# The Wonderful Adventures of Nils, Two Cities

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch14. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch14.json.


Det blev en lugn och klar natt.  
It turned into a calm, clear night.
Vildgässen brydde sig inte om att söka skydd i någon av grottorna, utan stodo och sovo uppe på bergshöjden, och pojken hade lagt sig i det korta, torra gräset bredvid gässen.  
The wild geese did not bother to seek shelter in any of the caves, but stood and slept up on the hilltop, and the boy had lain down in the short, dry grass beside the geese.
> Archaic plural verb: «stodo»: 1906 spelling still marked the verb for a plural subject: «stodo» / «sovo» ('stood' / 'slept') beside singular «stod» / «sov». Reformed Swedish (from 1945x) dropped this agreement entirely — modern text would just repeat «stod och sov».

Det var starkt månsken den där natten, så starkt, att pojken hade svårt för att somna.  
There was strong moonlight that night, so strong that the boy found it hard to fall asleep.
Han låg och tänkte på hur länge han hade varit hemifrån, och han räknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade börjat resan.  
He lay thinking about how long he had been away from home, and he worked out that it was three weeks since he had begun the journey.
På samma gång kom han ihåg, att det var påskafton denna kväll.  
At the same time he remembered that this evening was Easter Eve.
> V2 word order: The fronted phrase «På samma gång» ('at the same time') pushes the verb into second position — «kom han ihåg», verb before subject — Swedish's strict verb-second rule. Modern English would keep subject-first order.

»I natt är det, som alla trollkäringar kommer hem från Blåkulla,» tänkte han och skrattade för sig själv.  
“Tonight is the night all the witches come home from Blåkulla,” he thought, and laughed to himself.
> Blåkulla: Blåkulla is the legendary mountain/island where Swedish folklore says witches gather with the Devil on Maundy Thursday and Easter Eve before flying home — the reason Nils jokes about them tonight.
För han var litet rädd både för näcken och tomten, men trollkäringar trodde han inte det minsta på.  
For he was a little afraid of both the näck and the tomte, but he did not believe in witches in the least.
> Näck and tomte: «Näcken» is the näck, a water spirit who lures people into rivers and lakes; «tomten» is the tomte, a small household guardian spirit tied to the farm. Both are staple figures of Swedish folk belief, distinct from «trollkäringar» (witches).

Om det hade funnits trollpackor ute den kvällen, så borde han då ha sett dem.  
If there had been witches out that evening, he would surely have seen them.
Det var så klart ljust uppåt himlen, att inte den minsta svarta punkt kunde röra sig i luften, utan att han skulle märka den.  
It was so brightly clear up toward the sky that not the smallest black speck could move through the air without his noticing it.

Medan han låg där med näsan i vädret och tänkte på detta, fick han syn på något vackert.  
While he lay there with his nose in the air, thinking about this, he caught sight of something beautiful.
Månskivan stod hel och rund tämligen högt uppe, och framför den kom en stor fågel flygande.  
The disc of the moon stood whole and round, fairly high up, and in front of it a large bird came flying.
Han flög inte förbi månen, utan han kom så, som om han skulle ha flugit ut ur den.  
He did not fly past the moon, but came in such a way that it looked as if he had flown right out of it.
Fågeln syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna sträckte sig från den ena kanten av månskivan till den andra.  
The bird showed black against the bright background, and its wings stretched from one edge of the moon's disc to the other.
Han flög så jämnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att han var ritad på månskivan.  
He flew so steadily onward in the same direction that the boy thought he looked drawn onto the moon's disc.
Kroppen var liten, halsen lång och smal, benen hängde ner, långa och tunna.  
The body was small, the neck long and slender, the legs hung down, long and thin.
> en-word + definite suffix: «hals» ('neck') is an en-word; the definite form adds «-en»: «halsen» = 'the neck'. «benen» below is the ett-word «ben» ('leg') with its own definite plural suffix «-en».
Det kunde inte vara annat än en stork.  
It could be nothing other than a stork.

Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid honom.  
A couple of moments later, Sir Ermenrich the stork landed beside him.
> Herr Ermenrich: The stork is given the courtly title «herr» ('sir/mister') throughout — Lagerlöf's animals in the book keep human titles and manners, which is part of the tale's comedy and dignity.
Han böjde sig över pojken och stötte till honom med näbben för att få honom vaken.  
He bent over the boy and nudged him with his beak to wake him up.

Pojken satte sig genast upp.  
The boy sat up at once.
»Jag sover inte, herr Ermenrich,» sade han.  
“I'm not asleep, Sir Ermenrich,” he said.
»Hur kommer det sig, att ni är ute mitt i natten, och hur står det till på Glimmingehus?  
“How is it that you're out in the middle of the night, and how are things at Glimmingehus?
> Glimmingehus: Glimmingehus is a real, well-preserved medieval stone castle in Skåne (southern Sweden) — the stork's home, and one of the book's many real Swedish landmarks.
Vill ni tala med mor Akka?»  
Do you want to talk to Mother Akka?”

»Det är för ljust att sova i natt,» svarade herr Ermenrich.  
“It's too bright to sleep tonight,” answered Sir Ermenrich.
»Därför företog jag mig att resa hitöver till Karlsön och söka upp dig, min vän Tummetott.  
“So I took it upon myself to travel over here to Karlsön and look you up, my friend Thumbietot.
> Tummetott (Thumbietot): «Tummetott» is the name the animals use for Nils after he is shrunk to elf-size — literally 'thumbling' or 'little thumb', roughly 'Thumbietot' in the standard English translation.
Jag fick veta av en fiskmås, att du fanns här denna natt.  
I learned from a seagull that you were here tonight.
Jag har ännu inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i Pommern.»  
I haven't yet moved over to Glimmingehus, but am still living in Pomerania.”
> Pommern (Pomerania): Storks are famous long-distance migrants; Ermenrich's home region «Pommern» (Pomerania, on the Baltic's southern shore) marks him as an outsider passing through on his own journey, mirroring Nils's.

Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermenrich hade sökt upp honom.  
The boy was incredibly glad that Sir Ermenrich had sought him out.
De språkade om allt möjligt som gamla vänner.  
They chatted about all sorts of things, like old friends.
Till sist frågade storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten.  
At last the stork asked whether the boy would not like to go out and ride for a while in the beautiful night.

Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara lagade så, att han komme tillbaka till vildgässen före soluppgången.  
Yes, the boy would very much like that, if only the stork would arrange for him to be back with the wild geese before sunrise.
Det lovade han, och så bar det av med dem.  
That he promised, and so off they went.

Herr Ermenrich flög på nytt rätt mot månen.  
Sir Ermenrich flew off once more, straight toward the moon.
De stego och stego, havet sjönk djupt ner, men flykten gick så sällsamt lätt, att det nästan föreföll, som om de låge stilla i luften.  
They climbed and climbed, the sea sank far below, but the flight went so strangely easily that it almost seemed as if they were lying still in the air.
> Subjunctive-flavored «låge»: «låge» is the old preterite subjunctive of «ligga» ('lie'), used after «som om» ('as if') to mark an unreal comparison — a mood distinction largely lost in modern spoken Swedish, which now just uses the ordinary preterite «låg» here.

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, då herr Ermenrich sänkte sig för att slå ner.  
The boy thought it was an unreasonably short time that the flight had lasted, when Sir Ermenrich dropped down to land.

De landade på en ödslig havsstrand, som var täckt med jämn, fin sand.  
They landed on a desolate seashore, which was covered with smooth, fine sand.
Längs kusten löpte en lång rad av flygsandskullar med strandråg på topparna.  
Along the coast ran a long row of dune hills with beach-rye growing on their crests.
De voro inte mycket höga, men de hindrade pojken från att se något av inlandet.  
They were not very high, but they kept the boy from seeing anything of the land beyond.
> Archaic plural: «voro»: «voro» is the pre-1945-reform plural preterite of «vara» ('be'), used with plural subjects like «de» throughout this 1906 text; modern Swedish uses «var» for all persons and numbers.

Herr Ermenrich ställde sig på en sandkulle, drog upp ena benet och böjde halsen bakåt för att sticka in näbben under vingen.  
Sir Ermenrich stood himself on a sand hill, drew up one leg, and bent his neck backward to tuck his beak under his wing.
»Du kan vandra omkring en stund här på stranden,» sade han till Tummetott, »medan jag vilar mig.  
“You can wander about here on the beach for a while,” he said to Thumbietot, “while I rest.
> Reflexive «sig»: «vila sig» ('rest oneself') takes the reflexive pronoun «sig» / «mig» even where English needs no object at all — many Swedish verbs of bodily action or state are reflexive by default.
Men gå inte längre bort, än att du hittar tillbaka till mig!»  
But don't go farther off than you can find your way back to me!”

Pojken ämnade för det första klättra upp på en flygsandskulle för att se hur landet såg ut därinnanför.  
The boy meant, first of all, to climb up a dune hill to see what the land looked like farther in.
Men när han hade gått ett par steg, stötte han med framkanten av träskon mot något hårt.  
But when he had gone a couple of steps, he struck the toe of his wooden shoe against something hard.
Han böjde sig ner och såg, att på sanden låg en liten kopparslant, som var så tärd av ärg, att den var nästan genomskinlig.  
He bent down and saw that on the sand lay a small copper coin, so eaten away by verdigris that it was almost transparent.
> Kopparslant: A «kopparslant» is a small, low-value copper coin — the kind of trifle a poor person might not even bother to pick up, which is exactly the point later in the chapter.
Den var så dålig, att han inte en gång brydde sig om att stoppa den på sig, utan bara sparkade undan den.  
It was so worthless that he did not even bother to put it away, but just kicked it aside.

Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, för på två stegs avstånd reste sig en hög, mörk mur med en stor, tornförsedd port.  
But when he stood upright again, he was quite astonished, for two steps away rose a high, dark wall with a great, tower-flanked gate.

Ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lång mur med tinnar och torn.  
A moment before, when the boy had bent down, the sea had spread out glittering and smooth, and now it was hidden by a long wall with battlements and towers.
Och alldeles mittför honom, där det förut hade legat bara några tångbankar, öppnade sig den stora murporten.  
And directly in front of him, where a moment ago there had lain only a few banks of seaweed, the great wall-gate stood open.

Pojken förstod nog, att det var spökeri med i spelet.  
The boy well understood that there was sorcery at work.
Men detta var inte något att bli rädd för, tyckte han.  
But this was nothing to be afraid of, he thought.
Det var inte några farliga troll eller annan ondskap, som han alltid fruktade att råka ut för om nätterna.  
It was not any dangerous trolls or other wickedness, the kind he always feared running into at night.
Både muren och porten voro så präktigt uppförda, att han bara fick lust att se vad som kunde finnas bakom dem.  
Both the wall and the gate were so splendidly built that he only felt a wish to see what might be behind them.
»Jag får lov att ta reda på vad detta kan vara,» tänkte han och begav sig in genom porten.  
“I'll just have to find out what this can be,” he thought, and made his way in through the gate.

I det djupa portvalvet sutto väktare, klädda i brokiga, puffade kläder, med långskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tärning.  
In the deep gate-vault sat guards, dressed in gaudy, puffed clothes, with long-shafted halberds beside them, playing dice.
> Archaic plural: «sutto»: «sutto» is the old plural preterite of «sitta» ('sit'); alongside «gåvo» in the next sentence, it belongs to the set of pre-reform plural verb forms («voro», «höllo», «buro», «gingo») this 1906 text uses whenever the subject is plural.
De tänkte bara på spelet och gåvo inte akt på pojken, som helt hastigt skyndade förbi dem.  
They thought only of the game and paid no attention to the boy, who slipped quickly past them.

