# The Wonderful Adventures of Nils, Little Karlsö

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch13. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch13.json.


Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och voro nu på väg mot fastlandet.  
The wild geese had spent the night on Öland's northern point and were now on their way toward the mainland.
> Archaic plural: «voro»: Pre-1906-reform Swedish still conjugated «vara» ('to be') for number: singular «var», plural «voro». Modern Swedish uses «var» for every subject; this plural marking is a hallmark of Lagerlöf's literary register.
Det blåste rätt stark sunnanvind över Kalmar sund, så att de hade blivit kastade norrut.  
A rather strong south wind was blowing over Kalmar Sound, so that they had been driven northward.
> «sunnanvind» — a poetic compound: «sunnan» ('from the south') plus «vind» ('wind') is an old compass-direction compound, more literary than the plain «sydvind». Compare «norrut» later in the same sentence.
De arbetade sig ändå med god fart fram mot land.  
Even so, they worked their way forward toward land at a good pace.
Men när de nalkades de första skären, hörde de ett väldigt dån, som om en mängd vingstarka fåglar hade kommit flygande, och vattnet under dem blev på en gång alldeles svart.  
But as they neared the first skerries, they heard a tremendous roar, as if a great host of strong-winged birds had come flying, and the water beneath them turned all at once completely black.
Akka höll in vingarna så hastigt, att hon nästan blev stående stilla i luften.  
Akka checked her wings so suddenly that she almost came to a standstill in the air.
Därpå sänkte hon sig för att slå ner på havsytan.  
Then she dropped down to alight on the surface of the sea.
Men innan gässen hade nått vattnet, hann västanstormen fram till dem.  
But before the geese had reached the water, the west storm caught up with them.
Redan jagade den framför sig dammmoln, saltskum och småfåglar, nu ryckte den också med sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem ut mot havet.  
It was already driving clouds of dust, spray, and small birds before it; now it swept up the wild geese too, tumbled them over, and hurled them out toward the sea.

Det blev en ohygglig storm.  
It became a dreadful storm.
Vildgässen försökte vända gång på gång, men de förmådde inte, utan drevos utåt Östersjön.  
The wild geese tried again and again to turn back, but they could not, and were driven out over the Baltic.
Stormen hade redan kastat dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem.  
The storm had already carried them past Öland, and the sea lay empty and desolate before them.
De hade intet annat att göra än att länsa undan.  
There was nothing left for them to do but scud before it.

När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön.  
When Akka noticed that they were unable to turn, she thought it was pointless to let the storm drive them across the whole Baltic.
Hon sänkte sig därför ner på vattnet.  
So she sank down onto the water.
Sjögången var redan häftig och växte i varje ögonblick.  
The sea was already running high, and it grew rougher every moment.
Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kammarna.  
The waves rolled forward sea-green with hissing foam on their crests.
Den ena vräkte upp högre än den andra.  
Each one heaved up higher than the last.
Det var, som om de tävlade om vem som skulle kunna resa sig högst och skumma yrast.  
It was as if they were competing over which could rise the highest and foam the wildest.
Men vildgässen voro inte rädda för vågsvallet.  
But the wild geese were not afraid of the surging waves.
Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort nöje.  
This seemed, on the contrary, to give them great pleasure.
De ansträngde sig inte med att simma, utan läto sig sköljas upp på vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga.  
They made no effort to swim, but let themselves be washed up onto the wave-crests and down into the troughs, and had as much fun as children on a swing.
> Archaic plural: «läto»: «läta» ('to let') likewise had a distinct plural preterite, «läto», beside the singular «lät». Watch for this -o plural ending throughout the chapter: «voro», «gingo», «kommo», «blevo».
Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad.  
Their only worry was that the flock might be scattered.
De stackars landfåglarna, som drevo förbi uppe i stormen, ropade avundsjukt: »Det är ingen nöd för er, som kan simma.»  
The poor land birds, driven past overhead in the storm, called out enviously: »There's no trouble for you, who can swim.»
> Swedish quotation marks: Swedish dialogue is framed by the same mark, », at both open and close — unlike English's paired « » or “ ”. Only context tells you where a quotation ends.

Men vildgässen voro visst inte utom all fara.  
But the wild geese were certainly not out of all danger.
För det första gjorde gungningen dem ohjälpligt sömniga.  
For one thing, the rocking made them helplessly drowsy.
Oupphörligen ville de vända huvudet bakåt, sticka näbben in under vingen och sova.  
Again and again they wanted to turn their heads back, tuck their bills under their wings, and sleep.
Ingenting kan vara farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupphörligen: »Somna inte, vildgäss!  
Nothing could be more dangerous than falling asleep like that, and Akka called out again and again: »Don't fall asleep, wild geese!
Den, som somnar, kommer bort från flocken.  
Whoever falls asleep drifts away from the flock.
Den, som kommer bort från flocken, är förlorad.»  
Whoever drifts away from the flock is lost.»

Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något runt, mörkt höja sig över toppen av en våg.  
Despite every effort to resist, one after another fell asleep, and Akka herself came very close to dozing off, when she suddenly saw something round and dark rise above the crest of a wave.
»Sälar!  
»Seals!
Sälar!  
Seals!
Sälar!»  
Seals!»
ropade Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande vingslag.  
cried Akka in a high, shrill voice, and rose into the air with loud beats of her wings.
Det var i yttersta stunden.  
It was at the very last moment.
Innan den sista vildgåsen hade hunnit upp ur vattnet, voro sälarna så nära, att de nafsade efter hennes fötter.  
Before the last wild goose had managed to lift off the water, the seals were so close that they snapped at her feet.

Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt havet.  
So the wild geese were up in the storm again, which drove them before it out over the sea.
Ingen vila unnade den varken sig eller dem.  
It allowed itself no rest, and gave them none either.
Och intet land sågo de, bara öde hav.  
And they saw no land at all, only desolate sea.

De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes.  
They dropped down onto the water again as soon as they dared.
Men när de hade gungat på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt.  
But when they had rocked on the waves for a while, they grew drowsy again.
Och när de somnade, kommo sälarna simmande.  
And when they fell asleep, the seals came swimming.
Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.  
If old Akka had not been so watchful, not a single one of them would have escaped safely.

Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktansvärda härjningar bland de massor av fåglar, som vid denna tid på året voro ute på flyttresor.  
All day long the storm raged on, and it wrought terrible havoc among the great masses of birds that were out on their migrations at this time of year.
Somliga blevo drivna ur sin kosa bort till fjärran land, där de dogo av svält, andra blevo så uttröttade, att de sjönko ner i havet och drunknade.  
Some were driven off course to distant lands, where they died of starvation; others grew so exhausted that they sank into the sea and drowned.
> «bliva» + participle: a periphrastic passive: «blevo drivna» = 'were driven' — the plural preterite of «bliva» ('become') plus a past participle forms a passive, running alongside the s-passive; compare «krossades» in the next sentence, built the other way.
Många krossades mot klippväggarna, och många blevo ett rov för sälarna.  
Many were dashed to pieces against the cliff walls, and many fell prey to the seals.
> The s-passive: Adding «-s» to the verb stem («krossa» → «krossades») makes a passive without needing «bliva»: 'were smashed'. Both passive strategies exist side by side here.

Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon och flocken skulle förolyckas.  
All day the storm lasted, and Akka began at last to wonder whether she and the flock would perish.
De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon någon plats, där de kunde få vila.  
They were now dead tired, and nowhere did she see a place where they could rest.
Mot kvällen vågade hon inte mer lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli krossade mellan dessa.  
Toward evening she no longer dared settle onto the sea, because it had all at once filled with great ice floes piling up against one another, and she feared they would be crushed between them.
Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken.  
A couple of times the wild geese tried to stand on the ice floes.
Men en gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet.  
But once the wild storm swept them down into the water.
En annan gång kommo de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen.  
Another time the merciless seals came crawling up onto the ice.

I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften.  
At sunset the geese were once again up in the air.
De flögo framåt, ängsliga för natten.  
They flew onward, anxious about the coming night.
Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem denna kväll, som var så full av faror.  
Darkness seemed to close in on them far too quickly this evening, which was so full of dangers.

Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land.  
It was dreadful that they still saw no land.
Hur skulle det gå med dem, om de nödgades stanna ute på havet hela natten?  
What would become of them if they were forced to stay out on the sea the whole night?
De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av sälarna eller skingrade av stormen.  
They would either be crushed between the ice floes, or bitten to death by the seals, or scattered by the storm.

Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt.  
The sky stood cloud-covered, the moon kept itself hidden, and the darkness came quickly.
På samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras.  
At the same time, all of nature filled with a dreadfulness that made even the bravest hearts quail.
Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och skrämmande.  
The cries of migrating birds in distress had rung out over the sea all day, without anyone paying them any heed, but now, when one could no longer see who was uttering them, they seemed gloomy and frightening.
Nere på havet stötte drivis-flaken mot varandra med ett starkt dånande.  
Down on the sea the drift-ice floes struck against one another with a loud booming.
Sälarna stämde upp sina vilda jaktsånger.  
The seals struck up their wild hunting songs.
Det var, som om himmel och jord hölle på att störta samman.  
It was as if heaven and earth were about to crash together.
> Subjunctive «hölle»: «hölle» is the old past subjunctive of «hålla» ('to hold'), used here in «hölle på att» ('were about to') to frame an unreal, imagined collapse — modern Swedish would just use the indicative «höll».

FÅREN.  
THE SHEEP.
> «fåren» — definite plural: «får» ('sheep', identical singular/plural) is a neuter noun («ett får»); its definite plural «fåren» = 'the sheep' — fifth-declension nouns take «-en» in the definite plural. This heading names the chapter's second half.

Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet.  
The boy had sat for a while looking down into the sea.
Plötsligen tyckte han, att det började brusa starkare än förut.  
Suddenly he thought the roar had begun to grow louder than before.
Han såg upp.  
He looked up.
Rätt framför honom på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg.  
Directly in front of him, only a couple of meters away, rose a rugged, bare rock wall.
Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum.  
Down at its foot the waves broke into high spraying foam.
Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de måste krossas mot den.  
The wild geese flew straight toward the cliff, and the boy could not imagine anything but that they must be dashed against it.

