# The Wonderful Adventures of Nils, The Dal River

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch29. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch29.json.


Denna dag fick Nils Holgersson se södra Dalarna.  
This day Nils Holgersson got to see southern Dalarna.
> A Swedish landskap: «Dalarna» is one of Sweden's historic «landskap» (provinces) — forested, rural, famous for its folk crafts, red cottages, and mining past. This chapter turns Nils's flight south of it into a running geography lesson: real rivers, mountains, and mines named one by one.
Vildgässens flykt gick över Grängesbergs väldiga gruvfält, över de stora anläggningarna vid Ludvika, över Ulvshyttans järnverk och Grängshammars gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slätter och Dalälven.  
The wild geese's flight passed over Grängesberg's immense mining fields, over the great works at Ludvika, over the Ulvshyttan ironworks and Grängshammar's old, abandoned forge, on to the plains of Stora Tuna and the Dalälven.
> «bruk» — an ironworks: «bruk» names a works or forge, usually a small industrial settlement built around iron- or timber-processing — a fixture of Sweden's «Bergslagen» mining belt, which Nils has been flying over for several chapters.
I början av färden, när pojken såg bruksskorstenarna sticka upp bakom varje ås, tyckte han, att allt var sig likt som i Västmanland, men när han kom fram till den stora älven, fick han något nytt att se på.  
At the start of the journey, when the boy saw the works' chimneys poking up behind every ridge, he thought that everything looked just as it had in Västmanland, but when he came to the great river, he had something new to look at.
Det var den första riktiga flod, som pojken hade sett, och han häpnade, när han såg denna stora, breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.  
It was the first real river the boy had ever seen, and he marveled when he saw this great, broad mass of water come gliding through the countryside.

När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de och foro mot nordväst utmed älven, som om de ville bruka den till vägvisare.  
When the wild geese had reached the timber-float bridge at Torsång, they turned and flew northwest along the river, as if they meant to use it as their guide.
> «flottbro» — a timber-float bridge: A «flottbro» is a low bridge built so that floated logs («flottad», 'rafted downriver') can pass beneath or through it — a fixture of Dalarna's logging economy, and exactly the kind of bridge the ice keeps tearing away later in this chapter.
Pojken satt och såg ner på stränderna, som voro alldeles översållade med byggnader långa sträckor framåt.  
The boy sat and looked down at the banks, which were quite covered with buildings for long stretches ahead.
> Archaic plural agreement: «voro» is the archaic plural preterite of «vara» ('to be'); modern Swedish uses «var» regardless of number. Lagerlöf's 1906 prose still gives plural subjects their own verb form — watch for «sutto», «kommo», «foro», and «slogo» in the sentences ahead.
Han såg de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva.  
He saw the great falls at Domnarvet and Kvarnsveden, and the great works that they had to drive.
Han såg flottbroarna, som vilade på älven, färjorna, som den hade att bära, timmerstockarna, som den rullade framåt, järnvägarna, som följde den och korsade den, och han började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten detta var.  
He saw the timber bridges that rested on the river, the ferries it had to carry, the logs it rolled onward, the railways that followed it and crossed it, and he began to grasp, just a little, what a great and remarkable body of water this was.

Älven gjorde en lång bukt mot norr.  
The river made a long bend toward the north.
Uppe i kröken var det ödsligt och folktomt, och vildgässen slogo ner på en äng för att beta.  
Up in the bend it was desolate and empty of people, and the wild geese settled down on a meadow to graze.
Pojken sprang ifrån dem fram till älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred fåra djupt under honom.  
The boy ran off from them to the riverbank, so that he could look down at the river, which flowed in a broad channel deep below him.
Helt nära gick en landsväg fram till älven, och de resande färdades över denna på en färja.  
Close by, a country road ran down to the river, and travelers crossed it there on a ferry.
Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom.  
This was new to the boy, and he enjoyed watching it, but all at once a terrible weariness came over him.
»Jag är tvungen att sova en stund.  
"I have to sleep a while.
Jag har ju knappt fått en blund i mina ögon i natt,» tänkte han, kröp ner i en tät tuva, gömde sig, så gott han kunde, under gräs och strå och somnade.  
I've hardly had a wink of sleep all night," he thought, crept down into a thick tuft of grass, hid himself as best he could under grass and straw, and fell asleep.
> "a wink of sleep": «fått en blund i ögonen» is an idiom meaning 'to get a wink of sleep'; «en blund» alone is just a brief closing of the eyes. The travelers use the same phrase later about the flood-night at Domnarvet.

