# The Wonderful Adventures of Nils, In Bergslagen

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch27. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch27.json.


Vildgässen hade en besvärlig färd.  
The wild geese had a difficult journey.
Sedan de hade spisat frukost på åkrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra rätt norrut över Västmanland, men västanvinden tog till i styrka och vräkte dem i stället österut ända bort mot Upplandsgränsen.  
After they had breakfasted in the fields at Fellingsbro, it was their intention to head due north over Västmanland, but the west wind grew stronger and instead flung them eastward, all the way toward the border of Uppland.
> V2: verb before subject: When a subordinate clause («Sedan de hade spisat frukost...») opens the sentence, the main clause still obeys the verb-second (V2) rule: the finite verb «var» comes right after it, ahead of the subject «det». Swedish keeps the verb in second position no matter what element is fronted.

De foro högt uppe, och vinden kastade dem framåt med stark fart.  
They flew high up, and the wind hurled them forward at great speed.
Pojken satt och tittade ner för att få reda på hur det såg ut i Västmanland, men kunde inte mycket urskilja.  
The boy sat looking down to find out what Västmanland looked like, but he could make out little.
Han märkte nog, att det var jämnt och slätt här i östra delen av landskapet, men han kunde inte förstå vad det var för fåror och streck, som löpte från norr till söder tvärsöver slätten.  
He did notice that it was flat and even here in the eastern part of the province, but he could not make out what the furrows and lines were that ran from north to south across the plain.
> «landskap» — historic province: A «landskap» is one of Sweden's traditional provinces (here, Västmanland) — an older cultural and geographic unit that still shapes how Swedes describe the country, distinct from the modern administrative «län».
Det såg rätt besynnerligt ut, därför att alla ränderna gingo nästan raka med jämna mellanrum.  
It looked rather peculiar, because all the stripes ran almost straight, at even intervals.
> Archaic plural verb: gingo: Before Sweden's 1906 spelling and grammar reform, strong verbs still marked plural agreement in the past tense: «gingo» is the plural preterite of «gå» ('to go/run'), used because the subject «ränderna» is plural. Modern Swedish uses the single invariant form «gick» for every person and number.

»Det här landet är lika randigt som mors förkläde,» sade pojken.  
“This land is as striped as mother's apron,” said the boy.
> «randig» — striped: «Randig» means 'striped, banded' — from «rand», a stripe or streak. The boy's homely comparison to an apron sets up the birds' geography riddle that follows.
»Jag undrar vad det är för slags ränder, som stryker fram över det.»  
“I wonder what kind of stripes these are, running across it.”

»Åar och åsar, vägar och järnvägar,» svarade vildgässen.  
“Rivers and ridges, roads and railways,” answered the wild geese.
»Åar och åsar, vägar och järnvägar.»  
“Rivers and ridges, roads and railways.”

Och detta var verkligen sant, för när gässen kastades mot öster, hade de först farit över Hedströmmen, som går fram mellan två åsar och ledsagas av en järnväg.  
And this was really true, for when the geese were driven eastward, they had first flown over the Hedström river, which runs between two ridges and is accompanied by a railway.
> «ås» — a glacial ridge: An «ås» is a long, narrow ridge of glacial gravel — a landform common across central Sweden that often carries roads and railways along its dry, elevated crest, exactly as the geese describe.
Sedan hade de råkat Kolbäcksån, som har en järnväg på ena sidan och en ås med en landsväg på den andra.  
Then they had come upon the Kolbäck river, which has a railway on one side and a ridge with a highway on the other.
Därpå hade de mött Svartån, som också följes av åsar och landsvägar, så Lillån med Badelundsåsen och sist Sagån, som har både landsväg och järnväg på högra stranden.  
After that they had met the Svartå river, which is likewise followed by ridges and highways, then the Lillå with the Badelund ridge, and last the Sagå, which has both a highway and a railway on its right bank.
> S-passive: «följes»: The «-s» ending turns an active verb into a passive one without needing «bli» or «vara» plus a participle: «följes av» = 'is followed by'. This compact s-passive is common in written Swedish for describing ongoing states.

»Aldrig förr har jag sett så många vägar, som alla kommer från ett håll,» tänkte pojken.  
“Never before have I seen so many roads, all coming from one direction,” thought the boy.
»Det måtte vara mycket varor, som ska fraktas genom det här landet norrifrån.»  
“There must be a great many goods that need carrying through this country from the north.”

