# The Wonderful Adventures of Nils, From Taberg to Huskvarna

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch18. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch18.json.


Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen somnade han in, och då drömde han om far och mor.  
The boy lay awake almost the whole night, but toward morning he fell asleep, and then he dreamed about his father and mother.
> V2 word order: fronted adverbial: When a Swedish main clause opens with something other than the subject — here the time phrase «mot morgonen» ('toward morning') — the finite verb still has to come second, so subject and verb invert: «somnade han» ('fell-asleep he'), not «han somnade». This verb-second (V2) rule holds throughout the language.
Han kunde knappt känna igen dem.  
He could hardly recognize them.
Båda två hade fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten.  
Both of them had gone gray-haired and gotten old, wrinkled faces.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade fått» ('had gotten/received') pairs the auxiliary «hade» with the supine form of «få», the invariant form used after «ha(r)/hade» to build perfect and pluperfect tenses — distinct from a finite preterite like «kom» ('came') elsewhere in this paragraph, which names one completed past action rather than a state already reached.
Han frågade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats så mycket, därför att de hade längtat efter honom.  
He asked what had brought this about, and they answered that they had aged so much because they had longed for him.
> «komma sig av» — 'to come about, be caused by': «vad detta kom sig av» literally 'what this came itself of' is a fixed idiom meaning 'what had brought this about' or 'what was the cause of this' — the reflexive «sig» is frozen into the phrase and doesn't translate word for word.
Han blev både rörd och förvånad, för han hade aldrig trott annat, än att de skulle vara glada att slippa honom.  
He was both moved and astonished, for he had never believed anything else than that they would be glad to be rid of him.

När pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart väder.  
When the boy woke, morning had come with beautiful, clear weather.
Han åt själv först ett stycke bröd, som han fann i stugan, gav därpå morgonfoder åt både gäss och ko och ställde upp lagårdsdörren, för att kon skulle kunna bege sig till närmaste gård.  
He first ate a piece of bread himself, which he found in the cottage, then gave morning feed to both the geese and the cow, and opened the barn door so that the cow could set off for the nearest farm.
> Reflexive verb «bege sig» — 'to set off': «bege sig» ('to betake oneself, set off, head for') is one of many Swedish verbs that only exist with the reflexive pronoun «sig» — it can't mean 'to go' without it. «Sig» itself never changes for gender or number.
När hon kom gående ensam, skulle nog grannarna förstå, att det stod illa till med hennes matmor.  
When she came walking alone, the neighbors would surely understand that things stood badly with her mistress.
De skulle skynda upp till ödegården för att se hur den gamla hade det, och så skulle de finna hennes döda kropp och begrava den.  
They would hurry up to the deserted farm to see how the old woman was, and so they would find her dead body and bury it.
> «ödegård» — an abandoned farm: «öde» means 'desolate, deserted' and «gård» is 'farm(stead)'; the compound «ödegård» names a farm left to fall to ruin — common in the poor Swedish highlands the boy is now flying over.

Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän de fingo syn på ett högt berg med nästan lodräta väggar och en tvärt avbruten topp, och de förstodo, att detta måste vara Taberg.  
Scarcely had the boy and the geese risen into the air before they caught sight of a tall mountain with almost sheer walls and an abruptly broken-off peak, and they understood that this must be Taberg.
Och på toppen av Taberg stod Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi och alla sex gässlingarna och väntade på dem.  
And on the top of Taberg stood Akka with Yksi and Kaksi, Kolme and Neljä, Viisi and Kuusi, and all six goslings, waiting for them.
> The goslings' names are Finnish numbers: «Yksi, Kaksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi» are simply the Finnish words for 'one' through 'six' — Lagerlöf names Akka's six goslings by counting them off in Finnish, a small joke that survives untranslated in the Swedish.
Det blev en glädje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande, som ingen kan beskriva, när de sågo, att det hade lyckats gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott.  
There arose a joy and a cackling and a flapping and a calling that no one can describe, when they saw that the gander and Dunfin had succeeded in finding Thumbietot.

Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll.  
Forest grew fairly high up the sides of Taberg, but the topmost peak was bare, and from there one could see far around in every direction.
Blickade man åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet annat att se än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna mossar, istäckta sjöar och blånande bergåsar.  
If one looked east, south, or west, there was almost nothing else to see than a poor highland with dark spruce forests, brown bogs, ice-covered lakes, and bluish mountain ridges.
Pojken kunde inte låta bli att tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken möda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast.  
The boy could not help thinking that it was true that whoever had created this had not taken much trouble with his work, but had hacked it together in a hurry.
> «yxa till» — 'to hack together': «yxa» is 'axe' turned into a verb; «yxa till» means to rough something out crudely and in haste, as if with an axe rather than careful tools — the boy's unflattering verdict on the barren southern highland.
Men blickade man åt norr, var det en helt annan sak.  
But if one looked north, it was quite another matter.
Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg.  
Here the land looked as though it had been shaped with the greatest love and care.
Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus.  
In that direction nothing but beautiful mountains, soft valleys, and winding streams could be seen, all the way to the great lake Vättern, which lay free of ice, shining and clear, and glowed as though it were filled not with water but with blue light.

Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land.  
It was Vättern itself that made it so beautiful to look north, because it looked as though a blue shimmer had risen up from the lake and spread out over the land as well.
Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som smekte ögat.  
Groves and heights and the roofs and spires of the town of Jönköping, which showed faintly on the shore of Vättern, lay wrapped in a light blue that caressed the eye.
Om det funnes länder i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om hur det såg ut i paradiset.  
If there were countries in heaven, they would surely be just as blue as that, the boy thought, and felt that he had gotten a small idea of what paradise looked like.
> «funnes» — archaic subjunctive of «finnas»: «funnes» is an old optative/subjunctive form of «finnas» ('to exist, be found'), used for a hypothetical ('if there were countries in heaven'). Modern Swedish would simply reuse the past tense «fanns» here; the special subjunctive form was already old-fashioned by 1906 and has since dropped out of everyday use.

När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa dalen.  
When the geese continued their migration later in the day, they flew up along the blue valley.
De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.  
They were in the very best of spirits, screeching and clamoring so that no one who had ears could fail to notice them.
> «voro» — archaic plural of «var» ('were'): Pre-1906-reform written Swedish still gave plural subjects their own verb form: «voro» ('were', plural) beside singular «var». Lagerlöf's generation wrote this distinction as a literary register even though spoken Swedish had already leveled it; modern Swedish uses «var» for all persons and numbers.

Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft i den här trakten.  
Now it happened that this was the first truly beautiful spring day they had had in this region.
> «råka» + infinitive — 'to happen to': «råkade detta vara» means 'this happened to be' — «råka» before an infinitive marks something as coincidental or unplanned, much like English 'happen to'.
Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete under regn och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes människorna av en sådan längtan efter sommarvärme och gröna skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor.  
Up until now, spring had done its work under rain and raw weather, and when the weather had now quite suddenly turned fine, people were filled with such a longing for summer warmth and green forests that they found it hard to attend to their tasks.
Och när vildgässen foro förbi fria och muntra högt över jorden, var det inte en enda, som inte släppte vad hon hade för händer och blickade efter dem.  
And when the wild geese flew past, free and merry, high above the earth, there was not a single one who did not drop whatever she had in hand and gaze after them.

