# The Wonderful Adventures of Nils, The Homespun Cloth

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch21. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch21.json.


Pojken for fram högt uppe i luften.  
The boy flew along high up in the air.
Han hade den stora Östgötaslätten under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som höjde sig ur små träddungar.  
He had the great Östergötland plain beneath him, and sat counting the many white churches that rose up out of small stands of trees.
> The Östergötland plain: «Östgötaslätten» = «Östergötland» (the province) + «slätten» (the plain, definite). This is the great flat farming country of eastern Sweden — the geography this chapter is named for.
> «sitta och» + verb: durative action: «Satt och räknade» literally 'sat and counted' uses the pseudo-coordination «sitta och + verb» to mark an ongoing, unhurried action — like English 'sat there counting'. It's a very common colloquial-literary way to express aspect in Swedish, alongside «hålla på och», «gå och», «stå och».
Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till femtio.  
It was not long before he had reached fifty.
Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen.  
After that he grew confused and could not keep the count in order.

De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig över dem.  
The very great majority of the farms were built up with large, white-painted two-story houses, which looked so stately that the boy could not help marveling at them.
> Archaic plural verb: «voro»: «Voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used when the subject was plural — here «gårdarna voro». Standard Swedish dropped plural verb agreement early in the 20th century; modern Swedish would simply say «var» regardless of number. Lagerlöf's 1906 prose still uses these older plural forms throughout (also «äro», «höllo», «gingo», «blevo»).
»Det måtte inte bo några bönder här i landet,» sade han för sig själv, »eftersom jag inte ser några bondgårdar.»  
"There can't be any farmers living in this country," he said to himself, "since I don't see any farmhouses."
> «måtte»: must be / might be: «Måtte» is a modal past form of «må», expressing a strong inference — 'there can't be' / 'there must not be'. It's still used today mainly in fixed expressions and wishes ("måtte det gå bra" = 'may it go well'), giving the boy's private remark an old-fashioned, deliberate ring.

Då skreko genast alla vildgässen: »Här bor bönderna som herrskap.  
Then all the wild geese at once screeched: "Here the farmers live like gentry.
> Archaic plural: «skreko»: «Skreko» is the old plural preterite of «skrika» ('to scream, screech'), matched to the plural subject «alla vildgässen». Modern Swedish would just use the singular-form «skrek» for any subject. This chapter is full of these vanished plural endings — a marker of the book's 1906 register.
Här bor bönderna som herrskap.»  
Here the farmers live like gentry."

På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat.  
On the plain the ice and snow had vanished, and the spring work had begun.
»Vad är det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna?» frågade pojken om en stund.  
"What are those long crayfish that go crawling over the fields?" the boy asked after a while.
— »Plogar och oxar.  
"—Plows and oxen.
Plogar och oxar,» svarade alla vildgässen.  
Plows and oxen," answered all the wild geese.

Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att de flyttade sig, och gässen ropade till dem: »Ni kommer inte fram förrän nästa år.  
The oxen moved so slowly across the fields that one could not tell they were moving at all, and the geese called out to them: "You won't get anywhere before next year.
> Reflexive «sig»: «Flyttade sig» = 'moved (itself)'. Swedish marks that the subject and object of the action are the same with the reflexive pronoun «sig» (third person, any gender/number). Without it, «flyttade» alone would need a stated object — 'moved something'.
Ni kommer inte fram förrän nästa år.»  
You won't get anywhere before next year."
Men oxarna blevo inte svaret skyldiga.  
But the oxen were not at a loss for an answer.
De lyfte mularna i vädret och bölade: »Vi gör mer nytta på en timme än sådana som ni i hela ert liv.»  
They lifted their muzzles into the air and bellowed: "We do more good in one hour than the likes of you do in your whole life."

