# The Wonderful Adventures of Nils, The Ironworks

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch28. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch28.json.


Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, då vildgässen foro över Bergslagerna, och så snart som de sökte styra norrut, blevo de kastade mot öster.  
A strong west wind blew almost the whole day that the wild geese flew over the Bergslagen mining country, and as soon as they tried to steer north, they were flung back east.
> V2 word order + archaic plural: «blevo» is the archaic plural preterite of «bli» (modern «blev»); pre-1906-reform Swedish still agreed the verb with a plural subject. Notice the inversion after «och så snart som ... norrut»: the adverbial clause comes first, so the verb «blevo» jumps ahead of its subject «de» — classic V2 (verb-second) word order.
Men Akka trodde, att Smirre räv sprang fram genom den östra delen av landet.  
But Akka believed that Smirre Fox was running along through the eastern part of the country.
Hon ville fördenskull inte fara åt det hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt tillbaka västerut.  
For that reason she did not want to go that way, but turned again and again and struggled wearily back westward.
På detta sättet kommo vildgässen endast långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager ännu på eftermiddagen.  
In this way the wild geese made only slow headway and were still in the Västmanland mining district as late as the afternoon.
> Archaic plural verb forms: «kommo» and «voro» are the old plural preterites of «komma» and «vara» (modern Swedish uses «kom» and «var» for all persons). Lagerlöf's 1906 prose still keeps this now-dropped number agreement whenever the subject («vildgässen») is plural.
Mot kvällen lade sig vinden hastigt, och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle få en stunds lätt flykt före solnedgången.  
Toward evening the wind dropped suddenly, and the tired travelers began to hope they would get an easy stretch of flying before sunset.
Men då kom en våldsam vindstöt farande.  
But then a violent gust of wind came tearing along.
Den kastade gässen framför sig som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslös och inte väntat någon fara, lyftes från gåsryggen och slungades ut i tomma rymden.  
It flung the geese before it like balls, and the boy, who had been sitting carefree and expecting no danger, was lifted off the goose's back and hurled out into empty space.

Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i så häftig blåst falla rätt ner till marken, utan först följde han med vinden ett stycke, och sedan sjönk han neråt sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett träd.  
Small and light as the boy was, he could not simply drop straight to the ground in such a violent wind, but was first carried along with it a way, and then sank downward slowly and in fits and starts, the way a leaf falls from a tree.
> In fits and starts: «ryckvis» — literally 'in jerks/tugs' (from «ryck», a jerk) — describes uneven, stop-start motion; here the boy's fall is jerky rather than smooth.

»Nå, det här blir inte så farligt,» tänkte pojken, ännu medan han föll.  
"Well, this won't be so dangerous," thought the boy, even while he was falling.
»Jag ramlar till marken så långsamt, som om jag vore en bit papper.  
"I'm dropping to the ground as slowly as if I were a scrap of paper.
Mårten gåskarl skyndar nog genast och plockar opp mig.»  
Morten Goosey-Gander will surely come hurrying at once and pick me up."

Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fanns.  
The first thing he did, once he had come down to the ground, was to tear his cap off his head and wave it, so that the big white gander would see where he was.
»Här är jag, var är du?  
"Here I am, where are you?
Här är jag, var är du?» ropade han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl allaredan stod bredvid honom.  
Here I am, where are you?" he shouted, and was almost surprised that Morten Goosey-Gander was not already standing beside him.

Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen.  
But the big white one was nowhere to be seen, nor did he see the flock of wild geese outlined against the sky.
Den var alldeles som försvunnen.  
It was just as if it had vanished.

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd eller orolig.  
He thought this was a little odd, but he was not frightened or worried.
Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gåskarl skulle överge honom.  
It never occurred to him for a second that folk like Akka and Morten Goosey-Gander would abandon him.
Den häftiga vindstöten hade väl fört dem med sig.  
The violent gust of wind had surely carried them off with it.
Så snart de lyckades vända, skulle de nog komma tillbaka och hämta honom.  
As soon as they managed to turn around, they would surely come back and fetch him.

Men vad var nu detta?  
But what was this now?
Var i all världen befann han sig?  
Where in the world was he?
Hittills hade han bara stått och tittat upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick omkring sig.  
Until now he had only stood looking up at the sky after the geese, but now he happened to glance around him.
Han hade inte fallit ner på släta marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara.  
He had not fallen onto level ground, but into a deep and wide cleft in the rock, or whatever it might be.
> Rock cleft / mining pit: «bergklyfta» = a cleft or chasm in a mountain. In the Bergslagen district — Sweden's old iron- and copper-mining heartland, which this chapter tours geographically — such clefts are almost always old open-pit mine workings, as the boy soon realizes.
Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästan lodräta klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak.  
It was a chamber as big as a church, with almost sheer rock walls on every side and no roof at all.
På marken lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa och lingonris och små låga björkar.  
On the ground lay a few large boulders, and between them grew moss and lingonberry sprigs and small low birches.
Här och där funnos utsprång i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar.  
Here and there were ledges jutting from the walls, and from these hung a few broken ladders.
På ena sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget.  
On one side a black opening gaped, which looked as though it led far into the mountain.

Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag.  
The boy had not flown over the Bergslagen country for a whole day for nothing.
Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället.  
He understood at once that the great cleft had come about because people, in olden days, had quarried ore out of the mountain at this very spot.
> Pluperfect with the supine: «hade uppstått» is the pluperfect of «uppstå» ('to arise'), built from «hade» + the supine «uppstått». It marks an action completed before another past moment — the pit was already old by the time the boy fell into it.
»Men jag får allt genast försöka att klättra opp till jorden igen,» tänkte han, »för eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda på mig.»  
"But I had better try to climb back up to the surface at once," he thought, "for otherwise I'm afraid my traveling companions won't find me."

Han skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog fatt i honom bakifrån och han hörde en grov röst brumma tätt invid sitt öra: »Vad är du för en?»  
He was just about to walk up to the rock wall when someone grabbed hold of him from behind, and he heard a gruff voice growl close to his ear: "What sort of a thing are you?"

Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock,  
The boy spun around quickly, and in his first astonishment he thought he had before him a great boulder,

klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en stor, brummande mun.  
clad in brownish-gray hanging moss, but then he noticed that the boulder had broad feet to walk on, a head, eyes, and a big, growling mouth.

Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det stora djuret vänta sig.  
He could not bring himself to answer, and the great animal did not seem to expect one either.
Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade på honom.  
It knocked him over, rolled him back and forth with its paw, and sniffed at him.
Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade: »Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på!»  
It seemed just about ready to swallow him whole, but then it changed its mind and called out: "Murre and Brumme, my cubs, come here, you shall have something good to taste!"
> Folk-tale bear-cub names: «Murre» and «Brumme» are traditional Swedish nursery names for bear cubs, built from onomatopoeic growling roots («morra», «brumma» — to growl); giving animals such folksy names is typical of Lagerlöf's animal-tale register throughout the book.

Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osäkra på foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.  
At once a pair of shaggy cubs came rushing up, unsteady on their feet and soft in the skin like puppies.

»Vad är det, som ni har kommit över, björnmor?  
"What is it you've come across, mother bear?
Får vi se, får vi se?» ropade ungarna.  
Let us see, let us see?" cried the cubs.

»Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för,» tänkte pojken.  
"So it's bears I've fallen in with," thought the boy.
»Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter mig.»  
"Then I'm afraid Smirre Fox needn't trouble himself any more to hunt after me."

Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom.  
The she-bear pushed the boy toward the cubs with her paw, and one of them snatched him up and ran off with him.
Men han bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dödade honom.  
But he did not bite hard, for he was playful and wanted to amuse himself with Thumbietot a while before killing him.
Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, som bar pojken.  
The other came after to snatch the boy for himself, and however he came lumbering along, he happened to fall right down on top of the one carrying the boy.
Då rullade de om varandra, betos och klöstes och brummade.  
Then they rolled over each other, bit at one another, clawed, and growled.
> Reciprocal s-form of «bita»: «betos» adds the «-s» ending to the preterite «bet» ('bit') to make it reciprocal: 'bit each other', not just 'bit'. The same «-s» that forms passives («byggdes») can also mark mutual action between two subjects.

Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den.  
During this the boy got loose, ran over to the rock wall, and began climbing up it.
Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, hunno honom och kastade honom ner på mossan som en boll.  
Then both bear cubs rushed after him, climbing quickly and nimbly up the rock, caught up with him, and threw him down onto the moss like a ball.
»Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när den har råkat i kattens klor,» tänkte pojken.  
"Now I know how a poor little rat feels when it has fallen into the cat's claws," thought the boy.

Han försökte flera gånger att fly undan.  
He tried several times to flee.
Han sprang djupt inåt den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda på honom, var han än gjorde av sig.  
He ran deep into the old mine gallery, hid behind the boulders, and climbed up into the birches, but the bear cubs found him out wherever he got to.
> Archaic plural of «ta»: «togo» is the old plural preterite of «ta(ga)» (modern «tog» for all numbers) — another instance of the pre-reform plural verb agreement Lagerlöf still uses in 1906 prose.
Så snart de hade fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.  
As soon as they had caught him, they let him loose again, so that he would run off anew and they could amuse themselves catching him.

Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull på marken.  
At last the boy grew so tired and weary of it all that he threw himself down flat on the ground.
»Spring undan,» brummade björnungarna, »annars äter vi opp dig!»  
"Run away," growled the bear cubs, "or else we'll eat you up!"
— »Ja, det får ni göra,» sade pojken, »jag orkar inte springa mer.»  
— "Well, you'll just have to," said the boy, "I haven't the strength to run any more."
Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan.  
At once both cubs tumbled off to the she-bear.
»Björnmor, björnmor, han vill inte leka mer!» klagade de.  
"Mother bear, mother bear, he won't play anymore!" they complained.
— »Då ska ni ta och dela honom jämnt mellan er,» sade björnmor.  
— "Then you'll just have to divide him evenly between you," said mother bear.
Men när pojken hörde detta, blev han så rädd, att han strax började leken igen.  
But when the boy heard this, he grew so frightened that he at once started the game again.

När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa dag.  
When it was time to lie down and the she-bear called the cubs to come creep close to her and sleep, they had had such fun that they wanted to keep up the same game the next day.
De togo pojken mellan sig och lade tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de vaknade.  
They took the boy between them and laid their paws over him, so that he could not move without waking them.
De somnade strax, och pojken tänkte, att om en liten stund skulle han försöka att smyga sig ifrån dem.  
They fell asleep at once, and the boy thought that in a little while he would try to slip away from them.
Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit så kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var så genomtrött, att han somnade, han också.  
But never in his whole life had he been so thrown about and rolled and chased and spun, and he was so thoroughly worn out that he fell asleep too.

När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen.  
When some time had passed, father bear came climbing down the rock wall.
Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan.  
The boy woke at the sound of loose stone and gravel being scraped free as he came sliding down into the old mine.
Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen.  
The boy hardly dared move much, but he stretched and turned himself so that he could see the bear.
Det var en förfärligt grov och starkt byggd gammal hanne med väldiga ramar, stora, glimmande hörntänder och små, elaka ögon.  
It was a terribly massive and powerfully built old male with enormous paws, big glistening fangs, and small, wicked eyes.
> Male animal: «hanne» means 'male' of an animal (paired with «hona», 'female' — compare björnhona/björnhonan for the she-bear later). Standard vocabulary for the book's many animal characters.
Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par rysningar genom honom, när han såg den gamla skogskungen.  
The boy could not help a shudder or two running through him when he saw the old king of the forest.

»Här luktar det människa,» sade björnfar, så fort han kom fram till björnmor, och brummade som en åska.  
"There's a smell of human here," said father bear, as soon as he came up to mother bear, growling like thunder.

»Hur kan du inbilla dig något så dumt?» sade björnmor och låg lugnt kvar på sin plats.  
"How can you imagine anything so foolish?" said mother bear, lying calmly where she was.
»Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra människorna någon skada numera.  
"It's agreed, after all, that we're not to do people any harm any longer.
Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna håller till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du kunde känna lukten en gång.»  
But should one of them show up here, where I and the cubs keep to, there wouldn't be enough left of her for you to smell at all."

Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.  
Father bear lay down beside mother bear, but did not seem quite satisfied with the answer, for he could not help sniffing and testing the air.

»Sluta opp med det där vädrandet!» sade björnmor.  
"Stop that sniffing about!" said mother bear.
»Du måtte väl känna mig så väl, att du vet, att jag inte låter något farligt komma i närheten av ungarna.  
"You must surely know me well enough to know I don't let anything dangerous come near the cubs.
Tala i stället om vad du har haft för dig!  
Tell me instead what you have been up to!
Jag har inte sett dig på hela veckan.»  
I haven't seen you all week."

»Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats,» sade björnfar.  
"I've been out looking around for a new dwelling place," said father bear.
»Först gick jag över till Värmland för att få veta av släktingarna i Ekshärad hur de hade det där i landet, men det var onödigt besvär.  
"First I went over to Värmland to find out from the relatives in Ekshärad how things were for them in that country, but it was needless trouble.
> Real Swedish province and parish: Värmland is a historical Swedish province bordering Norway, known for its deep forests; Ekshärad is an actual parish within it. Lagerlöf grounds the bear's journey in real Swedish geography, just as she does with the boy's flight.
De var borta allihop.  
They were all gone.
Det fanns inte ett björnide kvar i hela skogen.»  
There wasn't a single bear's den left in the whole forest."

»Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden,» sade björnmor.  
"I believe people want to be alone on the earth," said mother bear.
»Till och med om en lämnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och grönt, så får en inte bo kvar i skogen.  
"Even if one leaves livestock and folk in peace and lives only on lingonberries and ants and greens, one still isn't allowed to stay on in the forest.
Jag undrar just vart vi ska kunna flytta för att få vara i fred.»  
I do wonder where we're to move to, to be left in peace."

»Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i många år,» sade björnfar.  
"Here in this old mine shaft we've had it excellent for many years," said father bear.
»Men jag kan inte trivas här, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i vår närhet.  
"But I can't feel at home here any longer, now that that great noisy works has been put up right in our neighborhood.
Nu sist har jag varit och sett mig om öster om Dalälven, bortåt Garpenberg.  
Just now I've been out looking around east of the Dal River, over toward Garpenberg.
> The Dal River and a mining village: Dalälven ('the Dal River') is one of Sweden's major rivers, running through Dalarna; Garpenberg is a real village nearby with an ancient mining history — more of the book's running geography lesson.
Där fanns det också gott om gamla gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att det såg ut, som om en skulle få gå tämligen fredad för människor...  
There too there were plenty of old mine pits and other good hiding places, and it seemed to me that one might go about there fairly undisturbed by people...

I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och vädrade omkring sig.  
Just as father bear said this, he got up and sniffed the air around him.
»Det är besynnerligt, att när jag talar om människor, känner jag på nytt den där lukten,» sade han.  
"It's strange that whenever I speak of people, I catch that smell again," he said.

»Gå och se efter själv, om du inte tror mig!» sade björnmor.  
"Go and look for yourself, if you don't believe me!" said mother bear.
»Jag undrar just var nånstans en människa skulle kunna ligga gömd härnere.»  
"I do wonder just where a human being could lie hidden down here."

Björnen gick hela hålan runt och vädrade.  
The bear went all around the den, sniffing.
Till sist kom han och lade sig ner utan att säga ett ord.  
At last he came and lay down without saying a word.
»Var det inte det jag visste?» sade björnmor.  
"Wasn't that just what I knew?" said mother bear.
»Men du tror förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron.»  
"But of course you think no one but you has a nose or ears."

»En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, som vi har,» sade björnfar helt stillsamt.  
"One can't be careful enough with the sort of neighbors we have," said father bear, quite calmly.
Men så for han upp med ett rytande.  
But then he sprang up with a roar.
Det hade fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade börjat nysa.  
It had so happened, unluckily, that one of the bear cubs had shifted its paw over Nils Holgersson's face, so that the poor fellow could not breathe and had begun to sneeze.
Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla längre.  
Now there was no way for mother bear to keep father bear still any longer.
Han kastade undan ungarna åt höger och vänster och fick syn på pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.  
He tossed the cubs aside right and left and caught sight of the boy before the latter had managed to get up.

Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor hade kastat sig emellan.  
He would have swallowed him at once, had mother bear not thrown herself between them.
> Pluperfect in an unreal condition: «om inte björnmor hade kastat sig emellan» uses the pluperfect («hade kastat») after «om» to describe an unreal past condition — 'had she not thrown herself between them' — the standard Swedish way to build a counterfactual about the past.
»Rör honom inte!  
"Don't touch him!
Det är ungarnas tillhörighet,» sade hon.  
He belongs to the cubs," she said.
»De har haft så roligt med honom hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, utan ville spara honom till morgonen.»  
"They've had such fun with him all evening that they couldn't bring themselves to eat him up, but wanted to save him for the morning."
Men björnhannen vräkte undan björnhonan.  
But the male bear shoved the she-bear aside.
»Lägg dig inte i det, som du inte begriper!» röt han.  
"Don't meddle in what you don't understand!" he roared.
»Känner du inte, att han luktar människa lång väg?  
"Can't you tell he smells of human a mile off?
Den där ska jag äta opp genast, annars spelar han oss något elakt spratt.»  
That one I'm going to eat up at once, or else he'll play us some nasty trick."

Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått litet tid på sig, och han hade i all hast rivit fram ur ränseln sina svavelstickor, som voro det enda försvarsmedel han ägde.  
He opened his jaws again, but by now the boy had gotten a little time, and in great haste had torn his sulfur matches out of his knapsack, which were the only means of defense he owned.
Han strök eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet på björnen.  
He struck a light against his leather breeches and thrust the burning match into the bear's open jaws.

Björnfar fnös till, när kan kände svavellukten, och därmed var det ute med lågan.  
Father bear snorted when he caught the smell of sulfur, and with that the flame was out.
Pojken stod färdig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte björnfar om anfallet.  
The boy stood ready with a new match, but, oddly enough, father bear did not repeat the attack.

