# The Wonderful Adventures of Nils, In Närke

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch24. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch24.json.


I Närke fanns det förr i världen något, som de inte hade make till på andra håll, och det var ett troll, som hette Ysätters-Kajsa.  
In Närke there once was something in the world that had no equal anywhere else, and that was a troll called Ysätters-Kajsa.
> «make»: 'match, equal': «make» is an old literary word for a match or equal — «utan make» is 'without equal, unmatched'. It survives today mainly in fixed phrases and folk-tale diction like this.

Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket att göra med storm och blåst och sådana där vindtroll alltid bruka kallas så, och tillnamnet därför, att hon skulle vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken.  
She had gotten the name Kajsa because she had a great deal to do with storm and gale — such wind-trolls are always called that — and the surname because she was said to come from Ysätterskärret in Asker parish.
> s-passive: «kallas»: «kallas» (from «kalla», 'to call') is the s-passive, formed by adding «-s» to the verb stem instead of using «bli/vara» + participle. It marks the generic, agentless 'is/are called' — no one in particular does the calling.

Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade också visa sig på andra håll.  
It does seem as though her true home must have been in Asker, but she was known to show herself elsewhere too.
Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker att inte råka ut för henne.  
Nowhere in all of Närke could one be sure of not running into her.
> «råka ut för»: to run into (misfortune): «råka ut för» is an idiomatic verb phrase meaning 'to run into, be struck by' — almost always something unwanted, like weather, an accident, or (here) a troll.

Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder.  
She was not some dark and gloomy troll, but merry and playful, and what she liked best of all was a good hard blow of wind.
Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten.  
As soon as there was wind enough, she set out to get herself a dance on the Närke plain.

Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som på alla sidor är omgiven av skogklädda bergstrakter.  
Närke really consists of nothing but a plain, which is surrounded on every side by forested highlands.
Det är bara i nordöstra hörnet, där Hjälmaren går ut ur landskapet, som det finns en lucka i den långa bergsgärdsgården.  
It is only in the northeastern corner, where Lake Hjälmaren flows out of the province, that there is a gap in the long mountain fence.
> Hjälmaren: a real Swedish lake: Hjälmaren is Sweden's fourth-largest lake, bordering Närke to the northeast. The book keeps its geography exact — the boy's route across the province follows the real shape of the land.

När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort besvär in i Närke därborta i Hjälmartrakten.  
Now when the wind, one morning, has gathered its strength out on the Baltic and sets off inland, it goes fairly unchecked between the hills of Södermanland, and slips without much trouble into Närke over there around Hjälmaren.
> particle verb: «sätta av»: «sätta» ('to set/put') plus the particle «av» makes «sätta av», 'to set off, start moving fast'. Swedish builds many such two-part verbs; the particle, not a prefix, carries the extra meaning and can often be separated from the verb.
Sedan rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka.  
Then it rushes straight across the Närke plain, but due west it meets the high wall of the Kilsberg hills and is thrown back.
Då kröker sig vinden som en orm och far av mot söder.  
Then the wind curls itself like a snake and speeds off toward the south.
> reflexive «sig»: «kröker sig» literally 'curls itself' — «kröka» is normally transitive ('to bend something'), and the reflexive «sig» turns it into 'to curl, bend oneself'. Swedish uses «sig» this way for many verbs where English just drops the object.
Men där möter Tiveden och ger vinden en stöt, så att den störtar åstad österut.  
But there it meets Tiveden forest, which gives the wind a shove, so that it dashes off eastward.
Nå, i öster finns Tylöskog, och den sänder vinden norrut upp mot Käglan.  
Well, in the east lies Tylöskog forest, and it sends the wind north up toward Käglan hill.
Och från Käglan bär det åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tylöskog än en gång.  
And from Käglan the wind is carried off toward the Kilsberg hills and Tiveden and Tylöskog once again.
Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den på sistone blir stående som en snurra mittpå slätten och bara svänger runt.  
It swings and swings in ever smaller circles, until at last it comes to a stand like a spinning top in the middle of the plain and just whirls around.
Men sådana dagar, då virvelstormarna foro över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt.  
But on such days, when the whirlwinds swept over the plain, Ysätters-Kajsa had a fine time.
Då stod hon mitt i virveln och snurrade.  
Then she stood in the middle of the whirl and spun.
Det långa håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort dansgolv.  
Her long hair flew about up among the clouds of heaven, her gown's train swept along the ground like a cloud of dust, and the whole plain lay beneath her like one great dance floor.

Om mornarna brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i någon hög tall på toppen av en bergklint och se ut över slätten.  
In the mornings Ysätters-Kajsa used to sit up in some tall pine on the top of a hill-crag and look out over the plain.
Om det då var vinter och gott före och hon såg många åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt och jämnt kunde ta sig hem på kvällen.  
If it was then winter with good sleighing, and she saw many travelers out on the roads, she would hurry to blow up a snowstorm and pile up drifts so high that people could scarcely make it home by evening.
Var det sommar och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på arbetet för den dagen.  
If it was summer and good haymaking weather, Ysätters-Kajsa sat still until the first hay-wagons had been fully loaded, and then she came sweeping in with a couple of downpours that put an end to the work for that day.

Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än att ställa till förtret.  
It was certain and true that she seldom thought of anything but making mischief.
Kolarna uppe i Kilsbergen vågade knappt ta sig en blund, för så snart hon såg en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, så att den började brinna med hög låga.  
The charcoal-burners up in the Kilsberg hills scarcely dared to close an eye, for as soon as she saw an unwatched charcoal-kiln, she came sneaking up and puffed at it, so that it broke into high flame.
Och om malmkörarna från Laxå och Svartå voro sent ute en kväll, höljde Ysätters-Kajsa vägen och trakten i sådana mörka dimmor, att både människor och hästar blevo vilsna och körde ner de tunga slädarna i kärr och moras.  
And if the ore-drivers from Laxå and Svartå were out late some evening, Ysätters-Kajsa wrapped the road and the countryside in such dark mists that both men and horses lost their way and drove the heavy sledges down into bogs and marshes.

Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin trädgård en sommarsöndag och det kom en vindil, som lyfte duken från bordet och kastade omkull både koppar och fat, då visste man vem som ställde till det skämtet.  
If the parson's wife in Glanshammar had laid the coffee table out in her garden on a summer Sunday and a gust of wind came that lifted the cloth from the table and knocked over both cups and saucers, then one knew who was behind that prank.
Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han måste springa efter den över hela torget, om folket på Vinön stötte på grund i Hjälmaren med sina grönsaksskutor, om uthängda tvättkläder blåste bort och överhöljdes med damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt att veta vem som var ute och förlustade sig.  
If the mayor of Örebro's hat blew off, so that he had to run after it across the whole square, if the folk of Vinön ran their vegetable boats aground in Hjälmaren, if hung-out washing blew away and got covered in dust, if the smoke one evening beat down into the cottages and did not seem to find its way out through the chimney at all, then it was not hard to know who was out and amusing herself.

Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med henne.  
But although Ysätters-Kajsa loved every kind of vexatious prank, there was still nothing truly evil in her.
Man kunde märka, att hon var svårast mot sådana, som voro trätgiriga och snåla och elaka, men redbart folk och små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd.  
One could notice that she was hardest on those who were quarrelsome and stingy and unkind, but honest folk and poor little children she often took under her protection.
Och gammalt folk berättar, att en gång, när Askers kyrka höll på att brinna, kom Ysätters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rök på kyrktaket och avvärjde faran.  
And old folk tell that once, when Asker church was about to burn, Ysätters-Kajsa came sweeping down, struck in among fire and smoke on the church roof, and averted the danger.

I alla fall voro Närkesborna mången gång ganska trötta på Ysätters-Kajsa, men hon för sin del blev aldrig trött på att ställa till bråk med dem.  
All the same, the people of Närke were many a time rather tired of Ysätters-Kajsa, but she for her part never tired of stirring up trouble with them.
> archaic plural: «voro»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used here with the plural subject «Närkesborna» — a number-agreement rule of older Swedish. (The 1906 spelling reform touched only orthography — «hv»→«v» and the like; plural verb forms lived on in written Swedish into the 1940s.)
När hon satt uppe på en molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och välmående under henne med präktiga bondgårdar på slätten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den tröga Svartån och de grunda, fiskrika slättsjöarna, med den goda staden Örebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga hörntornen, så måtte hon visst ha tänkt: »Här skulle människorna ha det alldeles för bra, om inte jag vore.  
When she sat up on the edge of a cloud and looked down at Närke, lying friendly and prosperous beneath her, with fine farms on the plain and rich mines and ironworks up in the highlands, with the sluggish river Svartån and the shallow, fish-rich plain lakes, with the good town of Örebro spreading itself around the grave old castle with its solid corner towers, she must surely have thought: 'Here people would have it far too good, if it weren't for me.
De skulle bli dåsiga och ledsamma.  
They would grow drowsy and dull.
Här måste finnas en sådan som jag, som rycker opp dem och håller dem vid gott humör.»  
There must be someone like me here, to shake them up and keep them in good spirits.'

Och så skrattade hon vilt och gäckande som en skata och yrde i väg, dansande och virvlande från det ena hörnet av slätten till det andra.  
And then she laughed, wild and mocking as a magpie, and swept off, dancing and whirling from one corner of the plain to the other.
Och när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta bli att småle.  
And when the man of Närke saw how she dragged her train of dust across the plain, he could not help but smile.
För retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon.  
Teasing and tiresome she certainly was, but she had good humor.
Det var likaså uppfriskande för bönderna att ha att göra med Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas av stormvinden.  
It was just as refreshing for the farmers to have dealings with Ysätters-Kajsa as it was for the plain to be lashed by the storm wind.

Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara död och borta, hon som alla andra troll.  
Nowadays people claim that Ysätters-Kajsa must be dead and gone, she along with all the other trolls.
Men sådant är nästan omöjligt att tro.  
But such a thing is almost impossible to believe.
Det är, som om någon skulle komma och säga, att luften alltid hädanefter skall stå stilla över slätten och vinden aldrig mer dansa fram över den med sus och brus och frisk luft och störtskurar.  
It is as if someone were to come and say that the air would forever after stand still over the plain, and the wind never again dance across it with rustling and roaring and fresh air and downpours.

Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan för övrigt höra hur det gick till i Närke det året, då Nils Holgersson for fram över landskapet, så får han själv säga vad han tror.  
Whoever holds that Ysätters-Kajsa is dead and gone may, however, hear how things went in Närke the year that Nils Holgersson traveled through the province, and then he may judge for himself what he believes.

Det var dagen före en stor kreatursmarknad i Örebro, och det regnade så, att det stod som spön i backen.  
It was the day before a great cattle market in Örebro, and it rained so hard that it came down in sheets.
Det var ett regn, som man inte kunde komma till rätta med.  
It was a rain that no one could get the better of.
Det föll riktiga strömmar ur molnen, och mången tänkte för sig själv: »Det här är alldeles som på Ysätters-Kajsas tid.  
Real torrents fell from the clouds, and many a one thought to himself: 'This is exactly like the days of Ysätters-Kajsa.
Aldrig hade hon så många upptåg för sig som vid marknader.  
Never did she have so many pranks afoot as at market time.
Det skulle ha varit i hennes väg att ställa till ett sådant här störtregn på marknadsaftonen.»  
It would have been just like her to set up a downpour like this on the eve of the market.'

Ju längre det led, desto värre blev regnandet.  
The later it got, the worse the rain grew.
Framemot kvällen kommo riktiga skyfall, vägarna blevo alldeles bottenlösa, och folk, som hade givit sig av hemifrån med sina kreatur för att komma fram till Örebro i god tid på morgonen, råkade illa ut.  
Toward evening came real cloudbursts, the roads became utterly bottomless, and people who had set out from home with their cattle to reach Örebro in good time the next morning fared badly.
> archaic plural: «kommo»: «kommo» is the old plural preterite of «komma» ('to come'), matching the plural subject («skyfall», 'cloudbursts'). Like «voro», this verb-number agreement was already old-fashioned by 1906 and has since disappeared from the standard language, which uses «kom» for all persons.
Kor och oxar blevo så utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpå vägen för att visa, att de inte orkade gå längre.  
Cows and oxen grew so weary that they would not move a foot, and several of the poor animals threw themselves down in the middle of the road to show that they could go no farther.
Alla, som bodde utmed vägen, måste öppna sina dörrar för de marknadsresande och härbärgera dem efter råd och lägenhet.  
Everyone who lived along the road had to open their doors to the market-goers and shelter them as best they could.
Det blev överfullt inte bara i boningsrummen, utan också i stall och lador.  
It grew crowded to overflowing, not only in the living rooms, but also in stables and barns.

