# The Wonderful Adventures of Nils, The Great Butterfly

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch12. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch12.json.


Gässen foro fram längsefter den långa ön, som låg tydligt synbar under dem.  
The geese flew on along the length of the long island, which lay clearly visible below them.
Pojken kände sig glad och lätt om hjärtat under färden.  
The boy felt glad and light of heart during the journey.
Han var lika så nöjd och belåten, som han hade varit dyster och nedstämd dagen förut, när han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter gåskarlen.  
He was just as content and satisfied as he had been gloomy and downcast the day before, when he had wandered about down on the island searching for the gander.

Han såg nu, att det inre av ön bestod av en kal högslätt med en bred krans av gott och fruktbart land längsmed kusterna, och han började förstå meningen med något, som han hade hört förra kvällen.  
He saw now that the interior of the island was a bare high plain with a broad wreath of good, fertile land along the coasts, and he began to understand the meaning of something he had heard the evening before.

Han hade just suttit och vilat vid en av de många väderkvarnarna, som voro resta på högslätten, när ett par fårherdar hade kommit gående med hundarna vid sidan och en stor fårhjord i följe.  
He had just been sitting and resting by one of the many windmills, which stood raised on the high plain, when a couple of shepherds came walking along with their dogs at their sides and a large flock of sheep in tow.
> Archaic plural verb: «voro»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used for plural subjects like «väderkvarnarna» ('the windmills'). Modern Swedish dropped verb-number agreement entirely; a 1906 text like this still marks it — you'll see «voro», «äro», «höllo», «gingo» throughout for plural subjects where today's Swedish would just use «var», «är», «höll», «gick».
> Definite plural: -arna: «väderkvarn» ('windmill') is an en-word; its definite plural adds «-arna»: «väderkvarn» → «väderkvarnar» (plural) → «väderkvarnarna» ('the windmills'). Windmills dot the Öland highland in this chapter — real 19th-century features of the island's treeless plain.
Pojken hade inte blivit rädd, för han hade suttit väl gömd under kvarntrappan.  
The boy had not become afraid, for he had sat well hidden under the windmill steps.
Men det hade fallit sig så, att herdarna hade kommit och satt sig på samma trappa, och då hade det inte varit annat för pojken ätt göra än att hålla sig stilla.  
But it so happened that the shepherds had come and sat down on that very same step, and then there had been nothing else for the boy to do but keep himself still.
> Reflexive «sig»: «hålla sig stilla» literally 'hold oneself still' — «sig» is the reflexive pronoun used for third-person subjects (he/she/it/they) regardless of gender or number. Swedish reflexive verbs like this are common where English just uses an intransitive verb ('keep still').

Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör mest, den andre var en gammal besynnerlig en.  
One of the shepherds was young and looked the way most people do; the other was an old, peculiar fellow.
Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag.  
His body was big and knotty, but his head was small, and his face had soft and gentle features.
Det föreföll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop.  
It seemed as though body and head did not want to match each other at all.

En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trött blick.  
For a while he sat silent and stared into the mist with an indescribably weary gaze.
Så började han tala med  
Then he began to speak to

kamraten.  
his companion.
Denne tog då upp bröd och ost ur sin påse för att äta sin aftonvard.  
The latter then took out bread and cheese from his bag to eat his supper.
Han svarade nästan ingenting, men han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade tänkt: »Jag ska väl göra dig den glädjen att låta dig prata en stund.»  
He answered almost nothing, but he listened very patiently, quite as if he had thought: »I suppose I'll do you the favor of letting you talk for a while.»

