# The Wonderful Adventures of Nils, The Breaking-Up of the Ice

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch25. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch25.json.


Nästa dag var det blankt och vackert väder.  
The next day the weather was clear and beautiful.
Det blåste visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man bara glad åt, för den torkade vägarna, som voro alldeles uppblötta av det häftiga gårdagsregnet.  
A rather strong wind was blowing from the west, it's true, but one was only glad of it, for it dried the roads, which were completely soaked by the previous day's heavy rain.
> Archaic plural verb: «Voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be') — modern Swedish uses «var» for both singular and plural. This 1906 text still marks number on the verb, a pre-reform feature the 20th-century spelling reform dropped.

I god tid på morgonen kommo de två Smålandsbarnen Åsa gåsapiga och lille Mats vandrande på en landsväg, som från Sörmland ledde inåt Närke.  
In good time in the morning, the two Småland children, Åsa the goose girl and little Mats, came walking along a country road that led from Sörmland into Närke.
> Swedish provinces: «Sörmland» (Södermanland) and «Närke» are two of Sweden's historical «landskap» (provinces); the children are crossing from one into the other, part of the book's running geography lesson about Sweden.
Vägen löpte fram utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gingo och sågo på isen, som ännu täckte största delen av sjön.  
The road ran along the southern shore of Lake Hjälmaren, and the children walked along looking at the ice, which still covered the greater part of the lake.
> Lake Hjälmaren: «Hjälmarstranden» = the shore of «Hjälmaren», the fourth-largest lake in Sweden, bordering Närke, Södermanland, and Västmanland. Its spring ice breakup is the real event this chapter dramatizes.
Morgonsolen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit och lockande.  
The morning sun poured its bright light over the ice, and it did not look dark and unpleasant, as spring ice usually does, but shone white and inviting.
> «våris»: A compound of «vår» ('spring') and «is» ('ice'): the rotting, waterlogged ice that forms on lakes as winter breaks up — proverbially treacherous, which is why the children's confidence here is a warning sign.
Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast och torr.  
As far as they could see out over it, it lay firm and dry.
Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva isen.  
The rainwater had already run down into hollows and cracks, or else it had been soaked up into the ice itself.
De sågo ingenting annat än den präktigaste is.  
They saw nothing but the finest ice.

Åsa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den.  
Åsa the goose girl and little Mats were journeying northward, and they could not help thinking how many steps it would save them if they could walk straight across the great lake instead of tramping all the way around it.
De visste nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut.  
They knew well enough that spring ice is dangerous, but this ice certainly looked perfectly safe.
De kunde se, att den var flera tum tjock invid land.  
They could see that it was several inches thick near the shore.
En väg sågo de, som de kunde följa, och andra stranden tycktes ligga så nära, att de borde kunna gå över dit på en timme.  
They saw a path they could follow, and the far shore seemed to lie so near that they ought to be able to walk across to it in an hour.
> Fronted object, V2 word order: The object «en väg» ('a path') is fronted before the verb «sågo» ('saw'), with the subject «de» ('they') pushed after it. Swedish keeps the verb in second position (V2) no matter what comes first, so fronting a word for emphasis flips subject and verb.

»Kom, så försöker vi!» sade lille Mats.  
"Come on, let's try it!" said little Mats.
»Om vi bara ser oss för, så att vi inte kommer i någon vak, så går det nog för oss.»  
"If we're just careful not to fall into any open patch, we should be all right."
> «vak»: A «vak» is a hole or patch of open water in ice — the specific hazard the children are worried about, and the exact thing that will open up under them later in the chapter.

Därmed gåvo de sig ut på sjön.  
With that, they set out onto the lake.
> «ge sig ut» + reflexive «sig»: «Ge sig ut» ('to set out, venture out') is a particle verb built on the reflexive pronoun «sig» — literally 'gave themselves out'. «Gåvo» is again the old plural form of «gav» ('gave').
Isen var inte särdeles glatt, utan mycket behaglig att gå på.  
The ice was not particularly slippery, but very pleasant to walk on.
Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner.  
There was more water on it than they had been able to see, and here and there was spongy ice, where the water bubbled up and down.
> «pipig is»: Folk description of porous, waterlogged ice that sighs or 'pipes' as water moves through it — a country child's practical vocabulary for reading ice safety, not a standard dictionary term.
Sådana ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i det ljusa solskenet.  
Such spots one had to watch out for, but that was surely not difficult in the middle of the day, in the bright sunshine.