Han vaknade av att människor sutto och språkade bredvid honom.  
He woke because people were sitting and talking beside him.
> More archaic plural verbs: «sutto» is the old plural preterite of «satt» ('sat'); modern Swedish writes «satt» no matter the number. This 1906 text keeps the older agreement throughout its dialogue frame.
De voro landsvägsresande, som inte kunde färjas över älven, därför att stora isstycken kommo flytande utför den och hindrade färjan.  
They were travelers on the road who could not be ferried across the river, because great chunks of ice came floating down it and were blocking the ferry.
Medan de väntade, hade de gått upp på vallen och sutto där och talade om hur svårt de hade det med älven.  
While they waited, they had climbed up onto the embankment and sat there talking about how hard a time they had with the river.

»Jag undrar om det ska bli sådan översvämning i år som i fjol,» sade en bonde.  
"I wonder if there'll be as bad a flood this year as last," said a farmer.
»Då gick älven lika högt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela vår flottbro rev den med sig.»  
"That time the river rose as high as the telephone poles back home, and it tore our whole timber-float bridge away with it."

»I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår socken,» sade en annan, »men året förut tog den ifrån mig en full hölada.»  
"Last year it didn't do all that much damage in our parish," said another, "but the year before it took a whole haybarn from me."

»Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet,» inföll en järnvägsarbetare.  
"I'll never forget that night it went storming against the great bridge at Domnarvet," broke in a railway worker.
»Ingen på hela bruket kunde få en blund i ögonen.»  
"No one in the whole works got a wink of sleep."

»Ja, nog är älven en svår förstörare,» sade en stor, ståtlig karl, »men när jag hör, att ni sitter så här och talar illa om den, kan jag inte låta bli att tänka på prosten därhemma.  
"Yes, the river is certainly a terrible destroyer," said a big, stately fellow, "but when I hear you all sitting here talking ill of it like this, I can't help thinking of the parson back home.
Det var gille i prostgården, och folk satt och klagade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten liksom upprörd och sade, att han ville berätta en historia för oss.  
There was a party at the parsonage, and people sat complaining about the river, just as you're doing now, but then the parson got quite worked up and said he wanted to tell us a story.
Och när han hade slutat, var det ingen, som kunde säga ett ont ord om Dalälven, och jag undrar om det inte skulle ha gått så med er också, om ni hade varit med.»  
And when he had finished, there wasn't one of us who could say a bad word about the Dalälven, and I wonder if it wouldn't have gone the same way with you too, if you had been there."

När de väntande hörde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om älven, och bonden talade då om historien, så gott som han kom ihåg den.  
When those waiting heard this, they all wanted to know what the parson had said about the river, and the farmer then told the story, as well as he could remember it.

»Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen.  
"There was a mountain lake up by the Norwegian border.
Därifrån flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början.  
Out of it flowed a stream that was swift and eager from the very start.
Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att det såg ut att kunna bli något duktigt av den.  
Small as it was, it was called Storån, because it looked as though it might come to something worthwhile.
> «å» vs «älv»: «å» is a modest stream or brook; «älv» is a proper river. «Storån» ('the Great Brook') is literally still the lesser word — the whole legend is its long climb to earn the name «älv».

När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den.  
When it had only just come out of the lake and cast a glance around to see which way it ought to steer its course, the sight that met it was anything but encouraging.
Åt höger, åt vänster och rätt fram fanns det ingenting annat än skogsåsar, som så småningom övergick till nakna fjäll, och nakna fjäll, som så småningom reste opp sig till höga bergstoppar.  
To the right, to the left, and straight ahead there was nothing but wooded ridges, which gradually gave way to bare mountains, and bare mountains, which gradually rose up into high peaks.
> «fjäll» — treeless mountain: «fjäll» denotes a mountain above the tree line, as distinct from «berg» (any mountain or hill). Dalarna's western «fjäll» country, up by the Norwegian border, is where this legend's rivers are born.

