# The Wonderful Adventures of Nils, The Division of the Inheritance

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch26. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch26.json.


När vildgässen hade hjälpt Åsa gåsapiga och lille Mats över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i Västmanland.  
When the wild geese had helped Åsa the goose-girl and little Mats across Hjälmaren, they flew on straight north, until they came into Västmanland.
> Archaic plural preterite: «foro» and «kommo» are old plural preterite forms of «fara» ('to go/travel') and «komma» ('to come'). Pre-1900s written Swedish still marked verb number to agree with a plural subject; modern Swedish uses the singular form («for», «kom») for all subjects. Lagerlöf's 1906 prose keeps this older agreement throughout.
Där slogo de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att vila och äta.  
There they came down on one of the great fields in Fellingsbro parish, to rest and eat.
> Plural preterite: «slå ner»: «slogo ner» ('they landed/settled down') is the archaic plural of «slog ner». The particle verb «slå ner» literally 'strike down' is used here for birds coming down to land — a common extension of the literal sense.

Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart.  
The boy was hungry too, but looked around in vain for something to eat.
Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och plöjde.  
While he scanned in every direction, he noticed a couple of men in the neighboring field, who were out plowing.
> Archaic plural: «gå»: «gingo» is the old plural preterite of «gå» ('to go'), used with the plural subject «karlar» ('a couple of men'). Modern Swedish would simply write «gick» regardless of number.
Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig ner för att äta sin frukost.  
Suddenly they halted their plows and sat down to eat their breakfast.
> «hejda» — to check/halt: «hejda» means 'to stop, check, halt (something in motion)'. Here the men halt their plows; the verb is common in older narrative prose for interrupting an action abruptly.
Pojken skyndade genast åt det hållet och smög sig rätt nära de två karlarna.  
The boy hurried at once in that direction and crept quite close to the two men.
Det var ju en möjlighet, att han kunde komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat.  
There was, after all, a chance that he might get hold of a few crumbs or a crust of bread, once they were done.

Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gammal man vandrande.  
A road ran past the field, and along it came an old man walking.
När han såg de båda plöjarna, stannade han, klev över gärdsgården och gick fram till dem.  
When he saw the two plowmen, he stopped, climbed over the fence, and went up to them.
»Jag skulle också spisa frukost,» sade han, tog av sig sin ränsel och plockade fram smör och bröd.  
«I'll have my breakfast too,» he said, took off his knapsack, and brought out butter and bread.
> «ränsel» — knapsack: A «ränsel» is a knapsack or satchel carried on the back, typical traveling gear for a walker in the countryside — the old miner carries his food in one.
»Det är gott att inte behöva sitta ensam vid vägkanten och äta,» fortfor han.  
«It's good not to have to sit alone by the roadside and eat,» he went on.

Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag.  
At this he and the two plowmen fell into conversation, and they soon learned that he was a miner from the Norberg mining district.
> «bergslag» — mining district: A «bergslag» is a historic Swedish mining district, an area organized around ore mines and the ironworks built to process the ore. Norberg's «bergslag» was one of the old mining regions of Västmanland, famous for iron.
Nu arbetade han inte mer.  
He no longer worked now.
Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar nära gruvan i en liten stuga.  
He was too old to climb the mine ladders, but he still lived near the mine in a little cottage.
Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro.  
He had a daughter married down here in Fellingsbro.
Han hade just varit och hälsat på henne, och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det kunde han inte förmå sig till.  
He had just been to visit her, and she had wanted him to move here, but he could not bring himself to it.

»Jaså, ni tycker inte, att det är så bra här som i Norberg,» sade bönderna och drogo litet på munnen, för de visste ju, att Fellingsbro är en av de största och rikaste socknarna i landskapet.  
«Oh, so you don't think it's as good here as in Norberg,» said the farmers, drawing a little smile at the corners of their mouths, for they well knew that Fellingsbro is one of the largest and richest parishes in the province.
> «socken» — parish: A «socken» is a parish, the old basic unit of Swedish local administration (civil and church). Fellingsbro is named here as one of the largest and richest parishes «i landskapet», in the province.