På några ställen drogos plogarna av hästar.  
In some places the plows were drawn by horses.
> S-passive: «drogos»: «Drogos» is the passive of «drog» ('pulled'), formed with an -s ending: 'were pulled'. Swedish routinely makes a passive this way instead of using a helping verb + participle («blevo dragna»), which is why «plogarna drogos av hästar» reads as compactly as 'the plows were-pulled by horses'.
Dessa gingo fram med mycket större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas med dem heller.  
These went forward with much greater eagerness and haste than the oxen, but the geese could not help teasing them too.
»Skäms ni inte att sköta oxgöra?» ropade de till hästarna.  
"Aren't you ashamed to be doing an ox's work?" they called to the horses.
»Skäms ni inte att sköta oxgöra?»  
"Aren't you ashamed to be doing an ox's work?"
— »Skäms ni inte själva att sköta latmansgöra?» gnäggade hästarna tillbaka.  
"—Aren't you yourselves ashamed to be doing a lazybones' work?" the horses neighed back.

Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma på gårdsplanen.  
While the horses and oxen were out at work, the barnyard ram went strutting about at home in the farmyard.
> «gumse»: a ram: «Gumse» is a farm word for a ram (male sheep), here with the definite suffix «-en»: «stallgumsen» = 'the barnyard ram'. It's exactly this kind of everyday farm and animal vocabulary — «gumse», «oxgöra», «latmansgöra» — that gives the chapter its rural texture.
Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han vore ensam herre på gården.  
He was newly shorn and nimble, knocked the little boys over, drove the chained dog into his kennel, and then went about strutting as though he were the sole master of the farm.
»Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?» frågade vildgässen, som foro förbi uppe i luften.  
"Ram, ram, what have you done with your wool?" asked the wild geese, who were flying past up in the air.
— »Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrköping,» svarade gumsen med ett långt bräkande.  
"—I've sent it to Drag's mills in Norrköping," answered the ram with a long bleat.
— »Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?» frågade gässen.  
"—Ram, ram, what have you done with your horns?" asked the geese.
Men några horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre förtret än att fråga efter dem.  
But horns were something the ram, to his great sorrow, had never had, and one could not vex him worse than by asking after them.
Han sprang omkring en lång stund och stångade i luften, så ond blev han.  
He ran around for a long while, butting at the air, he grew so angry.

På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar, som inte voro mer än några veckor gamla och skulle säljas uppåt landet.  
Along the highway came a man driving before him a flock of Skåne pigs that were no more than a few weeks old and were to be sold farther up the country.
> «skånska»: from Skåne: «Skånska» means 'of/from Skåne', Sweden's southernmost province and its richest farmland — a fitting origin for pigs being driven north to market, and one more of the book's many landskap (province) references.
De traskade på tappert, så små de voro, och höllo sig tätt intill varandra liksom för att få skydd.  
They trudged bravely on, small as they were, and kept close together as if to shelter one another.
> Archaic plural: «höllo»: «Höllo» is the old plural preterite of «hålla» ('to hold'), agreeing with the plural subject «de» (the piglets). Modern Swedish would use the invariant «höll» here regardless of number — another of this chapter's period plural forms (with «voro», «gingo», «blevo», «fingo»).
»Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för tidigt från far och mor.  
"Oink, oink, oink, we've come too soon from father and mother.
Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss fattiga barn?» sade smågrisarna.  
Oink, oink, oink, what's to become of us poor children?" said the little pigs.
Inte en gång vildgässen hade hjärta att föra spektakel med sådana små stackare.  
Not even the wild geese had the heart to make sport of such little wretches.
»Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro,» ropade de, när de foro förbi dem.  
"It will turn out better for you than you can ever imagine," they called, as they flew past them.

Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över en slättbygd.  
The wild geese were never in such good humor as when they got to travel over a plains country.
> Archaic plural: «fingo»: «Fingo» is the old plural preterite of «få» ('to get/be allowed to'), matched to «de» (the geese). Modern Swedish uses «fick» for all numbers; the -o plural ending here is the same fossil pattern as «voro», «gingo», and «blevo» elsewhere in the chapter.
Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med tamdjuren.  
Then they were in no hurry at all, but flew from farm to farm joking with the tame animals.
> Reflexive idiom: «göra sig brådska»: «Göra sig brådska» literally 'make oneself haste' is a reflexive idiom for 'to hurry'; negated here, «gjorde de sig ingen brådska» = 'they did not hurry themselves' = 'they were in no hurry'.

Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan.  
As the boy rode along over the plain, he came to think of a tale he had once heard long ago.
Han mindes den inte riktigt, men det var något om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet och till hälften av grå vadmal.  
He did not remember it properly, but it was something about a tunic that was half sewn of gold-woven velvet and half of gray homespun wool.
> «vadmal»: homespun wool: «Vadmal» is coarse, home-woven woolen cloth — the plain, humble fabric that gives this chapter its title, «Vadmalsvåden» ('the homespun cloth/web'). The remembered folktale sets it against gold-woven velvet, and the chapter goes on to read Östergötland itself the same way: a plain, gray plain dressed up with jewel-like towns.
Men den, som ägde kjorteln, prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget.  
But the one who owned the tunic adorned the homespun cloth with so many pearls and precious stones that it shone finer and more costly than the cloth of gold.

Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland, därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två bergiga skogstrakter, en i norr och en i söder.  
He remembered that about the homespun cloth when he looked down on Östergötland, because it consisted of one great plain wedged between two hilly forest tracts, one to the north and one to the south.
> Östergötland: a landskap of Sweden: Östergötland ('East Gothland') is one of Sweden's traditional landskap (historic provinces), a broad farming plain between forested highlands to north and south — exactly the shape the boy is describing here, and the setting for this whole chapter.
De båda skogshöjderna lågo vackert blåa och skimrade i morgonljuset, som om de vore täckta med guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern efter den andra, var i och för sig inte vackrare att se på än grå vadmal.  
The two forest ridges lay beautifully blue and shimmered in the morning light, as though they were covered with veils of gold, while the plain, which only spread out one winter-bare field after another, was in itself no more beautiful to look at than gray homespun.

Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var givmild och god, och de hade försökt att pryda den på bästa sätt.  
But the people must have thrived well on the plain, because it was generous and good, and they had tried to adorn it in the best way.
Där pojken for fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, slott och järnvägsstationer voro utsållade över den som små och stora smycken.  
As the boy traveled along high above, it seemed to him that towns and farms, churches and factories, manor houses and railway stations were scattered over it like small and large jewels.
Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna lyste som juveler.  
The tiled roofs gleamed, and the windowpanes shone like jewels.
Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor och blåa kanaler löpte fram mellan orterna som silkesydda slingor.  
Yellow highways, shining railway rails, and blue canals ran between the places like silk-embroidered ribbons.
Linköping låg kring sin domkyrka som en pärlinfattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på landet voro som små bröstnålar och knappar.  
Linköping lay around its cathedral like a pearl setting around a precious stone, and the farms in the countryside were like little brooches and buttons.
> Linköping: Linköping is Östergötland's cathedral city (its «domkyrka» dates back to the Middle Ages) and historic capital, the natural jewel at the center of the plain in the boy's eye.
Det var inte mycken reda i mönstret, men det var en prakt, som man aldrig kunde tröttna att se på.  
There was not much order in the pattern, but it was a splendor one could never tire of looking at.

Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal.  
The geese had left the Omberg district and were flying eastward along the Göta Canal.
Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren.  
It too was busy getting itself ready for summer.
Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna.  
Workers went about repairing the canal banks and tarring the great lock gates.

Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i städerna.  
Yes, work was going on everywhere so as to give spring a proper welcome, in the towns too.
Där stodo målare och murare på ställningar utanför husen och gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och tvättade rutorna.  
There painters and masons stood on scaffolding outside the houses making them fine, and the maidservants had climbed up into the open windows and were washing the panes.
Nere vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg.  
Down at the harbor sailboats and steamships were being polished up.

Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården.  
At Norrköping the wild geese left the plains country and flew up toward Kolmården.
> Kolmården: Kolmården is the wild, forested hill country between Östergötland and Södermanland — the rocky, wooded boundary the flat farmland gives way to as the geese fly north past Norrköping.
De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plötsligen gav till ett utrop.  
They had for a while been following an old hilly highway that wound along ravines and ran beneath wild rock walls, when the boy suddenly gave a cry.
Han hade suttit och svängt foten fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.  
He had been sitting swinging his foot back and forth, and one of his wooden shoes had slipped off him.

»Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!» skrek pojken.  
"Gander, gander, I've lost my shoe!" cried the boy.

Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.  
The gander turned and sank down toward the ground, but then the boy saw that two children, who had come walking along the road, had picked up his shoe.

»Gåskarl, gåskarl,» skrek pojken hastigt, »far oppåt igen!  
"Gander, gander," the boy cried quickly, "fly up again!
Det är för sent.  
It's too late.
Jag kan inte få igen min sko.»  
I can't get my shoe back."

Men nere på vägen stodo Åsa gåsapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten träsko, som hade fallit ner från himlen.  
But down on the road stood Åsa the goose-girl and her brother, little Mats, looking at a little wooden shoe that had fallen down from the sky.
> «gåsapiga»: goose-girl: «Gåsapiga» is a compound of «gås» ('goose') and «piga» ('girl, maid'): a girl who tends geese. Åsa gåsapiga and her little brother Mats are recurring characters the boy meets on his travels through Sweden.

»Det var vildgässen, som tappade den,» sade lille Mats.  
"It was the wild geese who dropped it," said little Mats.

Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet.  
Åsa the goose-girl stood silent for a long while, pondering over the find.
Till sist sade hon långsamt och eftersinnande: »Kommer du ihåg, lille Mats, att när vi gick förbi Övedskloster, hörde vi talas om att de i en bondgård hade sett en tomte, som var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna som en annan arbetskarl?  
At last she said slowly and thoughtfully: "Do you remember, little Mats, that when we passed by Övedskloster, we heard tell that on a farm they had seen a tomte dressed in leather breeches, with wooden shoes on his feet like any other workman?
Och minns du, att när vi kom till Vittskövle, berättade en tös, att hon hade sett en Goa-Nisse med träskor, som flög bort på ryggen av en gås?  
And do you remember that when we came to Vittskövle, a girl told us she had seen a Goa-Nisse with wooden shoes, who flew away on the back of a goose?
> «Goa-Nisse»: dialect name for the tomte: «Goa-Nisse» ('good Nisse') is a Scanian dialect name for the same house-spirit elsewhere called «tomte» or «nisse» — «tös» in the same sentence ('girl, lass') is likewise a southern Swedish dialect word rather than standard «flicka».
Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som också klev opp på en gås och flög sin väg.  
And when we ourselves came home to our cottage, little Mats, we saw a pyssling dressed the same way, who also climbed up onto a goose and flew off.
> «pyssling»: a tiny folk-being: «Pyssling» is yet another folklore word for a small elf- or gnome-like being, used somewhat interchangeably with «tomte» and «nisse» across the book's regional voices — part of how the story lets Nils's transformation pass as local legend rather than his true, singular case.
Kanske att det var samma en, som red fram häroppe i luften på sin gås och tappade träskon.»  
Maybe it was the very same one who rode along up here in the air on his goose and dropped the wooden shoe."

»Ja, det måtte det säkert ha varit,» sade lille Mats.  
"Yes, it surely must have been," said little Mats.

De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.  
They turned the wooden shoe over and studied it closely, for it is not every day that one finds a Goa-Nisse's wooden shoe on the highway.

»Vänta, vänta, lille Mats!» sade Åsa gåsapiga.  
"Wait, wait, little Mats!" said Åsa the goose-girl.
»Här står något att läsa på ena sidan.»  
"There's something written on one side to read."

»Ja, det gör det.  
"Yes, there is.
Men det är så små bokstäver.»  
But the letters are so small."

»Låt mig se!  
"Let me see!
Jo, det står — Det står: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhög.»  
Why, it says—it says: Nils Holgersson from V. Vemmenhög."
> Abbreviation, not a sentence break: «fr.» abbreviates «från» ('from'); the following «V.» abbreviates the parish qualifier before «Vemmenhög» (Nils's home village in Skåne, first named in the book's opening chapter). Neither period ends the sentence — the shoe's whole carved inscription is one continuous line of text.

»Det var det märkvärdigaste jag nånsin har hört!» sade lille Mats.  
"That's the most remarkable thing I've ever heard!" said little Mats.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.