# The Wonderful Adventures of Nils, The Great Bird Lake

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch19. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch19.json.


JARRO GRÄSANDEN.  
JARRO THE WILD DUCK.

På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om Omberg ligger Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön Tåkern.  
On the eastern shore of Lake Vättern lies Omberg; east of Omberg lies Dagsmosse; east of Dagsmosse lies Lake Tåkern.
Runt omkring Tåkern utbreder sig den stora, jämna Östgötaslätten.  
All around Tåkern spreads the great, level plain of Östergötland.

Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i världen.  
Tåkern is a fairly large lake, and it is said to have been even larger once, in the old days.
Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ut vattnet ur den för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen.  
But people thought that it covered too great a part of the fertile plain, and they tried to drain the water out of it so as to be able to sow and reap on the lake bottom.
Det lyckades dem dock inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit meningen, utan den gömmer alltjämt bort en massa land.  
They did not, however, succeed in draining the whole lake, which had no doubt been the intention, and it still hides away a great deal of land.
> «torrlägga» — to drain/reclaim land: «torrlägga» (literally 'to lay dry') means to drain a lake or wetland to reclaim farmland. This 19th-century land-reclamation movement, and the conflict it caused with wildlife, is the real historical backdrop to Jarro's story.
Men efter urtappningen har sjön blivit så grund, att den nästan ingenstans är mer än ett par meter djup.  
But since the draining, the lake has become so shallow that it is almost nowhere more than a couple of meters deep.
Stränderna ha blivit sanka och dyiga mader, och överallt ute i sjön sticka små dyholmar upp över vattenytan.  
The shores have become swampy, miry marshes, and everywhere out in the lake little mud islets stick up above the water's surface.

Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna i vatten, bara den får ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det är vassen.  
Now there is one thing that likes to stand with its feet in the water, so long as it may keep its body and head up in the air, and that is the reed.
Den kan inte finna något bättre ställe att växa på än utefter de långgrunda Tåkernstränderna och runt om de små dyholmarna.  
It cannot find a better place to grow than along the long, shallow shores of Tåkern and around the little mud islets.
Den trivs så väl, att den blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att skjuta fram en båt genom den.  
It thrives so well there that it grows taller than a man and so dense that it is almost impossible to push a boat through it.
Den bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela sjön, så att denna bara är tillgänglig på några ställen, där människorna ha skaffat bort vassen.  
It forms a broad, green enclosure all around the whole lake, so that the lake is accessible only in a few places, where people have cleared the reed away.

Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn åt en mängd annat.  
But if the reed shuts people out, it gives shelter and protection in return to a great many other creatures.
Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i oräkneliga skaror.  
Inside the reed there are countless little ponds and channels of green, still water, where duckweed and pondweed thrive, and where mosquito larvae, fish fry, and worms hatch out in countless numbers.
Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kunna kläcka ut sina ägg och föda upp sina ungar utan att bli störda vare sig av fiender eller av matbekymmer.  
And along the shores of these little ponds and channels there are a great many well-hidden spots, where the waterfowl can hatch out their eggs and raise their young without being disturbed either by enemies or by worries about food.

Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas dit år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den är.  
An enormous number of birds also live in the Tåkern reeds, and more gather there year by year, as it becomes known what a splendid dwelling place it is.
De första, som slogo sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där ännu i tusental.  
The first to settle there were the wild ducks, and they still live there by the thousand.
> Archaic plural preterite: «voro»: «voro» is the old plural past tense of «vara» ('to be'), used here where modern Swedish would use the singular «var» for both singular and plural subjects. Pre-1900s written Swedish still marked verbs for number; forms like «voro», «äro», «gingo», «sköto» throughout this chapter are register markers of 1906 literary style, not modern Swedish.
Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst dela med sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en hel hop andra.  
But they no longer own the whole lake; they have had to share the space with swans, grebes, coots, loons, shovelers, and a whole host of others.

Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort.  
Tåkern is certainly the largest and finest bird lake in the whole country, and the birds must count themselves fortunate as long as they possess such a refuge.
Men det är ovisst hur lång tid de få behålla väldet över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga den.  
But it is uncertain how long they will keep their dominion over the reed tussocks and muddy shores, for the people cannot forget that the lake spreads out over a great deal of good, fertile land, and again and again proposals come up among them that they should drain it.
> Plural verb agreement: «kunna»: «kunna» here agrees with a plural subject («människorna»), instead of the modern invariant «kan». Nineteenth- and early-twentieth-century Swedish still distinguished singular and plural present-tense forms for many verbs.
Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten.  
And if these proposals were carried out, the many thousands of waterfowl would be forced to move away from the region.

På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid Tåkern en gräsand, som hette Jarro.  
At the time when Nils Holgersson was traveling about with the wild geese, there lived at Tåkern a wild duck named Jarro.
> «gräsand» — the mallard/wild duck: «gräsand» (literally 'grass duck') is the mallard, Sweden's common wild duck. Jarro, the main character of this chapter, is a «gräsand»; the chapter's opening heading names him directly.
Det var en ungfågel, som hade levat bara en sommar, en höst och en vinter.  
He was a young bird, who had lived through only one summer, one autumn, and one winter.
Nu var det hans första vår.  
Now it was his first spring.
Han var nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid, att isen ännu låg kvar på sjön.  
He had just come home from North Africa and had reached Tåkern so early that the ice still lay on the lake.

En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades i bröstet.  
One evening, when he and the other young drakes were amusing themselves by flying back and forth over the lake, a hunter fired a couple of shots after them, and Jarro was struck in the breast.
> Word order: adverbial fronted, verb second (V2): «En kväll... lossade en jägare av ett par skott» — the time phrase opens the sentence and the finite verb «lossade» immediately follows, with the subject «en jägare» after it. Swedish is a strict V2 (verb-second) language: whatever element is fronted, the conjugated verb must come next, even if that means inverting subject and verb.
Han trodde, att han skulle dö, men för att den, som hade skjutit honom, inte skulle få honom i sitt våld, fortsatte han att flyga, så länge som han möjligen kunde.  
He thought he was going to die, but so that the one who had shot him should not get him into his power, he kept on flying as long as he possibly could.
Han tänkte inte på vart han styrde kosan, utan strävade bara att komma långt bort.  
He gave no thought to where he was steering his course, but only strove to get far away.
När krafterna sveko honom, så att han inte kunde flyga längre, befann han sig inte mer över sjön.  
When his strength failed him, so that he could fly no farther, he was no longer over the lake.
Han hade flugit ett stycke inåt land och sjönk nu ner framför ingången till en av de stora bondgårdarna, som resa sig på Tåkernstranden.  
He had flown some distance inland and now sank down in front of the entrance to one of the great farmsteads that rise on the shore of Tåkern.

