# The Wonderful Adventures of Nils, At the Ronneby River

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch08. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch08.json.


Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de någonsin skulle råkas, sedan de hade lämnat Skåne.  
Neither the wild geese nor Smirre the fox had ever thought that they would meet again, once they had left Skåne.
> A Swedish province: «Skåne» is Sweden's southernmost «landskap» (historical province), across the sound from Denmark — the wild geese's journey has already carried them out of it.
Men nu föll det sig så, att vildgässen kommo att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig.  
But now it happened that the wild geese came to take their way over Blekinge, and there Smirre the fox had also betaken himself.
> Archaic plural verb form: «kommo» is the pre-1906-reform plural preterite of «komma» ('to come'); modern Swedish uses «kom» for every person. Lagerlöf's original text still marks plural agreement on the verb — watch for «foro», «voro», «äro», «stodo», «lågo», «fingo», «föllo», «slogo» throughout the chapter.
Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker eller djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar.  
He had so far kept to the northern part of the province, and there he had not yet seen any manor parks or deer parks, full of roe deer and delicious roe-deer fawns.
> Pluperfect of a reflexive verb: «uppehålla sig» ('to stay, to reside') is reflexive — it always takes «sig». Here it appears as a pluperfect, «hade uppehållit sig», built from «hade» + the supine «uppehållit», describing an action already completed before the main story time.
Han var mer missnöjd, än han kunde säga.  
He was more discontented than he could say.

En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss flyga fram genom luften.  
One afternoon, as Smirre was roaming about in a desolate stretch of woodland in Mellanbygden, not far from the Ronneby River, he caught sight of a flock of wild geese flying overhead.
> A Swedish river, «å»: «å» is the Swedish word for a smaller river or stream (as opposed to the larger «flod»); it shows up constantly in Swedish place-names. The Ronneby å runs through Blekinge, the province on Sweden's southeast coast where this chapter is set.
Han märkte strax, att en av gässen var vit, och då visste han ju vilka han hade att göra med.  
He noticed at once that one of the geese was white, and then he knew well enough whom he had to deal with.

Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade vållat honom.  
Smirre at once began to hunt after the geese, as much out of a wish for a good meal as to take revenge on them for all the trouble they had caused him.
Han såg, att de foro österut, tills de kommo till Ronneby å.  
He saw that they flew eastward, until they came to the Ronneby River.
Sedan ändrade de riktning och följde ån mot söder.  
Then they changed direction and followed the river southward.
Han förstod, att de ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden, och han tänkte, att han skulle kunna bemäktiga sig ett par av dem utan särdeles stor svårighet.  
He understood that they meant to seek out a sleeping place along the riverbank, and he thought he would be able to seize a couple of them without any particular difficulty.

Men när Smirre äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte kunde komma åt dem.  
But when Smirre at last caught sight of the spot where the geese had settled down, he noticed that they had chosen so well-guarded a place that he could not get at them.

Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull.  
The Ronneby River is, to be sure, no great or mighty watercourse, but it is nonetheless much talked of for the beauty of its banks.
På flera ställen tränger den fram mellan branta bergväggar, som stå lodräta upp ur vattnet och äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hagtorn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån och se uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska bergväggarna.  
In several places it presses forward between steep rock walls, which stand upright out of the water and are entirely overgrown with honeysuckle and bird cherry, with hawthorn and alder, with rowan and willow, and there is not much that can be more pleasant on a fine summer day than to row along the little dark river and look up at all the soft green that clings fast to the harsh rock walls.
> Archaic plural of «är»: «äro» is the old plural present-tense form of «är» ('is/are'), used here because the subject («bergväggar») is plural. Modern Swedish has long since leveled this to «är» for all persons and numbers.

