# The Wonderful Adventures of Nils, The Beautiful Pleasure Garden

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch23. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch23.json.


Nästa dag foro vildgässen norrut över Södermanland.  
The next day the wild geese flew north over Södermanland.
> Archaic plural verb: «foro»: «foro» is the pre-1906-reform PLURAL preterite of «fara» ('to travel/fly'), used because the subject «vildgässen» ('the wild geese') is plural. Modern Swedish dropped separate plural verb forms entirely (today: «for»); Lagerlöf's era still marked them — a hallmark of this book's literary register.
Pojken satt och såg ner på landskapet och tänkte för sig själv, att det inte var likt något av dem, som han hade sett förut.  
The boy sat looking down at the landscape and thought to himself that it was not like anything he had seen before.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade sett» ('had seen') is the pluperfect: the preterite of «ha(va)» plus the supine of «se». It marks something already true before the story's own past moment — what the boy had seen before this particular flight.
Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt.  
There were no great plains as in Skåne and Östergötland, and no great, unbroken forest tracts as in Småland, but instead a mixture of everything imaginable.
»Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning,» tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar.  
“Here they've taken a big lake and a big river and a big forest and a big mountain, chopped them into pieces, mixed them all together, and spread them out over the earth with no order at all,” thought the boy, for he saw nothing but little valleys and little lakes and little hills and little patches of woods.
Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig.  
Nothing was allowed to spread out properly.
Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen.  
As soon as a plain started to grow large, a hill would come and plant itself in the way, and if the hill tried to stretch out into a ridge, the plain took over again.
Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö.  
As soon as a lake grew so large that it began to amount to something, it narrowed into a stream, and the stream was not allowed to flow far either before it widened out into a lake.
Vildgässen flögo fram så pass nära kusten, att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fingo inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen.  
The wild geese flew along close enough to the coast that the boy could see out over the sea, and he saw that the sea, too, was not allowed to spread its broad surface, but was broken apart by a multitude of islands, and the islands, in turn, were not allowed to grow especially large before the sea took over again.
Det var ständigt ombyte.  
It was constant change.
Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor.  
Pine forest traded places with leafy forest, fields with bogs, and manor houses with farm cottages.

Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället färdades de fram på vägar och stigar.  
There were no people at all out working in the fields; instead they were traveling along roads and paths.
Ur de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand.  
Out of the little forest homesteads on the slopes of Kolmården they came, dressed in black, with hymn book and handkerchief in hand.
»I dag är det nog söndag,» tänkte pojken och satt och såg ner på kyrkfolket.  
“It must be Sunday today,” thought the boy, and sat watching the churchgoers below.
På ett par ställen såg han brudfolk, som körde till kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett liktåg sakta farande framåt vägen.  
In a couple of places he saw wedding parties driving to church with a great retinue, and in another a funeral procession came slowly along the road.
Han såg stora herrskapsvagnar och små bondtrillor, och han såg båtar i sjön, som alla voro på väg till kyrkan.  
He saw grand carriages and little farm carts, and he saw boats on the lake, all bound for church.

Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda.  
The boy flew on over Björkvik church and over Bettna and Blacksta and Vadsbro, and then toward Sköldinge and Floda.
Överallt hörde han klockorna ringa.  
Everywhere he heard the bells ringing.
Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden.  
It sounded wonderfully beautiful up in the heights.
Det var, som om hela den klara luften hade förbytts till toner och ljud.  
It was as though the whole clear air had turned into tones and sound.

»Se, en sak är då säker,» sade pojken, »och det är, att vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor.»  
“Well, one thing is certain,” said the boy, “and that is, that wherever I come in this country, I shall always come upon bells ringing like these.”
Och han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan värld, så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, så länge som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora röster.  
And he felt safe at that thought, for even though he was now off in another world, it was as though he could not really go astray so long as the church bells could call him back with their great voices.

De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem.  
They had come a good way in over Sörmland when the boy caught sight of a black speck moving over the ground beneath them.
Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen.  
At first he thought it was a dog, and he would not have given it another thought, if it had not been that it seemed to be trying to keep the same course as the wild geese.
Den rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.  
It raced across open ground and through patches of forest, leapt over ditches, cleared fences, and let nothing stop it.

»Det ser nästan ut, som om Smirre räv vore ute igen,» sade pojken, »men, hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom.»  
“It almost looks as though Smirre the fox is out again,” said the boy, “but, be that as it may, I expect we shall soon fly away from him.”
> «Smirre räv»: «Smirre räv» is Smirre the Fox, the recurring predator who has hunted Nils and the geese since early in the book — the animal antagonist of this whole journey, not a one-off threat.

Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så länge som räven var inom synhåll.  
Just after that the wild geese set off flying at the strongest speed they could manage, and kept it up as long as the fox was within sight.
När han inte mer kunde se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster och söder, nästan som om de hade ämnat flyga tillbaka till Östergötland.  
When he could no longer see them, they turned and flew in a great, wide arc toward west and south, almost as if they had meant to fly back to Östergötland.
»Det måtte nog ha varit Smirre ändå,» tänkte pojken, »eftersom Akka så här böjer av åt sidan och tar en annan väg.»  
“It must indeed have been Smirre after all,” thought the boy, “since Akka is bending off to the side like this and taking another way.”