Kort därefter gick en ung dräng över gården.  
Shortly afterward a young farmhand crossed the yard.
Han fick syn på Jarro och kom och lyfte upp honom.  
He caught sight of Jarro and came and picked him up.
Men Jarro, som inte begärde annat än att få dö i fred, samlade då sina sista krafter och nöp drängen hårt i fingret, för att denne skulle släppa honom.  
But Jarro, who wanted nothing but to be allowed to die in peace, gathered his last strength and bit the farmhand hard in the finger, so that he would let him go.

Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde.  
Jarro did not succeed in freeing himself, but that attack did have this much good in it, that the farmhand noticed the bird was alive.
Han bar helt varligen in honom i stugan och visade honom för matmodern, som var en ung kvinna med ett milt ansikte.  
He carried him very gently into the cottage and showed him to the mistress of the house, who was a young woman with a gentle face.
> «matmodern» — 'food-mother', the farm-wife: «matmor»/«matmodern» (literally 'food mother') is the old rural term for the mistress of a farmhouse — the woman who fed and ran the household, as seen from an animal's point of view. It recurs throughout the chapter as Jarro's name for her.
Hon tog genast Jarro från drängen, smekte honom över ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram genom halsdunet.  
She took Jarro at once from the farmhand, stroked him along the back, and wiped away the blood that was oozing through the down of his neck.
Hon betraktade honom mycket noga, och när hon såg hur vacker han var med sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband, sin brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, att det var synd, att han skulle dö.  
She examined him very closely, and when she saw how beautiful he was, with his dark green, glossy head, his white collar, his reddish-brown back, and his blue wing-mirror, she surely thought it a pity that he should die.
Hon gjorde raskt i ordning en korg, där hon bäddade ner fågeln.  
She quickly got a basket ready and made a bed for the bird in it.

Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma loss, men när han nu förstod, att människorna inte ämnade döda honom, lade han sig med en känsla av välbehag till rätta i korgen.  
Jarro had been flapping and struggling the whole time to get free, but when he now understood that the people did not intend to kill him, he settled comfortably into the basket.
Nu först märktes det hur utmattad han var av plågor och blodförlust.  
Only now did it become clear how exhausted he was from pain and loss of blood.
Matmodern bar korgen över golvet för att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ögonen och sjunkit i sömn.  
The mistress carried the basket across the floor to set it in the corner by the hearth, but even before she had set it down, Jarro had closed his eyes and fallen asleep.

Om en stund vaknade Jarro vid att någon sakta stötte till honom.  
After a while Jarro woke up because someone gently nudged him.
När han slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista sansen.  
When he opened his eyes, he felt such great terror that he nearly lost his senses.
Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än både människor och rovfåglar.  
Now he was surely lost, for here stood the one that was more dangerous than both people and birds of prey.
Det var ingen mindre än Cesar själv, den långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.  
It was none other than Caesar himself, the long-haired bird dog, curiously sniffing at him.
> Proper names take no article: «Cesar» (Caesar), the farm dog's name, appears bare with no article — ordinary for a proper name — while common nouns nearby, like «fågelhunden» ('the bird dog'), carry the definite suffix «-en». Contrasting the two shows how Swedish marks definiteness by suffix rather than a separate word.

Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ännu var en liten gul dununge, var gång det hade ljudit över vassruggarna: »Cesar kommer!  
How pitifully afraid Jarro had been the previous summer, when he was still a little yellow duckling, every time it had rung out over the reed tussocks: »Caesar is coming!
> Pluperfect for a distant memory: «hade ... varit» is the pluperfect ('had been'), used to frame Jarro's memory of the previous summer as further back than the story's main past-tense narration. Swedish forms this with «hade» + supine, just like English 'had been'.
Cesar kommer!»  
Caesar is coming!»
När han hade sett den brun- och vitfläckiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skåda döden själv.  
When he had seen the brown-and-white spotted dog, with its jaws full of teeth, come wading through the reeds, he had thought he was looking upon death itself.
Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behöva uppleva den stunden, när han mötte Cesar öga mot öga.  
He had always hoped that he would never have to live through the moment when he met Caesar eye to eye.

Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar var hemma, för nu stod han där över honom.  
But to his misfortune he must have happened to fall down in the very farmyard where Caesar lived, for now he stood there over him.
»Vad är du för en?» brummade han.  
»What sort of creature are you?» he growled.
»Hur har du kommit in i stugan?  
»How have you gotten into the cottage?
Hör du inte hemma nere bland vassruggarna?»  
Don't you belong down among the reed tussocks?»

Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara.  
It was only with the greatest difficulty that Jarro could summon the courage to answer.
»Var inte ond på mig, Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!» sade han.  
»Don't be angry with me, Caesar, because I have come into the cottage!» he said.
»Det är inte mitt fel.  
»It is not my fault.
Jag har blivit skadskjuten.  
I have been wounded by a shot.
Det är människorna själva, som har lagt mig i den här korgen.»  
It is the people themselves who have put me in this basket.»

»Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit dig,» sade Cesar.  
»So it is the people themselves who have put you here,» said Caesar.
»Då är det säkert deras mening att bota dig, fast jag för min del tycker, att de skulle göra klokare i att äta opp dig, när du är i deras våld.  
»Then it is surely their intention to cure you, although for my part I think they would do wiser to eat you up, now that you are in their power.
Men i alla fall är du fridlyst i stugan.  
But in any case, you are safe from harm in the cottage.
> «fridlyst» — protected, under a truce: «fridlyst» literally means 'peace-proclaimed': protected by a declared truce or law. It's the ordinary word for a protected species today, but here Caesar uses it playfully to mean Jarro is safe from harm inside the cottage.
Du behöver inte se så rädd ut.  
You needn't look so frightened.
Nu är vi inte nere på Tåkern.»  
We are not down at Tåkern now.»

Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande spisbrasan.  
With this, Caesar went and lay down to sleep in front of the blazing hearth fire.
Så snart som Jarro förstod, att denna gräsliga fara var förbi, föll den stora mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i sömn.  
As soon as Jarro understood that this terrible danger was past, the great weariness fell over him again, and he sank once more into sleep.

Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat med gryn och vatten stod framför honom.  
The next time Jarro woke, he saw that a dish of grain and water stood before him.
Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i alla fall och började äta.  
He was still quite ill, but he felt hungry all the same and began to eat.
När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och smekte honom och såg glad ut.  
When the mistress saw that he was eating, she came over and stroked him and looked pleased.
Därefter somnade Jarro in på nytt.  
After that Jarro fell asleep again.
Under flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov.  
For several days he did nothing but eat and sleep.

