# The Wonderful Adventures of Nils, Walpurgis Eve

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch31. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch31.json.


Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria.  
There is a day nearly as eagerly awaited by all the children in Dalarna as Christmas Eve, and that is Walpurgis Night, when they are allowed to light fires out in the open.
> Walpurgis Eve: «Valborgsmässoafton» is the eve of May Day (April 30), when Swedish communities light bonfires to welcome spring — historically most elaborate in Dalarna, the setting of this chapter.

Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på annat än att samla bränsle för valborgseldarna.  
For several weeks beforehand, boys and girls think of nothing but gathering fuel for the Walpurgis fires.
De gå i skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren.  
They go into the forest to pick up dry branches and pinecones; they gather shavings from the carpenter and kindling and bark and gnarled logs from the woodcutter.
De gå var dag till handelsmannen för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax innan eldarna skola tändas.  
They go every day to the shopkeeper to beg for old crates, and if someone has managed to get hold of an empty tar barrel, he hides it as his greatest treasure and dares not bring it out until the last moment, just before the fires are to be lit.
De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla hässjestänger, som ha blivit kvarglömda ute på åkern.  
The slender rods used to prop up peas and beans are in great danger, and so are all the old, wind-toppled fences, all the broken tools, and all the hay-drying poles that have been left lying forgotten out in the field.
> Archaic plural of «vara»: «äro» is the old plural present tense of «vara» ('to be'), used before Sweden's 1940s spelling/grammar reform for plural subjects. Modern Swedish uses «är» for all persons and numbers; Lagerlöf's 1906 prose still marks the distinction.

När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid en sjöstrand.  
When the remarkable evening comes, the children in every village have piled up a great heap of twigs and brushwood and everything else that will burn, either on a hill or down by a lakeshore.
I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade.  
In some villages there is not just one bonfire gathered, but two or three.
Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.  
It may well have happened that the boys and girls could not agree on the fuel-gathering, or else the children who live in the south end of the village wanted the fire on their side, and this the ones who live at the north end could not accept, so that they had to arrange a fire of their own.

Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och vänta på mörkret.  
The piles are usually ready in good time in the afternoon, and after that all the children go around with matchboxes in their pockets, waiting for darkness.
Det är så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året.  
It stays light dreadfully long in Dalarna at this time of year.
När klockan är åtta, har det knappast börjat skymma.  
When the clock strikes eight, it has hardly begun to grow dusk.
Det blir kallt och ruskigt att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu.  
It grows cold and raw to stand outside waiting, for it is still only early spring.
Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt.  
From all cleared and open ground the snow has thawed away, and in the middle of the day, when the sun stands high in the sky, it can feel quite warm, but there are still deep drifts left in the forests, ice covers the lakes, and toward night it sometimes turns many degrees cold.
Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt.  
That is why it can also happen that one fire or another gets lit before it is truly dark.
Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig.  
But it is only the smallest and most impatient children who rush things in that way.
De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut.  
The older ones wait until it has grown dark enough that the fires can really show themselves.

Så kommer äntligen den rätta stunden.  
At last the right moment comes.
Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen.  
Everyone who has brought even the tiniest stick to the pile is present, and the oldest boy lights a bundle of straw and pokes it in under the heap.
Strax börja lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli glödröda, röken väller fram, svart och hotande.  
At once the flames begin to work, the brushwood hisses and crackles, the thinnest twigs turn glowing red, the smoke billows up, black and threatening.
Så äntligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över hela trakten.  
Then at last the flame forces its way up from the top of the bonfire, tall and clear, rises several meters into the air all at once, and can be seen over the whole district.