De första, som sågo vildgässen den dagen, voro gruvarbetarna på Taberg, som bröto malm vid själva bergytan.  
The first who saw the wild geese that day were the miners at Taberg, who quarried ore right at the mountain's surface.
> Archaic plural again: «voro»: Another instance of the pre-reform plural verb form «voro» ('were') — see the note on this earlier in the chapter; it consistently marks plural subjects in this narration.
När de hörde dem kackla, höllo de upp med att borra sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna: »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?»  
When they heard them cackling, they stopped drilling their blast-holes, and one of them shouted to the birds: “Where are you going? Where are you going?”
> «höllo» — archaic plural preterite of «hålla»: «höllo upp» ('[they] stopped') carries the old plural preterite ending «-o»: «höllo» for a plural subject beside singular «höll». This -o plural pattern on strong verbs (compare «gingo», «sutto» later in the chapter) is one of the clearest markers of 1906 literary Swedish that modern usage has since dropped.
> «spränghål» — a blasting hole: «spränga» is 'to blast, detonate' and «hål» is 'hole'; «spränghål» names the holes miners drill and pack with explosive charges to break rock — everyday vocabulary of the Taberg iron mine.
Gässen förstodo inte vad han sade, men pojken lutade sig ut över gåsryggen och svarade i deras ställe: »Dit, där det varken finns hacka eller hammare.»  
The geese did not understand what he said, but the boy leaned out over the goose's back and answered in their place: “To where there is neither pick nor hammer.”
När gruvarbetarna hörde orden, trodde de, att det var deras egen längtan, som hade kommit gåskacklet att ljuda som människotal.  
When the miners heard the words, they believed it was their own longing that had made the geese's cackling sound like human speech.
»Låt oss följa med! Låt oss följa med!» ropade de.  
“Let us come along! Let us come along!” they shouted.
— »Inte i år,» skrek pojken.  
“Not this year,” the boy cried.
»Inte i år.»  
“Not this year.”

Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjön, och alltjämt förde de samma oväsen.  
The wild geese followed the Taberg stream down toward Munksjön, and they kept up the same racket.
Här på den smala landremsan mellan Munksjön och Vättern låg Jönköping med sina stora fabriksanläggningar.  
Here, on the narrow strip of land between Munksjön and Vättern, lay Jönköping with its great factory works.
Vildgässen foro först över Munksjö pappersbruk.  
The wild geese flew first over the Munksjö paper mill.
Det var just då slut på middagsrasten, och de stora arbetarskarorna strömmade fram mot fabriksporten.  
It was just then the end of the midday break, and the great crowds of workers were streaming toward the factory gate.
När de hörde vildgässen, stannade de ett ögonblick för att lyssna till dem.  
When they heard the wild geese, they stopped for a moment to listen to them.
»Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade en arbetare.  
“Where are you going? Where are you going?” shouted a worker.
Vildgässen förstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: »Dit, där det varken finns maskiner eller ångpannor.»  
The wild geese did not understand what he said, but the boy answered in their place: “To where there are neither machines nor boilers.”
När arbetarna hörde svaret, trodde de, att det var deras egen längtan, som kom gåskacklet att ljuda som människotal.  
When the workers heard the answer, they believed it was their own longing that made the geese's cackling sound like human speech.
»Låt oss följa med!» ropade en hel mängd av dem.  
“Let us come along!” shouted a whole crowd of them.
»Låt oss följa med!»  
“Let us come along!”
— »Inte i år,» svarade pojken.  
“Not this year,” answered the boy.
»Inte i år.»  
“Not this year.”

Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken, som ligger på Vätterstranden, stor som en fästning, och sträcker sina höga skorstenar mot himlen.  
Next the geese flew over the far-famed match factory, which lies on the shore of Vättern, big as a fortress, and stretches its tall chimneys toward the sky.
Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i en stor sal sutto unga arbeterskor och fyllde tändsticksaskar.  
No one was stirring outside in the yards, but in a great hall young workwomen sat filling matchboxes.
De hade öppnat ett fönster för det vackra vädrets skull, och genom detta trängde vildgässens rop in till dem.  
They had opened a window for the sake of the fine weather, and through it the calls of the wild geese reached in to them.
Den, som satt närmast fönstret, lutade sig ut med en tändsticksask i handen och ropade: »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?»  
The one who sat nearest the window leaned out with a matchbox in her hand and called: “Where are you going? Where are you going?”
— »Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor,» sade pojken.  
“To the land where neither light nor matches are needed,” said the boy.
Flickan trodde nog, att vad hon hade hört bara var gåskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: »Låt mig följa med! Låt mig följa med!»  
The girl no doubt believed that what she had heard was only goose-cackle, but since she thought she had made out a couple of words, she called back in answer: “Let me come along! Let me come along!”
— »Inte i år,» svarade pojken.  
“Not this year,” answered the boy.
»Inte i år.»  
“Not this year.”

Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som någon stad kan inta.  
East of the factories rises Jönköping, on the loveliest site any town could occupy.
Den smala Vättern har höga, branta sandstränder både på östra och västra sidan, men rätt i söder äro sandmurarna nerbrutna liksom för att ge rum för en stor port, genom vilken man når fram till sjön.  
The narrow Vättern has high, steep sand banks on both the eastern and western side, but directly to the south the sand walls are broken down, as if to make room for a great gateway through which one reaches the lake.
> «äro» — archaic plural of «är» ('are'): Like «voro» and «höllo» elsewhere in the chapter, «äro» is the old plural present-tense form of «vara» ('to be'), used here for the plural subject «sandmurarna». Modern Swedish uses «är» for every person and number.
Och mitt i porten, med berg till höger och berg till vänster, med Munksjön bakom sig och Vättern framför sig, ligger Jönköping.  
And right in the middle of that gateway, with mountains to the right and mountains to the left, with Munksjön behind it and Vättern before it, lies Jönköping.

Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här som ute på landsbygden.  
The geese flew on over the long, narrow town and kept up the same racket here as out in the countryside.
Men i staden var det ingen, som svarade dem.  
But in the town there was no one who answered them.
Det var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt vildgässen.  
It was not to be expected that the townsfolk would stop out in the street and call up to the wild geese.

Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem.  
The journey continued on along the shore of Vättern, and after a while the geese came to the Sanna sanatorium.
Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet.  
Some of the patients had gone out onto a veranda to enjoy the spring air, and so came to hear the geese cackling.
»Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» frågade en av dem med så svag röst, att den knappast hördes.  
“Where are you going? Where are you going?” asked one of them in a voice so faint it could hardly be heard.
— »Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom,» svarade pojken.  
“To the land where there is neither sorrow nor sickness,” answered the boy.
— »Låt oss följa med!» sade de sjuka.  
“Let us come along!” said the sick.
— »Inte i år,» svarade pojken.  
“Not this year,” answered the boy.
»Inte i år.»  
“Not this year.”

När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna.  
When they had flown yet a little farther, they came to Huskvarna.
> Huskvarna — the chapter's destination: «hus» ('house') plus «kvarn» ('mill') — the town grew up around a royal mill on the falling stream Lagerlöf describes; it later gave its name to the Husqvarna factory (guns, then sewing machines, motorcycles, and household goods) that made the falls industrially famous.
Det låg i en dal.  
It lay in a valley.
Bergen stodo branta och skönt formade däromkring.  
The mountains stood steep and beautifully shaped around it.
En å kom störtande utför höjden i långa, smala fall.  
A stream came tumbling down the height in long, narrow falls.
Stora verkstäder och fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig arbetarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen lågo skolhusen.  
Great workshops and factories lay beneath the mountain walls; over the valley floor spread workers' dwellings, surrounded by garden plots, and in the middle of the valley lay the schoolhouses.
Just som vildgässen kommo farande, ringde en klocka, och en mängd barn marscherade ut led vid led.  
Just as the wild geese came flying, a bell rang, and a crowd of children marched out, rank by rank.
De voro så många, att hela skolgården fylldes av dem.  
There were so many of them that the whole schoolyard was filled with them.
»Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade barnen, när de hörde vildgässen.  
“Where are you going? Where are you going?” the children cried when they heard the wild geese.
— »Dit, där det varken finns böcker eller läxor,» svarade pojken.  
“To where there are neither books nor homework,” answered the boy.
— »Ta oss med!» skreko barnen.  
“Take us along!” cried the children.
> «ta med» — the particle verb 'to take along': «ta … med» ('take along') is a particle verb: the particle «med» ('along, with') can separate from «ta» the way it does here — «Ta oss med» literally 'take us along' — rather than staying fused to it as in a single English verb.
»Ta oss med!»  
“Take us along!”
— »Inte i år, men till året,» ropade pojken.  
“Not this year, but by next year,” the boy called.
»Inte i år, men till året.»  
“Not this year, but by next year.”
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.