En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framåt golvet.  
One morning Jarro felt so well that he got up out of the basket and walked out across the floor.
Men han hade inte hunnit långt, förrän han föll omkull och blev liggande.  
But he had not gone far before he fell over and lay there.
Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och fattade om honom.  
Then Caesar came, opened his great jaws, and took hold of him.
Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom.  
Jarro naturally thought that the dog meant to bite him to death, but Caesar carried him back to the basket without hurting him.
Härav fick Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom.  
From this Jarro gained such trust in Caesar that on his next outing across the cottage he went up to the dog and lay down beside him.
Efter detta blevo Cesar och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.  
After this Caesar and he became good friends, and every day Jarro lay for several hours sleeping between Caesar's paws.
> Archaic plural preterite: «blevo»: «blevo» is the old plural past tense of «bli(va)» ('to become'), matching the plural subject «Cesar och han» ('Caesar and he'). Modern Swedish uses the invariant «blev» for all subjects; this pattern (also «voro», «gingo», «sköto») marks the text's 1906 literary register.

Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern.  
Jarro felt an even greater affection for the mistress than for Caesar.
För henne erfor han inte den minsta skräck, utan han strök sitt huvud mot hennes hand, när hon kom och gav honom mat.  
Toward her he felt not the least fear, but rubbed his head against her hand when she came and gave him food.
När hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till henne på sitt eget språk.  
When she went out of the cottage, he sighed with sorrow, and when she came back, he called out a welcome to her in his own language.

Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och människor förr i världen.  
Jarro forgot entirely how afraid he had once been of both dogs and people.
Han tyckte, att de voro blida och goda, och han älskade dem.  
He thought them gentle and kind, and he loved them.
Han önskade, att han vore frisk, så att han kunde flyga ner till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behövde frukta dem.  
He wished that he were well again, so that he could fly down to Tåkern and tell the wild ducks that their old enemies were not dangerous, and that they need not fear them at all.

Han hade lagt märke till att såväl människorna som Cesar hade lugna ögon, som det gjorde en gott att se in i.  
He had noticed that both the people and Caesar had calm eyes, which it did one good to look into.
Den enda i stugan, vars blickar han inte gärna ville möta, var Klorina, stugkattan.  
The only one in the cottage whose gaze he was not glad to meet was Klorina, the cottage cat.
Hon gjorde honom ingenting ont hon heller, men han kunde inte fatta något förtroende för henne.  
She did him no harm either, but he could not bring himself to trust her.
Dessutom retades hon ständigt med honom, därför att han älskade människorna.  
Besides, she was always teasing him because he loved the people.
»Du tror, att de vårdar dig, därför att de tycker om dig,» sade Klorina.  
»You think they take care of you because they are fond of you,» said Klorina.
> «stugkattan» — 'the cottage cat': «stuga» is the traditional Swedish farm cottage; «stugkattan» names Klorina by her place in the household, the way «matmodern» names the farm-wife. These compound titles root every character in the rural setting of the story.
»Vänta bara, tills du blir lagom fet!  
»Just wait until you're nice and fat!
Då vrider de nacken av dig.  
Then they'll wring your neck.
Jag känner till dem, jag.»  
I know them, I do.»

Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev outsägligt bedrövad, när han hörde detta.  
Jarro had a tender and devoted heart, as all birds do, and he was unspeakably grieved to hear this.
Han kunde inte tänka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro något sådant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och småprata.  
He could not imagine that the mistress would want to wring his neck, nor could he believe any such thing of her son, the little boy who used to sit for hours beside his basket, babbling and chattering.
Han tyckte sig förstå, att de båda kände samma kärlek för honom som han för dem.  
He felt sure that the two of them felt the same love for him that he felt for them.

En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen framför spisen, satt Klorina uppe på spishallen och började att retas med gräsanden.  
One day, when Jarro and Caesar were lying in their usual spot in front of the hearth, Klorina sat up on the hearth-shelf and began to tease the wild duck.

»Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern blir urtappad och förvandlad till åker,» sade Klorina.  
»I wonder, Jarro, what you wild ducks are going to do next year, when Tåkern is drained and turned into farmland,» said Klorina.
— »Vad är det du säger, Klorina?» ropade Jarro och sprang upp helt förfärad.  
— »What is it you're saying, Klorina?» cried Jarro, and jumped up utterly terrified.
> Em dash marks a change of speaker: Swedish (like French) often uses a dash «—» instead of a new paragraph or quotation mark to show that a different character is now speaking within the same block of dialogue. Here it signals that Jarro, not Klorina, says the next line.
— »Jag glömmer alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag, förstår människornas språk,» svarade kattan.  
— »I always forget, Jarro, that you, unlike Caesar and me, don't understand the language of people,» answered the cat.
»Annars skulle du väl ha hört, att de karlarna, som i går var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut ur Tåkern, och att sjöbottnen nästa år skulle ligga torr som ett stug-golv.  
»Otherwise you would surely have heard that the men who were in the cottage yesterday were talking about how all the water was going to be drained out of Tåkern, and that the lake bottom would lie next year as dry as a cottage floor.
> «urtappad» — drained, tapped dry: «urtappad» ('tapped out') is a stronger, more concrete relative of «torrlägga» — picturing the lake being drained the way a barrel is tapped. Klorina's whole taunt turns on this real threat to Tåkern, the historical draining project referenced across the chapter.
Och nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta vägen.»  
And now I wonder where you wild ducks will go then.»
När Jarro hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som en snok.  
When Jarro heard this talk, he became so angry that he hissed like a grass snake.
»Du är lika elak som en sothöna,» skrek han till Klorina.  
»You're as wicked as a coot,» he screamed at Klorina.
»Du vill bara reta opp mig mot människorna.  
»You only want to turn me against the people.
Jag tror inte, att de vill göra något sådant.  
I don't believe they would do any such thing.
De måtte väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom.  
They must surely know that Tåkern belongs to the wild ducks.
Varför skulle de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga?  
Why should they make so many birds homeless and miserable?
Du har säkert hittat på allt detta för att skrämma mig.  
You have surely made up all this to frighten me.
Jag önskar, att du måtte bli söndersliten av Gorgo, örnen.  
I wish you might be torn to pieces by Gorgo the eagle.
Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig morrhåren.»  
I wish the mistress would cut off your whiskers.»

