# The Wonderful Adventures of Nils, Öland's Southern Tip

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch11. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch11.json.


På den sydligaste delen av Öland ligger en gammal kungsgård, som heter Ottenby.  
On the southernmost tip of Öland lies an old royal estate called Ottenby.
> Crown estate: A «kungsgård» is a crown/royal manor farm — land historically administered for the Swedish crown. Ottenby, on Öland's southern tip, is real and still exists as a nature reserve and bird observatory.
Det är en rätt stor egendom, som sträcker sig tvärsöver ön, från strand till strand, och den är märkvärdig därför, att den alltid har varit ett tillhåll för stora djurskaror.  
It is a rather large property, stretching straight across the island from shore to shore, and it is remarkable because it has always been a haunt for great herds of animals.
På sextonhundratalet, när kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen inte något annat än en stor hjortpark.  
In the sixteen-hundreds, when the kings used to cross over to Öland to hunt, the whole estate was nothing but a great deer park.
På sjuttonhundratalet funnos där ett stuteri, där ädla rashästar uppföddes, och ett schäferi, där flera hundra får underhöllos.  
In the seventeen-hundreds there was a stud farm there, where noble purebred horses were raised, and a sheepfold, where several hundred sheep were kept.
> Archaic plural verb forms: «funnos» (plural preterite of «finnas», 'existed') and «underhöllos» (plural passive, 'were kept') show pre-1906-reform plural verb agreement, dropped from modern Swedish, which just uses «fanns» / «underhölls» regardless of subject number.
I våra dagar finnas vid Ottenby varken fullblodshästar eller får.  
In our own day there are at Ottenby neither thoroughbred horses nor sheep.
I deras ställe leva där stora skaror av unghästar, som skola användas vid våra kavalleriregementen.  
In their place there now live great troops of young horses, destined for our cavalry regiments.

Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som kan vara en bättre uppehållsort för djur.  
Surely there is no farm in the whole country that could be a better home for animals.
Längs efter den östra kusten ligger den gamla schäferiängen, som är en fjärdedels mil lång, den största ängen på hela Öland, där djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken.  
Along the eastern coast lies the old sheepfold meadow, a quarter of a mile long, the largest meadow on all of Öland, where the animals can graze and play and tumble about as freely as in the wilderness.
Och där finns den berömda Ottenby lund med de hundraåriga ekarna, som ge skugga för sol och lä för den stränga Ölandsblåsten.  
And there is the famous Ottenby grove with its hundred-year-old oaks, which give shade from the sun and shelter from the harsh Öland wind.
Och så får man inte glömma den långa Ottenby mur, som går från strand till strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren kunna veta hur långt den gamla kungsgården sträcker sig och akta sig att ge sig in på annan mark, där de inte äro så väl fredade.  
And one must not forget the long Ottenby wall, which runs from shore to shore and separates Ottenby from the rest of the island, so that the animals can know how far the old royal estate extends and take care not to stray onto other ground, where they are not so well protected.

Men det är inte nog med att det finns gott om tama djur på Ottenby.  
But it is not enough that there are plenty of tame animals at Ottenby.
Man skulle nästan kunna tro, att de vilda också hade en känsla av att på ett gammalt kronogods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och skydd, och att det är därför, som de i så stora skaror våga sig dit.  
One might almost believe that the wild ones too had a feeling that on an old crown estate both wild and tame ought to be able to count on favor and protection, and that this is why they venture there in such great numbers.
Förutom att där ännu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och grav-änder och rapphöns älska att leva där, så utgör den på våren och sensommaren en viloplats för många tusental av flyttfåglar.  
Besides the fact that deer of the old stock still remain there, and that hares and shelducks and partridges love to live there, in spring and late summer it also serves as a resting place for many thousands of migratory birds.
> Shelduck: «grav-änder» ('grave-ducks') are shelducks, so named because they nest in burrows dug into the ground rather than in the open — a habit mocked later in the chapter by the other birds.
Framför allt är det på den sumpiga östra stranden nedanför schäferiängen, som flyttfåglarna slå ner för att beta och vila.  
Above all it is on the marshy eastern shore below the sheepfold meadow that the migratory birds settle down to feed and rest.

