# The Wonderful Adventures of Nils, Karlskrona

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch09. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch09.json.


Det var en kväll i Karlskrona, när det var månsken.  
It was an evening in Karlskrona, when there was moonlight.
Det var vackert och lugnt, men förut på dagen hade det stormat och regnat, och människorna trodde visst, att ovädret fortfor ännu, för knappt någon enda av dem hade vågat sig ut på gatan.  
It was beautiful and calm, but earlier in the day it had stormed and rained, and the people surely believed that the bad weather was still going on, for hardly a single one of them had dared to go out into the street.
> Pluperfect: «hade» + supine: «Hade stormat» / «hade regnat» is the pluperfect (past-in-the-past): «hade» plus the supine form of the verb (the same form used after «har»). It marks that the storm was already over before the calm evening being described.

Medan staden låg där så ödslig, kommo Akka, vildgåsen, och hennes flock flygande över Vämmön och Pantarholmen ner emot den.  
While the town lay there so deserted, Akka the wild goose and her flock came flying over Vämmön and Pantarholmen down toward it.
De voro ute i sena kvällen för att söka sig en säker sovplats i skärgården.  
They were out in the late evening to seek a safe sleeping place for themselves in the skerries.
> Archaic plural: «voro» for «var»: 1906 literary Swedish still marks the verb for plural subjects: «voro» is the archaic plural preterite of «vara» ('to be'), used because the subject «de» (the geese) is plural. Modern Swedish dropped this and uses «var» for every person.
De kunde inte stanna på land, därför att de blevo störda av Smirre räv, varhelst de slogo ner.  
They could not stay on land, because they were disturbed by Smirre the fox wherever they settled down.
> Bli-passive with archaic plural «blevo»: «Blevo störda» = 'were disturbed': «bli» + past participle forms a passive (parallel to the «-s» passive). «Blevo» is the old plural form of «blev»; a modern text would simply write «blev störda».

När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg på havet och skärgården, som bredde ut sig framför honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spöklikt ut.  
When the boy now rode along high up in the air and looked at the sea and the archipelago that spread out before him, it seemed to him that everything looked strange and ghostly.
Himlen var inte längre blå, utan den välvde sig över honom som en kupa av grönt glas.  
The sky was no longer blue, but arched over him like a dome of green glass.
Havet var mjölkvitt.  
The sea was milk-white.
Så långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med silverskimmer på topparna.  
As far as he could see, small white waves rolled by, with silver shimmer on their crests.
Mitt i detta vita lågo de mångfaldiga skärgårdsöarna alldeles kolsvarta.  
In the midst of all this white, the many skerry islands lay quite coal-black.
> Archaic plural: «lågo» for «låg»: «Lågo» is the old plural preterite of «ligga» ('to lie'), agreeing with the plural subject «öarna». Compare modern Swedish, which uses invariant «låg» regardless of number.
Vare sig att de voro stora eller små, vare sig att de voro jämna som ängar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta.  
Whether they were large or small, whether they were level like meadows or full of crags, they looked equally black.
> «Vare sig … vare sig» = 'whether … or': An archaic correlative conjunction built on the old subjunctive «vare» ('be it') of «vara». It survives today mainly in the fixed phrase «vare sig … eller», but the doubled «vare sig … vare sig» here is markedly old-fashioned.
Ja, till och med boningshus och kyrkor och väderkvarnar, som annars bruka vara vita eller röda, avtecknade sig svarta mot den gröna himlen.  
Indeed, even dwelling houses and churches and windmills, which are usually white or red, stood out black against the green sky.
Pojken tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen till en annan värld.  
The boy felt as though the earth had been exchanged for another beneath him, and that he had come to a different world.

Han tänkte just, att denna natt ville han hålla sig tapper och inte bli rädd, då han fick se något, som riktigt skrämde honom.  
He had just been thinking that this night he wanted to keep himself brave and not become afraid, when he caught sight of something that truly frightened him.
Det var en hög klippö, som var täckt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram fläckar av klart, skimrande guld.  
There was a high rocky island covered with great, angular blocks, and between the black blocks there shone patches of clear, glittering gold.
Han kunde inte låta bli att tänka på Maglestenen vid Trolle-Ljungby, som trollen ibland lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade om det här var något i samma väg.  
He could not help thinking of the Maglestenen at Trolle-Ljungby, which the trolls sometimes lifted up onto tall golden pillars, and he wondered whether this might be something of the same kind.
> Folk legend: the Maglesten at Trolle-Ljungby: A real Scanian legend: a boulder said to be lifted on golden pillars by trolls at night at Trolle-Ljungby manor. Lagerlöf has Nils recall it to make sense of the gold he sees glinting between the rocks.