När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö.  
When it drew toward evening that day, the wild geese flew on over an old Sörmland estate called Stora Djulö.
> s-passive: «kallas»: «kallas» ('is called') is the s-passive: verb stem plus «-s» instead of a «bli(r)/är» + participle construction. Swedish freely forms the passive this way, especially for ongoing states like a name something is known by.
Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder.  
The great white manor house stood with its grove of leafy trees behind it, and before it lay Stora Djulö lake with its jutting points and hilly shores.
Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kall isskorpa.  
It looked old-fashioned and inviting, and it was not without the boy heaving a sigh as he flew over the place, wondering what it would feel like to step into such a house after a day's journey, instead of ending up on a soggy marsh or a cold crust of ice.

Men sådant var förstås inte att tänka på.  
But of course there was no thinking of such a thing.
Vildgässen slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av vatten, att bara några tuvor stucko upp här och där.  
The wild geese came down instead a little way north of the estate, on a wooded meadow so flooded with water that only a few tussocks stuck up here and there.
> Particle verb, split: «slå ner»: «slogo ... ner» is the particle verb «slå ner» ('to come down, land'), here in its archaic plural preterite form «slogo» (from «slå») with the particle «ner» pushed later in the clause. The particle carries the real meaning; «slå» alone would not mean 'land'.
Det var nära nog det sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.  
It was very nearly the worst night's lodging the boy had had on the whole journey.

Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg utan att veta hur han skulle ställa det för sig.  
He sat for a while on the gander's back, not knowing quite what to make of himself.
Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla gården låg.  
Then he sprang in long leaps from tussock to tussock until he reached firm ground, and hurried off toward where the old estate lay.

Nu hände det sig, att just den kvällen sutto några människor i ett torp, som lydde under Stora Djulö, och pratade vid spisbrasan.  
Now it happened that just that evening a few people were sitting in a cottage under Stora Djulö, talking by the fire.
> Reflexive idiom: «hända sig»: «hände det sig» literally 'it happened itself' — «hända» takes the reflexive «sig» in this fixed idiom meaning simply 'it so happened that...'. The reflexive adds no separate meaning here; it's just how the verb is used.
> «torp»: A «torp» is a small tenant farm or crofter's cottage, rented from a larger estate (here, from Stora Djulö) rather than owned outright — the rural underclass dwelling of 19th-century Sweden.
De hade språkat om predikan och om vårarbetet och om väderleken, men när det sedan började tryta med samtalsämnen, bådo de en gammal gumma, som var mor till torparen, att hon skulle tala om spökhistorier.  
They had talked about the sermon and about the spring farm work and about the weather, but when the topics of conversation began to run dry, they asked an old woman, the cottager's mother, to tell them ghost stories.

Man vet ju, att ingenstans i landet finns det så gott om herrgårdar och spökhistorier som i Sörmland.  
It is well known that nowhere else in the country is there such an abundance of manors and ghost stories as in Sörmland.
Gumman hade tjänat på många stora ställen i ungdomen, och hon kände till så mycket underligt, att hon hade kunnat hålla på att berätta ända till morgonen.  
The old woman had served at many great estates in her youth, and she knew so many strange things that she could have gone on telling them until morning.
> «gumma»: «gumma» is a warm, folksy word for an old woman — 'old dear' or 'granny' rather than the neutral «kvinna». It sets the homely, fireside-tale tone of this scene.
Hon talade så trovärdigt och bra, att de, som sutto och hörde henne, voro frestade att hålla allt för sanning.  
She spoke so convincingly and well that those sitting listening to her were tempted to take it all for truth.
> Archaic plural verb: «voro»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be') — modern Swedish uses «var» for all persons and numbers. Lagerlöf keeps this now-extinct plural agreement throughout the book's narration.
De ryckte till av ängslan, när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i berättelsen och frågade om de inte hörde hur det prasslade.  
They started with unease when the old woman broke off in the middle of her story a couple of times to ask whether they didn't hear something rustling.
»Att ni inte kan höra, att det är något, som smyger omkring härinne!» sade hon.  
“Can't you hear that there's something creeping about in here!” she said.
Men de andra märkte ingenting.  
But the others noticed nothing.

När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om det aldrig hade hänt något sådant där besynnerligt på Stora Djulö.  
When the old woman had told stories about Eriksberg and Vibyholm and Julita and Lagmansö and several other places, someone asked whether anything so strange had ever happened at Stora Djulö itself.
»Åjo, riktigt fritt var det väl inte,» sade den gamla.  
“Well, it hasn't been entirely free of it,” said the old woman.
Genast ville de allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård.  
At once they all wanted to hear what legends there were about their own estate.

Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård.  
Then the old woman told how there had once stood a castle north of Stora Djulö on a hill, where nowadays there was nothing but forest, and in front of that castle there had once lain a beautiful pleasure garden.
Så hade det en gång hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet.  
So it had happened once, that a man called Lord Karl, who at that time ruled all of Sörmland, had come traveling to the castle.
Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna.  
And after he had eaten and drunk, he had gone out into the pleasure garden, and stood there a good long while, looking out over Stora Djulö lake and the beautiful shores.
Men bäst han stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom honom.  
But just as he stood there, delighting in what he saw, and thinking to himself that there was no lovelier land than Sörmland, he heard someone sigh very deeply right behind him.
Då hade han vänt sig om och sett en gammal dagakarl, som stod böjd över sin spade.  
Then he had turned around and seen an old day-laborer standing bent over his spade.
»Är det du, som suckar så djupt?» hade herr Karl sagt.  
“Is it you sighing so deeply?” Lord Karl had said.
»Vad har du att sucka över?» — »Jag må väl sucka, som ska gå här och arbeta i jorden dag ut och dag in,» hade då dagakarlen svarat.  
“What have you to sigh about?” — “I may well sigh, who must go and work in the earth here day in and day out,” the day-laborer had then answered.
> Em dash marks a turn of dialogue: The em dash «—» here switches speakers mid-sentence, from Herr Karl's question to the day-laborer's reply, without a new paragraph or a full quotation-mark reset — a compact way 1906 Swedish prose staged rapid back-and-forth speech.
Men herr Karl hade ett häftigt humör, och han tyckte inte om, att folk klagade.  
But Lord Karl had a hot temper, and he did not like it when people complained.
»Har du inte annat att klaga över?» hade han ropat.  
“Have you nothing else to complain of?” he had shouted.
»Jag säger dig, att jag skulle vara nöjd, om jag finge gå och gräva i Sörmlands jord i all min tid.» — »Måtte det då gå ers nåde så, som ni önskar!» hade dagakarlen svarat.  
“I tell you, I would be content if I could go and dig in Sörmland's soil for all my days.” — “Then may it go for your grace just as you wish!” the day-laborer had answered.

Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård.  
But afterward people said that Lord Karl, for the sake of those words, had found no peace in his grave after death, but every night was in the habit of coming to Stora Djulö and digging in his pleasure garden.
> «bruka» + infinitive for habitual past: «brukade komma» ('used to come') pairs the past tense of «bruka» with a bare infinitive to mark a repeated, habitual action — every night, not just once. English does the same work with 'used to'.
Ja, nu fanns det varken slott eller lustgård mer därborta, utan där de en gång skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke.  
Yes, now there was neither castle nor pleasure garden left over there; where they had once stood there was now only an ordinary wooded hillside.
Men om någon skulle gå genom skogen en mörk natt, så kunde det hända, att han finge syn på lustgården.  
But if anyone should walk through the forest on a dark night, it might happen that he would catch sight of the pleasure garden.

Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan.  
Here the old woman stopped and looked off toward a dim corner of the cottage.
»Var det inte något, som rörde sig?» frågade hon.  
“Wasn't that something moving?” she asked.

»Ånej, mor, berätta ni bara!» sade sonhustrun.  
“Oh no, mother, do go on and tell it!” said the daughter-in-law.
> «sonhustru»: «sonhustru» (literally 'son-wife') means daughter-in-law — a compound built from the son's point of view rather than a single dedicated word, typical of older Swedish kinship terms.
»Jag såg i går, att råttorna hade gjort sig ett stort hål där i vrån, men jag hade så mycket annat att göra, att jag glömde att stoppa igen det.  
“I saw yesterday that the rats had made themselves a big hole there in the corner, but I had so much else to do that I forgot to stop it up.
Ni får lov att berätta om någon har sett den där lustgården.»  
You may as well go on and tell whether anyone has ever seen that pleasure garden.”

»Jo, det ska jag säga dig,» sade gumman, »att min egen far en gång såg den.  
“Well, I'll tell you,” said the old woman, “that my own father once saw it.
Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hängde långt ut över muren.  
He came walking through the forest one summer night, and suddenly he saw beside him a tall garden wall, and above it he glimpsed the rarest trees, so laden with flowers and fruit that the branches hung far out over the wall.
Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade kommit ifrån.  
Father walked on very slowly, wondering where the garden could have come from.
Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård.  
Then a gate in the wall opened suddenly, and a gardener came out and asked whether father would not like to see his pleasure garden.
Karlen hade spade i hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte.  
The fellow had a spade in hand and wore a big apron like other gardeners, and father was just about to follow him when he happened to catch a glimpse of his face.
Med detsamma kände far igen den spetsiga pannluggen och pipskägget.  
At once father recognized the pointed forelock and the goatee.
Det var alldeles herr Karl, sådan som far hade sett honom avbildad på tavlor på alla herrgårdar, där far hade...  
It was none other than Lord Karl, just as father had seen him pictured on paintings in every manor house where father had...

Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen.  
Here there was a fresh interruption in the story.
Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet.  
This time it was a burning log that crackled so that sparks and coals sprayed out across the floor.
Det blev ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.  
The room grew bright in all its dark corners for a moment, and the old woman thought she caught a glimpse of a little tomte sitting beside the rat hole, listening to the story, but now hurrying to get himself out of the way.
> «pyssling»: A «pyssling» is a small household spirit in Swedish folklore, close kin to the «tomte» — a tiny, usually helpful being said to live unseen in the house or farmstead, glimpsed here only in a flash of firelight.

Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen.  
The daughter-in-law took broom and shovel, swept the coals together, and sat back down.
»Nu kan ni fortsätta, mor,» sade hon.  
“Now you can go on, mother,” she said.
Men gumman ville inte.  
But the old woman did not want to.
»Det får vara nog för i kväll,» sade hon, och rösten lät underlig.  
“That will have to be enough for tonight,” she said, and her voice sounded strange.
De andra ville höra mer, men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att händerna skakade.  
The others wanted to hear more, but the daughter-in-law saw that the old woman had gone pale and that her hands were trembling.
»Nej, mor är trött nu och måste gå och lägga sig,» sade hon.  
“No, mother is tired now and must go and lie down,” she said.

En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen.  
A little while later the boy came back up into the forest to the wild geese.
Han gick och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta flera timmar inne i den varma stugan.  
He walked along chewing a carrot he had found outside the cellar, thought he had eaten a splendid supper, and was pleased to have gotten to sit for several hours inside the warm cottage.
»Om jag nu bara kunde få ett bra nattkvarter!» tänkte han.  
“If only I could get a good night's lodging now!” he thought.

Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han toge sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vägen.  
It occurred to him then that the best thing would be to take his sleeping place in a bushy spruce standing at the edge of the road.
Han svingade sig upp i den och flätade ihop ett par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på.  
He swung himself up into it and wove together a couple of little twigs so as to get himself a bed to lie on.

Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade hört i stugan, och framför allt på den där herr Karl, som skulle gå omkring här på Djulö skog, men han somnade snart ifrån alltsammans och skulle väl ha sovit ända till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järngrindar hade slagits upp alldeles under honom.  
There he lay for a while, thinking about what he had heard in the cottage, and above all about that Lord Karl who was supposed to go wandering here in the Djulö woods, but he soon fell asleep away from it all and would likely have slept until morning, had he not woken to find a pair of creaking iron gates thrown open right beneath him.

Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig omkring.  
The boy is awake in an instant, rubs the sleep from his eyes, and looks around.
Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna under frukter.  
Close beside him is a wall as high as a man, and over the wall he glimpses trees bowed down under fruit.
> «manshög» — compound word-formation: «manshög» fuses «man» ('man') and «hög» ('tall/high') into a single adjective, 'man-high'. Swedish builds descriptive compounds like this freely, where English needs a phrase.

Han tycker först, att detta är bra underligt.  
At first he thinks this is very strange.
Inte fanns det några fruktträd här, då han somnade.  
There were no fruit trees here when he fell asleep.
Men om några ögonblick kommer minnet tillbaka till honom, så att han förstår vad detta är för en trädgård.  
But after a few moments his memory comes back to him, so that he understands what kind of garden this is.

Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte alls blir rädd, utan tvärtom känner en obeskrivligt stark lust att gå in i trädgården.  
The strangest thing of all, perhaps, is that he is not at all afraid, but on the contrary feels an indescribably strong desire to go into the garden.
> En-word + definite suffix «-en»: «trädgård» ('garden') is an en-word; Swedish marks 'the garden' not with a separate article but with the suffix «-en»: «trädgården». This suffixed definite article, attached directly to the noun, is one of the language's most distinctive features.
Där han ligger uppe i granen, är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor glöda i starkt solsken.  
Up where he lies in the spruce, it is dark and chilly, but inside the garden it is bright, and he thinks he sees fruit and roses glowing in strong sunshine.
Det skulle allt vara gott för honom, som har drivit omkring så länge i köld och ruskväder, att få känna på litet sommarvärme.  
It would surely be good for him, who has been drifting about so long in cold and foul weather, to feel a little summer warmth.

Det tycks inte heller vara den minsta svårighet att komma in i trädgården.  
Nor does there seem to be the least difficulty in getting into the garden.
Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna.  
There is a gate in the high wall right beside the spruce where the boy lies, and an old gardener has just pushed open the great iron gates.
Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles som om han väntade någon.  
Now he stands in the gateway, peering into the forest, exactly as though he were waiting for someone.

I ett ögonblick är pojken nere ur trädet.  
In a moment the boy is down out of the tree.
Han går fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att få se trädgården.  
He walks up to the gardener with his cap in his hand, bows, and asks if it is permitted to see the garden.

»Ja, det går an,» svarar trädgårdsmästaren med rätt barsk röst.  
“Yes, that's allowed,” answers the gardener in a rather gruff voice.
»Stig du på bara!»  
“Come on in, then!”

Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han stoppar i bältet.  
He then draws the gates shut again and locks them with a heavy key, which he tucks into his belt.
Under tiden står pojken och betraktar honom.  
Meanwhile the boy stands studying him.
Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa.  
He has a rugged face with a big mustache, a sharp little goatee, and a keen nose.
Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.  
Had he not been wearing a blue gardener's apron and holding a heavy spade in his hand, the boy would have taken him for an old soldier.

Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste springa för att kunna följa med honom.  
The gardener walks into the garden with such long strides that the boy has to run to keep up with him.
De gå på en trång väg, och pojken råkar komma upp på gräskanten.  
They walk along a narrow path, and the boy happens to step up onto the edge of the grass.
Men då får han strax en tillsägelse att inte trampa ner gräset, och sedan springer han efter sin förare.  
But at once he gets a reprimand for treading down the grass, and after that he runs along behind his guide.

