# The Wonderful Adventures of Nils, The Crows

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch16. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch16.json.


LERKRUKAN.  
THE CLAY JAR.

I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Sunnerbo.  
In the southwestern corner of Småland lies a district called Sunnerbo.
> «härad» — a hundred: A «härad» is an old Swedish administrative district, roughly a 'hundred' — smaller than a province («landskap») but larger than a parish. Sunnerbo is a real härad in southern Småland, and this book doubles as a geography lesson in it.
Det är ett ganska slätt och jämnt land, och den, som ser det på vintern, när det är täckt med snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön utbreda sig plöjda trädesmarker, gröna rågåkrar och slagna klövervallar, såsom det brukar vara i slättbygder.  
It is a rather flat and level land, and anyone who sees it in winter, when it is covered with snow, cannot help imagining that beneath the snow lie spread out plowed fallow fields, green rye fields, and mown clover meadows, as is usual in flat farmland.
Men när snön äntligen töar bort i Sunnerbo i början av april, visar det sig, att det, som ligger gömt under den, inte är annat än torra sandhedar, nakna klipphällar och stora, sanka mossar.  
But when the snow finally thaws away in Sunnerbo at the beginning of April, it turns out that what lies hidden beneath it is nothing but dry sand heaths, bare rock outcrops, and great, marshy bogs.
Åkrar finns det nog här och där, men de äro så obetydliga, att man knappt lägger märke till dem, och små gråa eller röda bondstugor finns det också, men de ligga gärna instuckna i något björkhult, nästan som om de vore rädda för att visa sig.  
There are fields here and there, to be sure, but they are so insignificant that one hardly notices them, and there are small gray or red farm cottages too, but they tend to be tucked away in some birch grove, almost as if they were afraid to show themselves.

Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är så vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till motsatta sidan.  
Where Sunnerbo district borders on Halland, there is a sand heath so vast that anyone standing at one edge cannot see across to the opposite side.
På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där.  
Over the whole heath nothing grows but heather, and it would not be easy, either, to get other plants to thrive there.
> «ljung» — heather: «Ljung» is heather, the low woody shrub that blankets Swedish heaths. The chapter's landscape — Sunnerbo's ljunghed, 'heather heath' — is real terrain in southern Småland, sandy and poor compared to the rich flatland of Skåne the boy crossed earlier.
Allra först finge man då rota ut ljungen, för med den förhåller det sig så, att fastän den bara har en liten förkrympt stam, små förkrympta grenar och torra, förkrympta blad, inbillar den sig, att den är ett träd.  
First of all one would have to root out the heather, for the truth about it is that although it has only a small stunted stem, small stunted branches, and dry, stunted leaves, it imagines that it is a tree.
Därför bär den sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder ut sig skogvis över vida sträckor, håller troget ihop och kommer alla främmande växter, som vilja tränga in på dess område, att dö ut.  
So it behaves just like the real trees, spreading out in forest-fashion over wide stretches, holding faithfully together, and causing every foreign plant that tries to force its way into its territory to die out.

Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg, stenig ås, som stryker fram mittöver den.  
The only spot on the heath where the heather does not reign supreme is a low, stony ridge that runs right across it.
Där finns det både enbuskar, rönnar och några stora, vackra björkar.  
There one finds both juniper bushes, rowans, and a few large, beautiful birches.
På den tiden, när Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade av en eller annan anledning flyttat därifrån.  
At the time when Nils Holgersson traveled about with the wild geese, there was also a cottage there with a little patch of cleared ground around it, but the people who had once lived there had, for one reason or another, moved away from it.
Den lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad.  
The little cottage stood empty, and the field lay untilled.

När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren.  
When the people had moved away from the cottage, they had closed the damper, fastened the window hooks, and locked the door.
Men de hade inte tänkt på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa.  
But they had not thought of the fact that one pane in the window was broken and merely stuffed up with a rag.
Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den.  
After a couple of summers' rain showers that rag had rotted and sunk together, and at last a crow succeeded in picking it away.

Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk.  
For the ridge on the heather heath was not so desolate as one might think, but was inhabited by a great crow-folk.
Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där.  
Naturally, the crows did not live there the whole year round.
De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna foro de från den ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo härad och levde av ägg, bär och fågelungar, men varje vår, när de skulle bygga bo och lägga ägg, kommo de tillbaka till ljungheden.  
They moved abroad in the winter; in the autumns they went from one field to another all over Götaland gathering grain; in the summers they spread out to the farms in Sunnerbo district and lived on eggs, berries, and fledglings; but every spring, when they were to build their nests and lay eggs, they came back to the heather heath.
> Archaic plural: «foro»: «Foro» is the old plural preterite of «fara» ('to go/travel') — 1906 written Swedish still marked plural verbs when the subject was plural, a distinction spoken Swedish had already dropped and later spelling reform (1906) also erased. Modern Swedish would just say «for».

Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, som hette Garm Vitfjäder, men aldrig kallades annat än Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, därför att han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och inte dugde till annat än att göra narr av.  
The one who picked the rag out of the window was a male crow named Garm Whitefeather, but he was never called anything but Fumle or Drumle or simply Fumle-Drumle, because he always behaved foolishly and clumsily and was good for nothing but being made fun of.
Fumle-Drumle var större och starkare än någon annan av kråkorna, men det hjälpte honom inte det minsta, utan han var och förblev ett åtlöje.  
Fumle-Drumle was bigger and stronger than any other of the crows, but that did not help him in the least; he was and remained a laughingstock.
Inte heller båtade det honom, att han var av en mycket god ätt.  
Nor did it profit him that he came of a very good lineage.
Om allt hade gått rätt till, borde han till och med ha varit anförare för hela flocken, därför att den värdigheten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av Vitfjädrarna.  
If everything had gone as it should, he ought even to have been leader of the whole flock, because that dignity had, since time immemorial, belonged to the eldest of the Whitefeathers.
Men långt innan Fumle-Drumle var född, hade makten gått ifrån hans släkt och innehades nu av en grym och vild kråka, som hette Vind-Ile.  
But long before Fumle-Drumle was born, power had passed away from his family and was now held by a cruel and savage crow named Wind-Ile.

Det där maktombytet berodde på att kråkorna på Kråkåsen hade fått lust att ändra levnadssätt.  
That change of power came about because the crows on Kråkåsen had taken a fancy to change their way of life.
Det kan nog hända, att mången tror, att allt, vad kråka heter, lever på samma vis, men detta är alldeles oriktigt.  
It may well be that many think that everything called a crow lives in the same way, but that is quite wrong.
Det finns hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att de bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra, som föra ett riktigt rövarliv, som kasta sig över ungharar och småfåglar och plundra vartenda fågelbo, som de få syn på.  
There are whole crow-folks who lead an honest life, that is to say, who eat only seeds, worms, grubs, and animals already dead, and there are others who lead a real robber's life, who fall upon young hares and small birds and plunder every bird's nest they catch sight of.