Men nu, då vildgässen och Smirre kommo till ån, var det kall och ruskig vårvinter, alla träd stodo nakna, och det var nog ingen, som tänkte det allra minsta på om strandbrädden var ful eller vacker.  
But now, when the wild geese and Smirre came to the river, it was cold, raw early spring, all the trees stood bare, and there was surely no one who gave the least thought to whether the riverbank was ugly or beautiful.
> Archaic plural preterite of «stå»: «stodo» is the pre-reform plural past tense of «stå» ('to stand'); modern Swedish would simply write «stod» regardless of number.
Vildgässen prisade sin lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade funnit reda på en sandremsa, så pass stor, att de kunde få plats på den.  
The wild geese counted themselves fortunate that beneath just such a steep rock wall they had found a strip of sand large enough for them to find room on.
Framför dem brusade ån, som var strid och stark nu i snösmältningstiden, bakom sig hade de en obestiglig klippvägg, och nerhängande grenar skylde dem.  
In front of them the river roared, swift and strong now in the season of snowmelt, behind them they had an unscalable rock face, and hanging branches sheltered them.
De kunde inte ha det bättre.  
They could not have had it better.

Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en blund i ögonen.  
The geese fell asleep at once, but the boy could not get a wink of sleep.
Så snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck och längtade till människorna.  
As soon as the sun had vanished, he felt a fear of the dark and a dread of the wilderness, and he longed for human beings.
Där han låg instoppad under gåsvingen, kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på att om det komme något ont åt gåskarlen, vore han inte i stånd att rädda honom.  
Lying tucked in under the goose-wing, he could see nothing and hear only poorly, and he thought that if anything evil should come at the gander, he would not be able to save him.
Prassel och rassel hörde han från alla håll, och han råkade i sådan oro, att han måste krypa fram under vingen och sätta sig på marken bredvid gässen.  
Rustling and rattling he heard from every side, and he fell into such unease that he had to creep out from under the wing and sit down on the ground beside the geese.

Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner på vildgässen.  
Smirre stood on the brow of the hill, sour-faced, and looked down at the wild geese.
»Det här förföljandet kan du så gärna överge genast,» sade han till sig själv.  
»This chase you might as well give up at once,» he said to himself.
»Du kan inte klättra utför ett så tvärbrant berg, du kan inte simma i en så vild ström, och det finns inte nedanför berget den minsta strimma av land, som leder fram till sovplatsen.  
»You cannot climb down so sheer a mountain, you cannot swim in so wild a current, and there is not the smallest strip of land below the mountain that leads to the sleeping place.
De där gässen är för kloka för dig.  
Those geese are too clever for you.
Bry dig aldrig mer om att jaga dem!»  
Never trouble yourself again about hunting them!»

Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge ett påbörjat företag, och han lade sig därför ytterst på bergkanten och tog inte ögonen från vildgässen.  
But Smirre, like other foxes, found it hard to give up an undertaking once begun, and so he lay down at the very edge of the rock and did not take his eyes off the wild geese.
> Reflexive particle verb «lägga sig»: «lägga sig» ('to lie down') is a reflexive particle verb — the base verb «lägga» ('to lay/put') needs the reflexive pronoun «sig» to mean 'lay oneself down'. Compare «sätta sig» ('to sit down') a few sentences later.
Medan han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont, som de hade gjort honom.  
While he lay watching them, he thought of all the harm they had done him.
Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad från Skåne och hade måst flytta till det fattiga Blekinge.  
Yes, it was their fault that he had been banished from Skåne and had had to move to poor Blekinge.
Han retade upp sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också inte själv skulle få äta dem.  
He worked himself up so, as he lay there, that he wished the wild geese dead, even if he himself would not get to eat them.

När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en stor tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur trädet, häftigt förföljd av en mård.  
When Smirre's rage had reached such a pitch, he heard a rasping sound in a tall pine that grew close beside him, and saw a squirrel come down out of the tree, hotly pursued by a marten.
> The pine marten: «mård» is the pine marten, a slender tree-climbing predator of the weasel family found throughout Sweden's forests — the natural enemy of the squirrel («ekorre») it is chasing here.
Ingen av dem märkte Smirre, och han satt stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd.  
Neither of them noticed Smirre, and he sat still and watched the chase, which went from tree to tree.
Han såg på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt, som om han hade kunnat flyga.  
He watched the squirrel, which moved among the branches as lightly as if it could fly.
Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt, som om de hade varit släta stigar i skogen.  
He watched the marten, which was not quite so skillful a climber as the squirrel, but still ran up and down tree trunks as surely as if they had been smooth paths in the forest.
»Kunde jag klättra bara hälften så bra som en av de där,» tänkte räven, »så skulle de härnere inte länge få sova i ro.»  
»If only I could climb half as well as one of those two,» thought the fox, »those down there would not get to sleep in peace for long.»

