# The Wonderful Adventures of Nils, The Flood

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch33. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch33.json.


I flera dar rådde ett förskräckligt väder i trakterna norr om Mälaren.  
For several days, dreadful weather prevailed in the regions north of Lake Mälaren.
> Lake Mälaren: Sweden's third-largest lake, ringed by Uppland, Sörmland, and Stockholm; this chapter turns its spring flood into the whole plot.
Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade.  
The sky stood a uniform gray, the wind howled, and the rain lashed down.
Både människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt.  
Both people and animals knew that spring could not come without this, but they still found it almost unbearable.

När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i gång.  
When it had rained for a day, the snow masses in the spruce forests began to melt in earnest, and the spring brooks got underway.
> Archaic plural verb: «kommo»: 1906 written Swedish still marked plural agreement on many verbs; «vårbäckarna kommo i gång» = 'the brooks got going' (a singular subject would take «kom»). Modern Swedish dropped this distinction entirely.
Alla vattenpussar på gårdarna, det tröga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till bäckarna för att bli taget med till havet.  
Every puddle in the farmyards, the sluggish water in the ditches, the water that trickled up between the tussocks in bogs and marshes — all of it came into motion and tried to find its way to the brooks, to be carried along to the sea.
> «vatten» is an ett-word: «vatten» takes the neuter article «ett», so its definite singular is «vattnet» ('the water') — the noun at the center of this whole flood narrative, declined the same way every time it recurs.

Bäckarna ilade så hastigt som möjligt fram till Mälaråarna, och åarna gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna ner till Mälaren.  
The brooks hurried as fast as they could toward the Mälar rivers, and the rivers did their best to carry the water masses down to Mälaren.
Men då kastade alla småsjöar i Uppland och i Bergslagerna på en och samma dag av sina istäcken, så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt stego ända upp till sina bräddar.  
But then all the small lakes in Uppland and in Bergslagen cast off their ice cover on one and the same day, so that the rivers filled with ice floes and very quickly rose all the way up to their banks.
> Archaic plural: «stego»: Another plural preterite (singular would be «steg»), agreeing with «åarna» ('the rivers'); a hallmark of Lagerlöf's formal 1906 prose that a modern edition would flatten to «steg».
> Bergslagen: The historic mining-and-ironworks district of central Sweden, west and north of Mälaren; naming it alongside Uppland pins the flood's source waters to real geography.
Så förstorade, som åarna nu hade blivit, störtade de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, förrän den hade mottagit så mycket vatten, som den bekvämligen kunde rymma.  
So swollen had the rivers now become that they poured themselves out into Mälaren, and it was not long before the lake had received as much water as it could comfortably hold.
Den råkade i häftig strömning ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och den kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade behövts.  
It fell into a violent current down toward the outlet, but Norrström is a narrow channel, and it could not let the water through as fast as was needed.
Till på köpet var det starkt östanväder, så att havsvattnet vräkte mot land och stod hindrande i vägen för Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i Östersjön.  
On top of that there was a strong east wind, so that the sea water surged toward land and stood blocking the way for the Ström, when it wanted to carry the fresh water out into the Baltic.
Och eftersom åarna oupphörligen kommo med nytt vatten till Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat för den stora sjön att göra än att stiga över sina bräddar.  
And since the rivers ceaselessly brought new water to Mälaren and the Ström could not manage to carry it away, there was nothing left for the great lake to do but rise over its banks.

Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada sina vackra stränder.  
It rose very slowly, and as if unwilling to harm its beautiful shores.
Men som dessa nästan överallt äro låga och långsluttande, dröjde det inte länge, förrän vattnet hade hunnit flera meter inåt land, och mer behövdes inte för att vålla den största uppståndelse.  
But since these are almost everywhere low and gently sloping, it did not take long before the water had reached several meters inland, and no more than that was needed to cause the greatest commotion.

