# The Wonderful Adventures of Nils, The Old Farm Wife

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch17. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch17.json.


Tre trötta resande voro ute i sena kvällen och sökte natthärbärge.  
Three weary travelers were out in the late evening seeking a night's lodging.
> Archaic plural: «voro»: Before Sweden's 20th-century verb reform, plural subjects took their own preterite form: «voro» ('were') for plural, vs. singular «var». Lagerlöf's 1906 prose still uses these forms; a modern reader sees them only in old texts.
> «natthärbärge»: A compound of «natt» ('night') and «härbärge» ('shelter, lodging'): a night's lodging. The travelers' whole opening exchange is about finding one safe from foxes.
De foro fram i en fattig och ödslig del av norra Småland, men en sådan vilostad, som de önskade sig, borde de ändå ha kunnat finna, för de voro inga veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl ombonade rum.  
They were making their way through a poor and desolate part of northern Småland, but such a resting place as they wished for they ought still to have been able to find, for they were no weaklings who asked for soft beds or well-appointed rooms.
»Om en av de här långa bergåsarna hade en topp, som vore så brant och hög, att en räv inte på något håll kunde klättra oppför den, då hade vi en god sovplats,» sade en av dem.  
»If one of these long ridges had a peak so steep and high that a fox could not climb up it from any side, then we'd have a good sleeping place,» said one of them.
— »Om en enda av de stora mossarna låge ofrusen och vore så sank och våt, att en räv inte vågade sig ut på den, så vore det också ett riktigt bra natthärbärge,» sade den andra.  
— »If just one of the great bogs lay unfrozen and was so soft and wet that a fox wouldn't dare venture out onto it, that too would be a really good night's lodging,» said the second.
— »Om isen på en av de frusna sjöarna, som vi far förbi, vore landlös, så att en räv inte kunde komma ut på den, så skulle vi just ha funnit vad vi söker,» sade den tredje.  
— »If the ice on one of the frozen lakes we're passing were rotten at the shore, so that a fox couldn't get out onto it, we'd have found just what we're looking for,» said the third.

Det värsta var, att när solen hade gått ner, blevo två av de resande så sömniga, att de varje ögonblick höllo på att störta till marken.  
The worst of it was that when the sun had gone down, two of the travelers grew so sleepy that every moment they were on the point of tumbling to the ground.
> Archaic plural: «höllo»: «höllo» is the old plural preterite of «hålla» ('to hold'), matching plural «de» — modern Swedish would just use «höll» for both singular and plural.
Den tredje, som kunde hålla sig vaken, blev oroligare, allt som natten närmade sig.  
The third, who could keep himself awake, grew more anxious as the night drew nearer.
»Det var då en olycka,» tänkte han, »att vi har kommit till ett land, där sjöar och mossar är frusna, så att räven kan komma fram överallt.  
»That was bad luck,» he thought, »that we've come to a land where lakes and bogs are frozen, so that the fox can get about everywhere.
Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl oppe i det allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit.  
The ice has thawed away in other places, but now we must be up in the very coldest part of Småland, where spring hasn't reached yet.
Jag begriper inte hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats.  
I don't understand how I'm going to manage to find a good sleeping place.
Om jag inte får reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv över oss innan morgonen.»  
If I can't find out a place that's well protected, we'll have Smirre Fox upon us before morning.»
> Smirre the fox: «Smirre räv» — Smirre Fox — is the book's recurring predator, hunting Nils and the wild geese across Sweden; «räv» is simply 'fox'.

Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något härbärge, där han kunde ta in.  
He stared in every direction, but he saw no shelter where he could take refuge.
Och en mörk och kulen kväll var det med blåst och duggregn.  
And it was a dark and raw evening, with wind and drizzle.
Det blev hemskare och otrevligare omkring honom för varje ögonblick.  
It grew more dismal and more disagreeable around him with every moment.

Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i någon gård.  
It may well sound strange, but the travelers did not seem at all inclined to ask for lodging at any farm.
De hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa på en enda dörr.  
They had already passed by many church villages without knocking at a single door.
Små backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsade de inte heller om.  
Little cottages at the edge of the forest, which every poor wanderer is glad to come upon, they took no notice of either.
> «backstuga»: A «backstuga» ('hill-cottage') was a tiny, often rent-free cabin built into a slope at the edge of a village or forest — home to Sweden's landless rural poor, the crofters and day-laborers.
Man kunde nästan vara frestad att säga, att de förtjänade att ha det svårt, då de inte begärde hjälp där den stod dem till buds.  
One might almost be tempted to say that they deserved to have a hard time of it, since they did not seek help where it was there for the asking.

Men sent omsider, när det hade blivit så mörkt, att det knappt fanns en strimma av dager kvar under himmelen, och de två, som behövde sova, färdades fram i halvsömn, råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt skild från alla grannar.  
But at last, when it had grown so dark that scarcely a streak of daylight remained under the sky, and the two who needed sleep were traveling on half-asleep, they came upon a farmhouse that lay alone, far apart from all its neighbors.
Och inte nog med att den låg så ödsligt, utan den såg ut att vara alldeles obebodd.  
And not only did it lie so desolately, but it looked to be quite uninhabited.
Ingen rök steg upp ur skorstenen, intet ljussken lyste ur fönstren, ingen människa rörde sig på gårdsplanen.  
No smoke rose from the chimney, no gleam of light shone from the windows, no person stirred in the farmyard.
När den av de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället, tänkte han: »Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste vi försöka att komma in.  
When the one of the three who could keep himself awake saw the place, he thought: »Now let it go however it will, but we must try to get into this farm.
Något bättre kan vi nog inte finna.»  
Something better we surely can't find.»