»Kan du tända många sådana där små blåa rosor?» frågade björnfar.  
"Can you light many of those little blue roses?" asked father bear.

»Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på hela skogen,» svarade pojken, för han trodde, att han på det sättet skulle kunna skrämma björnen.  
"I can light so many that they could put an end to the whole forest," answered the boy, for he thought that in this way he might be able to frighten the bear.

»Kanske att du skulle kunna sätta eld på hus och gård också?» sade björnfar.  
"Perhaps you could set fire to house and farm too?" said father bear.

»Det vore ingen konst för mig, det,» skröt pojken och hoppades, att björnen skulle få respekt för honom.  
"That would be no trick at all for me," boasted the boy, hoping the bear would come to respect him for it.

»Det var bra, det,» sade björnfar.  
"That's good, that," said father bear.
»Då ska du få göra mig en tjänst.  
"Then you shall do me a service.
Nu är jag riktigt glad, att jag inte kom att äta opp dig.»  
Now I'm truly glad I didn't get around to eating you up."

Därmed tog björnfar helt försiktigt och varligt pojken mellan tänderna och började klättra upp ur hålan.  
With that father bear took the boy quite carefully and gently between his teeth and began climbing up out of the pit.
Det gick obegripligt lätt och ledigt för honom, fastän han var så stor och tung, och så snart han kom upp, började han springa inåt skogen.  
It went incomprehensibly easily and smoothly for him, big and heavy as he was, and as soon as he got up top, he set off running into the forest.
Det gick också med god fart.  
It went at a good pace too.
Det märktes, att björnfar var som skapad för att tränga fram i täta skogar.  
It was plain that father bear seemed made for pushing his way through thick forest.
Den tunga kroppen sköt genom snåren som en båt genom vattnet.  
His heavy body shot through the thickets like a boat through water.

Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket.  
Father bear tramped on until he came to a rise at the edge of the forest, from where he could see the great ironworks.
Där lade han sig ner, ställde pojken framför sig och höll fast honom med båda ramarna.  
There he lay down, set the boy in front of him, and held him fast with both paws.

»Titta nu ner på det här stora bullerverket!» sade han till pojken.  
"Now take a look down at this great noisy works!" he said to the boy.

Det stora järnverket reste sig med många höga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall.  
The great ironworks rose up with many tall, large buildings at the edge of a waterfall.
> Ironworks: «järnverket» — the definite form of «järnverk», 'ironworks' — is the chapter's title word. Sweden's iron industry, powered by mines like the one the boy just fell into, is the chapter's real subject.
Höga skorstenar sände ut svarta rökmoln, masugnarnas lågor flammade, och ur alla fönster och gluggar lyste ljus.  
Tall chimneys sent out black clouds of smoke, the blast furnaces' flames blazed, and light shone from every window and opening.
Därinne voro hammare och valsverk i gång, och de arbetade med sådan kraft, att luften genljöd av rassel och dån.  
Inside, the hammers and rolling mills were running, and they worked with such force that the air rang with clattering and roaring.
Runt omkring själva verkstadsbyggnaderna lågo ofantliga kolhus, stora slagghögar, packhus, brädstaplar och redskapsskjul.  
Around the workshop buildings themselves lay huge coal sheds, great slag heaps, packhouses, timber stacks, and tool sheds.
Ett stycke längre bort funnos långa rader av arbetarbostäder, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar.  
A little way further off were long rows of workers' dwellings, handsome villas, schoolhouses, assembly halls, and shops.
Men allt detta andra var stilla och tycktes sova.  
But all this other part was quiet and seemed to be asleep.
Pojken såg inte däråt, utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnaderna.  
The boy did not look that way, but thought only of gazing at the ironworks buildings.
Marken var svart omkring dem, himlen välvde sig skönt mörkblå över masugnslågorna, forsen strök förbi dem vitskummande, och själva stodo de och sände ut ljus och rök och eld och gnistor.  
The ground was black around them, the sky arched beautifully dark blue above the furnace flames, the rapids swept past them white with foam, and the buildings themselves stood sending out light and smoke and fire and sparks.
Det var den väldigaste syn han någonsin hade sett.  
It was the mightiest sight he had ever seen.

»Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld på ett sådant här stort verk också?» sade björnen.  
"You wouldn't want to claim you could set fire to a great works like this one too?" said the bear.

Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och han trodde, att det enda, som kunde rädda honom, skulle vara, att björnen fick höga tankar om hans makt och förmåga.  
The boy stood there pinned between the bear's paws, and he thought the only thing that could save him would be for the bear to form a high opinion of his power and ability.
»Det gör mig detsamma om det är stort eller litet,» sade han därför.  
"It makes no difference to me whether it's big or small," he said, therefore.
»Jag kan få det att brinna ner i alla fall.»  
"I can make it burn down all the same."

»Då ska jag säga dig något,» sade björnfar.  
"Then I'll tell you something," said father bear.
»Förfäderna mina har hållit till i de här trakterna, allt sedan det började att växa skog i landet, och jag har ärvt jaktmark och betesmark och iden och gömställen av dem och har bott här i god ro i all min tid.  
"My forefathers have kept to these parts ever since forest first began to grow in this land, and I have inherited hunting grounds and grazing grounds and dens and hiding places from them, and have lived here in good peace all my life.
> Particle verb «hålla till»: «hålla till» ('to keep to, to inhabit/frequent a place') is a particle verb: «hålla» plus «till» together mean something the base verb alone does not. The supine «hållit» combines with «till» to form the perfect: 'have kept to these parts'.
Till en början blev jag inte mycket störd av människorna.  
At first I was not much disturbed by the people.
De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta.  
They went about hacking at the mountain and picking up a bit of ore, and down here by the rapids they had a hammer forge and a smelting house.
Men hammaren bultade bara ett par gånger om dagen, och hyttan var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck.  
But the hammer only pounded a couple of times a day, and the furnace was not fired for more than a month or two at a stretch.
Det var inte mer, än jag kunde stå ut med.  
That was no more than I could put up with.
Men nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med samma fart både natt och dag, kan jag inte trivas mer.  
But now, in the last few years, since they have put up this noisy works, which runs at the same pace both night and day, I can no longer feel at home.
Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det så fullt med människor, att jag aldrig kan gå säker för dem.  
In the old days it was only an ironmaster and a couple of smiths who lived here, but now it is so full of people that I can never go about safe from them.
Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag funnit på bättre råd.»  
I thought I would be forced to move away from here, but now I have thought of a better plan."