På samma gång tyckte han, att detta var märkvärdigt, för han trodde, att norr om Västmanland skulle det nära på vara slut med Sverige.  
At the same time he thought this was remarkable, for he believed that north of Västmanland, Sweden would almost be at an end.
Det, som fanns kvar av landet, kunde väl inte vara stort annat än skog och ödemark, menade han.  
What remained of the country could surely be little more than forest and wilderness, he reckoned.

När vildgässen hade blivit drivna ända bort till Sagån, måtte Akka ha förstått, att de hade kommit åt helt annat håll, än hon önskade, för här vände hon med flocken och började att i svår motvind arbeta sig tillbaka mot väster.  
When the wild geese had been driven all the way to the Sagå, Akka must have realized that they had come in quite the wrong direction from the one she wanted, for here she turned the flock around and began, against a hard headwind, to work her way back toward the west.
> «bli»-passive: «Bli» (here «blivit», supine) plus a past participle («drivna») forms Swedish's other passive voice, alongside the «-s» passive: 'had come to be driven' = 'had been driven'. It tends to emphasize the resulting change of state.
> Modal «måtte» + perfect infinitive: «Måtte» + «ha» + supine expresses a confident inference about the past: 'must have understood'. It is the epistemic, not obligatory, sense of «måste/måtte».
De foro alltså än en gång över den randiga slätten och fortsatte sedan inåt västra delen av landskapet, som bestod av skogiga bergstrakter.  
So they flew once more over the striped plain and then continued into the western part of the province, which consisted of wooded highlands.

Så länge som pojken hade farit över slätten, hade han suttit framåtlutad över gåshalsen och sett ner, men när den upphörde och han såg, att det låg stora skogstrakter framför honom, satte han sig upprätt och tänkte, att han skulle vila ögonen, för där marken var täckt med skog, brukade det inte finnas mycket att se på.  
As long as the boy had been flying over the plain, he had sat leaning forward over the goose's neck, looking down, but when the plain ended and he saw great forest tracts lying before him, he sat up straight and thought he would rest his eyes, for where the ground was covered with forest, there was not usually much to see.
> «bruka» — habitual past: «Brukade» (from «bruka») marks a habitual or usual state in the past: 'used to be', 'was usually the case' — here, that forested ground usually offered little to look at.

När de hade flugit fram en stund över skogsåsar och småsjöar, fick pojken höra något, som gnisslade och liksom jämrade sig nere på marken.  
When they had flown on for a while over wooded ridges and small lakes, the boy heard something down on the ground that creaked and seemed almost to groan.

Då måste han luta sig framöver och se ner förstås.  
Then he simply had to lean forward and look down.
Vildgässen foro inte särdeles fort nu, när de kämpade sig fram i motvind, utan han kunde se landet under sig mycket tydligt.  
The wild geese were not flying particularly fast now, struggling as they were against the headwind, so he could see the land beneath him very clearly.
Det första, som han märkte, var ett svart hål, som bar rätt ner i jorden, över hålet var rest ett hissverk av grova stockar, och hissverket hämtade just med gnissel och tjut upp en tunna, lastad med stenstycken.  
The first thing he noticed was a black hole leading straight down into the ground; over the hole a hoisting rig of thick logs had been raised, and the rig was just then hauling up, with a creaking and a wailing, a tub loaded with pieces of stone.
> Particle verb «hämta upp»: «Hämta upp» ('fetch up', 'haul up') is a particle verb: «hämta» plus the particle «upp» changes the meaning to a directed, completed action, with the particle able to move away from the verb, as it does here.
Runt omkring lågo stora stenhögar, en ångmaskin flåsade i ett skjul, kvinnor och barn sutto i en ring på marken och sorterade stenar, på en smal hästbana rullade några vagnar, lastade med gråa stenstycken, och i skogsbrynet lågo små arbetarbostäder.  
All around lay great heaps of stone, a steam engine panted in a shed, women and children sat in a ring on the ground sorting stones, along a narrow horse-track a few wagons rolled by, loaded with gray pieces of stone, and at the edge of the forest stood small workers' cottages.
> Archaic plural verb: sutto: «Sutto» is the pre-reform plural preterite of «sitta» ('to sit'), matching the plural subject «kvinnor och barn». Modern Swedish uses «satt» for every person and number.

Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och han ropade med full hals neråt marken: »Vad är det här för ett ställe, där de hämtar opp så mycket gråsten ur jorden?»  
The boy could not make out what all this was, and he called down at the top of his voice: “What kind of place is this, where they haul up so much gray stone out of the ground?”
> «gråsten» — common gray stone: «Gråsten» is ordinary fieldstone or granite, worthless for smelting — the boy's mistake, which the sparrows mock, is confusing it with the valuable «järnmalm» (iron ore) actually being hauled up.

»Hör på det nötet! Hör på det nötet!» kvittrade sparvarna, som voro hemma på platsen och hade väl reda på sig.  
“Listen to the fool! Listen to the fool!” twittered the sparrows, who were at home on the spot and knew well enough what was what.
> Archaic plural verb: voro: «Voro» is the pre-reform plural preterite of «vara» ('to be'), agreeing with the plural subject «sparvarna». Modern Swedish uses invariant «var» for all persons and numbers.
»Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. Han kan inte skilja järnmalm från gråsten.»  
“He can't tell iron ore from gray stone. He can't tell iron ore from gray stone.”
> «järnmalm» — iron ore: Iron ore is the raw material behind Bergslagen's mines, furnaces, and forges — the resource this whole chapter's journey keeps circling back to.

Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva.  
Then the boy understood that what he had seen was a mine.
> «gruva» — mine: «Gruva» is a mine, specifically here an open-pit ore mine — the first of several kinds of mining and metalworking sites the boy flies over in this chapter.
Han blev rätt besviken, för han hade tänkt, att gruvor skulle ligga på höga berg, men den här låg på släta marken mellan ett par bergåsar.  
He was rather disappointed, for he had imagined that mines lay on tall mountains, but this one lay on flat ground between a couple of low ridges.

Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på nytt och stirrade rätt framåt, för granskogsåsarna och björkdungarna, som lågo under honom, tyckte han sig ha sett många gånger förut.  
Soon they had left it behind, and the boy sat once more staring straight ahead, for the spruce-covered ridges and birch groves lying beneath him, he felt he had seen many times before.
Då kände han, att en stark värme slog upp till honom från marken, och genast måste han titta ner för att få reda på vad detta kom sig av.  
Then he felt a strong heat rising up to him from the ground, and at once he had to look down to find out what was causing it.

Under honom lågo stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot himlen.  
Beneath him lay great heaps of coal and ore, and in the midst of them stood a tall, eight-sided, red-painted building that sent a whole sheaf of flames up toward the sky.
> «mitt ibland» written as one word: «Mittibland» is an older, fused spelling of «mitt ibland» ('right in the midst of'); modern Swedish writes the phrase as two separate words.

Först kunde pojken inte tro annat, än att det var eldsvåda, men så såg han folk gå helt lugnt nere på marken och inte bry sig det minsta om elden, och då kunde han inte begripa hur detta hängde ihop.  
At first the boy could not help thinking it was a fire, but then he saw people walking about quite calmly down on the ground, not troubling themselves the least about the flames, and then he could not understand how that fit together.
> Reflexive verb «bry sig om»: «Bry sig om» ('to care about', 'to trouble oneself with') is a reflexive verb: the particle «sig» refers back to the subject, and the whole phrase is negated here as «inte bry sig det minsta om» — 'not care in the least about'.

»Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att ett hus står i ljusan låga?» ropade pojken neråt marken.  
“What kind of place is this, where nobody cares that a house is burning in broad flame?” the boy called down toward the ground.

»Hör på den, som är rädd för elden!» kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade väl reda på vad som skedde i grannskapet.  
“Listen to him, afraid of fire!” twittered the chaffinches, who lived at the edge of the forest and knew well enough what was going on in the neighborhood.
> «bofink» — chaffinch: The «bofink» (chaffinch) is one of Sweden's most common woodland birds — a fitting local voice to correct the boy's ignorance of the ironworks below.
»Han vet inte hur järnet smältes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslåga från en eldsvåda.»  
“He doesn't know how the iron is smelted out of the ore. He can't tell a blast-furnace flame from a house fire.”
> S-passive: «smältes»: The «-s» ending again marks the passive: «smältes» = 'is smelted', without needing «bli»/«vara» plus a participle. Compare the active «smälta järnet» ('to smelt the iron').

Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, därför att han menade, att det inte skulle finnas mycket att se i den här skogstrakten.  
Soon they had left the furnace behind, and the boy sat once again looking straight ahead, for he supposed there would not be much to see in this stretch of forest.
Men han hade inte flugit långt, förrän han fick höra ett förfärligt larm och oväsen nerifrån jorden.  
But he had not flown far before he heard a terrible din and uproar coming up from the ground.

När han såg ner, lade han först märke till en liten ström, som kom i stark fors utför en bergvägg.  
When he looked down, the first thing he noticed was a little stream rushing in a strong torrent down a rock face.
Bredvid fallet låg en stor byggnad med svart tak och hög skorsten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök.  
Beside the falls stood a large building with a black roof and a tall chimney, which sent out thick smoke mixed with sparks.
Utanför byggnaden lågo järnklumpar och järnstänger och riktiga små berg av kol.  
Outside the building lay lumps and bars of iron, and veritable small mountains of coal.
Marken var svart vida omkring, och svarta vägar löpte ut åt alla håll.  
The ground was black far around, and black roads ran out in every direction.
Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm.  
From the building came an indescribable din.
Det dånade och fräste.  
It boomed and hissed.
Det lät, som om någon med starka slag sökte att försvara sig mot ett väsande vilddjur.  
It sounded as though someone, with heavy blows, were trying to defend himself against a hissing wild beast.
Men det besynnerliga var, att ingen frågade efter det, som skedde.  
But the odd thing was that nobody paid any attention to what was happening.
Ett stycke därifrån lågo arbetarbostäder under gröna träd, och ändå längre bort reste sig en stor, vit herrgårdsbyggnad.  
A little way off stood workers' cottages beneath green trees, and further off still rose a large, white manor house.
Men på arbetarbostädernas trappor lekte barnen alldeles lugna, och i herrgårdsalléen gick folk och promenerade i god ro.  
But on the steps of the cottages the children played quite unconcerned, and in the manor avenue people strolled about at their ease.

»Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att de slår ihjäl varandra inne i byggningen?» skrek pojken neråt marken.  
“What kind of place is this, where no one cares that they're killing each other inside that building?” the boy shrieked down toward the ground.

»Hack, ack, ack, ack! Där far en, som har väl reda på sig. Hack, ack, ack, ack!» skrattade en skata.  
“Hack, ack, ack, ack! There goes one who really knows what's what. Hack, ack, ack, ack!” laughed a magpie.
> «skata» — magpie: The «skata» (magpie), known in folklore for its chattering laugh, gets the last word here — its cry «hack, ack, ack, ack» mimics its real call.
»Det är ingen, som blir sliten i stycken. Det är järnet, som sprakar och fräser, när det lägges under hammaren.»  
“It's nobody being torn to pieces. It's the iron, crackling and hissing when it's laid under the hammer.”
> Archaic s-passive spelling: lägges: Before the 1906 reform, the s-passive of «lägga» ('to lay') was spelled «lägges»; modern Swedish drops the extra -e- to give «läggs».

Snart hade de lämnat järnbruket bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, för han trodde, att här i skogstrakten kunde det inte finnas mycket att se.  
Soon they had left the ironworks behind, and the boy sat once more looking straight ahead, for he believed there could not be much more to see in this stretch of forest.

När de hade rest en stund, hörde han en klocka ringa, och han måste än en gång titta ner för att ta reda på var ljudet kom ifrån.  
When they had traveled on for a while, he heard a bell ring, and once again he had to look down to find out where the sound was coming from.

Då såg pojken under sig en bondgård, som han aldrig hade sett maken till.  
Then the boy saw below him a farm the like of which he had never seen.
Boningshuset var en lång, rödfärgad envåningsbyggnad, och det var inte särdeles stort tilltaget, men det, som förvånade honom, var att se alla de stora, välbyggda uthus, som lågo därbredvid.  
The dwelling house was a long, red-painted, single-story building, and it was not especially large, but what astonished him was to see all the great, well-built outbuildings standing alongside it.
> «uthus» — outbuildings: «Uthus» are the barns, sheds, and storehouses clustered around a Swedish farmyard — their sheer number is what puzzles the boy, since he can see almost no fields to justify them.
Pojken visste ungefär hur många uthus som behövas vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt.  
The boy roughly knew how many outbuildings a farm needed, but here they must have had double and triple of everything.
Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig.  
Such an abundance of buildings he had never imagined.
Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det fanns nästan inga åkrar invid gården.  
Nor could he work out what was to be kept in them, for there were almost no fields near the farm.
Han såg några åkerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels stod det redan en lada på var och en av dem för att ta i förvar vad som där kunde skördas.  
He saw a few patches of field within the woodland, but partly they were so small that he hardly wanted to call them fields, and partly there already stood a barn on each one of them to store whatever might be harvested there.
> Correlative «dels...dels»: «Dels...dels» pairs up to mean 'partly...partly' or 'on the one hand...on the other', linking two separate reasons for the same observation.