Det är något eget med Mälaren.  
There is something peculiar about Mälaren.
> «eget» = 'peculiar': Here «eget» doesn't mean 'own' but 'peculiar, particular' — «något eget» = 'something peculiar/special'. Context, not the reflexive-possessive sense, decides the reading.
Den består av idel trånga fjärdar, vikar och sund.  
It consists of nothing but narrow fjords, bays, and sounds.
Ingenstädes breder den ut vida, stormpiskade ytor.  
Nowhere does it spread out into broad, storm-lashed surfaces.
Det är, som om den inte vore skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada fiskafängen.  
It is as if it were created for nothing but pleasure trips and sailing outings and happy fishing catches.
Och den äger så många ljuvliga, trädklädda öar, holmar och uddar.  
And it owns so many lovely, tree-clad islands, islets, and headlands.
Ingenstädes visar den upp nakna, ödsliga, förblåsta stränder.  
Nowhere does it show bare, desolate, wind-blasted shores.
Det är, som om den aldrig hade tänkt sig, att de skulle bära annat än lustslott, sommarvillor, herrgårdar och förlustelseställen.  
It is as if it had never imagined that its shores should bear anything but pleasure palaces, summer villas, manor houses, and places of amusement.
Men det är kanske därför, att den vanligen visar sig så vänlig och mild, som det blir sådant spektakel, när den ibland om vårarna lägger av den leende minen och visar, att den kan bli farlig på allvar.  
But it is perhaps for this very reason — because it usually shows itself so friendly and mild — that such a spectacle arises when it sometimes, in springtime, sets aside its smiling look and shows that it can turn dangerous in earnest.

När den nu tycktes vilja ställa till med en översvämning, blevo alla båtar och ekstockar, som hade varit upplagda på land under vintern, i all hast tätade och tjärstrukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt.  
When it now seemed to want to bring about a flood, all the boats and dugout canoes that had been laid up on land during the winter were hastily caulked and tarred, so that they could be put to water as soon as possible.
Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna förstärktes.  
Washing docks were carried up onto land, and country road bridges were reinforced.
Banvakterna, som hade att tillse sådana järnvägssträckor, som löpte utmed stranden, gingo ständigt fram och tillbaka på banvallen och vågade inte sova varken natt eller dag.  
The trackwalkers, whose job it was to watch over the stretches of railway that ran along the shore, walked back and forth on the embankment without pause and did not dare sleep, neither night nor day.
> Archaic plural: «gingo»: Plural preterite of «gå» ('go'), agreeing with «Banvakterna»; modern Swedish uses «gick» for both singular and plural subjects.
> «banvakt» — trackwalker: A railway worker whose job is to patrol a stretch of line checking its safety, especially before a train — an ordinary Swedish occupation now largely automated away.

Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador på de låga holmarna, skyndade att skaffa detta i land.  
Farmers who had hay or dry leaves stored in barns on the low islets hurried to bring it to safety on land.
> «holme» — islet: A small island, especially a low one in a lake or archipelago; the definite plural «holmarna» ('the islets') recurs through the chapter as the low-lying ones are threatened first.
Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, för att dessa inte skulle bli bortsköljda av översvämningen.  
The fishermen took up their fish traps and nets, so that these would not be washed away by the flood.
Vid färjeställena myllrade det av resande.  
At the ferry landings there was a great crowding of travelers.
Alla, som skulle hem eller bort, måste skynda sig, medan de voro säkra på att överfarten inte skulle bli hindrad.  
All who needed to go home or away had to hurry, while they could still be sure the crossing would not be hindered.

I Stockholmstrakten, där stränderna äro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, rådde ändå den värsta brådskan.  
In the Stockholm area, where the shores are lined with summer house after summer house, there prevailed nonetheless the worst haste of all.
De flesta villorna lågo nog så högt uppe på land, att de inte voro i någon fara, men det fanns ju båtbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa måste föras i säkerhet.  
Most of the villas stood high enough up on land that they were in no danger, but each of them had a boat dock and a bathhouse, and these had to be brought to safety.

