# The Wonderful Adventures of Nils, The Saga of Karr and Gråfäll

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch22. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch22.json.


Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett.  
North of Bråviken, where the boundary runs between Östergötland and Sörmland, there rises a mountain that is several miles long and more than a mile wide.
> V2 word order: fronted adverbial, inverted verb: Swedish is a strict "verb-second" (V2) language: whatever element opens the sentence, the finite verb must come second. Here the sentence opens with the place phrase «Norr om Bråviken», so the verb «reser» is pushed ahead of its subject «ett berg»: literally 'rises itself a mountain'. English keeps normal subject-verb order («there rises a mountain») to render the same effect.
> Reflexive «sig» in inherently reflexive verbs: «Reser sig» = 'rises' uses the reflexive pronoun «sig» ('itself') even though nothing is literally being reflected back — Swedish has a class of verbs that require «sig» as part of their basic meaning (like «sätta sig» 'to sit down'). «Sig» covers all third-person reflexives (him-/her-/itself, themselves), unlike English which distinguishes them.
Om det hade en höjd, som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.  
If it had a height to match its length and breadth, it would be one of the most splendid mountains that ever existed, but that height it does not have.

Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats att få det färdigt.  
It happens sometimes that one comes upon a building site that was planned so large from the outset that the owner has never managed to finish it.
När man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsammans höjer sig bara ett par fot från marken.  
When one reaches it, one sees thick foundation walls, strong vaulted arches, and deep cellars, but there are neither walls nor a roof: the whole of it rises only a couple of feet from the ground.
Det är inte utan, att den, som får se det där gränsberget, kan komma att tänka på en sådan övergiven byggnad, för det ser nästan ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg.  
It is not without reason that whoever catches sight of that border mountain might come to think of just such an abandoned building, for it looks almost as if it were not a finished mountain at all, but only the foundation for one.
Det reser sig från slätten med tvärbranta väggar, och överallt stå stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara ämnade att bära höga, ofantliga bergsalar.  
It rises from the plain with sheer, steep walls, and everywhere proud masses of rock stand towering, as if meant to bear high, immense mountain halls.
Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men det är ingen riktig höjd eller resning på det hela.  
Everything about it is mighty and wild and planned on a great scale, but there is no proper height or rise to the whole.
Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.  
The master builder grew weary and left off the work before he had managed to raise up those long steep slopes and sharp peaks and ridges that are wont to stand as walls and roof on a finished mountain.
> «berg»: an ett-word with a zero plural: «Berg» ('mountain') is a neuter (ett-) noun that takes no ending in the plural — «ett berg» / «flera berg» — but still takes the regular neuter definite-plural suffix «-en»: «bergen» = 'the mountains'. Compare «skogen» (an en-word: «en skog» → «skogen» 'the forest', suffix «-en» again but for a different reason) — Swedish definite articles are suffixes, not separate words.

Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga och väldiga träd.  
But as if in compensation for crags and cliffs, the great mountain tract has at all times been clothed with tall and mighty trees.
Ekar och lindar ha stått i utkanterna och i dalgångarna, björkar och alar kring sjöstränderna, tallar uppe på de branta avsatserna och granar överallt, där de ha funnit en nypa jord att växa i.  
Oaks and lindens have stood along the edges and in the valleys, birches and alders around the lakeshores, pines up on the steep ledges, and spruces everywhere they found a pinch of soil to grow in.
Alla dessa träd tillsammans bildade den stora skogen Kolmården, som förr i världen var så fruktad, att envar, som måste fram över den, bad till Gud och beredde sig på sin sista stund.  
All these trees together formed the great forest of Kolmården, which in former times was so dreaded that everyone who had to pass through it prayed to God and made ready for his last hour.

Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan den blev.  
It is now so long since Kolmården grew up that it is impossible to say how it came about that it became what it became.
Den hade väl en svår tid i början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar.  
It surely had a hard time at first on the bare rock, and it was hardened by having to win a foothold among hard slabs of stone and feed itself out of meager gravel banks.
Det gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig.  
It fared with it as with many a one who must suffer hardship in youth but grows strong and sturdy once he is full-grown.
När skogen var fullvuxen, hade den träd, som voro tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter.  
When the forest was full-grown, it had trees that were three fathoms around, the branches of the trees were woven together into an impenetrable net, and the ground was threaded through with hard, slippery roots.
> Archaic plural verb agreement: «voro»: In 1906, literary Swedish still distinguished plural verb forms from singular ones: «voro» is the plural preterite of «vara» ('to be'), used because the subject «grenar» ('branches') is plural — a singular subject would take «var». This distinction disappeared from everyday Swedish by the mid-20th century; modern Swedish uses «var» for all persons and numbers.
Den var ett ypperligt tillhåll för vilda djur och rövare, som visste hur man skulle krypa och klänga och smyga för att komma fram genom den.  
It was a splendid refuge for wild animals and robbers, who knew how to crawl and clamber and creep to make their way through it.
Men för andra hade den inte mycket lockande.  
But for others it had little to tempt them.
Den var mörk och kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, och de gamla träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på grenarna och mossa på stammarna.  
It was dark and dank, trackless and unmapped, brushy and prickly, and the old trees looked like trolls as they stood there with beards on their branches and moss on their trunks.

När människor först flyttade till Sörmland och Östergötland, växte det skogar nästan överallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och på slätter, blevo snart bortröjda.  
When people first moved into Sörmland and Östergötland, forests grew almost everywhere, but those that stood in fertile valleys and on plains were soon cleared away.
Kolmården åter, som växte på fattig berggrund, brydde sig ingen om att fälla.  
Kolmården, on the other hand, growing as it did on poor rock, no one troubled to fell.
Men ju längre den fick stå orörd, dess mäktigare blev den.  
But the longer it was left to stand undisturbed, the mightier it grew.
Den var som ett fäste, vars murar för var dag växte sig tjockare, och den, som ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta yxan till hjälp.  
It was like a fortress whose walls grew thicker every day, and whoever wished to force his way through the forest-wall had to bring the axe to his aid.

Andra skogar få vara rädda för människorna, men för Kolmården fingo människorna lov att vara rädda.  
Other forests may well be afraid of people, but of Kolmården people were given leave to be afraid.
Den var så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång gingo vilse därinne och höllo på att förgås, innan de kunde arbeta sig ut ur snåren.  
It was so dark and dense-grown that hunters and brushwood-gatherers again and again lost their way in there and came near perishing before they could work their way out of the thickets.
> Archaic plural: «gingo», «höllo»: «Gingo» (plural preterite of «gå», 'to go') and «höllo» (plural preterite of «hålla», 'to hold') both mark that the subject «jägare och risplockare» is plural. A singular hunter would have «gick» and «höll». This register is deliberately archaic even for 1906 literary prose, giving the saga a slightly older, folk-tale voice.
> «hålla på att» + infinitive: the progressive: «Hålla på att» plus an infinitive is the standard Swedish way to express an action in progress or about to happen: «höll(o) på att förgås» = 'were on the verge of perishing / were nearly perishing'. It works like English '-ing', which Swedish otherwise lacks as a true progressive tense.
Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig.  
And for travelers who had to journey between Östergötland and Sörmland, it was downright deadly.
De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen.  
They had to feel their way forward on narrow game trails, for the border folk did not even have the power to keep a cleared road across the forest.
Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller spång över myr.  
There was no bridge over stream, no ferry over lake, no plank across bog.
Och inte på hela skogen fanns det en koja, där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rövarhålor var det gott om.  
And in the whole forest there was not one cottage where peaceable folk lived, but of wild-beast dens and robbers' lairs there was plenty.
Det var inte mången, som kom över skogen utan skada, men desto flera voro de, som halkade utför bråddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rövare eller jagade av vilddjur.  
Few there were who crossed the forest without harm, but all the more numerous were those who slipped down a precipice or rode into a morass, who were plundered by robbers or hunted by wild beasts.
Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från Kolmården och revo deras boskap.  
But even those who lived below the forest and never ventured into it had trouble from it, because bears and wolves came down time and again from Kolmården and tore their livestock.
Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.  
And there was no way to root out the wild beasts, since they had so good a hiding place in the dense forest.

Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlingsbar mark på annat håll.  
It was certain that both the East Gothlanders and the Södermanlanders would gladly have been rid of Kolmården, but that went slowly as long as there was arable land to be had elsewhere.
Så småningom blev den ändå en smula kuvad.  
Little by little it was tamed a little, all the same.
På bergsluttningarna runt omkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar.  
On the mountain slopes around the great forest itself, farms and parishes grew up.
Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i värsta obygden reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg tillflyktsort.  
The forest became somewhat mapped with roads, and at Krokek, in the very worst of the wilderness, monks raised a monastery where travelers found a safe refuge.

Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka, att det fanns malm i berggrunden, som den växte på.  
Yet the forest went on being mighty and dangerous, until one fine day a wanderer who had pressed far into the forest's depths chanced to discover that there was ore in the rock it grew on.
Så snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda på dess rikedomar.  
As soon as this became known, miners and ironmasters hurried up into the forest to seek out its riches.

Och nu kom det, som bröt skogens makt.  
And now came that which broke the forest's power.
Människorna togo upp gruvor, de reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken.  
People opened mines, they raised smelting-houses and ironworks on the old forest ground.
Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte hade varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen.  
But this need not have done the forest any serious harm, had it not been that an incredible amount of wood and charcoal was needed for the ironworking.
Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den.  
Charcoal-burners and woodcutters moved into the old, grim primeval forest and very nearly made an end of it.
> «kolare» — charcoal-burner: A «kolare» burned wood into charcoal («kol») in earthen mounds to fuel the iron furnaces («bruk») that gave this region its Swedish name for ironworking country. It's a specific historical trade, not just 'a worker'; «vedhuggare» beside it means 'woodcutter'.
Runt omkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar.  
Around the ironworks it was cleared quite bare, and the ground there was laid out as fields.
Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.  
Many settlers moved up there, and soon there were several new parishes with church and parsonage, where shortly before there had been nothing but bears' dens.

Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna.  
Even where the forest was not entirely cleared away, the old trees were felled and the dense thickets cut through.
Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort.  
Roads were driven through everywhere, and wild beasts and robbers were hunted away.
När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd.  
When people at last had gained the upper hand over the forest, they treated it terribly ill: they felled and burn-cleared and charcoaled without restraint.
De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.  
They had not forgotten their old hatred of the forest, and now it seemed they meant to destroy it altogether.

Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades.  
It was a stroke of luck for the forest that there was not, after all, so very much ore in the Kolmården mines, so that the mining and the ironworking dwindled.
Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum.  
Then the charcoal-burning too came to a stop, and the forest got a little breathing space.
Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och hade svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet.  
Many who had settled in the Kolmården parishes were left without work and had a hard time making a living, but the forest began to grow again and spread out, so that farms and ironworks lay embedded in it like islands in the sea.
Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång.  
The people of Kolmården tried their hand at farming, but without great success.
Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.  
The old forest soil would sooner bear giant oaks and great firs than turnips and grain.

Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allt eftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen.  
The people went about casting dark looks at the forest, which seemed to grow more vigorous and lush the poorer they themselves became, but at last it occurred to them that there might be some good in the forest too.
Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen?  
Might there perhaps be a living to be had in the forest?
Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.  
It might be worth trying to make use of it after all.

Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog.  
So they began fetching timber and planks out of the forest and selling them to the plain-dwellers, who had already made an end of their own woods.
De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av  
They soon noticed that if they only went about it sensibly, they could earn their living from the forest just as well as from

åkern och av gruvan.  
the fields and the mine.
Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut.  
And so they came to look at it in a different way than before.
De lärde sig att vårda den och älska den.  
They learned to tend it and love it.
De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän.  
They quite forgot the old enmity and came to regard the forest as their best friend.

Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar.  
About twelve years before Nils Holgersson had begun traveling around with the wild geese, it happened that an ironworks owner on Kolmården wanted to get rid of one of his hunting dogs.
> «skogvaktare» — gamekeeper / forest warden: A «skogvaktare» (also spelled «skogvaktare»/«skogsvaktare») managed a private forest estate's game and timber on behalf of the owner — part ranger, part hunter. He answers to the «brukspatron», the ironworks owner (see note below), a rural Swedish social hierarchy this chapter takes for granted.
Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.  
He sent for his gamekeeper, told him it was impossible to keep the dog, because they could not break him of chasing after every sheep and hen he caught sight of, and asked the gamekeeper to take the dog to the forest and shoot him.

Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas.  
The gamekeeper put a leash on the dog to lead him to a spot in the forest where all the manor's worn-out dogs used to be shot and buried.
> The s-passive: «skjutas», «begravas»: Adding «-s» to a verb makes it passive without any helping verb: «skjuta» ('to shoot') → «skjutas» ('to be shot'); «begrava» ('to bury') → «begravas» ('to be buried'). «Brukade skjutas och begravas» = 'used to be shot and buried'. This s-passive is one of Swedish's two passive constructions (the other uses «bli» + past participle).
Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga.  
He was no ill-natured fellow, but he was rather glad to get to shoot the dog, because he knew that it was not only sheep and hens that the dog was in the habit of chasing.
Allt som oftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.  
More often than not he had been off in the forest snatching himself a hare or a young blackgame.

Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben.  
The dog was small and black, with a yellow chest and yellow forelegs.
Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt, vad människor sade.  
He was called Karr, and was so clever that he understood everything people said.
När skogvaktaren förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod honom.  
When the gamekeeper led him off through the forest, he knew very well what awaited him.
Men det skulle ingen ha kunnat se på honom.  
But no one could have seen it on him.
Han varken hängde med huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt.  
He neither hung his head nor drooped his tail, but looked just as carefree as usual.

Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan.  
It was precisely because they were walking through the forest that the dog took such pains not to let any uneasiness show.
Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till vedbrand.  
For a great, wide forest spread out on every side of the old ironworks, and that forest was famous both among animals and among people, because its owners for many years back had cared so much for it that they had scarcely had the heart to fell a tree for firewood.
Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan skogen hade fått sköta sig, som den behagade.  
Nor had they had the heart to thin and prune it, but the forest had been left to look after itself as it pleased.
Men det var givet, att en skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för skogsdjuren, och de funnos där också i stora massor.  
But it stood to reason that a forest allowed to stand so undisturbed would become a beloved refuge for the forest animals, and they were indeed found there in great numbers.
Sinsemellan kallade de den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de hade i hela landet.  
Among themselves they called it the Peace Forest, and they reckoned it the best refuge they had in the whole land.

När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där.  
As the dog was led through the forest, he thought about what a bully he had been to all the small creatures who lived there.
»Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig,» tänkte han.  
»Now, Karr, they'd all be glad enough in among the thickets, if they knew what's in store for you,» he thought.
I detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.  
At the same moment he wagged his tail and let out a cheerful bark, so that no one should think he was anxious and downcast.

»Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?» sade han.  
»What fun would there have been in living, if I hadn't got to go hunting now and then?» he said.
»Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag.»  
»Whoever wants to may regret it, but it won't be me.»

Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom.  
But just as the dog said this, a strange change came over him.
Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta.  
He stretched up his head and neck, as though he had a mind to howl.
Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom.  
He no longer ran alongside the gamekeeper, but held back behind him.
Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.  
It was plain that he had come to think of something unpleasant.

Nu var detta just i början av sommaren.  
Now this was just at the beginning of summer.
Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr.  
The cow moose had only just borne their calves, and the evening before, the dog had managed to separate a moose calf, no more than five days old, from its mother and drive it down onto a bog.
> Pluperfect: «hade» + supine: «Hade lyckats» ('had succeeded/managed') is the pluperfect: the preterite of «ha(va)» plus the supine form of the main verb. It marks an action completed before another past moment — the dog had already separated the calf the evening before the events now being narrated. Contrast the plain preterite «lyckades» ('succeeded'), which would just report a single past event.
Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse.  
There he had hunted it back and forth among the tussocks, not really to catch it, but only to amuse himself at its terror.
Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon stod i det längsta kvar på stranden.  
The cow moose knew that the bog was bottomless just then, so soon after the thaw, and could not yet bear so large an animal as herself, and she stayed on the shore as long as she could.
Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort, begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land.  
But when Karr drove the calf farther and farther away, she suddenly went out onto the bog, drove off the dog, took the calf to her, and turned back toward land.
Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land.  
Moose are more skillful than other animals at crossing soft and treacherous ground, and it looked as if she would come safely ashore.
Men när hon var helt nära stranden, sjönk en tuva, som hon trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet.  
But when she was quite near the shore, a tussock she trod on sank straight down into the mud, and she went down with it.
Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, utan sjönk och sjönk.  
She tried to climb up again, but found no firm foothold, and sank and sank.
Karr stod och såg på utan att våga dra andan, men när han märkte, att älgkon inte kunde rädda sig, sprang han sin väg, så fort han kunde.  
Karr stood and watched, not daring to draw breath, but when he saw that the cow moose could not save herself, he ran off as fast as he could.
Han hade kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, om det bleve upptäckt, att han hade lockat en älgko i olycka, och han blev så förskräckt, att han inte tordes stanna förrän han var hemma.  
He had come to think of all the beating he would get, if it were discovered that he had lured a cow moose to her death, and he grew so frightened that he did not dare stop until he was home.

Det där var det, som hunden hade råkat påminna sig, och det bekymrade honom på ett helt annat sätt än allt övrigt ont, som han hade bedrivit.  
That was what the dog had happened to be reminded of, and it troubled him in quite a different way from all the other mischief he had done.
Det berodde kanske därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.  
It was perhaps because he had not wished to kill either the cow moose or her calf, but had brought about their death entirely without meaning to.

»Nå, men de lever kanske ännu,» tänkte hunden helt plötsligt.  
»Well, but perhaps they're still alive,» the dog thought suddenly.
»De var ju inte döda, när jag sprang ifrån dem.  
»They weren't dead, after all, when I ran off from them.
De har kanske räddat sig.»  
Maybe they saved themselves.»

Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, medan det ännu var tid för honom att få veta något.  
He was seized by an irresistible urge to find out something about this, while there was still time for him to learn anything at all.
Han såg, att skogvaktaren inte höll särdeles fast i kopplet, gjorde ett raskt språng åt sidan och kom verkligen lös.  
He saw that the gamekeeper was not holding the leash especially fast, made a quick leap to the side, and did in fact get free.
Därpå ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan fart, att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat, förrän han redan var försvunnen.  
Then he dashed off through the forest toward the bog at such a pace that the gamekeeper did not manage to get the gun up to his eye before he had already vanished.

Skogvaktaren hade inte annat att göra än att skynda efter, och när han kom fram till myren, såg han hunden stå ute på en tuva några meter från land och tjuta av all makt.  
The gamekeeper had nothing to do but hurry after him, and when he came to the bog, he saw the dog standing out on a tussock a few yards from land, howling with all his might.
Karlen tyckte, att han borde ta reda på vad detta kunde ha att betyda, ställde bössan ifrån sig och kröp på händer och fötter ut på myren.  
The fellow thought he ought to find out what this could mean, set down his gun, and crawled out onto the bog on hands and knees.
Han hade inte kommit långt, förrän han fick se en älgko ligga död i dyn.  
He had not gone far before he caught sight of a cow moose lying dead in the mud.
Tätt bredvid henne låg en liten kalv.  
Close beside her lay a small calf.
Han var ännu vid liv, men var så utmattad, att han inte kunde röra sig.  
It was still alive, but so exhausted that it could not move.
Karr stod bredvid kalven.  
Karr stood beside the calf.
Än lutade han sig ner och slickade honom, än uppgav han häftiga tjut för att kalla på hjälp.  
Now he bent down and licked it, now he let out fierce howls to call for help.

Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land.  
Now the gamekeeper lifted up the calf and began dragging it toward land.
När hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje.  
When the dog understood that the calf was to be saved, he was beside himself with joy.
Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans händer och gnällde av belåtenhet.  
He jumped around the gamekeeper, licked his hands, and whined with satisfaction.

Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården.  
The gamekeeper carried the calf home and shut it into a pen in the barn.
Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta Karr.  
Then he had to get help to haul the dead cow moose out of the bog, and only when all this was done did he remember that he was supposed to shoot Karr.
Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom.  
He coaxed the dog, who had followed him the whole time, and set off once more into the forest with him.

Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.  
At first the gamekeeper went straight toward the dog-grave, but during the walk he seemed to have second thoughts, for just at the last moment he turned and went up toward the manor house instead.

Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig.  
Karr had followed him quite calmly, but when he noticed that the gamekeeper was heading for his old home, he grew uneasy.
Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som hade bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.  
The gamekeeper had surely worked out that it was he who had brought about the cow moose's death, and now he was to go up to the manor and be punished before he was allowed to die.

Men att få stryk, det var värre än allt annat, och inför detta var Karr inte i stånd att hålla humöret uppe.  
But to get a beating — that was worse than anything else, and in the face of it Karr was not able to keep up his spirits.
Han gick och hängde med huvudet, och när han kom till herrgården, såg han inte upp och låtsade inte om, att han kände någon människa.  
He went along hanging his head, and when he came to the manor house, he did not look up, and pretended not to know a single soul.

Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående.  
The squire stood on the front steps as the gamekeeper came walking up.
»Vad i all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?» sade han.  
»What in the world is that for a dog the gamekeeper's bringing?» he said.
»Det är väl aldrig Karr heller?  
»That's surely never Karr, is it?
Han måtte väl vara död för längesedan.»  
He must have been dead long ago.»
Skogvaktaren började då berätta om älgarna, och Karr gjorde sig så liten han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.  
The gamekeeper then began telling about the moose, and Karr made himself as small as he could and crept in behind the gamekeeper's legs as if to hide.

Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat.  
But the gamekeeper did not speak of the matter as the dog had expected.
Han hade bara beröm för Karr.  
He had nothing but praise for Karr.
Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro i nöd, och hade velat rädda dem.  
He said it was plain that the dog had known the moose were in distress and had wanted to save them.
> Pluperfect vs. preterite: «hade vetat» / «hade velat»: Both verbs here are pluperfect («hade» + supine): the dog's knowing and wanting are presented as already complete before the gamekeeper's praise is spoken. A plain preterite («visste», «ville») would instead just narrate a single past state alongside the main story line, not one that precedes it.
»Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta,» sade skogvaktaren till sist.  
»The squire may do as he pleases, but this dog I cannot shoot,» said the gamekeeper at last.

Hunden reste på sig och spetsade öronen.  
The dog rose up and pricked his ears.
Han kunde knappt tro, att han hörde rätt.  
He could hardly believe he had heard right.
Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att gnälla en smula.  
Though he did not much want to show how anxious he had been, he could not help whining a little.
Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna?  
Could it really be possible that he was to keep his life just because he had been worried about the moose?

Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta.  
The squire, too, thought that Karr had behaved well, but since he did not want him back in any case, he did not know at once what to decide.
> «brukspatron» — the ironworks squire: A «brukspatron» was the proprietor of a «bruk» — an ironworks estate with its own furnaces, forest, and tenant workers, common in this part of Sweden (Kolmården's ore made it bruk country). He is master of the whole estate, gamekeeper included, which is why he alone can decide Karr's fate.
»Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva,» sade han om en stund.  
»If the gamekeeper wants to take charge of him and answer for his behaving better than up to now, then he may live,» he said after a while.
Ja, det var skogvaktaren villig till, och på detta sättet kom Karr att flytta till skogvaktarbostället.  
Yes, that the gamekeeper was willing to do, and in this way Karr came to move to the gamekeeper's cottage.

GRÅFÄLLS FLYKT.  
GRÅFÄLL'S FLIGHT.

Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen.  
From the day Karr came to the gamekeeper, he stopped entirely from carrying on unlawful hunting in the forest.
Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, utan han ville nog inte, att skogvaktaren skulle bli ond på honom.  
This came about not only because he had been frightened, but he did not, in fact, want the gamekeeper to grow angry with him.
För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt annat.  
For ever since the gamekeeper had saved his life, he loved him above everything else.
Han tänkte bara på att följa honom och vaka över honom.  
He thought of nothing but following him and watching over him.
Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kommo och gingo.  
If he went from home, Karr ran ahead and scouted the way, and if he sat at home, Karr lay outside the door and kept watch over everyone who came and went.

När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.  
When it was quiet at the gamekeeper's cottage, when no footsteps were heard on the road and the master was off busying himself with his tree seedlings, which he raised on a vegetable patch, Karr used to spend the time playing with the moose calf.

Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig av honom.  
At first Karr had had no wish at all to take any notice of him.
Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför kätten och betrakta honom.  
But since he followed the master everywhere, he went with him too to the barn when he gave the moose calf milk, and he used to sit outside the pen and watch him.
Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll, därför att han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken.  
The gamekeeper called the calf Gråfäll, because he did not think it deserved a finer name, and Karr agreed with him on that point.
> The name «Gråfäll»: 'gray hide': «Grå» = 'gray' and «fäll» = 'hide, pelt, coat'. The gamekeeper names the ugly, loose-skinned moose calf after his dull gray-brown coat — a plain, unflattering name, which is exactly the point the text makes right after: no one thought he deserved anything finer.
Var gång han såg honom, tänkte han, att han aldrig hade sett något, som var så fult och så illa hopkommet.  
Every time he looked at him, he thought he had never seen anything so ugly and so badly put together.
Han hade långa, gängliga ben, som sutto under kroppen som lösa styltor.  
He had long, gangling legs that stood under his body like loose stilts.
Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hängde det åt ena sidan.  
His head was big and old and wrinkled, and it always hung to one side.
Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig en päls, som inte var gjord åt honom.  
His hide sat in creases and folds, as if he had been given a coat that was not made for him.
Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.  
He always looked sad and downhearted, but, oddly enough, he would rise with great haste every time he saw Karr outside the pen, as though he had been glad to see him.

Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fick se Karr.  
The moose calf grew worse day by day, did not grow, and at last could not even manage to get up when he caught sight of Karr.
Hunden sprang då upp i kätten till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han hade fått en stark önskan uppfylld.  
The dog then would jump up into the pen to him, and at that a gleam would come into the poor creature's eyes, as if a strong wish of his had been granted.
Sedan dess brukade Karr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som ett skogsdjur behöver ha reda på.  
From then on Karr used to visit the moose calf every day and spend whole hours with him, licking his coat, playing and romping with him, and teaching him a little of everything a forest animal needs to know.