Strax därpå stodo de alla tre på gårdsplanen.  
Presently all three of them stood in the farmyard.
De två somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut var han kunde komma in under tak.  
The two fell asleep the instant they were allowed to stop, but the third looked eagerly about him to find out where he might get in under a roof.
Det var ingen liten gård.  
It was no small farm.
Utom boningshus och stall och lagård funnos där långa längor med lador och logar och bodar och redskapsskjul.  
Besides the dwelling house and the stable and the cow house, there were long ranges of barns and hay-lofts and storehouses and tool sheds.
> «lagård» — the cow house: «lagård» (also spelled «ladugård») is the byre or cow house — the barn building where cattle are kept — and the main setting for the rest of this chapter.
> Archaic plural: «funnos»: «funnos» is the old plural preterite of «finnas» ('to exist, be found'), agreeing with the plural subject «längor»; modern Swedish uses «fanns» regardless of number.
Men alltsammans såg fasligt fattigt och förfallet ut.  
But the whole of it looked dreadfully poor and run down.
Husen hade gråa, mosslupna, lutande väggar, som tycktes vara färdiga att ramla omkull.  
The buildings had gray, moss-grown, leaning walls, that seemed ready to topple over.
I taken funnos gapande hål, och dörrarna hängde snett på brustna gångjärn.  
In the roofs there were gaping holes, and the doors hung crooked on broken hinges.
Det var tydligt, att ingen på långa tider hade brytt sig om att slå spik i vägg på detta ställe.  
It was plain that no one for a long time had bothered to drive a nail into a wall at this place.

Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket hus som var lagården.  
Meanwhile the one who was awake had figured out which building was the cow house.
Han ruskade upp reskamraterna ur deras sömn och förde dem fram mot lagårdsdörren.  
He shook his traveling companions out of their sleep and led them toward the cow-house door.
Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, som han lätt kunde peta upp med ett spö.  
This was fortunately closed with nothing more than a hook, which he could easily pry up with a twig.
Han drog redan en suck av lättnad vid tanken på att de snart skulle vara i säkerhet.  
He already drew a sigh of relief at the thought that they would soon be safe.
Men när lagårdsdörren svängde upp med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko började råma.  
But when the cow-house door swung open with a shrill creak, he heard a cow begin to low.
»Kommer ni nu äntligen, matmor?» sade kon.  
»Are you finally coming now, mistress?» said the cow.
»Jag trodde, att ni inte tänkte ge mig någon mat i kväll.»  
»I thought you weren't going to give me any food this evening.»

Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han märkte, att inte lagården stod tom.  
The wakeful one stopped, quite frightened, in the doorway when he noticed that the cow house was not empty.
Men han såg snart, att där inte fanns mer än en enda ko och en tre eller fyra höns, och då fattade han mod igen.  
But he soon saw that there was no more than a single cow and three or four hens there, and then he took courage again.
»Vi är tre fattiga resande, som önskar att komma in på något ställe, där ingen räv kan överfalla oss och ingen människa fånga oss,» sade han.  
»We are three poor travelers who wish to get in somewhere, where no fox can attack us and no human can catch us,» he said.
»Vi undrar mycket om detta kan vara en bra plats för oss.»  
»We wonder very much whether this might be a good place for us.»
— »Jag kan inte tro annat,» svarade kon.  
— »I can't think otherwise,» answered the cow.
»Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom dem ännu, och här bor ingen annan än en gammal gumma, som visst inte är i stånd att ta någon till fånga.  
»The walls are poor enough, but the fox can't get through them yet, and no one else lives here but an old woman, who's surely in no state to catch anyone.
Men vad är ni för ena?» fortfor hon, i det att hon vred sig i båset för att få syn på nykomlingarna.  
But what sort are you?» she went on, turning herself in the stall to get a look at the newcomers.
— »Jo, jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit förvandlad till tomte,» svarade den första av de inträdande, »och jag har med mig en tamgås, som jag brukar rida på, och en grågås.»  
— »Well, I am Nils Holgersson from Västra Vemmenhög, who has been turned into a brownie,» answered the first of those who had come in, »and I have with me a tame goose, which I'm used to riding on, and a gray goose.»
> Tame goose vs. wild gray goose: «tamgås» is Nils's own domestic ('tame') goose, Morten; «grågås» is the greylag — the wild gray goose species that Akka's migrating flock belongs to.
> «tomte»: A «tomte» is a small farm brownie or house-spirit from Swedish folklore, said to protect a farm's fortune in exchange for good treatment. This is what the fairy has turned Nils into.
— »Så rart främmande har inte varit inom mina väggar förr,» sade kon, »och ni ska vara välkomna, fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min matmor, som hade kommit för att ge mig kvällsvard.»  
— »Such fine company hasn't been within my walls before,» said the cow, »and you shall be welcome, though I'd surely rather it had been my mistress who had come to give me my evening feed.»

Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska stor, och ställde dem i ett tomt bås, där de ögonblickligen somnade.  
The boy now brought the geese into the cow house, which was quite large, and put them in an empty stall, where they fell asleep at once.
Åt sig själv drog han ihop en liten bädd av halm och väntade sig, att han genast skulle falla i sömn, han också.  
For himself he gathered together a little bed of straw and expected that he too would fall asleep right away.
> Reflexive «sig»: «vänta sig»: «vänta sig» ('to expect') uses the reflexive pronoun «sig» — literally 'to await oneself (that)'. Many Swedish verbs of thought and feeling take a reflexive object where English needs none.

Men härav blev ingenting, för den stackars kon, som inte hade fått sin kvällsvard, höll sig inte stilla ett ögonblick.  
But nothing came of that, for the poor cow, who had not gotten her evening feed, did not keep still for a single moment.
Hon skakade i halslänken, flyttade sig i båset och klagade över hur hungrig hon var.  
She rattled her neck-chain, shifted herself in the stall, and complained of how hungry she was.
Pojken kunde inte få en blund i ögonen, utan blev liggande och gick igenom allt, som hade hänt honom under de sista dagarna.  
The boy could not get a wink of sleep, but lay there awake and went through everything that had happened to him during the last few days.

Han tänkte på Åsa gåsapiga och lille Mats, som han så oförmodat hade träffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade råkat sätta eld på, måtte ha varit deras gamla hem i Småland.  
He thought of Åsa the goose girl and little Mats, whom he had so unexpectedly met, and he figured out that the little cottage he had happened to set on fire must have been their old home in Småland.
Han kunde ju dra sig till minnes, att han hade hört dem tala om just en sådan stuga och om den stora ljungheden, som låg nedanför den.  
He could well recall that he had heard them talk about just such a cottage and about the great heath that lay below it.
Nu hade de kommit vandrande för att få återse sitt hem, och så hade det stått i lågor, då de hade nått fram till det!  
Now they had come walking to see their home again, and there it had stood in flames when they had reached it!
Det var nog en stor sorg, som han hade vållat dem, och det gjorde honom mycket ont.  
It was surely a great sorrow that he had brought upon them, and it grieved him very much.
Om han någonsin mer bleve människa, så finge han lov att försöka gottgöra dem för skada och missräkning.  
If he should ever become a human being again, he would have to try to make good to them for the harm and the disappointment.

Sedan gingo hans tankar till kråkorna, och när han tänkte på Fumle-Drumle, som hade räddat honom och hade mött döden så kort efter att han hade blifvit vald till hövding, blev han så bedrövad, att han fick tårarna i ögonen.  
Then his thoughts went to the crows, and when he thought of Fumle-Drumle, who had rescued him and had met his death so shortly after being chosen chief, he grew so sorrowful that tears came to his eyes.

Han hade haft det bra svårt de sista dagarna.  
He had had a very hard time of it these last days.
Men en stor lycka hade det ändå varit, att gåskarlen och Dunfin hade funnit reda på honom.  
But it had still been a great piece of luck that the gander and Dunfin had managed to find him.

Gåskarlen hade berättat, att så snart som vildgässen hade märkt, att Tummetott var försvunnen, hade de frågat smådjuren i skogen efter honom.  
The gander had told him that as soon as the wild geese had noticed that Thumbietot was missing, they had asked the small creatures of the forest about him.
> Pluperfect for a story-within-the-story: The chain of «hade» + past participle (pluperfect) marks everything the gander is now recounting as having happened before this night — a flashback nested inside the main past-tense narration.
De hade snart fått veta, att det var en flock Smålandskråkor, som hade fört bort honom.  
They had soon learned that it was a flock of Småland crows that had carried him off.
Men kråkorna voro redan ur sikte, och vartåt de hade styrt kosan, hade ingen kunnat säga.  
But the crows were already out of sight, and no one could say which way they had steered their course.
För att de skulle finna pojken så snart som möjligt, hade då Akka befallt vildgässen att ge sig av två och två åt skilda håll och leta efter honom.  
So that they might find the boy as quickly as possible, Akka had then ordered the wild geese to set off two by two in different directions and search for him.
Men efter två dagars sökande, antingen de så hade funnit honom eller inte, skulle de mötas i nordvästra Småland på en hög bergtopp, som liknade ett tvärt avhugget torn och kallades Taberg.  
But after two days of searching, whether they had found him or not, they were to meet in northwestern Småland on a high mountain peak that resembled a sheer, cut-off tower and was called Taberg.
Och sedan Akka hade gett dem de bästa vägmärken och noga beskrivit för dem hur de skulle hitta till Taberg, hade de skilts åt.  
And once Akka had given them the best landmarks and carefully described to them how they should find their way to Taberg, they had parted ways.

Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den största oro för Tummetott.  
The white gander had chosen Dunfin as his traveling companion, and they had flown about here and there in the greatest anxiety over Thumbietot.
Under detta kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma över att en, som kallat sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom.  
During this wandering about they had heard a thrush sitting in a treetop, crying and carrying on because someone who called himself Crow-Robbed had made fun of him.
De hade gett sig i samtal med trasten, och han hade visat dem åt vilket håll den där Kråkrövad hade farit.  
They had struck up a conversation with the thrush, and he had shown them in which direction that Crow-Robbed had gone.
Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en illgärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen.  
Afterward they had come upon a pigeon cock, a starling, and a wild duck, who had all lamented over an evildoer who had disturbed them in their song and who had been called Crow-Caught, Crow-Snatched, and Crow-Stolen.
På detta sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till ljungheden i Sunnerbo härad.  
In this way they had been able to track Thumbietot all the way down to the heath in Sunnerbo district.

Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig av mot norr för att komma till Taberg.  
As soon as the gander and Dunfin had found Thumbietot, they had set off toward the north to reach Taberg.
Men det hade varit en lång väg att fara, och mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte på bergtoppen.  
But it had been a long way to travel, and darkness had come upon them before they had caught sight of the mountain peak.
»Men bara vi kommer dit i morgon, ska väl alla bekymmer vara slut,» tänkte pojken och borrade sig djupt ner i halmen för att få det varmare.  
»But just let us reach it tomorrow, and surely all our troubles will be over,» thought the boy, and burrowed deeper down into the straw to get warmer.

Kon hade hela tiden stått och bråkat i båset.  
The cow had been standing and fretting in her stall the whole time.
Nu började hon plötsligt tala med pojken: »Jag tyckte, att en av dem, som kom in här, berättade, att han var en tomte.  
Now she suddenly began to talk to the boy: »I thought that one of those who came in here said he was a brownie.
> V2 word order after a colon: Even introducing direct speech, Swedish keeps strict verb-second order: «Nu började hon...» — adverb «Nu» first, finite verb «började» second, subject «hon» third.
Om det är så, förstår han sig väl på att sköta om en ko.»  
If that's so, he surely knows how to take care of a cow.»
— »Vad är det, som fattas dig?» frågade pojken.  
— »What is it that ails you?» asked the boy.
— »Det fattas mig allt möjligt,» sade kon.  
— »All sorts of things ail me,» said the cow.
»Jag är varken mjölkad eller ryktad.  
»I am neither milked nor groomed.
Inte har jag fått nattfoder i krubban, och inte har jag fått bäddat under mig.  
I haven't gotten night fodder in the trough, and I haven't gotten bedded down beneath me.
Matmor kom hit in i skymningen för att göra i ordning åt mig, som hon brukade, men hon kände sig så sjuk, att hon strax måste gå in igen, och hon har inte kommit tillbaka.»  
Mistress came in here at dusk to see to me, as she used to, but she felt so sick that she had to go back in again at once, and she hasn't come back.»
— »Det är bedrövligt, att jag ska vara så liten och kraftlös,» sade pojken.  
— »It's a sad thing that I should be so small and feeble,» said the boy.
»Jag tror inte, att jag är i stånd att hjälpa dig.»  
»I don't believe I'm able to help you.»
— »Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är liten,» sade kon.  
— »Don't go imagining that you're feeble just because you're small,» said the cow.
»Alla tomtar, som jag har hört talas om, har varit så starka, att de har kunnat dra ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett knytnävslag.»  
»All the brownies I've ever heard tell of have been so strong that they could drag a whole load of hay and strike a cow dead with a blow of the fist.»
Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon.  
The boy could not help laughing at the cow.
»Det var nog tomtar av annat slag än jag, det,» sade han.  
»Those must have been brownies of another sort than I am,» he said.
»Men jag ska lossa din halslänk och öppna dörren för dig, så att du kan gå ut och dricka i en av vattenpussarna på gården, och så ska jag försöka klättra opp på höloftet och vräka ner hö i din krubba.»  
»But I'll loosen your neck-chain and open the door for you, so you can go out and drink from one of the puddles in the yard, and then I'll try to climb up into the hayloft and toss down hay into your trough.»
— »Ja, det vore ju alltid någon hjälp,» sade kon.  
— »Yes, that would certainly be some help,» said the cow.

Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod med fylld krubba framför sig, tänkte han, att han äntligen skulle få sova.  
The boy did as he had said, and when the cow stood with her trough filled before her, he thought that at last he would get to sleep.
Men han hade knappt krupit ner i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom.  
But he had scarcely crept down into his bed when she began to talk to him again.

»Du blir väl rent utledsen på mig, ifall jag ber dig om en sak till,» sade kon.  
»You'll surely grow quite weary of me if I ask you for one more thing,» said the cow.
— »Det gör jag inte, om det bara är något, som jag kan rå med,» sade pojken.  
— »I won't, if it's only something I can manage,» said the boy.
— »Då vill jag be dig, att du går in i stugan här mittemot och ser efter hur det står till med matmor.  
— »Then I'd like to ask you to go into the cottage over there and see how things stand with mistress.
Jag är rädd för, att det har hänt henne en olycka.»  
I'm afraid something has happened to her.»
— »Nej, det kan jag inte,» sade pojken.  
— »No, that I can't do,» said the boy.
»Jag törs inte visa mig för människor.»  
»I don't dare show myself to people.»
— »Du kan väl inte vara rädd för en gammal sjuk gumma,» sade kon.  
— »Surely you can't be afraid of a poor sick old woman,» said the cow.
»Men du behöver inte heller gå in i stugan.  
»But you don't need to go into the cottage either.
Ställ dig bara utanför dörren, och titta in genom dörrspringan!»  
Just stand outside the door, and peep in through the crack!»
— »Ja, om det inte är något annat ni begär av mig, så får jag väl göra det,» sade pojken.  
— »Well, if that's all you ask of me, I suppose I'll do it,» said the boy.

Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig ut på gårdsplanen.  
With that he opened the cow-house door and went out onto the farmyard.
> V2 inversion after a fronted adverb: «Därmed» ('with that') is fronted for emphasis, so subject and verb invert: «Därmed öppnade han...» not «Därmed han öppnade». This subject–verb flip after any fronted element is Swedish's core V2 rule.
Det var en förfärlig natt att komma ut i.  
It was a dreadful night to be out in.
Varken måne eller stjärnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner.  
Neither moon nor stars shone, the wind howled, and the rain poured down.
Men det värsta var, att sju stora ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset.  
But the worst of it was that seven great owls sat in a row on the ridge of the dwelling house.
> Archaic plural: «sutto»: «sutto» is the old plural preterite of «sitta» ('to sit'); modern Swedish would use «satt» for both singular and plural subjects.
Det var rysligt bara att höra dem, där de sutto och klagade på vädret, och än värre var det att tänka på att om en enda av dem fick syn på honom, så var det ute med honom.  
It was gruesome just to hear them sitting there complaining about the weather, and it was worse still to think that if a single one of them caught sight of him, it would be all over with him.

»Stackare den, som liten är!» sade pojken, när han gav sig ut på gårdsplanen.  
»Pity the one who is small!» said the boy, as he went out onto the farmyard.
Och det hade han skäl att säga.  
And he had reason to say it.
Han blåste omkull två gånger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att drunkna.  
He was blown over twice before he got up to the dwelling house, and one time the wind swept him down into a puddle so deep that he nearly drowned.
Men fram kom han i alla fall.  
But he got there all the same.

Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel och kom in i förstun.  
He climbed up a couple of steps, struggled over a threshold, and came into the entry.
Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var ett stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in.  
The cottage door was shut, but down in one corner a large piece had been cut away so that the cat could go in and out.
Det var alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till i stugan.  
So it was no trouble at all for the boy to see how things stood inside the cottage.

Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och drog tillbaka huvudet.  
Scarcely had he cast a glance in there when he gave a start and drew back his head.
En gammal, gråhårig kvinna låg utsträckt på golvet därinne.  
An old, gray-haired woman lay stretched out on the floor inside.
Hon varken rörde sig eller jämrade sig, och hennes ansikte lyste besynnerligt vitt.  
She neither moved nor moaned, and her face shone strangely white.
Det var, som om en osynlig måne hade kastat ett blekt ljus över det.  
It was as if an invisible moon had cast a pale light over it.

Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte blivit så där underligt vitt.  
The boy remembered that when his grandfather had died, his face too had turned that odd white.
Och han förstod, att den gamla människan, som låg på golvet i stugan, måste vara död.  
And he understood that the old woman lying on the cottage floor must be dead.
Döden hade väl kommit över henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin säng.  
Death must have come upon her so suddenly that she had not even had time to lie down on her bed.

Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han mitt i mörka natten befann sig ensam med en död.  
He grew terribly afraid when he thought that in the middle of the dark night he was alone with a dead body.
Han kastade sig huvudstupa utför trappan och rusade tillbaka till lagården.  
He threw himself headlong down the steps and rushed back to the cow house.

När han talade om för kon vad han hade sett i stugan, hörde hon upp att äta.  
When he told the cow what he had seen in the cottage, she stopped eating.
»Jaså, matmor är död,» sade hon.  
»So mistress is dead,» she said.
»Då lär det snart bli slut med mig också.»  
»Then it will soon be over for me too.»
— »Det blir väl alltid någon, som tar hand om er,» sade pojken tröstande.  
— »Surely there will always be someone to take care of you,» said the boy, trying to comfort her.
— »Du vet inte, du,» sade kon, »att jag redan är dubbelt så gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på slaktbänken.  
— »You don't know, you,» said the cow, »that I'm already twice as old as a cow usually is before she's put on the slaughtering bench.
> S-passive: «läggs»: Swedish forms a passive by adding «-s» to the verb stem instead of using an auxiliary: «läggs» = 'is laid/put', from «lägga». No 'is/blir' is needed — the ending alone carries the passive meaning.
Men jag bryr mig heller inte om att leva längre, sedan hon därinne inte mer kan komma och pyssla om mig.»  
But I don't care to live any longer either, now that she in there can no longer come and tend to me.»