När vildgässen och Nils Holgersson äntligen hade letat sig fram till Öland, slogo de som alla andra ner på stranden under schäferiängen.  
When the wild geese and Nils Holgersson had finally found their way to Öland, they, like all the others, came down on the shore below the sheepfold meadow.
Dimman låg tät över ön liksom förut över havet.  
The fog lay thick over the island, just as it had before over the sea.
Men pojken blev ändå häpen över alla de fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut över.  
But the boy was still astonished at all the birds he could make out on just the small stretch of shore he was able to see.

Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar och en mängd uppkastad tång.  
It was a low sandy beach with stones and puddles and a great deal of washed-up seaweed.
Om pojken hade fått välja, skulle han väl aldrig ha tänkt på att slå ner där, men fåglarna ansågo visst detta för ett riktigt paradis.  
If the boy had been given the choice, he would surely never have thought of landing there, but the birds evidently considered it a real paradise.
Änder och grågäss gingo och betade på ängen, närmare vattnet sprungo snäppor och andra strandfåglar.  
Ducks and gray geese walked about grazing on the meadow, while closer to the water sandpipers and other shorebirds ran to and fro.
Lommarna lågo i havet och fiskade, men mest liv och rörelse var det på de långa tångbankarna utanför kusten.  
The loons lay out in the sea fishing, but the most life and movement was on the long seaweed banks off the coast.
Där stodo fåglarna tätt bredvid varandra och plockade i sig larver, som måtte ha funnits i gränslös mängd, för det märktes aldrig, att det uppstod någon klagan över brist på mat.  
There the birds stood close together, picking up larvae, which must have existed in boundless quantity, for there was never any sign of complaint about a lack of food.

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara för att få vila, och så snart som anföraren för en flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillräckligt, sade han: »Är ni nu färdiga, så ger vi oss väl av.»  
Most of them were only traveling on and had landed just to rest, and as soon as the leader of a flock thought his companions had refreshed themselves enough, he would say: "If you're ready now, then let's be off."
> Verb-first conditional: «Är ni nu färdiga» ('Are you ready now') has no «om» ('if') — the inverted, verb-first word order alone signals a conditional clause, resumed by «så» ('then'). This asyndetic if-clause is a classic Germanic construction, still alive in literary Swedish.

»Nej, vänta, vänta!  
"No, wait, wait!"
Vi är inte mätta ännu på länge,» sade följesfolket.  
We're nowhere near full yet," said the followers.

»Ni tror väl inte, att jag ämnar låta er äta så mycket, att ni inte kan röra er?» sade anföraren, smällde i vingarna och satte av.  
"You surely don't think I intend to let you eat so much that you can't move?" said the leader, and with a clap of his wings he set off.
> Particle verb: «sätta av»: «sätta av» ('to set off, take off') is a particle verb — verb + adverbial particle («av») that together carry an idiomatic meaning distinct from «sätta» alone.
Men det hände mer än en gång, att han måste vända om, därför att han inte kunde förmå de andra att följa med.  
But it happened more than once that he had to turn back, because he could not persuade the others to follow along.

Utanför de yttersta tångbankarna låg en flock svanor.  
Beyond the outermost seaweed banks lay a flock of swans.
De brydde sig inte om att gå i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga på vattnet.  
They did not bother going ashore, but rested by lying and rocking on the water.
Då och då döko de ner med halsarna och hämtade upp mat från havsbottnen.  
Now and then they dove down with their necks and brought up food from the sea bottom.
När de hade fått fatt i något riktigt gott, gåvo de till höga rop, som ljödo likt trumpetstötar.  
When they had gotten hold of something really good, they let out loud cries that sounded like trumpet blasts.