När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, ge de sig tid att se sig omkring.  
When the children in a village have got their own fire truly going, they take time to look around.
Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget!  
There, one fire is burning, and there another is burning, and now one is being lit on the hill and one right at the top of the mountain!
> V2 word order after a fronted adverbial: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element opens the clause, the finite verb must come next. Here the adverb «där» ('there') is fronted, so the verb «brinner» immediately follows it and the subject «en eld» comes after — literally 'there burns a fire'.
Alla hoppas de, att deras eld skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda för att den inte skall överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och vedträn.  
They all hope that their fire will be the biggest and brightest, and they are so afraid that it will not outshine the others that, at this last moment, they rush home to the farms to beg mother and father for a few more scraps of board and firewood.

När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den.  
When the fire has been burning a while, the grown-ups and the old people come walking to look at it.
Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den.  
But the fire is not only splendid and bright — it also spreads a good, fine warmth around itself, and this tempts them to settle down on stones and tussocks around it.
Där sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde koka litet kaffe, när det finns en så präktig eld.  
There they sit and stare into the flames, until one of them hits on the idea that they ought to boil a little coffee, since there is such a fine fire.
Medan kaffepannan puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den första har slutat, tar genast en annan vid.  
While the coffee pot is bubbling, it happens that someone starts telling a story, and as soon as the first one has finished, another takes up right away.

De vuxna tänka mest på kaffet och på historierna.  
The grown-ups think mostly about the coffee and the stories.
Barnen tänka på att få elden att brinna högt och brinna länge.  
The children think about making the fire burn high and burn long.
Det har gått så bedrövligt långsamt för våren med islossning och snösmältning.  
Spring has come along so wretchedly slowly this year, with the ice breaking up and the snow melting.
Det vore nog bra, om de med sina eldar kunde ge den en liten hjälp.  
It would surely be good if they, with their fires, could give it a little help.
Annars är det otänkbart, att den i rättan tid skall bli färdig med knoppning och lövsprickning.  
Otherwise it seems unthinkable that it should be ready in time with budding and leafing out.

Vildgässen hade ställt sig att sova på Siljans is, och som det kom ett ohyggligt kallt drag norrifrån, hade pojken nödgats krypa in under den vita gåskarlens vinge.  
The wild geese had settled down to sleep on the ice of Lake Siljan, and since a horribly cold draft came from the north, the boy had been forced to creep in under the white gander's wing.
> Deponent -s verb: «nödgas» ('to be forced/compelled') is one of a class of Swedish verbs ending in «-s» that carry passive or reflexive meaning without a separate passive construction; «nödgats» is its supine form, used here after «hade» to form the pluperfect.
Men han hade inte legat där länge, förrän han vaknade vid knallen av ett bösskott.  
But he had not lain there long before he woke at the crack of a gunshot.
Han gled genast fram under vingen och såg sig omkring helt förskräckt.  
He slid quickly out from under the wing and looked around, thoroughly frightened.

Ute på isen i gässens närhet var det alldeles stilla.  
Out on the ice near the geese it was completely still.
Hur han spejade och spanade, kunde han inte se någon jägare.  
However much he peered and scanned, he could not see any hunter.
Men när han blickade åt land, såg han något så märkvärdigt, att han trodde, att det var ett slags spöksyn, som visade sig, någonting i samma väg som Vineta eller spökträdgården vid Stora Djulö.  
But when he looked toward land, he saw something so strange that he thought it must be some kind of ghostly vision showing itself, something along the lines of Vineta or the phantom garden at Stora Djulö.