»Skulle jag kunna stanna på en sådan här slätt?» sade gubben och slog ifrån sig, som om något dylikt inte kunde vara tänkbart.  
«Could I ever stay on a plain like this?» said the old man, waving the thought away, as if such a thing could not even be imagined.
De började nu att i all vänlighet tvista om var i Västmanland det var bäst att bo.  
They now began, quite amicably, to argue over where in Västmanland it was best to live.
Den ene av plöjarna var född i Fellingsbro, och han talade gott om slätten, men den andre var från Västeråstrakten, och han ansåg, att Mälarstränderna med deras lövholmar och täcka uddar voro den bästa delen av landskapet.  
One of the plowmen was born in Fellingsbro, and he spoke well of the plain, but the other was from the Västerås district, and he held that the shores of Lake Mälaren, with their leafy islets and pretty points, were the best part of the province.
> Archaic plural: «vara»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used because the subject «Mälarstränderna» ('the Mälaren shores') is treated as plural. Modern Swedish uses «var» for all persons and numbers.
> «lövholm» — leafy islet: A «lövholm» is a small wooded islet covered in deciduous trees («löv», 'leaves'), typical of the many islands in Lake Mälaren.
Gubben ville i alla fall inte låta övertyga sig, och för att visa dem, att han hade rätt, bad han, att han skulle få berätta för dem en historia, som han hade hört av gammalt folk, när han själv var ung i världen.  
The old man would not be persuaded in any case, and to show them that he was right, he asked leave to tell them a story he had heard from old folk, back when he himself was young in the world.

»Här i Västmanland bodde det långt tillbaka i tiden en gammal fru av jättesläkt, som var så rik, att hon ägde hela landet.  
«Here in Västmanland there lived, far back in time, an old woman of giant stock, who was so rich that she owned the whole land.
Hon hade allting präktigt förstås, men hon levde ändå i stora bekymmer, därför att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre söner.  
She had everything splendid, of course, but she still lived in great worry, because she did not know how she should divide her property among her three sons.

Se, det förhöll sig så, att de två äldsta sönerna brydde hon sig inte så mycket om, men den yngste var kelgrisen.  
You see, the truth of it was that she did not care so very much for the two eldest sons, but the youngest was her pet.
Hon ville, att han skulle få det bästa arvet, men på samma gång var hon rädd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans bröder, om de märkte, att hon inte hade delat lika mellan dem.  
She wanted him to have the best inheritance, but at the same time she feared there would be strife between him and his brothers if they noticed that she had not divided equally among them.

Nå, en dag kände hon, att hon var döden så nära, att hon inte hade tid att betänka sig längre.  
Well, one day she felt that death was so near that she had no more time to deliberate.
Då kallade hon till sig alla tre sönerna och började tala med dem om arvet.  
So she called all three sons to her and began to speak with them about the inheritance.
> Reflexive dative: «till sig»: «kallade till sig» ('called to herself/to her side') uses the reflexive «sig» with the preposition «till» to mean the subject summons someone toward herself. It is one of many Swedish reflexive constructions built around «sig».

’Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni får att välja emellan,’ sade hon.  
'Now I have divided all my property into three shares, which you shall choose among,' she said.
> V2 word order: Swedish is a strict verb-second (V2) language: even though the quoted speech comes first, the reporting clause keeps the verb in second position — «sade hon», not «hon sade» — because nothing precedes the verb here but the quote itself, which counts as the first element.
’Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar och lövholmar och blomsterängar och plockat ihop dem nere kring Mälaren.  
'To one share I have added all my oak slopes and leafy islets and flowering meadows, and gathered them together down around Lake Mälaren.
Den, som väljer den lotten, får bra bete för får och kor på strandängarna, och på holmarna kan han idka lövtäkt, ifall han inte vill använda dem till trädgårdsodling.  
Whoever chooses that share will have good pasture for sheep and cows on the shore meadows, and on the islets he can gather leaf-fodder, if he does not wish to use them for gardening.
Där går en mängd vikar och fjärdar långt inåt landet, så att det blir bra tillfälle till fraktfart och allt slags samfärdsel.  
A great many bays and inlets run far inland there, so there will be good opportunity for freight traffic and every kind of commerce.
Där åarna rinner ut i sjön, får han goda hamnplatser, så att jag tror, att det ska växa opp både byar och städer på hans område.  
Where the rivers run out into the lake, he will have good harbor sites, so that I believe villages and towns will grow up in his domain.
Och inte kommer det att fattas honom åkermark heller, fastän landet ligger sönderslitet.  
Nor will he lack farmland either, even though the land lies broken up.
> «åkermark» — farmland/arable land: «åkermark» ('field-ground') means arable land suited to plowing and crops, as opposed to pasture or forest — one of several Swedish compound nouns for land types running through this chapter.
Det blir bara gott, att sönerna hans allt ifrån början får lära sig att fara från holme till holme, för det kommer att göra dem till goda sjöfarande, som kan segla till främmande land och skaffa sig rikedomar.  
It will only be good that his sons learn from the very start to travel from islet to islet, for that will make them good seafarers, who can sail to foreign lands and win riches for themselves.
Ja, det där var den första lotten.  
Yes, that was the first share.
Vad säger ni om den?’  
What do you say to it?'

Jo, alla sönerna var ense om att den delen var präktig och att vem som än fick den kunde skatta sig lycklig.  
Well, all the sons agreed that this share was splendid, and that whoever got it could count himself fortunate.