De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till gästgivargården, men när de kommo dit, ångrade de nästan,  
Those who could, however, tried to struggle on to the inn, but when they got there, they almost regretted it,

att de inte hade stannat i någon stuga utmed vägen.  
that they had not stopped at some cottage along the road.
Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna.  
Every stall in the cowshed and every stall in the stable were already taken.
Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute i regnet.  
There was nothing for it but to let horses and cows stand out in the rain.
Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in under tak.  
It was as much as their owners could do to get in under a roof themselves.

Det var en väta och en smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärliga.  
There was a wetness and a filth and a crowding on the yard that were dreadful.
Somliga av djuren stodo i riktiga pölar och kunde inte en gång lägga sig ner.  
Some of the animals stood in veritable puddles and could not even lie down.
Det fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm att ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns också de, som sutto inne på gästgivargården, drucko och spelade och alldeles glömde bort dem, som de borde sörja för.  
There were, to be sure, farmers who got their animals straw to lie on and spread blankets over them, but there were also those who sat inside the inn, drinking and gambling and clean forgetting the creatures they ought to have cared for.

Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren.  
That evening the boy and the wild geese had come to an islet in Lake Hjälmaren.
Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten.  
It was separated from the mainland only by a narrow, shallow sound, and one might well imagine that it was possible to get across dry-shod when the water was low.

Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll.  
It rained just as furiously out on the islet as everywhere else.
Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom.  
The boy could not sleep for the drops that kept pattering down on him.
Till sist började han gå omkring på holmen.  
At last he began to walk about the islet.
Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig.  
He thought he felt the rain less when he was moving.

Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna.  
He had scarcely walked once around the islet before he heard a splashing in the water that separated the islet from the mainland, and shortly after he saw a lone horse come walking among the bushes.
> V2 inversion after a fronted adverbial: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element opens the clause, the finite verb must come second. Here the adverb «Knappt» is fronted, so the auxiliary «hade» immediately follows it («Knappt hade han...») instead of the normal subject-verb order — the same pattern as English 'Scarcely had he...'.
Det var en gammal krake, så usel och eländig, att pojken inte hade sett maken.  
It was an old nag, so wretched and miserable that the boy had never seen its like.
Han var bruten och styvbent och så mager, att varenda benknota syntes under skinnet.  
He was broken-down and stiff-legged and so thin that every bone showed beneath his skin.
> «var» + «enda»: 'every single': «varenda» fuses «var» ('every') with «enda» ('single, only') into one emphatic word: 'every single' — here, every single bone of the starved horse.
Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump.  
He wore neither harness nor saddle, only an old halter, from which hung a half-rotten stump of rope.
Det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att slita sig lös.  
It was plain that he had had no difficulty at all tearing himself loose.

Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa på dem.  
The horse walked straight toward the spot where the wild geese stood sleeping, and the boy grew afraid that he would trample them.
»Vart ska du gå?  
'Where are you going?
Se dig för!»  
Watch where you're going!'
ropade han.  
he shouted.
— »Jaså, där är du,» sade hästen och kom fram till pojken.  
'Oh, there you are,' said the horse, and came up to the boy.
»Jag har gått hela milen för att råka dig.»  
'I've walked the whole way to find you.'
— »Har du hört talas om mig?»  
'Have you heard tell of me?'
frågade pojken förvånad.  
the boy asked, astonished.
— »Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är.  
'I have ears too, old as I am.
Det är många, som talar om dig nu för tiden.»  
There are many who talk about you nowadays.'

Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att kunna se bättre, och pojken lade märke till att han hade ett litet huvud med vackra ögon och en mjuk, fin nos.  
He had lowered his head while he spoke, so as to see better, and the boy noticed that he had a small head with beautiful eyes and a soft, fine muzzle.
»Det har visst varit en god häst från början, fast han har råkat illa ut på gamla dar,» tänkte han.  
'This must have been a good horse to begin with, though he's come to grief in his old age,' he thought.

»Jag ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak,» sade hästen.  
'I wanted you to come with me and help me with something,' said the horse.
Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret.  
The boy thought it risky to go along with one who looked so wretched, and excused himself on account of the bad weather.
»Du har det inte sämre, om du sitter på min rygg, än om du ligger här,» sade hästen.  
'You'll be no worse off sitting on my back than lying here,' said the horse.
»Men du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag är.»  
'But perhaps you daren't go along with such a horse-dealer's hack as I am.'
— »Åjo, det vågar jag väl ändå,» sade pojken.  
'Oh, I daresay I dare,' said the boy.
— »Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!»  
'Then wake the geese, so we can settle with them where they're to come and fetch you tomorrow!'
sade hästen.  
said the horse.

Strax därefter satt pojken på hästryggen.  
Shortly after, the boy sat on the horse's back.
Den gamla hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, innan de stannade vid en stor gästgivargård.  
The old horse trotted along better than the boy had given him credit for, but it was still a long journey through night and foul weather before they stopped at a large inn.
> «tro någon om»: to credit someone with: «tro någon om något» means 'to think someone capable of something, credit them with it' — here the boy hadn't expected the wretched-looking horse to trot so well.
Där såg det förfärligt otrevligt ut.  
It looked dreadfully cheerless there.
I vägen voro uppkörda spår, så djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han komme ner i dem.  
In the road were rutted tracks so deep that the boy thought he would drown if he fell into one.
Vid staketet, som löpte runt om gården, voro bundna en tretti, fyrti hästar och nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro instängda.  
At the fence that ran around the yard, some thirty or forty horses and cattle stood tied, with no shelter from the rain, and inside the yard stood carts with high crates, in which sheep and calves, pigs and hens were shut up.

Hästen gick och ställde sig vid staketet.  
The horse went and took his place by the fence.
Pojken satt kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren hade det.  
The boy stayed sitting on his back, and with such good night-eyes as he had, he saw clearly how badly off the animals were.

»Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?»  
'How does it come that you're standing out here in the rain?'
frågade han.  
he asked.
— »Vi är på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets skull.  
'We're on our way to a market in Örebro, but we've had to put up here because of the rain.
Detta är en gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, att vi inte får plats inne i husen.»  
This is an inn, but so many travelers have come that we can't get room inside the houses.'

Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring.  
The boy answered nothing, but sat silent and looked about him.
Det var inte många av djuren, som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje.  
Not many of the animals were sleeping; from every side he heard complaint and discontent.
De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen.  
They had reason enough to moan, for the weather had grown worse than it had been earlier in the day.
Det hade börjat blåsa en isande kall vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö.  
An icy-cold wind had begun to blow, and the rain, which now came sharp and lashing, was mixed with snow.
Det var inte svårt att förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.  
It was not hard to understand what the horse wanted the boy to help him with.

»Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?»  
'Do you see that there's a fine farm standing here across from the inn?'
frågade hästen.  
asked the horse.
— »Ja,» sade pojken, »jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begärt husrum åt er därinne.  
'Yes,' said the boy, 'I see it, and I can't understand why they haven't asked for shelter for you in there.
Eller kanske att det redan är fullt där också?»  
Or perhaps it's already full there too?'
— »Nej, det finns ingen främmande där,» sade hästen.  
'No, there are no guests there,' said the horse.
»De, som bor i den gården, är så snåla och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be dem om husrum.»  
'The people who live on that farm are so stingy and unhelpful that it's not worth anyone's while to ask them for shelter.'
— »Jaså, är det så fatt.  
'Oh, so that's how it is.
Då får ni väl stå, där ni står.»  
Then I suppose you'll just have to stand where you're standing.'
— »Men jag är född och uppvuxen just på det där stället,» sade hästen.  
'But I was born and raised on that very place,' said the horse.
»Jag vet, att där finns stort stall och stor lagård med många tomma spiltor och bås, och jag undrade om du inte kunde ställa på så sätt, att vi finge komma in där.»  
'I know there's a big stable and a big cowshed there with many empty stalls, and I wondered whether you couldn't arrange it so that we might get in there.'
— »Det tror jag inte att jag vågar mig på,» sade pojken.  
'I don't think I dare risk that,' said the boy.
Men så tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka.  
But then he thought it was such a pity for the animals that he wanted to try anyway.

Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna.  
He ran onto the strange farm and saw at once that all the outbuildings were locked and all the keys taken out.
Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll.  
He stood at a loss and helpless, but he got help from an unexpected quarter.
Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.  
A gust of wind came rushing by at terrific speed and flung open the door of a big barn right in front of him.

Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen.  
The boy, of course, was not slow to turn back to the horse.
»Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården,» sade han, »men det finns en stor, tom hölada, som de har glömt att stänga, och dit kan jag föra in er.»  
'It's not possible to get into the stable or the cowshed,' he said, 'but there's a big, empty hay barn that they've forgotten to shut, and I can bring you in there.'
— »Tack!»  
'Thank you!'
sade hästen.  
said the horse.
»Det blir gott att än en gång få sova på de gamla  
'It will be good to sleep once more on the old

tomterna.  
home grounds.
Det är den enda glädje, som jag kan få här i livet.»  
That's the only joy I can still have in this life.'

I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.  
In the rich farmhouse across from the inn, however, they had that evening come to sit up much later than usual.

Husbonden där var en trettifem års karl.  
The farmer there was a man of thirty-five.
> en/ett gender: «en ... karl»: «karl» ('man, fellow') is a common-gender (en-word) noun, so the indefinite article and the whole modifying phrase agree with «en»: «en trettifem års karl», 'a man of thirty-five'. Swedish nouns split into en-words and ett-words, and every article, adjective ending, and later definite suffix (-en vs. -et) must track which class a noun belongs to.
Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte.  
He was tall and stately, with a handsome but rather gloomy face.
Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända upp eld i spisen, så att han fick torka sina kläder.  
During the day he had been out in the rain and gotten wet like everyone else, and at supper he had asked his old mother, who was still mistress of the farm, to light a fire in the hearth so he could dry his clothes.
Modern hade därpå gjort en liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden.  
His mother had then made a small, meager fire, for in that house they were not in the habit of wasting firewood, and the farmer had hung his coat on a chair and set it before the fire.
Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, och så hade han blivit stående och sett in i brasan.  
Then he had set one foot up on the hearthstone and rested his arm on his knee, and so he had stood there gazing into the fire.
Han hade stått kvar i ett par timmar och inte gjort en rörelse annat än för ätt då och då kasta ett vedträ på härden.  
He had stayed there for a couple of hours and made no movement except now and then to throw a log on the fire.

Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren.  
The mistress had cleared away the supper things and made his bed, and then she had gone in and sat down in the little chamber.
Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig.  
Now and then she came to the door and looked wonderingly at him, standing there by the fire and not going to bed.
»Det är ingenting, mor.  
'It's nothing, mother.
Det är bara något gammalt, som jag tänker på,» sade han.  
It's only something old I'm thinking about,' he said.

Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammalt hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott.  
The matter was this: that when he had passed the inn just a little while before, a horse dealer had come up and asked if he wanted to buy a horse, and had shown him an old broken-down horse so badly used up that he had to ask the fellow if he was mad, trying to foist off such a wreck on him.
> «hästkräk»: 'wretched horse, nag': «kräk» is an old, somewhat contemptuous word for a poor, pitiable creature; compounded with «häst» ('horse') it becomes «hästkräk», a broken-down old nag — the same animal the boy later meets, described the same way with «krake».
»Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det behöver den,» hade hästhandlaren svarat.  
'Oh no, I only thought that since this horse used to belong to you, you might want to give it a peaceful old age, for it needs one,' the horse dealer had answered.

Då hade han sett på hästen och känt igen den.  
Then he had looked at the horse and recognized it.
Det var en, som han själv hade fött upp och kört in.  
It was one that he himself had raised and broken in.
Men det föll honom inte in att köpa ett så gammalt och odugligt kreatur fördenskull.  
But it never occurred to him to buy such an old and useless creature on that account.
Ånej, visst inte.  
Oh no, certainly not.
Han var inte den, som kastade bort sina pengar.  
He was not one to throw his money away.

Men i alla fall hade det väckt många minnen hos honom, att han hade fått se hästen, och det var minnena, som höllo honom så vaken, att han inte kunde gå och lägga sig.  
But all the same, seeing the horse had stirred up many memories in him, and it was those memories that kept him so wide awake that he could not go to bed.

Ja, den där hästen hade varit ett bra grant och gott djur.  
Yes, that horse had been a fine, handsome, good animal.
Far hade låtit honom sköta den alltifrån början.  
Father had let him care for it right from the start.
Han hade kört in den, och han hade hållit av den mer än allt annat.  
He had broken it in, and he had loved it more than anything else.
Far hade klagat över att han fodrade den för väl, och han hade ofta måst smyga sig till att ge den havre.  
Father had complained that he fed it too well, and he had often had to sneak off to give it oats.