Under eftermiddagen hade vildgässen flera gånger farit fram och tillbaka över den stora sjön, innan de hade kunnat bestämma var de skulle slå ner.  
During the afternoon the wild geese had flown back and forth several times over the great lake before they could decide where to land.
Medan de flögo, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som lågo på stränderna.  
While they flew, they had shown him the great churches and villages that lay along the shores.
> Archaic strong-verb plural preterite: «flögo» ('flew') and «lågo» ('lay') are pre-reform plural preterite forms of the strong verbs «flyga» and «ligga» — matched to a plural subject («de»). Modern Swedish collapsed these to the singular forms «flög» and «låg» for every subject.
Han hade sett Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön.  
He had seen Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön.
Byarna närmast kyrkorna voro stora som småstäder, och han hade förvånat sig över att det var så bebyggt här uppe i norden.  
The villages nearest the churches were as large as small towns, and he had marveled that it was so built up here in the north.
> Villages of Lake Siljan: These are real parishes ringing Lake Siljan in Dalarna, each still known for its own variant of folk dress and midsummer/Walpurgis customs — part of the book's running geography lesson on Sweden's provinces («landskap»).
Hela trakten hade synts honom ljus och leende, långt mer än han hade väntat.  
The whole region had seemed to him bright and smiling, far more than he had expected.
Han hade inte märkt något, som var hemskt eller skrämmande.  
He had not noticed anything that was grim or frightening.

Men nu i mörka natten flammade på dessa samma stränder en lång krans av höga eldar.  
But now, in the dark of night, a long garland of tall fires blazed along these same shores.
Han såg dem låga i Mora vid norra ändan av sjön, på stranden av Sollerön, i Vikarbyn, på höjderna ovan byn Sjurberg, på kyrkudden vid Rättvik, på Lerdalsberget och så vidare på uddar och kullar ända bort mot Leksand.  
He saw them burning low at Mora at the north end of the lake, on the shore of Sollerön, in Vikarbyn, on the heights above the village of Sjurberg, on the church point at Rättvik, on Lerdalsberget, and so on, on points of land and hills all the way toward Leksand.
Han kunde räkna till mer än hundra eldar, och det var honom alldeles omöjligt att begripa var de hade kommit ifrån, om det inte var trolldom eller spökeri med i spelet.  
He could count more than a hundred fires, and it was utterly impossible for him to understand where they had come from, unless there was witchcraft or sorcery involved.

Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart som Akka hade kastat en blick över stranden, sade hon: »Det är människobarnen, som leker.»  
The wild geese had also woken at the shot, but as soon as Akka had cast a glance over the shore, she said: »It's the human children, playing.»
Och genast stucko hon och de andra gässen sina huvuden under vingarna och slumrade in på nytt.  
And at once she and the other geese tucked their heads under their wings and dozed off again.
> Archaic plural preterite of «sticka»: «stucko» ('tucked/thrust') is the old plural preterite of the strong verb «sticka», paired with the plural subject 'she and the other geese'. Modern Swedish would simply use «stack» regardless of number.

Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp stranden likt en lång rad av guldsmycken.  
But the boy stood and looked at the fires that decked the shore like a long row of golden jewels.
Han drogs lika mycket till ljus och värme som en liten mygga, och han ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle våga lämna gässen.  
He was drawn to the light and warmth just as much as a little moth, and he wanted very much to go closer, but he did not know whether he dared leave the geese.
Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades han också av dessa.  
He heard shot after shot, and once he understood that there was no danger, he was drawn by these too.
Det tycktes, som om de voro så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta.  
It seemed as though they were so joyful over there by the fires that laughing and shouting was not enough for them — they had to take up their guns and shoot as well.
Och nu kastade de upp raketer vid ett bål, som brann på ett berg.  
And now they sent up rockets by a bonfire that was burning on a hill.
Där hade de en stor eld, och högt uppe låg den, men det var inte nog.  
There they had a great fire, and it stood high up, but that was not enough.
De ville ha det än grannare.  
They wanted it grander still.
Ända upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro.  
Clear up into the sky of heaven it should be seen how joyful they were.

Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några sångtoner.  
The boy had approached the shore quite slowly, but then he was reached by some singing voices.
Då började han springa fram mot land.  
Then he began to run toward land.
Det här fick han allt lov att vara med om.  
This he simply had to be part of.

Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåtsbrygga ut från stranden, och ytterst på denna stod en skara sångare och sjöng ut över sjön i sena natten.  
Far in at Rättviken an immensely long steamboat pier runs out from the shore, and at the very end of it stood a group of singers, singing out over the lake in the late night.
> The bay at Rättvik: «Rättviken» names the inlet of Lake Siljan by the village of Rättvik — not to be confused with «Rättvik» itself, the village on its shore where the singers' pier stands.
Det var, som om de hade menat, att våren likasom vildgässen sov ute på Siljans is och de ville väcka honom.  
It was as though they meant that spring, like the wild geese, was sleeping out on the ice of Siljan, and they wanted to wake it.

Sångarna började med »Jag vet ett land långt upp i höga nord», och sedan kom »Om sommaren sköna, när marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida», därpå »Marschen går till Tuna», »Mandom, mod och morske män» och till sist »I Dalarna bodde, i Dalarna bor».  
The singers began with »I Know a Land Far Up in the High North», and then came »In the Lovely Summer, When the Ground Rejoices, by Dalarna's Two Broad Rivers», then »The March Goes to Tuna», »Manhood, Courage, and Bold Men» and last of all »In Dalarna I Dwelt, In Dalarna I Dwell».
Det var alltsammans sånger om Dalarna.  
It was all songs about Dalarna.
På ångbåtsbryggan brann ingen eld, och sångarna kunde inte se långt omkring sig.  
On the steamboat pier no fire was burning, and the singers could not see far around them.
Men med tonerna steg bilden av deras land upp för dem och för alla, som hörde dem, ljusare och älskligare, än om det hade varit dager.  
But with the notes, the image of their land rose up before them and before all who heard them, brighter and lovelier than if it had been broad daylight.
Det var, som om de hade velat beveka våren: »Se, ett sådant land, som ligger och väntar på dig!  
It was as though they wanted to plead with spring: »Look, such a land, lying and waiting for you!
Skall du inte komma oss till hjälp?  
Will you not come to our aid?
Skall du låta vintern längre öva sitt förtryck över så vackra nejder?»  
Will you let winter go on exercising its tyranny over such beautiful country?»

Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men när den upphörde, skyndade han mot land.  
As long as the song lasted, Nils Holgersson stood and listened to it, but when it ended, he hurried toward land.
Isen var borta längst inne i viken, men denna var så uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen.  
The ice was gone farthest in at the bay, but this stretch was so shallowed with sand that he could still make his way safely to a fire that stood right at the edge of the shore.
Han smög sig med stor försiktighet så nära, att han kunde se människorna, som sutto och stodo bredvid elden, och höra vad de sade.  
He crept up with great care, close enough that he could see the people who sat and stood beside the fire, and hear what they said.
Och återigen började han undra över vad det var han såg och fråga sig om det inte bara var en syn.  
And once again he began to wonder what it was he was seeing and to ask himself whether it was not merely a vision.
Han hade aldrig förr sett människor klädda på detta sättet.  
He had never before seen people dressed in this fashion.
Kvinnorna hade svarta, toppiga hättor på huvudet, små vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, gröna sidenliv och svarta kjolar med en framvåd, som var randad i vitt, rött, grönt och svart.  
The women had black, pointed hoods on their heads, little white sheepskin jackets, rosy kerchiefs about their necks, green silk bodices, and black skirts with a front panel striped in white, red, green, and black.
> Folk-costume bodice: A «sidenliv» is a laced silk bodice worn over a blouse as part of a woman's «folkdräkt» (regional folk costume) — one of several garment terms in this passage describing the Siljan-district dress Nils has never seen before.
Karlarna hade runda, lågkulliga hattar, blåa rockar med rödkantade sömmar, gula skinnbyxor, som räckte till knäna och voro fästa med röda, tofsprydda strumpeband.  
The men had round, low-crowned hats, blue coats with red-edged seams, yellow leather breeches that reached to the knee and were fastened with red, tasseled garters.
> Archaic plural «vara» + supine as passive: «voro» is the old plural preterite of «vara»; combined with the supine «fästa» ('fastened') it forms a passive: 'were fastened'. This whole construction — plural copula plus participle — reads as distinctly archaic to a modern Swedish speaker.
Han visste inte om det bara berodde på dräkterna, men han tyckte, att människorna sågo helt annorlunda ut här än på andra håll, mycket ståtligare och förnämare.  
He did not know whether it was simply the costumes, but he thought the people looked altogether different here than elsewhere, much more stately and distinguished.
Han hörde, att de talade med varandra, men på en lång stund kunde han ingenting förstå.  
He heard that they were talking with one another, but for a long while he could not understand any of it.
Han kom ihåg de granna dräkterna, som mor hade i sin kista, och som ingen hade velat nyttja på aldrig så länge, och han undrade om det inte var något slags gammalfolk, som han hade råkat få se, några av dem, som inte hade vandrat levande på jorden på hundra år.  
He remembered the fine costumes his mother kept in her chest, which no one had ever cared to wear, and he wondered whether it was not some sort of folk from olden times he had chanced to see, some of those who had not walked living upon the earth for a hundred years.