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall.  
But Jarro could not silence Klorina with this outburst.
»Jaså, du tror jag ljuger,» sade hon.  
»So you think I'm lying,» she said.
»Fråga då Cesar!  
»Then ask Caesar!
Han var också inne i stugan i går kväll.  
He was also in the cottage last night.
Cesar ljuger aldrig.»  
Caesar never lies.»

»Cesar,» sade Jarro, »du förstår människornas språk mycket bättre än Klorina.  
»Caesar,» said Jarro, »you understand the language of people far better than Klorina.
Säg, att hon inte har hört rätt!  
Tell her that she has not heard rightly!
Tänk, hur det skulle bli, om människorna torrlade Tåkern och förvandlade sjöbottnen till åker!  
Just think what it would be like if people drained Tåkern and turned the lake bottom into farmland!
Då skulle där inte längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för andungarna.  
Then there would no longer be pondweed or duckweed for the grown ducks, nor fish fry or tadpoles or mosquito larvae for the ducklings.
Då skulle också vassruggarna försvinna, där andungarna nu kan hålla sig dolda, ända tills de kan flyga.  
Then the reed tussocks would also disappear, where the ducklings can now stay hidden until they can fly.
Alla änder skulle tvingas att flytta härifrån och söka sig en annan bostad.  
All the ducks would be forced to move away from here and seek another home.
Men var ska de finna en sådan tillflyktsort som Tåkern?  
But where will they find a refuge like Tåkern?
Cesar, säg, att Klorina inte har hört rätt!»  
Caesar, tell her that Klorina has not heard rightly!»

Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande under detta samtal.  
It was remarkable to observe Caesar's behavior during this conversation.
Han hade varit klarvaken hela tiden förut, men nu, när Jarro vände sig till honom, gäspade han, lade ner sin långa nos på framtassarna och sov djupt inom ett ögonblick.  
He had been wide awake the whole time before, but now, when Jarro turned to him, he yawned, laid his long nose down on his front paws, and was fast asleep within a moment.

Kattan såg ner på Cesar med ett illparigt leende.  
The cat looked down at Caesar with a malicious smile.
»Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig,» sade hon till Jarro.  
»I think Caesar doesn't care to answer you,» she said to Jarro.
»Det är med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkänna, att människorna kan göra något orätt.  
»It is with him as with all dogs: they never want to admit that people can do anything wrong.
Men du kan lita på mitt ord i alla fall.  
But you can rely on my word all the same.
Jag ska säga dig varför de vill torrlägga sjön just nu.  
I'll tell you why they want to drain the lake just now.
Så länge som ni gräsänder ännu hade väldet på Tåkern, ville de inte tappa ur den, för av er hade de ändå någon nytta.  
As long as you wild ducks still held sway over Tåkern, they didn't want to drain it, because they still got some use out of you.
Men nu har ju doppingar och sothöns och andra fåglar, som inte är matnyttiga, inkräktat nära nog alla vassruggarna, och människorna tycker inte, att de behöfver hålla sjön vid makt för deras skull.»  
But now, grebes and coots and other birds that aren't useful for food have taken over almost all the reed tussocks, and the people don't think they need keep the lake up for their sake.»
> Pre-1906 spelling: «behöfver»: «behöfver» is the pre-1906 spelling of «behöver» ('needs') — Swedish spelling reform in 1906 replaced «f» with «v» in words like this. Lagerlöf's original text predates or straddles the reform, so older spellings like this survive in early editions.

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars öra: »Cesar!  
Jarro did not trouble to answer Klorina, but he lifted his head and cried into Caesar's ear: »Caesar!
Du vet, att på Tåkern ännu finns så många änder, att de fyller luften som skyar.  
You know that at Tåkern there are still so many ducks that they fill the air like clouds.
Säg, att det inte är sant, att människorna ämnar göra alla dessa hemlösa!»  
Tell me it isn't true that people mean to make all of them homeless!»

Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall mot Klorina, att hon måste rädda sig upp på en hylla.  
At this Caesar started up and made such a violent lunge at Klorina that she had to save herself up on a shelf.
> Reflexive verb: «rädda sig»: «rädda sig» ('save oneself') uses the reflexive pronoun «sig», required whenever the subject acts on itself. English can often drop the reflexive ('she got herself to safety' → 'she got to safety'), but Swedish keeps «sig» wherever the action turns back on its own subject.
»Jag ska lära dig att hålla dig tyst, när jag vill sova,» röt Cesar.  
»I'll teach you to hold your tongue when I want to sleep,» roared Caesar.
»Nog vet jag, att det är fråga om att tappa vattnet ur sjön nu i år.  
»Of course I know there's talk of draining the water out of the lake this year.
Men om detta har det talats många gånger förut, utan att det har blivit något av.  
But this has been talked of many times before, without anything ever coming of it.
Och den där urtappningen är en sak, som jag inte gillar.  
And that draining is a thing I don't like at all.
För hur skulle det gå med jakten, om Tåkern bleve torrlagd?  
For what would become of the hunting if Tåkern were drained?
Du är ett nöt, som gläder dig åt något sådant.  
You're a fool to be glad of any such thing.
Vad ska du och jag ha att roa oss med, när det inte mer finns några fåglar på Tåkern?»  
What will you and I have to amuse ourselves with, once there are no more birds on Tåkern?»

Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde flyga genom hela stugan.  
A couple of days later Jarro was so well that he could fly all through the cottage.
Han blev då mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut på gården och plockade åt honom de första grässtråna, som hade kommit upp.  
He was greatly petted by the mistress then, and the little boy ran out into the yard and picked for him the first blades of grass that had come up.
När matmodern smekte honom, tänkte Jarro, att fastän han nu var så stark, att han kunde flyga ner till Tåkern när som helst, skulle han inte vilja skiljas från människorna.  
When the mistress petted him, Jarro thought that, although he was now strong enough to fly down to Tåkern whenever he liked, he would not want to be parted from the people.
Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv.  
He had nothing against staying with them his whole life.

Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom från att bruka vingarna, och lämnade honom därpå till drängen, som hade hittat honom ute på gården.  
But early one morning the mistress put over Jarro a halter, or snare, that kept him from using his wings, and then handed him over to the farmhand who had found him out in the yard.
Drängen stack honom under armen och gick ner till Tåkern med honom.  
The farmhand tucked him under his arm and went down to Tåkern with him.

Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk.  
The ice had melted away while Jarro had been ill.
Den gamla, torra fjolårsvassen stod ännu kvar utmed stränder och holmar, men alla vattenväxter hade börjat att skjuta skott nere i djupet, och de gröna topparna hade hunnit upp till vattenbrynet.  
The old, dry reed from last year still stood along the shores and islets, but all the water plants had begun to send up shoots down in the depths, and their green tips had already reached up to the water's edge.
Och nu voro nästan alla flyttfåglarna hemkomna.  
And by now almost all the migratory birds had come home.
> «voro» again: archaic plural of «vara»: Another instance of «voro», the old plural past tense of «vara», agreeing with the plural subject «flyttfåglarna» ('the migratory birds'). Modern Swedish would simply write «var».
Spovarnas krökta näbbar tittade fram ur vassen.  
The curlews' curved bills peeped out from the reeds.
Doppingarna gledo omkring med ny fjäderkrage om halsen, och beckasinerna höllo på att plocka ihop strån till sina reden.  
The grebes glided about with new feather-ruffs around their necks, and the snipes were busy gathering straws for their nests.

Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att staka sig ut på sjön.  
The farmhand got down into a rowboat, laid Jarro on the bottom of the boat, and began poling his way out onto the lake.
Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av människorna, sade till Cesar, som också var med, att han var mycket tacksam mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön.  
Jarro, who by now had grown used to expecting nothing but good from people, told Caesar, who was also along, that he was very grateful to the farmhand for taking him out onto the lake.
Men drängen behövde inte hålla honom så hårt fängslad, för han ämnade inte flyga bort.  
But the farmhand didn't need to keep him so tightly bound, for he had no intention of flying away.
Härpå svarade Cesar ingenting.  
To this Caesar answered nothing.
Han var mycket fåordig denna morgon.  
He was very sparing of words that morning.

Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade tagit med sig sin bössa.  
The only thing that struck Jarro as a little strange was that the farmhand had brought his gun along.
Han kunde inte tro, att någon av det goda folket i bondgården skulle vilja skjuta fåglar.  
He could not believe that anyone among the good people of the farmstead would want to shoot birds.
Cesar hade dessutom sagt honom, att människorna inte jagade så här års.  
Caesar had, besides, told him that people did not hunt at this time of year.
»Det är förbjuden tid,» hade han sagt, »fast det naturligtvis inte gäller för mig.»  
»It's closed season,» he had said, »though of course that doesn't apply to me.»

Drängen for emellertid ut till en av de små vassomkransade dyholmarna.  
The farmhand, however, made his way out to one of the little reed-ringed mud islets.
Där steg han ur båten, drog ihop gammal vass till en stor hög och lade sig ner bakom den.  
There he stepped out of the boat, gathered old reeds into a big pile, and lay down behind it.
Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad vid båten med ett långt snöre, vandra omkring ute på grundet.  
Jarro, with the halter over his wings and tethered to the boat by a long cord, was left to wander about on the shoal.

Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön.  
Suddenly Jarro caught sight of some of the young drakes in whose company he had once flown back and forth over the lake.
De voro långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop.  
They were far off, but Jarro called them to him with a couple of loud cries.
De besvarade dem, och en stor, vacker flock närmade sig.  
They answered him, and a large, beautiful flock drew near.
Redan innan de voro framkomna, började Jarro berätta dem om sin underbara räddning och om människornas godhet.  
Even before they had arrived, Jarro began telling them of his wonderful rescue and of the kindness of the people.
I detsamma smällde två skott bakom honom.  
At that very moment two shots rang out behind him.
Tre änder sjönko döda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fångade upp dem.  
Three ducks sank down dead into the reeds, and Caesar splashed out and fetched them.

Då förstod Jarro.  
Then Jarro understood.
Människorna hade räddat honom för att kunna använda honom som lockfågel.  
The people had saved him so as to be able to use him as a decoy.
Och det hade också lyckats dem.  
And they had succeeded in it, too.
Tre änder hade dött för hans skull.  
Three ducks had died on his account.
Han tyckte, att han ville dö av blygsel.  
He felt he wanted to die of shame.
Han tyckte, att till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, och när de kommo hem till stugan, vågade han inte lägga sig att sova bredvid hunden.  
He felt that even his friend Caesar looked at him with contempt, and when they came home to the cottage, he did not dare lie down to sleep beside the dog.

Nästa morgon fördes Jarro återigen ut på grundet.  
The next morning Jarro was again taken out onto the shoal.
Också denna gång fick han snart syn på några änder.  
This time, too, he soon caught sight of some ducks.
Men när han märkte, att de flögo emot honom, ropade han till dem: »Bort, bort!  
But when he noticed that they were flying toward him, he called out to them: »Away, away!
Akta er!  
Look out!
Far åt annat håll!  
Go some other way!
Det ligger en jägare gömd bakom vasshögen.  
There's a hunter hidden behind the reed pile.
Jag är bara en lockfågel.»  
I'm only a decoy.»
Och han lyckades verkligen hindra dem från att komma inom skotthåll.  
And he really did manage to keep them from coming within gunshot.

Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av att hålla vakt.  
Jarro scarcely had time to taste a blade of grass, so occupied was he with keeping watch.
Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade sig.  
He called out his warning as soon as a bird drew near.
Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem, därför att de tränga ut änderna från deras bästa gömslen.  
He even warned the grebes, although he disliked them because they crowded the ducks out of their best hiding places.
Men han ville inte, att någon fågel skulle råka i olycka för hans skull.  
But he did not want any bird to come to harm on his account.
Och tack vare Jarros vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott.  
And thanks to Jarro's vigilance, the farmhand had to go home without having fired a single shot.

Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lät honom sova mellan framtassarna.  
Despite this, Caesar looked less displeased than the day before, and when evening came, he took Jarro in his jaws, carried him over to the hearth, and let him sleep between his front paws.

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig.  
But Jarro no longer felt at home in the cottage; he was deeply unhappy.
Hans hjärta led av den tanken, att människorna aldrig hade älskat honom.  
His heart suffered under the thought that the people had never loved him.
När matmor eller den lilla gossen kom fram för att smeka honom, stack han in näbben under vingen och låtsade, att han sov.  
When the mistress or the little boy came over to pet him, he tucked his bill under his wing and pretended to be asleep.

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var redan känd över hela Tåkern.  
For several days Jarro had continued his miserable watch-duty, and he was already known all over Tåkern.
Då hände det en morgon, medan han som vanligt ropade: »Ta er i akt, fåglar!  
Then it happened one morning, while he was calling out as usual: »Take care, birds!
Kom inte nära mig!  
Don't come near me!
Jag är bara en lockfågel,» att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, där han stod bunden.  
I'm only a decoy,» that a grebe's nest came floating along toward the shoal where he stood tethered.
Detta var inte något synnerligen märkvärdigt.  
This was not anything particularly remarkable.
Det var ett bo från förra året, och eftersom doppingbona äro så byggda, att de kunna flyta på vattnet som båtar, händer det ofta, att de komma i drift utåt sjön.  
It was a nest from the previous year, and since grebes' nests are built so that they can float on the water like boats, it often happens that they drift out over the lake.
Men Jarro blev ändå stående och tittade på boet, därför att det kom så rätt fram mot holmen, att det såg ut, som om någon hade styrt dess färd över vattnet.  
But Jarro stood still and watched the nest anyway, because it came so straight toward the islet that it looked as though someone had steered its course over the water.