Knappt hann han undra över att inte Akka i tid hade sett denna fara, så voro de framme vid berget.  
He had scarcely had time to wonder that Akka had not seen this danger in time, when they were already right at the mountain.
> V2 word order: fronted adverb, inverted verb: Swedish is a strict verb-second language: when the adverb «Knappt» ('scarcely') opens the sentence, the verb «hann» must immediately follow, pushing the subject «han» after it — literally 'Scarcely managed he to wonder…'.
Då märkte han också, att framför dem öppnade sig den halvrunda mynningen till en grotta.  
Then he also noticed that ahead of them the half-round mouth of a cave was opening up.
In i denna styrde gässen, och i nästa ögonblick voro de i säkerhet.  
Into this the geese steered, and in the next moment they were safe.

Det första, som de resande tänkte på, innan de gåvo sig ro att fröjda sig över sin räddning, var att se efter om alla kamraterna också voro bärgade.  
The first thing the travelers thought of, before they allowed themselves to rejoice over their rescue, was to check whether all their companions had also come through safely.
Där funnos då Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex gässlingarna, gåskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja, den första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste något om hennes öde.  
There were Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, all six of the goslings, the gander, Dunfin, and Thumbietot, but Kaksi from Nuolja, the first goose on the left, was missing, and no one knew anything of her fate.
> «Tummetott» — the boy's name among the animals: «Tummetott» ('Tom Thumb') is what the animals call the boy after he is shrunk; it plays on «tumme» ('thumb') much as the English name does.

När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från flocken, togo de saken lätt.  
When the wild geese noticed that no one but Kaksi had been separated from the flock, they took the matter lightly.
Kaksi var gammal och klok.  
Kaksi was old and wise.
Hon kände alla deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka till dem.  
She knew all their routes and habits, and she would surely know how to find her way back to them.

Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan.  
So the wild geese began to look around inside the mountain cave.
Det kom ännu så mycken dager in genom öppningen, att de kunde se, att grottan var både djup och vid.  
Enough daylight still came in through the opening that they could see the cave was both deep and wide.
De gladde sig åt att ha funnit ett så präktigt natthärbärge, när en av dem fick syn på några glänsande, gröna punkter, som lyste fram ur en mörk vrå.  
They were rejoicing at having found such a splendid night's shelter, when one of them caught sight of some gleaming, green points shining out of a dark corner.
»Detta är ögon!»  
»Those are eyes!»
ropade då Akka.  
cried Akka then.
»Det finns stora djur härinne.»  
»There are large animals in here.»
De störtade mot utgången, men Tummetott, som såg bättre i mörkret än vildgässen, ropade till dem: »Det är ingenting att fly för!  
They rushed toward the exit, but Thumbietot, who saw better in the dark than the wild geese, called out to them: »There's nothing to flee from!
Det är bara några får, som ligger utmed grottväggen.»  
It's only some sheep lying along the cave wall.»

När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagern i grottan, sågo de fåren mycket väl.  
When the wild geese had grown used to the dim light in the cave, they could see the sheep quite well.
De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fanns det några små lamm.  
The adults numbered about as many as themselves, but besides these there were a few small lambs.
En stor gumse med långa, vridna horn tycktes vara den förnämsta av flocken.  
A large ram with long, twisted horns seemed to be the foremost of the flock.
> «gumse» vs «tacka»: Swedish has separate words for a ram («gumse») and a ewe («tacka»), the way English does — vocabulary this pastoral chapter leans on constantly.
Vildgässen gingo emot honom under mycket nigande.  
The wild geese went up to him, bowing a great deal.
> Archaic plural: «gingo»: «gingo» is the plural preterite of «gå» ('to go/walk'); modern Swedish uses «gick» for every subject. These -o plural endings run throughout Lagerlöf's prose.
»Väl mött i vildmarken!»  
»Well met in the wilderness!»
hälsade de, men storgumsen låg stilla och sade inte ett välkomstord.  
they greeted him, but the great ram lay still and did not say a single word of welcome.

Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in i deras grotta.  
The wild geese thought then that the sheep were displeased that they had taken shelter in their cave.
»Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i huset?»  
»Perhaps it isn't proper that we've come in here into your house?»
> «vara till lags»: The idiom «vara till lags» means 'to be fitting / to suit', usually in the negative, as here: 'perhaps it isn't proper that…'.
sade Akka.  
said Akka.
»Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna.  
»But we can't help it, for we've been driven by the wind.
Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att få stanna här i natt.»  
We've been driven about in the storm all day, and it would be a great mercy to be allowed to stay here tonight.»
Efter detta dröjde det en god stund, innan något av fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av dem drogo långa suckar.  
After this it was a good while before any of the sheep answered in words, but instead it could be clearly heard that a couple of them drew long sighs.
Akka visste nog, att får alltid äro blyga och besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de skulle skicka sig.  
Akka certainly knew that sheep are always shy and peculiar, but these seemed to have no idea at all how to conduct themselves.
> Archaic plural: «äro»: «äro» is the old plural present of «vara» ('to be'), used alongside singular «är» — one more pre-reform form that had already dropped out of speech well before 1906 but lingered in literary prose.
Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt och sorgset ansikte och en klagande röst: »Inte är det någon av oss, som nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gäster som förr i världen.»  
At last an old ewe, who had a long, sorrowful face and a plaintive voice, said: »It isn't that any of us refuses to let you stay, but this is a house of mourning, and we cannot receive guests as we once did.»
— »Inte behöver ni vara ängsliga för sådant,»  
— »You needn't be anxious about that,»
sade Akka.  
said Akka.
»Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på.»  
»If you knew what we've been through today, you would surely understand that we're content just to have a safe spot to sleep on.»
> Supine: «har utstått»: «utstått» is the supine of «utstå» ('to endure'), used after «har» to build the present perfect: 'what we have endured'. Compare the plain preterite forms elsewhere, which name a single finished past action rather than a lasting result.

När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan.  
When Akka said this, the old ewe rose.
»Jag tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna här.  
»I do believe it would be better for you to fly about in the strongest storm than to stay here.
Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en så god välfägnad, som huset förmår.»  
But even so, you shall not leave here before we have offered you as good a welcome as the house can provide.»

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten.  
She led them to a hollow in the ground that was full of water.
Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till godo med.  
Beside it lay a heap of husks and chaff, and this she asked them to make do with.
> «boss» — chaff: An old farm word for the husks and dust left after threshing grain, paired here with «agnar» ('husks'); both name what's left once the useful grain is gone.
»Vi har haft sträng snövinter i år här på ön,»  
»We've had a harsh, snowy winter this year here on the island,»
sade hon.  
she said.
»Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, för att vi inte skulle svälta ihjäl.  
»The farmers who own us came out to us with hay and oat straw, so that we wouldn't starve to death.
Och det här skräpet är allt, som är kvar av välfägnaden.»  
And this rubbish here is all that's left of the fare.»

Gässen störtade sig genast över maten.  
The geese fell upon the food at once.
De tyckte, att de hade råkat väl ut och voro i sitt bästa lynne.  
They felt they had come off well, and were in their best of spirits.
De märkte nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lättskrämda får bruka vara och trodde inte, att det var någon verklig fara å färde.  
They did notice that the sheep were anxious, but they knew how easily frightened sheep tend to be, and did not think there was any real danger afoot.
Så snart som de hade ätit, ämnade de som vanligt ställa sig att sova.  
As soon as they had eaten, they intended, as usual, to settle down to sleep.
Men då reste sig den stora gumsen och gick fram till dem.  
But then the great ram rose and came up to them.
Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn.  
The geese thought they had never seen a sheep with such long, heavy horns.
Också i annat var han märklig.  
In other ways too he was remarkable.
Han hade stor, kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett stolt och modigt djur.  
He had a large, domed forehead, wise eyes, and a fine bearing, as though he were a proud and courageous creature.

»Jag kan inte stå till svars med att låta er somna, utan att tala om, att här är osäkert,»  
»I cannot answer for letting you fall asleep without telling you that it is not safe here,»
sade han.  
he said.
»Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden.»  
»We cannot receive night guests these days.»
Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar.  
At last Akka began to understand that this was serious.
»Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det,»  
»We'll go our way, since you insist upon it,»
sade hon.  
she said.
»Men vill ni inte först tala om vad det är, som plågar er?  
»But won't you first tell us what it is that troubles you?
Vi har inte reda på någonting.  
We have no idea about anything.
Vi vet inte en gång vart vi är komna.»  
We don't even know where we've come to.»
— »Detta är Lilla Karlsön,»  
— »This is Little Karlsö,»
sade gumsen.  
said the ram.
»Den ligger utanför Gottland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som bor här.»  
»It lies off Gotland, and no one but sheep and seabirds lives here.»
— »Kanske ni är vildfår?»  
— »Perhaps you're wild sheep?»
sade Akka.  
said Akka.
— »Det är inte långt ifrån,»  
— »It's not far from that,»
svarade gumsen.  
answered the ram.
»Vi har just ingenting att göra med människor.  
»We have next to nothing to do with people.
Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gottland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga.  
There is an old agreement between us and the farmers at a farm over on Gotland, that they will supply us with fodder if it turns into a snowy winter, and in exchange they may take away those of us who become too many.
Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss.  
The island is small, so it cannot feed too many of us.
Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi håller till i sådana här grottor.»  
But otherwise we take care of ourselves all year round, and we don't live in houses with doors and locks, but keep to caves like this one.»