Innanför porten fann han en öppen plats, belagd med stora, jämna stenflisor.  
Inside the gate he found an open square, paved with large, even flagstones.
Runt omkring stodo höga, präktiga hus, och mellan dem öppnade sig långa, smala gator.  
All around stood high, splendid houses, and between them opened long, narrow streets.

På platsen framför porten vimlade det av människor.  
The square in front of the gate swarmed with people.
> Impersonal «det» construction: «det vimlade av människor» ('it swarmed with people') uses the dummy subject «det» with the real subject («människor») held back as an «av»-phrase — a very common Swedish pattern for describing a place teeming with something.
Männen buro långa, pälsbrämade kappor över underklädnader av siden, plymprydda baretter sutto på sned på deras huvud, på bröstet hängde präktiga kedjor.  
The men wore long, fur-trimmed cloaks over silk undergarments, plume-decked berets sat aslant on their heads, and splendid chains hung on their chests.
De voro allesammans så ståtligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar.  
They were all so magnificently arrayed that they could have been kings.

Kvinnorna gingo i toppiga mössor, långa kjolar och trånga ärmar.  
The women went about in pointed caps, long skirts, and tight sleeves.
De voro också präktigt klädda, men deras ståt gick inte på långt när upp mot männens.  
They too were splendidly dressed, but their finery did not come anywhere near the men's.

Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram någon enda gång ur kistan och visade honom.  
This was exactly like the old storybook his mother would sometimes take out of the chest and show him.
Pojken kunde rakt inte tro sina ögon.  
The boy simply could not believe his eyes.

Men det, som var märkvärdigare att se än både männen och kvinnorna, det var själva staden.  
But what was more remarkable to see than either the men or the women was the town itself.
Varje hus var så byggt, att det vände en gavel åt gatan.  
Every house was built so that it turned a gable toward the street.
Och gavlarna voro så utpyntade, att man kunde tro, att de ville tävla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skönaste prydnaderna.  
And the gables were so ornamented that one might think they wanted to compete with each other over who could show off the finest decorations.

Den, som helt hastigt får se så mycket nytt, kan inte hinna att bevara alltsammans i minnet.  
Anyone who suddenly sees so much that is new cannot manage to keep it all in memory.
Men pojken kunde ändå efteråt komma ihåg, att han hade sett trappstegsgavlar, som buro bilder av Kristus och hans apostlar på de olika avsatserna, gavlar, där bilder stodo i nisch vid nisch hela väggen uppefter, gavlar, som voro inlagda med mångfärgade glasbitar, och gavlar, som voro randiga och rutiga av vit och svart marmor.  
But the boy could still recall afterward that he had seen stepped gables that bore images of Christ and his apostles on their several ledges, gables where figures stood in niche after niche the whole way up the wall, gables that were inlaid with many-colored bits of glass, and gables that were striped and checkered with white and black marble.
> Archaic plural: «buro»: «buro» is the old plural preterite of «bära» ('carry, bear'), matching the plural subject «trappstegsgavlar» — another of this text's pre-reform agreement forms.

Medan pojken beundrade allt detta, kom en häftig brådska över honom.  
While the boy was admiring all this, a sudden urgency came over him.
»Något sådant har aldrig mina ögon förr sett.  
“My eyes have never seen anything like this before.
Något sådant får de aldrig mer se,» sade han till sig själv.  
Never again will they see anything like it,” he said to himself.
Och han började springa inåt staden, gata upp och gata ner.  
And he began to run into the town, up one street and down another.

Gatorna voro trånga och smala, men inte tomma och dystra som i de städer, som han kände till.  
The streets were narrow and cramped, but not empty and gloomy like the towns he knew.
Det fanns folk överallt.  
There were people everywhere.
Gamla gummor sutto vid sina dörrar och spunno utan spinnrock, bara med hjälp av en kavle.  
Old women sat at their doors spinning without a spinning wheel, using only a distaff.
Köpmännens bodar voro som marknadsstånd öppna åt gatan.  
The merchants' shops were open to the street like market stalls.
Alla hantverkare höllo sig utomhus med sitt arbete.  
All the craftsmen kept themselves and their work out of doors.
> Archaic plural: «höllo»: «höllo» is the old plural preterite of «hålla» ('hold, keep'), agreeing with the plural «hantverkare» — one more of the plural verb forms («voro», «sutto», «buro», «gingo») typical of pre-1906-reform Swedish.
På ett ställe kokades tran, på ett annat garvades hudar, på ett tredje håll fanns en lång repslagarbana.  
In one place train-oil was being boiled, in another hides were being tanned, and in a third there was a long rope-walk.
> S-passive: The «-s» ending turns an active verb into a passive: «kokades» = 'was boiled', «garvades» = 'was tanned' — the s-passive is Swedish's ordinary way of saying something is done without naming who does it.

Om pojken bara hade haft tid på sig, hade han kunnat få lära sig att förfärdiga allt möjligt.  
If the boy had only had the time, he could have learned to make all sorts of things.
Här såg han hur vapensmeder hamrade ut tunna bröstharnesk, hur guldsmeder satte in ädla stenar i ringar och armband, hur svarvare förde sina järn, hur skomakare sulade röda, mjuka skor, hur gulddragaren tvinnade guldtråd, och hur vävarna slogo in silke och guld i sina vävar.  
Here he watched armorers hammer out thin breastplates, goldsmiths set precious stones into rings and bracelets, turners guide their tools, cobblers sole soft red shoes, the gold-drawer twist gold thread, and the weavers work silk and gold into their fabrics.
> Bröstharnesk: A «bröstharnesk» is a breastplate of armor — one of several old craft and armor terms (also «spjutyxor», halberds) that place the vision firmly in a medieval trading town.

Men pojken hade inte tid att stanna.  
But the boy had no time to stop.
Han bara rusade framåt för att hinna se så mycket som möjligt, innan alltsammans skulle försvinna igen.  
He just rushed onward to manage to see as much as possible before it should all vanish again.

Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde den, som en gärdsgård stänger för en åker.  
The high wall ran all around the whole town, enclosing it the way a fence encloses a field.
Vid slutet av varje gata såg han den, tornprydd och tinnkrönt.  
At the end of every street he saw it, tower-adorned and battlement-crowned.
Uppe på muren gingo krigsknektar i blänkande harnesk och hjälmar.  
Up on the wall walked soldiers in gleaming armor and helmets.
> Archaic plural: «gingo»: «gingo» is the old plural preterite of «gå» ('go, walk'); modern Swedish would simply write «gick» regardless of number.

När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom han fram till ännu en port i muren.  
When he had run straight through the whole town, he came to yet another gate in the wall.
Därutanför låg havet med hamnen.  
Outside it lay the sea with the harbor.
Pojken såg gammaldags skepp med roddarbänkar mittöver och höga uppbyggnader i för och akter.  
The boy saw old-fashioned ships with rowing benches across the middle and high structures fore and aft.
Somliga lågo och togo in last, andra kastade just ankar.  
Some lay taking on cargo, others were just dropping anchor.
Bärare och köpmän skyndade om varandra, överallt rådde brådska och liv.  
Porters and merchants hurried past one another; everywhere there was bustle and life.

Men inte heller här tyckte han sig ha tid att dröja.  
But here too he felt he had no time to linger.
Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram till Stortorget.  
He hurried back into the town again, and now he came to the great market square.
Där stod domkyrkan med tre höga torn och djupa, bildprydda portvalv.  
There stood the cathedral with its three tall towers and deep, image-adorned door-vaults.
Väggarna voro så utsirade av bildhuggare, att där inte fanns en sten, som inte hade sin prydnad.  
The walls were so carved by sculptors that there was not a stone without its own ornament.
Och en sådan prakt, som skymtade fram genom den öppna porten, av gyllene kors och guldsmidda altaren och präster i guldskrudar!  
And what splendor glimpsed through the open door — golden crosses, gold-wrought altars, and priests in golden vestments!
Mittemot kyrkan låg ett hus, som hade tinnar på taket och ett enda smalt, skyhögt torn.  
Opposite the church stood a house with battlements on its roof and a single narrow, sky-high tower.
Det var väl rådhuset.  
That must have been the town hall.
Och mellan kyrkan och rådhuset, runt om hela torget, reste sig de sköna gavelhusen i mångfaldigaste utsmyckning.  
And between the church and the town hall, all around the square, rose the beautiful gabled houses in the most manifold ornamentation.

Pojken hade sprungit sig både varm och trött.  
The boy had run himself both warm and tired.
Han trodde sig nu ha sett det märkvärdigaste och började därför gå långsammare.  
He believed he had now seen the most remarkable things, and so began to walk more slowly.
Den gatan, som han nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga kläder.  
The street he had now turned onto was surely the one where the townspeople bought their splendid clothes.
Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmännen bredde ut över disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, lätta florsdukar och spindelvävstunna spetsar.  
He saw crowds of people standing in front of the little shops, where the merchants spread out over their counters flowered, stiff silk, heavy gold cloth, shimmering velvet, light gauze, and lace as thin as spiderweb.

Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom.  
Before, when the boy had been running so fast, no one had paid him any attention.
Människorna hade visst trott, att det bara var en liten grå råtta, som kilade förbi dem.  
The people had surely thought it was only a little gray rat scurrying past them.
Men nu, när han gick gatan fram helt sakta, fick en av köpmännen syn på honom och började vinka åt honom.  
But now, as he walked slowly along the street, one of the merchants caught sight of him and began to wave at him.

Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men köpmannen bara vinkade och log och bredde ut på disken ett härligt stycke sidendamast liksom för att locka honom.  
The boy was frightened at first and wanted to hurry away, but the merchant only waved and smiled and spread out on his counter a gorgeous piece of silk damask, as if to lure him.

Pojken skakade på huvudet.  
The boy shook his head.
»Jag blir aldrig så rik, att jag kan köpa en meter av det där tyget,» tänkte han.  
“I will never be rich enough to buy a single meter of that cloth,” he thought.

Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela gatan utefter.  
But now he had been spotted in every single shop the whole length of the street.
Vart han såg, stod en krämare och vinkade åt honom.  
Wherever he looked, a shopkeeper stood waving at him.
De lämnade sina rika kunder och tänkte bara på honom.  
They left their wealthy customers and thought only of him.
Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.  
He watched how they hurried into the shop's most hidden corner to fetch the best they had to sell, and how their hands trembled with haste and eagerness as they laid it out on the counter.

När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av köpmännen över disken, sprang fatt honom och lade ner framför honom silvertyg och vävda tapeter, som strålade av färger.  
When the boy kept walking on, one of the merchants flung himself over the counter, caught up with him, and laid down before him silver cloth and woven tapestries that blazed with color.
Pojken kunde inte annat än skratta åt honom.  
The boy could not help laughing at him.
Krämaren måtte väl begripa, att en fattig stackare som han inte kunde köpa sådana saker.  
Surely the shopkeeper must understand that a poor wretch like him could not buy such things.
Han stannade och höll ut sina två tomma händer, för att de skulle förstå, att han ingenting ägde, och lämna honom i fred.  
He stopped and held out his two empty hands, so that they would understand he owned nothing, and would leave him in peace.

Men köpmannen sträckte upp ett finger och nickade och sköt fram mot honom hela högen av härliga varor.  
But the merchant held up one finger, nodded, and pushed the whole pile of splendid goods toward him.

»Kan han mena, att han vill sälja allt detta för ett guldmynt?» undrade pojken.  
“Can he mean that he wants to sell all this for a single gold coin?” the boy wondered.

Köpmannen tog fram ett litet, slitet och dåligt mynt, det ringaste man kunde se, och visade det för honom.  
The merchant brought out a small, worn, and shabby coin, the meanest one could imagine, and showed it to him.
Och han var så ivrig att få sälja, att han ökade på sin hög med ett par stora, tunga silverbägare.  
And he was so eager to make the sale that he added to his pile a couple of large, heavy silver goblets.

