# The Wonderful Adventures of Nils, The Brother's Portion

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch30. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch30.json.


Det fanns inte något ställe i Sverige, där Bataki, korpen, tyckte så mycket om sig som i Falun.  
There was no place in Sweden where Bataki, the raven, liked himself so much as in Falun.
Så snart som det blev en smula bart på marken om våren, begav han sig dit och dröjde sedan flera veckor i närheten av den gamla gruvstaden.  
As soon as the ground turned a little bare in spring, he set off there and then lingered several weeks near the old mining town.

Falun ligger i en dalsänka, som genomflytes av en kort å.  
Falun lies in a valley hollow, through which a short stream flows.
> Archaic s-passive «-es»: «genomflytes» ('is flowed through') is an archaic literary s-passive built with the older «-es» ending, rather than the modern «-s» ('genomflyts'). By 1906 this ending was already old-fashioned outside formal prose — Lagerlöf uses it for a slightly elevated, textbook-geography register.
Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas Varpan.  
At the valley's northern end lies a clear and lovely little lake with green, many-pointed shores, called Varpan.
Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula stränder, belamrade med allt möjligt skräp.  
At the southern end lies a lake-like inlet of Runn, called Tisken, which has shallow, impure water and swampy, ugly shores, cluttered with all sorts of rubbish.
Öster om dalen går en vacker höjdsträckning, som på toppen bär ståtlig tallskog och saftiga björkar och har hela sluttningen klädd med lummiga trädgårdar.  
East of the valley runs a beautiful ridge, which on its summit bears stately pine forest and lush birches, and has its whole slope clothed in leafy gardens.
Väster om staden går också en ås.  
West of the town there also runs a ridge.
Högst uppe är den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen är kal, naken, utan träd och gräs, som en riktig öken.  
At its very top it is overgrown with meager conifer forest, and the whole slope is bare, naked, without trees or grass, like a veritable desert.
Det enda, som skyler marken, är stora, runda stenblock, som ligga utströdda över den.  
The only thing that covers the ground is large, round boulders lying strewn across it.

Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om ån, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den är rest på.  
Falun town, which lies in the valley hollow on both sides of the stream, looks as though it had been fitted to the ground it is built on.
På den gröna sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller ståtligt utseende.  
On the green side of the valley stand all the buildings that have a neat or stately appearance.
> Archaic plural verb agreement: Pre-1906-reform literary Swedish still agreed the finite verb in number with a plural subject: «finnas» (not «finns»), «ha» (not «har»), «stå» (not «står»), «ligga» (not «ligger»). Modern Swedish dropped this agreement entirely; watch for it throughout the chapter whenever the subject is plural.
Där ligga de två kyrkorna, rådhuset, landshövdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de många skolhusen, sjukhuset, alla vackra villor och boningshus.  
There stand the two churches, the town hall, the county governor's residence, the mining office, the banks, the hotels, the many schoolhouses, the hospital, all the handsome villas and dwelling houses.
> «landshövding»: A «landshövding» is the governor of a «län» (county) — the Crown's chief administrative official in each Swedish province. Listing his residence among the town's grand buildings marks Falun as a county seat.
På den svarta sidan åter stå gata upp och gata ner små rödfärgade envåningshus, långa, ödsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader.  
On the black side, by contrast, street after street is lined with small red-painted one-story houses, long dreary fences, and great heavy factory buildings.
Och bortom gatorna, mitt i den stora stenöknen, ligger Falu gruva med gruvkonster och hissar och pumpverk, med ålderdomliga byggnader, som stå lutande på den undergrävda marken, med svarta, branta slaggberg och långa rader av rostugnar.  
And beyond the streets, in the midst of the great stone desert, lies the Falun mine with its mine-engines and hoists and pump works, with ancient buildings leaning on the undermined ground, with black, steep slag heaps and long rows of roasting furnaces.
> «rostugn» — roasting furnace: A «rostugn» is a furnace used to roast copper ore before smelting, burning off sulfur. Rows of them ringed the Falun mine and were the source of the sulfurous smoke described later in the chapter.

Vad Bataki angår, brukade han aldrig kasta en blick åt den östra stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön Varpan.  
As for Bataki, he never used to cast a glance at the eastern part of town, nor at the lovely lake Varpan.
Men så mycket mer tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken.  
But all the more did he like the western side and the little lake Tisken.

Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på stadens svarta sida.  
Bataki, the raven, loved everything that was mysterious, everything that gave cause for brooding and pondering and set thoughts in motion, and he found much of that on the town's black side.
Det hade sålunda varit en stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land.  
It had thus been a great joy to him to try to puzzle out why the old red timber town had not burned down like all the other red timber towns in this country.
Likaså hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli stående.  
Likewise he had wondered how long the leaning houses at the edge of the mine could remain standing.
Han hade funderat på den stora Stöten, den ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner till dess botten för att undersöka hur detta väldiga tomrum hade uppkommit.  
He had pondered the great Stöten, the immense opening in the ground in the middle of the mining field, and had flown down to its bottom to investigate how this vast void had come about.
Han hade fallit i förundran över de branta högar av slagg, som stodo runt omkring Stöten och gruvhusen och omgärdade dem som murar.  
He had fallen into wonder over the steep heaps of slag that stood round about Stöten and the mine buildings and encircled them like walls.
Han hade sökt förklara för sig vad den lilla signalklockan, som slår ett kort, dystert ljudande klämtslag med jämna mellanrum hela året runt, hade att säga, och först och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där kopparmalmen hade brutits i många hundra år och marken var så full av gångar som en myrstack.  
He had tried to work out for himself what the little signal bell, which strikes a short, dismal-sounding toll at regular intervals the whole year round, might have to say, and first and last he had wondered what it could look like down under the ground, where the copper ore had been mined for many hundreds of years and the ground was as full of passages as an anthill.
När det äntligen hade lyckats Bataki att få någorlunda god reda i allt detta, svävade han bort till den hemska stenöknen för att tänka efter varför det inte växte gräs mellan stenblocken, eller också begav han sig ner till Tisken.  
When Bataki had finally managed to get a fairly good grasp of all this, he floated off to the dreadful stone desert to think over why no grass grew among the boulders, or else he made his way down to Tisken.
Denna sjö ansåg han för den underbaraste, som han någonsin hade råkat på.  
This lake he considered the strangest he had ever come across.
Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, när det var upprört av storm, blev alldeles rött?  
How could it be that it was entirely without fish, and that its water sometimes, when stirred up by a storm, turned quite red?
Det var så mycket besynnerligare, som en stor gruvbäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, klargult vatten.  
It was all the more peculiar since a large mine stream, which flowed out into the lake, had gleaming, clear-yellow water.
Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som lågo kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, som kunde ligga där omgivet av gröna trädgårdsland och överskuggat av träd mellan den öde stenöknen och den besynnerliga sjön.  
He wondered at the ruins of destroyed buildings that lay remaining on the shore, and at the little place called Tisksågen, which lay there surrounded by green garden plots and shaded by trees, between the desolate stone desert and the strange lake.