Så snart som ekorren hade blivit infångad, och jakten var till ända, gick Smirre fram till mården, men stannade på två stegs avstånd, till ett tecken att han inte ville beröva honom jaktbytet.  
As soon as the squirrel had been caught and the chase was over, Smirre went up to the marten, but stopped two paces off, as a sign that he did not want to rob him of his catch.
Han hälsade mycket vänligt på mården och lyckönskade honom till fångsten.  
He greeted the marten most amiably and congratulated him on the kill.
Smirre lade sina ord väl, som rävar alltid göra.  
Smirre chose his words well, as foxes always do.
Mården däremot, som med sin långsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå skogsbo, och han svarade honom knappast.  
The marten, on the other hand, who with his long slender body, his fine head, his soft fur, and his light-brown throat patch seemed a little wonder of beauty, was in fact nothing but a rough forest-dweller, and he scarcely answered him.
»Det förvånar mig ändå,» sade Smirre, »att en sådan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar, när det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll.»  
»It surprises me all the same,» said Smirre, »that so fine a hunter as you should content himself with hunting squirrels, when there is so much better game within reach.»
Här höll han inne, men när mården bara grinade åt honom helt oförsynt, fortfor han: »Kan det vara möjligt, att du inte har sett vildgässen, som står här under bergväggen?  
Here he broke off, but when the marten only grinned at him quite impudently, he went on: »Is it possible you have not seen the wild geese standing here beneath the rock wall?
Eller är du inte nog god klättrare för att kunna komma ner till dem?»  
Or are you not enough of a climber to get down to them?»

Denna gången behövde han inte vänta på svar.  
This time he did not need to wait for an answer.
Mården rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på ända.  
The marten rushed at him, back arched and every hair on end.
»Har du sett vildgäss?» fräste han till.  
»Have you seen wild geese?» he hissed.
»Var står de?  
»Where are they?
Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!»  
Tell me at once, or I'll bite through your throat!»
— »Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor som du, och vara en smula hövlig.  
— »Now, you'd best remember that I am twice your size, and be a little civil.
> Em-dash marks a change of speaker: Swedish dialogue often opens each new line with «—» instead of repeating «sade han/hon», especially in a rapid back-and-forth; here it signals that the marten, not the narrator, is now speaking.
Jag begär inte bättre än att få visa dig vildgässen.»  
I ask nothing better than to show you the wild geese.»

Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren, tänkte han: »Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela skogen.  
A moment later the marten was on his way down the slope, and while Smirre sat and watched him swing his snake-slender body from branch to branch, he thought: »That handsome tree-hunter has the cruelest heart in the whole forest.
Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt uppvaknande.»  
I believe the wild geese will make me pay for a bloody awakening.»

Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt.  
But just as Smirre was waiting to hear the death-shrieks of the geese, he saw the marten fall from a branch and plop down into the river, so that the water splashed high.
Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande flykt.  
Directly after came a hard clap of stiff wings, and all the geese rose in hurried flight.

Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han var så nyfiken att få veta hur de hade blivit räddade, att han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande.  
Smirre meant to hurry after the geese at once, but he was so curious to learn how they had been saved that he stayed where he was, until the marten came climbing back up.
Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att gnida huvudet med framtassarna.  
The poor creature was soaked through and stopped now and again to rub his head with his forepaws.
»Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i ån?» sade Smirre föraktligt.  
»Wasn't it just as I thought, that you were a clumsy fool and would tumble into the river?» said Smirre scornfully.

