# The Wonderful Adventures of Nils, The Prophecy

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch20. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch20.json.


Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av årslag.  
The boy lay sleeping one night on an islet in Lake Tåkern, but then he was woken by the sound of oars.
> A shallow Östergötland lake: «Tåkern» is a real, shallow lake in Östergötland, historically famous for its eel and waterfowl — the setting that opens this chapter.
Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt ljussken in i dem, att han började blinka.  
Scarcely had he gotten his eyes open before so strong a gleam of light fell into them that he began to blink.
> Fronted adverb triggers inversion: Placing «Knappt» ('scarcely') first forces the verb «hade» to invert before its subject «han»: this is Swedish's V2 (verb-second) rule — whatever element opens the sentence, the finite verb must follow immediately.

Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett stort, brinnande tjärbloss uppsatt, på en järnten i aktern.  
At first he could not make out what it was that shone so brightly out there on the lake, but soon he saw that at the edge of the reeds lay a skiff, which had a great, burning tar-torch set up on an iron rod at the stern.
> A tar-torch for night eel-spearing: A «tjärbloss» is a torch fed with burning tar, mounted in the stern of a boat at night — the light draws eels and fish upward, where they can be speared. This kind of torch-fishing («ljustring») was common on Swedish lakes.
Blossets röda låga speglades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet måtte ha lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes en mängd mörka streck, som ständigt rörde sig och bytte plats.  
The torch's red flame was mirrored clearly in the night-black lake, and the fine glow must have lured the fish, for around the flame, down in the depths, could be seen a great many dark streaks that kept moving and shifting place.

Två gamla män funnos i ekan.  
Two old men were in the skiff.
> Archaic plural verb form: «funnos» is the old plural preterite (past tense) of «finnas» ('to be found/exist'), used when the subject is plural — Lagerlöf's 1906 Swedish still kept this pre-reform agreement; modern Swedish uses the single invariant form «fanns» for every subject.
Den ene satt vid årorna, den andre stod på aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med grova hullingar.  
The one sat at the oars, the other stood on the stern thwart and held in his hand a short spear, which was fitted with coarse barbs.
> The stern thwart: «Aktertoften» is the plank seat at the stern (back) of a rowboat — «akter» = 'aft/stern', «toft» = 'thwart, rowing bench'.
Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare.  
The one who rowed seemed to be a poor fisherman.
Han var liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig.  
He was small, dry, and weather-beaten, and wore a thin, worn coat.
Man kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, att han inte frågade efter kölden.  
One could see that he was so used to being out in all weathers that he gave no thought to the cold.
Den andre var välfödd och välklädd och såg ut som en myndig och självsäker bonde.  
The other was well-fed and well-dressed, and looked like a stately, self-assured farmer.

»Håll stilla nu!» sade bonden, när de voro mittför holmen, där pojken låg.  
»Hold still now!» said the farmer, when they were level with the islet where the boy lay.
> Archaic plural verb form: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used because the subject «de» ('they') is plural — modern Swedish long ago flattened this to the single form «var» for all subjects.
Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet.  
At once he thrust the spear down into the water.
När han lyfte det, följde en lång, präktig ål med upp ur djupet.  
When he lifted it, a long, splendid eel came up with it out of the depths.

»Se där!» sade han, medan han lossade ålen från ljustret.  
»There!» he said, as he worked the eel loose from the leister.
> The leister, or fish-spear: A «ljuster» is a barbed fish-spear used for spearing eel and fish by torchlight from a boat — the practice that gives this scene its glow.
»Det var en, som inte skäms för sig.  
»That one's not ashamed of itself.
Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem.»  
Now I think we've caught enough that we can turn back home.»
> Particle verb: «vända om»: «vända om» ('turn back/around') is a particle verb: the small particle «om» changes the plain verb «vända» ('turn') into a distinct idiom meaning 'to turn back'.

Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring.  
But his companion did not lift the oars, but sat looking around him.
»Det är vackert härute på sjön i kväll,» sade han.  
»It's beautiful out here on the lake tonight,» he said.
Och det var det också.  
And so it was, too.
Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram.  
It was perfectly calm, so that the whole surface of the water lay in undisturbed rest, except for the streak where the boat had passed.
Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet.  
It lay gleaming like a road of gold in the firelight.
Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor.  
The sky was clear and deeply blue and thickly pierced through with stars.
Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster.  
The shores were hidden by the reed-islets, except toward the west.
> Archaic plural, again: Another instance of the old plural preterite «voro» (subject «Stränderna» is plural) — the same pre-reform agreement seen earlier with «de voro».
Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare, än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.  
There Omberg rose up high and dark, far more mighty than it usually was, and cut away a great, triangular piece of the vault of heaven.
> A wooded ridge on Lake Vättern: «Omberg» is a long, steep wooded ridge rising sharply from the shore of Lake Vättern in Östergötland — a well-known landmark visible for miles.

Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ur ögonen, och såg sig omkring.  
The other turned his head, so that the firelight was out of his eyes, and looked around him.
»Ja, det är vackert här i Östergylln,» sade han, »men det bästa med landskapet är ändå inte skönheten.»  
»Yes, it is beautiful here in East Gothland,» he said, »but the best thing about the landscape is not even its beauty.»
> Dialect form of «Östergötland»: «Östergylln» is the fisherman's local, dialectal pronunciation of «Östergötland» ('East Gothland') — Lagerlöf lets his speech mark him as a man of the province.
— »Vad är det då, som är det bästa?» frågade roddaren.  
— »What is it, then, that's best?» asked the oarsman.
— »Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap.»  
— »Why, that it has always been a respected and honored province.»
— »Det kan nog vara sant förstås.»  
— »That may well be true, I suppose.»
— »Och så detta, att man vet, att det alltid ska förbli så.»  
— »And this too, that one knows it will always remain so.»
— »Hur i all världen kan man veta det?» frågade han, som satt vid årorna.  
— »How in all the world can one know that?» asked the one who sat at the oars.

Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet.  
The farmer straightened up where he stood, leaning on the spear.
»Det finns en gammal historia, som har gått från far till son i min släkt, och i den får man veta hur det ska gå med Östergötland.»  
»There is an old story that has passed from father to son in my family, and in it one learns how it is to go with Östergötland.»
> «Landskap» — a traditional province: A Swedish «landskap» is a historic province — a cultural and geographic region, distinct from the modern administrative «län» (county). Östergötland is one of the oldest such landskap, and this whole chapter is really about its identity.
— »Då kan du gärna berätta den för mig,» sade roddaren.  
— »Then you might as well tell it to me,» said the oarsman.
— »Vi brukar just inte berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en gammal kamrat.»  
— »We don't just tell it to anyone, but I won't keep it hidden from an old comrade.»

»På Ulvåsa här i Östergötland,» fortfor han, och nu hördes det på tonen, att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, »bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan hade skett.  
»At Ulvåsa here in Östergötland,» he went on, and now it could be heard in his voice that he was telling something he had heard from others and knew by heart, »there lived many years ago a lady, who had the gift of seeing into the future and telling people what would come to happen to them, as surely and precisely as if it had already taken place.
> A historic manor in Östergötland: «Ulvåsa» is a real manor estate on Lake Boren in Östergötland, long associated with the medieval noblewoman later canonized as Saint Birgitta — the seed of the legend the farmer is about to tell.
För detta blev hon vida beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma både nära och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle ha att gå igenom av ont eller gott.  
For this she became widely renowned, and it is easy to understand that people would come both from near and far to seek her out, to learn what they would have to go through, of ill or good.

En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken långt nere vid dörren.  
One day, when the Lady of Ulvåsa sat in her hall spinning, as was customary in the old days, a poor farmer came into the room and seated himself on the bench far down by the door.
> Spinning by hand: «spann» ('spun') refers to hand-spinning wool or flax into thread on a spindle or distaff — an everyday household task for women of every rank in preindustrial Sweden.

’Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,’ sade bonden om en stund.  
'I wonder what you're sitting there thinking about, dear lady,' said the farmer after a while.

’Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,’ svarade hon.  
'I am sitting and thinking on high and holy things,' she answered.
— ’Då går det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,’ sade bonden.  
— 'Then it surely won't do for me to ask you about something that lies on my heart,' said the farmer.

’Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få skörda mycket korn på din åker.  
'There is nothing else lying on your heart than that you should reap much grain in your field.
Men jag brukar få spörsmål från kejsaren om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med hans nycklar.’  
But I tend to get questions from the emperor about how it will go with his crown, and from the pope about how it will go with his keys.'
— ’Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,’ sade bonden.  
— 'Yes, such things are not easy to answer, I suppose,' said the farmer.
’Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara missnöjd med det han har fått höra.’  
'I have also heard that no one is said to leave here without being displeased with what he has been told.'

När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och flyttade sig högre upp på bänken.  
When the farmer said this, he saw that the Lady of Ulvåsa bit her lip and moved herself higher up on the bench.
’Jaså, detta är vad du har hört om mig,’ sade hon.  
'So this is what you have heard about me,' she said.
’Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.’  
'Then you may as well venture to ask me what you want to know, and you shall see whether I cannot answer in a way that leaves you content.'

Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende.  
After this the farmer did not delay in putting forward his errand.
Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland.  
He said that he had come to ask how it would go, in a future time, with Östergötland.
Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få ett gott svar på frågan.  
There was nothing he held so dear as his home district, and he said he would feel happy to his very last hour if he could get a good answer to his question.

’Är det inte något annat du vill veta,’ sade den visa frun, ’så tror jag, att du ska bli belåten.  
'If there's nothing else you wish to know,' said the wise lady, 'then I think you shall be satisfied.
För här, som jag nu sitter, kan jag säga dig, att med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha något att berömma sig av framför andra landskap.’  
For here, as I now sit, I can tell you that with Östergötland it is fated to go so that it will always have something to boast of before other provinces.'

’Ja, det var ett gott svar, kära fru,’ sade bonden, ’och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara möjligt.’  
'Yes, that was a good answer, dear lady,' said the farmer, 'and now I would be fully content, if only I could understand how such a thing could be possible.'

’Varför skulle det inte vara möjligt?’ sade Ulvåsa-frun.  
'Why should it not be possible?' said the Lady of Ulvåsa.
’Vet du inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan?  
'Do you not know that Östergötland is already widely renowned?
Eller tror du, att det finns något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma gång två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön domkyrka som den i Linköping?’  
Or do you think there is any province in Sweden that can boast of owning, at one and the same time, two such abbeys as those at Alvastra and Vreta, and so fair a cathedral as the one at Linköping?'

’Det kan nog så vara,’ sade bonden, ’men jag är en gammal man, och jag vet, att människors sinnen är ombytliga.  
'That may well be so,' said the farmer, 'but I am an old man, and I know that people's minds are changeable.
Jag fruktar, att det ska komma en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta eller för vår domkyrka.’  
I fear a time will come when they will give us no honor at all, neither for Alvastra nor for Vreta nor for our cathedral.'

’Häri kan du ha rätt,’ sade Ulvåsa-frun, ’men inte behöver du tvivla på min spådom fördenskull.  
'You may be right in that,' said the Lady of Ulvåsa, 'but you need not doubt my prophecy on that account.
Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden.  
I shall now have a new abbey built up on the Vadstena estate, and it may well come to be the most renowned in the North.
Dit ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.’  
Thither both high and low shall make pilgrimage, and all shall praise this province, because it holds within its bounds so holy a place.'

Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att få veta.  
The farmer answered that he was very glad to learn this.
Men han visste ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång komme i vanrykte.  
But he knew, after all, that everything is fleeting, and he wondered greatly what could give the country renown if Vadstena Abbey should one day fall into disrepute.

’Du är inte lätt att göra till lags,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att därinvid resas ett slott, som blir det präktigaste på sin tid.  
'You are not easy to satisfy,' said the Lady of Ulvåsa, 'but far enough ahead can I see, that I can tell you that before Vadstena Abbey has lost its splendor, a castle shall be raised close beside it, which will be the grandest of its age.
Kungar och furstar ska gästa det, och det ska räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.’  
Kings and princes shall be guests there, and it shall count to the whole province's honor that it owns such a jewel.'

’Detta är jag också mycket glad att höra,’ sade bonden.  
'This too I am very glad to hear,' said the farmer.
’Men jag är en gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens härlighet.  
'But I am an old man, and I know how it tends to go with all the glory of this world.
Och om slottet råkar i förfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det här landskapet.’  
And if the castle should happen to fall into decay, I wonder greatly what could draw people's eyes to this province.'

’Det är inte litet, som du vill veta,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt in i tiden, att jag kan märka hur det blir liv och rörelse uppe i skogarna omkring Finspång.  
'It is no small thing you wish to know,' said the Lady of Ulvåsa, 'but far enough into time can I see, that I can perceive there will be life and stir up in the forests around Finspång.
Jag ser hur där resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför att järn nu blir tillverkat inom dess område.’  
I see forges and smithies rising up there, and I believe the whole province shall be honored because iron will now be wrought within its bounds.'

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att höra detta.  
The farmer did not deny that he was exceedingly glad to hear this.
Men om det skulle gå så illa, att också Finspångsbruket sjönke i anseende, då vore det väl inte möjligt, att något nytt kunde uppstå, som Östergötland skulle få att berömma sig av.  
But if things should go so badly that the Finspång ironworks, too, sank in repute, then it would surely not be possible for anything new to arise that Östergötland could boast of.