Det året, då Nils Holgersson for med vildgässen genom landet, stod ännu på stranden av Tisken, ett stycke utanför staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, därför att där bereddes svavel ett par månader vartannat år.  
That year, when Nils Holgersson traveled with the wild geese through the land, there still stood on the shore of Tisken, some way outside the town, an old house called Svavelkoket, because sulfur was prepared there a couple of months every other year.
Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rött, men så småningom hade blivit brungrått.  
It was an old wreck of a building, which had once been red but had gradually turned brownish gray.
Det hade inga fönster, utan bara en rad gluggar, som voro stängda med svarta luckor, och det stod nästan alltid mycket väl tillbommat.  
It had no windows, only a row of openings, which were shut with black shutters, and it stood almost always very firmly barred up.
> Archaic plural preterite of «vara»: «voro» is the old plural past tense of «vara» ('to be'), used where modern Swedish has «var» regardless of number. Lagerlöf keeps this distinction (singular «var» / plural «voro») throughout.
In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det väckte därför hans undran mer än något annat.  
Into this house Bataki had never been able to cast a glance, and that aroused his curiosity more than anything else.
Han hoppade omkring på taket för att finna ett hål, och han satt ofta på den höga skorstenen och kikade ner genom den trånga öppningen.  
He hopped about on the roof to find a hole, and he often sat on the tall chimney and peered down through the narrow opening.

En dag råkade Bataki mycket illa ut.  
One day Bataki fared very badly indeed.
Det hade varit stark blåst.  
There had been a strong wind.
En glugglucka på det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat på att flyga in genom gluggen för att se in i byggnaden.  
A shutter on the old Svavelkoket had been blown open, and Bataki had taken the chance to fly in through the opening to see inside the building.
Men knappt var han inkommen, förrän luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instängd.  
But scarcely had he gotten in when the shutter slammed shut behind him, and Bataki was shut in.
> V2 inversion after a fronted adverb: «Knappt» ('scarcely') opens the clause, so the finite verb «var» must come before its subject «han» — classic Swedish V2 (verb-second) word order, matching the English inversion 'scarcely had he gotten in'.
Han väntade, att vinden skulle kasta upp luckan på nytt, men detta tycktes den alls inte ämna göra.  
He waited for the wind to blow the shutter open again, but it did not seem to intend to do anything of the kind.

Det föll rätt mycket dager in i byggnaden genom springor i väggarna, och Bataki hade åtminstone den glädjen att kunna få reda på hur det såg ut därinne.  
Quite a lot of daylight fell into the building through cracks in the walls, and Bataki at least had the joy of being able to find out what it looked like in there.
Det fanns ingenting annat än en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta såg han sig snart nöjd på.  
There was nothing but a large furnace with a couple of built-in kettles, and he was soon satisfied with the sight of that.
Men när han ville ut igen, visade det sig, att det alltjämt var omöjligt.  
But when he wanted out again, it turned out that it was still impossible.
Vinden ville inte kasta upp luckan.  
The wind refused to blow the shutter open.
Ingen enda glugg eller dörr stod öppen.  
Not a single opening or door stood open.
Korpen befann sig helt enkelt i ett fängelse.  
The raven simply found himself in a prison.

Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen.  
Bataki began to scream for help and kept it up the whole day.
Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap.  
There are scarcely any animals as persistent at making a racket as ravens, and it soon became known far and wide that he had fallen into captivity.
> Archaic plural present of «vara»: «äro» is the old plural present tense of «vara» ('to be'); modern Swedish uses «är» for all persons and numbers. It survives here in the generalizing statement about ravens.
Den gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som fick reda på olyckan.  
The gray-striped cat from Tisksågen was the first to learn of the mishap.
Han talade om den för hönsen, och de ropade ut den till förbiflygande fåglar.  
He told the hens about it, and they cried it out to passing birds.
Snart var den känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och sparvar.  
Soon it was known to all the jackdaws and pigeons and crows and sparrows of Falun.
> «kaja» — jackdaw: A «kaja» is a jackdaw, the small, gray-naped relative of the crow common in Swedish towns. The list of birds who spread the news (jackdaws, pigeons, crows, sparrows) sketches Falun's ordinary town wildlife.
De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket för att ta närmare reda på saken.  
They flew straight off to the old Svavelkoket to find out more about the matter.
De kände mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att hjälpa honom.  
They felt very great pity for the raven, but none of them could think of any way to help him.

Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga röst: »Tyst, ni därute, och hör på mig!  
All of a sudden Bataki called out to them in his sharp, gruff voice: "Quiet, all of you out there, and listen to me!
Eftersom ni säger, att ni gärna vill hjälpa mig, så far ut och ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse och hennes flock!  
Since you say you'd gladly help me, then go out and find the old wild goose Akka from Kebnekaise and her flock!
> Kebnekaise: Kebnekaise is Sweden's highest mountain, far north in Swedish Lapland — Akka's home range. Naming it locates the wild geese's flock leadership at the opposite end of the country from Falun.
Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den här tiden på året.  
I think they ought to be in Dalarna at this time of year.
Tala om för Akka hur det står till med mig!  
Tell Akka how things stand with me!
Jag tror, att hon för med sig den ende, som kan hjälpa mig.»  
I believe she brings with her the one person who can help me."

Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela landet, träffade vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och när skymningen inbröt, kommo hon och Akka farande och slogo ner framför Svavelkoket.  
Agar the carrier pigeon, who was the best messenger in the whole land, met the wild goose flock over on the bank of the Dal River, and when dusk fell, she and Akka came flying and landed in front of Svavelkoket.
> Archaic plural preterite of «komma»: «kommo» is the old plural past tense of «komma» ('to come'); modern Swedish has «kom» for all numbers. It appears here because the subject is plural ('hon och Akka').
Tummetott satt på Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på en holme i Runn, därför att Akka ansåg, att de skulle ha gjort mer skada än gagn, om de hade kommit med till Falun.  
Thumbietot sat on Akka's back, but the other traveling companions they had left on an islet in Runn, because Akka thought they would have done more harm than good if they had come along to Falun.

När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket.  
When Akka had consulted with Bataki a little, she took Thumbietot on her back and flew off to a farm that lay right near Svavelkoket.
Hon for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt marken.  
She flew slowly over the garden and the birch groves that surrounded the little place, all the while both she and the boy stared down at the ground.
Det märktes, att här funnos barn, som hade sina lekar utomhus, och det dröjde inte länge, förrän de hittade vad de behövde.  
It was clear that children lived here who played outdoors, and it wasn't long before they found what they needed.
I en liten glad vårbäck slamrade en rad av små hammarverk, och där i närheten fann pojken ett stämjärn.  
In a small cheerful spring brook a row of little toy hammer-mills clattered, and nearby the boy found a chisel.
På ett par bockar låg en halvfärdig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.  
On a pair of trestles lay a half-finished canoe, and beside it he found a small bundle of sailmaker's twine.

Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket.  
With this they flew back to Svavelkoket.
Pojken fäste snöret kring skorstenen, släppte ner det i det djupa hålet och halade sig utför det.  
The boy fastened the twine around the chimney, let it down into the deep hole, and hauled himself down it.
Sedan han hade hälsat på Bataki, som med många vackra ord tackade honom för att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väggen med stämjärnet.  
After he had greeted Bataki, who thanked him with many fine words for having come, he began to chop a hole in the wall with the chisel.

Svavelkoket hade inga tjocka väggar, men pojken fick med varje hugg bara lös en spån, så liten och tunn, att en råtta lika väl hade kunnat gnaga loss den med sina framtänder.  
Svavelkoket had no thick walls, but with every stroke the boy only loosened a chip so small and thin that a rat could just as well have gnawed it off with its front teeth.
Det var tydligt, att han skulle nödgas arbeta hela natten och kanske längre ändå, innan han fick ett så stort hål, att korpen kunde tränga igenom det.  
It was clear that he would be forced to work the whole night and perhaps longer still, before he got a hole big enough for the raven to squeeze through.

Bataki var så ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet.  
Bataki was so eager to be free that he could not sleep, but stood beside the boy during the work.
I början var pojken mycket flitig, men om en stund märkte korpen, att huggen kommo med allt längre mellanrum, och till sist upphörde de alldeles.  
At first the boy was very diligent, but after a while the raven noticed that the strokes came at ever longer intervals, and at last they stopped altogether.

»Du är visst trött,» sade korpen.  
"You must be tired," said the raven.
»Du orkar kanske inte arbeta längre?»  
"Perhaps you can't manage to work any longer?"
— »Nej, inte är jag trött,» sade pojken och tog åter upp järnet, »men jag har inte sovit ordentligt en natt på aldrig så länge.  
— "No, I'm not tired," said the boy, taking up the chisel again, "but I haven't slept properly a single night in ever so long.
> Fronted negation triggers inversion: Putting «inte» ('not') first for emphasis forces the verb ahead of its subject: «inte är jag trött», literally 'not am I tired', rather than the neutral «jag är inte trött». This fronting-inversion pattern is common in reported speech for emphasis.
Jag begriper inte hur jag ska kunna hålla mig vaken.»  
I don't understand how I'm going to manage to stay awake."

Nu gick arbetet raskt undan en stund, men så kommo huggen med allt längre mellanrum.  
Now the work went along briskly for a while, but then the strokes came at ever longer intervals again.
Korpen väckte pojken på nytt, men han förstod, att om han inte kunde hitta på något sätt att hålla honom vaken, skulle han få stanna, där han var, inte bara den natten, utan hela nästa dag också.  
The raven woke the boy again, but he realized that if he couldn't think of some way to keep him awake, he would have to stay where he was, not just that night, but the whole next day too.

»Det kanske ginge bättre att arbeta, ifall jag talade om en historia för dig?» sade han.  
"Perhaps it would go better with the work if I told you a story?" he said.
> Archaic subjunctive/conditional of «gå»: «ginge» is an old optative-subjunctive past form of «gå» ('to go'), used in polite, hedged suggestions ('it might go better...'). Modern Swedish would simply use the conditional «skulle gå».
— »Ja, det kunde ju vara en möjlighet,» sade pojken, men på samma gång gäspade han och var så sömnig, att han knappt kunde hålla fast verktyget.  
— "Yes, that might well be a possibility," said the boy, but at the same time he yawned and was so sleepy that he could barely hold on to the tool.

SAGAN OM FALU GRUVA.  
THE TALE OF THE FALUN MINE.