»Jag har inte burit mig drumligt åt.  
»I have not behaved clumsily at all.
Du behöver inte gräla på mig,» sade mården.  
You needn't scold me,» said the marten.
»Jag satt redan på en av de nedersta grenarna och tänkte över hur jag skulle komma åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en liten parvel, som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade en sten i huvudet på mig med sådan kraft, att jag föll i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp...  
»I was already sitting on one of the lowest branches and thinking over how I would go about tearing to pieces a whole crowd of geese, when a little mite, no bigger than a squirrel, rushed up and hurled a stone at my head with such force that I fell into the water, and before I managed to scramble up...
> Older spelling of «upp»: «opp» is an older, more colloquial spelling of «upp» ('up'); 1906 Swedish still allowed this variant, which later spelling reforms standardized away.

Mården behövde inte berätta vidare.  
The marten had no need to tell more.
Han hade ingen åhörare mer.  
He had no listener left.
Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen.  
Smirre was already far away, on his way after the geese.

Under tiden hade Akka flugit söderut, medan hon sökte en ny sovplats.  
Meanwhile Akka had flown southward, seeking a new sleeping place.
Det fanns ännu en smula dagsljus, och därtill stod halvmånen högt på himlen, så att hon kunde se någorlunda.  
There was still a little daylight left, and besides the half-moon stood high in the sky, so that she could see tolerably well.
Till all lycka var hon väl hemmastadd där i trakten, därför att det hade hänt mer än en gång, att hon hade blivit vinddriven åt Blekinge, när hon om vårarna hade rest över Östersjön.  
Luckily she was well acquainted with the district, because it had happened more than once that she had been storm-driven to Blekinge when she had crossed the Baltic in springtime.

Hon följde ån, så länge som hon såg den slingra fram genom det månljusa landskapet som en svart, blänkande orm.  
She followed the river as long as she could see it wind through the moonlit landscape like a black, glittering snake.
På så sätt kom hon ända ner till Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan klar och genomskinlig, som om den vore av glas, störtar sig ner i en trång klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar och kringflygande skum.  
In this way she came all the way down to Djupafors, where the river first hides itself in an underground channel and then, clear and transparent as though it were made of glass, plunges down into a narrow gorge, against whose bottom it shatters into glittering drops and flying spray.
Nedanför det vita fallet lågo några stenar, mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors, och här slog Akka ner.  
Below the white falls lay a few rocks, between which the water roared away in a wild torrent, and here Akka came down.
> Archaic plural preterite of «ligga»: «lågo» is the old plural past tense of «ligga» ('to lie/be situated'); modern Swedish uses «låg» for all subjects.
Detta var återigen en god sovplats, i synnerhet så där sent på kvällen, när inga människor voro i rörelse.  
This was once again a good sleeping place, especially so late in the evening, when no humans were about.
I solnedgången hade nog inte gässen kunnat slå ner där, för Djupafors ligger inte i någon ödemark.  
At sunset the geese would surely not have been able to settle there, for Djupafors does not lie in any wilderness.
På ena sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och på den andra, som är brant och trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor ständigt ströva omkring på de hala och branta stigarna för att glädja sig åt den yra strömmens brusande färd nere i klyftan.  
On one side of the falls rises a paper-pulp mill, and on the other, which is steep and wooded, lies Djupadal Park, where people constantly wander about on the slippery, steep paths to delight in the wild stream's roaring course down in the gorge.

Det var på samma sätt här som på det förra stället, att ingen av resenärerna tänkte det minsta på att de hade kommit till en vacker och vittberömd plats.  
It was the same here as at the previous place, that not one of the travelers gave the least thought to the fact that they had come to a beautiful and much-praised spot.
Snarare tyckte de väl, att det var hemskt och farligt att stå och sova på hala, våta stenar mitt i en dånande fors.  
Rather they thought it dreadful and dangerous to stand and sleep on wet, slippery rocks in the middle of a roaring torrent.
Men de fingo ju vara nöjda, bara de voro fredade för rovdjur.  
But they had to be content, so long as they were safe from beasts of prey.
> Archaic plural preterite of «få»: «fingo» is the old plural past tense of «få» ('to get, to be allowed to'), paired here with «voro» (old plural of «var», 'was/were') — both leveled to singular forms («fick», «var») in modern Swedish.