Pojken undrade inom sig vad björnfar då hade hittat på, men han kom inte i tillfälle att fråga, för nu tog björnen honom på nytt mellan tänderna och lufsade utför backen med honom.  
The boy wondered to himself what father bear had thought up, but he did not get the chance to ask, for now the bear took him between his teeth again and shuffled off down the slope with him.
Pojken kunde ingenting se, men han förstod av det tilltagande bullret, att de närmade sig järnverket.  
The boy could see nothing, but he understood from the growing noise that they were nearing the ironworks.

Björnfar hade väl reda på järnbruket.  
Father bear knew the ironworks well enough.
Han hade gått omkring där många mörka nätter, gett akt på vad som tilldrog sig därinne och undrat om det aldrig skulle bli något uppehåll i arbetet.  
He had gone about there many a dark night, taking note of what went on inside and wondering whether the work would ever come to a stop.
Han hade prövat murarna med ramen och önskat, att han hade varit så stark, att han hade kunnat fälla hela byggnaden till marken med ett enda slag.  
He had tested the walls with his paw and wished he had been strong enough to bring the whole building down to the ground with a single blow.

Han var inte lätt skönjbar mot den svarta marken, och när han därtill höll sig i skuggan under väggarna, så var det inte mycken fara för att han skulle bli upptäckt.  
He was not easy to make out against the black ground, and when he also kept to the shadow beneath the walls, there was not much danger of his being discovered.
Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstäderna och klättrade upp på en slagghög.  
Now he walked without fear among the workshops and climbed up onto a slag heap.
Här ställde han sig upprätt, tog pojken mellan framlabbarna och sträckte upp dem.  
Here he stood himself upright, took the boy between his forepaws, and stretched them up.
»Försök om du kan se in i huset!» sade han.  
"See if you can look in through the building!" he said.

Inne i järnverket höllo de på med bessemerblåsning.  
Inside the ironworks they were in the middle of a Bessemer blow.
> The Bessemer process: «bessemerblåsning» refers to the Bessemer process, a 19th-century method of blowing air through molten iron to burn off impurities and make steel — cutting-edge industrial technology for Lagerlöf's 1906 Sweden.
I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket och var fylld med smält järn, pressade de in en stark luftström.  
Into a great black round vessel, which hung up under the roof and was filled with molten iron, they were forcing a powerful stream of air.
Och när luften med ett förfärligt dån trängde in i järnmassan, sprutade stora svärmar av gnistor upp ur denna.  
And when the air, with a terrible roar, forced its way into the mass of iron, great swarms of sparks shot up out of it.
Gnistorna kommo i kvastar, i knippen, i långa klasar; de voro i många färger, voro stora och små, foro mot ena väggen och stänkte ut över hela det stora rummet.  
The sparks came in sheaves, in bunches, in long clusters; they were of many colors, big and small, flew toward one wall, and scattered out across the whole great room.
Björnfar lät pojken se på det granna skådespelet, ända tills blåsningen var slut och det röda, flytande, skönt lysande stålet hälldes ur den runda kulan ner i ett par pytsar.  
Father bear let the boy watch the splendid spectacle, right until the blow was finished and the red, liquid, beautifully glowing steel was poured out of the round vessel down into a pair of ladles.
Pojken tyckte, att det han såg var så ståtligt, att han blev rent betagen och nästan glömde bort, att han hölls fången mellan ett par björnramar.  
The boy thought what he saw was so splendid that he was quite entranced and almost forgot he was being held captive between a pair of bear paws.

Björnfar lät pojken se in också i valsverket.  
Father bear let the boy look in at the rolling mill too.
Där hämtade en arbetare ett kort och tjockt och vitglödande järnstycke ut ur en ugnsöppning och stoppade in det under en vals.  
There a worker fetched a short, thick, white-hot piece of iron out of a furnace opening and thrust it in under a roller.
När järnstycket kom fram under valsen, var det sammanpressat och utdraget.  
When the piece of iron came out from under the roller, it was pressed flat and drawn out.
Genast tog en annan arbetare fatt på det och stoppade in det under en trängre vals, som gjorde det än längre och smalare.  
At once another worker took hold of it and thrust it in under a narrower roller, which made it even longer and thinner.
Så fördes det från vals till vals, tänjdes och trängdes, och till sist ringlade det som en många meter lång, rödglänsande tråd bort över golvet.  
So it was carried from roller to roller, stretched and squeezed, until at last it coiled away over the floor as a red-glowing wire many meters long.
Men medan det första järnstycket höll på att pressas ut, hade ett nytt blivit hämtat från ugnen och lagt under valsarna, och när detta var ett stycke på väg, hämtades ett tredje.  
But while the first piece of iron was still being pressed out, a new one had been fetched from the furnace and laid under the rollers, and when that one was some way along, a third was fetched.
Oupphörligen slingrade sig nya röda trådar bort över golvet som fräsande ormar.  
Unceasingly, new red wires wound their way over the floor like hissing snakes.
Pojken tyckte, att det var grant att se järnet, men än präktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glödande ormarna med sina tänger och tvingade dem in under valsarna.  
The boy thought it was fine to watch the iron, but even finer was it to watch the workers, who nimbly and deftly seized the glowing snakes with their tongs and forced them in under the rollers.
Det var som en lek för dem att handskas med det fräsande järnet.  
It was like a game for them, handling the hissing iron.
»Jag får säga, att det här är riktigt karlgöra,» sade pojken för sig själv.  
"I must say, this is real man's work," said the boy to himself.
> "Man's work": «karlgöra» is a compound of «karl» ('man, fellow') and «göra» ('doing/work'): an idiomatic way of saying 'real man's work', i.e. properly demanding, admirable labor.