Barnen kommo fort och lätt framåt, och de talade inte om annat än hur kloka de hade varit, som hade gått ut på isen i stället för att fortsätta vandringen på den sönderregnade landsvägen.  
The children got along quickly and easily, and they talked of nothing but how clever they had been to go out on the ice instead of continuing their journey along the rain-battered country road.

När de hade gått en stund, kommo de i närheten av Vinön.  
When they had walked for a while, they came near the island of Vinön.
> Vinön: A real island in Lake Hjälmaren, in Närke — one more concrete waypoint in the book's geography of Sweden.
Där fick en gumma syn på dem från sitt fönster.  
There an old woman caught sight of them from her window.
Hon sprang ut ur stugan, slog åt dem med armarna och ropade något, som de inte kunde höra.  
She ran out of her cottage, waved her arms at them, and shouted something they could not hear.
De förstodo mycket väl, att hon varnade dem för att fortsätta vandringen.  
They understood very well that she was warning them not to go on.
Men de, som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för handen.  
But they, being out on the ice, could see for themselves that there was no danger at hand.
Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt gick så förträffligt.  
It would surely have been quite foolish to leave the ice when everything was going so splendidly.

De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig.  
So they walked on past Vinön and now had a stretch of ice a mile wide before them.
Härute fanns det så stora vattensamlingar, att barnen nödgades göra långa omvägar.  
Out here there were such large pools of water that the children were forced to make long detours.
Men det bara roade dem.  
But that only amused them.
De tävlade om att finna ut var isen var bäst.  
They competed to find out where the ice was best.
De voro varken trötta eller hungriga.  
They were neither tired nor hungry.
De hade hela dagen för sig, och de bara skrattade, när de mötte nya hinder.  
They had the whole day ahead of them, and they only laughed when they met new obstacles.

Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden.  
Now and then they cast glances over toward the far shore.
> «kasta blicken»: «Kasta blicken (över åt)» is an idiom, literally 'to throw the glance' — the ordinary way to say 'to glance over at' something in Swedish.
Den tycktes ännu vara långt avlägsen, fastän de hade gått väl en timme.  
It still seemed far away, although they had been walking a good hour.
De voro en smula häpna över att sjön var så bred.  
They were a little astonished that the lake was so wide.
»Det är, som om den där stranden flyttade sig undan oss,» sade lille Mats.  
"It's as if that shore were moving away from us," said little Mats.

Härute voro de utan skydd mot västanvinden.  
Out here they had no shelter from the west wind.
Den blev för var minut allt häftigare och tryckte kläderna så hårt mot kroppen på dem, att de hade svårt att röra sig.  
It grew fiercer with every minute and pressed their clothes so hard against their bodies that they had trouble moving.
Den kalla blåsten var det första riktiga obehag, som de hade mött under vandringen.  
The cold gale was the first real discomfort they had met with on their journey.

Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad.  
One thing that puzzled them was that the wind came with such a loud roar, as if it had carried with it the noise of a great mill or a mechanical workshop.
Men något sådant kunde ju inte finnas därute på isvidderna.  
But surely nothing of the kind could exist out there on the ice fields.

De hade gått väster om den stora ön Valen, och de tyckte nu, att det verkligen märktes, att de närmade sig norra stranden.  
They had walked west of the great island of Valen, and now it truly seemed to them that they were nearing the northern shore.
> Valen: Another real island in Lake Hjälmaren; the children's route across the lake tracks an actual, mappable stretch of water.
Men på samma gång blev vinden allt besvärligare, och det starka dånet, som följde den, tilltog så, att de började känna sig oroliga.  
But at the same time the wind grew more and more troublesome, and the loud roar that came with it increased so much that they began to feel uneasy.

Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, kom från vågor, som med skum och brus vräktes mot en strand, men detta var ju också omöjligt, eftersom sjön ännu låg täckt med is.  
All at once they thought they understood that the roar they heard came from waves that, foaming and thundering, were dashing against a shore, but that too was surely impossible, since the lake still lay covered with ice.

I alla fall stannade de och sågo sig om.  
In any case they stopped and looked around.
Då märkte de långt borta i väster, neremot Björnön och Göksholmslandet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön.  
Then, far away to the west, over toward Björnön and the Göksholm shore, they noticed a white ridge running straight across the lake.
> Björnön, Göksholm: More real Hjälmaren place-names: «Björnön» ('Bear Island') and the shore land by the Göksholm estate — Lagerlöf keeps the fantastic events pinned to an actual map.
Först trodde de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstodo de, att det var skum från vågor, som kastades mot isen.  
At first they thought it was a snowbank along a road, but then they understood that it was foam from waves being flung against the ice.

När de sågo detta, togo de varandra i hand och började springa utan att säga ett ord.  
When they saw this, they took each other by the hand and began to run without saying a word.
Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig österut.  
The lake lay open over there in the west, and they thought they had seen the line of foam moving swiftly eastward.
De visste inte om isen skulle bryta upp överallt eller vad som skulle ske.  
They did not know whether the ice would break up everywhere or what was going to happen.
Men de kände på sig, att de voro i fara.  
But they sensed that they were in danger.

På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de sprungo: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den underifrån.  
All of a sudden it seemed to them as if the ice lifted right at the spot where they were running: rose and sank down again, as if someone had shoved it from below.
> Impersonal «det» + dative-like «dem»: «Det tycktes dem» = 'it seemed to them': the dummy subject «det» carries the impersonal verb «tycktes», while «dem» ('to them') is the experiencer — a common Swedish pattern for feelings and impressions that has no single-word English equivalent.
Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den åt alla håll.  
Then a dull crack was heard in the ice, and after that cracks ran out over it in every direction.
Barnen kunde se hur de ilade fram genom istäcket.  
The children could see how they raced across the ice sheet.

Nu blev det stilla en liten stund, men så kändes återigen den där höjningen och sänkningen.  
Now it was still for a little while, but then that same rising and sinking was felt again.
Efter detta började sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man såg vatten porla upp.  
After this the cracks began to widen into fissures, through which one could see water bubbling up.
Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.  
Soon after, the fissures became wide rifts, and the ice began to split into great floes.
> Archaic plural verb: «Blevo» is the old plural preterite of «blev» ('became') — like «voro», «kommo», and «gåvo» earlier in the chapter, a pre-1906-reform form that modern Swedish has leveled to a single invariant form regardless of number.

»Åsa,» sade lille Mats, »det är visst islossning.»  
"Åsa," said little Mats, "this must be the ice breaking up."
> «islossning»: The chapter's title word: the spring breakup of lake or river ice, when the solid winter ice cracks apart and drifts — a named seasonal event in Sweden, not just a description.

»Ja, det är så, lille Mats,» sade Åsa, »men vi kan ännu hinna i land.  
"Yes, that's so, little Mats," said Åsa, "but we can still make it to shore.
Spring på bara!»  
Just keep running!"

I själva verket hade vinden och vågorna ännu mycket arbete att utföra för att få bort isen från sjön.  
In fact the wind and the waves still had a great deal of work to do before they could clear the ice from the lake.
Det svåraste var väl gjort, när istäcket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken måste delas på nytt och kastas mot varandra för att bli krossade, söndernötta och upplösta.  
The hardest part was no doubt done once the ice sheet had broken into pieces, but all those pieces had to be split up again and thrown against one another to be crushed, worn down, and dissolved.
Det fanns ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, oskadade fält.  
There still remained a great quantity of hard, solid ice, forming large, unbroken fields.

Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon överblick av isen.  
But the worst danger for the children was that they had no overview of the ice.
De kunde inte se var rämnorna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över dem.  
They could not see where the rifts were so wide that it was impossible to cross them.
De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bära dem.  
They did not know where the great ice floes were to be found that could bear their weight.
Därför irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka.  
So they wandered about here and there, back and forth.
De kommo utåt sjön i stället för att nalkas land.  
They came out farther onto the lake instead of nearing the shore.
De blevo så rådvilla och förskräckta ute på den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och gräto.  
They became so bewildered and frightened out on the crumbling ice that at last they simply stood still and wept.

Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram över dem.  
Then a flock of wild geese came whizzing over them in swift flight.
> «fylking»: An old, literary word for a marshalled troop or host — historically a battle formation. Using it for a skein of geese gives their arrival a mock-heroic, almost military weight.
De ropade högt och starkt, och det märkvärdiga var, att mitt i gåskacklet hörde barnen orden: »Ni ska gå till höger, till höger, till höger!»  
They cried out loudly and strongly, and the remarkable thing was that, in the midst of the goose-cackle, the children heard the words: "Go to the right, to the right, to the right!"

De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det dröjde inte länge, förrän de på nytt stodo rådvilla framför en bred rämna.  
They set off at once and followed the advice, but it was not long before they again stood at a loss in front of a wide rift.

Åter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i gåskacklet urskilde de ett par ord: »Stå stilla, där ni ä’! Stå stilla, där ni ä’!»  
Again they heard the geese screaming over their heads, and in the cackle they made out a couple of words: "Stand still where you are! Stand still where you are!"
> Dialect elision «ä'»: «ä’» is a spoken, dialectal shortening of «är» ('are'), with the apostrophe marking the dropped «r» — Lagerlöf uses it to render the geese's cry as heard speech rather than tidy written Swedish.

Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de hörde, men de lydde och stodo stilla.  
The children said not a word to each other about what they heard, but they obeyed and stood still.
Snart därpå gledo isstyckena samman, så att de kunde komma över rämnan.  
Soon after, the pieces of ice slid together so that they could cross the rift.
Då togo de varandra åter i hand och sprungo.  
Then they took each other by the hand again and ran.
De voro ängsliga inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått.  
They were anxious not only about the danger, but also about the help they had received.

De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde de en röst tränga ner till dem.  
They soon had to stop again in fresh hesitation, but at once they heard a voice reach down to them.
»Rätt framåt! Rätt framåt! Rätt framåt!» sade rösten.  
"Straight ahead! Straight ahead! Straight ahead!" said the voice.

Detta fortgick väl en halvtimme, men då voro de framme vid den långa Lungersudden och kunde lämna isen och vada i land.  
This went on for a good half hour, but then they arrived at the long Lungersudden point and were able to leave the ice and wade ashore.
> Lungersudden: A real headland on Lake Hjälmaren where the children finally reach dry land — another named point on the map that anchors the chapter's flight across the ice.
Det märktes hur rädda de hade varit, för när de hade kommit på fast mark, stannade de inte en gång och sågo åt sjön, där vågorna nu började välva isblocken allt häftigare, utan bara gingo på.  
It showed how frightened they had been, for once they had reached solid ground, they did not so much as stop to look back at the lake, where the waves now began to churn the ice blocks ever more fiercely, but simply walked on.
Men när de hade kommit ett stycke upp på udden, stannade Åsa plötsligt.  
But when they had come some way up onto the point, Åsa suddenly stopped.
»Vänta här, lille Mats!» sade hon.  
"Wait here, little Mats!" she said.
»Det är något, som jag har glömt.»  
"There's something I've forgotten."

Åsa gåsapiga gick ner till stranden igen.  
Åsa the goose girl went back down to the shore.
Där ställde hon sig att gräva i sin påse och fick till sist fram en liten träsko, som hon satte på en sten, där den syntes mycket tydligt.  
There she set about digging in her bag and at last brought out a little wooden shoe, which she set on a stone where it could be seen very clearly.
> «träsko»: A «träsko» is a wooden clog or shoe, everyday rural footwear in this period — the token Åsa leaves behind, expecting a certain white goose to come looking for it.
Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gång.  
Then she went back to little Mats without looking back a single time.

Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit gås sköt ner ur luften som en blixt, nappade till sig träskon och höjde sig med samma fart uppåt igen.  
But no sooner had she turned her back than a big white goose shot down out of the sky like lightning, snatched up the wooden shoe, and rose upward again with the same speed.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.