Gässen föllo genast i sömn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt bredvid dem för att kunna vaka över gåskarlen.  
The geese fell asleep at once, but the boy had no peace to sleep, and instead sat beside them so as to be able to keep watch over the gander.

Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden.  
In a while Smirre came running along the riverbank.
Han fick genast syn på gässen, där de stodo ute i skumvirvlarna, och förstod, att han inte heller nu kunde komma åt dem.  
He caught sight of the geese at once, where they stood out in the eddies of foam, and understood that this time too he could not get at them.
Men han kunde inte förmå sig att överge dem, utan satte sig på stranden och betraktade dem.  
But he could not bring himself to give them up, and instead sat down on the bank and watched them.
Han kände sig mycket förödmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jägare stod på spel.  
He felt deeply humiliated, and it seemed to him that his whole reputation as a hunter was at stake.

Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk i munnen.  
Just then he saw an otter come creeping up out of the rapids with a fish in its mouth.
Smirre gick emot honom, men stannade på två stegs avstånd för att visa, att han inte ville ta ifrån honom jaktbytet.  
Smirre went toward him, but stopped two paces off to show that he did not want to take the catch from him.
»Du är en märkvärdig en, som nöjer dig med att fånga fisk, när det står fullt med vildgäss ute på stenarna,» sade Smirre.  
»You are a strange one, to content yourself with catching fish, when there are wild geese standing there on the rocks,» said Smirre.
Han var så ivrig, att han inte hade tid att lägga sina ord så väl, som han brukade.  
He was so eager that he had no time to choose his words as carefully as he usually did.
Uttern vände inte en gång huvudet utåt strömmen.  
The otter did not so much as turn his head toward the stream.
Han var en landstrykare som alla uttrar, hade många gånger fiskat vid Vombsjön och kände väl till Smirre räv.  
He was a wanderer, as all otters are, had fished many a time in Lake Vomb, and knew Smirre the fox well.
»Jag vet nog hur du bär dig åt för att narra till dig en laxöring, Smirre,» sade han.  
»I know well enough how you go about tricking a trout for yourself, Smirre,» he said.
— »Jaså, är det du, Gripe,» sade Smirre och blev glad, därför att han visste, att den här uttern var en djärv och kunnig simmare.  
— »Ah, is it you, Gripe,» said Smirre, and grew glad, for he knew this otter was a bold and skillful swimmer.
»Jag undrar inte på att du inte vill se åt vildgässen, när du inte är i stånd att komma ut till dem.»  
»I'm not surprised you take no notice of the wild geese, since you're not able to get out to them.»
Men uttern, som hade simhud mellan tårna, en styv svans, som var så god som en åra, och en päls, som var ogenomtränglig för väta, ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som han inte kunde rå med.  
But the otter, who had webbed feet, a stiff tail as good as an oar, and a coat that no wet could get through, would not have it said of him that there was any torrent he could not manage.
Han vände sig mot strömmen, och så snart som han hade fått syn på vildgässen, slängde han fisken ifrån sig och störtade utför den branta stranden ner i ån.  
He turned toward the current, and as soon as he had caught sight of the wild geese, he flung the fish from him and plunged down the steep bank into the river.

Om det hade varit längre lidet på våren, så att näktergalarna i Djupadals park hade varit hemma, skulle de sedan i många nätter ha sjungit om Gripes strid med forsen.  
Had it been further on in the spring, so that the nightingales in Djupadal Park had been at home, they would afterward, on many a night, have sung of Gripe's battle with the torrent.
För uttern blev flera gånger bortryckt av vågorna och förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt uppåt igen.  
For the otter was time and again torn away by the waves and swept downriver, but he fought his way up again each time.
Han sam fram i dödvatten, han kröp över stenar och kom så småningom närmare vildgässen.  
He swam on through still water, he crawled over stones, and little by little drew nearer the wild geese.
Det var en vådlig färd, som väl kunde ha förtjänat att bli besjungen av näktergalarna.  
It was a perilous journey, one that might well have deserved to be sung by the nightingales.