Hon sade inte mer på en stund, men pojken märkte nog, att hon varken sov eller åt.  
She said no more for a while, but the boy noticed well enough that she neither slept nor ate.
Det dröjde inte länge, innan hon började tala på nytt.  
It was not long before she began to talk again.
»Ligger hon på nakna golvet?» frågade hon.  
»Is she lying on the bare floor?» she asked.
— »Ja, det gör hon,» sade pojken.  
— »Yes, she is,» said the boy.
— »Hon hade för vana att komma ut i lagården,» fortsatte kon, »och tala om allt, som bekymrade henne.  
— »She used to come out into the cow house,» the cow went on, »and talk about everything that troubled her.
Jag förstod vad hon sade, fast jag inte kunde svara henne.  
I understood what she said, though I couldn't answer her.
De här sista dagarna gick hon och talade om, att hon var rädd för att hon inte skulle ha någon hos sig, när hon dog.  
These last days she went about saying that she was afraid she wouldn't have anyone with her when she died.
Hon var ängslig för att ingen skulle trycka till hennes ögon eller lägga hennes händer i kors över bröstet, sedan hon var död.  
She was anxious that no one would close her eyes or fold her hands crosswise over her breast once she was dead.
Kanske att du vill gå in och göra detta?»  
Perhaps you're willing to go in and do this?»
Pojken blev tvehågsen.  
The boy grew hesitant.
Han mindes, att när hans morfar hade dött, hade mor varit noga med att lägga honom till rätta.  
He remembered that when his grandfather had died, his mother had been careful to lay him out properly.
Han visste, att detta var något, som måste göras.  
He knew that this was something that had to be done.
Men å andra sidan så kände han, att han inte i den hemska natten vågade gå till den döda.  
But on the other hand he felt that he did not dare, in that dreadful night, go to the dead woman.
Han sade inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagårdsdörren.  
He did not say no, but neither did he take a single step toward the cow-house door.

Ett par ögonblick stod den gamla kon tyst, liksom om hon hade väntat på svar.  
For a couple of moments the old cow stood silent, as though she had been waiting for an answer.
Men när pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begäran.  
But when the boy said nothing, she did not repeat her request.
I stället började hon att tala med honom om sin matmor.  
Instead she began to talk to him about her mistress.

Det var mycket att tala om.  
There was much to talk about.
Det var först och främst att berätta om alla de barn, som hon hade dragit upp.  
There was first and foremost to tell about all the children whom she had raised.
De hade ju varit i lagården var dag, och om sommaren hade de gått vall med boskapen på mossen och i hagarna, så att den gamla kon hade väl reda på dem.  
They had of course been in the cow house every day, and in the summer they had herded the cattle on the bog and in the pastures, so that the old cow knew them well.
> «mosse» — bog: A «mosse» is a peat bog or moor — poor, waterlogged ground, common across Småland, that could be grazed but rarely farmed without draining. It becomes the emotional center of the mistress's story.
De hade varit präktiga allihop och glada och arbetsamma.  
They had all been fine, and cheerful, and hardworking.
En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till.  
A cow knows well enough what her keeper is good for.

Och likaså var det mycket att berätta om gården.  
And likewise there was much to tell about the farm.
Den hade inte alltid varit så fattig, som den nu var.  
It had not always been as poor as it was now.
Den var mycket vidsträckt, fast den till största delen bestod av mossar och steniga hagar.  
It was very extensive, though it consisted for the most part of bogs and stony pastures.
Det var inte mycket plats  
There was not much room

för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt.  
for fields there, but there was excellent grazing everywhere.
En tid hade det stått ko i vartenda bås i lagården, och oxstallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar.  
At one time there had stood a cow in every single stall in the cow house, and the ox-stall, which now stood quite empty, had once been full of oxen.
Och då hade det rått lust och glädje både i stuga och fähus.  
And then there had been pleasure and gladness both in the cottage and in the cow house.
När matmodern öppnade lagårdsdörren, hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade råmat av glädje, när de hörde henne komma.  
When the mistress opened the cow-house door, she had hummed and sung, and all the cows had lowed with joy when they heard her coming.

Men husbonden hade dött, medan barnen voro så små, att de ännu ingen nytta kunde göra, och matmodern hade måst överta gården och allt arbetet och omsorgen.  
But the master had died while the children were still so small that they could yet do no good, and the mistress had had to take over the farm and all the work and the care of it.
Hon hade varit stark som en karl, och hon hade både plöjt och skördat.  
She had been strong as a man, and she had both plowed and harvested.
Om kvällarna, när hon kom in i lagården för att mjölka, var hon ibland så trött, att hon grät.  
In the evenings, when she came in to the cow house to milk, she was sometimes so tired that she wept.
Men när hon tänkte på sina barn, blev hon glad igen.  
But when she thought of her children, she grew glad again.
Då slängde hon bort tårarna ur ögonen och sade: »Det gör ingenting.  
Then she flung the tears from her eyes and said: »Never mind.
Jag får goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna.  
I'll have good days too, as soon as my children are grown.
Ja, bara de blir vuxna.»  
Yes, just as soon as they're grown.»

Men så snart barnen voro vuxna, kom en så besynnerlig längtan över dem.  
But as soon as the children were grown, so strange a longing came over them.
De ville inte stanna hemma, utan de reste bort till främmande land.  
They did not want to stay at home, but went off to foreign lands.
Deras mor fick aldrig någon hjälp av dem.  
Their mother never got any help from them.
Ett par av barnen hade hunnit gifta sig, innan de foro, och de hade lämnat sina småbarn kvar i hemmet.  
A couple of the children had managed to marry before they left, and they had left their little ones behind at home.
Och dessa barnen följde nu matmodern i lagården, såsom hennes egna hade gjort.  
And these children now followed the mistress about in the cow house, just as her own had done.
De vallade korna, och de voro bra och präktigt folk.  
They herded the cows, and they were good, fine folk.
Och om kvällarna, när matmodern var så trött, att hon kunde somna mittunder mjölkningen, väckte hon upp sig till nytt mod genom att tänka på dem.  
And in the evenings, when the mistress was so tired that she could fall asleep in the middle of milking, she roused herself to fresh courage by thinking of them.
»Jag får nog goda dar jag med,» sade hon och ruskade av sig sömnen, »bara de blir vuxna.»  
»I'll surely have good days too,» she said, and shook off her drowsiness, »just as soon as they're grown.»