»Stannar ni här ute om vintern med?»  
»Do you stay out here in winter too?»
frågade Akka förvånad.  
asked Akka, astonished.
— »Ja, det gör vi,»  
— »Yes, we do,»
svarade gumsen.  
answered the ram.
»Vi har gott bete häroppe på berget hela året om.»  
»We have good grazing up here on the mountain all year round.»
— »Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra får,»  
— »It sounds to me as though you should have things better than other sheep,»
sade Akka.  
said Akka.
»Men vad är det nu för en olycka, som har kommit över er?»  
»But what misfortune is it, then, that has come upon you?»
— »Det var stark köld i vintras.  
— »There was a hard frost this past winter.
Havet frös, och då gick tre stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan.  
The sea froze, and then three foxes came across on the ice, and they have stayed here ever since.
Eljest finns det inte ett livsfarligt djur här på ön.»  
Otherwise there isn't a single dangerous animal on this island.»
— »Jaså, vågar rävarna sig på en sådan som ni?»  
— »Really, do the foxes dare tackle one such as you?»
— »Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de mina,»  
— »Oh no, not by day; then I can well defend myself and mine,»
sade gumsen och skakade på hornen.  
said the ram, shaking his horns.
»Men de smyger sig över oss om natten, när vi sover inne i grottorna.  
»But they creep up on us at night, when we're asleep inside the caves.
Vi försöker att hålla oss vakna, men någon gång måste man ju sova, och då kommer de över oss.  
We try to stay awake, but sometime one has to sleep, and then they come upon us.
De har redan dödat vartenda får i de andra grottorna, och där fanns flockar, som var lika stora som min.»  
They've already killed every single sheep in the other caves, and there were flocks there just as large as mine.»

»Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa,»  
»It's no pleasure to speak of how helpless we are,»
sade nu den gamla tackan.  
said the old ewe now.
»Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår.»  
»We can do no better than if we were tame sheep.»
— »Tror ni, att de kommer hit i natt?»  
— »Do you think they'll come here tonight?»
sade Akka.  
said Akka.
— »Det är inte annat att vänta,»  
— »There's nothing else to expect,»
svarade den gamla.  
answered the old one.
»De var här i går natt och stal ett lamm ifrån oss.  
»They were here last night and stole a lamb from us.
De lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet.  
They'll surely come again, for as long as any of us is left alive.
Så har de gjort på de andra ställena.»  
That's what they've done at the other places.»
— »Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utödda,»  
— »But if they're allowed to go on like this, you'll be wiped out entirely,»
sade Akka.  
said Akka.
— »Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är slut med alla fåren på Lilla Karlsön,»  
— »Yes, it won't be long before it's the end of all the sheep on Little Karlsö,»
sade tackan.  
said the ewe.

Akka stod där rätt tvehågsen.  
Akka stood there rather torn.
Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det väntades sådana gäster.  
It was no pleasure to go back out into the storm again, and it was no good either to stay in a house where such guests were expected.
När hon hade funderat en stund, vände hon sig till Tummetott.  
When she had thought it over for a while, she turned to Thumbietot.
»Jag undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många gånger förut,»  
»I wonder if you would help us, as you have done many times before,»
sade hon.  
she said.
Jo, svarade pojken, det ville han nog.  
Yes, the boy answered, he would be glad to.
— »Det är allt synd om dig att inte få sova,»  
— »It's a great pity for you not to get any sleep,»
sade vildgåsen, »men jag undrar om du orkar vaka, tills rävarna kommer, och väcka oss då, så att vi får flyga undan.»  
said the wild goose, »but I wonder if you're able to stay awake until the foxes come, and wake us then, so that we can fly away.»
> «orka» — to have the strength for: «orka» means 'to be able to, physically or in stamina' — not simple ability («kunna») but having enough energy left: 'do you have it in you to stay awake?'.
Pojken blev så måttligt glad åt detta, men allting var bättre än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han skulle hålla sig vaken.  
The boy was only moderately pleased by this, but anything was better than going back out into the storm again, so he promised that he would keep himself awake.

Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.  
He went up to the cave opening, crept down behind a rock so as to have shelter from the storm, and sat down to keep watch.

När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga.  
When the boy had sat there for a while, the storm seemed to be dying down.
Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna.  
The sky grew clear, and moonlight began to play on the waves.
Pojken gick till grottöppningen för att se ut.  
The boy went to the cave opening to look out.
Grottan befann sig rätt högt uppåt berget.  
The cave was situated quite high up on the mountain.
En smal och brant stig ledde ditupp.  
A narrow, steep path led up there.
På den var det väl, han hade att vänta rävarna.  
It was on that path, no doubt, that he had to expect the foxes.

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för.  
No foxes did he see as yet, but instead something that in the first instant frightened him a great deal more.
På strandremsan nedanför berget stodo några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor.  
On the strip of beach below the mountain stood some great giants or other stone trolls, or perhaps they were actually people.
Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn.  
At first he thought he was dreaming, but now he was quite certain that he had not fallen asleep.
Han såg de stora karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla.  
He saw the great fellows so clearly that it could not be any trick of the eyes.
Somliga stodo ute på strandbrädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det.  
Some stood out on the strand and others right up against the mountain, as if they meant to climb up it.
Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls.  
Some had large, thick heads, and others had none at all.
Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både fram och bak.  
Some were one-armed, and some had humps both front and back.
Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.  
He had never seen anything so extraordinary.