De gamla Vitfjädrarna hade varit stränga och måttliga, och så länge som de hade anfört flocken, hade de tvungit kråkorna att uppföra sig så, att andra fåglar inte hade något ont att säga om dem.  
The old Whitefeathers had been strict and moderate, and as long as they had led the flock, they had forced the crows to behave so that other birds had nothing bad to say about them.
Men kråkorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem.  
But the crows were numerous, and poverty was great among them.
> Archaic plural: «voro»: «Voro» is the old plural form of «var» ('were'), from «vara». Pre-reform Swedish conjugated verbs for number as well as person; you'll see «voro», «äro», «hade» beside singular equivalents throughout this text.
De stodo inte i längden ut med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjädrarna och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare, som tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre.  
They could not in the long run endure leading so strict a life, but rebelled against the Whitefeathers and gave power to Wind-Ile, who was the worst nest-plunderer and robber imaginable, unless his wife, Wind-Kåra, was even worse.
Under deras styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu voro mer fruktade än duvhökar och berguvar.  
Under their rule the crows had begun to lead such a life that they were now more feared than goshawks and eagle owls.

Fumle-Drumle hade naturligtvis ingenting att säga i flocken.  
Fumle-Drumle, of course, had no say at all in the flock.
Alla voro ense om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte kunde duga till anförare.  
Everyone agreed that he did not in the least take after his ancestors, and that he could not be fit to be a leader.
Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte ständigt hade gjort nya dumheter.  
No one would have spoken of him at all, had he not constantly done fresh foolish things.
Några, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka för Fumle-Drumle, att han var en sådan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kåra nog inte låtit honom, som var av den gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken.  
Some who were really wise said now and then that it was perhaps lucky for Fumle-Drumle that he was such a helpless wretch, otherwise Wind-Ile and Kåra would surely not have let him, who was of the old chieftain lineage, stay on with the flock.

Nu voro de däremot rätt vänliga mot honom och togo honom gärna med sig på sina jakter.  
As it was, they were, on the contrary, quite friendly to him and gladly took him along on their hunts.
Där kunde alla märka hur mycket skickligare och djärvare de voro än han.  
There everyone could notice how much more skillful and bold they were than he.

Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt förvånade.  
None of the crows knew that it was Fumle-Drumle who had picked the rag out of the window, and had they known it, they would have been unbelievably astonished.
En sådan djärvhet som att närma sig en människoboning hade de inte tilltrott honom.  
Such boldness as approaching a human dwelling they had not credited him with.
Själv förteg han saken mycket noga och hade sina goda skäl därtill.  
He himself kept the matter carefully secret and had his good reasons for doing so.
Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna redan sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad.  
Ile and Kåra always treated him well by day, and while the others were present, but on one very dark night, when his comrades were already sitting on the night-perch, he had been set upon by a couple of crows and nearly killed.
> Archaic plural: «sutto»: «Sutto» is the old plural preterite of «sitta» ('to sit') — again marking that the subject (the comrades) is plural, a form modern Swedish no longer uses.
Efter detta flyttade han sig var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.  
After that he moved, every evening once it had grown dark, from his usual sleeping place into the empty cottage.

Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd.  
It happened now one afternoon, when the crows already had their nests in order on Kråkåsen, that they made a remarkable find.
Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hörnet av heden.  
Wind-Ile, Fumle-Drumle, and a couple of others had flown down into a large pit that lay in one corner of the heath.
Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den.  
The pit was nothing but a gravel pit, but the crows could not content themselves with so simple an explanation, and kept flying down into it and turning over every grain of sand to find out why the people had dug it.
Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus ner från ena sidan.  
Just as the crows were walking about there, a mass of gravel came crashing down from one side.
De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, som var stängd med ett trälock.  
They hurried over and had the good luck to find, among the fallen stones and tufts, a rather large clay jar closed with a wooden lid.
> «lerkruka» — clay jar: A «lerkruka» is an earthenware jar — the buried pot of silver coins that drives this chapter's plot, and gives its old section-heading title, «Lerkrukan».
De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.  
They naturally wanted to know if there was anything in it, and they tried both to peck a hole in the jar and to pry up the lid, but neither succeeded.

De stodo helt rådlösa och betraktade krukan, när de hörde någon säga: »Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?»  
They stood quite at a loss, gazing at the jar, when they heard someone say: “Shall I come down and help you, crows?”
De sågo hastigt upp.  
They looked up quickly.
På kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem.  
On the edge of the pit sat a fox, looking down at them.
Han var en av de vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett.  
He was one of the handsomest foxes, both in color and form, that they had ever seen.
Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.  
The only fault with him was that he had lost one ear.

»Om du har lust att göra oss en tjänst,» sade Vind-Ile, »ska, vi inte säga nej.»  
“If you care to do us a service,” said Wind-Ile, “we won’t say no.”
På samma gång flögo både han och de andra upp ur gropen.  
At the same moment both he and the others flew up out of the pit.
Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna den, han heller.  
The fox jumped down in their place, bit at the jar and pulled at the lid, but he could not open it either.

»Kan du fundera ut vad som finns i den ?» sade Vind-Ile.  
“Can you figure out what is in it?” said Wind-Ile.
Räven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt.  
The fox rolled the jar back and forth and listened attentively.
»Det kan inte vara annat än silverpengar,» sade han.  
“It can’t be anything but silver money,” he said.

Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig.  
This was more than the crows had expected.
»Tror du, att det kan vara silver?» sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska så mycket som silverpengar.  
“Do you think it can be silver?” they said, and their eyes were nearly popping out of their heads with greed, for however strange it may sound, there is nothing in the world that crows love as much as silver money.
> Archaic plural: «höllo»: «Höllo» is the old plural preterite of «hålla» ('to hold'); here idiomatically 'their eyes were about to fall out' — «hålla på att» + infinitive means 'to be on the verge of doing something'.

»Hör hur de skramlar!» sade räven och rullade krukan runt en gång till.  
“Hear how they rattle!” said the fox, and rolled the jar around once more.
»Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem.»  
“I simply can’t understand how we’re to get at them.”
— »Nej, det blir väl omöjligt,» sade kråkorna.  
—“No, it will surely be impossible,” said the crows.
> Em dash marks a new speaker: Swedish dialogue often opens a line with an em dash (—) instead of quotation marks to signal a new speaker taking a turn, alongside the guillemets »…» that close each spoken sentence.
Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet och funderade.  
The fox stood rubbing his head against his left leg and pondering.
Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom.  
Perhaps he might now succeed, with the crows’ help, in becoming master of that little fellow who always escaped him.
»Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er,» sade räven.  
“I do know of someone who could open the jar for you,” said the fox.
— »Säg det då!  
—“Tell us, then!
Säg det!» ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i gropen.  
Tell us!” cried the crows, and were so eager that they flapped down into the pit.
— »Det ska jag göra, bara ni först lovar att gå in på mina villkor,» sade han.  
—“That I will do, only if you first promise to agree to my terms,” said he.

Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem.  
The fox now told the crows about Thumbietot, and told them that if they could bring him to the heath, then he would surely open the jar for them.
Men som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna.  
But as payment for this advice he demanded that they hand Thumbietot over to him as soon as he had gotten them the silver money.
Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.  
The crows had no reason to spare Thumbietot, so they agreed to the bargain at once.

Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig.  
All this was easily agreed upon, but it was harder to find out where Thumbietot and the wild geese were.

Vind-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka.  
Wind-Ile himself set off with fifty crows and said that he would soon be back.
Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.  
But one day passed after another without the crows on Kråkåsen catching a glimpse of him.

Vildgässen voro uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland.  
The wild geese were up at first dawn so as to manage to get a bit of food before they were to start on the journey up toward Östergötland.
Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av.  
The islet in Gåsfjärden, where they had slept, was small and bare, but in the water around it there were plants they could eat their fill of.
Värre var det för pojken.  
It was worse for the boy.
Han var inte i stånd att finna något ätbart.  
He was not able to find anything edible.

När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föllo hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde mittför klippholmen.  
As he stood there hungry and chilly with the morning cold, looking about him in every direction, his eyes fell on a couple of squirrels playing on a wooded point opposite the rocky islet.
Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av sitt vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.  
He wondered whether the squirrels still had any of their winter store left, and he asked the white gander to carry him over to the point so that he might beg a couple of hazelnuts from them.

Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till träd, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken.  
The big white one at once swam across the sound with him, but as ill luck would have it, the squirrels were having such fun chasing each other from tree to tree that they paid no attention to the boy.
I stället drogo de sig längre inåt dungen.  
Instead, they drew farther in among the trees.
Han skyndade efter och kom snart ur sikte för gåskarlen, som låg kvar vid stranden.  
He hurried after them and soon was out of sight of the gander, who stayed behind on the shore.

Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom bakifrån och försökte lyfta upp honom.  
The boy waded forward among some clumps of wood anemones that were so tall they reached clear up to his chin, when he felt someone seize him from behind and try to lift him up.
Han vände sig om och såg, att en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning.  
He turned around and saw that a crow had gripped hold of his shirt collar.
Han sökte rycka sig lös, men innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.  
He tried to tear himself loose, but before he had managed it, yet another crow rushed up, dug its claws into one of his stockings, and pulled him over.

Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par kråkor.  
If Nils Holgersson had called for help at once, the white gander could certainly have freed him, but the boy supposed he ought to be able to manage on his own against a couple of crows.
> «reda sig» — to manage/cope: «Reda sig» is a reflexive particle verb meaning 'to manage', 'to cope on one's own' — the boy's fatal overconfidence in this chapter turns on this one idiom.
Han sparkade och slog, men kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i luften med honom.  
He kicked and struck out, but the crows did not let go their hold, and they managed to lift him up into the air.
Härvid foro de så ovarsamt fram, att hans huvud stötte mot en gren.  
In doing so they flew so carelessly that his head struck against a branch.
Han fick ett hårt slag över hjässan, det svartnade för hans ögon, och han miste sansen.  
He got a hard blow on the crown of his head, everything went black before his eyes, and he lost consciousness.

När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt över jorden.  
When he opened his eyes again, he found himself high above the earth.
Han återkom långsamt till medvetande, och i början visste han varken var han var eller vad han såg.  
He slowly regained consciousness, and at first he knew neither where he was nor what he saw.
När han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd av grönt och brunt i stora, oregelbundna fasoner.  
When he looked down, it seemed to him that beneath him there spread out an immensely large, woolly rug, woven of green and brown in great, irregular patterns.
Mattan var mycket tjock och präktig, men han tyckte, att det var synd, att den var så illa medfaren.  
The rug was very thick and splendid, but he thought it a pity that it was so badly worn.
Den var riktigt trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen voro stora flikar bortryckta.  
It was quite tattered; long tears ran through it, and in places great pieces were torn away.
Och det märkvärdigaste var, att den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och revorna i mattan framskimrade blankt och glänsande glas.  
And the strangest thing was that it seemed to lie spread out over a mirrored floor, for beneath the holes and tears in the rug there shimmered smooth, glittering glass.

Vad pojken därnäst lade märke till, var, att solen kom upprullande på himlen.  
The next thing the boy noticed was that the sun came rolling up in the sky.
Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld.  
At once the mirrored glass beneath the holes and tears in the rug began to glitter in red and gold.
Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad åt de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som han såg.  
It looked very splendid, and the boy was glad at the beautiful shifting colors, although he did not quite understand what it was he saw.
Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han, att den stora mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön barrskog och brun, naken lövskog, och att hålen och revorna voro blänkande fjärdar och småsjöar.  
But now the crows descended, and all at once he noticed that the great rug beneath him was the earth, which here was clothed in green evergreen forest and brown, bare deciduous woods, and that the holes and tears were glittering bays and small lakes.

Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften, hade han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tygstycke.  
He remembered that the first time he had traveled up in the air, he had thought that the land of Skåne looked like a checkered piece of cloth.
Men det här, som liknade en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett land?  
But this, which resembled a torn-up rug — what kind of land could it be?

Han började göra sig en massa frågor.  
He began asking himself a great many questions.
Varför satt han inte på den vita gåskarlens rygg?  
Why was he not sitting on the white gander’s back?
Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom?  
Why was a great swarm of crows flying around him?
Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?  
And why was he being jerked and flung this way and that, so that he was nearly coming apart?

Så blev alltsammans klart för honom på en gång.  
Then it all became clear to him at once.
Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor.  
He had been carried off by a couple of crows.
Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland.  
The white gander lay waiting back on the shore, and the wild geese were to travel up toward Östergötland today.
Själv fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig.  
He himself was being carried southwest — that he understood from the fact that he had the sun’s disk behind him.
Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.  
And the great forest rug lying beneath him was surely Småland.

»Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om honom?» tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka till vildgässen.  
“How will it go now with the white gander, when I can’t take care of him?” thought the boy, and began shouting at the crows to carry him straight back to the wild geese.
Han var inte en smul orolig för sin egen del.  
He was not the least bit worried on his own account.
Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort honom.  
He believed it was out of sheer mischief that they were carrying him off.

Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo framåt, så fort de förmådde.  
The crows paid not the least attention to his demands, but flew on as fast as they were able.
Men om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, som betyder: »Se opp!  
But after a while one of them clapped its wings in the manner that means: “Look out!
Fara!»  
Danger!”
Strax därpå döko de ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade kunnat få syn på honom.  
Directly after, they dove down into a spruce forest, pushed between the twiggy branches clear down to the forest floor, and set the boy down under a thick spruce, where he was so well hidden that not even a falcon could have caught sight of him.

Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken med näbbarna riktade mot honom för att vakta honom.  
Fifty crows lined up around the boy with their beaks pointed at him to guard him.
»Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har för mening med att föra bort mig,» sade han.  
“Now perhaps I can find out, crows, what you mean by carrying me off,” he said.
Men han fick knappast tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: »Tig du bara!  
But he had scarcely finished speaking before a big crow hissed at him: “Just be quiet!
Annars hackar jag ut ögonen på dig.»  
Or I’ll peck your eyes out.”

Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att göra än att lyda.  
It was clear that the crow meant what she said, and the boy had nothing else to do but obey.
Så satt han där och stirrade på kråkorna, och kråkorna stirrade på honom.  
So he sat there staring at the crows, and the crows stared at him.

Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem.  
The longer he looked at them, the less he liked them.
Det var fasligt vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände till bad eller inoljning.  
It was dreadful how dusty and ill-kept their feather coats were, quite as if they knew nothing of bathing or oiling.
> «fjäderskrud» — feather coat: «Fjäderskrud» (literally 'feather costume/attire') is a literary word for a bird's plumage — the elevated, slightly ceremonial vocabulary Lagerlöf uses even when describing dirty, disreputable crows.
Tårna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna.  
Their toes and claws were dirty with caked-on earth, and there were bits of stale food stuck in the corners of their beaks.
Detta var annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han.  
These were a different sort of bird from wild geese, he noticed that.
Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.  
He thought they had cruel, greedy, watchful, and bold looks, quite like scoundrels and tramps.

»Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för,» tänkte han.  
“It’s certainly a real gang of robbers I’ve fallen in with,” he thought.
> «rövarpack» — gang of robbers: «Rövarpack» compounds «rövare» ('robber') with the pejorative collective suffix «-pack» ('pack', as in a pack of wolves) — a contemptuous label, not a neutral one.

I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig.  
At that same moment he heard the wild geese’s calling cry above him.
»Var är du?  
“Where are you?
Här är jag.  
Here I am.
Var är du?  
Where are you?
Här är jag.»  
Here I am.”

Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom, men innan han hann att svara dem, väste den stora kråkan, som tycktes vara anförare för bandet, i hans öra: »Tänk på dina ögon!»  
He understood that Akka and the others had set out to search for him, but before he had time to answer them, the big crow, who seemed to be leader of the band, hissed in his ear: “Think of your eyes!”
Och det var inte annat för honom att göra än att tiga.  
And there was nothing else for him to do but keep silent.

Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara tillfälligtvis kommit att fara över denna skog.  
The wild geese could not have known that he was so near them, but must only have happened to fly over this forest.
Han hörde deras rop ett par gånger till; sedan dog det bort.  
He heard their cries a couple of times more; then they died away.
»Ja, nu måste du reda dig på egen hand, Nils Holgersson,» sade han då till sig själv.  
“Well, now you must manage on your own, Nils Holgersson,” he then said to himself.
»Nu får du visa om du har lärt dig något under de här veckorna i vildmarken.»  
“Now you’ll get to show whether you’ve learned anything during these weeks in the wilds.”

En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också nu tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: »Är det ingen av er kråkor, som är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg?  
A little while later the crows made as if to break camp, and since they now also seemed to intend carrying him along in the same way as before, one holding his shirt collar and one his stocking, the boy said: “Isn’t there one of you crows strong enough to carry me on her back?
Ni har redan farit så illa fram med mig, att det känns, som om jag vore itu.  
You’ve already handled me so roughly that it feels as if I were coming apart.
Låt mig bara rida!  
Just let me ride!
Jag ska inte kasta mig ner från kråkryggen, det lovar jag er.»  
I won’t throw myself off the crow’s back, I promise you that.”

»Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,» sade anföraren, men nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjäder i vingen, fram och sade: »Det vore väl bättre för oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel än halv, och därför ska jag försöka bära honom på ryggen.»  
“Don’t think we care how you feel,” said the leader, but now the biggest of the crows, a ruffled and clumsy one with a white feather in its wing, came forward and said: “It would surely be better for all of us, Wind-Ile, if Thumbietot arrived whole rather than in pieces, and so I’ll try to carry him on my back.”
— »Om du orkar, Fumle-Drumle, så är det inte mig emot,» sade Vind-Ile.  
—“If you can manage it, Fumle-Drumle, it’s no objection of mine,” said Wind-Ile.
»Men tappa inte bort honom!»  
“But don’t lose him!”

Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände sig riktigt nöjd igen.  
With this much had already been gained, and the boy felt quite pleased again.
»Inte är det lönt att förlora humöret, därför att jag har blivit bortstulen av kråkorna,» tänkte han.  
“There’s no use losing my temper just because I’ve been stolen away by crows,” he thought.
»De stackarna ska jag väl komma till rätta med.»  
“I’ll surely manage those poor wretches somehow.”

Kråkorna flögo allt fortfarande mot sydväst fram över Småland.  
The crows still kept flying southwest onward over Småland.
Det var en präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höllo som bäst på att sjunga sina friarvisor.  
It was a splendid morning, sunny and calm, and the birds down on the earth were in the midst of singing their courting songs.
> Archaic plural again: «höllo»: Another instance of the pre-reform plural preterite of «hålla» — «höllo på att sjunga» = 'were in the midst of singing'.
I en hög, mörk skog satt själva trasten med hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag på slag.  
In a tall, dark forest, the thrush himself sat with drooping wings and swollen throat up in a spruce top, trilling note after note.
»Vad du är vacker!  
“How beautiful you are!
Vad du är vacker!  
How beautiful you are!
Vad du är vacker!» sjöng han.  
How beautiful you are!” he sang.
»Ingen är så vacker.  
“No one is so beautiful.
Ingen är så vacker.  
No one is so beautiful.
Ingen är så vacker.»  
No one is so beautiful.”
Och så snart som han hade slutat denna visa, började han den på nytt.  
And as soon as he had finished this song, he began it anew.

Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett par gånger och märkte, att trasten inte kunde någon annan, satte han båda händerna som en lur för munnen och ropade neråt: »Det där har vi hört förr.  
But the boy was just then flying over the forest, and when he had heard the song a couple of times and noticed that the thrush knew no other, he put both hands like a horn to his mouth and called down: “We’ve heard that before.
Det där har vi hört förr.»  
We’ve heard that before.”
— »Vem är det?  
—“Who is it?
Vem är det?  
Who is it?
Vem är det?  
Who is it?
Vem gör narr av mig?» frågade trasten och försökte få syn på den, som ropade.  
Who is making fun of me?” asked the thrush, trying to catch sight of whoever was calling.
— »Det är Kråkrövad, som gör narr av din visa,» svarade pojken.  
—“It’s Crow-Snatched making fun of your song,” answered the boy.
Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade: »Akta dina ögon, Tummetott!»  
The crow-chief turned his head at once and said: “Mind your eyes, Thumbietot!”
Men pojken tänkte: »Nej, det bryr jag mig inte om.  
But the boy thought: “No, I don’t care about that.
Jag vill just visa dig, att jag inte är rädd för dig.»  
I mean to show you that I’m not afraid of you.”

Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar fanns det överallt.  
Ever farther inland they flew, and there were forests and lakes everywhere.
I en björkhage satt skogsduvan på en naken gren, och framför henne stod duvhannen.  
In a birch grove the wood pigeon sat on a bare branch, and before her stood the male pigeon.
Han blåste upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde och sänkte kroppen, så att bröstfjädrarna brusade mot grenen.  
He puffed up his feathers, arched his neck, raised and lowered his body so that his breast feathers rustled against the branch.
Under tiden kuttrade han: »Du, du, du är den vackraste i skogen.  
Meanwhile he cooed: “You, you, you are the loveliest in the forest.
Ingen i skogen är så vacker som du, du, du.»  
No one in the forest is as lovely as you, you, you.”

Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvhannen, kunde han inte hålla sig tyst.  
But the boy went flying past overhead, and when he heard the male pigeon, he could not keep silent.
»Tro honom inte!  
“Don’t believe him!
Tro honom inte!» ropade han.  
Don’t believe him!” he cried.

»Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?» kuttrade duvhannen och försökte att få syn på den, som hade skrikit till honom.  
“Who, who, who is it that’s lying about me?” cooed the male pigeon, trying to catch sight of whoever had called out to him.
»Det är Kråktagen, som ljuger på dig,» svarade pojken.  
“It’s Crow-Snatched, who’s lying about you,” answered the boy.
Återigen vände Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom, sade: »Låt honom prata, så tror småfåglarna, att vi kråkor har blivit kvicka och roliga fåglar!»  
Again Wind-Ile turned his head toward the boy and ordered him to be silent, but Fumle-Drumle, who was carrying him, said: “Let him talk — then the little birds will think we crows have become witty and amusing birds!”
— »De är väl inte så dumma heller,» sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, för sedan lät han pojken ropa, så mycket han ville.  
—“They’re maybe not so foolish, either,” said Wind-Ile, but he rather liked the idea, for after that he let the boy shout as much as he liked.

Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram över, men det fanns förstås också både kyrkor och kyrkbyar och småkojor i skogsbrynet.  
Forest and woodland was mostly what they flew over, but there were, of course, also churches and church villages and little cabins at the forest’s edge.
På ett ställe sågo de en gammal trevlig herrgård.  
At one spot they saw a pleasant old manor house.
Den låg med skogen bakom sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i trädgården.  
It lay with the forest behind it and the lake in front, had red walls and a broken roof, huge maples around the yard, and big, straggly gooseberry bushes in the garden.
Överst på väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton hördes in till honan, som låg på ägg i holken i päronträdet.  
At the very top of the weathervane sat the starling, singing so that every note carried in to the female, who lay on her eggs in the nest box in the pear tree.
»Vi har fyra små vackra ägg,» sjöng staren.  
“We have four pretty little eggs,” sang the starling.
»Vi har fyra små vackra, runda ägg.  
“We have four pretty little round eggs.
Vi har hela boet fullt av präktiga ägg.»  
We have a whole nest full of splendid eggs.”

När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården.  
When the starling was singing the song for the thousandth time, the boy flew over the yard.
Han satte händerna för munnen som ett rör och ropade: »Skatan ska ta dem.  
He put his hands to his mouth like a tube and called: “The magpie will get them.
Skatan ska ta dem.»  
The magpie will get them.”

»Vem är det, som vill skrämma mig?» frågade staren och flaxade oroligt med vingarna.  
“Who is it that wants to frighten me?” asked the starling, flapping his wings anxiously.
— »Det är Kråkfångad, som skrämmer dig,» sade pojken.  
—“It’s Crow-Caught, who’s frightening you,” said the boy.
Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom.  
This time the crow-chief did not try to silence him.
I stället hade både han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.  
Instead, both he and the whole flock had such fun that they cawed with satisfaction.

Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar.  
The farther inland they came, the bigger the lakes grew, and the richer they became in islands and points of land.
Och på en sjöstrand stod andraken och krumbuktade sig för andhonan.  
And on a lakeshore stood the drake, preening himself before the duck.
»Jag ska vara dig trogen i alla mina dar.  
“I’ll be true to you all my days.
Jag ska vara dig trogen i alla mina dar,» sade andraken.  
I’ll be true to you all my days,” said the drake.
— »Varar inte till sommarns slut,» skrek pojken, som for förbi.  
—“Won’t last till summer’s end,” shouted the boy, flying past.
— »Vad är du för en?» ropade andraken.  
—“Who are you, then?” called the drake.
— »Jag heter Kråkstulen,» skrek pojken.  
—“My name is Crow-Stolen,” shouted the boy.

Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage.  
At midday the crows landed in a pasture.
De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något.  
They flew about getting food for themselves, but none of them thought of giving the boy anything.
Så kom Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som det satt några röda nypon på.  
Then Fumle-Drumle came flying up to the chief with a twig from a thorn bush that had a few red rosehips on it.
»Här ska du få, Vind-Ile,» sade han.  
“Here, you shall have this, Wind-Ile,” he said.
»Det är vacker mat, som passar åt dig.»  
“It’s fine food, well suited to you.”
Vind-Ile fnyste föraktligt.  
Wind-Ile snorted scornfully.
»Tror du, att jag vill äta gamla torra nypon?» sade han.  
“Do you think I want to eat old dry rosehips?” he said.
— »Och jag, som trodde, att du skulle bli glad åt dem!» sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten liksom i missmod.  
—“And here I thought you’d be glad to have them!” said Fumle-Drumle, and tossed the rosehip twig away as if in disappointment.
Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.  
But it fell down right in front of the boy, and he was not slow to grab hold of it and eat his fill.

När kråkorna hade ätit, började de att prata.  
When the crows had eaten, they began to talk.
»Vad tänker du på, Vind-Ile?  
“What are you thinking about, Wind-Ile?
Du är så tyst i dag,» sade en av dem till anföraren.  
You’re so quiet today,” said one of them to the leader.
— »Jag tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, som hon gömde under ett lagårdsgolv.  
—“I’m thinking that in this district there once lived a hen who was very fond of her mistress, and to give her real joy went and laid a clutch of eggs, which she hid under a barn floor.
Hela tiden hon ruvade äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt kycklingarna.  
The whole time she brooded the eggs, she rejoiced at the thought of how glad the mistress would be over the chicks.
Matmodern undrade förstås var hönan höll till en så lång tid.  
The mistress, of course, wondered where the hen was keeping herself for so long a time.
Hon sökte henne, men fann henne inte.  
She searched for her but did not find her.
Kan du gissa, Långnäbb, vem som fann henne och äggen?»  
Can you guess, Long-Beak, who found her and the eggs?”

»Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande.  
“I think I can guess it, Wind-Ile, but when you have told about this, I’ll tell something similar.
Kommer ni ihåg den stora, svarta kattan i Hinneryds prästgård?  
Do you remember the big black cat at Hinneryd parsonage?
Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem.  
She was displeased with the master’s household, because they always took the newborn kittens from her and drowned them.
Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack  
Only once did she manage to keep them hidden, and that was when she had put them in a haystack

ute i marken.  
out in the field.
Hon var nog så nöjd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än hon.»  
She was, to be sure, quite pleased with the kittens, but I think I got more joy out of them, I did, than she.”

Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet.  
Now they all grew so eager that they kept interrupting each other.
»Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?» sade en.  
“What kind of skill is it to steal eggs and young ones?” said one.
»Jag har en gång jagat en unghare, som var närapå fullvuxen.  
“I once hunted a young hare that was nearly full-grown.
Det var att följa honom ur snår i snår.»  
It was a matter of following him from thicket to thicket.”
Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne.  
She got no further before another took the word from her.
»Det kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa förtret.  
“It may well be amusing to cause hens and cats vexation, but I find it still more remarkable that a crow can bring a human being trouble.
Jag stal en gång en silversked...  
I once stole a silver spoon...

Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant snack.  
But now the boy thought he was too good to sit and listen to such talk.
»Nej, hör nu, kråkor!» sade han.  
“No, listen now, crows!” he said.
»Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elakhet.  
“I think you ought to be ashamed to talk of all your wickedness.
Jag har levat bland vildgäss i tre veckor, och av dem har jag inte sett och hört annat än gott.  
I have lived among wild geese for three weeks, and from them I have seen and heard nothing but good.
Ni måtte ha en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet.  
You must have a poor chief, who lets you rob and murder in that way.
Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har blifvit så uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut er.  
You ought to begin a different life, for I can tell you that people have become so fed up with your wickedness that they’re trying with all their might to root you out.
> Pre-1906 spelling: «blifvit»: «Blifvit» is the old spelling of «blivit» ('become/been') — Swedish spelling reform in 1906 (the very year this book was published) replaced the historical «f» with «v» in words like «blifva»→«bliva», «gifva»→«giva». This text preserves the older orthography.
Och då lär det nog snart bli slut med er.»  
And then it’ll surely soon be all over for you.”

När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder honom.  
When Wind-Ile and the crows heard this, they grew so angry that they meant to fall upon the boy and tear him to pieces.
Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och ställde sig framför honom.  
But Fumle-Drumle laughed and cawed and placed himself in front of him.
»Nej, nej, nej!» sade han och tycktes bli alldeles förskräckt.  
“No, no, no!” he said, seeming quite frightened.
»Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?»  
“What do you think Wind-Kåra will say if you tear Thumbietot to pieces before he’s gotten us the silver money?”
— »Det ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk,» sade Ile, men i alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.  
—“It would be just like you, Fumle-Drumle, to be afraid of womenfolk,” said Ile, but in any case both he and the others left Thumbietot in peace.

Kort därefter drogo kråkorna vidare.  
Shortly after, the crows moved on.
Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett så fattigt land, som han hade hört.  
Up to now the boy had been thinking to himself that Småland was not as poor a land as he had heard.
Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på.  
It was certainly wooded and full of ridges, but along the streams and lakes lay cultivated land, and he had not come across any real desolation.
Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och stugorna.  
But the farther inland they came, the rarer the villages and cottages became.
Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar.  
At last he thought he was flying over a real wasteland, where he saw nothing but bogs and heaths and juniper knolls.

Solen var nergången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den stora ljungheden.  
The sun had set, but it was still full daylight when the crows reached the great heather heath.
Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera hundra kråkor från Kråkåsen för att möta de ankommande.  
Wind-Ile sent a crow ahead to report that he had succeeded, and when this became known, Wind-Kåra rose with several hundred crows from Kråkåsen to meet the ones arriving.
Mittunder det bedövande kraxande, som de mötande kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: »Du har varit så lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig.  
In the midst of the deafening cawing that the welcoming crows raised, Fumle-Drumle now said to the boy: “You’ve been so cheerful and merry on the journey that I’ve really come to like you.
Därför vill jag ge dig ett gott råd.  
So I want to give you a piece of good advice.
Så snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, som kan synas dig mycket lätt.  
As soon as we land, you’ll be asked to do a piece of work that may seem very easy to you.
Men akta dig för att göra det!»  
But be careful not to do it!”

Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en sandgrop.  
Directly after, Fumle-Drumle set Nils Holgersson down on the bottom of a sand pit.
Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet.  
The boy threw himself down and lay still, as though he were quite overcome with weariness.
Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han såg inte upp.  
So many crows flapped about him that the air roared like a storm, but he did not look up.

»Tummetott,» sade Vind-Ile, »stig nu opp!  
“Thumbietot,” said Wind-Ile, “get up now!
Du ska nu hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.»  
You’re to help us now with something that’s very easy for you.”

Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov.  
But the boy did not stir, but pretended he was asleep.
Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen.  
Then Wind-Ile took him by the arm and dragged him across the sand to a clay jar of old-fashioned shape, standing in the middle of the pit.
»Res dig, Tummetott,» sade han, »och öppna den här krukan!»  
“Get up, Thumbietot,” he said, “and open this jar!”
— »Varför kan du inte låta mig få sova?» sade pojken.  
—“Why can’t you let me sleep?” said the boy.
»Jag är för trött att göra något i kväll.  
“I’m too tired to do anything tonight.
Vänta till i morgon!»  
Wait till tomorrow!”

»Öppna krukan!» sade Vind-Ile och skakade honom.  
“Open the jar!” said Wind-Ile, shaking him.
Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga.  
The boy then sat up and examined the jar carefully.
»Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en sådan kruka?  
“How am I, a poor child, supposed to open a jar like that?
Den är ju lika stor som jag själv.»  
Why, it’s as big as I am myself.”
— »Öppna den!» befallde Vind-Ile än en gång.  
—“Open it!” commanded Wind-Ile once more.
»Annars ska det gå dig illa.»  
“Or it’ll go badly for you.”
Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kände på locket och lät armarna sjunka.  
The boy got up, tottered over to the jar, felt at the lid, and let his arms sink.
»Jag brukar inte vara så här svag,» sade han.  
“I’m not usually this weak,” he said.
»Om ni bara vill låta mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska få bukt med locket.»  
“If you’ll only let me sleep till tomorrow, I think I’ll manage to get the better of the lid.”

Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet.  
But Wind-Ile was impatient, and he rushed forward and pinched the boy’s leg.
Sådan behandling ville inte pojken tåla av en kråka.  
Such treatment the boy would not put up with from a crow.
Han ryckte sig hastigt lös, sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den utsträckt framför sig.  
He quickly tore himself loose, sprang a couple of steps backward, drew his knife from its sheath, and held it stretched out before him.
»Akta dig du!» ropade han till Vind-Ile.  
“You watch out!” he shouted at Wind-Ile.

Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan för faran.  
He, however, was so embittered that he did not swerve aside from the danger.
Alldeles som om han hade varit blind, störtade han mot pojken och kom så rätt mot kniven, att den trängde genom hans öga in i hjärnan.  
Quite as if he had been blind, he rushed at the boy and came so squarely against the knife that it drove through his eye into his brain.
Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna.  
The boy quickly drew the knife back, but Wind-Ile only beat out with his wings.
Sedan sjönk han ner död.  
Then he sank down dead.

»Vind-Ile är död!  
“Wind-Ile is dead!
Den främmande har dödat vår hövding Vind-Ile!» ropade de närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen.  
The stranger has killed our chief Wind-Ile!” shouted the nearest crows, and then a terrible uproar arose.
Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd.  
Some lamented, others cried out for revenge.
Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen.  
All of them rushed or flapped toward the boy with Fumle-Drumle in the lead.
Men han bar sig som vanligt galet åt.  
But he behaved, as usual, foolishly.
Han bara flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.  
He merely flapped his outspread wings over the boy and kept the others from getting at him and driving their beaks into him.