Men när dessa barnen blevo vuxna, reste de bort till föräldrarna i det främmande landet.  
But when these children too grew up, they went off to their parents in the foreign land.
Ingen kom tillbaka, ingen stannade hemma.  
No one came back, no one stayed home.
Den gamla matmodern blev ensam kvar på gården.  
The old mistress was left alone on the farm.

Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar hos henne.  
She surely never asked them to stay with her.
»Tycker du, Rödlinna, att jag skulle be dem stanna här hos mig, när de kan få fara ut i världen och få det bra?» brukade hon säga, när hon stod i båset hos den gamla kon.  
»Do you think, Rödlinna, that I should ask them to stay here with me, when they can go out into the world and do well for themselves?» she used to say, as she stood in the stall by the old cow.
> «Rödlinna» — the cow's name: «Rödlinna» is the old cow's own name, roughly 'Red-Line' or 'Red-Streak' — a plain descriptive name for a red-marked cow, typical of how Swedish farms named their cattle by color and marking.
»Här i Småland har de ju bara fattigdom att vänta.»  
»Here in Småland they'd only have poverty to look forward to.»

Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern.  
But when the last grandchild had left, it was all over with the mistress.
Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då hon gick, som om hon inte mer orkade röra sig.  
She grew at once stooped and gray, and she staggered as she walked, as if she could no longer manage to move.
Och hon slutade upp att arbeta.  
And she stopped working.
Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla.  
She would not tend to the farm, but let everything fall into ruin.
Hon hjälpte inte mer upp husen, och hon sålde bort både oxar och kor.  
She no longer helped repair the buildings, and she sold off both the oxen and the cows.
Den enda hon behöll var den gamla kon, som nu talade med Tummetott.  
The only one she kept was the old cow, who was now talking with Thumbietot.
Henne lät hon leva, därför att alla barnen hade gått vall med henne.  
Her she let live, because all the children had herded cattle with her.

Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt henne med arbetet, men hon tålde inte att se främmande omkring sig, sedan hennes egna hade övergivit henne.  
She could well have taken maids and farmhands into her service, who might have helped her with the work, but she could not bear to see strangers about her, after her own had abandoned her.
> «piga» / «dräng» — hired farmhands: A «piga» was a hired maid and a «dräng» a hired farmhand — the ordinary paid labor of a Swedish farm, which the proud, grieving mistress refuses to bring in after her own children leave.
Och kanske att hon var mest nöjd med att gården förföll, när intet av barnen skulle komma att överta den.  
And perhaps she was best pleased to have the farm go to ruin, since none of the children would come to take it over.
Inte brydde hon sig om, att hon själv blev fattig, därför att hon inte vårdade sig om det, som var hennes.  
She did not care that she herself grew poor, because she took no care of what was hers.
Men hon var ängslig för att barnen skulle få reda på hur svårt hon hade det.  
But she was anxious that the children should not learn how hard she had it.
»Bara inte barnen får veta detta!  
»If only the children don't find this out!
Bara inte barnen får veta detta!» suckade hon, när hon stapplade genom lagården.  
If only the children don't find this out!» she sighed, as she staggered through the cow house.

Barnen skrevo jämt och bådo, att hon skulle fara ut till dem, men det ville hon inte.  
The children wrote constantly and begged her to come out to them, but that she would not do.
> Archaic plural: «skrevo»: «skrevo» is the old plural preterite of «skriva» ('to write'), agreeing with plural «Barnen»; modern Swedish uses «skrev» for all subjects.
Hon ville inte se det land, som hade tagit dem ifrån henne.  
She did not want to see the land that had taken them from her.
Hon var ond på det.  
She was angry at it.
»Det är väl dumt av mig, att jag inte tycker om det där landet, som har varit så bra för dem,» sade hon.  
»It's foolish of me, I suppose, not to like that land, which has been so good for them,» she said.
»Men jag vill inte se det.»  
»But I don't want to see it.»

Hon tänkte aldrig på annat än barnen och på detta, att de hade måst resa.  
She never thought of anything but the children and the fact that they had had to leave.
När det blev sommar, ledde hon ut kon, för att hon skulle få beta på den stora mossen.  
When summer came, she led the cow out so that she might graze on the great bog.
Själv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med händerna i skötet, och när hon gick hem, sade hon: »Ser du, Rödlinna, om här hade funnits stora, feta åkrar i stället för denna ofruktbara mossen, då hade de inte behövt resa.»  
She herself sat all day long at the edge of the bog with her hands in her lap, and when she went home, she said: »You see, Rödlinna, if there had been big, rich fields here instead of this barren bog, they wouldn't have needed to leave.»

Hon kunde vredgas på mossen, som bredde ut sig så stor och inte gjorde någon nytta.  
She could grow angry at the bog, which spread itself out so vast and served no purpose at all.
Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, att barnen hade farit ifrån henne.  
She could sit and talk about how it was the bog's fault that the children had gone away from her.