Det var märkvärdigt, att allt sedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började denne att trivas och växa.  
It was remarkable that ever since Karr had taken to leaping in to the moose calf, the latter had begun to thrive and grow.
Och sedan han väl hade kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla kätten, utan måste flyttas ut i en hage.  
And once he had really got going, he grew so much in a couple of weeks that he no longer fit in the small pen, but had to be moved out into a paddock.
När han hade gått i hagen ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över stängslet, när han ville.  
When he had gone about in the paddock for a couple of months, his legs had grown so long that he could step over the fence whenever he liked.
Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom.  
Then the gamekeeper got permission from the squire to put up a high, large enclosure for him.
Här levde älgen i flera år och växte till ett starkt och ståtligt djur.  
Here the moose lived for several years and grew into a strong and stately animal.
Karr höll honom sällskap, så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap mellan dem båda.  
Karr kept him company as often as he could, but now it was not out of pity, but because a great friendship had sprung up between the two of them.
Älgen var alltjämt sorgsen och syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom lekfull och glad.  
The moose remained ever sorrowful and seemed sluggish and unenterprising, but Karr understood the art of making him playful and glad.

Gråfäll hade levat fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen.  
Gråfäll had lived five summers at the gamekeeper's cottage when the squire got a letter from a zoological garden abroad inquiring whether it might buy the moose.
Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas.  
The squire liked the proposal; the gamekeeper was grieved, but had no power to say no, and so it was decided that the moose should be sold.
Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom.  
Karr soon got wind of what was afoot and hurried to the moose to tell him that the plan was to send him away.
Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen.  
The dog was in the greatest anguish at the thought of losing him, but the moose took the matter calmly and seemed neither glad nor sorry.
»Tänker du låta föra bort dig utan motstånd?» frågade Karr.  
»Do you mean to let yourself be led away without resistance?» asked Karr.
— »Vad skulle det tjäna till att göra motstånd?» sade Gråfäll.  
— »What good would it do to resist?» said Gråfäll.
»Jag ville helst stanna, där jag är, men om jag är såld, måste jag väl härifrån.»  
»I'd rather stay where I am, but if I'm sold, I suppose I must go from here.»
Karr stod och såg på Gråfäll, riktigt mätte honom med blickarna.  
Karr stood and looked at Gråfäll, fairly measuring him with his eyes.
Det märktes nog, att älgen inte var fullt utvuxen ännu.  
It was plain enough that the moose was not yet fully grown.
Han hade inte så breda horn och så hög puckel och så strid man som de färdiga älgtjurarna, men nog hade han styrka tillräckligt för att kämpa för sin frihet.  
He did not have such broad antlers or so high a hump or so thick a mane as the full-grown moose bulls, but he certainly had strength enough to fight for his freedom.
»Det syns, att han har hållits fången hela sitt liv,» tänkte Karr, men sade ingenting.  
»It shows that he's been kept a captive all his life,» thought Karr, but said nothing.

Karr vände inte tillbaka till älggården förrän efter midnatt, då han visste att Gråfäll var fullsövd och höll på med sitt första mål.  
Karr did not go back to the moose yard until after midnight, when he knew Gråfäll had slept his fill and was busy with his first meal.
»Du gör nog rätt, Gråfäll, som låter föra bort dig,» sade Karr och tycktes nu vara lugn och nöjd.  
»You're doing right, Gråfäll, to let yourself be led away,» said Karr, and now seemed calm and content.
»Du kommer att hållas fången i en stor trädgård och får föra ett sorgfritt liv.  
»You'll be kept captive in a great garden and get to lead a carefree life.
Jag tycker bara, att det är synd, att du måste ge dig av härifrån utan att ha sett skogen.  
I only think it's a shame that you have to leave here without ever having seen the forest.
Du vet, att dina stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett med skogen, men du har inte en gång varit inne i en skog.»  
You know your kinsmen have as their motto that the moose are one with the forest, yet you've never even once been inside a forest.»

Gråfäll såg upp från klövern, som han stod och tuggade på.  
Gråfäll looked up from the clover he stood chewing.
»Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma över inhägnaden?» sade han med sin vanliga lojhet.  
»I'd like well enough to see the forest, but how am I to get over the enclosure?» he said with his usual sluggishness.
— »Nej, det är väl omöjligt för den, som har så korta ben,» sade Karr.  
— »No, that's surely impossible for one with such short legs,» said Karr.
Älgen tittade under lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute i det fria, nästan utan att han visste hur det hade gått till.  
The moose looked down at Karr from under his brow, at Karr who leaped over the enclosure several times a day, small as he was, went up to the fence, made a spring, and was out in the open, almost without knowing how it had come about.

Karr och Gråfäll begåvo sig nu inåt skogen.  
Karr and Gråfäll now set off into the forest.
Det var en skön och månljus natt i slutet av sommaren, men inne under träden var det dunkelt, och älgen gick helt sakta.  
It was a fine, moonlit night at the end of summer, but under the trees it was dim, and the moose walked quite slowly.
»Det är kanske bäst, att vi vänder om,» sade Karr.  
»Perhaps it's best we turn back,» said Karr.
»Du, som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, kunde lätt bryta benen av dig.»  
»You, who have never before walked out in the wild forest, could easily break your legs.»
Då började Gråfäll gå fram hastigare och med mera mod.  
At that Gråfäll began to move forward faster and with more courage.

Karr förde älgen till en trakt av skogen, där det växte väldiga granar, som stodo så tätt, att ingen vind kunde tränga fram mellan dem.  
Karr led the moose to a stretch of the forest where huge spruces grew, standing so thick that no wind could force its way between them.
»Härinne brukar stamfränderna dina söka skydd för köld och storm,» sade Karr.  
»In here your kinsmen usually seek shelter from cold and storm,» said Karr.
»Här brukar de stå under öppen himmel hela vintern igenom.  
»Out here they're used to standing under the open sky the whole winter through.
Du får det nog mycket bättre, dit du kommer.  
You'll surely have it much better where you're going.
Du får tak över huvudet och får stå i stall som en oxe.»  
You'll have a roof over your head and get to stand in a stall like an ox.»
Gråfäll svarade ingenting, utan stod bara och söp in den starka barrdoften.  
Gråfäll answered nothing, but only stood and drank in the strong scent of the needles.
»Har du något mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?» frågade han.  
»Have you anything more to show me, or have I now seen the whole forest?» he asked.

Då gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn.  
Then Karr took him to a great bog and showed him tussocks and quaking mires.
»Över den här mossen brukar älgarna fly, när de är i fara,» sade Karr.  
»Over this bog the moose are used to fleeing when they're in danger,» said Karr.
»Jag vet inte hur de bär sig åt, men så stora och tunga, som de är, kan de gå här utan att sjunka.  
»I don't know how they manage it, but big and heavy as they are, they can cross here without sinking.
Du skulle nog inte kunna hålla dig oppe på så farlig mark, men du behöver det inte heller, för du blir aldrig eftersatt av jägare.»  
You surely wouldn't be able to hold yourself up on such treacherous ground, but you don't need to either, for you'll never be pursued by hunters.»
Gråfäll svarade ingenting, men med ett långt språng var han ute på mossen.  
Gråfäll answered nothing, but with one long bound he was out on the bog.
Han blev glad, när han kände hur tuvorna gungade under honom, jagade åstad tvärsöver mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit nere i någon dyhåla.  
He grew glad when he felt how the tussocks rocked beneath him, went dashing straight across the bog, and came back to Karr without having gone down into any mud-hole.
»Har vi nu sett hela skogen?» frågade han.  
»Have we seen the whole forest now?» he asked.
— »Nej, inte ännu,» sade Karr.  
— »No, not yet,» said Karr.

Han förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte ståtliga lövträd: ek och asp och lind.  
He led the moose now to the edge of the forest, where stately leaf-trees grew: oak and aspen and linden.
»Här brukar stamfränderna dina äta löv och bark,» sade Karr.  
»In here your kinsmen usually eat leaves and bark,» said Karr.
»De anser sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre mat i utlandet.»  
»They consider such things the best food, but you'll doubtless get better fare abroad.»
Gråfäll blev häpen över de väldiga lövträden, som välvde sina gröna kupor över honom.  
Gråfäll was amazed at the huge leaf-trees, which arched their green domes over him.
Han smakade både på eklöv och aspbark.  
He tasted both oak leaves and aspen bark.
»Det här smakar beskt och gott,» sade han.  
»This tastes bitter and good,» he said.
»Det är bättre än klöver.»  
»It's better than clover.»
— »Det var ju bra, att du fick äta det då en gång,» sade hunden.  
— »Well, it was good that you got to taste it once, at least,» said the dog.

Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö.  
After that he took the moose with him to a little forest lake.
Den låg alldeles stilla och blank och speglade stränderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor.  
It lay quite still and glassy, mirroring the shores, which were wrapped in thin, pale mists.
När Gråfäll såg den, blev han stående orörlig.  
When Gråfäll saw it, he stood stock-still.
»Vad är detta, Karr?» frågade han.  
»What is this, Karr?» he asked.
Det var första gången, som han såg en sjö.  
It was the first time he had ever seen a lake.
— »Det är ett stort vatten, det är en sjö,» sade Karr.  
— »It's a great water, it's a lake,» said Karr.
»Ditt folk brukar simma över den från strand till strand.  
»Your kind are used to swimming across it from shore to shore.
Det är ju inte att begära, att du ska kunna det, men du borde åtminstone gå ner och få ett bad.»  
It's not to be expected that you'll manage that, but you ought at least to go down and have a bath.»
Karr gick själv i vattnet och började simma.  
Karr himself went into the water and began to swim.
Gråfäll stod kvar på land en god stund.  
Gråfäll stayed on land a good while.
Till sist kom han efter.  
At last he followed.
Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp.  
He was breathless with delight when the water crept soft and cool around his body.
Han ville ha det över ryggen också, gick längre ut, kände, att vattnet bar honom, och började simma.  
He wanted it over his back too, went further out, felt the water bearing him up, and began to swim.
Han sam runt omkring Karr och var som hemma i vattnet.  
He swam round and round Karr and was as much at home in the water as anywhere.
När de stodo på stranden igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem.  
When they stood on the shore again, the dog asked whether they should go home now.
»Det är långt till morgonen.  
»It's a long time until morning.
Vi kan gå omkring i skogen än en stund,» sade Gråfäll.  
We can go about in the forest a while longer,» said Gråfäll.

De gingo omigen in i barrskogen.  
They went back into the pine forest.
Snart kommo de till en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, med gräs och blommor glittrande av dagg.  
Soon they came to a small open place that lay bright in the moonlight, with grass and flowers glittering with dew.
Mittpå skogsängen gingo några stora djur och betade.  
In the middle of the woodland meadow several large animals were walking and grazing.
Det var en älgtjur, några älgkor och flera kvigor och kalvar.  
It was a bull moose, a few cow moose, and several heifers and calves.
När Gråfäll fick se dem, stannade han tvärt.  
When Gråfäll caught sight of them, he stopped short.
Han såg knappt åt korna och ungdjuren.  
He scarcely glanced at the cows and the young ones.
Han bara stirrade på den gamla älgtjuren, som hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel över bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen.  
He only stared at the old bull moose, who had broad, shovel-shaped antlers with many tines, a high hump over his shoulders, and a long-haired flap of skin hanging under his throat.
»Vad är det där för en?» frågade Gråfäll, och rösten darrade av häpnad.  
»What is that one there?» asked Gråfäll, his voice trembling with amazement.
— »Han kallas Hornkrone,» sade Karr, »och han är din stamfrände.  
— »He's called Hornkrone,» said Karr, »and he's a kinsman of yours.
Du får väl också en dag sådana där breda horn och en likadan man, och om du stannade i skogen, finge du väl också en hjord att föra.»  
One day you too will surely get such broad antlers and just such a mane, and if you stayed in the forest, you'd get a herd to lead as well.»
— »Om han därborta är min stamfrände, så vill jag gå närmare och se på honom,» sade Gråfäll.  
— »If he over there is my kinsman, then I want to go nearer and look at him,» said Gråfäll.
»Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur kunde vara så ståtligt.»  
»I never imagined that an animal could be so magnificent.»

Gråfäll gick fram till älgarna, men kom nästan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet.  
Gråfäll went up to the moose, but came back to Karr again almost at once, for Karr had stayed behind at the edge of the forest.
»Du blev visst inte väl mottagen?» sade Karr.  
»You weren't very well received, it seems?» said Karr.
— »Jag sade honom, att detta var första gången, som jag hade råkat fränder, och jag bad att få gå hos dem på ängen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen.»  
— »I told him this was the first time I'd ever met kinsmen, and I asked to be allowed to go among them on the meadow, but he drove me off and threatened me with his antlers.»
— »Det var rätt, att du vek undan,» sade Karr.  
— »It was right of you to give way,» said Karr.
»En ungtjur, som bara har taggkrona, får akta sig att slåss med gamla älgar.  
»A young bull who has only a spike crown must take care about fighting old moose.
En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstånd, men sådant behöver inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet.»  
Another might have gotten himself a bad name throughout the forest by yielding without a fight, but that needn't trouble you, who are to move abroad.»

Karr hann knappt tala ut, förrän Gråfäll vände om och gick framåt ängen.  
Karr had scarcely finished speaking before Gråfäll turned and went forward onto the meadow.
Den gamla älgen kom emot honom, och de råkade genast i strid.  
The old moose came toward him, and at once they clashed in battle.
De satte hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfäll blev driven baklänges över hela ängen.  
They set their antlers against each other and strained, and it went so that Gråfäll was driven backward across the whole meadow.
Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin styrka.  
He seemed not to understand how to make use of his own strength.
Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka.  
But when he came to the edge of the forest, he planted his feet harder in the ground, strained hard with his antlers, and began to drive Hornkrone back.
Gråfäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade.  
Gråfäll fought silently, but Hornkrone snorted and puffed.
Den gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen.  
The old moose was now, in his turn, forced back over the meadow.
Plötsligen hördes ett starkt brakande.  
Suddenly there came a loud crack.
Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade brustit.  
It was a tine in the old moose's antler that had snapped.
Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs.  
He then tore himself violently free of Gråfäll and ran off into the forest.