Men med stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, om det inte hade legat så mycket otyg i vattnet runt omkring ön.  
But the stones and the gold would still have been bearable, if there had not been so much vile stuff lying in the water all around the island.
Det såg ut som valar och hajar och andra stora havsdjur, men pojken förstod, att det var havstrollen, som hade samlat sig kring ön och ämnade kravla sig upp på den för att strida med landtrollen, som bodde där.  
It looked like whales and sharks and other great sea creatures, but the boy understood that these were the sea-trolls, who had gathered around the island and meant to crawl up onto it to fight the land-trolls who lived there.
> Compound folklore vocabulary: sea-trolls vs. land-trolls: «Hav» (sea) + «troll» and «land» + «troll»: Swedish builds new folklore vocabulary by simple compounding, no extra word needed for 'sea-troll' or 'land-troll'.
Och de på land voro nog rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst på toppen av ön och sträckte upp armarna liksom i förtvivlan över all den olycka, som skulle övergå honom och hans ö.  
And those on land were surely afraid, for he saw how a great giant stood at the very top of the island and stretched up his arms as though in despair over all the misfortune that was about to befall him and his island.

Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att Akka började sänka sig just över den där ön.  
The boy was not a little frightened when he noticed that Akka was beginning to sink right down over that island.
»Nej, för all del!  
»No, for goodness' sake!
Där ska vi väl inte slå ner,» sade han.  
There we surely mustn't land,» he said.

Men gässen fortforo att sänka sig, och snart måste pojken förvåna sig över att han hade kunnat se så galet.  
But the geese kept sinking, and soon the boy had to marvel at how badly he had been able to see.
> Archaic plural: «fortforo» for «fortsatte»: «Fortforo» is the old plural preterite of «fortfara» ('to continue'), matching the plural subject «gässen» (the geese). Modern Swedish would just use «fortsatte».
De stora stenblocken voro för det första ingenting annat än hus.  
The great blocks of stone were, first of all, nothing other than houses.
Hela ön var en stad, och de lysande guldfläckarna voro lyktor och upplysta fönsterrader.  
The whole island was a town, and the shining gold specks were lanterns and lit rows of windows.
Jätten, som stod högst på ön och sträckte upp armarna, var en kyrka med två tvära torn, och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro båtar och fartyg av alla slag, som lågo förtöjda runt omkring ön.  
The giant, who stood highest on the island and stretched up his arms, was a church with two blunt towers, and all the sea-trolls and monsters he had thought he saw were boats and ships of every kind, lying moored all around the island.
På den sidan, som låg åt land, funnos mest roddbåtar och segelslupar och små kustångare, men vid den sidan, som vette åt havet, lågo pansarklädda krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakåtlutande skorstenar, andra långa och smala och så formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.  
On the side facing land there were mostly rowboats and sailing sloops and small coastal steamers, but on the side facing the sea lay armored warships, some broad with immensely thick, sloping-back funnels, others long and slender and so shaped that they ought to be able to glide through the water like fish.
> Existential «finnas» in the archaic plural: «Funnos» ('there were') is the archaic plural preterite of «finnas», used with the plural things being listed (rowboats, sloops, steamers). Modern Swedish uses «fanns» for both singular and plural.

Vad kunde nu detta vara för en stad?  
What town could this now be?
Jo, det kunde pojken fundera ut, därför att han såg de många krigsskeppen.  
Well, that the boy could figure out, because he saw the many warships.
Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket.  
He had taken delight in ships his whole life, though he had had nothing to do with any but the galleys he had let sail in the roadside ditch.
> Compound noun + «-et» definite suffix: «Landsvägsdike» ('roadside ditch') is an «ett»-word; Swedish marks 'the' by suffixing «-et» rather than using a separate article: «landsvägsdiket» = 'the roadside ditch'.
Han hade mycket väl reda på att den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara någon annan än Karlskrona.  
He knew very well that the town where so many warships lay could be none other than Karlskrona.

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han hade levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se där i staden.  
The boy's grandfather had been an old navy sailor, and for as long as he had lived, he had told, every single day, about Karlskrona, about the great naval dockyard, and about everything else there was to see in that town.
> V2 order: adverbial slotted between auxiliary and subject: Swedish keeps the finite verb in second position even when a clause starts with something other than the subject; here «var dag» ('every day') is squeezed in between the auxiliary «hade» and the main verb «berättat», with the subject «han» inverted right after «hade».
Här kände pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle få se allt detta, som han hade hört så mycket talas om.  
Here the boy felt quite at home, and he grew glad that he would get to see all this that he had heard so much talk of.

Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, innan Akka slog ner på det ena av de platta kyrktornen.  
But he only got to glimpse the towers and the fortifications that closed off the entrance to the harbor, and the many buildings at the dockyard, before Akka landed on one of the flat church towers.

Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under gåskarlens vinge för denna enda natt.  
It was surely a safe place for those who wanted to escape a fox, and the boy began to wonder whether he might dare to creep in under the gander's wing for this one night.
Jo, det kunde han bestämt, det vore allt gott för honom att få sova en smula.  
Yes, that he certainly could; it would do him good to get a bit of sleep.
Han skulle försöka att få se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust. — — — — — —  
He would try to see a little more of the dockyard and the ships once it had grown light. — — — — — —

Pojken tyckte själv, att det var besynnerligt, att han inte kunde hålla sig stilla och vänta till nästa morgon med att se fartygen.  
The boy himself thought it was strange that he could not keep still and wait until next morning to see the ships.
Han hade visst inte sovit i fem minuter, förrän han gled fram under vingen och klättrade utmed åskledaren och vattenrännorna ända ner till marken.  
He had surely not slept five minutes before he slid out from under the wing and climbed down along the lightning rod and the gutters all the way to the ground.

Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig framför kyrkan.  
He soon stood on a large square that spread out in front of the church.
Det var belagt med kullriga stenar och likaså besvärligt för honom att vandra över, som det är för stort folk att gå på en tuvig äng.  
It was paved with round cobblestones and was just as hard for him to walk across as it is for tall folk to walk over a tussocky meadow.
Sådana, som äro vana att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet, känna sig alltid ängsliga, när de komma in i en stad, där husen stå raka och stela och gatorna ligga öppna, så att var och en kan se den, som går där.  
Those who are used to keeping to the wilderness, or living far away out in the country, always feel anxious when they come into a town, where the houses stand straight and stiff and the streets lie open, so that anyone can see whoever walks there.
> Archaic plural present forms: «äro» (are), and the plural agreement implied by «komma», «känna» here reflect the older Swedish verb system, where the verb changed for a plural subject («de äro» vs. modern «de är»). By 1906 this was already old-fashioned, literary usage.
Och på samma sätt gick det nu med pojken.  
And it was just the same now with the boy.
När han stod på det stora Karlskrona torg och såg på Tyska kyrkan och rådhuset och Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifrån, så kunde han inte annat än önska, att han vore tillbaka uppe på tornet hos gässen.  
When he stood on the great Karlskrona square and looked at the German Church and the town hall and the Great Church, which he had just come down from, he could not help but wish he were back up on the tower with the geese.

Lycka var det, att det var alldeles tomt på torget.  
It was lucky that the square was quite empty.
Där fanns ingen människa, om man inte skulle räkna en staty, som stod där på en hög fotställning.  
There was not a single person there, unless one were to count a statue that stood there on a tall pedestal.
Pojken såg länge på statyn, som föreställde en stor, grov karl i trekantig hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade vad det var för en.  
The boy looked long at the statue, which portrayed a big, coarse man in a three-cornered hat, a long coat, knee-breeches, and heavy shoes, and wondered who it was meant to be.
> 18th-century dress: tricorne, frock coat, knee-breeches: The statue is dressed in the fashion of Charles XI's own time (late 1600s/early 1700s): a three-cornered hat («trekantig hatt»), a long coat («långrock»), and knee-breeches («knäbyxor») — clothing a 1906 child would recognize only from statues and paintings.
Han höll en lång käpp i handen och såg ut, som om han skulle kunna göra bruk av den också, för han hade ett fasligt strängt ansikte med en stor, krokig näsa och en ful mun.  
He held a long stick in his hand and looked as if he might well know how to make use of it too, for he had a dreadfully stern face with a big, hooked nose and an ugly mouth.

»Vad har den där långläppen här att göra?» sade pojken till sist.  
»What business does that long-lip have here?» said the boy at last.
Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen.  
He had never in his life felt so small and pitiful as he did that evening.
Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord.  
He tried to cheer himself up by saying a bold word.
Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.  
Then he thought no more about the statue, but turned onto a broad street that led down toward the sea.

Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom.  
But the boy had not gone far before he heard that someone was coming after him.
Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp.  
Someone was walking behind him, stamping on the pavement with heavy feet and striking the ground with a shod cane.
Det lät, som om själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.  
It sounded as though the great bronze man up in the square himself had set out for a walk.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen.  
The boy listened to the footsteps as he ran down the street, and he became ever more certain that it was the bronze man.
Marken skalv, och husen skakade.  
The ground trembled, and the houses shook.
Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom.  
It could be no one else who walked so heavily, and the boy grew afraid when he thought of what he had just said to him.
Han vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han.  
He did not dare turn his head to see whether it really was him.

»Han kanske bara är ute och går för ro skull,» tänkte pojken.  
»Maybe he's just out walking for the sake of it,» thought the boy.
»Inte kan han väl vara ond på mig för de orden, som jag sade.  
»Surely he can't be angry with me for the words I said.
Det var då alls inte så illa ment.»  
It wasn't meant so badly at all.»

I stället för att gå rakt fram och försöka att komma ner till varvet vek pojken av på en gata, som ledde åt öster.  
Instead of going straight on and trying to get down to the dockyard, the boy turned off onto a street that led east.
Han ville först och främst komma undan den där, som vandrade efter honom.  
He wanted first and foremost to get away from the one who was walking after him.

Men strax därpå hörde han, att bronskarlen tog av in på samma gata, och pojken blev så rädd, att han rakt inte visste var han skulle göra av sig.  
But just after that he heard that the bronze man had turned onto the same street, and the boy grew so afraid that he had no idea at all what to do with himself.
Och så svårt, som det var, att få reda på några gömställen i en stad, där alla portar stodo stängda!  
And how hard it was to find any hiding places in a town where all the gates stood shut!
Då såg han på höger hand en gammal träkyrka, som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plantering.  
Then he saw, on his right hand, an old wooden church that lay a little way from the street in the middle of a large planting of trees.
Inte ett ögonblick betänkte han sig, utan rusade fram mot kyrkan.  
Not for one moment did he hesitate, but rushed straight toward the church.
»Kommer jag bara dit, så ska jag väl vara skyddad för allt ont,» menade han.  
»If only I can get there, I should surely be safe from all harm,» he thought.

När han sprang framåt, fick han helt hastigt syn på en karl, som stod på en sandgång och vinkade till honom.  
As he ran forward, he suddenly caught sight of a man standing on a sanded path and beckoning to him.
»Där är det visst någon, som vill hjälpa mig.» tänkte pojken, blev innerligt glad och skyndade åt det hållet.  
»There's surely someone there who wants to help me.» thought the boy, grew heartily glad, and hurried in that direction.
Han var verkligen så rädd, att hjärtat bultade i bröstet på honom.  
He was truly so afraid that his heart pounded in his chest.

Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en liten pall, blev han helt bestört.  
But when he came up to the man, who stood at the edge of the sanded path on a small pedestal, he was quite dumbfounded.
»Det kan väl inte ha varit den där, som vinkade åt mig,» tänkte han, för han såg, att hela karlen var av trä.  
»That surely can't have been the one who beckoned to me,» he thought, for he saw that the whole man was made of wood.

Han blev stående och stirrade på honom.  
He stood still and stared at him.
Det var en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg.  
It was a coarse man on short legs, with a broad, ruddy face, shiny black hair, and a full black beard.
På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svarta träkängor.  
On his head he wore a black wooden hat, on his body a brown wooden coat, around his waist a black wooden belt, on his legs he had wide, gray wooden knee-breeches and wooden stockings, and on his feet black wooden clogs.
> Compounding with «trä-» ('wood-'): Lagerlöf builds a whole outfit by prefixing «trä-» ('wood') onto ordinary clothing words — hat, coat, belt, breeches, stockings, clogs — to make it literal that Rosenbom is a carved wooden figure, not a man.
Han var nymålad och nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och detta gjorde väl sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade förtroende för honom.  
He was freshly painted and freshly varnished, so that he shone and glistened in the moonlight, and this no doubt helped to give him such a good-natured look that the boy at once felt trust in him.

I vänstra handen höll han en trätavla, och där läste pojken:  
In his left hand he held a wooden board, and there the boy read:

Ödmjukast jag er ber, Fast rösten nog är matt: Kom lägg en penning ner, Men lyften uppå min hatt!  
Most humbly I ask of you, though my voice is faint indeed: come lay a coin down here, but lift up my hat as you leave!