Smirre följde med blicken hans väg, så gott han kunde.  
Smirre followed his course with his eyes as best he could.
Till sist såg han, att uttern var i färd med att klättra upp till vildgässen.  
At last he saw that the otter was about to climb up to the wild geese.
Men just då skrek det till gällt och vilt.  
But just then there came a shrill and wild scream.
Uttern störtade baklänges ner i vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge.  
The otter plunged backward into the water and was swept away, as though he had been a blind kitten.
Strax därpå smällde det hårt i gässens vingar.  
Directly after, there came a hard clap of the geese's wings.
De lyfte och foro bort för att skaffa sig en annan sovplats.  
They rose and flew off to find themselves another sleeping place.

Uttern kom snart upp på land.  
The otter soon came up onto land.
Han sade ingenting och började att slicka den ena framfoten.  
He said nothing and began licking one forepaw.
När Smirre hånade honom, därför att han inte hade lyckats, bröt han ut: »Det var inget fel på min simkonst, Smirre.  
When Smirre mocked him for not having succeeded, he burst out: »There was nothing wrong with my swimming, Smirre.
Jag hade hunnit ända fram till gässen och skulle just klättra opp till dem, när en liten parvel kom springande och högg mig i foten med något vasst järn.  
I had already reached the geese and was just about to climb up to them, when a little mite came running and struck me in the foot with something sharp of iron.
Det gjorde så ont, att jag förlorade fotfästet, och så tog forsen mig.»  
It hurt so much that I lost my footing, and then the torrent took me.»

Han behövde inte berätta mer.  
He had no need to tell more.
Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen.  
Smirre was already far away, on his way after the geese.

Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på nattlig flykt.  
Once again Akka and her flock had to take to nighttime flight.
Till all lycka hade månen inte gått ner, och med hjälp av dess ljus lyckades det henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kände till där i trakten.  
Luckily the moon had not yet set, and by its light she managed to find another of the sleeping places she knew of thereabouts.
Hon följde åter den blänkande ån mot söder.  
She followed the glittering river once more toward the south.
Över Djupadals herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall svävade hon fram utan att slå ner.  
Over Djupadal manor and over Ronneby's dark roofs and white waterfall she glided along without settling down.
Men ett stycke söder om staden, inte långt från havet, ligger Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommarbostäder för brunnsgäster.  
But a little way south of the town, not far from the sea, lies Ronneby health spa, with bathhouses and spring-houses, with great hotels and summer lodgings for the spa guests.
Allt detta står tomt och öde hela vintern, som alla fåglar nogsamt veta, och mångfaldiga äro de fågelskaror, som under hårda stormtider söka skydd på de övergivna byggnadernas altaner och verandor.  
All this stands empty and deserted the whole winter, as every bird well knows, and manifold are the flocks of birds that in hard stormy weather seek shelter on the balconies and verandas of the abandoned buildings.

Här slogo vildgässen ner på en balkong, och som vanligt somnade de genast.  
Here the wild geese settled down on a balcony, and as usual fell asleep at once.
Pojken däremot kunde inte sova, därför att han inte ville krypa in under gåskarlens vinge.  
The boy, on the other hand, could not sleep, because he did not want to creep in under the gander's wing.

Balkongen vette åt söder, så att pojken hade utsikt över havet.  
The balcony faced south, so that the boy had a view over the sea.
Och när han nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när hav och land möttes här i Blekinge.  
And since he could not sleep now, he sat and watched how fine it looked, where sea and land met here in Blekinge.