Karr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfäll kom fram till honom.  
Karr stayed at the edge of the forest as Gråfäll came up to him.
»Nu har du sett vad som finns i skogen,» sade Karr, »Vill du nu gå med hem?»  
»Now you've seen what's in the forest,» said Karr. »Will you come home now?»
— »Ja, det är nog på tiden,» sade älgen.  
— »Yes, it's surely about time,» said the moose.

Båda voro tysta under hemvägen.  
Both were silent on the way home.
Karr suckade flera gånger, som om han hade missräknat sig på något, men Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes vara glad åt äventyret.  
Karr sighed several times, as if he had misjudged something, but Gråfäll strode forward with head held high and seemed glad of the adventure.
Han vandrade framåt utan minsta tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han.  
He walked on without the least hesitation, all the way until he came to the enclosure, but there he stopped.
Han såg in över det trånga utrymmet, där han hade levat allt hittills, såg den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, där han hade druckit vatten, och det mörka skjulet, där han hade sovit.  
He looked in over the cramped space where he had lived all his life until now, saw the trampled ground, the withered fodder, the little hollow where he had drunk water, and the dark shed where he had slept.
»Älgarna är ett med skogen,» ropade han, kastade huvudet bakåt, så att nacken låg mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt skogen.  
»The moose are one with the forest,» he cried, threw his head back so that his neck lay against his spine, and stormed off in wildest flight into the forest.

HJÄLPLÖS.  
HELPLESS.

Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart år i augusti i ett gransnår några gråvita nattfjärilar av det slag, som kallas nunnor.  
Deep within the great Peace Forest there appeared every year in August, in a spruce thicket, a few grayish-white night moths of the kind called nun moths.
> «nunnor» — 'nuns', i.e. nun moths: The «nunna» (literally 'nun') is the black arches / nun moth (Lymantria monacha), named for the pale, cowl-like coloring of its wings. Its larvae periodically defoliate spruce forests in real Swedish outbreaks — the very plague this chapter dramatizes.
De voro små och få, och det var nästan ingen, som lade märke till dem.  
They were small and few, and there was hardly anyone who paid them any notice.
När de hade fladdrat omkring i skogsdjupet ett par nätter, lade de några tusental ägg på trädstammarna, och kort därefter sjönko de livlösa till marken.  
When they had fluttered about in the forest depths for a couple of nights, they laid a few thousand eggs on the tree trunks, and shortly after that sank lifeless to the ground.

När våren kom, kröpo små prickiga larver fram ur äggen och började äta granbarr.  
When spring came, small speckled larvae crept out of the eggs and began eating spruce needles.
De hade god aptit, men de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, därför att de blevo hårt eftersatta av fåglar.  
They had a good appetite, but they never came to do the trees any serious harm, because they were hard pressed by birds.
Det var sällan mer än några hundra larver, som undgingo förföljarna.  
There were seldom more than a few hundred larvae that escaped their pursuers.

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kröpo upp på grenarna, spunno in sig i vita trådar och sutto ett par veckor som orörliga puppor.  
The poor larvae that managed to grow full-sized crept up onto the branches, spun themselves into white threads, and sat a couple of weeks as motionless pupae.
Under denna tid blev vanligen mer än hälften av dem bortsnappad.  
During this time, usually more than half of them were snatched away.
Om ett hundratal nunnor kommo fram vingade och färdiga i augusti, kunde det räknas som ett gott år för dem.  
If a hundred or so nun moths emerged winged and ready in August, that could be counted a good year for them.

En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nunnorna många år i Fridskogen.  
Such an uncertain and unnoticed existence the nun moths led for many years in the Peace Forest.
> «Fridskogen» — the Peace Forest: «Frid» is an older, more solemn word for 'peace' (compare «fred») and «skogen» is 'the forest'; together, 'the Forest of Peace'. It is the animals' own name for the sanctuary — a forest so long left unfelled that it became a refuge, as the chapter's opening pages explained.
Det fanns inte något insektfolk i hela trakten, som var så fåtaligt.  
There was no insect folk in the whole district so few in number.
Och så där maktlösa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, om de inte helt oförmodat hade fått en hjälpare.  
And as powerless and harmless as that they would have gone on being, had they not, quite unexpectedly, gotten a helper.

Men att nunnorna fingo en hjälpare, det hängde samman därmed, att älgen hade flytt från skogvaktarbostället.  
But that the nun moths got a helper was bound up with the fact that the moose had fled from the gamekeeper's cottage.
Gråfäll hade nämligen hela dagen efter flykten gått omkring i skogen för att göra sig hemmastadd.  
For Gråfäll had spent the whole day after his flight wandering about the forest to make himself at home.
Frampå eftermiddagen kom han att tränga igenom några täta snår och fann bakom dem en öppen plats, där marken bestod av gyttja och lös dy.  
Toward afternoon he came to force his way through some dense thickets and found behind them an open place where the ground was made of mud and loose ooze.
I mitten låg en pöl med svart vatten, och runt omkring alltsammans stodo höga granar, som voro nästan barrlösa av ålder och vantrevnad.  
In the middle lay a pool of black water, and all around it stood tall spruces, almost bare of needles from age and poor growth.
Gråfäll tyckte illa om platsen och skulle ha lämnat den genast, om han inte hade fått syn på några klargröna kallablad, som växte bredvid pölen.  
Gråfäll disliked the place and would have left it at once, had he not caught sight of a few bright green calla leaves growing beside the pool.

När han nu sänkte huvudet över kallastånden, råkade han väcka en stor, svart orm, som låg och sov under dem.  
As he now lowered his head over the calla stems, he happened to wake a large, black snake that lay sleeping beneath them.
Älgen hade hört Karr tala om de giftiga huggormar, som funnos i skogen, och när ormen lyfte huvudet, sträckte ut sin kluvna tunga och väste mot honom, trodde han, att han hade råkat på ett förfärligt farligt djur.  
The moose had heard Karr speak of the poisonous vipers found in the forest, and when the snake lifted its head, put out its forked tongue, and hissed at him, he believed he had come upon a dreadfully dangerous animal.
Han blev helt förskräckt, lyfte foten, slog till med klöven och krossade ormhuvudet.  
He was thoroughly frightened, lifted his foot, struck with his hoof, and crushed the snake's head.
Därpå skyndade han bort i vild flykt.  
Then he hurried off in wild flight.

Så snart Gråfäll var borta, dök en annan orm, som var lika lång och svart som den första, upp ur pölen.  
As soon as Gråfäll was gone, another snake, just as long and black as the first, rose up out of the pool.
Han kröp fram till den dödade och for med tungan över det krossade huvudet.  
He crept forward to the dead one and ran his tongue over the crushed head.

»Är det verkligen möjligt, att du är död, gamla Harmlösa?» väste ormen.  
»Is it truly possible that you're dead, old Harmless One?» hissed the snake.
»Och vi två, som har levat så många år tillsammans!  
»And the two of us, who have lived so many years together!
Vi, som har haft det så gott med varandra, och som har mått så väl här i kärret, att vi har blivit äldre än alla andra snokar i skogen!  
We, who have had it so good with each other, and who have thrived so well here in this marsh that we've grown older than any other grass snakes in the forest!
Det var den värsta sorg, som kunde drabba mig.»  
That was the worst grief that could befall me.»

Snoken var så bedrövad, att hans långa kropp ringlade sig, som om den hade blivit sårad.  
The grass snake was so grieved that his long body writhed, as if it had been wounded.
Till och med grodorna, som levde i ständig ängslan för honom, tyckte, att det var synd om honom.  
Even the frogs, who lived in constant dread of him, thought it a pity for him.

»Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars snok, som inte kan försvara sig!» väste ormen.  
»How wicked whoever it was must be, to strike dead a poor grass snake who can't even defend himself!» hissed the snake.
»Han förtjänar sannerligen ett riktigt hårt straff.»  
»He deserves a truly hard punishment, indeed.»
Han låg en stund och vred sig i sorg, men på en gång lyfte han huvudet.  
He lay a while writhing in grief, but all at once he raised his head.
»Så sant jag heter Hjälplös och är den äldsta snok i skogen, så ska jag ta hämnd för detta.  
»As surely as my name is Helpless, and I'm the oldest grass snake in the forest, so shall I take revenge for this.
Jag ska inte vila, förrän den där älgen ligger död på marken liksom min gamla snokhona.»  
I won't rest until that moose lies dead on the ground, just like my old snake-wife.»

När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i rundel och lade sig att fundera.  
When the snake had made this vow, he coiled himself up into a ring and lay down to think.
Men det kan knappast tänkas något svårare för en fattig snok än att utkräva hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplös funderade i både dagar och nätter utan att finna någon utväg.  
But it's hardly imaginable that anything could be harder for a poor grass snake than to exact revenge on a great, powerful moose, and old Helpless pondered for days and nights without finding any way out.

Men en natt, då snoken låg där med sina hämndtankar och inte kunde sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt huvud.  
But one night, as the snake lay there with his thoughts of revenge and could not sleep, he heard a light rustling above his head.
Han såg upp och varsnade några ljusa nunnefjärilar, som lekte mellan träden.  
He looked up and made out a few pale nun moths playing among the trees.
Han följde dem mycket länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig själv, men slutligen somnade han in och tycktes då vara nöjd med det, som han hade tänkt ut.  
He followed them a long while with his eyes, then began hissing loudly to himself, but at last fell asleep and seemed then content with what he had thought out.

Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Fridskogen.  
The next morning the snake went off to Kryle, the viper, who lived in a stony, high-lying part of the Peace Forest.
För honom berättade han nu om den gamla snokhonans död och bad, att han, som kunde ge så farliga bett, skulle åta sig att hämnas.  
To him he now told of the old snake-wife's death and begged that he, who could give such dangerous bites, would take it upon himself to avenge her.
Men Kryle var inte mycket benägen att ge sig i strid med älgarna.  
But Kryle was not much inclined to enter into battle with the moose.
»Om jag anfölle en älg,» sade han, »skulle han genast slå ihjäl mig.  
»If I attacked a moose,» he said, »he'd strike me dead at once.
Gamla Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa henne till liv igen.  
Old Harmless is dead, and we can't bring her back to life.
Varför skulle jag störta mig i olycka för hennes skull?»  
Why should I plunge myself into misfortune for her sake?»

När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en hel fot från marken och väste alldeles förskräckligt.  
When the snake got this answer, he raised his head a whole foot from the ground and hissed most dreadfully.
»Visch, vasch!  
»Hiss, hiss!
Visch, vasch!» sade han.  
Hiss, hiss!» he said.
»Det är skada, att du, som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte törs bruka dem.»  
»It's a pity that you, who've been given such weapons, should be so much of a coward that you don't dare use them.»
När huggormen hörde detta, blev också han vred.  
When the viper heard this, he too grew angry.
»Kryp din väg, gamla Hjälplös!» väste han.  
»Crawl off, old Helpless!» he hissed.
»Giftet rinner mig ner i tänderna, men jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrände.»  
»The venom runs down into my fangs, but I'd rather spare one who's said to be my own kinsman.»

Men snoken rörde sig inte ur fläcken, och en lång stund lågo ormarna där och väste otidigheter mot varandra.  
But the snake did not stir from the spot, and for a long while the two serpents lay there hissing insults at one another.
När Kryle var så ond, att han inte orkade väsa, utan bara rörde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och började tala ur en helt annan ton.  
When Kryle was so angry that he could no longer manage to hiss, but only moved his tongue back and forth, the snake suddenly changed his tune and began to speak in quite another tone.

»Jag hade egentligen ett ärende till,» sade han och sänkte rösten till en mild viskning, »men nu har jag väl retat dig så, att du inte mer vill hjälpa mig?»  
»I actually had one more errand,» he said, lowering his voice to a gentle whisper, »but now I've likely provoked you so much that you no longer want to help me?»
— »Om du bara inte ber mig om något vanvettigt, vill jag nog stå dig till tjänst.»  
— »If you don't ask me for anything too outrageous, I'll gladly be of service to you.»
— »I granarna nära mitt kärr,» sade snoken, »bor ett fjärilfolk, som flyger om nätterna på sensommaren.»  
— »In the spruces near my marsh,» said the snake, »there lives a moth-folk that flies about at night in late summer.»
— »Jag vet nog vilka du menar,» sade Kryle, »vad är det med dem?»  
— »I know well enough who you mean,» said Kryle, »what about them?»
— »Det är det minsta insektfolket i skogen,» sade Hjälplös, »och det oskadligaste av alla, därför att larverna nöjer sig med att bara äta granbarr.»  
— »They're the smallest insect-folk in the forest,» said Helpless, »and the most harmless of all, since the larvae content themselves with eating nothing but spruce needles.»
— »Ja, jag vet,» sade Kryle.  
— »Yes, I know,» said Kryle.
— »Jag är rädd för att det där fjärilfolket snart blir alldeles utrotat,» sade snoken.  
— »I'm afraid that moth-folk will soon be wiped out entirely,» said the snake.
»Det är så många, som plockar bort larverna om våren.»  
»There are so many who pick off the larvae in spring.»
Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade behålla larverna för egen räkning, och han svarade vänligt: »Vill du, att jag ska säga till ugglorna, att de lämnar de där granmaskarna i fred?»  
Now Kryle believed he understood that the snake wished to keep the larvae for himself, and he answered kindly: »Do you want me to tell the owls to leave those spruce-worms in peace?»
— »Ja, det vore bra, ifall du, som har något att säga till om i skogen, kunde utverka detta,» sade Hjälplös.  
— »Yes, that would be good, if you, who have some say in the forest, could bring that about,» said Helpless.
— »Kanske jag också ska fälla ett gott ord för barrplockarna hos trastarna?» sade huggormen.  
— »Perhaps I should also put in a good word for the needle-pickers with the thrushes?» said the viper.
»Jag vill gärna stå till tjänst, när du inte begär något orimligt.»  
»I'm glad to be of service, when you don't ask anything unreasonable.»
— »Nu har du gett mig ett gott löfte, Kryle,» sade Hjälplös, »och jag är glad, att jag begav mig hit till dig.»  
— »Now you've given me a good promise, Kryle,» said Helpless, »and I'm glad I came here to you.»