Han hade aldrig velat gå till fots till kyrkan, när han hade den hästen, utan han hade alltid åkt.  
He had never wanted to walk to church while he had that horse, but had always driven.
Det var bara för att få ståta med unghästen.  
It was only to be able to show off the young horse.
Själv kom han i hemmavävda och hemmasydda kläder, och kärran var simpel och omålad, men hästen var den grannaste, som körde upp på kyrkbacken.  
He himself came in homespun, home-sewn clothes, and the cart was plain and unpainted, but the horse was the finest that drove up to the churchyard hill.

En gång hade han vågat tala med far om att få köpa sig klädeskläder och att få måla kärran.  
Once he had dared speak to Father about buying himself store-bought clothes and having the cart painted.
Far hade stått som förstenad.  
Father had stood as if turned to stone.
> «förstenad»: 'turned to stone': «förstenad» ('petrified', literally 'turned to stone') is a literary word for a person frozen by shock or anger — the father's silent, stony reaction to his son's request.
Sonen hade trott, att gubben skulle få slag.  
The son had thought the old man would have a stroke.
Han hade då försökt få far att förstå, att när han hade en så grann häst att åka efter, borde han väl också själv se något ut.  
He had then tried to make Father understand that when he had such a fine horse to drive, he himself ought surely to look like something too.

Far hade ingenting svarat, men ett par dar efteråt hade han rest in till Örebro med hästen och sålt honom.  
Father had said nothing, but a couple of days later he had gone in to Örebro with the horse and sold it.

Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den där hästen skulle ha lockat honom till fåfänga och slöseri, och nu, så här långt efteråt, måste han erkänna, att far hade haft rätt.  
It had been cruel, but it was clear that Father had feared that horse would lead him into vanity and waste, and now, so long afterward, he had to admit that Father had been right.
En sådan häst kunde visst ha blivit en frestelse.  
Such a horse could certainly have become a temptation.
Men då i början hade han sörjt rent förfärligt.  
But at the time, in the beginning, he had grieved something terrible.
Han hade farit in till Örebro ibland bara för att stå i ett gathörn och se hästen köra förbi eller för att få smyga sig till honom i stallet med en bit socker.  
Sometimes he had gone into Örebro just to stand at a street corner and watch the horse drive by, or to sneak in to him in the stable with a lump of sugar.

»Om far dör och jag får gården,» hade han tänkt, »ska jag köpa igen min häst, det första jag gör.»  
'If Father dies and I get the farm,' he had thought, 'buying back my horse will be the first thing I do.'

Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan ett par år, men han hade inte gjort ett enda försök att köpa tillbaka hästen.  
Now Father was dead, and he himself had held the farm for a couple of years, but he had not made a single attempt to buy the horse back.
Han hade inte tänkt på honom på långliga tider förrän nu i kväll.  
He had not thought of him for a long time, not until this very evening.

Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den så helt och hållet.  
It was strange that he had been able to forget it so completely.
Men far var en mycket myndig och viljestark man, och när sonen hade blivit vuxen och de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor makt över honom.  
But Father had been a very commanding and strong-willed man, and when the son had grown up and the two of them had always worked together, Father had gained great power over him.
> supine vs. preterite: Forms like «hade blivit» and «hade gått» are the supine (the invariant form used after «har/hade»), building the pluperfect — 'had become', 'had gone'. Contrast the plain preterite «blev», 'became': the pluperfect with the supine marks an action completed before another past moment, exactly as English 'had gone' differs from 'went'.
Då hade han kommit att tycka, att far hade rätt i allt, vad han gjorde.  
He had then come to believe that Father was right in everything he did.
Och sedan han själv hade övertagit gården, hade han bara försökt att i allting handla så, som far skulle ha handlat.  
And since he himself had taken over the farm, he had only tried to act in everything just as Father would have acted.

Han visste nog, att folk sade, att far var snål, men det var väl rätt att hålla på pungen och inte kasta bort pengarna i onödan.  
He well knew that people said Father was stingy, but surely it was right to keep a tight hold on the purse and not throw money away needlessly.
Det goda, som man hade fått, skulle man väl inte låta förfaras.  
The good things one had gotten, surely one should not let go to waste.
Det var bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån att dras med som de andra hemmansägarna.  
It was better to be called stingy and sit on a debt-free farm than to have great loans to struggle with, like the other farmers.

Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han hörde något besynnerligt.  
So far had he gotten in his thoughts when he gave a start, because he heard something odd.
Det var, som om en gäll och gäckande röst hade upprepat just vad han tänkte: »Det är bäst att hålla hårt om pungen.  
It was as though a shrill, mocking voice had repeated exactly what he was thinking: 'It's best to hold tight to the purse.
Det är bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att dras med lån som de andra hemmansägarna.»  
It's better to be called stingy and sit on a debt-free farm than to be saddled with loans like the other farmers.'

Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans visdom, och han höll på att bli ond, när han märkte, att alltihop bara var ett misstag.  
It sounded as though someone wanted to make fun of his wisdom, and he was about to grow angry when he realized that the whole thing was only a mistake.
Det hade börjat blåsa nu, och här hade han stått och blivit så sömnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal.  
The wind had begun to blow now, and he had been standing there and grown so drowsy that he had taken the howling of the wind in the chimney for real speech.

Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag.  
He turned his eyes toward the wall clock, and it struck eleven heavy strokes just at that moment.
Det var gruvligt så sent det hade blivit.  
It was dreadfully late, how late it had gotten.
»Det är på tiden, att du går och lägger dig,» tänkte han.  
'It's high time you went to bed,' he thought.
Men så kom han ihåg, att han ännu inte hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för att se efter, att alla dörrar och luckor voro stängda och alla ljus släckta.  
But then he remembered that he had not yet gone around the farm, as he was used to doing every evening, to see that all the doors and shutters were closed and all the lights put out.
Det hade han aldrig försummat, sedan han hade blivit herre där.  
He had never neglected that since he had become master there.
Han slängde på sig rocken och gick ut i ovädret.  
He flung on his coat and went out into the storm.