Men det var inte bara människorna, som råkade i bekymmer, därför att Mälaren började stiga över sina bräddar.  
But it was not only the people who found themselves in trouble because Mälaren began to rise over its banks.
Änderna, som hade lagt sina ägg inne bland strandbuskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden och hade små hjälplösa ungar i boet, grepos av den största ängslan.  
The ducks that had laid their eggs among the shoreline bushes, the voles and shrews that lived along the shore and had small helpless young in their nests, were seized with the greatest anxiety.
> s-passive: «grepos»: The «-s» ending marks the passive voice directly on the verb, with no «bli»/«vara» needed: «grepos av ängslan» = 'were seized by anxiety'. A compact literary alternative to the more everyday «blev gripna av».
Till och med de stolta svanorna kände sig oroliga för att deras bon och ägg skulle bli förstörda.  
Even the proud swans felt uneasy that their nests and eggs might be destroyed.

Och alla dessa farhågor voro inte överflödiga, ty för var stund, som gick, steg Mälaren.  
And all these fears were not without cause, for with every moment that passed, Mälaren rose.

Pilarna och alarna, som vuxo i strandbrädden, hade redan vattnet högt uppåt stammarna.  
The willows and alders that grew along the water's edge already had water high up their trunks.
I trädgårdarna var vattnet inne och stökade om i kryddlanden på sitt eget sätt, och i de rågåkrar, som lågo så till, att det kunde komma åt dem, gjorde det den största skada.  
In the gardens the water had come in and was rearranging the vegetable beds in its own fashion, and in the rye fields that lay where it could reach them, it did the greatest damage.

Sjön fortfor att stiga under flera dar.  
The lake continued to rise for several days.
De sanka ängarna omkring Gripsholm kommo under vatten, så att det stora slottet skildes från land inte bara av en smal grav, utan av breda sund.  
The marshy meadows around Gripsholm went under water, so that the great castle was separated from land not merely by a narrow moat, but by broad channels of water.
> Gripsholm Castle: A royal castle on an island in Mälaren near Mariefred, built in the 1530s under Gustav Vasa; Lagerlöf uses its moat filling with floodwater as a vivid, real landmark.
I Strängnäs förvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås beredde man sig på att få färdas i båt framåt gatorna.  
In Strängnäs the beautiful shore promenade was turned into a rushing stream, and in Västerås people made ready to travel by boat along the streets.
> Towns on Mälaren: Both are old cathedral towns on the lake's shores — Strängnäs on a southern bay, Västerås on the northwestern shore; naming them roots the fantastical flood in real Swedish geography.
Ett par älgar, som hade övervintrat på en holme i Mälaren, hade fått ståndplatsen satt under vatten och kommo simmande mot land.  
A pair of elk that had wintered on an islet in Mälaren found their standing ground put underwater and came swimming toward land.
Hela vedupplag, massor av stockar och bräder, en mängd bryggkar och såar hade råkat i drift, och överallt voro människor ute i sina båtar för att bärga.  
Whole woodpiles, masses of logs and boards, a great many brewing vats and tubs had come adrift, and everywhere people were out in their boats to salvage what they could.

Under denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag kom smygande genom en björkdunge, som låg ett stycke norr om Mälaren.  
During this hard time it happened that Smirre Fox came one day slinking through a birch grove that lay some distance north of Mälaren.
> «komma» + present participle: «kom smygande» = 'came sneaking/slinking' — Swedish pairs a motion verb with a present participle (-ande) to show the manner of movement, much like English 'came creeping'.
Han gick som vanligt och tänkte på vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle bära sig åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat spåret.  
He walked along as usual, thinking about the wild geese and Thumbietot, and wondering how he was to go about finding them, for he had entirely lost the trail.
> Nils's nickname: 'Thumbietot' translates «Tummetott» — Swedish for a thumb-sized elf-like being; the name Nils goes by after he is shrunk, a folkloric diminutive naming pattern.