När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han någonsin hade sett, satt i boet och rodde det framåt med ett par pinnar.  
When the nest came closer, Jarro saw that a tiny person, the smallest he had ever seen, was sitting in it and rowing it forward with a couple of sticks.
Och denna lilla människa ropade till honom: »Gå så nära till vattnet, som du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig!  
And this little person called to him: »Go as near to the water as you can, Jarro, and be ready to fly!
Du ska snart bli befriad.»  
You shall soon be set free.»

Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och strån.  
A few moments later the grebe's nest lay in close to land, but the little rower did not leave it, but sat still, huddled among twigs and straws.
Jarro höll sig också nästan orörlig.  
Jarro too kept almost motionless.
Han var alldeles förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.  
He was quite paralyzed with anxiety that his rescuer might be discovered.

Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande.  
The next thing that happened was that a flock of wild geese came flying by.
Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med höga rop, men de flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet.  
Jarro then roused himself and warned them with loud cries, but in spite of this they flew back and forth over the shoal several times.
De höllo sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem.  
They kept so high up that they were out of gunshot, but the farmhand let himself be tempted anyway to fire a couple of shots after them.
Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog en liten kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt.  
No sooner were these shots fired than the little fellow sprang ashore, drew a small knife from its sheath, and cut Jarro's halter apart with a couple of quick strokes.
»Flyg nu din väg, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!» ropade han, under det att han själv sprang ner i doppingboet och stötte från land.  
»Now fly away, Jarro, before the man has time to reload!» he cried, as he himself ran back down into the grebe's nest and pushed off from the shore.

Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt, att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som hände, och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep honom över nacken.  
The hunter had had his eyes fixed on the geese and had not noticed that Jarro had been set free, but Caesar had followed what was happening more closely, and just as Jarro lifted his wings, he darted forward and seized him by the neck.

Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med största lugn till Cesar: »Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan du väl inte vilja tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i olycka.»  
Jarro screamed pitifully, but the little fellow who had freed him said to Caesar with the greatest calm: »If you're as honest as you look, you surely can't want to force a good bird to sit here and lure others to their misfortune.»

När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett ögonblick släppte han Jarro.  
When Caesar heard these words, he curled his upper lip in an ugly grin, but a moment later he let go of Jarro.
»Flyg, Jarro!» sade han.  
»Fly, Jarro!» he said.
»Du är sannerligen för god att vara lockfågel.  
»You're truly too good to be a decoy.
Det var inte heller därför, som jag ville hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig.»  
That wasn't why I wanted to keep you here, anyway, but because it will feel empty in the cottage without you.»

Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro.  
It really did become very empty in the farmhouse cottage after Jarro was gone.
Hunden och katten funno tiden lång, när de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade låtit höra var gång hon kom in i stugan.  
The dog and the cat found the time long when they no longer had him to squabble over, and the mistress missed the cheerful chatter he used to let out every time she came into the cottage.
Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola.  
But the one who longed most for Jarro was the little boy, Per Ola.
Han var bara tre år och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sådan lekkamrat som Jarro.  
He was only three years old and the only child, and in his whole life he had never had a playmate like Jarro.
När han fick höra, att Jarro hade återvänt till Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka.  
When he heard that Jarro had gone back to Tåkern and the ducks, he could not content himself with this, but thought constantly about how he might get him back.

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg, och han var viss om att anden förstod honom.  
Per Ola had talked a great deal with Jarro while the duck lay still in his basket, and he was certain that the duck understood him.
Han bad mor, att hon skulle föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala honom att vända tillbaka till dem.  
He begged his mother to take him down to the lake so that he could meet Jarro and persuade him to come back to them.
Mor ville inte lyssna till detta, men den lille övergav inte sin plan fördenskull.  
His mother would not listen to this, but the little boy did not give up his plan on that account.

Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården.  
The day after Jarro had vanished, Per Ola was running about in the yard.
Han lekte ensam som vanligt, men Cesar låg på trappan, och när mor släppte ut gossen, hade hon sagt: »Se efter Per Ola, Cesar!»  
He was playing alone as usual, but Caesar lay on the steps, and when the mother let the boy out, she had said: »Keep an eye on Per Ola, Caesar!»

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också åtlytt befallningen, och gossen hade blivit så väl övervakad, att han inte hade lupit den ringaste fara.  
Had everything been as usual, Caesar would have obeyed the order, too, and the boy would have been watched so carefully that he would not have run the slightest risk.
Men Cesar var sig inte lik i de dagarna.  
But Caesar was not himself in those days.
Han visste, att bönderna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar om sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den.  
He knew that the farmers who lived along Tåkern were holding frequent discussions about the draining of the lake, and that they had very nearly decided on it.
> «sjösänkningen» — the lake-lowering: «sjösänkning» ('lake-lowering') is the technical term for the land-reclamation project threatening Tåkern — draining a lake to lower its water level and expose farmland. This word, and «torrläggning» beside it, name the real historical stakes running under Jarro's whole story.
Änderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna få en ärlig jakt.  
The ducks would be gone, and Caesar would never again get an honest hunt.
Han var så upptagen av att tänka på denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka över Per Ola.  
He was so taken up with thinking about this misfortune that he forgot to watch over Per Ola.

Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, förrän han insåg, att nu var rätta stunden kommen att gå ner till Tåkern och tala med Jarro.  
And the little one had no sooner been left alone in the yard than he realized that now was the right moment to go down to Tåkern and talk with Jarro.
Han öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den där smala stigen, som löpte fram över maderna.  
He opened a gate and wandered down toward the lake along that narrow path that ran across the marshes.
Så länge som man kunde se honom hemifrån, gick han långsamt, men sedan ökade han farten.  
As long as he could be seen from home, he walked slowly, but afterward he quickened his pace.
Han var mycket rädd för att mor eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå.  
He was very afraid that his mother or someone else would call out to him that he was not allowed to go.
Han ville ju inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma tillbaka, men han kände på sig, att de där hemma inte skulle ha gillat företaget.  
He didn't mean to do anything wrong, only to persuade Jarro to come back, but he sensed that the people at home would not have approved of the undertaking.