NUNNORNA.  
THE NUN MOTHS.

Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron.  
Several years after this, Karr lay one morning asleep out on the front steps.
Det var på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe än.  
It was early summer, in the time of the short nights, and it was full daylight, though the sun was not yet up.
Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn.  
Then Karr woke at hearing someone call his name.
»Är det du, Gråfäll?» frågade Karr, för han var van, att älgen kom och hälsade på honom nästan var natt.  
»Is that you, Gråfäll?» asked Karr, for he was used to the moose coming to visit him nearly every night.
Han fick intet svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom.  
He got no answer, but he heard again that someone was calling him.
Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet.  
He thought he recognized Gråfäll's voice, and hurried off after the sound.

Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom.  
Karr heard that the moose was running ahead of him, but could not catch up to him.
Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig.  
He rushed into the thickest spruce forest, straight across the thickets, without following path or track.
Karr hade all möda att inte förlora spåret.  
Karr had all he could do not to lose the trail.
»Karr, Karr!» ropade det då, och rösten var Gråfälls, fast den hade en klang, som hunden aldrig förr hade hört.  
»Karr, Karr!» the call came then, and the voice was Gråfäll's, though it had a ring the dog had never heard before.
»Jag kommer, jag kommer.  
»I'm coming, I'm coming.
Var håller du till?» svarade hunden.  
Where are you?» answered the dog.
— »Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?» frågade Gråfäll.  
— »Karr, Karr, don't you see how it's falling and falling?» asked Gråfäll.
Karr såg då, att det oupphörligen föll barr från granarna liksom ett glest regn.  
Karr then saw that needles were ceaselessly falling from the spruces, like a thin rain.
»Jo, jag ser hur det faller,» ropade han, men gav sig med detsamma av inåt skogen för att söka älgen.  
»Yes, I see how it's falling,» he called, but at once set off further into the forest to look for the moose.

Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nära att tappa spåret.  
Gråfäll hurried on ahead, straight through the thickets, and Karr was once again close to losing the trail.
»Karr, Karr!» skrek Gråfäll med ett riktigt vrålande.  
»Karr, Karr!» Gråfäll screamed, in a real roar.
»Känner du inte hur det luktar i skogen?»  
»Don't you smell how it smells in the forest?»
Karr stannade och vädrade.  
Karr stopped and sniffed the air.
Han hade inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, än de brukade.  
He had not thought of it before, but now he noticed that the spruces were giving off a far stronger scent about them than usual.
»Jo, jag känner hur det luktar,» sade han, men gav sig inte tid att ta reda på vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Gråfäll.  
»Yes, I smell how it smells,» he said, but did not stop to find out what caused it, and hurried on after Gråfäll.

Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hinna honom.  
The moose once again ran off at such a pace that the dog could not catch him.
»Karr, Karr,» ropade han om en stund, »hör du inte hur det knäpper i granarna?»  
»Karr, Karr,» he called after a while, »don't you hear how it's clicking in the spruces?»
Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten.  
Now the voice was so mournful it could have melted a stone.
Karr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt knäppande uppe ifrån träden.  
Karr stopped to listen and heard a faint but distinct clicking up from the trees.
Det lät som tickandet i ett ur.  
It sounded like the ticking of a clock.
»Jo, jag hör hur det knäpper,» ropade Karr och sprang nu inte vidare.  
»Yes, I hear how it's clicking,» Karr called, and now ran no farther.
Han förstod, att älgen inte ville, att han skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt på något, som försiggick i skogen.  
He understood that the moose did not want him to follow after him, but wanted him to pay attention to something that was going on in the forest.

Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr.  
Karr stood beneath a spruce that had shaggy, drooping branches and coarse, dark-green needles.
Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig.  
He looked closely at the tree and thought then that it was as if its needles were moving.
När han gick än närmare, upptäckte han en mängd gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åto av barren.  
When he went still closer, he discovered a great many grayish-white larvae feeling their way along the tree's branches and eating the needles.
Det fanns fullt av dem på var gren, de gnagde och åto.  
There were plenty of them on every branch, gnawing and eating.
Det knäppte och knäppte i träden av alla deras små arbetande käkar.  
It clicked and clicked in the trees from all their small working jaws.
Avätna barr föllo oupphörligen till marken, och från de stackars granarna strömmade ut en så stark doft, att hunden plågades av den.  
Gnawed-off needles fell ceaselessly to the ground, and from the poor spruces there streamed out so strong a scent that the dog was tormented by it.

»Den där granen får nog inte behålla många barr,» tänkte han och vände blickarna mot närmaste träd.  
»That spruce won't get to keep many needles, I'd say,» he thought, and turned his gaze toward the nearest tree.
Detta var också en stor, ståtlig gran, men den såg likadan ut.  
This one too was a large, stately spruce, but it looked just the same.
»Vad kan detta vara?» tänkte Karr.  
»What can this be?» thought Karr.
»Det är synd om de vackra träden.  
»It's a shame about the lovely trees.
De har snart inte mycken fägring kvar.»  
They'll soon have little of their beauty left.»
Han gick från träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem.  
He went from tree to tree and tried to find out how things stood with them.
»Där är en tall.  
»There's a pine.
Den har de kanske inte vågat sig på,» tänkte han.  
They probably haven't dared attack that one,» he thought.
Men de hade angripit också tallen.  
But they had attacked the pine too.
»Och där en björk.  
»And there's a birch.
Jo, där också, där också!  
Yes, that one too, that one too!
Det här kommer inte skogvaktaren att tycka om,» tänkte Karr.  
The gamekeeper won't like this at all,» thought Karr.

Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd.  
He ran farther into the thickets to find out how widely the devastation had spread.
Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn.  
Wherever he went, he heard the same ticking, sensed the same smell, and saw the same rain of needles falling.
Han behövde inte stanna för att se.  
He did not need to stop to look.
Han förstod av dessa tecken hur det hängde ihop.  
He understood from these signs how it all hung together.
De små larverna funnos överallt.  
The small larvae were everywhere.
Hela skogen höll på att bli kaläten av dem.  
The whole forest was being eaten bare by them.

Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var tyst och stilla.  
Suddenly he came to a stretch where no scent could be sensed, and where it was quiet and still.
»Här är det slut med deras herravälde,» tänkte hunden, stannade och såg sig omkring.  
»Here's where their rule ends,» thought the dog, and stopped and looked about him.
Men här var det ändå värre, här hade larverna redan ändat sitt arbete, och träden stodo barrlösa.  
But here it was even worse: here the larvae had already finished their work, and the trees stood bare of needles.
De voro som döda, och det enda, som klädde dem, var en hop trassliga trådar, som larverna hade spunnit för att begagna till bryggor och vägar.  
They looked as if dead, and the only thing that clothed them was a mass of tangled threads that the larvae had spun to use as bridges and pathways.

Härinne bland de döende träden stod Gråfäll och väntade på Karr.  
In among the dying trees stood Gråfäll, waiting for Karr.
Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla älgar, som voro de mest ansedda i skogen.  
But he was not alone; beside him stood four old moose, the most respected in the forest.
Karr kände dem.  
Karr knew them.
Det var Krokrygg, som var en liten älg, men hade större puckel än någon annan, Hornkrone, som var den ståtligaste av älgfolket, Strävmane med den täta pälsen, och en gammal och högbent en, som hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och stridslysten, ända tills han vid sista höstjakten hade fått en kula i låret.  
There was Krokrygg, who was a small moose but had a bigger hump than any other; Hornkrone, who was the stateliest of the moose-folk; Strävmane, with the thick coat; and an old, high-legged one named Storstarke, who had been terribly fiery and eager for battle, until at the last autumn hunt he had taken a bullet in the thigh.

»Vad i all världen går det åt skogen?» frågade Karr, när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och sågo fundersamma ut.  
»What in the world is happening to the forest?» asked Karr, when he came up to the moose, who stood with heads hanging and lips pushed far forward, looking thoughtful.
— »Det kan ingen säga,» svarade Gråfäll.  
— »No one can say,» answered Gråfäll.
»Det här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren har det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att förstöra hela skogen.»  
»This insect-folk has been the most powerless thing in the forest and has never before done any harm, but in the last few years it's suddenly grown enormously in number, and now it looks as if it's going to destroy the whole forest.»
— »Ja, detta ser illa ut,» sade Karr, »men jag märker, att de visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har kanske funnit någon hjälp.»  
— »Yes, this looks bad,» said Karr, »but I notice that the wisest in the forest have gathered together to take counsel, and they may have found some help.»

När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade: »Vi har kallat dig hit, Karr, för att få veta om människorna har reda på den här förhärjelsen.»  
When the dog said this, Krokrygg, very solemnly, lifted his heavy head, flicked his long ears, and said: »We've called you here, Karr, to find out whether the humans know about this devastation.»
— »Nej,» sade Karr, »så här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när det inte är jakttid.  
— »No,» said Karr, »no human ever comes this far in among the thickets, when it's not hunting season.
De vet ingenting om olyckan.»  
They know nothing of the disaster.»
— »Vi, som är gamla i skogen,» sade då Hornkrone, »tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det här insektfolket.»  
— »We, who are old in the forest,» said Hornkrone then, »don't believe we animals can manage against this insect-folk on our own.»
— »Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka som det andra,» sade Strävmane.  
— »We think one misfortune is nearly as great as the other,» said Strävmane.
»Det blir nog slut på friden i skogen efter detta.»  
»There'll surely be an end to the peace of the forest after this.»
— »Men vi kan inte låta hela skogen fördärvas,» sade Storstarke.  
— »But we can't let the whole forest be destroyed,» said Storstarke.
»Vi har inte något att välja på.»  
»We haven't anything else to choose.»

Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem.  
Karr understood that the moose were having trouble getting out what they wanted to say, and he tried to help them along.
»Det är kanske er mening, att jag ska låta människorna veta hur det står till här?»  
»Perhaps it's your wish that I let the humans know how things stand here?»
Då började alla de gamla nicka med huvudena.  
At that all the old ones began nodding their heads.
»Det är en svår olycka att behöva begära hjälp av människorna, men vi har ingen annan råd.»  
»It's a hard misfortune, to have to beg help of the humans, but we have no other counsel.»

En stund därefter var Karr på hemvägen.  
A while after that, Karr was on his way home.
När han skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot honom.  
As he hurried along, deeply troubled by all he had learned, a large black grass snake came toward him.
»Väl mött i skogen!» väste snoken.  
»Well met in the forest!» hissed the snake.
— »Väl mött igen!» gläfste Karr och skyndade förbi utan att stanna.  
— »Well met yourself!» snapped Karr, and hurried past without stopping.
Men ormen vände och försökte hinna honom.  
But the snake turned and tried to catch up with him.
»Kanske den där också är orolig för skogen,» tänkte Karr och stannade.  
»Maybe that one's worried about the forest too,» thought Karr, and stopped.
Snoken började genast tala om den stora förhärjelsen.  
The snake began at once to speak of the great devastation.
»Det blir nog slut med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas hit,» sade han.  
»There'll surely be an end to peace and quiet here in the forest, once the humans are called in,» he said.
— »Jag är rädd för detsamma,» sade Karr, »men de gamla i skogen vet väl vad de gör.»  
— »I fear the same,» said Karr, »but the old ones in the forest surely know what they're doing.»
— »Jag tror nog, att jag skulle veta bättre råd,» sade snoken, »om jag bara finge den lön, som jag önskar mig.»  
— »I do believe I might know better counsel,» said the snake, »if only I got the reward I want for myself.»
— »Är det inte dig, som de kallar Hjälplös?» sade hunden försmädligt.  
— »Aren't you the one they call Helpless?» said the dog scornfully.
— »Jag är gammal i skogen,» sade snoken.  
— »I'm old in the forest,» said the snake.
»Jag vet hur man ska skaffa bort sådant här otyg.»  
»I know how to get rid of such vermin.»
— »Kan du bara få bort det,» sade Karr, »tänker jag, att ingen vill neka dig vad du begär.»  
— »If you can only get rid of it,» said Karr, »I don't think anyone would refuse you what you ask.»