Jaså, karlen var bara en fattigbössa.  
So then, the man was only a poor-box.
> Realia: the poor-box (collecting alms): A «fattigbössa» is a charity collection box for the poor, often shaped as a figure whose hat you lift to drop in a coin — exactly what Rosenbom is: a real wooden alms-collector that used to stand outside Karlskrona's Admiralty Church.
Pojken kände sig snopen.  
The boy felt let down.
Han hade väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt.  
He had expected this would be something truly remarkable.
Och nu kom han ihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom.  
And now he remembered that this wooden man was something grandfather had talked of too, and had said that all the children in Karlskrona were very fond of him.
Och det var nog sant, för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen.  
And it was probably true, for even he found it hard to tear himself away from the wooden man.
Han hade något så gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara många hundra år, och på samma gång såg han så stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde förr i världen.  
He had something so old-fashioned about him that one might well have taken him to be many hundred years old, and at the same time he looked so strong and hearty and full of the joy of life, just as one might imagine folk did in olden times.

Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort den andre, som han flydde för.  
The boy was having such fun looking at the wooden man that he quite forgot the other one, whom he had been fleeing from.
Men nu hörde han honom.  
But now he heard him.
Han vek av från gatan och kom in på kyrkogården.  
He turned off the street and came into the churchyard.
Han kom efter hit också!  
He had followed him in here too!
Vart skulle pojken ta vägen?  
Where was the boy to go?

I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin stora, breda hand.  
At that same moment he saw the wooden man bend down toward him and reach out his big, broad hand.
Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, och pojken stod med ett hopp uppe i handen.  
It was impossible to think anything but good of him, and the boy took a leap up into the hand.
Och träkarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.  
And the wooden man lifted him up to his hat and tucked him in underneath it.

Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, så att träkarlen skakade på sin pall.  
Barely was the boy hidden, and barely had the wooden man got his arm back down in its proper place, than the bronze man stopped in front of him and thrust his cane down into the ground, so that the wooden man shook on his pedestal.
Därpå sade bronskarlen med stark och klingande röst: »Vad är han för en?»  
Then the bronze man said in a strong, ringing voice: »What sort is he?»
> Third-person address («han») instead of «du»: The bronze king speaks to Rosenbom in the third person — «han» ('he') rather than the familiar «du» ('you') — an old formal way of addressing someone indirectly and with distance, fitting for a king (even a statue of one) speaking to a subject.

Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och han rörde vid hattbrättet, när han svarade: »Rosenbom med förlov, Ers Majestät.  
The wooden man's arm shot upward, so that the old timber creaked, and he touched the brim of his hat as he answered: »Rosenbom, if I may, Your Majesty.
> Address form: «Ers Majestät» = 'Your Majesty': The formal address for a reigning monarch, still used here even though the king has been dead two centuries — Rosenbom keeps the old courtly register out of habit and respect.
En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.»  
Once, in his day, a boatswain on the ship of the line Dristigheten; after his war service ended, sexton at the Admiralty Church; of late carved in wood and set up in the churchyard as a poor-box.»
> Naval term: «linjeskepp» = 'ship of the line': A «linjeskepp» is a large sailing warship built to fight in the line of battle — the main capital ship of 18th–19th century navies, the ancestor of the battleship.

Det klack till i pojken, när han hörde, att träkarlen sade: »Ers Majestät».  
It gave the boy a start when he heard the wooden man say: »Your Majesty».
För när han nu tänkte efter, så visste han, att statyn på torget föreställde den, som hade grundlagt staden.  
For when he now thought it over, he knew that the statue in the square portrayed the one who had founded the town.
Det var nog ingen mindre än självaste Karl den elfte, som han hade råkat ut för.  
It was surely none other than Charles the Eleventh himself that he had run into.

»Han gör bra reda för sig,» sade bronskarlen.  
»He gives a good account of himself,» said the bronze man.
»Kan han nu också säga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt?  
»Can he also tell me now whether he has seen a little lad running about the town tonight?
Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag lära honom mores.»  
He's a saucy rascal, and if I only get hold of him, I'll teach him manners.»
Därmed stötte han än en gång käppen i backen och såg förfärligt ond ut.  
With that he thrust the cane once more into the ground and looked dreadfully angry.

»Med förlov, Ers Majestät, jag har sett honom,» sade träkarlen, och pojken blev så rädd, att han började skälva, där han satt inkrupen under hatten och såg på bronskarlen genom en spricka i träet.  
»If I may, Your Majesty, I have seen him,» said the wooden man, and the boy grew so afraid that he began to tremble, sitting there hidden under the hat, watching the bronze man through a crack in the wood.
Men han lugnade sig, när träkarlen fortsatte: »Ers Majestät är på orätt spår.  
But he calmed down when the wooden man continued: »Your Majesty is on the wrong track.
Den där pilten hade visserligen för avsikt att springa in på varvet och sticka sig undan där.»  
That lad did indeed intend to run onto the dockyard and hide himself away there.»