När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter Jarro.  
When Per Ola came down to the lakeshore, he called for Jarro several times.
Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade sig.  
Then he stood a long while waiting, but no Jarro appeared.
Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flögo förbi utan att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem var den rätta.  
He saw several birds that resembled the wild duck, but they flew past without paying him any attention, so he could tell that none of them was the right one.

När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, att han säkert skulle finna honom lättare, om han begåve sig ut på sjön.  
When Jarro did not come to him, the little boy thought that he would surely find him more easily if he went out onto the lake.
Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna.  
There were several good boats by the shore, but they were tied up.
Den enda, som låg lös och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen tänkte på att begagna den.  
The only one lying loose and free was an old, warped rowboat, so far gone that no one thought of using it.
Men Per Ola krånglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten över hela bottnen.  
But Per Ola scrambled up into it without minding that there was water standing over the whole bottom.
Han orkade inte bruka årorna, men i stället satte han sig att vagga och gunga i ekan.  
He was not strong enough to use the oars, but instead he sat and rocked and swayed the boat.
Säkert hade ingen stor människa lyckats att föra en eka ut på Tåkern på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan är framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma ut till sjöss.  
No grown person would surely have managed to get a boat out onto Tåkern that way, but when the water is high and misfortune is at hand, small children have a strange knack for getting out to sea.
Per Ola drev snart omkring på Tåkern och ropade på Jarro.  
Per Ola was soon drifting about on Tåkern, calling for Jarro.

När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den.  
As the old boat was rocked out onto the lake like that, its seams opened wider and wider, and the water came fairly streaming into it.
Per Ola frågade inte det minsta efter detta.  
Per Ola paid not the least attention to this.
Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.  
He sat on the little thwart in the bow, calling out to every bird he saw and wondering why Jarro did not appear.

Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola.  
At last Jarro really did catch sight of Per Ola.
Han hörde, att någon ropade på honom med det namn, som han hade haft bland människorna, och han förstod, att gossen hade gett sig ut på Tåkern för att söka honom.  
He heard someone calling him by the name he had had among the people, and he understood that the boy had ventured out onto Tåkern to look for him.
Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna verkligen älskade honom.  
Jarro was unspeakably glad to find that one of the people truly loved him.
Han sköt ner mot Per Ola som en pil, satte sig bredvid honom och lät honom smeka sig.  
He shot down toward Per Ola like an arrow, settled beside him, and let him stroke him.
De voro båda två mycket lyckliga att återse varandra.  
Both of them were very happy to see each other again.

Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan.  
But suddenly Jarro noticed the state the boat was in.
Den var till hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka.  
It was half full of water and very close to sinking.
Jarro sökte tala om för Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, måste söka att komma upp på land, men Per Ola förstod honom inte.  
Jarro tried to tell Per Ola that he, who could neither fly nor swim, must try to get up onto land, but Per Ola did not understand him.
Då dröjde inte Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp.  
Then Jarro did not hesitate a moment, but hurried off to get help.

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre än Per Ola.  
Jarro came back after a little while, carrying on his back a little fellow much smaller than Per Ola.
Om han inte hade kunnat både tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en docka.  
If he had not been able to both speak and move, the boy would have thought it was a doll.
Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lång, smal stör, som låg på bottnen av ekan, och försöka att staka denna fram mot en av de små vassholmarna.  
And the little fellow ordered Per Ola to take up at once a long, narrow pole that lay on the bottom of the boat, and try to pole it forward toward one of the small reed islets.
Per Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt att driva fram ekan.  
Per Ola obeyed him, and he and the little fellow worked together to drive the boat forward.
Med ett par tag voro de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle gå i land.  
With a couple of strokes they reached a small reed-ringed islet, and now Per Ola was told to go ashore.
Och just i samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten och sjönk till bottnen.  
And in that very instant that Per Ola set foot on land, the boat filled with water and sank to the bottom.

När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda på honom.  
When the boy saw this, he felt certain that his father and mother would be very angry with him.
Han skulle ha börjat gråta, om han inte strax hade fått annat att tänka på.  
He would have begun to cry, if he had not immediately had something else to think about.
Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar och slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berättade för honom vad de hette, och vad de sade.  
For a flock of large gray birds came and settled on the islet, and the little fellow took him over to them and told him what they were called, and what they were saying.
Och detta var så roligt, att Per Ola glömde allting annat.  
And this was so much fun that Per Ola forgot everything else.

Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen var försvunnen, och hade börjat söka efter honom.  
Meanwhile, the people at the farmstead had noticed that the boy was missing, and had begun to search for him.
De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sågo efter i källaren.  
They searched through the outbuildings, looked in the well, and checked the cellar.
Sedan gingo de ut på vägar och stigar, vandrade till granngården för att höra om han hade förirrat sig dit och spanade efter honom också nere vid Tåkern.  
Then they went out on the roads and paths, walked over to the neighboring farm to ask whether he had wandered there, and looked for him down at Tåkern as well.
> Archaic plural preterite: «gingo»: «gingo» is the old plural past tense of «gå» ('to go'), used for the plural subject «de» ('they'). Together with «voro», «blevo», and «sköto» elsewhere in the chapter, it shows Lagerlöf writing in the fuller verb-agreement system of 1906 literary Swedish, already old-fashioned by the time of spelling reform.
Men hur de än sökte, kunde de inte finna honom.  
But however much they searched, they could not find him.

Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår.  
Caesar, the dog, understood very well that the household was searching for Per Ola, but he did nothing to put them on the right track.
I stället låg han stilla, som om hela saken inte hade angått honom.  
Instead he lay quite still, as though the whole matter had nothing to do with him.

Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas fotspår nere vid båtstaden.  
Later in the day Per Ola's footprints were discovered down by the boat landing.
Och så kom man att tänka på att den gamla gistna ekan inte längre låg kvar vid stranden.  
And then it occurred to them that the old warped rowboat was no longer lying at the shore.
Då började man förstå hur alltsammans hade gått till.  
Then they began to understand how it had all come about.

Husbonden och hans drängar sköto genast ut båtarna och foro för att söka efter gossen.  
The farmer and his men at once launched the boats and set off to search for the boy.
> Archaic plural preterite: «sköto»: «sköto» is the old plural past tense of «skjuta», here in its sense 'to push/launch' (a boat), agreeing with the plural subject «husbonden och hans drängar». Modern Swedish uses the invariant «sköt» regardless of number.
De rodde omkring på Tåkern ända till sena kvällen utan att se den minsta skymt av honom.  
They rowed about on Tåkern until late in the evening without seeing the least glimpse of him.
De kunde inte tro annat, än att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på sjöbottnen.  
They could not believe anything else than that the old boat had sunk, and that the little one lay dead on the lake bottom.