När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål.  
When Karr answered this, the snake slid in under a tree root and did not go on with the conversation until he lay well protected in a narrow hole.
»Hälsa då Gråfäll,» sade han, »att om han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, förrän han kommer så långt mot norr, att det inte växer en ek i skogen, och inte komma tillbaka hit, så länge snoken Hjälplös lever, så ska jag sända sjukdom och död över alla dessa, som kryper och gnager på granarna!»  
»Then give Gråfäll my greeting,» he said, »and tell him that if he'll leave the Peace Forest and not stop until he's gone so far north that not an oak grows in the forest, and not come back here as long as the snake Helpless lives, then I'll send sickness and death upon all these creatures that crawl and gnaw on the spruces!»
— »Vad är det du säger?» frågade Karr, och håret på hans rygg började resa sig.  
— »What is it you're saying?» asked Karr, and the hair on his back began to rise.
»Vad har Gråfäll gjort dig för ont?»  
»What has Gråfäll done to you, to wrong you so?»
— »Han har slagit ihjäl den, som jag tyckte mest om,» sade ormen, »och jag vill ha hämnd på honom.»  
— »He struck dead the one I cared for most,» said the snake, »and I want revenge on him.»
Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen låg oåtkomlig under trädroten.  
Before the snake had finished speaking, Karr made a lunge at him, but the snake lay out of reach beneath the tree root.
»Ligg, där du ligger, så länge du vill!» sade Karr till sist.  
»Lie there, then, as long as you like!» said Karr at last.
»Vi ska nog köra bort granmaskarna din hjälp förutan.»  
»We'll manage to drive off the spruce-worms without your help.»

Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg.  
The next day the squire and the gamekeeper walked forward along a forest road.
Karr sprang bredvid dem till en början, men om en stund försvann han, och kort därefter hördes ett starkt skall från skogen.  
Karr ran beside them at first, but after a while he vanished, and shortly after that a loud bark was heard from the forest.
»Det är Karr, som driver,» sade brukspatronen.  
»That's Karr, driving something,» said the squire.
Skogvaktaren ville inte tro det.  
The gamekeeper did not want to believe it.
»Karr har inte jagat olovligt på många år,» sade han.  
»Karr hasn't hunted unlawfully in many years,» he said.
Han sprang inåt skogen för att se vad detta var för en hund, och brukspatronen gick efter honom.  
He ran into the forest to see what sort of dog this was, and the squire went after him.

De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det.  
They followed the barking into the densest part of the forest, but there it fell silent.
De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren regnade och kände den starka doften.  
They stopped to listen, and there, in the stillness, they heard how the larvae's jaws were working, saw how the needles rained down, and sensed the strong scent.
Då märkte de också, att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog.  
Then they too noticed that every tree was covered with the nun moth's larvae, those small enemies of the trees that can lay waste whole miles of forest.

DET STORA NUNNEKRIGET.  
THE GREAT WAR OF THE NUN MOTHS.

Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen.  
The next spring Karr came running one morning through the forest.
»Karr, Karr!» ropade någon efter honom.  
»Karr, Karr!» someone called after him.
Karr vände sig om.  
Karr turned around.
Han hade inte hört fel.  
He had not misheard.
Det var en gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade.  
It was an old fox, standing outside his den, calling.
»Du får lov att säga mig om människorna gör något för skogen,» sade räven.  
»You must tell me whether the humans are doing anything for the forest,» said the fox.
— »Jo, var viss på det!» sade Karr.  
— »Yes, you may be sure of it!» said Karr.
»De arbetar, allt vad de hinner.»  
»They're working, as hard as they can.»
— »De har slagit ihjäl hela min släkt, och de kommer att slå ihjäl mig med,» sade räven.  
— »They've killed off my whole family, and they'll kill me too before long,» said the fox.
»Men det må vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen.»  
»But let that be forgiven them, so long as they help the forest.»

Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om människorna kunde hjälpa skogen.  
Karr never ran through the thickets that year without someone asking him whether the humans could save the forest.
Det var inte så lätt för Karr att svara, för människorna visste inte själva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.  
It was not easy for Karr to answer, for the humans themselves did not know whether they would manage to defeat the nun moths.

När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att över hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade för att rädda den från förödelse.  
Considering how feared and hated old Kolmården had once been, it was truly remarkable to see that more than a hundred men went into the forest every day and worked to save it from ruin.
De fällde skogen, där den var som mest skadad, rensade bort underskogen och togo undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle kunna krypa från träd till träd.  
They felled the forest where it was most damaged, cleared away the undergrowth, and took off the lowest branches, so that the larvae could not so easily crawl from tree to tree.
De höggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stänger, för att larverna skulle stängas inne där och inte kunna tränga över på nya områden.  
They cut broad lanes around the damaged forest and laid out glue-coated poles, so that the larvae would be shut in there and unable to spread onto new areas.
Sedan detta var gjort, började de lägga limringar runt om trädstammarna.  
Once this was done, they began laying glue-rings around the tree trunks.
Det var meningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl.  
The idea was that in this way they would prevent the larvae from coming down out of trees they had already stripped bare, and force them to stay where they were and starve to death.

Människorna höllo på med dessa arbeten långt inpå våren.  
The people kept at these labors well into the spring.
De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen.  
They were quite hopeful and waited almost impatiently for the larvae to come out of the eggs.
De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de allra flesta måste dö av hunger.  
They were certain they had fenced them in so well that the greater part of them must die of hunger.

Så kommo larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året.  
So the larvae came at the start of summer, many times more numerous than they had been the year before.
Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.  
But that mattered nothing, so long as they were shut in and could not get enough to eat.

Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats.  
But things did not turn out quite the way people had hoped.
Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda.  
There were plenty of larvae that got stuck to the glued poles, and there were whole swarms hindered by the glue-rings and unable to get down from the trees, but no one could say that the larvae were shut in.
De voro utanför stängslet, och de voro innanför.  
They were outside the fence, and they were inside it.
De voro överallt.  
They were everywhere.
De kröpo på landsvägarna, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna.  
They crept along the country roads, along the fences, up the cottage walls.
De vandrade ut över Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.  
They wandered out beyond the bounds of the Peace Forest and into other tracts of Kolmården.

»De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd,» sade människorna.  
»They won't stop until all our forest is destroyed,» said the people.
De voro i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar i ögonen.  
They were in the greatest anguish and could not go into the forest without getting tears in their eyes.

Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren.  
Karr grew so sickened by all this crawling and gnawing that he could hardly bring himself to go outside the door.
Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll hade det.  
But one day he thought he ought to go and hear how Gråfäll was doing.
Han tog genaste vägen mot hans marker och skyndade framåt med nosen mot jorden.  
He took the shortest way toward his grounds and hurried on with his nose to the ground.
> Particle verb: «skynda framåt»: «Skynda» ('to hurry') combined with the particle «framåt» ('onward/forward') is typical of Swedish's many verb+particle combinations, which shade the verb's meaning much as English phrasal verbs do ('hurry along', 'hurry on').
När han kom till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg denne åter därnere och kallade på honom.  
When he came to the tree root where he had met Helpless the year before, the snake lay there again below and called out to him.
»Har du talat om för Gråfäll vad jag sade till dig, sist vi råkades?» frågade snoken.  
»Have you told Gråfäll what I said to you, the last time we met?» asked the snake.
Karr bara gläfste och försökte komma åt honom.  
Karr only snapped and tried to get at him.
»Gör det i alla fall!» sade ormen.  
»Tell him anyway!» said the snake.
»Du ser ju, att människorna inte vet någon bot mot förhärjelsen.»  
»You can see the humans don't know any remedy against the devastation.»
— »Ja, inte du heller,» svarade Karr och sprang vidare.  
— »No, and neither do you,» answered Karr, and ran on.

Karr fann Gråfäll, men älgen var vid så dystert lynne, att han knappast hälsade.  
Karr found Gråfäll, but the moose was in such gloomy spirits that he scarcely greeted him.
Han började genast tala om skogen.  
He began at once to speak of the forest.
»Jag vet inte vad jag ville ge till, om det här eländet upphörde,» sade han.  
»I don't know what I wouldn't give, if this misery would end,» he said.

»Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda skogen,» sade Karr och framförde nu snokens hälsning.  
»Then I'll tell you that you may be able to save the forest,» said Karr, and now delivered the snake's message.
— »Om det vore en annan än Hjälplös, som lovade detta, skulle jag genast gå i landsflykt,» sade älgen.  
— »If it were anyone but Helpless who promised this, I'd go into exile at once,» said the moose.
»Men hur skulle en fattig snok kunna ha sådan makt?»  
»But how could a poor grass snake have such power?»
— »Det är förstås bara skryt,» sade Karr.  
— »It's just boasting, of course,» said Karr.
»Snokar vill alltid låtsa, som om de visste mer än andra djur.»  
»Snakes always want to pretend they know more than other animals.»

När Karr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs.  
When Karr was about to go home, Gråfäll walked with him partway.
Karr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började ropa: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen!  
Karr then heard a thrush, sitting in a spruce top, begin to call out: »There goes Gråfäll, who has destroyed the forest!
Där går Gråfäll, som har förstört skogen!»  
There goes Gråfäll, who has destroyed the forest!»

Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund därefter kom en hare kilande över stigen.  
Karr thought he must have misheard, but only a little while after that a hare came dashing across the path.
När haren såg dem, stannade han, klippte med öronen och ropade: »Här kommer Gråfäll, som har förstört skogen!»  
When the hare saw them, he stopped, flicked his ears, and called: »Here comes Gråfäll, who has destroyed the forest!»
Sedan kilade han bort, så raskt han kunde.  
Then he dashed off, as fast as he could.

»Vad menar de med det där?» frågade Karr.  
»What do they mean by that?» asked Karr.
— »Jag vet inte rätt,» sade Gråfäll.  
— »I don't rightly know,» said Gråfäll.
»Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp av människorna.  
»I believe the small folk of the forest are displeased with me, because it was I who advised that we seek help from the humans.
De har fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, när underskogen blev borthuggen.»  
They've had all their hiding-places and dwellings destroyed, now that the undergrowth's been cut away.»

De gingo tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropade från alla håll: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen!»  
They walked on together a while longer, and Karr heard it being called out from every direction: »There goes Gråfäll, who has destroyed the forest!»
Gråfäll låtsade, som om han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så nedslagen.  
Gråfäll pretended not to hear it, but Karr now believed he understood why he was so downcast.

»Du Gråfäll,» frågade Karr hastigt, »vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om?»  
»Say, Gråfäll,» asked Karr suddenly, »what does the snake mean, that you're supposed to have struck dead the one he cared most for?»
— »Hur kan jag veta det?» sade Gråfäll.  
— »How should I know that?» said Gråfäll.
»Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon.»  
»You know I'm never in the habit of striking anything dead.»

Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane och Storstarke.  
Shortly after, they met the four old moose: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane, and Storstarke.
De kommo sakta och betänksamt vandrande efter varandra.  
They came walking slowly and thoughtfully, one behind the other.
»Väl mött i skogen!» ropade Gråfäll emot dem.  
»Well met in the forest!» Gråfäll called to them.
— »Väl mött igen!» svarade älgarna.  
— »Well met yourself!» answered the moose.
»Vi ville just råka dig, Gråfäll, för att rådgöra med dig om skogen.»  
»We wanted just to meet you, Gråfäll, to take counsel with you about the forest.»

»Det är så,» sade Krokrygg, »att vi har fått veta, att det har skett en ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir förstörd.»  
»It's so,» said Krokrygg, »that we've learned there's been a wrongdoing done here in the forest, and it's because it hasn't been punished that the whole forest is being destroyed.»
— »Vad är det för en ogärning?»  
— »What wrongdoing is that?»
— »Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som han inte kunde äta.  
— »It's that someone has struck dead a harmless animal, one he couldn't even eat.
Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen.»  
Such a thing counts as a wrongdoing here in the Peace Forest.»
— »Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?» sade Gråfäll.  
— »Who is it that's done such a shameful deed?» said Gråfäll.
— »Det lär ska vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan vara.»  
— »It's said to be a moose, and we wanted now to ask you if you know who it could be.»
— »Nej,» sade Gråfäll, »jag har aldrig hört talas om en älg, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur.»  
— »No,» said Gråfäll, »I've never heard of any moose that's struck dead a harmless animal.»

Gråfäll skildes från de gamla och vandrade vidare med Karr.  
Gråfäll parted from the old ones and walked on with Karr.
Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud.  
He had grown ever more silent and walked with his head bowed deep down.
De kommo att gå förbi Kryle, huggormen, där han låg på sin häll.  
They came to pass by Kryle, the viper, where he lay on his rock.
»Där går Gråfäll, som har förstört skogen,» väste Kryle, han som alla andra.  
»There goes Gråfäll, who has destroyed the forest,» hissed Kryle, he, like all the rest.
Nu hade Gråfäll förlorat tålamodet.  
Now Gråfäll had lost his patience.
Han gick fram till ormen och lyfte framfoten.  
He went up to the snake and lifted his forefoot.
»Tänker du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?» sade Kryle.  
»Do you mean to strike me dead, the way you struck dead the old snake-wife?» said Kryle.
— »Har jag slagit ihjäl en snokhona?» frågade Gråfäll.  
— »Have I struck dead a snake-wife?» asked Gråfäll.
— »Första dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös’ hustru,» sade Kryle.  
— »The very first day you came into the forest, you struck dead the snake Helpless's wife,» said Kryle.

Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr.  
Gråfäll went hastily away from Kryle and went on walking beside Karr.
Plötsligen stannade han.  
Suddenly he stopped.
»Karr, det är jag, som har gjort ogärningen.  
»Karr, it is I who did the wrong.
Jag har slagit ihjäl ett ofarligt djur.  
I struck dead a harmless animal.
Det är för min skull, som skogen blir förstörd.»  
It's for my sake that the forest is being destroyed.»
— »Vad är det du säger?» avbröt Karr.  
— »What is it you're saying?» broke in Karr.
— »Säg du till snoken Hjälplös, att Gråfäll går i landsflykt i denna natt!»  
— »Tell the snake Helpless that Gråfäll goes into exile this very night!»
— »Det säger jag aldrig,» sade Karr.  
— »That I'll never say,» said Karr.
»Det är ett farligt land för älgar där i norr.»  
»It's a dangerous land for moose up there in the north.»
— »Tror du, att jag vill gå kvar här, sedan jag har vållat sådan olycka?» sade Gråfäll.  
— »Do you think I want to stay here, now that I've brought about such a misfortune?» said Gråfäll.
— »Nu ska du inte förhasta dig.  
— »Now you mustn't be hasty.
Vänta till i morgon att göra något!»  
Wait until tomorrow before doing anything!»
— »Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med skogen,» sade Gråfäll, och med detta skildes han från Karr.  
— »It's you who taught me that the moose are one with the forest,» said Gråfäll, and with that he parted from Karr.

Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen.  
Karr went home, but this conversation had made him uneasy, and already the next day he went back out into the forest to find the moose.
Då stod Gråfäll ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller länge efter honom.  
But Gråfäll was nowhere to be found, nor did the dog search long for him.
Han förstod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.  
He understood that Gråfäll had taken the snake at his word and gone into exile.

På hemvägen var Karr vid så dåligt lynne, att det inte kan beskrifvas.  
On the way home, Karr was in such foul spirits that it can hardly be described.
Han kunde inte förstå Gråfäll, som skulle låta den där snokstackaren narra bort honom.  
He could not understand Gråfäll, letting that wretched little snake trick him away like that.
Han hade aldrig hört en sådan dårskap.  
He had never heard of such folly.
Vad kunde den där Hjälplös ha för en makt?  
What sort of power could that Helpless have?

När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd.  
As Karr came walking along lost in these thoughts, he caught sight of the gamekeeper, standing pointing up at a tree.
»Vad är det du ser efter?» frågade en karl, som stod bredvid.  
»What are you looking at?» asked a man standing beside him.
— »Det har kommit sjukdom bland larverna,» sade skogvaktaren.  
— »Sickness has broken out among the larvae,» said the gamekeeper.

Karr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än mer förargad över att snoken hade haft makt att hålla sitt ord.  
Karr was incredibly astonished, but he was almost more vexed still that the snake had had the power to keep his word.
Nu skulle väl Gråfäll nödgas stanna borta i en oändlig tid, för den där snoken doge väl aldrig.  
Now, surely, Gråfäll would be forced to stay away for an endless time, for that snake would never die, it seemed.

Mittunder det att Karr var som mest bedrövad, fick han en tanke, som något litet tröstade honom.  
In the midst of his deepest grief, a thought came to Karr that comforted him a little.
»Snoken ska kanske inte behöva bli så gammal,» tänkte han.  
»The snake may not have to live to be so old, after all,» he thought.
»Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot.  
»He surely won't always lie safe under a tree root.
Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjäl honom.»  
Once he's gotten rid of the larvae, I know who's going to bite him to death.»

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den första sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem.  
Sickness had indeed broken out among the larvae, but that first summer it had not had time to spread very widely among them.
Den hade knappt brutit ut, förrän det var tid för larverna att övergå till puppor.  
It had scarcely broken out before it was time for the larvae to turn into pupae.
Ur dessa kommo milliontals fjärilar.  
Out of these came millions of moths.
De flögo omkring som yrsnö mellan träden om nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg.  
They flew about like driving snow among the trees at night and laid a countless number of eggs.
Nästa år hade man att vänta än större förödelse.  
The next year one had to expect even greater devastation.

Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna själva.  
The devastation came, but not over the forest alone — it came over the larvae themselves as well.
Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt.  
The sickness spread swiftly from forest tract to forest tract.
De sjuka larverna upphörde att äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där.  
The sick larvae stopped eating, crept up to the tops of the trees, and died there.
Det blev stor glädje bland människorna, när de sågo dem dö, men än större bland skogsdjuren.  
There was great rejoicing among the people when they saw them dying, but greater still among the forest animals.

Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.  
Karr, the dog, went about every day in grim satisfaction, thinking of the moment when he would dare to bite Helpless to death.

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grannskogarna, och inte heller denna sommar nådde sjukdomen till dem alla, utan många levde, tills de blevo puppor och fjärilar.  
But the larvae had had time to spread for miles over the neighboring forests, and this summer too the sickness did not reach them all, so that many lived until they became pupae and moths.

Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfäll, att han var i livet och hade det gott.  
Through the birds that flew by, Karr got news from Gråfäll that he was alive and doing well.
Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största svårighet hade kommit undan.  
But the birds also confided to Karr that Gråfäll had several times been hard pressed by poachers, and had only with the greatest difficulty gotten away.

Karr levde i sorg och längtan och bekymmer.  
Karr lived in sorrow and longing and worry.
Och ännu måste han gå och vänta i två somrar.  
And still he had to go on waiting two more summers.
Då först var det slut med larverna.  
Only then was it truly over with the larvae.

Knappast hörde Karr skogvaktaren säga, att skogen var utom fara, förrän han gav sig ut på jakt efter Hjälplös.  
Karr had scarcely heard the gamekeeper say that the forest was out of danger before he set off in search of Helpless.
> Particle verb: «ge sig ut»: «Ge sig ut» ('to set out/off') combines the reflexive verb «ge sig» (literally 'give oneself') with the particle «ut» ('out'). Reflexive-plus-particle combinations like this are common in Swedish for verbs of setting off or venturing — «ge sig av» ('to leave'), «ge sig in på» ('to venture into') follow the same pattern.
Men när han kom in i snåren, upptäckte han något förfärligt.  
But when he came into the thickets, he discovered something dreadful.
Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls se.  
He could no longer hunt, he could no longer run, he could no longer track down his enemy, he could not see at all.
Under den långa väntan hade ålderdomen smugit sig över Karr.  
During the long wait, old age had crept up on Karr.
Han hade blivit gammal, utan att han hade märkt det.  
He had grown old without noticing it.
Han mäktade inte en gång bita ihjäl en snok.  
He no longer had the strength even to bite a grass snake to death.
Han var inte i stånd att befria sin vän Gråfäll från hans fiende.  
He was not able to free his friend Gråfäll from his enemy.

HÄMNDEN.  
THE REVENGE.

En eftermiddag slogo Akka från Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjö.  
One afternoon Akka from Kebnekaise and her flock came down by the shore of a forest lake.
De voro ännu kvar på Kolmården, men de hade lämnat Östergötland och befunno sig nu i Jönåkers härad i Sörmland.  
They were still on Kolmården, but they had left Östergötland and now found themselves in Jönåker district in Sörmland.
> Reflexive «befinna sig» = 'to find oneself, be located': «Befinna sig» is an inherently reflexive verb meaning 'to be situated/find oneself (somewhere)' — «befunno» is its archaic plural preterite (subject «de», 'they'), matching the older plural-verb register seen throughout this chapter (compare «voro», «gingo», «höllo»).

Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land.  
Spring was behind schedule, as it usually is in hilly country, and ice covered the whole lake except for a strip of open water along the shore.
Gässen störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter något, som han kunde binda om foten.  
The geese plunged at once into the water to bathe and search for food, but Nils Holgersson had lost one of his wooden shoes that morning, and he made his way in among the alders and birches growing on the shore to look for something he could bind around his foot.

Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något användbart, och han såg sig oroligt omkring, för han tyckte rakt inte om sig i skogen.  
The boy had to walk a fair distance before he found anything useful, and he looked around uneasily, for he did not care for himself being in the forest at all.
»Tacka vet jag då slätten eller sjön,» tänkte han.  
»Give me the plain or the lake any day,» he thought.
> Idiom: «Tacka vet jag...»: «Tacka vet jag (då) X» is a colloquial way of saying 'give me X any day / X is what I really appreciate' — literally something like 'thanks, I know (I prefer) X'. It's the boy's own plain-spoken voice breaking into the narration, distinct from the formal saga register around it.
»Där kan man se det, som man går till mötes.  
»There you can see whatever's coming to meet you.
Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, för där ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med.  
If it were a beech wood, it might be all right, for there the ground lies almost bare, but these birch woods and spruce woods, so trackless and wild, I can't understand how folk can stand them.
Om det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop.»  
If it were up to me and I owned this, I'd chop the whole lot down.»

Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det på foten, när han hörde ett prassel bakom sig.  
At last he caught sight of a piece of birch bark and was just fitting it onto his foot when he heard a rustling behind him.
Han vände sig om och såg, att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom.  
He turned around and saw a snake come sliding through the brush straight toward him.
Den var ovanligt lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla.  
It was unusually long and thick, but the boy saw at once that it had a white patch on each cheek, and stood stock-still.
»Det är ju bara en snok,» tänkte han.  
»Why, it's only a grass snake,» he thought.
»Den kan väl inte göra mig något.»  
»That can't do me any harm.»

Men i nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt för bröstet av ormen, att han föll omkull.  
But the next moment he got such a powerful blow to the chest from the snake that he fell over.
Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men ormen förföljde honom.  
The boy got to his feet in a great hurry and ran off, but the snake pursued him.
Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna.  
It was rough, stony ground, and the boy did not get away particularly fast, but had the snake close at his heels.

Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den.  
Suddenly the boy saw right in front of him a great stone with steep sides, and he set about climbing up it.
»Hit måtte väl inte snoken kunna komma efter mig,» tänkte han, men när han väl var uppe och vände sig om, såg han, att ormen försökte följa efter honom.  
»The snake surely can't follow me up here,» he thought, but when he was up and turned around, he saw that the snake was trying to follow him after all.

Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund och så stor som ett manshuvud.  
Close beside the boy, on top of the block, lay another stone, almost round and as big as a man's head.
Den låg alldeles lös på en smal kant.  
It lay quite loose on a narrow ledge.
Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där.  
It was hard to understand how it had ever remained lying there.
När ormen kom närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt.  
When the snake came closer, the boy sprang behind the round stone and gave it a shove.
Den rullade ner rätt på ormen, drog honom med till marken och blev liggande över ormhuvudet.  
It rolled down straight onto the snake, dragged him down with it to the ground, and came to rest over the snake's head.

»Den där skötte sin sak bra,» tänkte pojken och drog djupt efter andan, när han såg hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande stilla.  
»That one did its job well,» thought the boy, and drew a deep breath, when he saw how the snake made a couple of violent jerks and then lay still.
»Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan.»  
»I don't think I've been in worse danger on this whole journey.»

Han hade knappt hunnit sansa sig, förrän han hörde ett susande uppifrån och såg en fågel slå ner på marken tätt bredvid ormen.  
He had scarcely had time to collect himself before he heard a rushing sound from above and saw a bird swoop down onto the ground close beside the snake.
Den var lik en kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av svarta, metallblänkande fjädrar.  
It was like a crow in size and shape, but it was clothed in a handsome garb of black, metallic-gleaming feathers.
Pojken drog sig försiktigt undan i en rämna av stenen.  
The boy drew back carefully into a crack in the stone.
Han hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.  
He still had fresh in his memory that adventure when he was carried off by the crows, and did not want to show himself needlessly.

Den svarta fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vände på den med näbben.  
The black bird walked with long steps back and forth along the snake's body and turned it over with his beak.
Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en så gäll röst, att den skar i öronen: »Det är bestämt Hjälplös, snoken, som ligger här död.»  
At last he flapped out his wings and let out a cry so shrill it grated on the ears: »That's certainly Helpless, the grass snake, lying here dead.»
Han gick än en gång längs efter honom, och därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken.  
He walked once more along its length, and then stood a while in deep thought, scratching himself behind the neck with his foot.
»Det är omöjligt, att det kan finnas två så stora ormar här på skogen,» sade han.  
»It's impossible that there could be two such large snakes here in this forest,» he said.
»Det är säkert, att det är han.»  
»It's certain that it's him.»

Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade han sig.  
He seemed just about to drive his beak into the snake, but suddenly he checked himself.
»Du ska inte vara någon dumbom, Bataki,» sade han.  
»You mustn't be a fool, Bataki,» he said to himself.
»Du kan väl aldrig tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr.  
»You surely can't think of eating up the snake before you've called Karr here.
Inte skulle han våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv.»  
He'd never dare believe Helpless is dead unless he sees him with his own eyes.»

Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att skratta.  
The boy tried to keep still, but the bird was so ridiculously solemn, going about talking to himself, that he could not help laughing.

Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen.  
The bird heard him, and with a single flap was up on the stone.
Pojken reste sig hastigt och gick emot honom.  
The boy rose quickly and went toward him.
»Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?» frågade pojken.  
»Aren't you the one called Bataki, the raven, and a good friend of Akka from Kebnekaise?» asked the boy.
Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med huvudet.  
The bird studied him closely, and then nodded three times.
»Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?»  
»You surely can't be the one who flies about with the wild geese, whom they call Thumbietot?»
— »Jo, det är inte så utan,» sade pojken.  
— »Yes, that's not far off,» said the boy.