Denna sista kvällen hade hon varit mer darrande och svag än någonsin förut.  
This last evening she had been more trembling and weak than ever before.
Hon hade inte en gång orkat med mjölkningen.  
She had not even managed the milking.
Hon hade stått lutad mot båset och talat om, att två bönder hade varit hos henne och bett att få köpa mossen.  
She had stood leaning against the stall and talked about how two farmers had come to see her and asked to buy the bog.
De ville dika ut den och så och skörda på den.  
They wanted to drain it and sow and reap on it.
Detta hade gjort henne både ängslig och glad.  
This had made her both anxious and glad.
»Hör du, Rödlinna,» hade hon sagt, »hör du, att de sade, att det kan växa råg på mossen?  
»Do you hear, Rödlinna,» she had said, »do you hear that they said rye can grow on the bog?
Nu ska jag skriva till barnen, att de kommer hem.  
Now I'll write to the children to come home.
Nu behöver de inte stanna borta längre, nu kan de få sitt bröd här hemma.»  
Now they won't need to stay away any longer, now they can earn their bread here at home.»

Det var detta, som hon hade gått in i stugan för att göra. — — —  
That was what she had gone into the cottage to do. — — —

Pojken hörde inte mer vad den gamla kon berättade.  
The boy heard no more of what the old cow was telling.
Han hade öppnat lagårdsdörren och gått över gården in till den döda, som han nyss förut hade varit så rädd för.  
He had opened the cow-house door and gone across the yard to the dead woman, whom he had just before been so afraid of.

Allra först stod han en stund stilla och såg sig omkring.  
First of all he stood still for a moment and looked about him.

Det var inte så fattigt i stugan, som han hade väntat sig.  
It was not so poor in the cottage as he had expected.
Den var rikligt försedd med sådana saker, som bruka finnas hos dem, som ha släktingar i Amerika.  
It was richly furnished with such things as are usually found among those who have relatives in America.
I ett hörn fanns en amerikansk gungstol, på bordet framför fönstret låg en brokig plyschduk, ett vackert täcke var brett över sängen, på väggarna hängde de bortresta barnens och barnbarnens fotografier i granna, utskurna ramar, på dragkistan stodo höga vaser och ett par stakar med tjocka, vridna ljus.  
In one corner stood an American rocking chair, on the table in front of the window lay a gaudy plush cloth, a fine coverlet was spread over the bed, on the walls hung the photographs of the departed children and grandchildren in fine, carved frames, on the chest of drawers stood tall vases and a pair of candlesticks with thick, twisted candles.

Pojken sökte reda på en tändstickslåda och tände de där ljusen, inte därför, att han behövde se bättre, än han redan gjorde, utan därför, att han tyckte, att detta var ett sätt att hedra den döda.  
The boy found a matchbox and lit those candles, not because he needed to see any better than he already could, but because he felt this was a way to honor the dead woman.

Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ögon, lade hennes händer i kors över bröstet och strök det tunna, gråa håret tillbaka ur ansiktet.  
Then he went up to her, pressed her eyes shut, laid her hands crosswise over her breast, and stroked the thin, gray hair back from her face.

Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne.  
He no longer thought about being afraid of her.
Han var så innerligt bedrövad över att hon hade måst leva fram sin ålderdom i ensamhet och längtan.  
He was so deeply grieved that she had had to live out her old age in loneliness and longing.
Nu skulle han åtminstone vaka över hennes döda kropp denna natt.  
Now he would at least keep watch over her dead body this night.

Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa upp ett par psalmer halvhögt.  
He found the hymn book and sat down to read a couple of hymns half aloud.
Men mitt i läsningen stannade han, därför att han hade kommit att tänka på mor och far.  
But in the middle of his reading he stopped, because he had come to think of his mother and father.

Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn!  
To think that parents could long so for their children!
Det hade han aldrig vetat.  
That he had never known.
Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är borta!  
To think that life could seem all but over for them, when the children were gone!
Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som denna gamla hade längtat!  
To think, if they back home longed for him in the same way that this old woman had longed!

Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den.  
The thought made him glad, but he did not dare to believe it.
Han hade inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.  
He had not been the kind of person that anyone could long for.

Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.  
But what he had not been, that he might perhaps become.

Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt.  
All around him he saw the portraits of those who had gone away.
Det var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten.  
They were tall, strong men and women with solemn faces.
Det var brudar i långa slöjor och herrar i fina kläder, och det var barn, som hade krusat hår och vackra, vita klänningar.  
There were brides in long veils and gentlemen in fine clothes, and there were children with curled hair and beautiful white dresses.
Och han tyckte, att de alla stirrade blinda ut i luften och inte ville se.  
And he thought that they all stared blindly out into the air and did not want to see.

»Stackars er!» sade pojken till porträtten.  
»Poor you!» said the boy to the portraits.
»Er mor är död.  
»Your mother is dead.
Ni kan inte mer gottgöra, att ni reste ifrån henne.  
You can never make up for having gone away from her.
Men min mor lever!»  
But my mother is alive!»

Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig själv.  
Here he broke off, and nodded, and smiled to himself.
»Min mor lever,» sade han.  
»My mother is alive,» said he.
»Både far och mor lever.»  
»Both father and mother are alive.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.