’Du är inte lätt att ställa tillfreds,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt framåt, att jag märker hur det utmed sjöstränderna byggs opp gårdar, stora som slott, av herrar, som har fört krig i främmande land.  
'You are not easy to content,' said the Lady of Ulvåsa, 'but far enough ahead can I see, that I perceive how, along the lakeshores, farms are being built up, grand as castles, by lords who have waged war in foreign lands.
Jag tror, att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken ära som något annat jag har talat om.’  
I believe those manors shall bring the province as much honor as anything else I have spoken of.'

’Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar de stora herrgårdarna?’ envisades bonden.  
'But if a time comes when no one praises the great manors anymore?' the farmer persisted.

’Du behöver inte vara ängslig i alla fall,’ sade Ulvåsa-frun.  
'You need not be anxious for that,' said the Lady of Ulvåsa.
’Jag ser nu hur det porlar fram hälsokällor på Medevi ängar nära Vätterstranden.  
'I see now how healing springs bubble forth on the Medevi meadows near the shore of Lake Vättern.
Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet så mycken berömmelse, som du kan önska.’  
I believe the springs at Medevi shall bring the country as much renown as you could wish.'

’Det var en stor sak att få reda på,’ sade bonden.  
'That was a great thing to learn,' said the farmer.
’Men om det kommer en tid, när människor söker sin hälsa vid andra källor?’  
'But if a time comes when people seek their health at other springs?'

’Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull,’ svarade Ulvåsa-frun.  
'You need not trouble yourself over that,' answered the Lady of Ulvåsa.
’Jag ser hur människor myllrar och arbetar från Motala till Mem.  
'I see people swarming and toiling from Motala to Mem.
De gräver en farled tvärsigenom landet, och då kommer Östergötlands lov åter på allas läppar.’  
They are digging a channel straight across the country, and then Östergötland's praise shall be on everyone's lips once more.'

Men bonden såg i alla fall orolig ut.  
But the farmer still looked troubled.

’Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul,’ sade Ulvåsa-frun, och nu rann det opp ett par röda fläckar på hennes kinder, för hon begynte på att bli otålig.  
'I see the rapids at Motala Ström beginning to turn wheels,' said the Lady of Ulvåsa, and now a pair of red spots rose on her cheeks, for she was beginning to grow impatient.
’Jag hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norrköping.’  
'I hear hammers pounding in Motala and looms clattering in Norrköping.'

’Ja, det är gott att veta,’ sade bonden, ’men allting är föränderligt, och jag är rädd, att också detta kan bli glömt och förgätet.’  
'Yes, that is good to know,' said the farmer, 'but everything is subject to change, and I fear this too may become forgotten and lost.'

När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på fruns tålamod.  
When the farmer still would not be satisfied, the lady's patience ran out.
’Du säger, att allting är förgängligt,’ sade hon, ’men nu ska jag ändå nämna något, som alltid kommer att bli sig likt.  
'You say that everything is fleeting,' she said, 'but now I shall name something that will always remain the same.
Och det är, att sådana högfärdiga och envisa bönder som du, det ska det finnas här i landskapet till världens slut.’  
And that is, that such proud and stubborn farmers as you — of them there shall be some in this province until the end of the world.'
> Dash sets off a resumed clause: The dash is the translation's device for the Swedish resumptive construction: the source repeats the pronoun «det» («sådana ... som du, det ska det finnas») to pick the sentence back up after the long aside — spoken-sounding syntax the English renders with a dash.

Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg opp, glad och nöjd, och tackade henne för gott besked.  
Scarcely had the Lady of Ulvåsa said this before the farmer rose up, glad and content, and thanked her for her good tidings.
Nu äntligen var han belåten, sade han.  
Now at last he was satisfied, he said.

’Sannerligen jag nu förstår hur du menar det,’ sade då Ulvåsa-frun.  
'Truly, now I understand how you mean it,' said the Lady of Ulvåsa then.

’Jo, jag menar det så, kära fru,’ sade bonden, ’att allt, vad kungar och klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprättar, det har bara bestånd för några år.  
'Well, I mean it this way, dear lady,' said the farmer, 'that all that kings and cloister-folk and lords and townsfolk build and set up has only a few years' endurance.
Men när ni säger mig, att i Östergötland alltid ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag också, att det ska få behålla sin gamla heder.  
But when you tell me that in Östergötland there will always be farmers who are honor-loving and steadfast, then I know too that it shall keep its old honor.
För det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.’»  
For it is only those who go bent under the eternal labor of the soil who can keep this land standing in prosperity and repute from age to age.'»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.