# The Wonderful Adventures of Nils, In Rainy Weather

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch06. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch06.json.


Det var den första regndagen under resan.  
It was the first rainy day of the journey.
Så länge som vildgässen hade stannat kvar i trakten av Vombsjön, hade de haft vackert väder, men samma dag, som de anträdde färden norrut, började det att regna, och i flera timmar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande av köld.  
As long as the wild geese had stayed in the neighborhood of Lake Vomb, they had had fine weather, but on the very day they set out on the journey north, it began to rain, and for several hours the boy had to sit on the goose's back, soaked through and shivering with cold.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade haft» ('had had') is a pluperfect: the past tense of «ha» plus the supine «haft». It marks the fine weather as already finished and over by the time the rain begins — a completed state further back in the past.
> «Vombsjön» — Lake Vomb: A real lake in Skåne, Sweden's southernmost province — the first of many actual places the geese's route passes, part of this book's double life as a geography lesson.

På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart och lugnt.  
In the morning, when they had set off, it had been clear and calm.
> V2: a fronted clause forces inversion: Swedish is a V2 (verb-second) language: whatever sits in first position, the finite verb must directly follow it. Here the subordinate clause «när de drogo åstad» fills that first slot, so the main clause inverts to verb-then-subject — «hade det varit» ('had it been'), not the subject-first order of the English translation.
Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i sträng ordning med Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom henne.  
The wild geese had flown high up in the air, steadily and without haste, in strict order with Akka at the head and the rest in two slanting lines behind her.
De hade inte gett sig tid att ropa elakheter till djuren på marken, men som de inte voro i stånd att hålla sig riktigt tysta, framsjöngo de oupphörligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop: »Var är du?  
They had not taken time to shout insults at the animals on the ground, but since they were not able to keep entirely quiet, they sang out ceaselessly, in time with their wingbeats, their usual call: »Where are you?
> Pre-reform plural verb forms: 1906 written Swedish still inflected the verb for a plural subject: «voro» ('were', vs. modern «var») and «framsjöngo» ('sang forth', vs. modern «framsjöng») carry the old -o plural ending, dropped from standard spelling only in the 1900s reforms. Watch for this whenever the subject is «de».
Här är jag.  
Here I am.
Var är du?  
Where are you?
Här är jag.»  
Here I am.»

Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det då och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs efter.  
All of them took part in this persistent calling, and they had only broken it off now and then to show the white gander the landmarks they were steering by.
Märkena utgjordes under denna resa av Linderödsåsens karga backar, av Ovesholms herrgård, av Kristianstads kyrktorn, av Bäckaskogs kungsgård på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och av Ryssbergets tvära brant.  
On this stretch of the journey the landmarks were the barren hills of Linderöd Ridge, Ovesholm Manor, the church tower of Kristianstad, Bäckaskog royal estate on the narrow spit between Lake Oppmanna and Lake Ivö, and the steep slope of Ryssberget.
> The real geography of Skåne: Every landmark here is a genuine place in northeastern Skåne — a ridge, a manor, a cathedral town, a royal estate, a hill — the kind of concrete route a 1906 reader could trace on a map, part of the book's original purpose as a geography reader for Swedish schoolchildren.

Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig förströelse.  
It had been a monotonous journey, and when the rain clouds began to show themselves, the boy thought it was a real diversion.
Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem.  
In earlier days, when he had only seen the rain clouds from below, he had thought they were grey and dull, but it was quite another thing to be up among them.
Nu såg han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som körde fram på himlen med skyhöga lass: några av dem voro lastade med väldiga, gråa säckar, några med tunnor, som voro så stora, att de kunde rymma en hel sjö, och några med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en förfärlig höjd.  
Now he saw clearly that the clouds were immense wagons, driving across the sky with towering loads: some of them were laden with huge grey sacks, some with barrels so big they could hold a whole lake, and some with great vats and bottles, stacked to a terrifying height.
> «forvagnar» — carting wagons: A literary compound from «fora» ('to cart, haul') and «vagn» ('wagon'): heavy carting wagons, Lagerlöf's image for the storm clouds rolling across the sky.
Och när så många av dem hade kört fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om någon hade givit ett tecken, för på en gång började det att ur kar, tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten över jorden.  
And when so many of them had driven up that they filled the whole expanse, it was as if someone had given a signal, for all at once water began pouring down over the earth out of vats, barrels, bottles, and sacks.

Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes sådana glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften genljöd av dem, och pojken hoppade högt, där han satt.  
The instant the first spring showers pattered against the ground, such cries of joy rose from all the small birds in the groves and pastures that the whole air rang with them, and the boy jumped for joy where he sat.
»Nu får vi regn, regnet ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat är det bästa, som finns,» sjöngo småfåglarna.  
»Now we get rain, the rain gives us spring, spring gives us flowers and green leaves, green leaves and flowers give us grubs and insects, grubs and insects give us food; plenty of good food is the best thing there is,» sang the small birds.

Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för att väcka växterna ur deras sömn och slå hål på sjöarnas istak.  
The wild geese, too, grew glad of the rain, which came to wake the plants from their sleep and to break holes in the lakes' ice cover.
De orkade inte hålla sig så allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över nejden.  
They could not manage to stay as solemn as before, but began sending merry cries down over the countryside.

När de flögo över de stora potatislanden, som det finns så gott om i Kristianstadstrakten, och som ännu lågo nakna och svarta, skreko de: »Vakna opp och gör nytta!  
When they flew over the great potato fields, of which there are so many in the Kristianstad district, and which still lay bare and black, they shouted: »Wake up and be useful!
> Archaic plural preterite: «skreko» ('shouted') is the old plural past tense of «skrika»; modern Swedish uses the same form, «skrek», for singular and plural alike. Another mark of the pre-1906-reform written style.
Här kommer det, som väcker er.  
Here comes what will wake you.
Nu har ni latat er länge nog.»  
You have been lazy long enough now.»

När de sågo människor, som skyndade att komma undan regnet, förmanade de dem och sade: »Vad har ni så bråttom för?  
When they saw people hurrying to get away from the rain, they admonished them, saying: »Why are you in such a hurry?
Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?»  
Can't you see it's raining sour loaves and spit-cakes, sour loaves and spit-cakes?»

Det var ett stort, tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde tätt efter gässen.  
There was one great, thick cloud that moved swiftly toward the north and followed close behind the geese.
De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och när de just nu sågo under sig stora trädgårdar, ropade de helt stolta: »Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och bönor och rovor och kål.  
They seemed to imagine they were pulling the cloud along with them, and when just then they saw great gardens beneath them, they cried out quite proudly: »Here we come with anemones, here we come with roses, here we come with apple blossom and cherry buds, here we come with peas and beans and turnips and cabbage.
> «sippor» — wood anemones: «sippor» (short for «vitsippor», wood anemones) are the classic first wildflower of the Swedish spring, carpeting forest floors the moment the snow melts — the geese boast of bringing the season's most beloved flower.
Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta emot.»  
Whoever wants them may take them, whoever wants them may take them.»
> «ta emot» — a particle verb: «ta emot» ('to receive, accept') pairs the verb «ta» ('take') with the particle «emot» ('toward'); such verb-plus-particle combinations, very common in Swedish, often carry a meaning the bare verb doesn't have on its own.

Så där hade det låtit, medan de första skurarna föllo, då alla ännu hade varit glada åt regnet.  
So it had sounded while the first showers fell, when everyone had still been glad of the rain.
Men när det fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gässen otåliga och ropade till de törstiga skogarna omkring Ivösjön: »Har ni inte fått nog snart?  
But when it went on falling the whole afternoon, the geese grew impatient and called to the thirsty forests around Lake Ivö: »Haven't you had enough yet?
Har ni inte fått nog snart?»  
Haven't you had enough yet?»

Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så väl, att ingen kunde begripa var den fanns.  
The sky grew more and more uniformly grey, and the sun hid itself so well that no one could tell where it was.
Regnet föll tätare, hamrade tungt mot vingarna och sökte sig mellan de oljade ytterfjädrarna ända in till kropparna.  
The rain fell thicker, hammered heavily against the wings, and worked its way between the oiled outer feathers all the way in to their bodies.
Jorden skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöto samman i ett otydligt virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas.  
The earth was veiled in rain-mist; lakes, hills, and forests flowed together into an indistinct jumble, and the landmarks could not be made out.
Färden gick allt långsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kände kölden allt bittrare.  
The journey went ever more slowly, the merry cries fell silent, and the boy felt the cold ever more bitterly.

Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram genom luften.  
But still he had kept up his courage as long as he had been riding on through the air.
Och på eftermiddagen, när de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute på en stor mosse, där allt var vått och allt var kallt, där somliga tuvor voro täckta med snö och andra stucko upp nakna ur en pöl halvsmält isvatten, då hade han inte heller känt sig modlös, utan sprungit omkring i friskt humör och sökt efter tranbär och frusna lingon.  
And in the afternoon, when they had come down under a small stunted pine out in the middle of a great bog, where everything was wet and everything was cold, where some tussocks were covered with snow and others stuck up bare out of a pool of half-melted ice water, even then he had not felt downhearted, but had run about in good spirits looking for cranberries and frozen lingonberries.
> Wild berries of the Swedish bog: Cranberries («tranbär») and lingonberries («lingon») are the classic wild berries of Swedish moorland and forest, still gathered today; frozen lingonberries surviving under snow into spring are a real find.
Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev så besynnerligt hemsk och förskräcklig.  
But then evening came, and the darkness sank down so thick that not even eyes like the boy's could see through it, and the wilderness became so strangely eerie and dreadful.
Pojken låg instoppad under gåskarlens vinge, men kunde inte sova, därför att han var kall och våt.  
The boy lay tucked under the gander's wing, but could not sleep, because he was cold and wet.
Och han hörde så mycket prassel och rassel och smygande steg och hotande röster, han kände en sådan skräck, att han inte visste vart han skulle ta vägen.  
And he heard so much rustling and crackling and creeping footsteps and threatening voices, and felt such terror, that he did not know which way to turn.
Han måste dit, där det fanns eld och ljus, om han inte skulle bli rent ihjälskrämd.  
He had to get to where there was fire and light, if he was not to be frightened quite to death.

»Om jag skulle våga mig fram till människorna för den här enda natten?» tänkte pojken.  
»What if I were to venture to the people, just for this one night?» thought the boy.
»Bara så, att jag kunde få sitta vid en eld en stund och få mig en bit mat.  
»Only so that I could sit by a fire for a while and get myself a bite to eat.
Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före soluppgången.»  
I could go back to the wild geese again before sunrise.»

Han kröp fram under vingen och gled ner till marken.  
He crept out from under the wing and slid down to the ground.
Han väckte varken gåskarlen eller någon av de andra gässen, utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen.  
He woke neither the gander nor any of the other geese, but stole away quietly and unnoticed across the bog.
> Reflexive «sig»: «smyga sig» ('to sneak, slip away') is one of many Swedish verbs built with the reflexive pronoun «sig» ('oneself'): the boy sneaks himself away, rather than simply sneaking.

Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i Småland eller i Bleking.  
He did not rightly know where in the world he was — whether it was in Skåne, in Småland, or in Blekinge.
Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg.  
But just before he had come down onto the bog, he had caught a glimpse of a large village, and he now steered his steps that way.
Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart var han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med gård vid gård.  
Nor was it long before he found his way onto a road, and soon he was on the village street, which was long and lined with trees and bordered with farm after farm.

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som äro så allmänna uppåt landet, men som man alls inte ser till nere på slätten.  
The boy had come to one of the large church villages that are so common up-country, but that one never sees at all down on the plain.
> Archaic plural present «äro»: «äro» is the pre-reform plural present of «vara» ('to be'), used where modern Swedish has «är» for every person and number alike.
> «kyrkby» — the nucleated church-village: A «kyrkby» is a village clustered tightly around its church, typical of upland and forest Sweden; on the open plain («slätten»), farms instead sit spread out and isolated — a real settlement-pattern contrast the book keeps tracking.

Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda.  
The dwelling houses were of wood and very handsomely built.
De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulört ruta.  
Most of them had gables and dormers edged with carved moldings, and glassed-in verandas with here and there a colored pane.
Väggarna voro strukna med ljus oljefärg, dörrar och fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i rött.  
The walls were painted with light oil paint, and the doors and window frames shone in blue and green or even in red.
Medan pojken gick och betraktade husen, hörde han ända ut på vägen hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade.  
As the boy went along studying the houses, he could hear, all the way out on the road, how the people sitting inside the warm cottages talked and laughed.
Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att höra människoröster.  
He could not make out the words, but he thought it was beautiful to hear human voices.
»Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag bultade på och bad att bli insläppt,» tänkte han.  
»I do wonder what they would say if I knocked and asked to be let in,» he thought.

Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över, sedan han såg de upplysta fönstren.  
This, after all, was just what he had meant to do, but now his fear of the dark had passed, once he saw the lit windows.
I stället kände han nu på nytt den där skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av människor.  
Instead he now felt again that same shyness that always came over him whenever he was near people.
»Jag ska se mig om i byn än en stund,» tänkte han, »innan jag ber att få komma in hos någon.»  
»I'll look around the village a little longer,» he thought, »before I ask to come in anywhere.»

På ett hus fanns en balkong.  
On one house there was a balcony.
Och just som pojken gick förbi, slogos balkongdörrarna upp, och ett gult ljus strömmade fram genom fina, lätta gardiner.  
And just as the boy was passing by, the balcony doors were thrown open, and a yellow light streamed out through fine, light curtains.
Så kom en vacker, ung fru ut på balkongen och lutade sig över räcket.  
Then a beautiful young woman came out onto the balcony and leaned over the railing.
»Det regnar, nu får vi snart vår,» sade hon.  
»It's raining — we'll soon have spring now,» she said.
När pojken såg henne, kände han en besynnerlig ängslan.  
When the boy saw her, he felt a strange anxiety.
Det var, som om han ville gråta.  
It was as if he wanted to cry.
För första gången blev han en smula orolig över att han hade stängt sig ute från människorna.  
For the first time he grew a little troubled that he had shut himself out from human beings.

Kort därpå gick han förbi en handelsbod.  
Shortly after, he passed a general store.
Utanför boden stod en röd radsåningsmaskin.  
Outside the shop stood a red seed drill.
> «radsåningsmaskin» — the seed drill: A row-seeding machine for sowing grain in even lines, one of the new mechanized tools transforming Swedish farms around 1900 — part of why the boy finds it so wonderful.
Han stannade och såg på den och kröp till sist upp på kuskens plats och satte sig där.  
He stopped and looked at it and at last climbed up onto the driver's seat and sat down there.
När han hade kommit dit, smackade han med läpparna och låtsade, att han satt och körde.  
Once up there, he clicked his tongue and pretended he was sitting there driving.
Han tänkte på hur roligt det skulle vara att få köra en sådan grann maskin över ett åkerfält.  
He thought about how much fun it would be to drive such a splendid machine over a field.
För ett ögonblick hade han glömt hurudan han nu var, men så kom han ihåg det, och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen.  
For a moment he had forgotten what he now was, but then he remembered, and he quickly jumped down off the machine.
Det kom en allt större oro över honom.  
An ever-greater unease came over him.
Det var nog mycket den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren.  
There was surely a great deal missed by one who was always to live out among the animals.
Människor voro allt bra märkvärdiga och duktiga.  
People were, after all, quite remarkable and clever.

Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tidningar, som var dag komma med nyheter från världens fyra hörn.  
He passed the post office and thought then of all the newspapers that come every day with news from the four corners of the world.
Han såg apoteket och doktorsbostaden, och han tänkte på att människors makt var så stor, att de kunde kämpa mot sjukdom och död.  
He saw the pharmacy and the doctor's house, and he thought about how great people's power was, that they could fight against sickness and death.
Han kom till kyrkan, och han tänkte på att människorna hade rest den, för att de där skulle få höra talas om en värld utom denna, som de levde i, om Gud och uppståndelse och ett evigt liv.  
He came to the church, and he thought about how people had built it so that there they might hear tell of a world beyond this one they lived in, of God and resurrection and eternal life.
Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om människorna.  
And the longer he walked there, the more he came to like people.

Det är så med barn, att de inte tänka längre, än näsan räcker.  
It is the way with children, that they do not think any further than the nose reaches.
> Idiom: «så långt näsan räcker»: Literally 'no further than the nose reaches' — a Swedish idiom for short-sighted, in-the-moment thinking, used here as the narrator's aside about children in general.
Det, som ligger närmast i vägen för dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem.  
Whatever lies nearest in their way, they want at once, without troubling themselves over what it may cost them.
Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad han förlorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han förfärligt rädd för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta skapnad.  
Nils Holgersson had not had the sense to see what he was losing when he chose to remain a gnome, but now he grew terribly afraid that he might never again get back his true shape.

Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa?  
How in the world was he to go about becoming human again?
Det ville han bra gärna veta.  
That he would very much like to know.

Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande regnet och funderade.  
He crept up onto a flight of steps and sat there in the middle of the pouring rain, thinking.
Han satt där i en timme, i två timmar, och han tänkte, så att pannan lade sig i veck.  
He sat there for an hour, for two hours, and he thought so hard that his forehead furrowed.
Men lika klok blev han.  
But he grew no wiser for it.
Det var, som om tankarna bara löpte runt i huvudet på honom.  
It was as if his thoughts merely ran around and around in his head.
Ju längre han satt där, desto omöjligare tyckte han det var att finna någon lösning.  
The longer he sat there, the more impossible he found it to arrive at any solution.

»Det här är säkert alldeles för svårt för en, som har lärt så litet som jag,» tänkte han till sist.  
»This is surely far too hard for one who has learned as little as I have,» he thought at last.
»Det blir nog så, att jag får gå tillbaka till människorna i alla fall.  
»It will surely come to this, that I must go back to the people after all.
Jag får fråga prästen och doktorn och skolläraren och andra, som är lärda och kan veta bot för sådant här.»  
I'll have to ask the parson and the doctor and the schoolteacher and others who are learned and might know a cure for a thing like this.»

Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och han reste sig upp och skakade på sig, för han var så våt som en hund, som har varit nere i en vattenpöl.  
Yes, he resolved to do that at once, and he got up and shook himself, for he was as wet as a dog that has been down in a puddle.

Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett av träden, som kantade bygatan.  
Just then he saw a large owl come flying and settle in one of the trees that lined the village street.
Strax därpå började en kattuggla, som satt under taklisten, röra på sig och ropade: »Kivitt, kivitt!  
Shortly after, a tawny owl that sat under the eaves began to stir and called out: »Ku-vitt, ku-vitt!
> Two Swedish owls: «kattuggla» is the tawny owl, a common woodland owl; «kärruggla» (below) is the short-eared owl, a bird of open marsh and moor. Lagerlöf gives each species its own call and its own voice in this scene.
Är du hemma igen, kärruggla?  
Are you home again, marsh owl?
Hur har du haft det i utlandet?»  
How has it been for you abroad?»

»Tack ska du ha, kattuggla!  
»My thanks to you, tawny owl!
Jag har haft det bra,» sade kärrugglan.  
I've had a good time of it,» said the marsh owl.
»Har det hänt något märkligt här hemma, medan jag har varit borta?»  
»Has anything remarkable happened here at home while I've been away?»

»Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det hänt, att en pojke har blivit förvandlad av en tomte och gjord så liten som en ekorre, och sedan har han farit till Lappland med en tamgås.»  
»Not here in Blekinge, marsh owl, but in Skåne it has happened that a boy was transformed by a gnome and made as small as a squirrel, and has since gone off to Lapland with a tame goose.»
> «tomte» — the farm gnome: A «tomte» is a small, usually invisible guardian spirit said to live on a farm and protect it in exchange for respect and porridge — the very folklore figure who shrank Nils in chapter one; even the owls are gossiping about it as local news.

»Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet.  
»That was a remarkable piece of news, a remarkable piece of news.
Kan han aldrig bli människa igen, kattuggla?  
Can he never become human again, tawny owl?
Kan han aldrig bli människa igen?»  
Can he never become human again?»

»Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå få veta den.  
»That is a secret, marsh owl, but you shall know it all the same.
Tomten har sagt, att om pojken vakar över den tama gåskarlen, så att han kommer hem oskadd och...  
The gnome has said that if the boy watches over the tame gander, so that he comes home unharmed and...

»Vad mer, kattuggla?  
»What else, tawny owl?
Vad mer?  
What else?
Vad mer?»  
What else?»

»Flyg med mig opp i kyrktornet, kärruggla, så ska du få veta alltsammans!  
»Fly up with me into the church tower, marsh owl, and you shall know it all!
Jag är rädd för att det kan vara någon, som lyssnar här på bygatan.»  
I'm afraid there may be someone listening here on the village street.»

Därmed flögo ugglorna sin väg, men pojken kastade mössan högt i luften.  
With that the owls flew off on their way, but the boy threw his cap high into the air.
»Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa.  
»If I only watch over the gander, so that he comes home unharmed, then I get to become human.
Hurra!  
Hurrah!
Hurra!  
Hurrah!
Då får jag bli människa!»  
Then I get to become human!»

Han skrek hurra, så att det var märkvärdigt, att de inte hörde honom inne i husen.  
He shouted hurrah so loudly that it was a wonder they did not hear him inside the houses.
Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till vildgässen i den våta mossen, så fort som benen kunde bära honom.  
But they did not, and he hurried out to the wild geese in the wet bog as fast as his legs could carry him.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.