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna.  
The boy stood there frightening himself over those trolls, so that he almost forgot to watch out for the foxes.
Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten.  
But now he heard a claw scrape against a stone.
Han såg tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd.  
He saw three foxes coming up the steep slope, and as soon as he knew he had something real to deal with, he grew calm again and was not the least bit afraid.
Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde.  
It occurred to him that it would be a great shame just to wake the geese and leave the sheep to their fate.
Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på annat sätt.  
He felt he would like to arrange things differently.

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsen i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg.  
He ran quickly back into the cave, shook the great ram by the horns until he woke, and at the same time swung himself up onto his back.
»Res på er, far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!»  
»Get up, father, and we'll try to give the foxes a scare!»
sade pojken.  
said the boy.

Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måtte allt ha hört något buller.  
He had tried to be as quiet as possible, but the foxes must still have heard some noise.
När de kommo upp till grottans mynning, stannade de och överlade.  
When they came up to the mouth of the cave, they stopped and conferred.
»Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig,»  
»That was surely one of them in there, moving about,»
sade en.  
said one.
»Jag undrar om de är vakna.»  
»I wonder if they're awake.»
— »Å, gå på du bara!»  
— »Oh, just go on!»
sade en annan.  
said another.
»De kan i alla fall inte göra oss något.»  
»They can't do anything to us anyway.»

När de kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade.  
When they came farther into the cave, they stopped and sniffed the air.
»Vem ska vi ta i kväll?»  
»Which one shall we take tonight?»
viskade den, som gick först.  
whispered the one going first.
— »I kväll ska vi ta storgumsen,»  
— »Tonight we'll take the great ram,»
sade den siste.  
said the last one.
»Sedan får vi ett lätt arbete med de andra.»  
»After that we'll have easy work with the rest.»

Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram.  
The boy sat on the old ram's back and watched how they crept forward.
»Stöt nu till rakt fram!»  
»Now push straight ahead!»
viskade pojken.  
whispered the boy.
Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen.  
The great ram lunged, and the first fox was flung headlong back toward the opening.
»Stöt nu till åt vänster!»  
»Now push to the left!»
sade pojken och vände gumsens stora huvud åt rätt håll.  
said the boy, turning the ram's great head in the right direction.
Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan.  
The ram aimed a terrible blow, which caught the second fox in the side.
Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och kunde fly.  
He rolled over several times before he got back on his feet and could flee.
Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av.  
The boy would have gladly wished that the third one too had gotten a blow, but he had already made off.
> «ge sig av» — particle verb: «ge sig av» ('to set off / make off') pairs the reflexive «sig» with the particle «av»; here in its supine form, «givit sig av». Reflexive plus particle together carry the idiom — neither piece alone means 'leave'.

»Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt,»  
»Now I think they've had enough for tonight,»
sade pojken.  
said the boy.
— »Jag tror så med,»  
— »I think so too,»
sade storgumsen.  
said the great ram.
»Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen!  
»Now lie down on my back and burrow down into the wool!
Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit ute i.»  
You deserve to be good and warm after all the wind you've been out in.»

Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom ön.  
The next day the great ram walked about with the boy on his back and showed him the island.
Den bestod av en enda väldig klippa.  
It consisted of one single enormous rock.
Den var som ett stort hus med lodräta väggar och platt tak.  
It was like a great house with sheer walls and a flat roof.
Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, att ön tycktes vara särskilt skapad för får.  
The ram first went up onto the mountaintop and showed the boy the good grazing lands there, and the boy had to admit that the island seemed made especially for sheep.
Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om.  
Not much else grew up on the mountain besides sheep's fescue and those small dry, spice-scented plants that sheep like.
> «tycka om» — particle verb 'to like': «tycka om», literally 'to think about/around', has drifted to mean simply 'to like'; the particle «om» is what makes the idiom, not the verb «tycka» alone.

Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var kommen uppför branten.  
But there was indeed more than sheep-pasture to look at for one who had made it up the steep slope.
Där syntes för det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar.  
First of all, the whole sea could be seen, which now lay blue and sunlit, rolling forward in glossy swells.
Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum.  
Only here and there at a headland did it spray up in foam.
Rakt österut låg Gottland med jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt som Lillön.  
Straight to the east lay Gotland with its even, elongated coastline, and to the southwest, Great Karlsö, which was built in the same way as the little island.
När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så att pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles fulla av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske.  
When the ram went all the way to the edge of the mountaintop, so that the boy could see down along the rock walls, he noticed that they were entirely full of birds' nests, and on the blue sea below him lay scoters and eiders and kittiwakes and guillemots and razorbills, so peaceful and pretty, busy fishing for herring.
> Seabird names: Scoters, eiders, kittiwakes, guillemots, and razorbills — the working vocabulary of a Baltic seabird colony; Lagerlöf catalogs Sweden's coastal wildlife as carefully as its geography.