På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det var därifrån, som ringningen kom.  
On the roof of the stable sat the porridge bell under a hood, and that was where the ringing came from.
Husbonden gick mot köket med sina drängar, och pojken såg, att han hade mycket och ståtligt folk.  
The farmer was walking toward the kitchen with his farmhands, and the boy saw that he had many fine-looking people working for him.

»Vad är det för ett folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon åker?» ropade pojken neråt marken.  
“What kind of people build such great farms in the middle of the forest, where there's no field at all?” the boy called down toward the ground.

Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.  
The rooster was walking on the dung heap and answered him at once.

»Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård,» gol han.  
“Old ironmaster's farm. Old ironmaster's farm,” he crowed.
> «gala» — to crow: «Gol» is the preterite of «gala», the specific verb for a rooster's crowing (as opposed to «ropa», to call/shout).
»Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden.»  
“The fields lie underground. The fields lie underground.”

Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den.  
Now the boy began to understand that this was not the kind of forest tract one could travel over without looking at it.
Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen som lågo gömda mellan dem.  
There were forests and hills everywhere, to be sure, but it was astonishing how many remarkable places lay hidden among them.

Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten.  
There were mining fields where the hoist frames were on the point of falling down and where the ground was pierced through with mine shafts, and there were mining fields where the work still went on, where the dull blasts from the mines could be heard all the way up to the wild geese, and where whole villages of workers' cottages rose at the edge of the forest.
> Archaic plural verb: höllo: «Höllo» is the pre-reform plural preterite of «hålla» ('to hold'), here in the idiom «hålla på att» ('to be on the point of'); modern Swedish uses «höll» for all persons and numbers.
Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv.  
There were old, abandoned forges where the boy, through the collapsed roof, could look down at enormous, iron-banded hammer shafts and clumsily built-up furnaces, and there were great, newly established ironworks where they worked and hammered so hard that the ground shook.
> «smedja» — forge: A «smedja» is a smithy or forge, where a smith works iron by hand — an older, smaller-scale counterpart to the industrial «järnverk» (ironworks) named later in the same sentence.
Det fanns små städer därinne i vildmarken, som lågo tysta och sågo ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem.  
There were small towns in there in the wilderness that lay quiet and seemed to know nothing of all the noise around them.
Det löpte linbanor fram genom luften, på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram.  
Cableways ran through the air, along which baskets, loaded with ore, slowly traveled.
I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar ströko genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd.  
In every rapid, wheels turned, electric wires ran through the silent forest, and immensely long railway trains came rolling by with sixty, seventy cars, loaded now with ore and coal, now with iron bars, sheet metal, and steel wire.
> Archaic plural verb: ströko: «Ströko» is the pre-reform plural preterite of «stryka» ('to pass, sweep'), agreeing with the plural subject «ledningar». Modern Swedish uses «strök» for every person and number.

När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta, kunde han inte hålla sig tyst längre.  
When the boy had sat for a while looking at all this, he could not keep silent any longer.
»Vad heter det här landet, där det bara växer järn?» frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom.  
“What is this country called, where nothing but iron seems to grow?” he asked, even though he knew the birds down on the ground would make fun of him for it.

Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen.  
Then an old owl, who sat sleeping inside an abandoned smelting hut, started up out of its sleep.
> «spritta» — to start/jump: «Spratt» is the preterite of «spritta», a vivid verb for a sudden, startled movement — the owl jerking awake all at once.
Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: »Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här än i dag.»  
He stretched out his round head and called in his dreadful voice: “Oohoo, oohoo, oohoo. This land is called Bergslagen. If iron had not grown here, nothing but owls and bears would still be living here today.”
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.