På kvällen drev Per Olas mor omkring på stranden.  
In the evening Per Ola's mother wandered about along the shore.
Alla andra voro övertygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte förmå sig att tro detta, utan hon sökte honom alltjämt.  
Everyone else was convinced that the boy had drowned, but she could not bring herself to believe it, and she kept on searching for him.
Hon sökte inne mellan vass och säv, gick och gick på den sanka stranden utan att tänka på hur djupt hon sjönk med foten och hur våt hon hade blivit.  
She searched in among the reeds and rushes, walking and walking on the swampy shore without noticing how deep her foot sank or how wet she had become.
Hon var outsägligt förtvivlad.  
She was unspeakably despairing.
Hjärtat värkte i hennes bröst.  
Her heart ached in her breast.
Hon grät inte, men vred sina händer och ropade på sitt barn med hög, klagande röst.  
She did not weep, but wrung her hands and called for her child in a loud, wailing voice.

Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik.  
All around her she heard the cries of swans and ducks and curlews.
Hon tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de.  
She thought that they were following her and lamenting and wailing too.
»De måtte visst ha en sorg, eftersom de jämrar sig så,» tänkte hon.  
»They must surely have some sorrow, since they lament so,» she thought.
Men så kom hon ihåg sig.  
But then she caught herself.
Det var ju bara fåglar, som hon hörde klaga.  
It was only birds, after all, that she heard lamenting.
De hade väl inga bekymmer.  
They surely had no worries.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången.  
It was strange that they did not fall silent after sunset.
Men hon hörde alla de oräkneliga fågelskarorna, som funnos omkring Tåkern, ge upp skrik på skrik.  
But she heard all the countless flocks of birds that lived around Tåkern giving out cry after cry.
Flera av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande förbi på snabba vingar.  
Several of them followed her wherever she went; others came rushing past on swift wings.
Hela luften var full av klagan och jämmer.  
The whole air was full of lament and wailing.

Men den ångest, som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta.  
But the anguish she herself was carrying opened her heart.
Hon tyckte, att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som människor annars göra.  
She felt that she did not stand as far apart from all other living creatures as people otherwise do.
Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur fåglarna hade det.  
She understood far better than ever before what life was like for the birds.
De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som hon.  
They had their own constant care for home and young, just as she did.
Det var nog inte så stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.  
There was surely not so great a difference between them and her as she had believed until now.

Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid Tåkern.  
Then it came to her mind that it was as good as decided that all these thousands of swans and ducks and loons would lose their homes here at Tåkern.
»Det blir nog bekymmersamt för dem,» tänkte hon.  
»It will surely be hard for them,» she thought.
»Var ska de sedan föda opp sina ungar?»  
»Where will they raise their young after that?»

Hon blev stående och grubblade på detta.  
She stood still and pondered this.
Det syntes vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många tusental av djur.  
It seemed a good and pleasant undertaking to turn a lake into field and meadow, but surely it ought to be some other lake than Tåkern, some other lake that was not home to so many thousands of creatures.

Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslutet om sjösänkningen skulle fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag.  
She thought of how it was tomorrow that the decision about draining the lake was to be made, and she wondered whether it was for that very reason that her little boy had gone missing today.
Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just i dag, innan det var för sent att avstyra den grymma handlingen?  
Was it God's intention that sorrow should come and open her heart to mercy on this very day, before it was too late to stop the cruel deed?

Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt detta.  
She went quickly up to the farmhouse and began to speak with her husband about all this.
Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda.  
She spoke of the lake and of the birds and told him that she believed Per Ola's death was a punishment from God upon them both.
Och hon märkte snart, att han var av samma mening som hon.  
And she soon saw that he was of the same mind as she was.

De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen komme till stånd, skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nära nog fördubblad.  
They already owned a large farm, but if the draining of the lake were carried out, so extensive a portion of the lake bottom would fall to them that their property would be nearly doubled.
> Subjunctive-like conditional forms: «komme» and «bleve» are old conditional/subjunctive forms of «komma» and «bli(va)», used in the hypothetical clause 'if the draining were carried out ... their property would become...'. Modern Swedish would use «skulle komma» and «skulle bli» instead of these older synthetic forms.
Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon annan av strandägarna.  
For this reason they had been more eager for the undertaking than any other of the shore owners.
De övriga hade varit ängsliga för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas bättre nu än förra gången.  
The others had been anxious about the costs and anxious that the drainage would not succeed any better this time than the last.
Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade förmått dem att gå med på företaget.  
Per Ola's father knew in himself that it was he who had persuaded them to agree to the undertaking.
Han hade använt all sin övertalningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt större gård, än hans far hade lämnat honom.  
He had used all his powers of persuasion so as to be able to leave his son a farm twice as large as his own father had left him.

Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrläggning.  
He now stood wondering whether there was some purpose of God's in this, that Tåkern had taken his son from him on the very day before he was to sign the contract for its drainage.
Hustrun behövde inte säga många ord till honom, förrän han svarade: »Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska rubba på hans ordning.  
His wife did not need to say many words to him before he answered: »It may be that God does not want us to disturb his order.
Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tänker, att vi besluter, att allt får vara, som det är.»  
I shall speak with the others about this tomorrow, and I think we will decide to let everything remain as it is.»

Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen.  
While the household folk were talking about this, Caesar lay in front of the hearth.
Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga.  
He lifted his head and listened very closely.
När han tyckte sig vara säker på sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och förde henne mot dörren.  
When he felt sure of his ground, he went up to the mistress, took hold of her skirt, and drew her toward the door.
»Men Cesar då!» sade hon och ville göra sig lös.  
»Why, Caesar!» she said, and tried to free herself.
»Vet du var Per Ola är?» utbrast hon därpå.  
»Do you know where Per Ola is?» she burst out then.
Cesar skällde glatt och kastade sig mot dörren.  
Caesar barked happily and threw himself at the door.
Hon öppnade den, och Cesar rusade åstad ner mot Tåkern.  
She opened it, and Caesar dashed off down toward Tåkern.
Matmodern var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter.  
The mistress was so certain that he knew where Per Ola was that she simply ran after him.
Och inte förr hade de kommit ner till stranden, än de hörde barngråt ute från sjön.  
And no sooner had they come down to the shore than they heard a child's crying out from the lake.

Per Ola hade haft den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig och mörkrädd.  
Per Ola had had the most delightful day of his life together with Thumbietot and the birds, but now he had begun to cry, because he was hungry and afraid of the dark.
Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och hämtade honom.  
And he was glad when his father and mother and Caesar came and fetched him.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.