Då började pojken gräva i sina fickor.  
Then the boy began to dig in his pockets.
Han visste nog, att han inte ägde en enda slant, men han kunde inte låta bli att känna efter.  
He knew well enough that he did not own a single coin, but he could not help feeling around anyway.

Alla de andra köpmännen stodo och försökte att se hur handeln skulle avlöpa, och när de märkte, att pojken började gräva i fickorna, kastade de sig över diskarna, togo händerna fulla av guld- och silversmycken och bjödo ut dem till honom.  
All the other merchants stood watching to see how the deal would turn out, and when they noticed the boy starting to dig in his pockets, they flung themselves over their counters, took their hands full of gold and silver jewelry, and held them out to him.
> Archaic plural: «togo»: «togo» is the old plural preterite of «taga/ta» ('take'), matching the plural subject «köpmännen» — the last of this chapter's cluster of pre-reform plural verb forms.
Och alla visade de honom, att vad de begärde i betalning var bara en enda liten slant.  
And they all showed him that all they were asking in payment was just one single small coin.

Men pojken vände ut och in på både väst- och byxfickor, för att de skulle se, att han ingenting ägde.  
But the boy turned both his vest and trouser pockets inside out, so they would see he owned nothing at all.
Då fingo de tårarna i ögonen, alla dessa ståtliga köpmän, som voro så mycket rikare än han.  
Then tears came to their eyes, all these splendid merchants who were so much richer than he.
Han blev till sist rörd över att de sågo så ängsliga ut, och han eftersinnade om han inte på något sätt kunde hjälpa dem.  
He was at last moved to see them looking so anxious, and he pondered whether there was no way he could help them.
Och så kom han att tänka på den ärgiga slanten, som han nyss hade sett på stranden.  
And so he came to think of the corroded coin he had just seen on the shore.

Han gav sig till att springa framåt gatan, och lyckan var med honom, så att han kom till samma port, som han först hade råkat på.  
He set off running down the street, and luck was with him, so that he came to the very gate he had first happened upon.
Han rusade genom den och började leta efter den lilla ärggröna kopparslanten, som hade legat på stranden för en stund sedan.  
He rushed through it and began searching for the little verdigris-green copper coin that had lain on the shore a little while before.

Han fann den också mycket riktigt, men när han hade tagit upp den och ville skynda tillbaka inåt staden med den, såg han endast havet framför sig.  
He did indeed find it, but when he had picked it up and wanted to hurry back into the town with it, he saw only the sea before him.
Ingen stadsmur, ingen port, inga väktare, inga gator, inga hus syntes nu till, utan endast havet.  
No town wall, no gate, no guards, no streets, no houses were to be seen now — only the sea.

Pojken kunde inte hjälpa, att han fick tårarna i ögonen.  
The boy could not help it — tears came to his eyes.
Han hade trott i början, att det han såg inte var annat än en synvilla, men det hade han hunnit glömma.  
At first he had believed that what he saw was nothing but an illusion, but by now he had come to forget that.
Han hade bara tänkt på hur vackert allting var.  
He had only thought about how beautiful everything was.
Han kände riktigt djup sorg över att staden var försvunnen.  
He felt truly deep sorrow that the town had vanished.

I samma ögonblick vaknade herr Ermenrich och kom fram till honom.  
At that same moment Sir Ermenrich woke up and came over to him.
Men han hörde honom inte, utan storken måste stöta till honom med näbben för att göra sig bemärkt.  
But he did not hear him, so the stork had to nudge him with his beak to make himself noticed.
»Jag tror, att du står här och sover, du som jag,» sade herr Ermenrich.  
“I think you're standing here asleep, same as I was,” said Sir Ermenrich.

»Ack, herr Ermenrich!» sade pojken.  
“Oh, Sir Ermenrich!” said the boy.
»Vad var det för en stad, som nyss stod här?»  
“What town was that, standing here just now?”

»Har du sett en stad?» sade storken.  
“Have you seen a town?” said the stork.
»Du har sovit och drömt, som jag säger.»  
“You've been sleeping and dreaming, just as I said.”

»Nej, jag har inte drömt,» sade Tummetott, och han berättade för storken allt, vad han hade upplevat.  
“No, I have not been dreaming,” said Thumbietot, and he told the stork everything he had experienced.

Då sade herr Ermenrich: »Jag för min del, Tummetott, tror, att du har fallit i sömn här på stranden och drömt allt detta.  
Then Sir Ermenrich said: “For my own part, Thumbietot, I believe you have fallen asleep here on the shore and dreamed all this.
Men jag vill inte dölja för dig, att Bataki, korpen, som är den lärdaste av alla fåglar, en gång har berättat för mig, att på den här stranden förr i världen har legat en stad, som kallades Vineta.  
But I don't want to hide from you that Bataki the raven, who is the most learned of all birds, once told me that long ago a town called Vineta stood on this very shore.
> Vineta: Vineta is a legendary rich city said to have been swallowed by the Baltic Sea as punishment for its people's pride — a widespread Baltic-coast legend that Lagerlöf ties here to the real ruins of Visby.
Den var så rik och lycklig, att ingen stad någonsin har varit härligare, men dess invånare hängav sig olyckligtvis åt övermod och praktlystnad.  
It was so rich and happy that no town has ever been more splendid, but unfortunately its inhabitants gave themselves over to arrogance and a love of pomp.
Till straff för detta, säger Bataki, blev staden Vineta översvämmad av en stormflod och nersänkt i havet.  
As punishment for this, Bataki says, the town of Vineta was overwhelmed by a storm flood and sunk into the sea.
Men dess invånare kan inte dö, och inte heller förstöres deras stad.  
But its inhabitants cannot die, and neither can their town be destroyed.
Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme.»  
And one night every hundred years it rises up out of the sea in all its splendor, and lies on the earth's surface for exactly one hour.”

»Ja, så måste det vara,» sade Tummetott, »för detta har jag sett.»  
“Yes, that must be how it is,” said Thumbietot, “for this is what I have seen.”

»Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman i Vineta under tiden har fått sälja något till en levande varelse.  
“But when the hour is over, it sinks back into the sea again, unless a merchant in Vineta has in the meantime managed to sell something to a living creature.
Om du, Tummetott, bara hade haft en aldrig så liten slant att betala köpmännen, hade Vineta fått ligga kvar här på stranden, och dess människor hade fått leva och dö som andra människor.»  
If you, Thumbietot, had only had even the smallest coin to pay the merchants, Vineta would have been allowed to remain here on the shore, and its people would have been allowed to live and die like other people.”

»Herr Ermenrich,» sade pojken, »nu förstår jag varför ni kom och hämtade mig mitt i natten.  
“Sir Ermenrich,” said the boy, “now I understand why you came and fetched me in the middle of the night.
Det var därför, att ni trodde, att jag skulle kunna frälsa den gamla staden.  
It was because you believed I might be able to save the old town.
Jag är så ledsen, att det inte gick, som ni ville, herr Ermenrich.»  
I am so sorry that it did not turn out as you wished, Sir Ermenrich.”

Han satte händerna för ögonen och grät.  
He put his hands over his eyes and wept.
Det var inte gott att säga vem som såg mest bedrövad ut, pojken eller herr Ermenrich.  
It was hard to say who looked the more grieved, the boy or Sir Ermenrich.

Annandag påsk på eftermiddagen voro vildgässen och Tummetott ute på flykt.  
On the afternoon of Easter Monday, the wild geese and Thumbietot were out flying.
De foro fram över Gottland.  
They flew on over Gotland.
> Gottland (Gotland): «Gottland» is the older spelling of Gotland, the large Swedish island in the Baltic Sea — the setting for the rest of this chapter.

Den stora ön låg jämn och slät under dem.  
The great island lay flat and smooth beneath them.
Marken var rutig alldeles som i Skåne, och det fanns gott om både kyrkor och gårdar.  
The ground was checkered just as in Skåne, and there was no shortage of either churches or farms.
Men det var den skillnaden, att det låg flera lövängar mellan fälten här, och så voro inte gårdarna kringbyggda.  
But there was this difference, that more leafy meadows lay between the fields here, and the farms were not built around a courtyard.
Och några stora herrgårdar med gamla, tornprydda slott och vidsträckta parker fanns det alls inte.  
And there were no great manors at all, with old, tower-crowned castles and sprawling parks.

Vildgässen hade tagit vägen över Gottland för Tummetotts skull.  
The wild geese had taken the route over Gotland for Thumbietot's sake.
Han hade nu i två dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord.  
For two days now he had been quite unlike himself and had not spoken a single cheerful word.
Det kom sig därav, att han bara tänkte på den där staden, som på ett så besynnerligt sätt hade visat sig för honom.  
It came from the fact that he thought only of that town, which had shown itself to him in such a strange way.
Han hade aldrig sett något så vackert och präktigt, och han kunde inte förlika sig med att han inte hade fått rädda den.  
He had never seen anything so beautiful and splendid, and he could not reconcile himself to not having been able to save it.
Han var inte blödig av sig annars, men han riktigt sörjde över de sköna byggnaderna och de ståtliga människorna.  
He was not otherwise soft-hearted, but he truly grieved over the beautiful buildings and the splendid people.

Både Akka och gåskarlen hade sökt övertyga Tummetott, att han hade varit ute för en dröm eller en synvilla, men pojken ville inte höra på något sådant.  
Both Akka and the gander had tried to convince Thumbietot that he had merely had a dream or an illusion, but the boy would not hear of any such thing.
Han var så viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att ingen kunde rubba honom från denna övertygelse.  
He was so certain that he had truly seen what he had seen that no one could shake him from this conviction.
Han gick omkring så bedrövad, att hans reskamrater blevo oroliga för honom.  
He went about so grieved that his traveling companions grew worried about him.
> Archaic plural: «blevo»: «blevo» is the old plural preterite of «bli(va)» ('become'), agreeing with the plural subject «hans reskamrater» — the last of this chapter's archaic plural-verb spellings.

Just då pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit tillbaka till flocken.  
Just when the boy was most downcast, old Kaksi had come back to the flock.
Hon hade blivit kastad mot Gottland och hade måst resa över hela ön, innan hon av några kråkor hade fått höra, att reskamraterna befunno sig på Lilla Karlsön.  
She had been blown toward Gotland and had had to travel across the whole island before she learned from some crows that her companions were on Lilla Karlsön.
När Kaksi fick veta vad som felades Tummetott, sade hon helt plötsligt:  
When Kaksi learned what ailed Thumbietot, she suddenly said:

»Om Tummetott sörjer över en gammal stad, så kan vi snart trösta honom.  
“If Thumbietot is grieving over an old town, then we can comfort him soon enough.
Kom bara med, så ska jag föra er till en plats, som jag såg i går!  
Just come along, and I'll take you all to a place I saw yesterday!
Han ska inte länge behöva att vara bedrövad.»  
He won't need to be sad much longer.”

Därpå hade gässen tagit farväl av fåren, och nu voro de på väg till det ställe, som Kaksi ville visa Tummetott.  
Thereupon the geese had taken leave of the sheep, and now they were on their way to the place Kaksi wanted to show Thumbietot.
Så sorgsen han än var, kunde han inte låta bli att som vanligt titta ner på landet, som han for fram över.  
Sorrowful as he was, he could not help, as usual, looking down at the land he was flying over.