Björnen lät honom också se in i hyttan och i stångjärnssmedjan, och pojken blev allt mer och mer förundrad, när han såg hur smederna hanterade eld och järn.  
The bear let him look in at the smelting house and the bar-iron forge too, and the boy grew more and more astonished as he watched how the smiths handled fire and iron.
»De här människorna har ingen rädsla för värme och lågor,» tänkte han.  
"These people have no fear of heat and flame," he thought.
Sotiga och svarta voro de också.  
Sooty and black they were too.
Han tyckte, att de voro som ett slags eldfolk.  
He thought they were like a kind of fire-folk.
Det var därför, som de kunde böja och forma järnet, hur de behagade.  
That was why they could bend and shape the iron however they pleased.
Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sådan makt.  
He could not believe it was ordinary folk who had such power.

»Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt,» sade björnfar och lade sig ner på marken.  
"That's how they keep on, day after day, night after night," said father bear, and lay down on the ground.
»Du kan förstå, att man blir led vid sådant.  
"You can understand that one grows sick of such a thing.
Det är då bra väl, att jag nu kan få slut på det.»  
It's a good thing, then, that I can now put an end to it."

»Jaså, det kan ni?» sade pojken.  
"Oh, so you can?" said the boy.
»Hur ska ni då bära er åt?»  
"How do you mean to go about it, then?"

»Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här byggnaderna,» sade björnfar.  
"Well, I thought you would set fire to these buildings," said father bear.
»På det sättet finge jag fred för det ständiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten.»  
"That way I would get peace from this constant work and could go on living in my home country."

Pojken blev kall som en is över hela kroppen.  
The boy turned as cold as ice all over.
Jaså, det var för detta, som björnfar hade burit dit honom.  
So that was why father bear had carried him there.

»Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, att du ska få behålla livet,» sade björnfar.  
"If you set fire to the noisy works, I promise you that you shall keep your life," said father bear.
»Men om du inte gör, som jag vill, så ska det snart vara ute med dig.»  
"But if you don't do as I want, it will soon be all over for you."

De stora verkstäderna voro uppförda av tegel, och pojken tänkte för sig själv, att björnfar kunde befalla, så mycket han ville, det var ändå omöjligt att lyda honom.  
The great workshops were built of brick, and the boy thought to himself that father bear could order all he liked, it was impossible to obey him all the same.
Men strax därpå såg han, att det kanske inte skulle vara så omöjligt.  
But just after that he saw it might not be so impossible after all.
Tätt bredvid honom låg en hög med halm och hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid spånhögen fanns en brädstapel, och brädstapeln stötte nära nog intill det stora kolhuset.  
Close beside him lay a heap of straw and wood shavings, which he could easily set fire to; beside the shaving heap was a timber stack, and the timber stack reached almost right up against the great coal shed.
> Wood shavings: «hyvelspån» — shavings planed off wood with a «hyvel» (a plane) — is common industrial/carpentry vocabulary; highly flammable, which is exactly why the bear has led the boy here.
Men kolhuset nådde fram till verkstäderna, och om det råkade i brand, skulle elden snart flyga över till järnverkets tak.  
But the coal shed reached up to the workshops, and if it caught fire, the flames would soon leap across to the ironworks' roof.
Allt brännbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle rämna av hettan och maskinerna förstöras.  
Everything flammable there was would catch fire, the walls would crack from the heat, and the machines would be destroyed.

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.  
"Well, will you, or won't you?" said father bear.

Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste också, att då skulle björnramarna, som höllo om honom, krama ihjäl honom med ett enda tag.  
The boy knew he ought to answer at once that he would not, but he also knew that then the bear paws holding him would crush the life out of him with a single squeeze.
»Jag får allt lov att betänka mig litet,» sade han fördenskull.  
"I'll just have to think it over a little," he said, for that reason.

»Nåja, det kan du få,» sade björnfar, »men jag ska säga dig, att det är just järnet, som har gett människorna ett sådant övertag över oss björnar, att jag också fördenskull gärna vill få slut på arbetet här.»  
"Well, all right, you may," said father bear, "but I'll tell you, it is precisely iron that has given people such an advantage over us bears, that I too, for that very reason, would gladly see an end put to the work here."

Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut något sätt att komma undan, men han var så ängslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han började i stället tänka på vilken god hjälp människorna hade av järnet.  
The boy thought he would use the reprieve to think up some way of getting away, but he was so anxious that he could not steer his thoughts where he wanted, and instead he began thinking about what great help people had from iron.
De behövde ju järn till allting.  
They needed iron for everything, after all.
Järn var det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade säden, i kniven, som kunde brukas till allt möjligt.  
There was iron in the plow that turned the field, in the axe that built the house, in the scythe that reaped the grain, in the knife that could be used for all manner of things.
> Old farm and craft tools: «plogen» (the plow), «lien» (the scythe), and «kniven» (the knife) are basic agricultural and household tools, each named here in its definite form to build the long catalogue of everyday things made of iron.
Järn var det i betslet, som styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som höllo ihop möblerna, i plåten, som täckte taket.  
There was iron in the bit that guided the horse, in the lock that shut the door, in the nails that held the furniture together, in the sheet metal that covered the roof.
Bössan, som hade utrotat vilddjuren, var av järn och likaså hackan, som hade brutit upp gruvan.  
The gun that had wiped out the wild beasts was made of iron, and so was the pick that had broken open the mine.
Järn klädde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde rocken, saxen, som klippte fåren, grytan, som kokade maten.  
Iron plated the warships he had seen at Karlskrona, on iron rails the locomotives rolled across the country, of iron was the needle that sewed the coat, the shears that sheared the sheep, the pot that cooked the food.
Stort som smått, allt, som var nyttigt och oumbärligt, var av järn.  
Great or small, everything that was useful and indispensable was made of iron.
Björnfar hade nog rätt i att det var järnet, som hade gett människorna deras övermakt över björnarna.  
Father bear was probably right that it was iron which had given people their mastery over the bears.

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.  
"Well, will you, or won't you?" said father bear.