»Jag ska säga dig, Tummetott,» sade Bataki, »att jag har haft ett långt liv på jorden.  
"I will tell you, Thumbietot," said Bataki, "that I have had a long life on this earth.
Jag har råkat ut för både ont och gott, och flera gånger har det hänt mig, att jag har hållits fången av människorna.  
I have met with both bad and good, and several times it has happened to me that I have been held captive by humans.
På så sätt har jag lärt mig inte bara att förstå deras språk, utan jag har också inhämtat mycket av deras lärdom.  
In that way I have learned not only to understand their language, but I have also picked up much of their learning.
Och jag vågar påstå, att det inte finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag.  
And I dare claim that there is not another bird in the land who knows your kinsmen as well as I do.

En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig.  
Once I sat in a cage for many years in a row at a mining official's house here in Falun, and it was in his house that I came to learn of what I am now going to tell you.

För länge i världen sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar.  
Long, long ago there lived here in Dalarna a giant who had two daughters.
När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.  
When the giant grew old and felt that he was going to die, he called his daughters to him to divide his possessions between them.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna.  
His chief wealth consisted of some mountains that were full of copper, and these he wished to give to his daughters.
’Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ’måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’  
'But before I hand over the inheritance to you,' he said, 'you must promise me that if any stranger should happen to discover your copper mountains, you shall strike him dead before he manages to show his find to anyone else.'
Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja.  
The eldest of the giant's daughters was cruel and fierce, and she promised without hesitation to obey her father's will.
Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet.  
The other had a gentler nature, and the father saw that she hesitated before giving her promise.
Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon.  
Therefore he left her only a third of the inheritance, while the eldest got exactly twice as much as she did.
’Dig vet jag att jag kan lita på, som om du vore en karl,’ sade jätten, ’och därför ska du få brorslotten.’  
'You I know I can rely on, as if you were a man,' said the giant, 'and therefore you shall have the lion's share.'
> «brorslotten» — the chapter's title term: Literally 'the brother's share/portion': in old Swedish inheritance custom, a son (or an heir trusted like a son) received a double share compared to a daughter. The giant gives his more level-headed daughter this double portion because he trusts her 'as if you were a man' — and 'brorslotten' becomes this legend's name for the richest, still-undiscovered vein of copper ore.

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet.  
Soon after, the old giant died, and for a long time afterward both daughters were equally careful to keep the promise.
Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka.  
More than one poor woodcutter or hunter happened to catch sight of the copper ore, which in several places lay right at the surface of the mountain, but scarcely had he gotten home and told what he had seen before he was struck by misfortune.
Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras.  
Either a dead pine toppled over onto him, or else he met with a rockslide.
Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.  
He was never given time to show anyone else where the treasure was to be found in the wilderness.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna.  
In those days it was the custom everywhere in the land for farmers to send their cattle out to graze deep into the forests during the summers.
Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör.  
The herders went along with them to look after the milk and make cheese and butter.
För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.  
So that people and livestock would have some shelter in the wilderness, the farmers cleared a small spot in the forest and built there a couple of small cabins, which they called «fäbodar».
> «fäbod» — forest summer dairy farm: A «fäbod» was a small seasonal settlement deep in the forest where cattle grazed and milk was turned into cheese and butter each summer, tended by herders (often young women) away from the home farm. It's a fixture of traditional Dalarna and Bergslagen farming life.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den.  
Now it happened that a farmer who lived by the Dal River in Torsång parish had his summer quarters on the shores of Lake Runn, where the ground was so full of stones that no one had ever tried to cultivate it.
> «socken» — parish: A «socken» was the basic Swedish administrative and church unit, equivalent to a civil parish. Torsång is a real socken on the Dal River, near Falun.
En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna.  
One autumn the farmer set off with a couple of pack horses to the summer pasture to help bring home the cattle, the butter tubs, and the cheeses.
När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen.  
When he went to count the livestock, he happened to notice that one of the billy goats was quite red about the horns.
’Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan.  
'What kind of horns has Kåre the billy goat gotten?' said the farmer to the herd-girl.
> «vallkulla» — herd-girl: A «vallkulla» was a girl or young woman who tended livestock at the «fäbod» through the summer, milking and making dairy products. She is the first to notice the goat's oddly red-stained horns.
— ’Jag vet inte, jag,’ svarade hon.  
— 'I don't know, I'm sure,' she answered.
’Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar.  
'He's come home with red horns every evening this summer.
Han tycker nog, att det är grant.’  
He seems to think it's rather fine.'
— ’Jaså, tror du det,’ sade bonden.  
— 'Is that so, do you think,' said the farmer.
— ’Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’  
— 'He has a mind of his own, this billy goat, and if I scour the red off the horns, he goes straight off and gets new.'
— ’Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ’så får jag se hur han bär sig åt!’  
— 'Scour off the red color once more, then,' said the farmer, 'so I can see how he goes about it!'