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, att han är mycket för god att gå och visa trädgården för en sådan bortbyting som han, och han vågar inte fråga honom om något, utan springer bara med.  
The boy senses that the gardener thinks he is far too grand to go about showing the garden to such a changeling as him, and he does not dare ask him about anything, but only runs along.
Då och då slänger trädgårdsmästaren till honom ett ord.  
Now and then the gardener tosses him a word.
Strax innanför muren finns en tät häck, och när de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den för Kolmården.  
Just inside the wall there is a thick hedge, and once they have come through it, he mentions that he calls it Kolmården.
»Ja, den är så stor, att den gör skäl för namnet,» svarar pojken, men trädgårdsmästaren bryr sig alls inte om att höra på vad han säger.  
“Well, it certainly is big enough to deserve the name,” answers the boy, but the gardener does not bother in the least to listen to what he says.

Så komma de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stor del av trädgården.  
Then they come out from among the bushes, and the boy can see out over a large part of the garden.
Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland.  
He notices at once that it is not especially vast, only a couple of acres.
Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.  
The high wall shields it to the south and west, but to the north and east it is surrounded by water, so that no fence is needed there.

Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en ranka, och pojken får alltså tid att se sig omkring.  
The gardener has stopped to tie up a vine, so the boy gets time to look around him.
Han har inte sett många trädgårdar i sina dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra.  
He has not seen many gardens in his life, but he senses that this one is unlike any other.
Den måtte vara utlagd i något gammaldags manér, för en sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu för tiden.  
It must be laid out in some old-fashioned style, for one did not see nowadays such a swarming abundance of little hills and little flowerbeds and little hedges and little lawns and little arbors.
Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll.  
Nor such a profusion of little ponds and winding canals as he sees here on every side.

Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande.  
Everywhere stand the proudest trees and the loveliest flowers, and the water in the little canals lies clear and deep green and mirror-still.
Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis.  
And the boy thinks that the whole of it is like a paradise.
Han slår ihop händerna och utbrister: »Jag har då aldrig sett något så vackert!  
He claps his hands together and bursts out: “I have never seen anything so beautiful!
Vad kan det här vara för en trädgård?»  
Whatever can this garden be?”

Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot honom och säger med sin barska röst: »Den här trädgården heter Sörmland.  
He shouts this out quite loudly, and at once the gardener turns toward him and says in his gruff voice: “This garden is called Sörmland.
Vad är du för en, som inte vet så mycket?  
What sort of person are you, not to know that much?
Den har alltid varit räknad som en av de präktigaste i riket.»  
It has always been counted among the finest in the realm.”

Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda.  
The boy grows a little pensive at the answer, but he has so much to look at that he has no time to work out what it might mean.
Så vackert, som det är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och lekstugor, som äro uppsatta i trädgården.  
As beautiful as it is, with all the flowers and winding waterways, there is still something else that gives him even more pleasure, and that is all the little summerhouses and playhouses set up about the garden.
De finnas överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och kanalerna.  
They are everywhere, but most of all along the edges of the little ponds and canals.
Det är inga riktiga hus.  
They are not real houses.
De äro så små, som om de vore byggda för folk, som inte vore större än han, men de äro otroligt prydliga och nätta.  
They are as small as if they had been built for people no bigger than himself, but they are unbelievably neat and trim.
De äro av alla upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.  
They are of every conceivable kind: some are like castles with towers and wings, others look like churches, and others like mills or farm cottages.

De äro så vackra, att pojken skulle vilja stanna och se närmare på varenda en, men han vågar inte annat än följa trädgårdsmästaren.  
They are so beautiful that the boy would like to stop and look closely at every single one, but he does not dare do anything but follow the gardener.
Men snart komma de till ett ställe, som är större och ståtligare än något, som de förut ha råkat på.  
But soon they come to a place grander and more stately than anything they have come upon before.
Det är byggt i tre våningar med frontespis och utspringande flyglar.  
It is built in three stories with a frontispiece and jutting wings.
Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar.  
It stands on a hill in the middle of a flower garden, and the path leading there crosses one canal after another over little ornate bridges.

Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör det och stannar.  
The boy does not dare do anything but follow at the gardener's heels, but when he has to pass by all this, he sighs so heavily that the stern old man hears it and stops.
»Det här stället kallar jag för Eriksberg,» säger han.  
“This place I call Eriksberg,” he says.
»Vill du gå in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrun!»  
“If you want to go in here, you may, but beware of the Lady of Pintorpa!”

Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken.  
The one who is not slow to obey that invitation is the boy.
Han springer framåt den trädkantade alléen, över de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, in genom porten.  
He runs on down the tree-lined avenue, over the little bridges, up through the flower gardens, in through the gate.
Alltsammans synes just vara avpassat för en sådan som han.  
Everything seems exactly fitted for someone like him.
Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås.  
The steps are just the right height, and he can open every lock.
Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert.  
But never has he believed he would see so much beauty.
Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder.  
The oak floors gleam polished and shining, the ceilings are plastered and painted all over with pictures.
Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden.  
Along the walls hangs painting after painting, the furniture has gilded frames and is upholstered in silk.
Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder.  
He sees rooms where the walls are lined with books, and he sees rooms where tables and cabinets are crowded with treasures.

Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och biter i mustascherna av otålighet.  
However much he hurries, he does not manage to see half the house before the gardener calls out to him, and when he comes out, the old man is standing biting his mustache with impatience.

»Nå, hur gick det?» frågar trädgårdsmästaren.  
“Well, how did it go?” asks the gardener.
»Fick du se Pintorpafrun?»  
“Did you see the Lady of Pintorpa?”
Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, förvrides trädgårdsmästarens ansikte.  
But the boy has not seen a living creature, and when he answers this, the gardener's face contorts.
»Har Pintorpafrun fått vila och inte jag!»  
“Has the Lady of Pintorpa gotten to rest, and not I!”

säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde darra i en människoröst.  
he says, and the boy has never believed that such despair could quiver in a human voice.

Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna.  
Then the gardener goes on ahead again with long strides, and the boy runs after him, trying all the while to see as much as possible of all the marvels.
De gå runt omkring en damm, som är något större än de övriga.  
They walk around a pond somewhat larger than the rest.
Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt upp ur buskager och blomgrupper.  
Long white pavilions, like manor houses, poke up everywhere out of the shrubbery and flowerbeds.
Trädgårdsmästaren stannar inte, men medan han går framåt, kastar han då och då ett ord till pojken.  
The gardener does not stop, but as he walks on ahead, he tosses a word to the boy now and then.
»Den här dammen kallar jag för Yngaren.  
“This pond I call Yngaren.
Här har du Danbyholm.  
Here you have Danbyholm.
Här har du Hagbyberga.  
Here you have Hagbyberga.
Här har du Hovsta.  
Here you have Hovsta.
Här har du Åkerö.»  
Here you have Åkerö.”

Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett utrop av förvåning, och så stannar han.  
Then the gardener reaches, in a couple of enormous strides, a new little pond he calls Båven, but here he hears the boy give a cry of astonishment, and so he stops.
Pojken har blivit stående framför en liten bro, som leder ut till ett slott på en ö ute i dammen.  
The boy has come to a halt in front of a little bridge leading out to a castle on an island out in the pond.

»Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,» säger han.  
“You may run over to Vibyholm and look around, if you have a mind to,” he says.
»Men ta dig i akt för Vita frun!»  
“But watch out for the White Lady!”

Och pojken är förstås inte sen att lyda.  
And the boy is of course not slow to obey.
Därinne finnas så många porträtt på väggarna, att han tycker, att det är som en stor bilderbok.  
Inside there are so many portraits on the walls that he thinks it is like a great picture book.
Han har så roligt, att han skulle ha velat gå där hela natten, men det dröjer inte länge, förrän han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom.  
He has such a fine time that he would gladly have stayed there all night, but it is not long before he hears the gardener calling for him.

»Kom då!  
“Come now!
Kom då!» ropar han.  
Come now!” he shouts.
»Jag har väl annat att göra än att stå här och vänta på dig, din pojkvasker.»  
“I have better things to do than stand here waiting for you, you scamp.”

När pojken kommer springande över bron, ropar han emot honom: »Nå, hur gick det?  
When the boy comes running back over the bridge, he calls out to him: “Well, how did it go?
Såg du till Vita frun?»  
Did you see the White Lady?”

Pojken har inte sett något levande väsen, och det säger han också.  
The boy has not seen a living being, and he says so too.
Då hugger den gamle spaden i en sten med sådan kraft, att stenen klyves i tu, och säger med en röst, som kommer djupt nerifrån den allra förfärligaste förtvivlan: »Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte jag!»  
Then the old man strikes his spade into a stone with such force that the stone splits in two, and says in a voice that comes up from the very depths of the most terrible despair: “Has the White Lady of Vibyholm gotten to rest, and not I!”

Hittills ha de vandrat i södra delen av trädgården, men nu går trädgårdsmästaren mot västra delen.  
So far they have wandered through the southern part of the garden, but now the gardener heads toward the western part.
Här äro anläggningarna av annat slag.  
Here the grounds are of a different kind.
Marken är utjämnad till breda gräsmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar och bärbuskar.  
The ground is leveled into broad lawns, broken up by strawberry beds, cabbage patches, and berry bushes.
De små lusthusen finnas också där, men de äro som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och äro omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar.  
The little summerhouses are found here too, but they are mostly painted red, looking most like farm cottages, and are surrounded by hop gardens and cherry groves.

Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och kastar till pojken dessa ord: »Den här trakten kallar jag för Vingåker.»  
Here the gardener stops a moment and tosses these words to the boy: “This district I call Vingåker.”

Strax därefter pekar han på en byggnad, som är mycket enklare uppförd än de öfriga och mest av allt liknar en smedja.  
Just after that he points to a building, built much more plainly than the others and looking most of all like a smithy.
»Det här är en stor redskapsverkstad,» säger han.  
“This here is a great tool workshop,” he says.
»Den kallar jag för Eskilstuna.  
“I call it Eskilstuna.
Du kan gå in och se dig om, ifall du har lust.»  
You can go in and look around, if you have a mind to.”

Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida.  
The boy goes in and sees an immense number of wheels turning, hammers pounding, lathes grinding.
Det finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat på honom.  
There is so much to look at that he would have liked to stay there all night, had the gardener not called him away.

Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan av trädgården.  
After that they wander along the lake on the north side of the garden.
Stranden går ut och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter.  
The shore goes in and out: it is point and bay, point and bay all the way along the garden.
Utanför uddarna ligga små öar, som äro skilda från land av trånga sund.  
Outside the points lie little islands, separated from the mainland by narrow sounds.
De små öarna höra också till trädgården.  
The little islands belong to the garden too.
De äro planterade med samma omsorg som allt det övriga.  
They are tended with the same care as all the rest.

Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka.  
The boy walks past one beautiful spot after another, but he does not stop until he comes to a stately red church.
Den ligger ganska ansenlig på en udde, som är överskuggad av rika fruktträd.  
It sits quite grandly on a point overshadowed by rich fruit trees.
Trädgårdsmästaren vill gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att få gå in.  
The gardener would go past as usual, but the boy plucks up his courage and asks leave to go in.
»Åja, gå in då,» svarar han, »men akta dig för biskop Rogge!  
“Oh, go on in then,” he answers, “but beware of Bishop Rogge!
Det kan nog hända, att han håller till här i Strängnäs än i dag.»  
It may well be that he still hangs about here in Strängnäs to this day.”

Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla gravvårdar och sköna altarskåp.  
So the boy runs into the church and looks at old gravestones and lovely altarpieces.
Framför allt annat beundrar han en ryttare i förgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid förhuset.  
Above all else he admires a knight in gilded armor that he finds in a chamber beside the porch.
Här också finns så mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han måste ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta.  
Here too there is so much to see that he would have liked to stay all night, but he must be off so as not to keep the gardener waiting.

När han kommer ut igen, märker han, att trädgårdsmästaren står och betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt uppe i luften.  
When he comes back out, he notices that the gardener is standing watching an owl hunting a redstart up in the air.
Den gamle visslar åt rödstjärten, den kommer till honom och slår tryggt ner på hans axel, och när ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden.  
The old man whistles to the redstart, and it comes to him and settles trustingly on his shoulder, and when the owl comes flying after it in its hunting eagerness, he chases her off with the spade.
»Han är nog inte så farlig, som han ser ut,» tänker pojken, när han ser hur ömt den gamle skyddar den stackars sångfågeln.  
“He's not as fierce as he looks,” the boy thinks, seeing how tenderly the old man protects the poor little songbird.

Men så fort trädgårdsmästaren ser pojken, vänder han sig mot honom och frågar om han såg biskop Rogge.  
But as soon as the gardener catches sight of the boy, he turns toward him and asks whether he saw Bishop Rogge.
Och när pojken svarar nej, säger han med den största grämelse: »Har biskop Rogge fått vila och inte jag!»  
And when the boy answers no, he says with the greatest grief: “Has Bishop Rogge gotten to rest, and not I!”

Kort därpå komma de till det ansenligaste av de många dockhusen.  
Soon after, they come to the grandest of the many dollhouses.
Det är en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, förenade med långa huslängor.  
It is a brick-built stronghold with three sturdy round towers, joined by long ranges of buildings.

»Gå in och se dig om, ifall du har lust!» säger trädgårdsmästaren.  
“Go in and look around, if you have a mind to!” says the gardener.
»Det här är Gripsholm, och här ska du akta dig, så att du inte råkar ut för kung Erik.»  
“This is Gripsholm, and here you must beware of King Erik.”

Pojken går genom ett djupt portvalv och kommer in på en stor, trekantig gård, som är omgiven av låga hus.  
The boy goes through a deep gateway and comes into a large triangular courtyard surrounded by low buildings.
De se inte så särdeles förnämliga ut, och pojken bryr sig inte om att gå in i dem.  
They do not look especially grand, and the boy does not bother going into them.
Han bara hoppar bock ett slag över ett par långa kanoner, som stå där, och springer sedan vidare.  
He merely hops over a couple of long cannons standing there and then runs on further.
Han går genom ännu ett djupt portvalv och kommer till ännu en borggård, som är omgiven av präktiga byggnader, och här går han in.  
He goes through yet another deep gateway and comes to yet another courtyard, surrounded by splendid buildings, and here he goes in.
Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvärbjälkar synliga i taket och alla väggar täckta av höga, mörka tavlor, där allvarsamma herrar och damer äro avbildade i besynnerliga, styva dräkter.  
He comes to great old-fashioned rooms, with crossbeams visible in the ceiling and all the walls covered with tall, dark paintings in which solemn gentlemen and ladies are pictured in strange, stiff costumes.

En trappa högre upp finner han ljusare och gladare rum.  
One flight higher up he finds brighter, more cheerful rooms.
Nu märker han riktigt, att han är på ett kungligt slott, för han ser inte annat än granna porträtt av kungar och drottningar på väggarna.  
Now he truly notices that he is in a royal castle, for he sees nothing but splendid portraits of kings and queens on the walls.
Men en trappa högre upp är en stor vind, och runt om den ligga mångahanda rum.  
But one flight higher still there is a great attic, and around it lie all sorts of rooms.
Det  
There

finns ljusa rum med vita, sköna möbler, och det finns en liten teater och alldeles därbredvid ett riktigt fängelse: ett rum med nakna stenväggar och gallergluggar och ett golv, som är nött av fångarnas tunga steg.  
are bright rooms with fine white furniture, and there is a little theater, and right beside it a real prison: a room with bare stone walls and barred slits and a floor worn by the heavy steps of prisoners.