Se, det är så, att hav och land kunna mötas på många olika sätt.  
You see, it is so that sea and land can meet in many different ways.
> S-form: reciprocal verb: «mötas» ('to meet each other') is the -s form of «möta» ('to meet'); with a plural subject it expresses reciprocal action — 'meet one another' — rather than a passive.
Mångenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga ängar, och havet möter landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor.  
In many places the land comes down toward the sea with flat, tussocky meadows, and the sea meets the land with drifting sand, which it heaps up into ridges and dunes.
Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja visa det sämsta de äga.  
It is as though the two of them thought so ill of one another that they only wished to show the worst they had.
Men det kan också hända, att när landet kommer ner emot havet, reser det upp en mur av berg framför sig, som om havet skulle vara något farligt; och när landet gör så, går havet emot det med vreda bränningar, piskar och ryter och slår mot klipporna och ser ut, som om det ville slita sönder landbacken.  
But it can also happen that, when the land comes down toward the sea, it raises up a wall of rock before itself, as though the sea were something dangerous; and when the land does so, the sea comes against it with angry breakers, lashes and roars and beats against the cliffs and looks as though it wanted to tear the shoreline apart.

Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land mötas.  
But in Blekinge it goes quite differently, when sea and land meet.
Där splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar sig i fjärdar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt.  
There the land splinters itself apart into points and islands and islets, and the sea divides itself into fjords and bays and sounds, and it is perhaps this that makes it look as if they were meeting in joy and harmony.

Tänk nu först och främst på havet!  
Think first of all of the sea!
Långt ute ligger det ödsligt och tomt och stort och har inte något annat att göra än att rulla sina gråa vågor.  
Far out it lies desolate and empty and vast, and has nothing else to do but roll its gray waves.
När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret.  
When it comes in toward land, it comes upon the first skerry.
> A skerry: «skär» is a skerry — a small, bare rocky islet — of the kind that scatter the Blekinge coast in the archipelago the sea and land are personified as fighting over in this passage.
Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått, som det självt är.  
This it at once takes command of, strips it of everything green, and makes it as bare and gray as it is itself.
Så möter det ännu ett skär.  
Then it meets yet another skerry.
Med detta går det likadant.  
With that one it goes the same way.
Och ännu ett.  
And yet one more.
Ja, det går likadant med detta också.  
Yes, it goes the same way with that one too.
Det blir avklätt och utplundrat, som om det skulle ha fallit i rövarhänder.  
It is stripped bare and plundered, as though it had fallen into robbers' hands.
Men så komma skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet.  
But then the skerries come ever thicker, and then the sea surely understands that the land is sending against it its smallest children to move it to gentleness.
Det blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rämnor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar våga sig ut på det.  
It grows kinder too, the further in it comes, rolls its waves less high, tempers its storms, leaves greenery behind in cracks and crevices, divides itself into little sounds and bays, and at last, close by the land, becomes so harmless that small boats dare venture out on it.
Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.  
It surely cannot recognize itself, so bright and gentle has it become.

Och tänk så på landbacken!  
And think then of the shoreland!
Den ligger enformig och är sig lik nästan överallt.  
It lies monotonous and looks much the same almost everywhere.
Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage mellan dem eller också av långsträckta skogsåsar.  
It consists of flat fields with here and there a birch grove between them, or else of long stretching wooded ridges.
Den ser ut, som om den bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall.  
It looks as though it thought only of oats and turnips and potatoes and spruce and pine.
Så kommer en havsvik, som skär långt in i den.  
Then comes a bay of the sea, cutting far into it.
Det bryr den sig inte om, utan kantar den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö.  
That does not trouble it; it simply borders it with birch and alder, just as though it were an ordinary freshwater lake.
Så kommer ännu en vik infarande.  
Then comes yet another inlet.
Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som den första.  
The shoreland does not trouble itself to make a fuss over that one either, but gives it the same dress as the first.
Men så börja fjärdarna vidga sig och bryta sig.  
But then the fjords begin to widen and break in.
De splittra sönder fälten och skogarna, och så kan inte landbacken undgå att märka dem.  
They splinter apart the fields and the forests, and so the shoreland cannot help but take notice of them.
»Jag menar, att det är själva havet, som kommer,» säger landbacken, och så börjar den att pynta ut sig.  
»I take it that it is the sea itself that is coming,» says the shoreland, and so it begins to dress itself up.
> «backe» = a rise or shoreline: «landbacken» combines «land» with «backe» ('a hill, a slope, or here the shore rising from the water') — the chapter's other actor in this geographic allegory of coastline formation.
Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet.  
It wreathes itself with flowers, rises and falls in hills, and casts out islands into the sea.
Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en herrgårdspark.  
It no longer wants to know anything of pines and spruces, but throws them away like old everyday clothes and thereafter shows off with great oak trees and lindens and chestnuts and with blossoming leafy meadows, and becomes as fine as a manor park.
Och då den möter havet, är den så förändrad, att den inte kan känna igen sig själv.  
And when it meets the sea, it is so changed that it cannot recognize itself.

Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir sommar, men pojken märkte ändå hur mild och vänlig naturen var, och han började känna sig lugnare än förut på natten.  
All that one cannot rightly see until it is summer, but the boy noticed all the same how mild and gentle nature was, and he began to feel calmer than before that night.
Då hörde han plötsligt ett starkt och hemskt tjut nerifrån badhusparken.  
Then he heard suddenly a loud and dreadful howl from down in the bath-house park.
Och när han reste sig upp, såg han en räv stå i det vita månskenet på planen under balkongen.  
And when he sat up, he saw a fox standing in the white moonlight on the ground beneath the balcony.
För Smirre hade följt efter gässen än en gång.  
For Smirre had followed after the geese once again.
Men när han hade funnit platsen, där de hade ställt sig, hade han förstått, att nu var det omöjligt att komma åt dem på något sätt, och då hade han inte kunnat låta bli att tjuta av förargelse.  
But when he had found the spot where they had placed themselves, he had understood that now it was impossible to get at them in any way, and then he had not been able to help howling in vexation.

När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen rösten.  
When the fox howled in this way, old Akka, the leader-goose, woke, and although she could hardly see anything, she still thought she recognized the voice.
»Är det du, Smirre, som är ute i natt?» sade hon.  
»Is that you, Smirre, out tonight?» she said.
— »Ja,» sade Smirre, »det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, som jag har skaffat er.»  
— »Yes,» said Smirre, »it is I, and now I want to ask what you geese think of the night I have given you.»
— »Är det din mening att säga, att det är du, som har sänt emot oss både mården och uttern?» frågade Akka.  
— »Do you mean to say that it is you who have sent both the marten and the otter against us?» asked Akka.
— »En god bragd ska inte förnekas,» sade Smirre.  
— »A good deed should not be denied,» said Smirre.
»Ni har en gång lekt gåsleken med mig.  
»You have once played the goose-game with me.
Nu har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så skulle nödgas följa er över hela landet.»  
Now I have begun to play the fox-game with you, and I do not intend to stop it so long as a single one of you is left alive, even if I must follow you across the whole country.»
— »Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa,» sade Akka.  
— »You, Smirre, ought all the same to think whether it is right of you, armed as you are with both tooth and claw, to pursue us in this way, defenseless as we are,» said Akka.
Smirre tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: »Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger har stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig.  
Smirre thought that Akka sounded afraid, and he said quickly: »If you, Akka, will take and throw down to me that Thumbietot, who has now stood in my way so many times, then I promise to make peace with you.
Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller någon av de dina.»  
I will then never again pursue either you or any of your own.»
— »Inte kan jag ge dig Tummetott,» sade Akka.  
— »I cannot give you Thumbietot,» said Akka.
»Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull.»  
»From the youngest to the oldest of us, we would gladly give our lives for his sake.»
— »Håller ni honom så kär,» sade Smirre, »då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på.»  
— »So you hold him that dear,» said Smirre, »then I promise you that he shall be the first of you on whom I take my revenge.»

Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålanden till, blev allt tyst.  
Akka answered no more, and after Smirre had sent up a few more howls, all fell silent.
Pojken låg alltjämt vaken.  
The boy lay awake all the while.
Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova.  
Now it was Akka's words to the fox that kept him from sleep.
Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull.  
Never had he thought that he would hear anything so great as that someone would risk their life for his sake.
Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon.  
From that hour it could no longer be said of Nils Holgersson that he cared for no one.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.