»Nu ska jag tala om något för dig, Erik,» sade den gamla herden.  
»Now I'm going to tell you something, Erik,» said the old shepherd.
> V2: verb before subject: After a fronted quotation, Swedish keeps the verb in second position and inverts it ahead of the subject: «sade den gamla herden» ('said the old shepherd'), not «den gamla herden sade». This verb-second (V2) rule is the backbone of Swedish word order and fires whenever something other than the subject opens the clause.
»Jag har tänkt ut, att förr i världen, då både människor och djur var mycket större, än de nu är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora.  
»I have worked out that long ago, when both people and animals were much bigger than they are now, the butterflies too must have grown altogether enormous.
Och en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och hade vingar, som var breda som sjöar.  
And once there was a butterfly that was many miles long and had wings as broad as lakes.
De där vingarna var blåa och silverblänkande och så granna, att när fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur och stirrade efter den.  
Those wings were blue and shimmering silver and so splendid that when the butterfly was out flying, all the other animals stood staring after it.

Det var förstås det felet med den, att den var för stor.  
Of course, the trouble with it was that it was too big.
Vingarna hade svårt att bära den.  
Its wings had trouble carrying it.
Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar över landbacken.  
But it would probably have gone well enough, if it had been wise enough to stay over the mainland.
Men det var den inte, utan den gav sig åstad ut över Östersjön.  
But it was not, and instead it set off out over the Baltic Sea.
> Particle verb: «ge sig åstad»: «ge sig åstad» ('set off, depart') pairs the reflexive «ge sig» ('betake oneself') with the adverb «åstad» ('on one's way'). Reflexive-plus-particle combinations like this are common idiomatic units in Swedish; you cannot translate them word by word.
Och den var inte långt hunnen, förrän stormen kom emot den och började slita i vingarna.  
And it had not gotten far before the storm came against it and began tearing at its wings.
Ja, det är lätt att begripa, du Erik, hur det skulle gå, när en östersjöstorm fick handskas med sköra fjärilvingar.  
Yes, it's easy to understand, you Erik, how it would go, when a Baltic storm got to handle fragile butterfly wings.
Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade, och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet.  
It wasn't long before they were torn away and whirled off, and then, of course, the poor butterfly fell down into the sea.
Den vräktes fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan strandade den på några klippgrund utanför Småland.  
It was tossed back and forth in the waves at first, and then it ran aground on some rocky shoals off Småland.
> Real Swedish province: «Småland» is a real historical province on the southeastern Swedish mainland, facing Öland across the Kalmar Sound — the book keeps its fantastical geology anchored to actual Swedish places.
Och där blev den liggande, så stor och lång, som den var.  
And there it lay, as big and long as it was.

Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så hade den snart multnat och fallit sönder.  
Now I imagine, Erik, that if the butterfly had stayed lying on land, it would soon have rotted and fallen apart.
Men eftersom den föll i havet, blev den genompyrd med kalk och så hård som sten.  
But since it fell into the sea, it became thoroughly permeated with lime and as hard as stone.
> Literary compound: «genompyrd»: «genompyrd» ('thoroughly soaked/permeated through') combines the intensifying prefix «genom-» ('through') with the old participle «pyrd» (from «pyra», roughly 'to seep, saturate'). It's a literary, slightly archaic word choice you would not meet in ordinary modern Swedish.
Du vet nog, att vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än förhårdnade maskar.  
You surely know that we have found stones on the shore that were nothing but hardened worms.
Och nu tror jag, att det gick med den stora fjärilkroppen på samma sätt.  
And now I believe the same thing happened with the great butterfly body.
Jag tror, att den blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i Östersjön.  
I believe it turned into a long, narrow cliff, out where it lay in the Baltic Sea.
Tror inte du det också?»  
Don't you believe that too?»

Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom.  
He paused to get an answer, and the other man nodded to him.
»Håll nu på, så att jag får höra vart du vill komma!» sade han.  
»Go on, so I can hear where you're headed!» he said.

»Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är ingenting annat än den gamla fjärilkroppen.  
»And now note, Erik, that this Öland, which you and I live on, is nothing other than the old butterfly's body.
> Closed compound: «fjäril» + «kropp»: Swedish freely fuses nouns without a space or hyphen: «fjäril» ('butterfly') + «kropp» ('body') + the definite suffix «-en» gives «fjärilkroppen» ('the butterfly's body'/'the butterfly-body'). This kind of closed compounding is the normal way Swedish builds new nouns, unlike English, which usually keeps two words or adds 'of'.
Bara man tänker efter, så märker man, att ön är en fjäril.  
If you just think it over, you'll notice that the island is a butterfly.
Mot norr syns den smala framkroppen och det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, som först breder ut sig och sedan smalnar av till en vass spets.»  
To the north you can see the narrow foreparts and the round head, and to the south you see the hind body, which first spreads itself out and then narrows down to a sharp point.»

Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, liksom ängslig för hur denne skulle ta detta påstående.  
Here he paused once more and looked at his companion, as if anxious about how the other would take this claim.
Men den unge fortsatte att äta i största lugn och nickade åt honom att fortsätta.  
But the young one went on eating in perfect calm and nodded to him to continue.

»Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot på den.  
»As soon as the butterfly had been turned into a limestone cliff, all manner of seeds of herbs and trees came flying with the wind and wanted to take root on it.
> Particle verb: «slå rot»: «slå rot» ('take root', literally 'strike root') is a fixed particle-verb idiom, used here of the first plants trying to establish themselves on the bare new cliff.
Men de hade allt svårt att få fäste på det kala och glatta berget.  
But they all had a hard time getting a foothold on the bare, smooth rock.
Det dröjde länge, innan någonting annat än starr kunde växa där.  
It was a long time before anything but sedge could grow there.
Sedan kom fårsvingeln och solvändan och törnriset.  
Then came the sheep's fescue, the rock-rose, and the thornbushes.
> Alvar flora, by name: «fårsvingel» (sheep's fescue, a tough grass), «solvända» (a rock-rose), and «törne» (thorn-scrub) are among the real hardy plants of Stora Alvaret, Öland's limestone plain — the book names the actual pioneer species of this famously thin-soiled landscape.
Men än i dag finns det inte så mycken växtlighet på Alvaret, att berget blir riktigt skylt, utan det lyser fram både här och där.  
But even to this day there isn't so much vegetation on the Alvar that the rock is properly covered; it shows through here and there instead.
> «Alvaret» — the Great Alvar: «Alvaret» (definite form of «alvar») names the Stora Alvaret, a vast, nearly treeless limestone plain covering the middle of Öland — a real, distinctive landscape, still famously thin-soiled and open today.
Och ingen kan tänka på att plöja och så häroppe, där jordskorpan är så tunn.  
And no one can think of plowing and sowing up here, where the crust of soil is so thin.

Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att fråga var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån.»  
But if you now grant that the Alvar and the coastal cliffs standing around it are formed from the butterfly's body, then you may well have the right to ask where the land lying below the cliffs has come from.»
> Öland's cliff-edges: «landborg»: «landborg» is a regional geographic term for the low limestone escarpments ringing the Öland plateau, where the Alvar breaks down toward the coastal farmland — a real feature of the island named plainly in the shepherd's geology.
— »Ja, det är just det,» sade han, som åt.  
— »Yes, that's just it,» said the one who was eating.
> Dash marks a change of speaker: The em-dash — opens this line mid-paragraph to signal that the *other* shepherd is now speaking, without starting a new paragraph. Swedish dialogue often switches speaker this way inside one block of text, using the dash rather than a line break.
»Det skulle jag nog vilja veta.»  
»That I would indeed like to know.»

»Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och sand och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande.  
»Well, you must remember that Öland has lain in the sea for a good many years, and meanwhile everything that drifts about with the waves — seaweed and sand and shells — has gathered around it and settled there.
Och så har sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen.  
And so stone and gravel have tumbled down from both the eastern and the western cliffs.
På det sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och träd.  
In that way the island has gotten broad shores, where grain and flowers and trees can grow.

Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in.  
Up here on the butterfly's hard back only sheep and cattle and small horses graze; only lapwings and stone-curlews live here, and no buildings stand here but windmills and a few poor stone huts, where we shepherds creep in.
> Alvar birds, by name: «vipa» (lapwing) and «brockfågel» (an old regional name for the stone-curlew) are ground-nesting birds still characteristic of Öland's open Alvar grassland.
Men nere på stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar och fiskelägen och en hel stad.»  
But down on the shore lie big farming villages and churches and parsonages and fishing hamlets and a whole town.»