»Säger han det, Rosenbom?  
»Does he say so, Rosenbom?
Ja, stå då inte längre stilla på sin pall, utan kom med mig, och hjälp mig att söka reda på honom!  
Then don't stand still on your pedestal any longer, but come with me, and help me hunt him down!
Fyra ögon ser mer än två, Rosenbom.»  
Four eyes see more than two, Rosenbom.»

Men träkarlen svarade med jämmerlig röst: »Jag skulle underdånigst be att få stå kvar där jag står.  
But the wooden man answered in a mournful voice: »I would most humbly beg to remain standing where I stand.
Jag ser frisk och skinande ut för målningens skull, men jag är gammal och murken och tål inte att röra mig.»  
I look fresh and shiny for the sake of the paint, but I am old and rotten and cannot bear to move.»

Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda.  
The bronze man surely was not one of those who liked to be contradicted.
»Vad är det för fasoner?  
»What kind of manners is that?
Kom han mans, Rosenbom!»  
Come along, man, Rosenbom!»
Och han höjde sin långa käpp och gav den andre ett dånande slag över axeln.  
And he raised his long cane and gave the other a resounding blow across the shoulder.
»Ser han, att han håller, Rosenbom?»  
»Does he see that he holds together, Rosenbom?»

Därmed bröto de upp och gingo stora och väldiga fram på Karlskrona gator, tills de nådde en hög port, som ledde in till varvet.  
With that they set off and strode, big and mighty, along the streets of Karlskrona, until they reached a tall gate that led in to the dockyard.
> Archaic plural: «bröto», «gingo»: Two more archaic plural preterites — «bröto» (broke, i.e. set off) and «gingo» (walked) — agreeing with the plural subject «de» (the two men). Modern Swedish uses the invariant «bröt» and «gick».
Därutanför gick en av flottans matroser på vakt, men bronskarlen skred bara förbi honom och sparkade upp porten, utan att matrosen låtsade något därom.  
Outside it, one of the navy's sailors stood on watch, but the bronze man simply strode right past him and kicked the gate open, without the sailor taking any notice of it at all.

Så snart som de hade kommit in på varvet, sågo de framför sig en vidsträckt hamn, avdelad med pålbroar.  
As soon as they had come into the dockyard, they saw before them a vast harbor, divided up by pile bridges.
I de olika hamnbassängerna lågo krigsfartygen och sågo större och fruktansvärdare ut så här på nära håll än nyss, när pojken hade sett dem uppifrån.  
In the various harbor basins lay the warships, looking bigger and more fearsome close up like this than they had just now, when the boy had seen them from above.
»Det var då inte så galet att tycka, att det var havstroll,» tänkte han.  
»So it wasn't so mad after all to think they were sea-trolls,» he thought.

»Var finner han det rådligast att vi börjar sökandet, Rosenbom?» sade bronskarlen.  
»Where does he think it most advisable that we begin the search, Rosenbom?» said the bronze man.

»En sådan som han kunde väl allra lättast sticka sig undan i modellsalen,» svarade träkarlen.  
»Someone like him could most easily hide himself away in the model hall,» answered the wooden man.

På en smal landremsa, som sträckte sig åt höger från porten hela hamnen utefter, lågo ålderdomliga byggnader.  
On a narrow strip of land that stretched off to the right from the gate, all along the harbor, stood old-fashioned buildings.
Bronskarlen gick fram mot ett hus med låga väggar, små fönster och ett ansenligt tak.  
The bronze man went up to a house with low walls, small windows, and a substantial roof.
Han stötte sin stav mot dörren, så att den sprang upp, och stampade i väg uppför en trappa med nötta trappsteg.  
He thrust his staff against the door, so that it flew open, and stamped his way up a stairway with worn steps.
Därpå kommo de in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fullriggade småfartyg.  
Then they came into a large hall that was filled with rigged and fully-fitted small ships.
Pojken begrep, utan att någon sade honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda för svenska flottans räkning.  
The boy understood, without anyone telling him, that these were models of the ships that had been built for the account of the Swedish navy.
> «En»-word + genitive «-s», definite «-an»: «Flotta» ('fleet, navy') is an «en»-word; its definite form takes «-n»: «flottan» ('the navy'). Adding «-s» for possession gives «flottans» ('the navy's'), here 'for the navy's account'.