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig.  
Now the boy thought that he was in a truly bad way.
Inte kunde han springa undan kråkorna, och inte fanns det något ställe, där han kunde gömma sig.  
He couldn’t run away from the crows, and there was no place where he could hide.
Men så kom han att tänka på lerkrukan.  
But then he came to think of the clay jar.
Han tog ett häftigt tag i locket och ryckte av det.  
He took a hard grip on the lid and tore it off.
Därpå hoppade han upp i krukan för att gömma sig i den.  
Then he jumped up into the jar to hide himself in it.
Men den var ett dåligt gömställe, för den var nästan till randen full av små tunna silverslantar.  
But it was a poor hiding place, for it was almost full to the brim with small, thin silver coins.
Pojken kom inte nog djupt ner i den.  
The boy did not sink deep enough down into it.
Då böjde han sig och började kasta ut slantarna.  
So he bent down and began throwing out the coins.

Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de med ens sin hämndlystnad och skyndade att plocka.  
Up until now the crows had been flapping around him in a dense swarm, snapping at him, but when he threw out the coins, they at once forgot their thirst for revenge and hurried to snatch them up.
Pojken slängde ut pengar nävtals, och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem.  
The boy flung out money by the fistful, and all the crows, yes, even Wind-Kåra herself, caught them up.
Och var och en, som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet för att gömma den.  
And every one who managed to get hold of a coin flew off in the greatest haste to its nest to hide it.

När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, såg han upp.  
When the boy had thrown all the silver coins out of the jar, he looked up.
Inte mer än en enda kråka fanns kvar i sandgropen.  
Not more than a single crow remained in the sand pit.
Det var Fumle-Drumle med vitfjädern i vingen, han, som hade burit honom.  
It was Fumle-Drumle with the white feather in his wing, the one who had carried him.
»Du har gjort mig en större tjänst, Tummetott, än du själv förstår,» sade kråkan med helt annan röst och ett annat tonfall än förut, »och jag vill rädda ditt liv.  
“You’ve done me a greater service, Thumbietot, than you yourself realize,” said the crow, in a wholly different voice and tone than before, “and I want to save your life.
Sätt dig opp på min rygg, så ska jag föra dig till ett gömställe, där du kan vara säker för i natt!  
Get up on my back, and I’ll carry you to a hiding place where you can be safe for tonight!
I morgon ska jag laga så, att du kommer tillbaka till vildgässen.»  
Tomorrow I’ll arrange for you to get back to the wild geese.”

Nästa morgon, när pojken vaknade, låg han på en säng.  
The next morning, when the boy woke, he was lying on a bed.
När han såg, att han befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig, tyckte han, att han var hemma.  
When he saw that he was indoors with four walls around him and a roof over him, he thought he was home.
»Jag undrar om mor snart kommer med kaffe,» mumlade han, där han låg i halvsömnen.  
“I wonder if Mother will soon be bringing coffee,” he murmured, lying there half asleep.
Men så kom han ihåg, att han befann sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle med vitfjädern hade burit honom dit kvällen förut.  
But then he remembered that he was in an abandoned cottage on Kråkåsen, and that Fumle-Drumle with the white feather had carried him there the evening before.

Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han väntade på Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta honom.  
The boy was sore all over from the journey he had made the day before, and he thought it was good to lie still while he waited for Fumle-Drumle, who had promised to come and fetch him.

Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan.  
Curtains of checked cotton cloth hung before the bed, and he pushed them aside to look out into the cottage.
Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till.  
He at once realized that he had never seen the like of such a building as this.
Väggarna bestodo av bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid.  
The walls consisted of only a couple of rows of logs; then the roof began.
Något innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen.  
There was no inner ceiling, so he could see clear up to the ridge beam.
Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes vara gjord för sådana som han än för riktiga människor, men ändå voro spisen och spismuren så stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett större.  
The whole cottage was so small that it seemed rather to be made for such as him than for real people, yet the hearth and chimney breast were so hugely built that he thought he had never seen bigger.
> «spis» and «spismur» — hearth and chimney breast: The «spis» is the open hearth/cookstove and the «spismur» its surrounding masonry chimney breast — the dominant feature of an old one-room Swedish cottage («stuga»), often built oversized relative to the room, as described here.
Ingångsdörren fanns på ena gavelväggen vid sidan av spisen och var så smal, att den snarast liknade en lucka.  
The entrance door was on one gable wall beside the hearth and was so narrow that it looked more like a hatch.
På den andra gavelväggen såg han ett lågt och brett fönster med många små rutor.  
On the other gable wall he saw a low, broad window with many small panes.
Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan.  
There was hardly any movable furniture in the cottage.
Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och det brokiga väggskåpet.  
The bench along one long wall and the table under the window were built into the wall, and so was the big bed where he lay, and the painted wall cupboard.

Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde stugan, och varför den stod övergiven.  
The boy could not help wondering who owned the cottage, and why it stood abandoned.
Det såg nog ut, som om folket, som hade bott där, hade ämnat komma tillbaka.  
It certainly looked as though the people who had lived there had intended to come back.
Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen, och det låg litet ved i spisvrån.  
The coffee pot and the porridge kettle still stood in the hearth, and there was a little firewood in the fireplace nook.
Ugnsrakan och grisslan reste sig i ett hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret lågo blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt tändstickor.  
The oven rake and the peel stood up in a corner, the spinning wheel stood moved up onto a bench, and on the shelf above the window lay tow and flax, a couple of hanks of yarn, a tallow candle, and a bundle of matches.

Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma tillbaka.  
Yes, it certainly looked as though those who had owned the cottage had intended to come back.
Det låg sängkläder i sängen, och på väggen sutto ännu långa remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmålade.  
There were bedclothes on the bed, and on the wall there still hung long strips of cloth on which three men on horseback, named Caspar, Melchior, and Balthasar, were painted.
Samma hästar och samma ryttare voro avbildade mångfaldiga gånger.  
The same horses and the same riders were pictured many times over.
De redo runt om hela stugan och fortsatte sin färd till och med uppåt takbjälkarna.  
They rode all the way around the cottage and continued their journey even up onto the roof beams.

Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en fart.  
But up in the ceiling the boy caught sight of something that brought him to his feet in a hurry.
Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett.  
It was a couple of dry bread cakes hanging there on a spit.
De sågo nog möglade och gamla ut, men det var ändå bröd.  
They certainly looked moldy and old, but it was bread all the same.
Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet.  
He gave them a blow with the oven peel, so that a piece fell to the floor.
Han åt och stoppade sin påse full.  
He ate, and stuffed his bag full.
Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall.  
It was unbelievable how good bread was, after all.

Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig.  
He looked around the cottage once more to try to discover whether there wasn’t something else he might find useful to take along.
»Jag kan väl få ta det, som jag behöver, när ingen annan bryr sig om det,» tänkte han.  
“I suppose I may take what I need, since no one else cares about it,” he thought.
Men det mesta, som fanns, var för stort och tungt.  
But most of what there was, was too big and heavy.
Det enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor.  
The only thing he could manage would be a few matches.

Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan.  
He climbed up onto the table and then swung himself, with the help of the curtain, up onto the windowsill.
Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.  
While he stood there stuffing the matches into his bag, the crow with the white feather came in through the window.