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs.  
No sooner had the goat had his horns scoured than he ran off into the forest.
> «Inte förr ... än» — 'no sooner ... than': This correlative pair marks immediate succession: «Inte förr X, än Y» = 'no sooner X than Y'. As with English 'no sooner', the first clause inverts around the negation, here «hade bocken fått».
Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda.  
The farmer followed him, and when he caught up with the goat, the latter stood rubbing his horns against some stones that were red.
Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade.  
The farmer picked up the stones, tasted and smelled them.
Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.  
He believed he understood that he had come upon some kind of ore.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullande utför en brant tätt bredvid honom.  
While he stood there pondering, a boulder came rolling down a steep slope right beside him.
Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen.  
The farmer jumped aside and saved himself, but the goat Kåre was caught right under the boulder and was killed.
När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom.  
When the farmer looked up the slope, he saw a big, strong giantess who was in the middle of rolling down yet another boulder at him.
’Vad tar du dig till?’ ropade bonden.  
'What are you up to?' cried the farmer.
’Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’  
'I have done neither you nor any of your kin any harm.'
— ’Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan.  
— 'No, that I know well enough,' said the giantess.
’Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’  
'But I must strike you dead, because you have discovered my copper mountain.'
Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.  
She said this in a sorrowful voice, as if she were quite reluctant to kill him, and this gave the farmer courage to enter into speech with her.
Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten.  
Then she told him about the old giant, about the promise she had given, and about the sister who had received the lion's share.
’Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ’att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet.  
'I am so weary of killing all the innocent wretches who find out about my copper mountain,' she said, 'that I wish I had never accepted the inheritance.
Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’  
But what I have promised, that I must keep.'
Därmed började hon åter bända på stenblocket.  
With that she began once more to pry at the boulder.
’Ha inte så bråttom!’ sade bonden.  
'Don't be in such a hurry!' said the farmer.
’Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull.  
'You needn't kill me for the sake of that promise.
Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har du redan dödat.’  
It wasn't I who found out about the copper, it was the goat, and him you have already killed.'
— ’Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam.  
— 'Do you mean that I could get off with that?' said the giant's daughter, and grew uncertain.
— ’Ja, det menar jag visst,’ sade bonden.  
— 'Yes, that is certainly what I mean,' said the farmer.
’Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’  
'You have kept your promise as well as anyone could ask.'
Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.  
And he spoke so sensibly with her that he got to keep his life.

Bonden for nu för det första hem med korna.  
The farmer now first went home with the cows.
Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering.  
Then he walked down to the Bergslagen district and hired farmhands who understood mining work.
> «Bergslagen»: Bergslagen is the historic mining and ironworking region of central Sweden, straddling Dalarna, Västmanland and Örebro county — the setting for much of the boy's journey through this part of the country.
Dessa hjälpte honom att ta opp en gruva på det stället, där bocken hade mist livet.  
These helped him open up a mine at the spot where the goat had lost his life.
I början var han rädd att bli dödad, men det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg.  
At first he was afraid of being killed, but it seems the giant's daughter had grown tired of guarding her copper mountain.
Hon ofredade honom aldrig.  
She never troubled him again.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen.  
The vein of ore that the farmer had discovered ran right along the surface of the mountain, so that it was neither difficult nor troublesome to break out the ore.
Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på.  
He and the farmhands hauled wood out of the forest, piled up great bonfires on the ore mountain, and set them alight.
Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen.  
Then the rock cracked apart from the heat, so that they could get at the ore.
Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.  
After that they put the pieces of ore through one fire after another, until they got out the pure copper and had separated it from the slag.

Förr i världen använde folk nästan ännu mera koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden.  
In days of old, people used copper for everyday purposes almost even more than they do nowadays.
Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik.  
It was a sought-after and useful commodity, and the farmer who owned the mine soon became enormously rich.
Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken.  
He built himself a large, splendid farm near the mine and called it Kårarvet after the goat.
> Place-name etymology: «Kåre» + «arvet»: The farmer names his new estate «Kårarvet» — 'Kåre's inheritance/legacy' — after the goat Kåre, whose stained horns led him to the copper. Swedish farm names are frequently built this way, commemorating an event or a person (or, here, an animal).
När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugo tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.  
When he rode to church service in Torsång, his horse was shod with silver, and when his daughter was to celebrate her wedding, he had ale brewed from twenty barrels of malt and had ten great oxen roasted on the spit.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu.  
In those days people mostly kept to themselves, each in their own corner of the country, and news did not travel about as easily as it does now.
Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna.  
But word that a great copper mine had been found reached many people all the same, and those who had nothing better to do set off up toward Dalarna.
På Kårarvet blev alla fattiga vandrare väl mottagna.  
At Kårarvet all the poor wanderers were well received.
Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom.  
The farmer took them into his service, gave them good wages, and let them mine ore for him.
Det fanns nog och övernog av malm, och ju flera tjänare han kunde sätta till arbetet, desto rikare blev han.  
There was ore enough and more than enough, and the more servants he could put to work, the richer he became.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet.  
But one evening it is said to have happened that four sturdy fellows with mining picks over their shoulders came walking to Kårarvet.
De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej.  
They were well received like everyone else, but when the farmer asked whether they wanted to work for him, they flatly said no.
’Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de.  
'We intend to mine ore for our own account,' they said.
— ’Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden.  
— 'Surely it's the case, though, that this ore mountain is mine,' said the farmer.
— ’Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande.  
— 'We don't intend to mine in your mine,' the strangers answered.
’Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’  
'The mountain is large, and whatever lies free and unfenced in the wilderness, we have just as much right to as you do.'

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna.  
No more was said about this, and the farmer continued to show hospitality to the newcomers.
Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den.  
Early the next day they went out to work, found copper ore some distance away, and began to mine it.
När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem.  
When they had been at it for a few days, the farmer came to them.
’Det är gott om malm här i berget,’ sade han.  
'There's plenty of ore here in the mountain,' he said.
— ’Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande.  
— 'Yes, it will take a great deal of people's labor before this treasure is brought up,' answered one of the strangers.
— ’Det förstår jag nog,’ sade bonden, ’men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’  
— 'That I well understand,' said the farmer, 'but still I think you ought to give me a tax on the ore you mine, because it is thanks to me that mining can be carried on here at all.'
— ’Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna.  
— 'Now we don't understand what you mean,' said the men.
— ’Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.  
— 'Well, I freed the mountain through my own cleverness,' said the farmer, and told them about the two giant's daughters and about the lion's share.

Karlarna hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonden hade väntat.  
The men listened very carefully to this, but they seemed to fix on something else in the story than the farmer had expected.
’Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de.  
'Is it certain that the other giantess is more dangerous than the one you met with?' they said.
— ’Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden.  
— 'I don't think she would show you much mercy,' answered the farmer.

Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.  
With that he left them, but he kept an eye on them, and after a while he saw that they stopped working and walked off into the forest.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen.  
When the household sat at the evening meal at Kårarvet that day, a terrible howling of wolves was heard from over in the forest.
Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik.  
Amid the howling of the wild beasts rang out human screams.
Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom.  
The farmer rose at once, but the farmhands did not seem to want to follow him.
’Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket.  
'It might be good enough for that thieving pack to be torn apart by the wolves,' said the household folk.
— ’Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.  
— 'We shall surely help those who are in need,' said the farmer, and went out with all his fifty farmhands.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte.  
They caught sight at once of a terribly large pack of wolves, tumbling over one another and tearing and fighting over a kill.
Drängarna jagade bort dem och fann då på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.  
The farmhands chased them off and then found on the ground four human bodies, so badly mangled that they would not have understood who they were, had they not seen four mining picks lying beside them.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner.  
After this the copper mountain remained in one man's possession right up to the farmer's death, when it was taken over by his sons.
Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar.  
These worked the mine together, but the ore that had been brought up in the course of a year they divided into heaps, cast lots for them, and then smelted out the copper each in his own furnace.
De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar.  
They all became powerful mining men and built themselves large and imposing farms.
Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen.  
And after them their heirs took up the work, opened new mine shafts, and increased the ore extraction.
År för år växte gruvan i betydenhet, och allt flera bergsmän fick del i den.  
Year by year the mine grew in importance, and ever more mining men got a share in it.
Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten.  
Some lived quite close to it, others had their farms and smelting huts scattered around the district.
En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.  
A powerful settlement arose, and this was called the Stora Kopparberg mining district.
> «bergslag» — mining district / mine-owners' association: A «bergslag» was both a mining district and the corporate body of mine-owning farmers ('bergsmän') who jointly worked it. «Stora Kopparbergs bergslag», the association at Falun, is the direct ancestor of the modern company Stora Enso — one of the world's oldest documented corporations.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden.  
Now it is to be noted that the ore lying in such a way that it could be mined from above, the way one quarries stone from a stone pit, began to run out, and the miners were forced to seek the ore deep underground.
De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget.  
They had to work their way, through narrow shafts and long winding passages, into the dark bowels of the earth in order to lay their fires and blast the rock apart.
Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan.  
It is always heavy and difficult work to mine rock, but on top of that came the torment of the smoke, which could not find its way out into the air, and the difficulty of hauling the ore up steep ladders to the surface of the ground.
Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen.  
And the farther down into the depths they pushed, the more dangerous the mining became.
Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna.  
Sometimes strong currents of water came bursting out of some corner of the mine, sometimes it happened that the roof of the mine passages caved in over the mine workers.
Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja.  
This made the work in the great mine so feared that no one wanted to devote themselves to it of their own free will.
Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.  
Then condemned criminals, and men who roamed the forests as outlaws, were offered pardon for their crimes if they were willing to become mine workers in Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten.  
For a long time no one had thought of searching for the Brother's Portion.
Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.  
But among the lawless men who came to Stora Kopparberget there were several who did not value their lives as highly as an adventure, and these began to roam the district in hopes of finding it.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen.  
How things turned out for all the searchers, no one can say, but one story survives about a pair of mine workers who came home late one evening to their master and told him they had found a great and mighty vein of ore in the forest.
De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden.  
They had blazed a trail to it, and the next day they meant to show it to their master.
Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk.  
But the next day was a Sunday, and the master did not want to go to the forest and search for ore that day, but instead went to church with all his household.
Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan.  
It was winter, and they walked to church across the lake Varpan.
På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade.  
On the way there everything went well, but on the way home both mine workers fell through into an open patch of water and drowned.
Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.  
Then people began to recall the old legend of the Brother's Portion, and said that it was surely this that the men had found.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade opp malmen.  
To remedy all the shortcomings at the mine, the mining men set about calling in foreigners who were skilled in mining work, and these foreign masters taught them to build mine-engines that pumped away the water and hauled up the ore.
Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver.  
The strangers were not inclined to put much faith in the tale of the giant's daughters, but they did believe it possible that there was a mighty vein of ore somewhere nearby, and they searched for it with great eagerness.
Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten.  
And one evening a German mine foreman came to the lodging house by the mine and told them he had found the lion's share.
Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild.  
But the thought of the great riches he was now going to win made him quite giddy and wild.
Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.  
He threw a feast that same night, drank and danced and played at dice, and in the end got into a quarrel and a brawl and was stabbed to death by one of his drinking companions.

Ur Stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land.  
From Stora Kopparberget such a quantity of ore was constantly brought up that the mine was reckoned the richest copper mine to be found in any country.
Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider.  
It brought great wealth, not only to the immediate district, but the treasures drawn from it were of great help to the Swedish realm in troubled times.
För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.  
For its sake all of Falun town was built up, and the mine has been considered so remarkable and useful that kings used to travel to Falun to visit it, calling it Sweden's fortune and the treasure chamber of the Swedish realm.
> «Svea rike» — the Swedish realm: «Svea rike» is an old, elevated name for the kingdom of Sweden (literally 'the realm of the Svea', an ancient Scandinavian people). Calling Falun's mine its 'skattkammare' (treasure chamber) reflects the mine's real historical importance to the Swedish crown's finances.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde, att en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig.  
When people thought of how much wealth had come out of the old mine, no one can wonder that those who believed a copper treasure twice as great lay nearby should be vexed that it was unattainable.
Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.  
Many risked their lives to search for it, but gained nothing by it.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden.  
One of the last to see the lion's share was a young mining man of Falun, of good and wealthy family, who owned a farm and a smelting works in the town.
Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.  
He wanted to marry a beautiful farmer's daughter from Leksand and walked there to propose to her, but she refused to marry him, because she did not want to move to Falun, where the smoke from the roasting furnaces and smelting huts lay so heavy and oppressive over the town that she grew anxious just thinking of it.
> Leksand: Leksand is a real town on Lake Siljan in Dalarna, known for its lakeside setting and folk traditions — a deliberate contrast to smoky, industrial Falun.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad.  
The mining man held her very dear, and when he turned back home, he was deeply grieved.
Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där.  
He had lived in Falun his whole life, and he had never thought that it could be hard to live there.
Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad.  
But now, as he approached the town, he was horrified.
Ur den stora gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma.  
Out of the great mine opening, out of the hundred roasting furnaces around it, rose the heavy, stinging sulfur smoke, wrapping the whole town in a haze.
Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring.  
The smoke kept the plants from thriving, so that the ground lay bare and naked far and wide.
Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten.  
Smelting huts, out of which fire blazed, and which were surrounded by black slag heaps, he saw everywhere, not only in the town and its vicinity, but throughout the whole district.
De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda.  
They stood at Grycksbo, at Bengtsarvet, at Bergsgården, at Stennäset, at Korsnäs, in Vika, and all the way over to Aspeboda.
Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.  
He understood that someone accustomed to living in light and greenery by the shining Lake Siljan could not thrive down here.
> Lake Siljan: Siljan is the large, famous lake at the heart of Dalarna, ringed by pastoral villages — proverbially the bright, green opposite of the blackened, smoke-choked mining landscape around Falun.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit.  
The sight of the town made him even gloomier than he had been.
Han tyckte sig inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken.  
He felt he did not want to go straight home, but turned off the road and wandered into the forest land.
Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick.  
There he roamed about the whole day without thinking about where he was going.