Det fanns fartyg av många olika slag.  
There were ships of many different kinds.
Det fanns gamla linjeskepp med sidorna späckade av kanoner, med höga uppbyggnader i för och akter och masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tåg.  
There were old ships of the line with their sides packed with cannon, with tall structures fore and aft, and masts weighed down by a tangle of sails and rigging.
Det fanns små skärgårdsfartyg med roddarbänkar utmed skeppssidorna, det fanns odäckade kanonslupar och rikt förgyllda fregatter, som voro modeller till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor.  
There were small archipelago craft with rowing benches along the ships' sides; there were undecked gunboats and richly gilded frigates, which were models of those the kings had used on their travels.
Äntligen funnos där också de tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner på däcket, som äro i bruk nu för tiden, och smala, blanka torpedbåtar, som liknade långa, smärta fiskar.  
At last there were also the heavy, broad armored ships with turrets and guns on deck, such as are in use nowadays, and slender, gleaming torpedo boats that resembled long, slim fish.

När pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt häpen.  
As the boy was carried around among all this, he grew quite amazed.
»Att så stora och granna fartyg har blivit byggda här i Sverige!» tänkte han för sig själv.  
»That such great and splendid ships have been built here in Sweden!» he thought to himself.

Han hade god tid att betrakta vad som fanns därinne, för då bronskarlen fick se modellerna, glömde han bort allting annat.  
He had plenty of time to look at what was there inside, for once the bronze man caught sight of the models, he forgot all about everything else.
Han såg på dem alla, från de första till de sista, och frågade om dem.  
He looked at them all, from the first to the last, and asked about them.
Och Rosenbom, högbåtsman på Dristigheten, berättade så mycket han visste om skeppens byggmästare och om dem, som hade fört dem, och om de öden, som de hade haft.  
And Rosenbom, boatswain of the Dristigheten, told all he knew about the shipbuilders and about those who had sailed them, and about the fates that had befallen them.
Han berättade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, ända fram till 1809, för sedan hade han inte varit med längre.  
He told of Chapman and Puke and Trolle, of Hogland and Svensksund, all the way up to 1809, for after that he had not been around any longer.
> Swedish naval history: Chapman, and the battles of Hogland/Svensksund: Fredrik Henrik af Chapman was Sweden's great 18th-century naval architect; Hogland (1788) and Svensksund (1790) were major sea battles of the Russo-Swedish wars — real history folded into Rosenbom's tour.

Både han och bronskarlen hade mest att säga om de gamla, granna träfartygen.  
Both he and the bronze man had the most to say about the old, splendid wooden ships.
De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt förstå sig på.  
The new armored ships they did not seem to understand quite so well.

»Jag hör, att Rosenbom inte vet något om det här nya,» sade bronskarlen.  
»I hear that Rosenbom knows nothing about these new ones,» said the bronze man.
»Låt oss därför gå och se på något annat!  
»Let us go and look at something else, then!
För detta roar mig, Rosenbom.»  
For this amuses me, Rosenbom.»

Nu hade han visst alldeles upphört att söka efter pojken, och denne kände sig trygg och lugn, där han satt i trähatten.  
By now he had surely given up altogether looking for the boy, and the boy felt safe and calm, sitting there in the wooden hat.

Därpå vandrade de båda karlarna igenom de stora anläggningarna: segelsömmareverkstaden och ankarsmedjan, maskin- och snickeriverkstäderna.  
Then the two men wandered through the great works: the sailmaker's workshop and the anchor forge, the machine shop and the joiner's workshops.
De sågo mastkranarna och dockorna, de stora förrådshusen, artillerigården, tyghuset, den långa repslagarebanan och den stora, övergivna dockan, som hade blivit sprängd i hälleberget.  
They saw the mast cranes and the docks, the great storehouses, the artillery yard, the ordnance house, the long ropewalk, and the great abandoned dock that had been blasted out of the solid rock.
De gingo ut på pålbroarna, där örlogsfartygen lågo förtöjda, stego ombord på dem och besågo dem som två gamla sjöbussar, undrade och förkastade och gillade och förargades.  
They went out onto the pile bridges, where the men-of-war lay moored, went aboard them, and inspected them like two old sea-dogs, wondering and rejecting and approving and growing vexed.