»Se här är jag nu!» sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet.  
“Here I am now!” said Fumle-Drumle, alighting on the table.
»Jag har inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny hövding efter Vind-Ile.»  
“I couldn’t come sooner, because we crows today chose a new chief after Wind-Ile.”
— »Vem har ni då valt?» sade pojken.  
—“Who did you choose, then?” said the boy.
— »Jo, vi har valt en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet.  
—“Well, we’ve chosen one who won’t allow robbery and injustice.
Vi har valt Garm Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle,» svarade han och sträckte på sig, så att han såg helt majestätisk ut.  
We’ve chosen Garm Whitefeather, who used to be called Fumle-Drumle,” he answered, drawing himself up so that he looked altogether majestic.
— »Det var ett gott val,» sade pojken och lyckönskade honom.  
—“That was a good choice,” said the boy, and congratulated him.
— »Ja, du må väl önska mig lycka,» sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade haft med Vind-Ile och Kåra.  
—“Yes, you may well wish me luck,” said Garm, and began telling the boy about such days as he had once had with Wind-Ile and Kåra.

Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han tyckte sig känna igen.  
In the midst of this, the boy heard outside the window a voice he thought he recognized.
»Är det här, som han finns?» frågade Smirre räv.  
“Is this where he is?” asked Smirre the fox.
— »Ja, härinne är han gömd,» svarade en kråkröst.  
—“Yes, in here he’s hidden,” answered a crow’s voice.
— »Ta dig i akt, Tummetott!» ropade Garm.  
—“Look out, Thumbietot!” shouted Garm.
»Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som vill äta opp dig.»  
“Wind-Kåra is standing out here with that fox who wants to eat you up.”
Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng mot fönstret.  
He had no time to say more, for Smirre made a leap at the window.
De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika, och Smirre stod i nästa ögonblick på fönsterbordet.  
The old rotten window frames gave way, and in the next moment Smirre stood on the windowsill.
Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjäl med detsamma.  
Garm Whitefeather, who had no time to fly away, he bit to death on the spot.
Därpå hoppade han ner på golvet och såg sig om efter pojken.  
Then he jumped down onto the floor and looked around for the boy.

Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng.  
He tried to hide behind a big bundle of flax tow, but Smirre had already seen him and crouched to gather himself for a spring.
Och så liten och låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta svårighet.  
And the cottage was so small and low that the boy understood the fox could reach him without the least difficulty.
Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen.  
But at this moment the boy was not without a weapon of defense.
Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv.  
Quickly he struck a match to flame, held it to the flax tow, and when it burst into fire, threw it down onto Smirre the fox.
Då elden kom över räven, greps denne av en vansinnig förskräckelse.  
When the fire caught the fox, he was seized with a mad terror.
Han tänkte inte mer på pojken, utan flydde besinningslöst ur stugan.  
He thought no more of the boy, but fled the cottage in blind panic.

Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i en ännu större.  
But it looked as if the boy had escaped one danger only by throwing himself into an even greater one.
Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sängomhänget.  
From the flax tuft he had thrown at Smirre, the fire had had time to spread to the bed curtain.
Han sprang ner och försökte kväva den, men den blossade redan alltför häftigt.  
He jumped down and tried to smother it, but it was already blazing too fiercely.
Stugan fylldes hastigt med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför fönstret, började förstå hur det stod till därinne.  
The cottage quickly filled with smoke, and Smirre the fox, who had stayed outside the window, began to understand how things stood in there.
»Nå, Tummetott,» ropade han, »vilket väljer du nu, att låta steka dig eller att komma ut till mig?  
“Well, Thumbietot,” he called, “which do you choose now, to let yourself be roasted, or to come out to me?
Nog skulle jag tycka bäst om att få äta dig, men på vad sätt än döden drabbar dig, är det mig kärt.»  
I’d certainly like best to eat you, but however death overtakes you, it’s welcome to me.”

Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få rätt, för elden tog till förfärande hastigt.  
The boy could not help thinking the fox would be proved right, for the fire spread with frightful speed.
Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp rök, och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till ryttare.  
The whole bed was already burning, smoke rose up from the floor, and along the painted cloth strips the fire crept from rider to rider.
Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta vreds omkring.  
The boy had jumped up into the hearth and was trying to open the door of the baking oven when he heard a key being put into the lock and slowly turned.
Det måtte vara människor, som kommo, och i sådan nöd, som han nu befann sig, blev han inte rädd, utan bara glad.  
It must be people coming, and in such distress as he now found himself, he was not afraid, only glad.
Han stod redan på tröskeln, när dörren äntligen gick upp.  
He was already standing on the threshold when the door finally opened.
Han såg ett par barn framför sig, men vad min de höllo, när de sågo stugan i full låga, det gav han sig inte tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i det fria.  
He saw a couple of children in front of him, but what expression they wore when they saw the cottage in full blaze, he took no time to notice, but rushed past them out into the open.

Han tordes inte springa långt.  
He dared not run far.
Han visste nog, att Smirre räv lurade på honom, och han förstod, att han måste hålla sig i barnens närhet.  
He knew well enough that Smirre the fox lay in wait for him, and he understood he must stay near the children.
> Reflexive «sig»: «Sig» is the third-person reflexive pronoun, used when the subject acts on itself: «hålla sig i barnens närhet» = 'keep himself near the children'. Swedish uses «sig» regardless of gender or number of the antecedent.
Han vände sig om för att se vad de voro för slags folk, men han hade inte betraktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga!  
He turned around to see what sort of folk they were, but he had not looked at them a second before he hurried toward them, calling: “Why, good day, Åsa the goose girl!
Se goddag, lille Mats!»  
Good day, little Mats!”

För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles var han befann sig.  
For when the boy saw those children, he completely forgot where he was.
Kråkor och brinnande stuga och talande djur försvunno ur hans minne.  
Crows and burning cottage and talking animals vanished from his memory.
Han gick på en stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med sina gäss.  
He was walking on a stubble field in Västra Vemmenhög, watching over a flock of geese, and in the field next door those Småland children were walking with their geese.
Och så snart han fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga!  
And as soon as he caught sight of them, he jumped up onto the stone wall and called: “Why, good day, Åsa the goose girl!
Se goddag, lille Mats!»  
Good day, little Mats!”

Men när de båda barnen sågo en så liten parvel komma emot dem med utsträckt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklänges och sågo dödligt förskräckta ut.  
But when the two children saw such a tiny mite coming toward them with outstretched hand, they clutched at each other, took a couple of steps backward, and looked deathly frightened.

När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var.  
When the boy saw their fright, he woke up and remembered who he was.
Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad.  
And then he thought that nothing worse could happen to him than that just those children should see that he had been bewitched.
Skam och sorg över att han inte mer var människa överväldigade honom.  
Shame and sorrow at no longer being human overwhelmed him.
Han vände sig om och flydde.  
He turned around and fled.
Han visste inte själv vart.  
He himself did not know where.

Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden.  
But the boy had a happy encounter when he came down onto the heath.
För där i ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita gåskarlen i sällskap med Dunfin.  
For there in the heather he glimpsed something white, and coming toward him was the white gander in company with Dunfin.
När den vite såg pojken komma springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom.  
When the white one saw the boy come running at such speed, he thought that terrible enemies were pursuing him.
Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med honom.  
He flung him hastily up onto his back and set off with him.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.