Han såg frågande på den andre.  
He looked questioningly at the other.
Denne hade slutat att äta och höll på att knyta ihop matsäckspåsen.  
The latter had stopped eating and was tying up his food bag.
»Jag undrar vart du vill komma med allt det här,» sade han.  
»I wonder where you're going with all this,» he said.

»Jo, det är bara detta, som jag ville veta,» sade herden, medan han sänkte rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman med sina små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte finns, »bara detta ville jag veta: om bönderna, som bor i de kringbyggda gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strömmingen ur havet, eller köpmännen i Borgholm eller badgästerna, som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jägarna, som om hösten kommer hit och jagar rapphöns, eller målarna, som sitter här på Alvaret och målar av fåren och väderkvarnarna, — jag skulle vilja veta om någon av dem förstår, att den här ön har varit en fjäril, som har flugit omkring med stora, blänkande vingar.»  
»Well, it's only this that I wanted to know,» said the shepherd, while he lowered his voice, so that he almost whispered the words, and looked into the mist with his small eyes, which seemed worn out from searching for all that does not exist, »this alone I wanted to know: whether the farmers who live in the clustered farms down below the cliffs, or the fishermen who haul the herring up out of the sea, or the merchants in Borgholm, or the summer visitors who come here every summer, or the travelers who wander about in Borgholm Castle ruin, or the hunters who come here in the autumn and hunt partridge, or the painters who sit here on the Alvar and paint the sheep and the windmills — I would like to know whether any of them understands that this island has been a butterfly that once flew about with great, gleaming wings.»
> Real Öland town and castle: «Borgholm» is Öland's main town, and «Borgholms slottsruin» is the real ruined castle above it — a genuine 1906 tourist landmark the old shepherd lists alongside farmers and fishermen as people who fail to see the island's secret.

»Åja,» sade den unga herden plötsligt, »nog borde det ha gått opp för någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att den här ön inte kan vara tillkommen som alla andra.»  
»Oh yes,» said the young shepherd suddenly, »surely it ought to have dawned on one of those who has sat some evening on the edge of the cliff and heard the nightingales trilling in the leafy meadow below and looked out over the Kalmar Sound, that this island cannot have come into being like all the others.»
> The Kalmar Sound: «Kalmar sund» is the real strait separating Öland from the Swedish mainland at Kalmar — visible from the cliffs the shepherd describes.

»Jag ville fråga,» fortfor den gamle, »om ingen enda har haft den önskan att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen, så stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den flyga som en fjäril bland fjärilar.»  
»I wanted to ask,» the old one went on, »whether not a single one has had the wish to give the windmills wings so big that they could reach up to the sky, so big that they would be able to lift the whole island up out of the sea and let it fly like a butterfly among butterflies.»
> Archaic subjunctive: «vore»: «vore» is the old past subjunctive of «vara» ('to be'), used here in an unreal condition — 'so big that they would be able to'. Modern spoken Swedish mostly replaces it with «skulle vara», but «vore» survives in careful written and literary Swedish.

»Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger,» sade den unge, »för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och öppen över ön, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur havet och flyga sin väg.»  
»It may well be that there is something to what you say,» said the young one, »for on summer nights, when the sky arches high and open over the island, I have sometimes felt as though it wanted to rise up out of the sea and fly away.»

Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, hörde han inte mycket på honom.  
But now that the old man had finally gotten the young one to speak, he did not listen much to him.
»Jag ville allt veta,» sade han med än lägre röst, »om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på Alvaret.  
»I really wanted to know,» he said in a still lower voice, »whether anyone could explain why such a longing dwells up here on the Alvar.
Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här.  
I have felt it every day of my life, and I think it gnaws into the breast of everyone who must walk here.
Jag ville veta om ingen annan har förstått, att all den trånaden kommer sig därav, att hela ön är en fjäril, som längtar efter sina vingar.»  
I wanted to know if no one else has understood that all that yearning comes from the fact that the whole island is a butterfly longing for its wings.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.