Pojken spratt upp ur sina tankar.  
The boy started up out of his thoughts.
Här stod han och tänkte på alldeles onödiga saker och hade ännu inte funnit ut något sätt att rädda sig.  
Here he stood thinking about perfectly unnecessary things, and had not yet found any way to save himself.
»Ni får inte vara så otålig,» sade han.  
"You mustn't be so impatient," he said.
»Detta är en viktig sak för mig, och jag får lov att ha tid att betänka mig.»  
"This is an important matter for me, and I must be allowed time to think it over."

»Nå, betänk dig då än en stund!» sade björnfar.  
"Well, think it over a while longer then!" said father bear.
»Men jag vill säga dig, att det är järnets skull, att människorna har blivit så mycket klokare än vi björnar, och bara därför ville jag gärna få slut på arbetet här.»  
"But I will tell you, it is because of iron that people have become so much cleverer than us bears, and for that reason alone I should be glad to see an end to the work here."

När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han använda det för att tänka ut en räddningsplan.  
When the boy had gotten the new reprieve, he wanted to use it to think up a plan of rescue.
Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de började åter syssla med järnet.  
But his thoughts went their own way that night, and they took up again with iron.
Han tyckte sig så småningom begripa vad människor hade måst tänka och fundera, innan de hade hittat på hur de skulle smälta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder stå lutade över ässjan och grubbla över hur de rätt skulle hantera det.  
He seemed gradually to grasp what people must have had to think and ponder before they figured out how to smelt it out of the ore, and he seemed to see old blackened smiths standing bent over the forge, brooding over how best to handle it.
Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över järnet, som förståndet hade kommit i växt hos människorna, tills de äntligen hade hunnit så långt, att de kunde bygga sådana här stora verk.  
It was perhaps because they had brooded so much over iron that understanding had grown in people, until at last they had come far enough to build works as great as this one.
Det var säkert så, att människorna hade järnet att tacka för mer, än de själva visste.  
It was certainly true that people had iron to thank for more than they themselves knew.

»Nå, hur går det?» sade björnfar.  
"Well, how's it going?" said father bear.
»Vill du, eller vill du inte?»  
"Will you, or won't you?"

Pojken ryckte till.  
The boy gave a start.
Här stod han och tänkte onödiga tankar och visste ännu inte hur han skulle bära sig åt för att komma undan.  
Here he stood thinking useless thoughts, and still did not know how he should manage to get away.
»Det är inte så lätt att välja, som ni tror,» sade han.  
"It's not so easy to choose as you think," he said.
»Ni får lov att ge mig betänketid.»  
"You must allow me more time to think."

»Än en stund kan jag vänta på dig,» sade björnfar.  
"A while longer I can wait for you," said father bear.
»Men sedan får du inte längre anstånd.  
"But after that you'll get no further delay.
Du ska veta, att det är järnets fel, att människorna kan leva här i björnmarken, och då kan du nog förstå, att jag vill ha slut på arbetet här.»  
You should know it is iron's fault that people can live here in bear country, and so you can well understand that I want an end to the work here."

Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka ut någon räddning, men så ängslig och förvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de började nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flög fram över Bergslagerna.  
The boy meant to use this last reprieve to think out some rescue, but anxious and confused as he was, his thoughts went their own way, and they now began to dwell on all he had seen while flying over the Bergslagen country.
Nog var det bra märkvärdigt, att det fanns så mycket liv och rörelse, så mycket arbete borta i vildmarken.  
It was certainly remarkable that there was so much life and activity, so much work, out there in the wilderness.
Tänk så fattigt och öde här skulle ha varit, om det inte hade funnits järn!  
Just think how poor and desolate it would have been here, if there had been no iron!
> Conditional perfect in an exclamation: «skulle ha varit» ('would have been') is the conditional perfect, used here in an exclamatory wish/reflection about an unreal past — how desolate the land would have been, if iron had never existed.
Han tänkte på den här verkstaden, som hade gett arbete åt så många, allt sedan den hade börjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig så många hus, fulla av människor, och som hade dragit till sig järnvägar och telegraftrådar, och som sände ut...  
He thought about this works, which had given work to so many ever since it began to be built, and which had now gathered around itself so many houses full of people, and which had drawn to itself railways and telegraph wires, and which sent out...

»Nå, hur går det?» sade björnen.  
"Well, how's it going?" said the bear.
»Vill du, eller vill du inte?»  
"Will you, or won't you?"

Pojken strök sig med handen över pannan.  
The boy passed his hand over his forehead.
Ingen räddning hade han tänkt ut, men så mycket visste han, att han inte ville göra något mot järnet, som var en så god hjälp för rik och fattig, och som gav bröd åt så många människor i detta land.  
He had thought out no rescue, but this much he knew: that he did not want to do anything against iron, which was such a good help to rich and poor alike, and which gave bread to so many people in this land.

»Jag vill inte,» sade han.  
"I won't," he said.

Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna utan att säga något.  
Father bear squeezed him a little harder between his paws without saying anything.

»Ni ska inte kunna få mig till att förstöra ett järnverk,» sade pojken.  
"You shall not be able to get me to destroy an ironworks," said the boy.
»För järnet är till så stor välsignelse, att det inte går an att förgripa sig på det.»  
"For iron is such a great blessing that one cannot go about laying hands on it."

»Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva länge?» sade björnen.  
"Then I suppose you don't expect to live much longer either?" said the bear.

»Nej, det väntar jag inte,» sade pojken och såg björnfar rakt in i ögonen.  
"No, I don't expect that," said the boy, looking father bear straight in the eyes.

Björnfar klämde till än hårdare med ramarna.  
Father bear squeezed still harder with his paws.
Det gjorde så ont, att pojken fick tårarna i ögonen, men han var tyst och sade ingenting.  
It hurt so much that the boy's eyes filled with tears, but he was silent and said nothing.

»Ja, då så!» sade björnfar och höjde den ena ramen långsamt, för han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.  
"Well, so be it then!" said father bear, and raised one paw slowly, for he hoped right to the last that the boy would give in.