»Det här är riktigt ett förlovat land,»  
»This is truly a land of promise,»
sade pojken.  
said the boy.
»Ni bor bra vackert, ni får.»  
»You sheep live in a very beautiful place.»
— »Ja, nog är här vackert,»  
— »Yes, it's certainly beautiful here,»
sade storgumsen.  
said the great ram.
Det var, som om han hade velat tillägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade.  
It was as if he had wanted to add something, but he said nothing, only sighed.
»Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper fram över berget,»  
»But if you go about here alone, you must be very careful of all the fissures that run across the mountain,»
fortsatte han om en stund.  
he continued after a while.
Och detta var en god varning, för det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen.  
And this was good advice, for there were deep and wide fissures in several places.
Den största av dem hette Helveteshålet.  
The largest of them was called Hell's Hole.
> «Helveteshålet» — Hell's Hole: A plain compound, «helvete» ('hell') plus «hål» ('hole') plus the definite suffix «-et», naming the island's deepest fissure — bluntly literal, the way Swedish place-names for hazards often are.
Den sprickan var många famnar djup och närapå en famn bred.  
That fissure was many fathoms deep and nearly a fathom wide.
»Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom,»  
»If anyone fell down here, it would be the end of him,»
sade storgumsen.  
said the great ram.
Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild mening med vad han sade.  
The boy thought it sounded as though he had some particular meaning behind what he said.

Sedan förde han pojken ner på strandbrädden.  
Then he led the boy down to the strand.
Han fick nu på nära håll se de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten.  
Now, close up, he got to see those giants that had frightened him the night before.
Det var ingenting annat än stora klipp-pelare.  
They were nothing more than great rock pillars.
Storgumsen kallade dem för »raukar».  
The great ram called them »raukar».
Pojken kunde inte se sig mätt på dem.  
The boy could not get his fill of looking at them.
Han tyckte, att om det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på det sättet.  
He thought that if there had ever been trolls turned to stone, they ought to look just like this.

Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden.  
Even though it was beautiful down on the strip of beach, the boy still liked it better up on the mountain height.
Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får.  
It was gruesome down here, because everywhere they came upon dead sheep.
Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider.  
It was here that the foxes had held their meals.
Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda.  
He saw skeletons picked entirely clean, but also bodies that were only half-eaten, and others that they had barely tasted, leaving them lying untouched.
Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl.  
It was quite heartbreaking to see that the wild beasts had thrown themselves on the sheep purely for sport, just for the sake of hunting and tearing them to death.

Storgumsen stannade inte framför de döda, utan gick lugnt förbi dem.  
The great ram did not stop in front of the dead, but walked calmly past them.
Men pojken kunde i alla fall inte undgå att se all ohyggligheten.  
But the boy could not help seeing all the horror of it, all the same.

Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när han kom dit, stannade han och sade: »Om någon, som vore duktig och klok, finge se allt elände, som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna hade fått sitt straff.»  
Now the great ram went back up onto the mountain height, but when he got there, he stopped and said: »If someone able and clever were to see all the misery that reigns here, he surely would not rest until these foxes had gotten their punishment.»
— »Rävarna måste väl leva de också,»  
— »The foxes have to live too, I suppose,»
sade pojken.  
said the boy.
— »Ja,»  
— »Yes,»
sade storgumsen, »de, som inte river ihjäl flera djur, än de behöver för sitt uppehälle, de må väl leva.  
said the great ram, »those that don't tear apart more animals than they need for their keep may well live.
> «må» — archaic permissive: «må» here means 'may / is permitted to' — the ram is granting the harmless foxes a right to live, an older sense of «må» close to English 'may', not the modern hedge 'maybe'.
Men de här är illgärningsmän.»  
But these here are evildoers.»
— »Bönderna, som äger ön, borde väl kunna komma hit och hjälpa er,»  
— »The farmers who own the island ought surely to be able to come here and help you,»
menade pojken.  
the boy suggested.
— »De har rott hitöver flera gånger,»  
— »They have rowed over here several times,»
svarade gumsen, »men rävarna gömde sig undan i grottor och sprickor, så att de inte kom åt att skjuta dem.»  
answered the ram, »but the foxes hid themselves away in caves and fissures, so that they couldn't get a shot at them.»
— »Ni kan väl aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna rå på dem, som inte ni och inte bönderna har kunnat få bukt med.»  
— »Surely you can't mean, father, that a poor little wretch like me should be able to master creatures that neither you nor the farmers have been able to get the better of.»
— »Den, som är liten och klipsk, kan allt ställa många ting till rätta,»  
— »One who is small and clever can still set many things right,»
sade storgumsen.  
said the great ram.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos vildgässen, som betade uppe på högslätten.  
They spoke no more of this, but the boy went and sat down with the wild geese, who were grazing up on the high plateau.
Fastän han inte hade velat visa det för gumsen, var han mycket bedrövad för fårens skull, och han hade gärna velat hjälpa dem.  
Although he had not wanted to show it to the ram, he was very grieved for the sheep's sake, and he would gladly have wanted to help them.
»Jag får åtminstone tala vid Akka och Mårten gåskarl om saken,»  
»At least I can speak to Akka and Morten Goosey-Gander about the matter,»
> «Mårten gåskarl» — the gander's name: «gåskarl» is a plain word for 'gander'; «Mårten» is the folkloric name Swedish tradition gives the farmyard gander (compare the Martinmas goose, «mårtensgås»), which Lagerlöf borrows for this character.
tänkte han.  
he thought.
»Kanske att de kan bistå mig med ett gott råd.»  
»Perhaps they can help me with a good piece of advice.»