När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld.  
As evening drew on, it happened that he chanced to see a rock surface that gleamed like gold.
När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder av kopparmalm.  
When he looked more closely, he noticed that it was a mighty vein of copper ore.
Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt så många i fördärvet, och då blev han skrämd.  
At first he was glad at the discovery, but then he came to think that this might well be the lion's share, which had brought so many to ruin, and then he grew frightened.
’I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han.  
'Today I may well say that misfortune pursues me,' he thought.
’Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’  
'Perhaps I must now lose my life, because I have found this treasure.'

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen.  
He turned away at once and set off on the way home.
Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna.  
After a while he met a tall, large woman.
Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.  
She resembled a stately mining-wife, but he could not recall having seen her before.

’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan.  
'I wonder what you've been up to in the forest,' said the woman.
’Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’  
'I have seen that you have been roaming about here all day.'
— ’Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ’för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’  
— 'I have been walking about looking for a homestead,' said the mining man, 'for the girl I care for does not want to live in Falun.'
— ’Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare.  
— 'Are you not thinking of mining ore from the copper mountain you found a while ago?' she asked further.
— ’Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’  
— 'No, I must give up mining, otherwise I cannot have the one I care for.'
— ’Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ’så ska inget ont hända dig!’  
— 'Well, just keep your word on that,' said the woman, 'and no harm shall come to you!'

Med detsamma lämnade hon honom.  
With that she left him at once.
Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull.  
But he hastened to make true what he had said, out of necessity.
Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt från Falun.  
He gave up mining copper and built himself a farm far from Falun.
Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.»  
And after that she, whom he cared for, had nothing against moving in with him."

Härmed slutade korpen sin berättelse.  
With this the raven ended his story.
Pojken hade verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles stor fart.  
The boy had indeed stayed awake the whole time, but he had not driven the chisel with any particular speed.

»Nå, hur har det gått sedan?» frågade han, när korpen tystnade.  
"Well, how has it gone since then?" he asked, when the raven fell silent.

»Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden.  
"Well, things have gone downhill with the copper production since that time.
Falu stad, den står ju.  
Falun town, it's still standing, of course.
Men alla de gamla hyttorna är borta.  
But all the old smelting huts are gone.
Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig åt jordbruk eller skogshantering.  
The whole district is scattered over with old mining-men's farms, but those who live on them have to devote themselves to farming or forestry instead.
I Falu gruva håller malmen på att ta slut.  
In the Falun mine the ore is running out.
Det vore mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten.»  
It would be more needed now than ever that someone should find out about the Brother's Portion."
> Archaic subjunctive forms: «vore» (of «vara») and «funne» (of «finna») are old subjunctive/conditional past forms used in hypothetical statements ('it would be...', 'that one might find...'). Modern Swedish replaces both with the periphrastic conditional «skulle vara» / «skulle finna».

»Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, som såg den,» sade pojken.  
"I wonder if that mining man was the last one to see it," said the boy.

»Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, när du har huggit hål på väggen och släppt ut mig,» sade Bataki.  
"I'll tell you who last saw it, once you've chopped a hole in the wall and let me out," said Bataki.

Pojken spratt till och började arbeta litet raskare.  
The boy gave a start and began to work a little more briskly.
Han tyckte, att Bataki hade sagt det där i en underligt menande ton.  
He thought Bataki had said that in a strangely meaningful tone.
Det lät nästan, som om han ville låta pojken förstå, att han, korpen, hade sett den stora malmådern.  
It sounded almost as if he wanted to let the boy understand that he, the raven, had seen the great vein of ore.
Kunde han ha haft någon särskild mening med att han hade berättat den där historien för honom?  
Could he have had some particular purpose in telling him that story?

»Du har visst farit mycket omkring här i trakten,» sade pojken för att få litet klarhet i saken.  
"You must have traveled a great deal around this district," said the boy, to get a bit of clarity on the matter.
»Du har nog funnit både ett och annat, medan du har svävat över skogarna och bergen häromkring.»  
"You have surely found this and that, while soaring over the forests and mountains around here."

»Jag skulle nog kunna visa dig rätt mycket märkvärdigt, bara du blir färdig med ditt arbete,» sade korpen.  
"I could certainly show you a good many remarkable things, if only you finish your work," said the raven.

Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flögo omkring honom.  
The boy began to chop with such eagerness that chips flew around him.
> Archaic plural preterite of «flyga»: «flögo» is the old plural past tense of «flyga» ('to fly'); modern Swedish uses «flög» regardless of number. Here it describes the wood chips ('flisorna'), a plural subject.
Nu hade han blivit riktigt viss på att korpen hade funnit brorslotten.  
Now he had become quite certain that the raven had found the Brother's Portion.
»Det är bra synd, att du, som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje av den rikedomen, som du har funnit,» sade han.  
"It's a real pity that you, being a raven, won't be able to get any enjoyment out of the wealth you have found," he said.

»Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag ser, att du kan hugga hål på väggen och släppa ut mig,» sade korpen.  
"I don't want to talk any more about this matter, until I see that you can chop a hole in the wall and let me out," said the raven.

Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt.  
The boy worked so hard that the chisel grew burning hot.
Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening.  
He thought he could easily guess Bataki's meaning.
Korpen kunde ju inte bryta malm för egen räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson.  
The raven surely could not mine ore for his own account, and so it was certainly his intention to give the discovery to Nils Holgersson.
Det var ju både det troligaste och rimligaste.  
That was surely both the most likely and the most reasonable thing.
Men om pojken nu fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka hit, så snart som han hade blivit människa igen, och ta reda på den stora rikedomen.  
But if the boy now learned the secret, then he would come back here, as soon as he had become a human again, and find out about the great wealth.
Och när han hade förtjänat tillräckligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra Vemmenhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vittskövle.  
And when he had earned enough money, he would buy up all of Västra Vemmenhög parish and build a castle there, as grand as Vittskövle.
> Vittskövle Castle: Vittskövle is a real, grand Renaissance-era castle in Skåne, in the boy's home region — a natural benchmark of splendor for a Skåne farm boy daydreaming about sudden riches.
Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig på slottet.  
And one day he would invite the cottager Holger Nilsson and his wife to the castle.
> «husman» — cottager: A «husman» (or «husbonde» in its full form here shortened in address) was a smallholder or cottager, a tenant of modest means — the actual social standing of Nils's father, Holger Nilsson, which the boy's fantasy of a castle would utterly transform.
Och när de komme vandrande, skulle han stå på trappan och säga: »Var så goda och stig in, och var som hemma här!»  
And when they came walking up, he would stand on the steps and say: "Please, come in, and make yourselves at home here!"
Och de skulle förstås inte känna igen honom, utan undra vem den fina herrn var, som hade bjudit dem.  
And of course they would not recognize him, but wonder who the fine gentleman was who had invited them.
»Skulle ni inte tycka om att bo på ett sådant här ställe?» skulle han då säga.  
"Wouldn't you like to live in a place like this?" he would then say.
— »Det förstår sig, men det är inte något för oss,» skulle de svara.  
— "Of course, but it's not for the likes of us," they would answer.
— »Jo, det är det.  
— "Yes it is.
Det är meningen, att ni ska få det här stället i betalning för den stora vita gåskarlen, som flög bort häromåret,» skulle han säga.  
It's meant that you should get this place in payment for the great white gander that flew away a couple of years back," he would say.

Pojken skötte järnet allt flinkare.  
The boy plied the chisel ever more nimbly.
Det nästa, som han skulle använda pengarna till, var att bygga en ny stuga på ljungheden i Sunnerbo åt Åsa gåsapiga och lille Mats.  
The next thing he would use the money for was to build a new cottage on the heather moor in Sunnerbo for Åsa the goose girl and little Mats.
Mycket större och finare än den gamla förstås.  
Much bigger and finer than the old one, of course.
Och så skulle han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna, och så...  
And then he would buy up all of Lake Tåkern and give it to the ducks, and then...

»Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart,» sade korpen.  
"Now I must say you have worked at a good pace," said the raven.
»Jag tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan.»  
"I believe the hole is already big enough."

Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut.  
The raven did indeed manage to squeeze his way out.
Pojken följde efter och såg då Bataki sitta på en sten ett par steg längre bort.  
The boy followed after and then saw Bataki sitting on a stone a couple of steps farther off.

»Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott,» sade Bataki mycket högtidligt, »och tala om för dig, att jag har sett brorslotten.  
"I will now keep my promise to you, Thumbietot," said Bataki very solemnly, "and tell you that I have seen the Brother's Portion.
Men jag vill inte råda dig att börja leta efter den, för det kostade mig åratals arbete, innan jag fick reda på den.»  
But I do not want to advise you to begin searching for it, for it cost me years of effort before I found out where it was."

»Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, som lön för att jag har hjälpt dig ur fångenskapen,» sade pojken.  
"I thought you were going to tell me where it was, as a reward for having helped you out of captivity," said the boy.

»Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om brorslotten,» sade Bataki.  
"You must have been quite sleepy while I was telling about the lion's share," said Bataki.
»Annars skulle du väl inte ha väntat något sådant.  
"Otherwise you surely wouldn't have expected anything of the kind.
Märkte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i olycka?  
Didn't you notice that everyone who has wanted to reveal where the Brother's Portion lay has met with misfortune?
Nej, du!  
No indeed!
Bataki har levat så länge på jorden, att han har lärt sig att hålla mun.»  
Bataki has lived so long on this earth that he has learned to hold his tongue."

Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg.  
With that he lifted his wings and flew away.

Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men det dröjde en lång stund, innan pojken gick fram och väckte henne.  
Akka stood sleeping on the ground beside Svavelkoket, but it was a long while before the boy went up and woke her.
Han var missmodig och sorgsen, därför att han hade gått miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att glädja sig åt.  
He was despondent and sad, because he had missed out on the great wealth, and felt that he had nothing to be glad about.
»Jag tror inte, att det är sant med jättedöttrarna,» sade han för sig själv, »och jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta reda på den.  
"I don't believe the story of the giant's daughters is true," he said to himself, "and I don't believe in wolves and thin ice, but I do believe that when poor mine workers have found the great vein of ore in the middle of the wild forest, they have become so giddy with joy that afterward they haven't been able to find their way back to it.
Och jag tror, att missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har kunnat leva.  
And I believe that the disappointment has become so hard for them that they haven't been able to go on living.
För så känner jag det.»  
That's how I feel about it."
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.