Där finns så mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat gå där i många dar, men trädgårdsmästaren kallar på honom, och han vågar inte annat än lyda.  
There is so much to see that the boy thinks he would gladly have stayed there for many days, but the gardener calls to him, and he does not dare do anything but obey.

»Såg du till kung Erik?» frågar han, när pojken kommer ut.  
“Did you see King Erik?” he asks when the boy comes out.
Men pojken har ingenting sett, och då säger gubben, som han brukar, fast med än djupare förtvivlan: »Har kung Erik fått gå till vila, men inte jag!»  
But the boy has seen nothing, and then the old man says, as is his way, but with even deeper despair: “Has King Erik gotten to rest, and not I!”

Så gå de fram till östra delen av trädgården.  
So they go on to the eastern part of the garden.
De gå förbi ett badhus, som trädgårdsmästaren kallar Södertälje, och ett gammalt slott, som han kallar Hörningsholm.  
They pass a bathhouse the gardener calls Södertälje, and an old castle he calls Hörningsholm.
Här är annars inte så mycket att se.  
There is not much else to see here.
Det är fullt av klippor och skär, som bli allt ödsligare och naknare, ju längre ut de ligga.  
It is full of cliffs and skerries, growing ever more desolate and bare the farther out they lie.

De vända nu mot söder, och pojken känner igen den där häcken, som heter Kolmården, och förstår, att de närma sig utgången.  
They now turn south, and the boy recognizes that hedge called Kolmården, and understands that they are drawing near the exit.

Han är glad åt allt, som han har fått se, och när han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han gärna tacka trädgårdsmästaren.  
He is glad of everything he has gotten to see, and as he now nears the great iron gate, he would gladly thank the gardener.
Men gubben hör inte alls på honom, utan går bara rätt fram till porten.  
But the old man does not listen to him at all, but goes straight to the gate.
Där vänder han sig till pojken och räcker honom sin spade.  
There he turns to the boy and hands him his spade.
»Se här,» säger han, »håll i den här, medan jag låser opp grinden!»  
“Here,” he says, “hold this while I unlock the gate!”

Men pojken är redan så ängslig för allt besvär, som han har vållat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare möda.  
But the boy is already so anxious over all the trouble he has caused the gruff old fellow that he wants to spare him further effort.
»Inte behöver ni öppna den här tunga grinden för min skull,» säger han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket.  
“You needn't open this heavy gate for my sake,” he says, and with that he slips out through the ironwork.
Det är inte någon svårighet alls för honom, som är så liten.  
It is no difficulty at all for one so small as he.

Detta gör han i största välmening, och helt förvånad blir han, när han hör, att trädgårdsmästaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och häftigt skakar i gallergrinden.  
He does this with the very best of intentions, and he is quite astonished when he hears the gardener roar in anger behind him, stamp on the ground, and shake the gate violently.

»Vad är det?  
“What is it?
Vad är det?» säger pojken.  
What is it?” says the boy.
»Jag ville bara spara trädgårdsmästaren besvär.  
“I only wanted to spare the gardener trouble.
Varför är ni så ond?»  
Why are you so angry?”

»Jag må väl vara ond,» säger den gamle.  
“I may well be angry,” says the old man.
»Det hade inte behövts mera, än att du hade tagit emot min spade, så hade du fått gå kvar här och sköta trädgården, men jag hade blivit avlöst.  
“It would have taken no more than for you to have taken my spade, and you would have gotten to stay here and tend the garden, but I would have been relieved of my post.
> Particle verb: «lösa av»: «avlöst» is the supine of «lösa av» ('to relieve/take over from'), a common particle verb for shift-changes of duty — the gardener fears being permanently relieved of his endless post.
Nu vet jag inte hur länge jag får gå här.»  
Now I don't know how much longer I shall have to go about here.”

Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut, men pojken kan inte låta bli att tycka, att det är synd om honom, och han vill trösta honom.  
He stands there shaking the gate, looking terribly angry, but the boy cannot help feeling sorry for him, and wants to comfort him.

»Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Södermanland,» säger han, »för det finns ingen, som skulle sköta om er lustgård så väl, som ni gör det.»  
“You mustn't be sad about this, Lord Karl of Södermanland,” he says, “for there is no one who would tend your pleasure garden as well as you do.”

När pojken säger detta, blir den gamla trädgårdsmästaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det går som en ljusning över de hårda dragen.  
When the boy says this, the old gardener grows quite still and silent, and the boy thinks a brightening passes over the hard features.
Men han kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort och försvinner som en dimma.  
But he cannot see properly, for at the same moment the whole figure grows pale and vanishes like a mist.
Och inte bara han, utan hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.  
And not only he, but the whole garden grows pale and vanishes, with its flowers and fruit and sunshine, and where it has stood there is nothing to be seen now but wild, poor woodland.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.