Storån kastade blickarna åt väster.  
Storån turned its gaze to the west.
Där hade den Långfjället med Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvätteshågna.  
There it had Långfjället with Djupgravstöten, Barfröhågna, and Storvätteshågna.
Den såg åt norr.  
It looked to the north.
Där hade den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan.  
There it had Näsfjäll; to the east stood Nipfjället, and to the south, Städjan.
Den funderade nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön.  
It did wonder whether it might not be best simply to go back down into the lake.
Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av.  
But then it thought all the same that it ought at least to make an attempt to find its own way to the sea, and so it set off.
> «ge sig av» — to set off: «ge sig av» is a reflexive particle verb meaning 'to set off, to depart'; the «sig» is required even though nothing is literally being given away.

Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för den att bana sig en väg genom obygden.  
It's easy to understand that it was hard work for it to cut itself a path through the wilderness.
Skog stod i vägen för den, om inte annat.  
Forest stood in its way, if nothing else did.
Det var att rycka omkull tall efter tall för att få fritt lopp.  
It meant tearing down pine after pine to win a clear passage.
Den var mäktigast och starkast om våren, när först hemfloden kom och fyllde den med snövatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med vatten från fjällen.  
It was mightiest and strongest in spring, when first the home-flood came and filled it with snowmelt from the neighboring forests, and then the mountain-flood came with water from the peaks.
Då passade den på och gick framåt med stor kraft, röjde undan sten och jord och grävde sig igenom sandåsar.  
Then it seized its chance and pushed forward with great force, clearing away stone and soil and digging its way through sand ridges.
Och om hösten kunde den likaledes göra ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter höstregnen.  
And in autumn too it could likewise do a good day's work, once it had risen after the autumn rains.

En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig väg, fick den höra ett brusande och ett porlande till höger om sig långt borta i skogen.  
One fine day, while Storån was busy cutting its way as usual, it heard a roaring and a babbling off to its right, far away in the forest.
Den började lyssna så ivrigt, att den nästan stod stilla.  
It began to listen so eagerly that it very nearly stood still.
’Vad i all världen kan det där vara?’ sade den.  
"Whatever in the world can that be?" it said.
Skogen, som stod runt omkring, kunde inte låta bli att göra sig lustig över ån.  
The forest, standing all around, could not help making fun of the brook.
’Du tror visst, att du är ensam i världen, du,’ sade den.  
"You must think you're alone in the world, you," it said.
’Men det ska jag säga dig, att den, som du hör brusa, är ingen annan än Grövelån ifrån Grövelsjön.  
"But I'll tell you this: the one you hear roaring is none other than Grövelån, from Grövelsjön.
Just nu har den grävt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika så snart som du.’  
It has just now dug its way through a lovely valley, and it's likely to reach the sea just as soon as you."

Men Storån hade sitt lynne för sig, och när den hörde detta, sade den till skogen utan att betänka sig ett ögonblick: ’Den där Grövelån är nog bara en stackare, som inte kan hjälpa sig själv.  
But Storån had a temper all its own, and when it heard this, it said to the forest without pausing to think for a moment: "That Grövelån is surely just a poor wretch who can't help itself.
> Reflexive «sig»: «betänka sig» ('to stop and think') is reflexive — Swedish routinely adds «sig» to verbs of hesitating, pausing, or turning inward that English states without any pronoun at all.
Säg du till den, att Storån från Vånsjön är på väg till havet, och att jag ska ta mig an den och hjälpa den dit, ifall den vill slå följe med mig!’  
Tell it that Storån from Vånsjön is on its way to the sea, and that I will take it under my care and help it get there, if it wants to fall in with me!"

’Du är en morsk en, du, så liten du är,’ sade skogen.  
"You're a bold one, you are, small as you are," said the forest.
’Nog ska jag framföra hälsningen, fast inte tror jag, att Grövelån blir nöjd med den.’  
"I'll pass along the greeting, all right, though I don't think Grövelån will be pleased with it."

Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grövelån och sade, att den hade haft det så svårt, att den var glad att få hjälp och skulle komma och förena sig med Storån, så snart den nånsin kunde.  
But the next day the forest stood there and brought greetings from Grövelån, and said that it had had such a hard time that it was glad of the help, and would come and join with Storån as soon as ever it could.

Efter detta gick det förstås fortare framåt för Storån, och om en tid hade den kommit så långt, att den fick syn på en smal, vacker sjö, som låg och speglade Idreberget och Städjan.  
After this, things naturally went faster for Storån, and in time it had come so far that it caught sight of a narrow, lovely lake that lay mirroring Idreberget and Städjan.

’Vad är detta för slag?’ sade den, och återigen höll den på att stanna av förvåning.  
"What sort of thing is this?" it said, and once again it very nearly stopped short in astonishment.
’Jag kan väl aldrig ha farit så galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vånsjön?’  
"Surely I can't have gone so badly astray that I've come back to Vånsjön?"

Men skogen, som fanns till hands överallt på den tiden, svarade genast: ’Ånej, inte har du kommit tillbaka till Vånsjön.  
But the forest, which in those days was on hand everywhere, answered at once: "Oh no, you haven't come back to Vånsjön.
Det här är Idresjön, som har blivit fylld med vatten av Sörälven.  
This is Idresjön, which has been filled with water by Sörälven.
Det är en duktig älv.  
That's a fine, capable river.
Nu har den just blivit färdig med sjön och håller på att skaffa sig avlopp ur den.’  
It's only just now finished with the lake, and is busy making itself an outlet from it."

När Storån hörde detta, sade den genast till skogen: ’Du, som når fram överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att Storån från Vånsjön är kommen.  
When Storån heard this, it said at once to the forest: "You, who reach everywhere, may as well greet Sörälven for me, and say that Storån from Vånsjön has arrived.
Om den låter mig gå fram genom sjön, så ska jag till gengäld ta älven med mig ner till havet, och den ska inte mer behöva ha något bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.’  
If it lets me pass through the lake, then in return I'll take the river along with me down to the sea, and it need never again worry about how it's to get there — I'll see to that."

’Nog kan jag tala om ditt förslag,’ sade skogen, ’men inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.’  
"I can certainly pass along your proposal," said the forest, "but I don't think Sörälven will agree to it, for it is just as mighty as you are."

Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.  
But the next day the forest reported that Sörälven too had grown weary of cutting its own path alone, and that it was ready to join with Storån.

Ån gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut.  
The brook now ran straight through the lake, and then went back to struggling with forest and mountain just as before.
Det gick till en tid, men rätt som det var, råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde finna.  
This went on for a while, but just as things stood, it ran into a mountain valley so closed in that it could find no way out.
Storån låg och brusade av ilska, och när skogen hörde hur rasande den var, frågade den: ’Är det nu slut med dig i alla fall?’  
Storån lay roaring with rage, and when the forest heard how furious it was, it asked: "Is this the end of you, then, after all?"

’Inte är det slut med mig,’ sade Storån.  
"It is not the end of me," said Storån.
’Jag bara håller på med ett storverk.  
"I am only busy with a great work.
Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.’  
I'm going to make a lake, I too, just as Sörälven did."

Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars arbete.  
So it began filling Särnasjön, and that was a whole summer's work.
Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och till sist fann den utväg att bryta sig fram söderut.  
As the water rose in the lake, Storån was lifted higher, and at last it found a way to break through toward the south.
> The s-passive: «lyftes» is the s-passive of «lyfta» ('to lift') — Swedish can form a passive simply by adding «-s» to the verb stem, instead of using an auxiliary like «blev lyft».

När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag höra ett starkt brusande och sorlande till vänster om sig.  
When it had happily made its way out of this anguish, it heard one day a strong roaring and murmuring off to its left.
Ett så mäktigt brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var.  
It had never before heard so mighty a roar in the forest, and it asked at once what it was.

Skogen stod som vanligt färdig att svara.  
The forest stood ready to answer, as always.
’Det är Fjätälven,’ sade den.  
"That's Fjätälven," it said.
’Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg till havet.’  
"You hear how it roars and rushes, as it makes its own way to the sea."

’Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,’ sade Storån, ’så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i min fåra.’  
"If you can reach far enough to make yourself heard by the river," said Storån, "then you may greet it and tell that poor river that Storån from Vånsjön offers to take it along to the sea, in exchange for its taking my name and following obediently in my channel."

’Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färden på egen hand,’ sade skogen.  
"I don't think Fjätälven wants to give up making the journey on its own," said the forest.
Men nästa dag måste den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med Storån.  
But the next day it had to admit that Fjätälven too had grown weary of digging its own way, and that it was ready to join with Storån.

Alltjämt gick det framåt för Storån.  
Storån kept right on advancing.
> «alltjämt» — still, constantly: «alltjämt» is a literary adverb meaning 'the whole time, constantly, still' — more formal and old-fashioned than the everyday «hela tiden».
Den var ändå inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare.  
It still wasn't as large as one might have expected, given that it had drawn so many helpers to itself.
Men stormodig var den däremot.  
But proud it certainly was.
Den gick fram i nästan ständig fors och med starkt dån och kallade till sig allt, som strömmade och porlade i skogen, om det så bara var en vårbäck.  
It went forward in an almost constant rapids and with a loud roar, and called to itself everything that streamed and murmured in the forest, even if it was only a little spring brook.

En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut.  
One day Storån heard a river roaring far, far off to the west.
Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll, och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra.  
And when it asked the forest who that was, it answered that it was Fuluälv, which gathered water from Fulufjäll and had already managed to dig itself a long, broad channel.

Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den.  
As soon as Storån learned this, it sent its usual greeting, and the forest undertook, as before, to carry it.
Nästa dag kom den med svar från Fuluälv.  
The next day it came back with an answer from Fuluälv.
’Säg du till Storån,’ hade älven svarat, ’att ingalunda vill jag ha hjälp!  
"Tell Storån," the river had answered, "that I want no help at all!
Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till havet.’  
It would have suited me better than the brook to send such a greeting, since I am the mightier of the two of us, and it's likely I who will reach the sea first."

Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt.  
Hardly had Storån received the greeting when it already had its answer ready.
’Säg nu genast till Fuluälv,’ ropade den till skogen, ’att jag utmanar den till tävlan!  
"Tell Fuluälv this instant," it called to the forest, "that I challenge it to a race!
Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att löpa i kapp med mig.  
If it considers itself mightier than I am, let it prove it by racing me.
Segervinnare blir den, som kommer först till havet.’  
The winner will be whichever of us reaches the sea first."

När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:  
When Fuluälv heard the greeting, it answered:

’Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få gå min väg i ro.  
"I have nothing to settle with Storån, and it would have suited me best to go my own way in peace.
Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det vore fegt av mig att inte uppta tävlingen.’  
But I have so much help to expect from Fulufjäll that it would be cowardly of me not to take up the race."

Härmed började de båda strömmarna sin tävlan.  
With this the two streams began their race.
De brusade åstad med ännu större brådska än förut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.  
They rushed onward with even greater haste than before, and had no rest, neither summer nor winter.

Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den övermäktigt.  
But it seemed as though Storån would soon come to regret its boldness in challenging the river, for it met an obstacle that threatened to prove too much for it.
Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram annat än genom en trång rämna.  
It was a mountain lying straight across its path, and there it could get through only by way of a narrow crack.
Den trängde ihop sig och gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.  
It squeezed itself together and pushed forward in a raging rapids, but for many years it had to wear and file away before it managed to widen the crack into a somewhat broad ravine.

Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart halvår hur det gick med Fuluälv.  
During this time the brook asked the forest, at least once every half year, how things were going with Fuluälv.

’Med älven går det inte annat än bra,’ svarade skogen.  
"With the river things go nothing but well," answered the forest.
’Den har nu förenat sig med Görälven, som tar emot vatten från norska fjällen.’  
"It has now joined with Görälven, which takes in water from the Norwegian mountains."