Allting fann han så, som det skulle vara, utom att dörren till den tomma höladan hade blivit uppkastad av vinden.  
He found everything as it should be, except that the door of the empty hay barn had been blown open by the wind.
Han gick in efter nyckeln, stängde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan.  
He went in for the key, shut the barn, and put the key in his coat pocket.
Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hängde den framför elden.  
Then he made his way back into the main room, took off his coat, and hung it before the fire.
Men han gick inte till sängs nu heller, utan började gå fram och tillbaka i stugan.  
But he did not go to bed even now, but began to walk back and forth in the room.
Det var ett fasligt väder ute med den bitande kalla blåsten och det snöblandade regnet.  
It was frightful weather out there, with the biting cold wind and the snow-mixed rain.
Och hans gamla häst stod ute i detta oväder utan att ha så mycket som ett täcke till skydd!  
And his old horse was standing out in this storm without so much as a blanket for shelter!
Han borde väl ändå ha gett sin gamla vän tak över huvudet, när han var kommen till den här trakten.  
He really ought to have given his old friend a roof over his head, now that he had come to this part of the country.

Där mittemot på gästgivargården hörde pojken en gammal skrällande väggklocka slå elva slag.  
Over there at the inn, the boy heard an old clattering wall clock strike eleven.
Just då höll han på att lösgöra kreaturen för att föra dem till ladan i bondgården.  
Just then he was busy freeing the cattle to lead them to the barn on the farm.
Det tog rätt lång tid att få dem väckta och ordnade, men äntligen voro de färdiga och tågade in på det snåla bondfolkets gård i en lång rad med pojken som vägvisare.  
It took quite a long time to get them woken and sorted out, but at last they were ready and filed onto the stingy farm-folk's yard in a long row, with the boy as their guide.

Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gått gården runt och stängt höladan, så att när djuren kommo tågande, var dörren låst.  
But while the boy was busy with this, the farmer had gone around the farm and shut the hay barn, so that when the animals came filing along, the door was locked.
Pojken blev stående helt bestört.  
The boy stood there quite dismayed.
Nej, han kunde inte låta kreaturen stå där!  
No, he could not let the cattle stand there!
Han måste in i huset och skaffa reda på nyckeln.  
He would have to go into the house and get hold of the key.

»Håll dem lugna här, medan jag går och hämtar nyckeln!»  
'Keep them quiet here while I go and fetch the key!'
sade han till den gamla hästen, och därmed sprang han.  
he said to the old horse, and with that he ran off.

Mittpå gårdsplanen hejdade han sig för att fundera ut hur han skulle komma in i huset.  
In the middle of the yard he stopped to figure out how he would get into the house.
Medan han stod där, såg han ett par små vandrare komma gående på vägen och stanna framför gästgivargården.  
While he stood there, he saw a couple of small wayfarers come walking along the road and stop in front of the inn.

Pojken såg genast, att det var ett par små flickor, och han sprang närmare, för han tänkte, att han kanske kunde få hjälp av dem.  
The boy saw at once that they were two little girls, and he ran closer, for he thought he might get help from them.

»Se så, Britta Maja,» sade den ena, »nu ska du inte gråta längre!  
'There now, Britta Maja,' said one of them, 'you mustn't cry anymore!
Nu är vi vid gästgivargården.  
Now we're at the inn.
Här får vi nog komma in.»  
Here we're sure to be let in.'

Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ropade till henne: »Nej, ni ska inte försöka komma in i gästgivargården.  
Scarcely had the girl said this before the boy called out to her: 'No, you mustn't try to get into the inn.
Det är alldeles omöjligt.  
It's quite impossible.
Men i den här bondgården har de inga gäster.  
But at this farm here they have no guests.
Dit ska ni gå.»  
That's where you should go.'

De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade med dem.  
The little girls heard the words clearly, but they could not see who was speaking to them.
Men det undrade de inte så mycket på, för det var ju alldeles kolmörk natt.  
But they did not wonder much at that, for it was pitch-dark night.
Den större av dem svarade genast: »Vi vill inte gå in i den där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka.  
The bigger of the two answered at once: 'We don't want to go into that farm, for the people who live there are stingy and unkind.
Det är deras skull, att vi två måste gå och tigga på vägen.»  
It's their fault that the two of us have to go begging on the road.'

»Det kan nog så vara,» sade pojken, »men ni ska gå dit i alla fall.  
'That may well be,' said the boy, 'but you should go there all the same.
Ni ska få se, att det går bra för er.»  
You'll see that it goes well for you.'

»Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta,» sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.  
'Well, we can try then, though we probably won't even be let in,' said the two little girls, and they went up to the farmhouse and knocked.

Husbonden stod återigen framför elden och tänkte på hästen, när han hörde knackningen.  
The farmer was standing before the fire again, thinking about the horse, when he heard the knock.
Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in någon vandrare.  
He went out to see what was going on, thinking to himself at the same time that he would not let himself be talked into letting in any wayfarer.
Men just som han vred upp låset, var en vind till hands och passade på.  
But just as he turned the lock, a gust of wind was at hand and seized its chance.
> «till hands»: 'at hand, ready': «till hands» is a fixed idiom meaning 'at hand, close by, ready' — here personifying the wind as an opportunist lying in wait by the door.
Den rev dörren ur handen på honom och kastade den mot väggen.  
It tore the door out of his hand and flung it against the wall.
Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom tillbaka in i stugan, stodo de små flickorna redan därinne.  
He had to go out onto the porch to pull the door shut, and when he came back into the room, the little girls were already standing inside.

Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under påsar, som voro lika långa som de själva.  
They were a pair of poor beggar girls, ragged and starved and dirty, two little lasses who walked bent under sacks that were as long as they were tall themselves.

»Vad är ni för ena, som är ute och driver så sent på natten?»  
'What sort of creatures are you, out roaming so late at night?'
sade husbonden ovänligt.  
said the farmer unkindly.

De två barnen svarade inte genast, utan ställde först från sig sina påsar.  
The two children did not answer at once, but first set down their sacks.
Därpå gingo de emot honom och sträckte fram sina små händer till hälsning.  
Then they went up to him and held out their little hands in greeting.
»Vi är Anna och Britta Maja från Engärdet,» sade den äldsta, »och vi skulle be om natthärbärge.»  
'We are Anna and Britta Maja from Engärdet,' said the eldest, 'and we'd like to ask for a night's lodging.'

Han tog inte emot de framsträckta händerna och var just färdig att köra ut tiggarungarna, då ett nytt minne steg upp för honom.  
He did not take the outstretched hands and was just about to drive out the beggar brats, when a new memory rose up in him.
Engärdet, var det inte en liten stuga, där en fattig änka hade bott med sina fem barn?  
Engärdet — wasn't that a little cottage where a poor widow had lived with her five children?
Men änkan hade stått i skuld hos hans far för några hundra kronor, och för att få ut sin fordran hade fadern låtit sälja hennes stuga.  
But the widow had been in debt to his father for a few hundred kronor, and to collect his claim, his father had had her cottage sold.
Sedan hade änkan farit upp till Norrland med de äldsta barnen för att söka arbete, men de två yngsta hade kommit på socknen.  
Afterward the widow had gone up to Norrland with the older children to look for work, but the two youngest had become wards of the parish.