Men detta var sådant, som bara flög genom huvudet på honom och genast var borta igen, för han såg nog, att det var verkliga människor, som han hade framför sig.  
But this was the kind of thing that only flitted through his head and was gone again at once, for he could see well enough that these were real people standing before him.
Det var därför, att folket vid Siljan i tal och i dräkt och i skick har bevarat mer av det, som är förgånget, än man har gjort på andra håll, som han hade kommit att tänka så.  
It was because the people by Siljan had, in speech and dress and custom, preserved more of what is past than people had done elsewhere, that he had come to think this way.

Pojken märkte snart, att de, som sutto vid elden, talade om gamla tider.  
The boy soon noticed that those sitting by the fire were talking about old times.
De berättade hur de hade haft det i sina unga år, då de hade måst vandra långa vägar ut till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd till hemmet.  
They told how things had been for them in their young years, when they had had to walk long roads out to other provinces to earn bread for their homes through their labor.
Han hörde flera berättelser, men det, som han sedan kom bäst ihåg, var vad en gammal kvinna hade upplevat.  
He heard several stories, but the one he remembered best afterward was what an old woman had lived through.

MYR-KERSTIS BERÄTTELSE.  
MYR-KERSTI'S STORY.

»Far och mor hade en liten gård i Östbjörka, men vi var många syskon, och hårda tider var det, så att när jag hade blivit sexton år, måste jag vandra hemifrån.  
»Father and mother had a small farm in Östbjörka, but we were many siblings, and times were hard, so that when I had turned sixteen, I had to go out into the world from home.
Vi drog då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik.  
We set off then, some twenty young people from here in Rättvik.
Det var 1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stockholm.  
It was on the 14th of April, 1845, that I went to Stockholm for the first time.
Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost.  
For provisions I had a few loaves of bread and a shoulder of veal and a little cheese.
Tjugufyra skilling var hela reskassan.  
Twenty-four shillings was my entire travel fund.
> Old sub-unit of currency: A «skilling» was a small coin, 1/48 of a «riksdaler» before Sweden's 1855 decimalization; Myr-Kersti's story is full of such pre-decimal sums, marking her account as set in the 1840s–50s.
I skinnsäcken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjutsbonde jämte en omgång arbetskläder.  
In the knapsack I had packed the rest of the food I had been given, and sent it on ahead with a carting farmer, along with a change of work clothes.

Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun.  
So all twenty of us set off on the road to Falun.
Vi brukade gå tre eller fyra mil om da’n, och till Stockholm kom vi på sju dar.  
We used to walk three or four Swedish miles a day, and we reached Stockholm in seven days.
Det var annat, det, än att få sätta sig på tåget, som kullorna nu gör, och bara åka dit så orimligt bekvämt på en åtta, nie timmar.  
That was something quite different from sitting oneself on the train, as the girls do now, and simply riding there so absurdly comfortably in eight or nine hours.