’Ja, det är inget fel med den,’ sade den gamla jättefrun, ’och den andra är inte dålig, den heller.  
'Yes, there's nothing wrong with that one,' said the old giantess, 'and the second is not bad either.
Till den har jag samlat ihop allt, vad jag äger av slät mark och öppen åker, och lagt ut fält vid fält ifrån Mälartrakten allt oppåt Dalarna.  
To that one I have gathered together all I own of level ground and open field, and laid out field upon field from the Mälaren district all the way up toward Dalarna.
> Dalarna — the province: «Dalarna» ('the valleys') is a historic Swedish province north of Västmanland and Lake Mälaren, long associated with folk tradition, mining, and forest life — a real place on the geographic axis this chapter draws.
Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att ångra sig.  
Whoever takes that share, I do not think, will have cause to regret it.
Han kan odla så mycket säd han vill och sätta opp stora gårdar åt sig, och varken han eller hans efterkommande behöver ha en dags oro för utkomsten.  
He can grow as much grain as he likes and build great farms for himself, and neither he nor his descendants will need to worry a single day about their living.
För att inte slätten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram över den några stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, där det går an att sätta opp kvarnar och smedjor.  
So that the plain will not become waterlogged, I have drawn across it a few great ditches, and in them there are here and there falls where it is possible to set up mills and smithies.
Och längsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, där det kan växa skog till vedbrand.  
And along the ditches I have laid up gravel banks, where forest can grow for firewood.
Ja, det var den andra lotten, och jag tycker, att han, som får den, har alla skäl att vara belåten.’  
Yes, that was the second share, and I think that he who gets it has every reason to be content.'

Det höll alla tre sönerna med om och tackade henne, därför att hon hade ställt det så bra för dem.  
All three sons agreed to this and thanked her, because she had arranged it so well for them.

’Jag har nog försökt att göra mitt bästa,’ sade gumman, ’men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest bekymmer.  
'I have surely tried to do my best,' said the old woman, 'but now I come to the part that has given me the most worry.
För, ser ni, när jag hade lagt alla mina lövängar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina åkrar och nyodlingar till den andra och skulle börja samla ihop litet till den tredje, så märkte jag, att jag inte hade något annat kvar på egendomen än tallbackar och granskogar och bergåsar och klintar och gråstenshällar och magra ensnår och fattiga björklundar och småsjöar.  
For, you see, when I had put all my leafy meadows and pastures and oak slopes into the one share, and all my fields and new-cleared land into the other, and was about to begin gathering a little together for the third, I noticed that I had nothing else left of my property but pine ridges and fir forests and hill-ridges and cliffs and bare rock slabs and lean juniper thickets and poor birch groves and small lakes.
> Landscape compounds: A run of compound nouns names poor upland terrain: «tallbackar» (pine-covered ridges), «granskogar» (spruce forests), «bergåsar» (rocky ridges), «gråstenshällar» (bare gray-stone slabs) — the vocabulary of Sweden's forested, rocky north as opposed to the fertile plain.
Och det där kunde jag ju förstå, att ingen av er skulle bli glad åt.  
And that, I could well understand, none of you would be glad to have.
I alla fall har jag plockat ihop allt det där eländet och lagt ut det i norr och väster om slättmarken.  
In any case, I have gathered together all that wretched stuff and laid it out to the north and west of the plain.
Men jag fruktar för att den, som väljer den lotten, inte har annat än fattigdom att vänta.  
But I fear that whoever chooses that share has nothing but poverty to look forward to.
Får och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han får väl ligga ute på sjöarna och fiska eller gå på jakt i skogen för att skaffa sig föda.  
Sheep and goats will be all the livestock he can keep, and he will have to lie out on the lakes fishing, or go hunting in the forest, to get himself food.
En mängd forsar och fall finns där nog, så att det ginge an att bygga hur många kvarnar som helst, men jag är rädd för att han inte får något annat än bark att mala på dem.  
There are certainly plenty of rapids and falls there, so that any number of mills could well be built, but I fear he will have nothing but bark to grind on them.
Och bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de kommer säkert att hålla till i vildmarken.  
And he will have real trouble with wolves and bears, for they will surely make their home in that wilderness.
Ja, detta är den tredje lotten.  
Yes, this is the third share.
Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de två andra, och om jag inte vore så gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det är omöjligt.  
I well know that it cannot be compared with the other two, and if I were not so old, I would have done the division over, but that is impossible.
Och nu har jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den sämsta lotten.  
And now I have no peace in my last hour, because I do not know which of you I should give the worst share to.
Ni har varit goda söner alla tre, och det är svårt att vara orättvis mot någon av er.’  
You have all three been good sons, and it is hard to be unjust to any of you.'