Han blev bitter till sinnes, när han påminde sig detta.  
He grew bitter at heart when he recalled this.
Han visste, att far hade blivit mycket klandrad för att han hade krävt ut de där pengarna, som ändå voro hans rätta egendom.  
He knew that Father had been much blamed for having called in that money, which was, after all, rightfully his.

»Vad har ni för er nu för tiden?»  
'What have you been up to lately?'
sade han med sträng ton till barnen.  
he said to the children in a stern tone.
»Har inte fattigvården tagit hand om er?  
'Hasn't the poor relief taken care of you?
Varför stryker ni omkring och tigger?»  
Why are you roaming about begging?'

»Det är inte vårt fel,» svarade den större flickan.  
'It's not our fault,' answered the bigger girl.
»Det är det folket, som vi är hos, som har skickat ut oss för att tigga.»  
'It's the people we're staying with who have sent us out to beg.'

»Nåja, ni har ju fått påsarna fulla,» sade bonden, »ni kan inte klaga.  
'Well, you've gotten your sacks full,' said the farmer, 'you can't complain.
Nu är det bäst, att ni tar fram av det, som ni har med er, och äter er mätta, för här kan ni ingen mat få.  
Now the best thing is for you to take out what you've got with you and eat your fill, for here you'll get no food.
Alla kvinnfolken har redan gått och lagt sig.  
All the womenfolk have already gone to bed.
Sen kan ni lägga er i vrån vid spisen, så behöver ni inte frysa.»  
Then you can lie down in the corner by the hearth, so you won't have to freeze.'

Han slog ut med handen liksom för att visa dem från sig, och hans ögon fingo ett nästan hårt uttryck.  
He waved his hand as if to wave them away, and his eyes took on an almost hard expression.
Han måste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom.  
He surely ought to be glad that he had had a father who had been careful with his property.
Annars kanske han själv i sin barndom hade fått löpa omkring med tiggarpåsen på samma sätt som dessa.  
Otherwise he himself might have had to run about with a beggar's sack in his own childhood, just like these two.

Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla och gäckande rösten, som han hade hört förut en gång i kväll, upprepade den ord för ord.  
He had scarcely finished the thought before the shrill, mocking voice that he had heard once already that evening repeated it word for word.
Han lyssnade och förstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen.  
He listened and understood at once that it was nothing: only the wind carrying on in the chimney.
Men det var det märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så underligt dumma och hårda och falska.  
But the strange thing was that when the wind repeated his thoughts like that, they seemed to him so oddly foolish and hard and false.

Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet.  
The children, meanwhile, had stretched themselves out side by side on the hard floor.
De voro inte tysta, utan lågo och mumlade.  
They were not quiet, but lay there murmuring.

»Vill ni bara vara tysta!»  
'Will you just be quiet!'
sade han.  
he said.
Han var vid så retligt lynne, att han skulle ha kunnat slå dem.  
He was in such an irritable temper that he could have struck them.

Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade än en gång till dem, att de skulle tiga.  
But the murmuring went on regardless, and he called out to them once more to hold their tongues.

»När mor gick bort ifrån mig,» svarade då en liten klar röst, »tog hon löfte av mig, att jag var kväll skulle läsa min aftonbön.  
'When mother went away from me,' a small clear voice answered then, 'she made me promise that every evening I would say my evening prayer.
Och det måste jag göra och Britta Maja också.  
And I must do it, and Britta Maja too.
Bara vi har fått läsa ’Gud, som haver barnen kär’, ska det bli tyst.»  
As soon as we've said ‘God, who holds the children dear’, it will be quiet.'

Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa sin bön.  
The farmer sat perfectly still and heard the little ones say their prayer.
Därpå började han gå med långa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han händerna, som om han hade råkat i stor ångest.  
Then he began to walk with long strides back and forth, back and forth, and all the while he wrung his hands, as though he had fallen into great anguish.

Hästen utkörd och fördärvad och de här två barnen gjorda till kringdrivande tiggare!  
The horse driven out and ruined, and these two children turned into wandering beggars!
Och båda delarna fars verk!  
And both things his father's doing!
Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han gjorde.  
Perhaps, after all, Father had not been so right in what he did.

Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna.  
He sat down on a chair and leaned his head in his hands.
Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka bort.  
Suddenly his face began to tremble and quiver, and tears came to his eyes, which he hastened to wipe away.
Det kom nya tårar, och han hade lika brått att få bort dem, men det hjälpte inte.  
New tears came, and he was just as quick to get rid of them, but it did no good.
Det kom fler efter.  
More followed after.

Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att svänga stolen så, att han vände ryggen åt henne.  
Now his mother opened the door from the little chamber, and he hurried to swing his chair around so that he turned his back to her.
Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade hon väntat, att han skulle säga något till henne.  
But she must have noticed something unusual all the same, for she stood a long while still behind him, as though she had been waiting for him to say something to her.
Så tänkte hon på hur svårt karlarna alltid ha att komma sig för att tala om sådant, som går dem djupast till sinnes.  
Then she thought about how hard men always find it to bring themselves to speak of what touches them most deeply.
Hon fick väl hjälpa honom.  
She had better help him along, then.

Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga.  
She had seen from the little chamber how everything had happened in the room, so that she needed to ask nothing.
Hon gick bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren.  
She simply went quite quietly up to the two sleeping children, lifted them up, and carried them into her own bed in the little chamber.
Sedan gick hon ut till sonen igen.  
Then she went out to her son again.

»Du Lars,» sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att han grät, »du ska allt låta mig få de här barnen.»  
'Lars,' she said, without letting on that she saw he was crying, 'you must let me have these children.'
> deponent-style «låtsas»: «låtsas» ('to pretend') belongs to a small class of Swedish verbs that only exist in the «-s» form — there is no active «låtsa» meaning the same thing. «låtsa om» here means 'to let on, act as if one noticed'.
— »Vad, mor?»  
'What, mother?'
sade han och försökte hejda gråten.  
he said, trying to check his tears.
— »Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras mor.  
'They've weighed on my mind for years now, ever since Father took the cottage from their mother.
Och det har du också haft.»  
And it's weighed on yours too.'
— »Ja, men...  
'Yes, but...'
— »Jag vill ha dem kvar här och göra bra människor av dem.  
'I want to keep them here and make good people of them.
De är för goda att gå och tigga.»  
They're too good to go about begging.'