En annan gång, när ån frågade efter älven, svarade skogen:  
Another time, when the brook asked after the river, the forest answered:

’Den behöver du inte ha bekymmer för.  
"You need have no worries about that one.
Den har just nyss fått till sig Horrmundsjön.’  
It has only just now taken Horrmundsjön to itself."

Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att bemäktiga sig.  
But Storån itself had intended to seize Horrmundsjön.
När den hörde, att den hade gått till Fuluälv, blev den så rasande, att den äntligen bröt sig igenom Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att den ryckte med sig mer skog och jord, än den egentligen behövde.  
When it heard that it had gone to Fuluälv instead, it grew so furious that at last it broke right through Trängslet, and came bursting out of it so wild and roaring that it tore along with it more forest and soil than it really needed.
Det var just vår, och den översvämmade hela trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Älvdalen.  
It was just spring, and it flooded the whole tract between Hyckjeberget and Väsaberget, and before it settled down again, it had created the region called Älvdalen.

’Jag undrar vad Fuluälv säger om detta,’ sade Storån till skogen.  
"I wonder what Fuluälv will say about this," said Storån to the forest.

Fuluälv hade emellertid grävt ut Transtrand och Lima, men nu hade den länge stått stilla framför Limed och sökt efter en omväg, därför att den inte vågade kasta sig utför det branta berget där.  
Fuluälv, meanwhile, had dug out Transtrand and Lima, but now it had long stood still in front of Limed, searching for a way around, because it did not dare hurl itself down the steep mountain there.
Men när den fick höra, att Storån hade brutit sig igenom Trängslet och grävt ut Älvdalen, sade den, att nu fick det gå hur det ville.  
But when it heard that Storån had broken through Trängslet and dug out Älvdalen, it said that now things would just have to go however they would.
Den kunde inte stå stilla längre.  
It could not stand still any longer.
Och så kastade den sig utför Limedsforsen.  
And so it flung itself down the Limed rapids.

Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det undan med besked.  
The falls were high, but the river came down them well enough, and after that things went along in fine style.
Den grävde ut Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanån att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång och hade grävt ut en så stor sjö som Vänjan på egen hand.  
It dug out Malung and Järna, and there it managed to persuade Vanån to join with it, even though Vanån was fully ten Swedish miles long and had dug out a lake as great as Vänjan all on its own.

Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt starkt brusande.  
Now and then it thought it heard a remarkably strong roaring.

’Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig i havet,’ sade den.  
"Now I think I hear Storån on the point of throwing itself into the sea," it said.

’Nej,’ sade skogen, ’nog är det Storån, som du hör, men inte är den ännu framme vid havet.  
"No," said the forest, "it's Storån you hear, all right, but it isn't at the sea yet.
Den har nu fått till sig Skattungen och Orsasjön, och därför har den blivit så stormodig, att den har företagit sig att fylla hela Siljan.’  
It has now taken Skattungen and Orsasjön to itself, and grown so proud over it that it has taken it upon itself to fill the whole of Siljan."

Detta var en glad nyhet för Fuluälv.  
This was glad news for Fuluälv.
Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse.  
It understood that if Storån had strayed down into the Siljan valley, it would be shut in there as in a prison.
Och nu kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.  
And now it could be certain of reaching the sea before the brook.

Efter detta började Fuluälv att gå fram mera makligt.  
After this, Fuluälv began to move forward more leisurely.
Om våren gjorde den sitt bästa arbete.  
In spring it did its best work.
Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal.  
It rose then high over the forest tops and the sand ridges, and wherever it had passed, it left behind a cleared valley.
På det sättet skred den från Järna till Nås och från Nås till Floda.  
In this way it made its way from Järna to Nås, and from Nås to Floda.
Från Floda kom den till Gagnef.  
From Floda it came to Gagnef.
Här var det redan förut alldeles slätt.  
Here the land was already quite flat.
Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.  
The mountains had drawn far off, and Fuluälv found it so easy going that it set aside all haste and began playfully winding itself into curves and bends, almost as if it had been a little young stream.

Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv.  
But if Fuluälv had forgotten Storån, Storån had not forgotten Fuluälv.
Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full.  
Every day it labored to fill the Siljan valley so as to find some way out of it, but the valley lay before the brook like an immense vat, and seemed as if it could never be filled.
Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt fängelse.  
Storån sometimes thought it would be forced to put the very Gesundaberget under water in order to get out of its prison.
Den försökte att bryta igenom vid Rättvik, men där stod Lerdalsberget i vägen.  
It tried to break through at Rättvik, but there Lerdalsberget stood in its way.
Så till sist kom den då fram nere vid Leksand.  
So at last it came out down by Leksand.

’Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!’ sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.  
"Don't tell Fuluälv that I've broken loose!" said the brook to the forest, and the forest promised it would keep silent.

Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och mäktig fram genom Gagnef.  
Storån took Insjön along with it in passing, and so went on, proud and mighty, through Gagnef.

När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta bara hade varit ett lekverk.  
When Storån came near Mjälgen in Gagnef, it caught sight of a river coming along broad and splendid, with bright, shining water, thrusting aside forest and sand ridges that lay in its way as easily as if it were mere play.

’Vad är det där för en präktig älv?’ sade Storån.  
"What splendid river is that?" said Storån.

Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma.  
But now it happened that Fuluälv was asking just the same thing.
’Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån?  
"What river is that, coming so proud and mighty from the north?
Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och makt.’  
I never thought I'd see a river move through the land with so much strength and power."

Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: ’Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra, Storå och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något emot att förena er med varandra och tillsammans söka bana er väg fram till havet.’  
Then the forest said, so loudly that both rivers heard it: "Since you've now spoken such fine words of one another, Storå and Fuluälv, it seems to me you shouldn't mind joining together and seeking your way to the sea side by side."

Detta tycktes behaga båda floderna.  
This seemed to please both rivers.
Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.  
But what stood between them was that neither wanted to give up its own name and take the other's.

Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.  
For that reason no union between them might ever have come about, if the forest had not suggested that they take a new name that belonged to neither of them.
> «fördenskull» — for that reason: «fördenskull» is an archaic, literary conjunction meaning 'therefore, on that account' — modern Swedish would simply say «därför».

Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare.  
At this both agreed, and they took the forest as their name-giver.
Den bestämde då, att Storån skulle lägga bort sitt namn och kalla sig för östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven.  
It then decided that Storån should lay aside its name and call itself the Eastern Dalälven, and that Fuluälv should lay aside its own and call itself the Western Dalälven.
Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.  
Once they had joined together, they should simply be called the Dalälven.

Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde motstå.  
And now, when both rivers had joined together, they began to move forward with a might that nothing could withstand.
De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den blev slät som en gårdsplan.  
They leveled the ground at Stora Tuna, so that it became as flat as a farmyard.
De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.  
They rushed down the falls at Kvarnsveden and Domnarvet without hesitation.
När de kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla vattendrag i närheten att förena sig med dem.  
When they came near the lake Runn, they drew it into themselves and forced every watercourse nearby to join with them.
Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig som sjöar.  
Then they drew eastward toward the sea with little resistance, and spread out into lakes.
De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid Älvkarleby, och äntligen nådde de fram till havet.  
They won great glory at Söderfors and great glory at Älvkarleby, and at last they reached the sea.

När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit.  
When they were about to plunge into the sea, they came to think of their long race, and of all the hardship they had suffered.

De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan.  
They now felt tired and old, and it amazed them that in their youth they had been so glad of struggle and rivalry.
Och de undrade vartill allt detta hade tjänat.  
And they wondered what it had all been for.

Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt oppe på stranden, och själva kunde de inte vända tillbaka i sin fåra och se hur människor hade trängt fram, där de hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed Österdalälvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de hade dragit fram i sin starka tävlan.»  
To this they got no answer, for the forest had stayed high up on the shore, and they themselves could not turn back into their own channel and see how people had pressed forward where they had cleared the way, how settlement had sprung up along the lakes of the Eastern Dalälven and in the valleys of the Western Dalälven, how in the whole region there was nothing but wild forests and mountains, except where they had passed through in their great race."
> Two branches, now just map names: «Österdalälven» and «Västerdalälven» are Storån and Fuluälv themselves, settled at last into ordinary map names — the legend's whole point is that today's geography is yesterday's rivalry.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.