När den gamla jättefrun hade talat om hur saken stod, såg hon ängsligt på sönerna.  
When the old giantess had told them how matters stood, she looked anxiously at her sons.
Nu sade de inte som förut, att hon hade delat rätt och sörjt väl för dem.  
Now they did not say, as before, that she had divided fairly and provided well for them.
De stod tysta, och det märktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att känna sig missbelåten.  
They stood silent, and it was plain enough that whoever got the last share would come to feel dissatisfied.

Ja, där låg då gammalmoran och ängslade sig, och sönerna kunde se, att hon led all dödens pina på förhand, därför att det var hon, som måste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle göra olycklig genom att ge honom den sämsta delen.  
Yes, so the old mother lay there worrying, and the sons could see that she suffered all the pangs of death beforehand, because it was she who had to divide the shares between them, and she truly did not know which of the sons she should make unhappy by giving him the worst part.

Men den yngste var den, som höll mest av sin mor, och han kunde inte stå ut med att se hur hon våndades, utan han sade: ’Nu ska ni inte göra er mer bekymmer för den här saken, mor, utan lägg ni er att dö i ro och fred!  
But the youngest was the one who loved his mother most, and he could not bear to see how she suffered, so he said: 'Now you shall not trouble yourself further over this matter, mother, but lie down and die in peace and quiet!
> Archaic imperative with pronoun: «lägg ni er» ('lie yourself down') is an old-fashioned imperative that still spells out the subject pronoun «ni» after the verb, a formal/archaic pattern; modern Swedish would simply say «lägg er».
Den där dåliga lotten kan ni ge mig.  
That poor share you may give to me.
Jag ska nog försöka att slå mig ut på den, och hur det än går, ska jag inte harmas på er för att de andra har fått bättre än jag.’  
I shall surely try to make my way on it, and however it goes, I shall not hold it against you that the others got better than I.'

Så snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och berömde honom.  
As soon as he had said this, the mother grew calm, and she thanked him and praised him.
Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, för de var nästan jämngoda.  
To divide out the other two shares afterward gave her no trouble, for they were almost equally good.

När allt var ordnat, tackade den gamla den yngste sonen än en gång och sade, att hon hade väntat, att just han skulle hjälpa henne.  
When everything was arranged, the old woman thanked the youngest son once more and said that she had expected that he, of all of them, would help her.
Och hon bad, att han skulle komma ihåg den stora kärlek, som hon hade hyst för honom, när han kom opp i sin vildmark.  
And she asked that he remember the great love she had cherished for him, when he came up into his wilderness.

Därmed slöt hon ögonen och dog, och sedan bröderna hade satt ner henne i jorden, gick de för att bese var och en sin egendom.  
With that she closed her eyes and died, and once the brothers had laid her in the earth, they each went off to look over his own property.
Och de båda äldsta kunde ju inte vara annat än nöjda och belåtna.  
And the two eldest could of course be nothing but pleased and satisfied.

Den tredje gick opp i sin vildmark, och han såg, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och småsjöar.  
The third went up into his wilderness, and he saw that his mother had told the truth, and that it consisted mostly of rocky cliffs and small lakes.
Han kunde nog förstå, att modern hade tänkt på honom med kärlek, när hon gjorde i ordning denna lotten åt honom, för fastän hon inte hade haft annat än dålighet att ta av, så hade hon ordnat det så väl, att det var ett det vackraste land.  
He could well understand that his mother had thought of him with love when she made ready this share for him, for although she had had nothing but poor stuff to draw on, she had arranged it so well that it was one of the most beautiful of lands.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade tänkt» and «hade haft» are pluperfect forms («hade» + the supine of «tänka» and «ha»), marking an action completed before another past action — here, the mother's care for him, which precedes his discovery of the land.
På sina ställen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall.  
In places it was grim and wild, but it was beautiful all the same.
Detta tyckte han om att se, men glad var han ändå inte.  
This he liked to look at, but glad he still was not.

Men så började han märka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende här och där.  
But then he began to notice that the bedrock had a strange appearance here and there.
Och när han såg bättre efter, upptäckte han, att den nästan överallt var genomsprängd med malmådror.  
And when he looked more closely, he discovered that it was almost everywhere shot through with veins of ore.
> «malmåder» — vein of ore: A «malmåder» is a vein or seam of ore running through rock — «malm» ('ore') plus «åder» ('vein'), the geological image that reveals the youngest son's hidden fortune.
Det fanns mest järn, men det var också gott om både silver och koppar där på hans egendom.  
There was mostly iron, but there was also plenty of both silver and copper there on his property.
Han anade, att han hade fått större rikedom än någon av bröderna, och nu började han så småningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte.»  
He suspected that he had received greater riches than either of his brothers, and now he began, little by little, to understand what his old mother had meant by her division of the inheritance.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.