När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: ’Se, nu kommer Dalregementet!’  
When we came into Stockholm, people called out to one another: ’Look, here comes the Dala Regiment!’
Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren hade slagit in inte mindre än femton stora spikar.  
It sounded, too, as if a whole regiment had come marching by, when we walked along the streets in our high-heeled shoes, in which the cobbler had driven no fewer than fifteen great nails.
Det hände allt, att flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.  
It did happen that several of us stumbled and fell, because we were unused to the cobblestones.

Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette »Vita hästen» och låg vid Stora Badstugatan på Söder.  
We put up at a Dala lodging house called »The White Horse», which stood on Stora Badstugatan on Söder.
Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette »Stora kronan».  
The people from Mora lodged on the same street, in a house called »The Great Crown».
Nu var det bråttom, ska jag säga, att söka förtjäna något, för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifrån.  
Now it was urgent, I must say, to find something to earn, for only eighteen shillings were left of the twenty-four I had brought from home.
En av de andra kullorna sa’, att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Hornstull, och fråga efter arbete.  
One of the other girls said I should go to a cavalry captain who lived near Hornstull and ask for work.
Jag fick stanna hos honom och skulle gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar.  
I got to stay with him and was to dig and plant in his garden for four days.
Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning, och maten skulle jag hålla mig själv.  
Twenty-four shillings I was paid as a day's wage, and I had to feed myself.
Bara litet hade jag råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt.  
I had money to buy only a little, but the family's small daughters, who saw how poorly off I was, ran in and begged food for me in the kitchen, so that I did get to eat my fill.

Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan.  
Then I came to a lady on Norrlandsgatan.
Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick.  
There I had poor lodgings, and the rats took both my hood and my kerchief and gnawed a hole in my knapsack, so that I had to mend it with an old bootleg that I was given.
Där hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem igen med två riksdalers behållning.  
There I had work no longer than fourteen days, and after that I had to walk home again with two riksdaler left over.

Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rönnäs, ett par dar.  
I took the road by way of Leksand and stayed a couple of days in a village called Rönnäs.
Där minns jag att folket kokade välling av sammanmalet havremjöl med sådor och agnar.  
There I remember the people cooked gruel from coarsely ground oatmeal with husks and chaff mixed in.
> Chaff and husks in famine bread: «sådor» and «agnar» are the coarse husks and chaff left over from milling grain; stretching flour with them was a well-documented famine-year practice in 19th-century rural Sweden.
De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar.  
They had nothing else, and it had to do in those days of famine.

Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre nästa år.  
Yes, that year was not much to boast of, but I had to toil even harder the next year.
Se, jag måste ge mig av ut igen, för annars hade de inte fått något att leva av därhemma.  
You see, I had to set off again, for otherwise there would have been nothing to live on back home.
Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil.  
I got to go along with two girls to Hudiksvall, and it was twenty-four Swedish miles there.
Hela vägen var vi tvungna att bära skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts.  
The whole way we were forced to carry the knapsack on our backs, for now we had no ride.
Vi hade tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns.  
We had thought we would find garden work, but when we arrived, the snow lay deep everywhere, so that no such work was to be had.
Då gick jag utåt landsbygden och bad dem så vackert i bondgårdarna, att de skulle ge mig något att syssla med.  
So I went out into the countryside and begged so prettily at the farms that they would give me something to do.
Kära söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till en gård, där jag fick stanna och karda för åtta skilling om da’n!  
Dear me, how tired and hungry I was before I came to a farm where I got to stay and card wool for eight shillings a day!
Men se, längre fram på våren fick jag arbeta i trädgårdarna i sta’n, och där stannade jag till i juli.  
But then, later in the spring, I got to work in the gardens in town, and there I stayed on into July.
Men då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rättvik.  
But then homesickness grew so strong that I set off for Rättvik.
Jag var ju bara sjutton år, kan veta.  
I was only seventeen then, mind you.
Skorna hade jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota.  
I had worn out my shoes, so that I had to walk twenty-four Swedish miles barefoot.
Men jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina småsyskon hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop.  
But I was glad in my heart all the same, for now I had a whole fifteen riksdaler saved up, and for my little brothers and sisters I brought along some hard wheat buns and a paper cone of sugar lumps that I had saved up.
För när någon gav mig kaffe med två bitar socker till, så gömde jag alltid den ena.  
For whenever someone gave me coffee with two lumps of sugar besides, I always kept one back.

Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud, som har gjort bättre tider för oss.  
Here you sit now, girls, and don't know how you ought to thank your God, who has made better times for us.
Det var så, att det ena nödåret följde det andra på den tiden.  
It was so that one lean year followed another in those days.
All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar.  
All the young people of Dalarna were forced to travel away to earn money.
Jag gick nästa år — det var 1847 — till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård.  
The next year I went — it was 1847 — to Stockholm again and got work at the Stora Hornsberg garden.
Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi göra i alla fall.  
There were several of us girls, and now we had somewhat better wages, but we still had to save all the same.
Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet.  
We gathered up old nails and bones in the garden plots and sold them at the rag shop, and with the money we bought those stone-hard hardtack loaves they baked for the soldiers at the crown bakery.
> Rag-and-bone shop: A «lumpbod» bought rags, bones, and scrap metal from the poor for resale — a small but real income source for migrant workers like Myr-Kersti, who could turn scavenged nails and bones into hard bread for the soldiers' bakery.
I slutet av juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden.  
At the end of July I went home again to help with the harvest.
Denna gången hade jag tretti riksdaler i besparing.  
That time I had thirty riksdaler saved up.

Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna.  
The next year I again had to go out to earn.
Då kom jag till Stallmästargården utanför Stockholm.  
That time I came to Stallmästargården outside Stockholm.
Under den sommarn blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn.  
That summer there was a field maneuver on Lagårdsgärdet, and I was sent by the innkeeper to serve at a kitchen he kept in a great supply wagon.
Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste.  
Never will I forget, though I should live to be a hundred, that time I got to blow tunes on the herding horn out there on the Gärdet for King Oskar the First.
Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning.  
And he sent me a whole two riksdaler as a reward.

Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga.  
Then for several summers running I was a rowing girl on Brunnsviken and rowed between Albano and Haga.
Det var min bästa tid.  
That was my best time.
Vi hade vallhornen med i båten, och ibland tog passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för dem.  
We had the herding horns with us in the boat, and sometimes the passengers took the oars themselves, so that we could play for them.
När så rodden var slut om hösten, gick jag oppåt Uppland på tröskning i bondgårdarna.  
When the rowing season ended in the autumn, I went up into Uppland to thresh at the farms.
Framemot jul brukade jag komma hem med så där en hundra riksdaler.  
Toward Christmas I would usually come home with as much as a hundred riksdaler.
Och så hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen hämtade på vinterföret.  
And besides, I had earned grain from the threshing, which father later fetched home in the winter sledding.
Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med våra slantar, så hade det inte funnits något att leva av.  
Yes, you see, if my siblings and I had not come home with our coins, there would have been nothing to live on.
För säden från den egna jorden, den var för det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av på den tiden.  
For the grain from our own land was mostly gone by Christmastime, and in those days people grew only a little potato.
Det var då att köpa säd hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, så fick man allt lov att hushålla.  
So one had to buy grain from the shopkeeper, and when the rye cost forty riksdaler the barrel and the oats twenty-four, one really had to manage carefully.
Jag minns, att vi flera gånger gav bort en ko för en tunna havre.  
I remember that we several times gave away a cow for a barrel of oats.
Vi bakade havrebröd med finhackad halm i på den tiden.  
We baked oat bread with finely chopped straw in it in those days.
Det var inte lätt att svälja sådant där halmbröd, ska jag säga.  
It was not easy to swallow that straw bread, I must say.
Man fick dricka vatten mellan var tugga, för att det skulle gå ner.  
One had to drink water between every bite, to get it down.

Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig, och det var 1856.  
So I kept on wandering off like that right up until the year I married, and that was 1856.
Se, Jon och jag, vi hade blivit go’vänsfolk i Stockholm.  
You see, Jon and I had become sweethearts in Stockholm.
Och jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, när jag drog hem om åren, att Stockholmsjäntorna skulle vända hans tankar från mig.  
And I was a little fearful in my heart, when I went home each year, that the Stockholm girls would turn his thoughts away from me.
De kallade honom »vackra Myr-Jon» och »den granna dalkarln», det visste jag.  
They called him »handsome Myr-Jon» and »the fine fellow from Dalarna», that I knew.
Men han bar ingen falskhet i sitt hjärta, och när han hade sparat nog, så blev det bröllop av.  
But he carried no falseness in his heart, and when he had saved enough, the wedding took place.

Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte länge.  
Then there was joy and no sorrow for some years, but it did not last long.
1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn.  
In 1863 Jon died, and I stood alone with five small children.
Men det blev inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna.  
But it did not turn out so badly for us after all, for by then times had begun to grow better in Dalarna.
Nu fanns det gott om potatis och gott om säd.  
Now there was plenty of potatoes and plenty of grain.
Det var stor skillnad mot förr i världen.  
It was a great difference from the old days.
Jag skötte själv de små jordbitarna, som jag hade ärvt, och jag hade en egen stuga.  
I tended the small plots of land I had inherited myself, and I had a cottage of my own.
Så gick år efter år, och barnen växte opp.  
So year followed year, and the children grew up.
De är välbärgade, de av dem, som nu lever, Gud ske lov!  
They are well off now, those of them who are still living, thank God!
De kan inte riktigt tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, när mor deras var ung.»  
They cannot really imagine how scarce bread was for the people of Dalarna when their mother was young.»

Den gamla tystnade.  
The old woman fell silent.
Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp.  
While she had been speaking, the fire had burned low, and now everyone stood up and said it was time to break up.
Pojken begav sig åstad utåt isen för att söka reda på reskamraterna, men medan han sprang ensam i mörkret, ljöd för hans öron en vers, som han nyss hade hört sjungas från bryggan: »I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod än trohet och ära...  
The boy set off out across the ice to look for his traveling companions, but as he ran alone in the darkness, a verse he had just heard sung from the pier sounded in his ears: »In Dalarna I dwelt, in Dalarna I dwell, amid poverty still faith and honor…
Sedan var det något, som han inte kom ihåg, men slutet på visan mindes han: »De blandat med bark icke sällan sitt bröd, men mäktiga herrar dock funno sitt stöd hos fattiga männer i Dalom.»  
Then there was something he could not remember, but the end of the song he did remember: »They have mixed their bread with bark, not seldom, yet mighty lords have found their support among the poor men of Dalom.»
> Poetic dative-plural form of «Dalarna»: «Dalom» is an old dative plural ending (-om), preserved here only because it survives in the folk song's rhyme; ordinary modern Swedish would say «Dalarna» in any grammatical role.

Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade hört om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varför de skulle söka hjälp just hos dalkarlarna, men nu kunde han förstå det.  
The boy had not entirely forgotten all that he had heard about the Sture family and Gustav Vasa, and he had always wondered why they should have sought help especially among the men of Dalarna, but now he could understand it.
För i ett land, där det fanns sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid elden, måtte ju karlarna vara rent omöjliga att få bukt på.  
For in a land where there were such women as the old one back there by the fire, the men, surely, must be quite impossible to get the better of.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.