»Det var fasligt bra, att jag råkade dig.  
»It was mighty lucky that I met you.
Du kan kanske säga mig vem som har slagit ihjäl den här snoken.»  
Perhaps you can tell me who's struck this snake dead.»
— »Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjäl honom,» sade pojken och berättade hur allt hade gått till.  
— »It was the stone I rolled down onto him that struck him dead,» said the boy, and told him how it had all happened.
— »Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du,» sade korpen.  
— »That was well done, for one as small as you,» said the raven.
»Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra dig en återtjänst.»  
»I have a friend in this district who'll be glad this snake is dead, and I'd like to be able to do you a good turn in return.»
— »Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är död!» sade pojken.  
— »Tell me, then, why you're so glad the snake is dead!» said the boy.
— »Å,» sade korpen, »det är en lång historia.  
— »Ah,» said the raven, »that's a long story.
Den har du inte tålamod att höra på.»  
You haven't the patience to listen to it.»

Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela historien om Karr och Gråfäll och snoken Hjälplös.  
But the boy insisted that he had, indeed, and now the raven told the whole story of Karr and Gråfäll and the snake Helpless.
När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och såg framför sig.  
When he had finished, the boy sat silent a while, looking straight ahead of him.
»Nu ska du ha tack,» sade han.  
»Now you're to have my thanks,» he said.
»Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har hört det här.  
»It's as if I'll understand the forest better now that I've heard this.
Jag undrar om det finns något kvar av den stora Fridskogen numera?»  
I wonder if anything's left of the great Peace Forest nowadays?»
— »Det mesta är allt förstört,» sade Bataki.  
— »Most of it's destroyed, in fact,» said Bataki.
»Träden ser ut, som om det skulle ha gått brand över dem.  
»The trees look as if a fire had swept over them.
De måste fällas, och det dröjer många år, innan den här skogen blir vad den var.»  
They'll have to be felled, and it'll be many years before this forest becomes what it once was.»
— »Den där ormen var värd sin död,» sade pojken, »men jag undrar om det var möjligt, att han var så vis, att han kunde sända sjukdom på larverna.»  
— »That snake deserved his death,» said the boy, »but I wonder if it's really possible that he was wise enough to send sickness upon the larvae.»
— »Kanske han visste, att de brukar bli sjuka på det där sättet,» sade Bataki.  
— »Maybe he knew that they're apt to fall sick in that way anyhow,» said Bataki.
— »Ja, det kan ju hända, men jag får säga, att han var ett bra klokt djur i alla fall.»  
— »Well, that may be so, but I must say he was a pretty clever creature all the same.»

Pojken tystnade.  
The boy fell silent.
Korpen hörde inte på honom, utan satt med huvudet bortvänt och lyssnade.  
The raven was not listening to him, but sat with his head turned away, listening.
»Hör!» sade han.  
»Listen!» he said.
»Karr är i närheten.  
»Karr is nearby.
Nu ska han bli lycklig, när han får se, att Hjälplös är död.»  
Now he's going to be happy, when he learns that Helpless is dead.»
Pojken vände huvudet åt det håll, som ljudet kom ifrån.  
The boy turned his head toward where the sound was coming from.
»Han är i samtal med vildgässen,» sade han.  
»He's talking with the wild geese,» he said.
— »Ja, han har nog släpat sig ner till stranden för att få höra nyheter om Gråfäll.»  
— »Yes, he's surely dragged himself down to the shore to hear news of Gråfäll.»

Både pojken och korpen hoppade ner från stenen och skyndade mot stranden.  
Both the boy and the raven jumped down from the stone and hurried toward the shore.
Här hade alla gässen gått upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var så bräcklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner död vilket ögonblick som helst.  
Here all the geese had come up out of the water and stood talking with an old dog, so frail and weak that one might think he could fall down dead at any moment.

»Där har du Karr,» sade Bataki till pojken.  
»There you have Karr,» said Bataki to the boy.
»Låt honom nu först höra vad vildgässen har att berätta honom!  
»Let him first hear what the wild geese have to tell him!
Sedan ska vi säga honom, att snoken är död.»  
Then we'll tell him the snake is dead.»

De hörde snart hur Akka talade till Karr.  
They soon heard how Akka was speaking to Karr.
»Det var förra året, när vi gjorde vår vårresa,» sade förargåsen.  
»It was last year, when we made our spring journey,» said the leading goose.
»Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon från Siljan i Dalarna och for över de stora gränsskogarna mellan Dalarna och Hälsingland.  
»We had flown out, Yksi and Kaksi and I, one morning from Siljan in Dalarna, and traveled over the great border forests between Dalarna and Hälsingland.
Vi såg ingenting under oss annat än den svartgröna barrskogen.  
We saw nothing beneath us but the black-green pine forest.
Snön låg ännu hög mellan träden, åarna var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis borta.  
The snow still lay deep among the trees, the rivers were frozen over save for the odd black open patch, and along the riverbanks the snow had partly gone.
Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som stod öde under vintern.  
We saw almost no villages or farms, only gray summer sheds standing deserted through the winter.
Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där folk under vintern hade kört timmer.  
Here and there ran narrow, crooked forest roads, where people had hauled timber during the winter.
Nere vid åarna låg stora timmerhögar oppvräkta.  
Down by the rivers lay great piles of timber, tossed up in heaps.

Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen.  
Just as we were flying, we saw three hunters walking down in the forest.
De sköt sig framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga bössor.  
They pushed themselves forward on skis, they had dogs on leashes and knives at their belts, but no guns.
Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa de krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt.  
There was a hard crust on the snow, and they did not bother to follow the crooked forest roads, but went straight ahead.
Det såg ut, som om de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte.  
It looked as if they knew well enough where they had to go to find what they were seeking.

Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under oss.  
We wild geese flew on high up, and the whole forest lay visible beneath us.
När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på villebrådet.  
When we had seen the hunters, we took a mind to find out what game they were after.
Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden.  
We began flying back and forth, scanning between the trees.
Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar.  
We then saw, in a dense thicket, something that looked like large, moss-grown stones.
Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.  
But stones they could hardly be, since there was no snow lying on them.

Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret.  
We now dropped quickly and came down right in the thicket.
Då rörde de tre stenblocken på sig.  
Then the three boulders stirred.
Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor.  
They were three moose lying there in the forest gloom: a bull and two cows.
Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss.  
The bull moose rose up when we came down and came toward us.
Det var det största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett.  
It was the biggest and finest animal we had ever seen.
Men när han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, som hade väckt honom, lade han sig ner igen.  
But when he noticed that it was only a couple of poor wild geese who had woken him, he lay down again.

’Nej, gamlefar, lägg er inte att sova!’ sade jag då till honom. ’Fly, så fort ni kan!  
'No, old father, don't go lying down to sleep!' I said to him then. 'Flee, as fast as you can!
> Nested quotation marks: The source uses «»guillemets»» for the outer frame — Akka telling her story to Karr — and single marks ' ' for speech quoted *inside* that story (what the moose said to the geese). English translation keeps the same nesting: double quotation marks outside, single ones inside, mirroring the two layers of storytelling.
Det är jägare ute i skogen, och de styr rätt emot det här älgståndet.’  
There are hunters out in the forest, and they're heading straight for this very moose-thicket.'

’Ni ska ha tack, gåsmor,’ sade älgen, och det såg ut, som om han höll på att somna, medan han talade, ’men ni vet väl, att vi älgar är fridlysta så här års.  
'You have my thanks, goose-mother,' said the moose, and it looked as if he were falling asleep even as he spoke, 'but you must know we moose are protected at this time of year.
De där jägarna har väl gått ut för att jaga räv.’  
Those hunters have surely gone out to hunt fox.'

’Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg inte efter dem.  
'There were plenty of fox tracks in the forest, but the hunters paid them no mind.
Tro ni mig!  
Believe me!
De vet, att ni ligger här, gamlefar.  
They know you're lying here, old father.
Nu kommer de hit för att fälla er.  
Now they're coming here to fell you.
De har gått ut utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att de inte vågar lossa skott i skogen den här tiden.’  
They've gone out without guns, only with spears and knives, because they daren't fire a shot in the forest at this time of year.'

Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev oroliga. ’Det är kanske, som gässen säger,’ sade de och började resa på sig.  
The bull moose lay just as calm, but the cow moose grew uneasy. 'Maybe it's as the geese say,' they said, and began to rise.
— ’Ligg ni bara stilla!’ sade tjuren. ’Det kommer inga jägare hit till snåret.  
— 'Just you lie still!' said the bull. 'No hunters are coming here to this thicket.
Det kan ni vara vissa om.’  
You can be sure of that.'

Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss höjde oss opp i luften igen.  
There was nothing to be done about it, and we wild geese rose up into the air again.
Men vi fortfor att flyga fram över samma ställe för att få se hur det skulle gå för älgarna.  
But we kept on flying back over the same spot, to see how things would go for the moose.

Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret.  
We had scarcely come up to our usual flying height before we saw that the bull moose came out of the thicket.
Han vädrade omkring sig och gick därpå rätt mot jägarna.  
He sniffed the air around him and then went straight toward the hunters.
Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de knäcktes med hårda smällar.  
As he strode forward, he trod on dry twigs, so that they snapped with loud cracks.
En stor, kal myr låg i hans väg.  
A great, bare bog lay in his path.
Dit gick han och ställde sig, mittpå öppna myren, där ingenting skylde honom.  
There he went and took his stand, right in the middle of the open bog, where nothing hid him.

Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet.  
The bull moose stood there until the hunters came out to the edge of the forest.
Då kastade han om och flydde åt annat håll än det, som han hade kommit från.  
Then he turned about and fled in another direction than the one he had come from.
Jägarna släppte hundarna lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i så stark fart, som det var dem möjligt.  
The hunters let the dogs loose, and they themselves went striding after him on their skis at as fast a pace as they could manage.

Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största hastighet.  
The moose had laid his head back along his spine and ran with the greatest speed.
Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring honom.  
He threw up snow so that it stood about him like a snow flurry.
Både hundar och jägare blev långt efter.  
Both dogs and hunters fell far behind.
Då stannade han liksom för att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på nytt.  
Then he would stop, as if to let them catch up, and when they were again within sight, he would rush off anew.
Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från platsen, där korna låg.  
We understood that it was his intention to lure the hunters away from the spot where the cows lay.
Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred.  
We thought he was brave, to go himself into danger so that those who belonged to him might be left in peace.
Ingen av oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta.  
Not one of us would have wanted to leave the place until we had seen how all this would end.

Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar.  
The chase went on in the same way for a couple of hours.
Vi undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor.  
We wondered that the hunters bothered to keep after the moose, when they were not even armed with guns.
De kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han.  
They surely could not believe that they'd manage to tire out such a runner as he.

Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast.  
But then we saw that the moose no longer fled at the same speed.
Han satte ner fötterna varsammare i snön.  
He set his feet down more carefully in the snow.
Och när han drog opp dem igen, syntes det blod i spåren.  
And when he drew them up again, blood showed in the tracks.

Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga.  
Then we understood why the hunters had been so persistent.
De räknade på hjälp av snön.  
They were counting on help from the snow.
Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till bottnen av drivan.  
The moose was heavy, and with every step he took he sank down to the bottom of the drift.
Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben.  
But the hard crust on the snow wore his legs raw as he did so.
Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, var gång han satte ner foten.  
It scraped off the hair and broke through the skin, so that he suffered every time he set down his foot.

Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt.  
The hunters and the dogs, being so light that they could walk on the crust, kept after him without let-up.
Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande.  
He fled and fled, but his steps grew ever more unsteady and stumbling.
Han flåsade häftigt.  
He panted hard.
Det var inte nog med att han led svåra plågor.  
It was not enough that he suffered such great pain.
Han blev trött också av att vada genom den djupa snön.  
He grew weary too from wading through the deep snow.

Äntligen förlorade han tålamodet.  
At last he lost patience.
Han stannade för att låta hundar och jägare komma honom inpå livet och kämpa en strid med dem.  
He stopped to let the dogs and hunters come right up to him and fight it out with them.
Medan han stod där och väntade, kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, som svävade ovanför honom, ropade han: ’Stanna nu här, vildgäss, tills allt är slut!  
While he stood there waiting, he cast a glance upward, and when he saw us wild geese hovering above him, he called out: 'Stay here now, wild geese, until it's all over!
Och nästa gång ni far över Kolmården, sök då opp Karr, hunden, och säg honom om hans vän Gråfäll har fått en god död’»  
And the next time you fly over Kolmården, seek out Karr, the dog, and tell him whether his friend Gråfäll got a good death'»

När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla hunden och gick två steg närmare henne.  
When Akka had gotten this far, the old dog rose and went two steps nearer to her.
»Gråfäll har fört ett gott liv,» sade han.  
»Gråfäll led a good life,» he said.
»Han känner mig.  
»He knows me.
Han vet, att jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att höra, att han har fått en god död.  
He knows I'm a brave dog, and that I'll be glad to hear he got a good death.
Berätta nu hur...  
Tell me now how...

Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck och stolt hållning, men sjönk ner igen.  
He lifted his tail and raised his head as if to give himself a bold and proud bearing, but sank back down.

»Karr, Karr!» ropade nu en människoröst inifrån skogen.  
»Karr, Karr!» a human voice now called from within the forest.

Den gamla hunden reste sig hastigt.  
The old dog rose swiftly.
»Det är husbonden, som ropar mig,» sade han, »och jag vill inte dröja att följa honom.  
»That's my master calling me,» he said, »and I don't want to delay in following him.
Jag såg nyss, att han laddade bössan, och vi två ska nu gå tillsammans inåt skogen för sista gången.  
I saw just now that he loaded his gun, and the two of us will go together into the forest one last time.
Du ska ha tack, vildgås.  
You have my thanks, wild goose.
Jag vet nu allt, vad jag behöver veta för att gå nöjd mot döden.»  
I know now everything I need to know to go content to my death.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.