  
Watch out!"
Räven högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle tiga, men vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig alla upp i luften.  
The fox seized her by the throat, perhaps chiefly to silence her, but the wild geese had already heard the cry and all rose up into the air.
Och när de voro uppflugna, sågo djuren Smirre räv stå på vildgässens kulle med en död gås i munnen.  
And when they were up in flight, the animals saw Smirre Fox standing on the wild geese's hillock with a dead goose in his mouth.

Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett så hårt straff, att han i alla sina livsdagar måste ångra, att han inte hade kunnat lägga band på sin hämndlystnad, utan försökt att på detta sätt äntligen komma åt Akka och hennes flock.  
But because he had thus broken the peace of the day of games, Smirre received such a harsh punishment that for all the days of his life he had to regret that he had not been able to restrain his thirst for revenge, but had tried in this way at last to get at Akka and her flock.
Han blev genast omringad av en skara rävar och dömd enligt gammal sed, som bjuder, att vem helst som stör freden på den stora lekdagen, måste gå i landsflykt.  
He was at once surrounded by a band of foxes and sentenced according to ancient custom, which decrees that whoever disturbs the peace on the great day of games must go into exile.
Ingen räv ville mildra domen, eftersom de alla visste, att i vad ögonblick de försökte något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och aldrig mer tillåtas att beträda den.  
No fox wished to soften the sentence, since they all knew that the moment they tried anything of the kind, they would be driven away from the playing-field and never again be allowed to set foot on it.
Alltså blev landsförvisningsdom utan gensägelse avkunnad över Smirre.  
Thus a sentence of banishment was pronounced upon Smirre without contradiction.
> A stacked compound noun: «landsförvisningsdom» is built from three pieces: «land(s)» ('country') + «förvisning» ('banishment') + «dom» ('judgment/sentence') = 'sentence of exile from the country'. Swedish freely stacks nouns like this into a single long word where English needs a phrase.
Han förbjöds att uppehålla sig i Skåne.  
He was forbidden to reside in Skåne.
Han förvisades från hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta lyckan i främmande land.  
He was banished from wife and kin, from hunting-grounds, dwelling, resting-places and hiding-places that he had until now possessed, and had to try his luck in a foreign land.
Och för att alla rävar i Skåne skulle veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna av honom den högra öronspetsen.  
And so that all the foxes in Skåne would know that Smirre was outlawed in the province, the eldest among the foxes bit off the tip of his right ear.
> «landskap» — the historical province: «landskap» here means one of Sweden's traditional historical provinces (Skåne is one of twenty-five), an older and more culturally rooted unit than the modern administrative «län» ('county'); the book's title itself promises a journey through these «landskap».
Så snart detta var gjort, började alla de unga rävarna tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre.  
As soon as this was done, all the young foxes began to howl with bloodlust and threw themselves upon Smirre.
För honom återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg.  
There was nothing left for him but to take flight, and with all the young foxes hard at his heels he raced away from Kullaberg.

Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på med sin lek.  
All this happened while the black grouse and the capercaillie were still at their game.
Men dessa fåglar fördjupa sig till den grad i sin sång, att de varken höra eller se.  
But these birds lose themselves so deeply in their song that they neither hear nor see.
De hade inte heller låtit störa sig.  
Nor had they let themselves be disturbed.

Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek.  
The forest birds' contest was hardly over before the red deer from Häckeberga stepped forward to show their battle-play.
Det var flera par kronhjortar, som kämpade på samma gång.  
There were several pairs of red deer fighting at the same time.
De störtade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, och sökte tvinga varandra bakåt.  
They charged at one another with great force, crashed their antlers together with a thundering blow so that the tines interlocked, and tried to force each other backward.
Ljungtuvorna revos upp under klövarna, andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och skummet flöt neråt bogarna.  
The tufts of heather were torn up under their hooves, their breath stood like smoke, terrible bellowing forced its way out of their throats, and foam ran down over their shoulders.

Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman.  
All around on the hillocks a breathless stillness reigned, while the battle-skilled stags clashed together.
Och hos alla  
And in all

djuren väcktes nya känslor.  
the animals new feelings were awakened.
Alla och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags äventyr.  
Every single one of them felt brave and strong, revived by returning strength, reborn by the spring, brisk and ready for every kind of adventure.
De kände ingen vrede mot varandra, dock lyftes överallt vingar, nackfjädrar restes, klor vässades.  
They felt no anger toward one another, yet everywhere wings were raised, neck feathers bristled, claws were sharpened.
> The «-s» passive: «lyftes» and «vässades» add «-s» directly to the verb to form the passive: 'were raised', 'were sharpened' — no auxiliary 'to be' needed, unlike English. This «-s» passive is one of Swedish's most distinctive constructions, doing the job of a whole auxiliary + participle phrase in one suffix.
Om häckebergarna hade fortsatt ännu ett ögonblick, skulle det ha uppstått vild kamp på kullarna, därför att alla hade gripits av en brinnande åtrå att visa, att också de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen.  
If the Häckeberga stags had continued a moment longer, a wild fight would have broken out on the hillocks, because everyone had been seized by a burning desire to show that they too were full of life, that the powerlessness of winter was over, that strength seethed in their bodies.

Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögonblicket, och genast gick en viskning från kulle till kulle: »Nu kommer tranorna.»  
But the red deer stopped fighting at just the right moment, and at once a whisper passed from hillock to hillock: "Now the cranes are coming."
> V2 word order: verb before subject: Swedish main clauses always put the finite verb in second position. When the sentence opens with the adverb «Nu» ('now') instead of the subject, the verb «kommer» has to move ahead of the subject «tranorna»: literally 'Now come the cranes', not 'Now the cranes come'.

Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och rött fjädersmycke i nacken.  
And so came the gray, twilight-clad birds with plumes in their wings and red feather-ornament on their necks.
De stora fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull yrsel.  
The great birds with their tall legs, their slender necks, their small heads came gliding down the hillock in a mysterious rapture.
> Verb + present participle for vivid motion: «kommo glidande» = 'came gliding': a finite verb of motion («komma») plus a present participle («glidande», from «glida», 'to glide') paints the ongoing manner of the movement, much like the English gerund construction it translates directly into. «kommo» is again the archaic plural of «komma».
Under det att de gledo framåt, svängde de runt, halvt flygande, halvt dansande.  
As they glided forward, they turned around, half flying, half dancing.
Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i ofattbar hast.  
With their wings gracefully raised, they moved with unimaginable speed.
Det var något underligt och främmande över deras dans.  
There was something strange and alien about their dance.
Det var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde följa.  
It was as if gray shadows were playing a game the eye could hardly follow.
Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva fram över de ensliga mossarna.  
It was as if they had learned it from the mists that drift across the lonely moors.
Det låg trolldom i den; alla, som inte förr hade varit på Kullaberg, begrepo varför hela mötet bar namn efter tranornas dans.  
There was magic in it; everyone who had not been to Kullaberg before understood why the whole gathering was named after the dance of the cranes.
Det låg vildhet i den, men den känsla, som den väckte, var ändå en ljuv längtan.  
There was wildness in it, but the feeling it awakened was nevertheless a sweet longing.
Ingen tänkte nu mer på att strida.  
No one thought of fighting any longer now.
I stället ville alla, både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det överjordiska.  
Instead, everyone, both the winged and those who had no wings, wanted to rise endlessly, lift themselves above the clouds, seek out what lay beyond, leave behind the heavy body that pulled them down toward the earth, and float away toward the otherworldly.

Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom livet förborgade, kände djuren bara en gång om året, och det var den dagen, då de sågo den stora trandansen.  
Such a longing for the unattainable, for what lies hidden behind life, the animals felt only once a year, and that was the day they saw the great dance of the cranes.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.