Han tyckte, att det såg ut, som om hela ön från början skulle ha varit en sådan där hög, brant klippa som Karlsön, fast mycket större förstås.  
He thought it looked as if the whole island had originally been just such a high, steep cliff as Karlsön, though of course much larger.
Men sedan hade den på något sätt blivit utplattad.  
But then it had somehow been flattened out.
Någon hade tagit en stor kavle och kavlat över den, som om den hade varit ett stycke deg.  
Someone had taken a great rolling pin and rolled it flat, as if it had been a piece of dough.
Inte för att den hade blivit alldeles jämn och slät som en brödkaka, det hade den visst inte.  
Not that it had become perfectly flat and smooth like a loaf of bread — it certainly had not.
Medan de hade farit utmed kusten, hade han på flera håll sett höga, vita kalkväggar med grottor och raukar, men på de flesta ställen voro de utplånade, och stranden sjönk oansenlig ner mot havet.  
While they had been flying along the coast, he had seen in several places high, white limestone walls with caves and sea-stacks, but in most places these had been worn away, and the shore sank inconspicuously down toward the sea.
> Raukar: «Raukar» are the tall limestone sea-stacks that Gotland's coast is famous for, carved by wave erosion out of the island's limestone cliffs.

På Gottland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag.  
On Gotland they had a beautiful, peaceful holiday afternoon.
Det rådde ett ljumt vårväder, träden hade stora knoppar, vårblommor klädde marken i lövängarna, popplarnas långa, tunna hängen svajade, och i de små trädgårdarna, som funnos vid var stuga, stodo krusbärsbuskarna alldeles gröna.  
A mild spring weather prevailed; the trees had large buds, spring flowers dressed the ground in the leafy meadows, the poplars' long, thin catkins swayed, and in the small gardens by every cottage the gooseberry bushes stood entirely green.

Värmen och vårknoppningen hade lockat ut människor på vägar och gårdar, och varhelst några av dem voro samlade, höllo de på att leka.  
The warmth and the budding of spring had lured people out onto roads and farmyards, and wherever a few of them were gathered, they were busy playing games.
Det var inte allenast barnen, som lekte, utan också de vuxna.  
It was not only the children who played, but the grown-ups too.
De kastade till måls med stenar, och de slogo bollar upp i luften med så granna lyror, att de nästan nådde till vildgässen.  
They threw stones at targets, and they struck balls up into the air with such fine bats that they almost reached the wild geese.
Det såg muntert och trevligt ut att se stort folk leka, och pojken skulle nog ha glatt sig åt det, om han hade kunnat glömma sin harm över att han inte hade kunnat rädda den gamla staden.  
It looked merry and pleasant to see grown people playing, and the boy would surely have taken delight in it if he had been able to forget his grief over not having been able to save the old town.

Han måste ändå erkänna, att detta var en vacker färd.  
Still, he had to admit that this was a beautiful journey.
Det fanns så mycket sång och ljud i luften.  
There was so much song and sound in the air.
Små barn lekte en ringlek och sjöngo till.  
Small children played a ring game and sang along.
Och frälsningsarmén var ute.  
And the Salvation Army was out.
> Frälsningsarmén: «Frälsningsarmén» is the Salvation Army, active in Sweden since 1887 — one of several real early-1900s Swedish social details (alongside the temperance «godtemplare» below) that Lagerlöf folds into the geography lesson.
Han såg en hel hop människor, klädda i svart och rött, sitta i en skogsbacke och spela på gitarrer och mässingsinstrument.  
He saw a whole crowd of people, dressed in black and red, sitting on a wooded slope playing guitars and brass instruments.
På en väg kom en stor skara människor.  
Along a road came a large crowd of people.
Det var godtemplare, som hade varit på lustfärd.  
They were temperance-society members who had been on an outing.
> Godtemplare: «Godtemplare» ('Good Templars') were members of a temperance order, the IOGT, a major social movement in early-1900s Sweden — recognizable here by their banners and songs.
Han kände igen dem på de stora fanorna med guldinskrifterna, som svajade över dem.  
He recognized them by the large banners with gold inscriptions waving over them.
Och sång på sång sjöngo de, så länge som han kunde höra dem.  
And song after song they sang, for as long as he could hear them.

Pojken kunde aldrig sedan tänka på Gottland utan att på samma gång tänka på lekar och sånger.  
The boy could never afterward think of Gotland without at the same time thinking of games and songs.

En lång stund hade han suttit och sett ner, men nu råkade han att lyfta ögonen.  
For a long while he had sat looking down, but now he happened to lift his eyes.
Det kan ingen beskriva hur häpen han blev.  
No one could describe how astonished he became.
Utan att han hade märkt det, hade gässen lämnat det inre av ön och farit västerut mot kusten.  
Without his having noticed it, the geese had left the interior of the island and flown westward toward the coast.
Nu låg det vida, blå havet framför honom.  
Now the wide, blue sea lay before him.
Men det var inte havet, som var märkvärdigt, utan en stad, som reste sig på havsstranden.  
But it was not the sea that was remarkable, but a town that rose up on the seashore.

Pojken kom österifrån, och solen hade börjat sjunka mot väster.  
The boy was coming from the east, and the sun had begun to sink toward the west.
När han närmade sig staden, stodo dess murar och torn och höga gavelhus och kyrkor alldeles svarta mot den ljusa aftonhimlen.  
As he drew near the town, its walls and towers and tall gabled houses and churches stood quite black against the bright evening sky.
Han kunde därför inte se hur det i verkligheten stod till med dem, och under ett par ögonblick trodde han, att detta var en lika präktig stad som den han hade sett under påsknatten.  
He could not therefore see what their true state really was, and for a couple of moments he believed this was just as splendid a town as the one he had seen on Easter night.

När han kom riktigt fram till den, såg han, att den var både lik och olik den där staden från havsbottnen.  
When he came right up to it, he saw that it was both like and unlike that town from the sea floor.
Det var samma skillnad, som om man ena dagen finge  
It was the same difference as if, on one day, a person were to

se en man klädd i purpur och smycken och en annan dag såge honom utblottad och i trasor.  
see a man dressed in purple and jewels, and on another day were to see him stripped bare and in rags.