I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bredvid dem, och han såg en blank bössmynning blänka på ett par stegs avstånd.  
Just then the boy heard something click close beside them, and he saw a shiny gun barrel gleaming a few steps away.
Både han och björnfar hade varit så upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en människa hade smugit sig tätt inpå dem.  
Both he and father bear had been so taken up with their own affair that they had not noticed a person creeping right up close to them.

»Björnfar!» skrek pojken.  
"Father bear!" screamed the boy.
»Hör ni inte, att det knäpper i en bösshane?  
"Don't you hear a gun hammer clicking?
Spring!  
Run!
Annars blir ni skjuten.»  
Or else you'll be shot."

Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta pojken med sig.  
Father bear was in a great hurry, but still took time to bring the boy along with him.
Ett par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt undan.  
A couple of shots cracked out as he dashed off, and the bullets whined about his ears, but he got away safely.

Där pojken hängde utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade varit så dum som i natt.  
Hanging there outside the bear's jaws, the boy thought he had probably never been so foolish as this night.
Om han bara hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv hade kommit lös.  
If only he had kept quiet, the bear would have been shot, and he himself would have gotten free.
Men han hade blivit så van att hjälpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för.  
But he had grown so used to helping the animals that he did it entirely without thinking.

När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, stannade han och satte ner pojken på marken.  
When father bear had gone some way into the forest, he stopped and set the boy down on the ground.
»Tack ska du ha, pyssling!» sade han.  
"You have my thanks, little fellow!" he said.
> Little fellow, imp: «pyssling» is an old folkloric word for a tiny being or house-spirit, used affectionately here for the diminished, elf-sized boy — the same register as «Tummetott» ('Thumbietot'), his nickname throughout the book.
»De där kulorna skulle nog ha träffat bättre, om inte du hade varit.  
"Those bullets would surely have found their mark better, if not for you.
Och nu vill jag göra dig en tjänst igen.  
And now I want to do you a service in return.
Om du skulle råka ut för en björn någon mer gång, så säg bara till honom detta, som jag nu viskar till dig, så rör han dig inte!»  
If you should ever run into a bear again, just tell him this, which I'm now going to whisper to you, and he won't touch you!"

Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och skyndade sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar och jägare förföljde honom.  
Then father bear whispered a couple of words in the boy's ear and hurried on, for he thought he heard dogs and hunters in pursuit of him.

Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadad, och kunde knappt själv förstå hur detta var möjligt.  
But the boy stood there alone in the forest, free and unhurt, and could hardly believe himself how this was possible.

Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvällen, spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott.  
The wild geese had flown back and forth the whole evening, scanning and calling, but had not been able to find Thumbietot.
De höllo på att söka, länge efter sedan solen hade gått ner, och när det till sist hade blivit så mörkt, att de måste ställa sig att sova, voro de mycket missmodiga.  
They kept on searching long after the sun had gone down, and when at last it had grown so dark that they had to settle down to sleep, they were very downhearted.
Det var inte en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjäl sig i fallet och nu låg död nere på skogsbottnen, där de inte kunde se honom.  
There was not one of them who did not believe that the boy had been killed in the fall and now lay dead down on the forest floor, where they could not see him.

Men nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen och väckte vildgässen, låg pojken som vanligt och sov mittibland dem, och han kunde inte låta bli att skratta, när han vaknade och hörde hur de skreko och kacklade i sin förvåning.  
But the next morning, when the sun came up over the mountains and woke the wild geese, the boy lay as usual sleeping in the midst of them, and he could not help laughing when he woke and heard them shrieking and cackling in their astonishment.

De voro så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, att de inte ville fara bort på bete, förrän han hade talat om hela sin historia.  
They were so eager to find out what had happened to him that they refused to go off to graze until he had told the whole story.
Pojken berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsätta.  
The boy related the whole bear adventure quickly and eagerly, but after that he did not seem to want to go on.
»Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl redan,» sade han.  
"How I got back to you, you must know already," he said.
— »Nej, vi vet ingenting.  
— "No, we know nothing.
Vi trodde, att du hade slagit ihjäl dig.»  
We thought you had killed yourself."
— »Det var besynnerligt,» sade pojken.  
— "That's strange," said the boy.
»Jo, när björnfar gick ifrån mig, klättrade jag opp i en gran och somnade in.  
"Well, when father bear left me, I climbed up into a spruce and fell asleep.
> Chained preterite narration: Two simple preterites («klättrade», 'climbed'; «somnade», 'fell asleep') strung together with «och» narrate one action right after another — the plain, forward-moving storytelling preterite typical of the book's folk-tale style.
Men i första gryningen vaknade jag vid att en örn kom susande över mig, tog mig i sina klor och förde bort mig.  
But at first light I woke to find an eagle come swooping over me, seize me in its claws, and carry me off.
Jag tänkte förstås, att nu var det ute med mig.  
I thought, of course, that now it was all over for me.
Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vägen hit till er och kastade ner mig mittibland er.»  
But he did nothing to me, just flew straight here to you and dropped me down right among you."

»Sade han inte vad han var för en?» frågade den store vite.  
"Didn't he tell you what he was?" asked the big white one.

»Han var borta, innan jag hann säga tack en gång.  
"He was gone before I even had time to say thank you.
Jag trodde, att mor Akka hade skickat honom för att hämta mig.»  
I thought mother Akka had sent him to fetch me."

»Det var märkvärdigt, det här,» sade den vita gåskarlen.  
"This is a strange business," said the white gander.
»Är du säker på att det var en örn?»  
"Are you sure it was an eagle?"

»Inte har jag nånsin förut sett en örn,» sade pojken.  
"Well, I've never seen an eagle before," said the boy.
»Men han var så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn.»  
"But he was so big that I can't give him any lesser name."

Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra vad de menade om detta.  
Morten Goosey-Gander turned to the wild geese to hear what they thought about this.
Men de stodo och tittade uppåt luften och sågo ut, som om de tänkte på helt andra saker.  
But they stood looking up into the air and looked as though they were thinking about entirely different things.

»Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag,» sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.  
"We really mustn't quite forget to eat breakfast today," said Akka, and quickly lifted her wings to fly.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.