En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen och gick över bergslätten bortåt Helveteshålet till.  
A little while later the white gander took the boy on his back and walked out over the mountain plateau toward Hell's Hole.

Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på hur vit och stor han var.  
He wandered carefree over the open mountaintop and did not seem to think about how white and large he was.
Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra upphöjningar, utan gick rätt framåt.  
He sought no shelter behind tussocks or other rises, but walked straight ahead.
Det var besynnerligt, att han inte var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen.  
It was strange that he was not more careful, for he seemed to have suffered badly in yesterday's storm.
Han haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde och släpade, som om den skulle vara bruten.  
He limped on his right leg, and his left wing hung and dragged, as though it might be broken.

Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll.  
He behaved as though there were no danger at all, nipping a blade of grass here and another there, without looking around in any direction.
Pojken låg utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen.  
The boy lay stretched out on the goose's back, looking up at the blue sky.
Han var nu så van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.  
He was by now so used to riding that he could both stand and lie down on the goose's back.

När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de förstås inte, att de tre rävarna voro uppkomna på bergslätten.  
As the gander and the boy were so carefree, they did not, of course, notice that the three foxes had come up onto the mountain plateau.
Och rävarna, som visste, att det är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte i början inte alls jaga efter gåskarlen.  
And the foxes, who knew that it is nearly impossible to get close to a goose on open ground, did not at first intend to hunt the gander at all.
Men som de inte hade något annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de långa springorna och försökte att smyga fram mot honom.  
But as they had nothing else to do, they finally went down into one of the long crevices anyway and tried to creep up on him.
De gingo så försiktigt till väga, att gåskarlen inte kunde se en skymt av dem.  
They went about it so carefully that the gander could not catch a glimpse of them.

De voro inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök att höja sig i luften.  
They were not far off when the gander made an attempt to rise into the air.
Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta.  
He beat out with his wings, but he did not manage to lift off.
När rävarna härav tyckte sig förstå, att han inte kunde flyga, skyndade de framåt med större iver än förut.  
When the foxes, seeing this, felt they understood that he could not fly, they hurried forward with greater eagerness than before.
De höllo sig inte längre dolda i klyftan, utan gingo upp på högslätten.  
They no longer kept themselves hidden in the ravine, but went up onto the high plateau.
De skyddade sig, så gott de kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt närmare, utan att han tycktes märka, att han var jagad.  
They sheltered themselves as best they could behind tussocks and slabs of rock, and came ever closer to the gander, without his seeming to notice that he was being hunted.
Till sist voro rävarna så nära, att de kunde ta sats till det sista språnget.  
At last the foxes were so close that they could take a run-up for the final leap.
Alla tre kastade sig på en gång med ett långt hopp mot gåskarlen.  
All three flung themselves at once with a long leap at the gander.

I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så att rävarna förfelade honom.  
At the last moment he must have noticed something after all, for he sprang aside, so that the foxes missed him.
Detta betydde i alla fall inte så mycket, för gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han.  
This did not mean a great deal, however, for the gander had only a couple of fathoms' lead, and on top of that he was limping.
Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde.  
The poor fellow ran off all the same, as fast as he could manage.

Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och skrek åt rävarna: »Ni har ätit er för feta på fårkött, rävar.  
The boy sat backwards on the goose's back and called and shouted at the foxes: »You've eaten yourselves too fat on mutton, foxes.
Ni kan inte hinna opp en gås en gång.»  
You can't even catch up to a goose.»
Han retades med dem, så att de blevo galna av ilska och bara tänkte på att rusa framåt.  
He taunted them so that they grew mad with rage and thought of nothing but rushing forward.

Den vite sprang rätt emot den stora klyftan.  
The white one ran straight toward the great crevice.
När han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över.  
When he reached it, he gave a beat of his wings so that he got across.
Rävarna voro just då alldeles inpå honom.  
The foxes were, just then, right upon him.

Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade kommit över Helveteshålet.  
The gander hurried on at the same pace as before, even after he had gotten across Hell's Hole.
Men knappast hade han sprungit ett par meter, förrän pojken klappade honom på halsen och sade: »Nu kan du stanna, gåskarl.»  
But he had scarcely run a couple of meters before the boy patted him on the neck and said: »Now you can stop, gander.»

I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall.  
At that same moment they heard behind them some wild howls and a scraping of claws and heavy falls.
Men av rävarna sågo de ingenting mer.  
But of the foxes they saw nothing more.

Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken under förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver: »Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet.  
The next morning the lighthouse keeper on Great Karlsö found a piece of bark wedged under his front door, and on it was carved, in slanting, angular letters: »The foxes on Little Karlsö have fallen into Hell's Hole.
Tag vara på dem!»  
Take care of them!»

Och detta gjorde fyrvaktaren också.  
And that the lighthouse keeper did.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.