Ja, den här staden hade nog en gång varit likadan som den, han satt och tänkte på.  
Yes, this town too had surely once been just like the one he sat thinking about.
Den här var också omgiven av en stadsmur med torn och portar.  
This one too was surrounded by a town wall with towers and gates.
Men tornen i denna staden, som hade fått förbliva på land, stodo taklösa, ihåliga och tomma.  
But the towers in this town, which had been allowed to remain on land, stood roofless, hollow, and empty.
Portarna voro utan dörrar, väktare och krigsknektar voro försvunna.  
The gates were without doors; the guards and soldiers were gone.
All den glänsande prakten var borta.  
All the gleaming splendor was gone.
Det var bara den nakna, gråa stenstommen, som fanns där.  
There was only the naked, gray stone frame left standing.

När pojken kom längre inöver staden, såg han, att den till största delen var bebyggd med små, låga hus, men här och där funnos kvar några höga gavelhus och några kyrkor, som voro från den gamla tiden.  
When the boy came farther into the town, he saw that it was for the most part built up with small, low houses, but here and there some tall gabled houses and a few churches remained from the old days.
Gavelhusens väggar voro vitmenade och alldeles utan prydnader, men därför att pojken så nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig förstå hur de hade varit smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit marmor.  
The gabled houses' walls were whitewashed and entirely without ornament, but because the boy had so recently seen the sunken town, he felt he understood how they had once been adorned: some with statues and others with black and white marble.
Och på samma sätt var det med de gamla kyrkorna.  
And it was the same with the old churches.
De flesta av dem voro taklösa med nakna innandömen.  
Most of them were roofless, with bare interiors.
Fönsteröppningarna stodo tomma, golven voro gräsbeväxta, och uppåt väggarna klättrade murgröna.  
The window openings stood empty, the floors were overgrown with grass, and ivy climbed up the walls.
Men nu visste han hur de en gång hade sett ut, att de hade varit täckta av bildverk och målningar, att koret hade ägt smyckat altare och gyllne kors, och att där hade rört sig präster, som hade varit klädda i guldskrudar.  
But now he knew how they had once looked — that they had been covered with carvings and paintings, that the choir had held an adorned altar and a golden cross, and that priests dressed in golden vestments had once moved about there.

Pojken såg också de smala gatorna, som voro nästan folktomma på helgdagseftermiddagen.  
The boy also saw the narrow streets, almost empty of people on the holiday afternoon.
Han visste, han, vilken ström av ståtliga människor, som en gång hade myllrat fram på dem.  
He knew, he did, what a stream of splendid people had once swarmed along them.
Han visste, att de hade varit som stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare.  
He knew that they had once been like great workshops, full of every kind of worker.

Men vad Nils Holgersson inte såg, det var, att staden än i dag var både vacker och märkvärdig.  
But what Nils Holgersson did not see was that the town was, even today, both beautiful and remarkable.
Han såg varken de trevliga kojorna vid bakgatorna med svarta väggar, vita knutar och röda pelargonier bakom de blanka fönsterrutorna eller de många, vackra trädgårdarna och alléerna eller skönheten hos de rankklädda ruinerna.  
He saw neither the pleasant cottages along the back streets, with black walls, white corner boards, and red geraniums behind the gleaming windowpanes, nor the many beautiful gardens and avenues, nor the beauty of the vine-clad ruins.
Hans ögon voro så fyllda av det förgångnas härlighet, att han inte kunde se något gott hos det nuvarande.  
His eyes were so filled with the glory of the past that he could not see anything good in the present.

Vildgässen foro ett par gånger fram och tillbaka över staden, för att Tummetott riktigt väl skulle få se allting.  
The wild geese flew back and forth over the town a couple of times, so that Thumbietot would really get to see everything properly.
Till sist sänkte de sig ner på det gräsbeväxta golvet i en ruinkyrka för att stanna där över natten.  
At last they settled down onto the grass-grown floor of a ruined church, to stay there for the night.

När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott ännu vaken och såg genom de brustna takvalven upp mot den blekröda aftonhimlen.  
When they had already settled down to sleep, Thumbietot was still awake, looking up through the broken roof-vaults at the pale-red evening sky.
Då han hade suttit där en stund tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över att han inte hade kunnat rädda den sjunkna staden.  
After he had sat there for a while, he thought that he no longer wanted to torment himself over not having been able to save the sunken town.

Nej, det ville han inte, sedan han hade fått se den här.  
No, he did not want to, now that he had gotten to see this one.
Om den staden, som han hade sett, inte hade fått sjunka ner på havsbottnen igen, så hade den kanske om någon tid blivit lika förfallen, som denna var.  
If the town he had seen had not been allowed to sink back down to the sea floor, then perhaps in time it too would have become as decayed as this one was.
Kanske skulle den inte ha kunnat motstå tiden och förgängelsen, utan snart ha stått med taklösa kyrkor och prydnadslösa hus och ödsliga, tomma gator såsom denna.  
Perhaps it would not have been able to withstand time and decay, and would soon have stood with roofless churches and unadorned houses and desolate, empty streets just like this one.
Då var det bättre, att den fanns kvar i all sin härlighet nere i det fördolda.  
Then it was better that it remained, in all its glory, down there hidden away.

»Det var bäst, att det gick, som det gick,» tänkte han.  
“It was best that things turned out as they did,” he thought.
»Om jag hade makt att rädda staden, tror jag inte, att jag ville göra det.»  
“If I had the power to save the town, I don't think I would want to do it.”
Sedan sörjde han inte mer över den saken.  
After that he grieved over the matter no more.

Och det är nog många av dem, som äro unga, som tänka på samma sätt.  
And there are surely many among the young who think the same way.
> Archaic plural present tense: «äro» ('are') and «tänka» ('think') are the old plural present-tense forms of «vara» and «tänka», used because their subject «många» is plural — modern Swedish uses «är» and «tänker» for every subject.
Men när människor bli gamla och ha fått vänja sig att vara nöjda med litet, då äro de mer glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på havsbottnen.  
But when people grow old and have learned to be content with little, then they are gladder of the Visby that exists than of a splendid Vineta on the sea floor.
> Visby: Visby, on Gotland, was a rich medieval Hanseatic trading town; its ruined churches and city wall, still standing today, are the real-world model for the ruined town Nils sees in this chapter.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.