Pojken satt trygg under trähatten och hörde talas om hur det hade arbetats och kämpats på denna plats för att utrusta alla de flottor, som hade gått ut härifrån.  
The boy sat safe under the wooden hat and heard tell of how there had been work and struggle in this place to fit out all the fleets that had sailed out from here.
Han hörde hur liv och blod hade vågats, hur den sista skärven hade offrats för att bygga krigsskeppen, hur snillrika män hade ansträngt all sin kraft för att förbättra och fullkomna dessa fartyg, som hade varit fäderneslandets värn.  
He heard how life and blood had been risked, how the last farthing had been sacrificed to build the warships, how ingenious men had strained all their strength to improve and perfect these ships that had been the fatherland's defense.
Det var inte utan, att pojken ett par gånger fick tårarna i ögonen, när han hörde talas om allt detta.  
It was not without cause that the boy, a couple of times, got tears in his eyes when he heard tell of all this.
Och han var glad åt att han fick så bra reda på det.  
And he was glad that he got to learn so much about it.

Allra sist gingo de in på en öppen gård, där galjonsbilderna från gamla linjeskepp stodo uppställda.  
Last of all they went into an open yard where the figureheads from old ships of the line stood set up.
> «Galjonsbild» = figurehead, plural definite «-erna»: A «galjonsbild» is a ship's figurehead, the carved figure mounted on the bow. The plural definite suffix «-erna» is added to the already-plural «galjonsbilder» to mean 'the figureheads'.
Och en märkvärdigare syn hade pojken aldrig sett, för dessa bilder hade otroligt mäktiga, skräckinjagande ansikten.  
And a more remarkable sight the boy had never seen, for these figures had incredibly powerful, terrifying faces.
De voro stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade utrustat de stora skeppen.  
They were big, bold, and wild, filled with the same proud spirit that had equipped the great ships.
De voro från en annan tid än hans.  
They were from a different age than his.
Han tyckte, att han krympte ihop inför dem.  
He felt himself shrink before them.

Men när de kommo hit, sade bronskarlen till träkarlen: »Ta av sig hatten, Rosenbom, för dem, som står här!  
But when they came here, the bronze man said to the wooden man: »Take off your hat, Rosenbom, for those who stand here!
> Reflexive «sig» in a command about someone else: «Ta av sig hatten» literally means 'take off oneself's hat' — Swedish uses the reflexive «sig» even in an imperative addressed to Rosenbom, because the possessor (the hat's owner) is the same person doing the action, not the speaker.
De har alla varit i strid för fäderneslandet.»  
They have all been in battle for the fatherland.»

Och Rosenbom hade glömt varför de hade börjat vandringen, han som bronskarlen.  
And Rosenbom had forgotten why they had begun the walk, just as the bronze man had.
Utan att besinna sig lyfte han trähatten från huvudet och utropade:  
Without thinking, he lifted the wooden hat from his head and cried out:

»Jag lyfter hatten för den, som utvalde hamnen och grundade varvet och nyskapade flottan, för den kung, som har väckt allt detta till liv.»  
»I lift my hat for the one who chose the harbor and founded the dockyard and remade the fleet, for the king who has called all this to life.»

»Tack, Rosenbom!  
»Thank you, Rosenbom!
Det var bra sagt.  
That was well said.
Rosenbom är en präktig karl.  
Rosenbom is a splendid fellow.
Men vad är nu detta, Rosenbom?»  
But what is this now, Rosenbom?»

För där stod Nils Holgersson mitt uppe på Rosenboms nakna hjässa.  
For there stood Nils Holgersson right on top of Rosenbom's bare crown.
Men han var inte rädd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade: »Hurra för dig, Långläpp!»  
But he was not afraid any more now; instead he lifted his little white cap and shouted: »Hurrah for you, Long-Lip!»

Bronskarlen stötte käppen hårt i marken, men pojken fick aldrig veta vad han hade ämnat ta sig till, för nu rann solen upp, och med detsamma försvunno både bronskarl och träkarl, som om de hade varit gjorda av dimmor.  
The bronze man thrust his cane hard into the ground, but the boy never got to know what he had meant to do, for now the sun rose, and at the same instant both bronze man and wooden man vanished, as though they had been made of mist.
Medan han ännu stod och stirrade efter dem, flögo vildgässen upp från kyrktornet och svävade fram och åter över staden.  
While he still stood staring after them, the wild geese flew up from the church tower and hovered back and forth over the town.
Med ens fingo de syn på Nils Holgersson, och då sköt den store vite ner ur skyn och hämtade honom.  
At once they caught sight of Nils Holgersson, and then the big white one shot down out of the sky and fetched him.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.