När pojken hörde, att det låg svanor på grundet, skyndade han ut på tångbankarna.  
When the boy heard that there were swans on the shoal, he hurried out onto the seaweed banks.
Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut.  
He had never seen a wild swan up close before.
Han hade lycka med sig, så att han kom alldeles fram till dem.  
He had luck with him, so that he got right up close to them.

Pojken var inte den enda, som hade hört svanorna.  
The boy was not the only one who had heard the swans.
Både vildgäss och grågäss och änder och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade på den.  
Both wild geese and gray geese and ducks and loons swam out among the banks, laid themselves in a ring around the flock of swans, and stared at it.
> Archaic plural preterite: «summo» is the old plural preterite of «simma» ('to swim'); modern Swedish uses «simmade» for every subject. Lagerlöf still writes separate singular/plural verb forms, a distinction Swedish dropped in the early 20th century.
Svanorna blåste upp fjädrarna, höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt i vädret.  
The swans puffed up their feathers, raised their wings like sails, and lifted their necks high in the air.
Ibland sam en och annan av dem fram till en gås eller storlom eller dykand och sade ett par ord.  
Now and then one or another of them would swim over to a goose or a great loon or a diving duck and say a couple of words.
Och då tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle våga lyfta näbben för att svara.  
And then it seemed as though the one addressed hardly dared to lift its bill to answer.

Men så var det en smålom, en liten svart odygdspåse, som inte kunde stå ut med all denna högtidlighet.  
But then there was a red-throated loon, a little black rascal, who could not stand all this solemnity.
Han dök helt hastigt och försvann under vattenytan.  
He dove all at once and vanished beneath the surface of the water.
Strax därpå skrek en av svanorna till och simmade undan så hastigt, att vattnet skummade.  
Right after, one of the swans let out a shriek and swam away so quickly that the water foamed.
Därpå stannade han och började på nytt att se majestätisk ut.  
Then it stopped and once again began to look majestic.
Men snart skrek en annan till på samma sätt som den första, och så skrek en tredje.  
But soon another shrieked in the same way as the first, and then a third shrieked too.

Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, utan han visade sig på vattenytan liten och svart och ondskefull.  
Now the little loon could no longer stay under the water, and he showed himself on the surface, small and black and mischievous.
Svanorna störtade emot honom, men när de sågo vad det var för en liten stackare, vände de tvärt, liksom om de hölle sig för goda att bråka med honom.  
The swans rushed at him, but when they saw what a poor little wretch it was, they turned sharply away, as though they thought themselves too fine to quarrel with him.
> Archaic subjunctive: «hölle» is an old subjunctive (imperfect subjunctive) form of «hålla», used after «som om» ('as if') to mark an unreal, hypothetical stance — modern Swedish would simply use the ordinary preterite «höll» here.
Då dök smålommen på nytt och nöp dem i fötterna.  
Then the little loon dove again and nipped them in the feet.
Det gjorde säkert ont, och det värsta var, att de inte kunde bibehålla sin värdighet.  
It surely hurt, and the worst of it was that they could not maintain their dignity.
Med ens gjorde de slag i saken.  
All at once they took matters into their own hands.
De började piska luften med vingarna, så att det dånade, foro fram ett långt stycke liksom springande på vattnet, fingo äntligen luft under vingarna och lyfte.  
They began to thrash the air with their wings so that it thundered, sped along a long stretch as if running on the water, finally got air under their wings, and rose.

När svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som förut hade haft roligt åt smålommens tilltag, klandrade honom nu för hans oförsynthet.  
When the swans were gone, they were greatly missed, and those who had earlier laughed at the little loon's prank now blamed him for his impudence.
> Archaic plural of «vara»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'); modern Swedish uses «var» for both singular and plural. This plural verb agreement recurs throughout the chapter (e.g. «de voro inte gråa», «vingspetsarna voro svarta») and marks the text's 1906 literary register.