Han kunde ingenting svara, för tårarna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.  
He could answer nothing, for the tears came without check, but he took his mother's old, withered hand and patted it.

Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd för något.  
But then he started up, as if he had been frightened by something.
»Vad skulle far säga om detta?»  
'What would Father say about this?'
— »Far har haft sin tid att styra,» sade modern, »nu är det din.  
'Father has had his time to rule,' said his mother, 'now it's yours.
Så länge far levde, måste man lyda honom.  
As long as Father lived, one had to obey him.
Nu är det du, som ska visa dig sådan, som du är.»  
Now it's you who must show yourself for what you are.'
Sonen blev så förvånad över dessa ord, att han upphörde att gråta.  
The son was so astonished at these words that he stopped crying.
»Jag visar mig väl sådan, som jag är,» sade han.  
'I do show myself for what I am,' he said.
— »Nej,» sade hans mor, »det gör du inte.  
'No,' said his mother, 'you don't.
Du bara försöker likna far.  
You only try to be like Father.
Far hade varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd för att bli fattig.  
Father had lived through hard times, and that had made him afraid of becoming poor.
Han tyckte, att han var tvungen att först och främst tänka på sig själv.  
He felt he was bound, first and foremost, to think of himself.
Men du har aldrig varit med om något svårt, som har kunnat göra dig hård.  
But you have never been through anything hard enough to make you hard.
Du har mer, än du behöver, och då vore det väl onaturligt, om du inte skulle tänka på andra.»  
You have more than you need, and it would surely be unnatural if you did not think of others.'

När de små flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hållit sig dold i en mörk vrå.  
When the little girls had come into the house, the boy had crept in after them, and had then kept himself hidden in a dark corner.
Det hade inte dröjt länge, förrän han hade fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka.  
It had not been long before he caught sight of the barn key sticking up out of the farmer's coat pocket.
»När husbonden kör ut barnen, så tar jag nyckeln och springer,» hade han tänkt.  
'When the farmer drives the children out, I'll take the key and run,' he had thought.

Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.  
But then the children were not driven out after all, and the boy sat on in his corner, unable to make out what he should do.

Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan människa.  
His mother talked for a long time with her son, and while she talked, his weeping quieted, and at last he sat there with such a beautiful expression on his face that he looked like a different person.
Den gamla vissna handen klappade han alltjämt.  
He kept patting her old, withered hand all the while.

»Ja, nu får vi väl gå och lägga oss,» sade gumman, när hon såg, att han hade blivit lugn igen.  
'Well, I suppose we'd better go to bed now,' said the old woman, when she saw that he had grown calm again.
— »Nej,» sade han och reste sig hastigt, »jag kan inte lägga mig än.  
'No,' he said, rising quickly, 'I can't go to bed yet.
Det är en till främmande, som jag får lov att ge husrum i natt.»  
There's one more stranger I must give lodging to tonight.'

Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig rocken, tände en lykta och gick ut.  
He said no more, but quickly threw on his coat, lit a lantern, and went out.
Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på förstubron, började han småsjunga.  
It was the same wind and cold outside, but when he came out onto the porch, he began to hum a little tune.
Han undrade om hästen skulle känna igen honom, om han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.  
He wondered whether the horse would recognize him, whether he would be glad to come back into his old stable.

När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för vinden.  
As he walked across the yard, he heard a door banging and slamming in the wind.
»Det är den där lad-dörren, som har blåst opp igen,» tänkte han och gick för att stänga den.  
'That's the barn door blown open again,' he thought, and went to shut it.

Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån.  
A moment later he stood by the barn and was just about to shut the door when he thought he heard a rustling from inside.

Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen.  
This came about because the boy had taken the chance to slip out at the same time as him, and had run straight down to the barn where he had left the cattle.
Men de stodo inte längre utanför i regnet.  
But they were no longer standing outside in the rain.
En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälpt dem att få tak över huvudet.  
A strong gust of wind had long since blown the barn door open and helped them get a roof over their heads.
Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde.  
But it was the rustling of the boy running into the barn that the farmer had heard.

Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet lågo sovande kreatur.  
Now he shone his lantern into the barn and saw that sleeping cattle lay all over the floor.
Ingen människa syntes till.  
No human being was to be seen.
Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och där i halmen.  
The animals were not tied up, but had lain down here and there in the straw.

Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem.  
He grew angry at the intrusion and began to shout and make a racket to wake the sleepers and drive them out.
Men djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig.  
But the animals lay still, as if they had no wish at all to be disturbed.
Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta gick fram emot honom.  
The only one that rose was an old horse, which came walking slowly, quite gently, toward him.

Husbonden blev på en gång alldeles tyst.  
The farmer fell suddenly and utterly silent.
Han kände igen hästen redan på gången.  
He recognized the horse already by its gait.
Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel.  
He raised the lantern toward him, and the horse came up and laid his head on his shoulder.

Och husbonden började smeka honom.  
And the farmer began to stroke him.
»Du hästen min, du hästen min!»  
'You, my horse, you, my horse!'
sade han.  
he said.
»Vad har de gjort vid dig?  
'What have they done to you?
Ja, kära du, jag ska köpa igen dig.  
Yes, dear fellow, I'll buy you back.
Du ska aldrig mer behöva lämna den här gården.  
You'll never have to leave this farm again.
Du ska få det, som du vill, hästen min.  
You'll have things as you like, my horse.
De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska komma med mig till stallet.  
The others you've brought with you can stay here, but you shall come with me to the stable.
Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan att jag behöver smyga mig till den.  
Now I can give you as much oats as you can eat, without having to sneak up to it.
Du är väl inte alldeles förstörd heller.  
You're not altogether ruined either, surely.
Den grannaste hästen på kyrkbacken, det ska bli du, det, än en gång.  
The finest horse on the churchyard hill — that's what you'll be again, once more.
> «kyrkbacken»: the churchyard hill: «kyrkbacken», the rise of ground by the parish church, was where farm families gathered before and after Sunday service — the one public place to see and be seen, which is exactly why the son once wanted his horse to be the finest one driving up to it.
Så ja!  
There now!
Så ja!»  
There now!'
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.