Pojken gick åter inåt land.  
The boy walked back inland again.
Där ställde han sig att se på hur snäpporna lekte.  
There he stood watching the sandpipers at play.
De liknade små, små tranor, hade liksom dessa små kroppar, höga ben, långa halsar och lätta, svävande rörelser, men de voro inte gråa, utan bruna.  
They resembled tiny little cranes, having like them small bodies, tall legs, long necks, and light, floating movements, but they were not gray, only brown.
De stodo i en lång rad på stranden, där den spolades av vågorna.  
They stood in a long row on the shore, where it was washed by the waves.
Så snart en våg strömmade in, sprang hela raden baklänges.  
As soon as a wave rushed in, the whole row ran backward.
Så snart den sögs ut, följde de efter.  
As soon as it was sucked back out, they followed after.
Och så höllo de på i timtal.  
And so they kept at it for hours.
> Archaic plural preterite: «höllo» is the old plural preterite of «hålla på» ('to keep at something'); another instance of the pre-reform plural verb forms Lagerlöf uses throughout.

De grannaste av alla fåglarna voro grav-änderna.  
The handsomest of all the birds were the shelducks.
De voro nog släkt med vanliga änder, för de hade som dessa en tung, satt kropp, bred näbb och simfötter, men de voro mycket praktfullare utstyrda.  
They were surely kin to ordinary ducks, for like them they had a heavy, thickset body, a broad bill, and webbed feet, but they were far more splendidly arrayed.
Själva fjäderskruden var vit, kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blänkte i grönt, rött och svart, vingspetsarna voro svarta, och huvudet var svartgrönt och skiftade som siden.  
The plumage itself was white, around the neck they wore a broad yellow band, the wing patch gleamed in green, red, and black, the wingtips were black, and the head was blackish-green and shimmered like silk.

Så snart några av dem visade sig på stranden, sade de andra fåglarna: »Titta på de där!  
As soon as a few of them showed themselves on the shore, the other birds said: "Look at those!
De förstår sig på att kluta ut sig.»  
They certainly know how to dress themselves up."
— »Om de inte vore så granna, skulle de inte behöva gräva sina bon nere i jorden, utan kunde ligga oppe i dagen som en annan,» sade en brun gräsandhona.  
— "If they weren't so fine, they wouldn't have to dig their nests down in the ground, but could lie out in the open like anyone else," said a brown mallard hen.
— »De må bjuda till hur mycket som helst, så kan de då aldrig komma att ta sig något ut med en sådan näsa, som de har,» sade en grågås.  
— "They can try as hard as they like, but they can never make anything of themselves with a nose like that," said a gray goose.
Och detta var verkligen sant.  
And this was really true.
Grav-änderna hade en stor knöl på näbbroten, som skämde bort deras utseende.  
The shelducks had a large knob at the base of the bill, which spoiled their looks.

Utanför stranden foro måsar och tärnor fram över vattnet och fiskade.  
Out beyond the shore, gulls and terns skimmed over the water, fishing.
»Vad är det för fisk, som ni tar opp?» frågade en vildgås.  
"What kind of fish are you catching?" asked a wild goose.
— »Det är spigg.  
— "It's stickleback.
Det är ölandsspigg.  
It's Öland stickleback.
Det är den bästa spigg i världen,» sade en mås.  
It's the best stickleback in the world," said a gull.
»Vill du inte smaka?»  
"Won't you try some?"
Och han flög emot gåsen med munnen full av de små fiskarna och ville ge henne.  
And he flew toward the goose with his mouth full of the little fish, wanting to give her some.
»Usch då!  
"Ugh, no!
Tror du jag vill äta sådan där otäckhet?» sade vildgåsen.  
Do you think I want to eat such nastiness?" said the wild goose.

Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt.  
The next morning it was still just as foggy.
Vildgässen gingo på ängen och betade, men pojken hade gått ner till stranden för att samla in musslor.  
The wild geese went about the meadow grazing, but the boy had gone down to the shore to gather mussels.
Det fanns gott om dem, och när han tänkte på att han nästa dag kanske skulle vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls, så beslöt han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, som han kunde plocka full av musslor.  
There were plenty of them, and when he thought that the next day he might be somewhere he could get no food at all, he decided he would try to make himself a little pouch that he could fill up with mussels.
Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel.  
He found old sedge grass in the meadow, which was tough and strong, and from it he began to weave himself a knapsack.
Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den, när den var färdig.  
This kept him busy for several hours, but he was also really pleased with it once it was finished.

Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande och frågade om han hade sett den vita gåskarlen.  
At midday all the wild geese came running and asked if he had seen the white gander.
> Archaic plural preterite: «kommo» is the old plural preterite of «komma» ('to come'); modern Swedish uses «kom» regardless of number.
»Nej, inte har han varit med mig,» sade pojken.  
"No, he hasn't been with me," said the boy.
— »Vi hade honom med oss ända tills helt nyligen,» sade Akka, »men nu vet vi inte mer var han finns.»  
— "We had him with us right up until just recently," said Akka, "but now we don't know anymore where he is."

Pojken for upp och blev förfärligt rädd.  
The boy jumped up and grew terribly afraid.
Han frågade om någon räv eller örn hade visat sig, eller om någon människa hade varit synlig i närheten.  
He asked whether any fox or eagle had shown itself, or whether any human had been seen nearby.
Men ingen hade kunnat märka något farligt.  
But no one had been able to notice anything dangerous.
Gåskarlen hade nog bara gått vilse i dimman.  
The gander had surely just gone astray in the fog.

Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom.  
But it was just as great a misfortune for the boy, however the white one had gotten lost, and he set off at once to search for him.
> «vad ... än»: concessive 'however': «vad sätt ... än» ('in whatever way') is built with the indefinite concessive particle «än» after a question word — the same pattern as «vem som än» ('whoever') or «hur ... än» ('however'), meaning 'no matter how/what'.
Dimman skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom också från att se.  
The fog protected him, so that he could run about unseen wherever he liked, but it also kept him from seeing.
Han sprang söderut efter kusten ända ner till fyren och mistkanonen på öns yttersta udde.  
He ran southward along the coast all the way down to the lighthouse and the fog cannon on the island's outermost point.
Överallt var det samma fågelvimmel, men ingen gåskarl.  
Everywhere it was the same swarm of birds, but no gander.
Han vågade sig fram till Ottenby gård, och han sökte igenom varenda en av de gamla ihåliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte något spår av gåskarlen.  
He ventured up to the Ottenby manor, and he searched through every single one of the old hollow oaks in the Ottenby grove, but he did not find any trace of the gander.

Han sökte, ända tills det började mörkna.  
He searched until it began to grow dark.
Då måste han bege sig tillbaka till östra stranden.  
Then he had to make his way back to the eastern shore.
Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes.  
He walked with heavy steps and was dreadfully gloomy in spirit.
Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda på gåskarlen.  
He did not know what would become of him if he could not find the gander.
Det fanns ingen, han mindre kunde undvara.  
There was no one he could less afford to lose.

Men när han vandrade över schäferiängen, vad var det väl för ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gåskarlen?  
But as he wandered across the sheepfold meadow, what should come toward him through the fog, big and white, but the gander?
Han var alldeles oskadd och mycket glad över att han äntligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra.  
He was completely unharmed and very glad that he had finally been able to find his way back to the others.
Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade han, att han hade gått runt på den stora ängen hela dagen.  
The fog had made him so dizzy, he said, that he had wandered around the big meadow the whole day.
Pojken slog i glädjen armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte gå ifrån de andra.  
In his joy the boy threw his arms around the gander's neck and begged him to take care and not stray from the others.
Och det lovade han säkert, att han aldrig mer skulle göra.  
And this he promised faithfully he would never do again.
Nej, aldrig mer.  
No, never again.

Men nästa morgon, när pojken gick nere på strandbrädden och sökte musslor, kommo gässen springande och frågade om han hade sett till gåskarlen.  
But the next morning, as the boy was down on the shore looking for mussels, the geese came running and asked if he had seen anything of the gander.

Nej, det hade han visst inte.  
No, he certainly had not.
Ja, då var gåskarlen borta igen.  
Well then, the gander was gone again.
Han hade gått vilse i dimman på samma sätt som förra dagen.  
He had gone astray in the fog the same way as the day before.

Pojken sprang åstad i stor förfäran och började söka.  
The boy ran off in great alarm and began to search.
Han fann ett ställe, där Ottenby mur var så nedrasad, att han kunde klättra över den.  
He found a spot where the Ottenby wall had crumbled so much that he could climb over it.
Sedan gick han omkring både nere på strandbrädden, som så småningom vidgade ut sig och blev så stor, att där fanns plats för åkrar och ängar och bondgårdar, och uppe på det platta höglandet, som intog mitten av ön, där det inte fanns andra byggnader än väderkvarnar, och där växtmattan var så tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.  
Then he wandered about both down on the shore, which gradually widened and grew so large that there was room for fields and meadows and farmsteads, and up on the flat highland that occupied the middle of the island, where there were no buildings but windmills, and where the plant cover was so thin that the white limestone shone through beneath it.
> Limestone bedrock: «kalkberg» ('limestone rock') refers to Öland's characteristic thin-soiled limestone plateau — the «Stora Alvaret» — where the ground cover is too shallow to hide the pale bedrock beneath it.

Gåskarlen kunde han emellertid inte finna, och när det led mot kvällen, och pojken måste vända åter till stranden, kunde han inte tro annat, än att reskamraten var förlorad.  
The gander, however, he could not find, and as evening drew near and the boy had to turn back to the shore, he could not help but believe his traveling companion was lost.
Han var så modlös, att han inte visste vad han skulle ta sig till.  
He was so downcast that he did not know what to do with himself.

Han hade redan klättrat över muren igen, när han hörde en sten rasa ner tätt bredvid.  
He had already climbed back over the wall when he heard a stone tumble down close beside him.
När han vände sig om för att se vad det var, tyckte han sig urskilja något, som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid muren.  
When he turned to see what it was, he thought he could make out something moving in a heap of stones that lay right up against the wall.
Han smög närmare och såg då den vita gåskarlen komma mödosamt vandrande uppför stenhögen med flera långa rottågor i munnen.  
He crept closer and then saw the white gander come laboriously climbing up the stone heap with several long root strands in his beak.
> Perception verb + bare infinitive: «såg ... gåskarlen komma ... vandrande» ('saw the gander come walking') uses a bare infinitive («komma») after a verb of perception («såg») — Swedish, like English, drops any linking preposition or «att» here.
Gåskarlen såg inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skäl att först ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann gång på gång.  
The gander did not see the boy, and the boy did not call out to him, but thought it best first to find out why the gander kept disappearing like this again and again.

Han fick också snart veta orsaken.  
He soon learned the reason too.
Uppe i stenröset låg en ung grågås, som ropade av glädje, när gåskarlen kom.  
Up in the stone heap lay a young gray goose, who cried out with joy when the gander arrived.
Pojken smög närmare, så att han hörde vad de sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena vingen, så att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifrån henne och lämnat henne ensam.  
The boy crept closer, so that he heard what they said, and then learned that the gray goose was injured in one wing, so that she could not fly, and that her flock had traveled on without her and left her alone.
Hon hade varit nära att dö av hunger, när den vita gåskarlen förra dagen hade fått höra hennes rop och sökt upp henne.  
She had come close to dying of hunger when the white gander, the day before, had happened to hear her cries and sought her out.
Alltsedan hade han hållit på att bära mat till henne.  
Ever since, he had kept on bringing food to her.
Båda två hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lämnade ön, men hon kunde ännu varken flyga eller gå.  
The two of them had hoped she would recover before he left the island, but she still could neither fly nor walk.
Hon var mycket bedrövad över detta, men han tröstade henne med att han inte skulle resa på länge.  
She was very grieved about this, but he comforted her by saying he would not be leaving for a long while yet.
Till sist bjöd han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nästa dag.  
At last he bid her goodnight and promised he would come back the next day.

Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var borta, smög han sig i sin tur upp i stenröset.  
The boy let the gander go, and as soon as he was gone, he in turn crept up into the stone heap.
Han var ond för att han hade blivit narrad, och nu ville han säga den där grågåsen, att gåskarlen var hans egendom.  
He was angry at having been fooled, and now he wanted to tell that gray goose that the gander was his own.
Han skulle föra pojken upp till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna här för hennes skull.  
He was to carry the boy up to Lapland, and there could be no question of his staying here for her sake.
Men när han nu såg unggåsen på nära håll, förstod han både varför gåskarlen hade gått och burit mat till henne i två dar, och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte henne.  
But now that he saw the young goose up close, he understood both why the gander had gone and carried food to her for two days, and why he had not wanted to speak of helping her.
Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden var som mjukt siden, och ögonen voro milda och bedjande.  
She had the loveliest little head, her plumage was like soft silk, and her eyes were gentle and pleading.

När hon fick se pojken, ville hon springa undan.  
When she caught sight of the boy, she wanted to run away.
Men den vänstra vingen var ur led och släpade mot marken, så att den hindrade alla hennes rörelser.  
But her left wing was out of joint and dragged along the ground, hindering all her movements.

»Du ska inte vara rädd för mig,» sade pojken och såg inte alls så ond ut, som han hade ämnat visa sig.  
"You mustn't be afraid of me," said the boy, and he did not look nearly as angry as he had intended to seem.
»Jag är Tummetott, som är Mårten gåskarls reskamrat,» fortfor han.  
"I am Thumbietot, Morten Gander's traveling companion," he went on.
> The boy's Swedish name: «Tummetott» is Nils's fairy-sized nickname once he is shrunk — literally a rough Swedish counterpart to 'Tom Thumb' («tumme» = thumb). It is used here instead of «pojken» because the goose is addressing him directly by name.
Och så blev han stående och visste inte vad han ville säga.  
And then he just stood there, not knowing what he wanted to say.

Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att man undrar vad de äro för slags varelser.  
There can sometimes be something about animals that makes one wonder what sort of creatures they really are.
Man känner sig nästan rädd för att de skola vara förvandlade människor.  
One almost feels afraid that they might be transformed humans.
Det var något sådant med grågåsen.  
There was something like that about the gray goose.
Så snart som Tummetott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvudet mycket behagfullt inför honom och sade med en röst, som var så vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gås, som talade: »Jag är mycket glad, att du har kommit hit för att bistå mig.  
As soon as Thumbietot said who he was, she lowered her neck and head most gracefully before him and said, in a voice so beautiful that the boy could not believe it was a goose speaking: "I am very glad that you have come here to help me.
Den vita gåskarlen har sagt mig, att ingen är så klok och så god som du.»  
The white gander has told me that no one is as wise and as good as you."

Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken blev riktigt blyg.  
She said this with such dignity that the boy grew quite shy.
»Det här kan väl inte vara någon fågel,» tänkte han.  
"This surely cannot be just any bird," he thought.
»Det är säkert en förtrollad prinsessa.»  
"It must be an enchanted princess."

Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina små händer under fjädrarna och kände utmed vingbenet.  
He felt a great urge to help her, and he slipped his small hands in under the feathers and felt along the wing bone.
Benet var inte brutet, men det var något i olag med leden.  
The bone was not broken, but there was something wrong with the joint.
Han fick ner fingret i en tom ledhåla.  
He got his finger down into an empty joint socket.
»Akta dig nu!» sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, där den skulle vara.  
"Now hold still!" he said, took a firm grip on the bone, and set it back where it belonged.
Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första gången, som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket ont, för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.  
He did it quite quickly and well for a first attempt at such a thing, but it must have hurt terribly, for the poor young goose let out a single shrill scream, and then sank down among the stones without giving any further sign of life.

Pojken blev förfärligt skrämd.  
The boy was terribly frightened.
Han hade velat hjälpa henne, men nu var hon ju död.  
He had wanted to help her, but now she was dead.
Han tog ett långt hopp ner från stenröset och sprang sin väg.  
He took a long leap down from the stone heap and ran off.
Han tyckte, att det var, som om han hade dödat en människa.  
It seemed to him as if he had killed a human being.

Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsätta resan.  
The next morning it was clear and free of fog, and Akka said that now they would continue the journey.
Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gåskarlen gjorde invändningar.  
All the others were willing to go, but the white gander raised objections.
Pojken förstod nog, att han inte ville fara ifrån grågåsen.  
The boy well understood that he did not want to leave the gray goose.
Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad.  
But Akka would not listen to him, and set off regardless.

Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite följde flocken, fastän långsamt och ovilligt.  
The boy ran up onto the gander's back, and the white one followed the flock, though slowly and unwillingly.
Pojken var riktigt glad, att de fingo fara ifrån ön.  
The boy was truly glad that they got to leave the island.
Han hade samvetskval för grågåsens skull och hade inte velat säga gåskarlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne.  
He had pangs of conscience over the gray goose, and had not wanted to tell the gander how things had gone when he had tried to cure her.
Det vore nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig finge veta detta, tänkte han.  
It would probably be best, he thought, if Morten Gander never found this out.
På samma gång undrade han på att den vite hade hjärta att fara ifrån grågåsen.  
At the same time he wondered that the white one had the heart to leave the gray goose behind.

Men plötsligen vände gåskarlen.  
But suddenly the gander turned back.
Tanken på unggåsen hade blivit honom övermäktig.  
The thought of the young goose had become too much for him.
Det finge gå hur det ville med Lapplandsresan.  
Let the journey to Lapland go however it would.
Han kunde inte följa med de andra, när han visste, att hon låg ensam och sjuk och skulle svälta ihjäl.  
He could not go on with the others, knowing that she lay there alone and sick and would starve to death.

Med några vingslag var han framme vid stenröset.  
With a few beats of his wings he was back at the stone heap.
Men då låg det ingen grå unggås mellan stenarna.  
But then there was no young gray goose lying among the stones.
»Dunfin!  
"Dunfin!
> The gray goose's name: «Dunfin» is the young gray goose's given name; it echoes «dun» ('down feathers') and «fin» ('fine, lovely') — a name that fits the goose's soft, silky plumage described a few lines earlier.
Dunfin!  
Dunfin!
Var är du?» frågade gåskarlen.  
Where are you?" asked the gander.

»Räven har nog varit framme och tagit henne,» tänkte pojken.  
"The fox has surely gotten to her and taken her," thought the boy.
Men i detsamma hörde han en vacker röst svara gåskarlen: »Jag är här, gåskarl, jag är här!  
But at that very moment he heard a lovely voice answer the gander: "I'm here, gander, I'm here!
Jag har bara tagit mig ett morgonbad.»  
I've only taken myself a morning bath."
Och upp ur vattnet kom den lilla grågåsen frisk och välbehållen och berättade, att Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att följa med på färden.  
And up out of the water came the little gray goose, sound and well, and she told them that Thumbietot had set her wing back in joint, and that she was completely well and ready to join the journey.

Vattendropparna lågo som pärlstänk på hennes sidenskiftande fjädrar, och Tummetott tänkte återigen, att hon var en riktig liten prinsessa.  
The drops of water lay like scattered pearls on her silken-sheened feathers, and Thumbietot thought once again that she was a real little princess.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.