När han gick och kände sig som värst modlös, fick han syn på Agar sändeduva, som hade slagit sig ner på en björkkvist.  
When he was walking along feeling at his most discouraged, he caught sight of Agar the carrier pigeon, who had settled on a birch twig.
> «sändeduva» — carrier pigeon: Agar is a «sändeduva», literally a 'message-dove' — a carrier pigeon, an old device (both real and literary) for passing news across distances, here across the animal world of the book.
»Det var förträffligt, Agar, att jag råkade dig,» sade Smirre.  
"How splendid, Agar, that I should meet you," said Smirre.
»Du kan törhända säga mig var Akka från Kebnekajse och hennes flock håller till nu för tiden.»  
"Perhaps you can tell me where Akka from Kebnekaise and her flock are staying nowadays."
— »Nog är det möjligt, att jag vet var de är,» sade Agar, »men inte lär jag tala om det för dig.»  
— "It's quite possible that I know where they are," said Agar, "but I certainly won't tell you."
— »Det kan också vara detsamma,» sade Smirre, »om du bara ville framföra en hälsning, som jag har till dem.  
— "It could be all the same," said Smirre, "if you would only pass on a greeting that I have for them.
Du vet väl hur illa det står till vid Mälaren i de här dagarna.  
You know well enough how badly things stand at Mälaren these days.
Det är stor översvämning där, och det myckna svanfolket, som bor i Hjälstaviken, håller på att få sina bon och ägg förstörda.  
There's a great flood there, and the many swan-folk who live at Hjälstaviken are having their nests and eggs destroyed.
Men Dagaklar, svankungen, har hört talas om den där parveln, som följer med vildgässen, och som kan råda bot för allting, och han har skickat mig för att fråga Akka om hon vill komma ner till Hjälstaviken med Tummetott.»  
But Dagaklar, the swan king, has heard tell of that youngster who travels with the wild geese and who can find a remedy for anything, and he has sent me to ask Akka whether she will come down to Hjälstaviken with Thumbietot."

»Nog kan jag framföra hälsningen,» sade Agar.  
"I can certainly pass on the greeting," said Agar.
»Men inte förstår jag hur den lilla parveln ska kunna hjälpa svanorna.»  
"But I don't understand how the little youngster could possibly help the swans."
— »Det förstår inte jag heller,» sade Smirre.  
— "I don't understand that either," said Smirre.
»Men han kan ju gå i land med vad som helst.»  
"But he can manage to bring off anything at all, it seems."
— »Det förvånar mig också, att Dagaklar skickar sina hälsningar till gässen med en räv,» invände Agar.  
— "It also surprises me that Dagaklar sends his greetings to the geese by way of a fox," objected Agar.
— »Du har nog rätt i att vi är fiender annars,» sade Smirre med mild röst.  
— "You're quite right that we're otherwise enemies," said Smirre in a mild voice.
»Men när det är så stor nöd på färde, får man lov att hjälpa varandra.  
"But when there's such great need at hand, one must be willing to help one another.
Du kan i alla fall låta bli att säga Akka, att du fick hälsningen genom en räv, för det är nog inte utan, att hon är misstänksam av sig.»  
You may in any case refrain from telling Akka that you got the greeting through a fox, for she's rather suspicious by nature, I should think."

SVANORNA I HJÄLSTAVIKEN.  
THE SWANS OF HJÄLSTAVIKEN.
> Hjälstaviken: A shallow bay off Lake Mälaren in Uppland, long a protected wetland and important bird sanctuary in real life — Lagerlöf's fictional swan colony sits on an actual site.

Den tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som finns i hela Mälartrakten, är Hjälstaviken, som är den innersta delen av Ekolsundsviken, som återigen är en utvikning av Norra Björköfjärden, som är den näst största av de långa bukter Mälaren sänder av inåt Uppland.  
The safest refuge for waterfowl to be found in the whole Mälaren region is Hjälstaviken, which is the innermost part of Ekolsundsviken, which in turn is a branching-off of Norra Björköfjärden, which is the second largest of the long bays that Mälaren sends inland toward Uppland.

Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en mängd vassruggar, alldeles som Tåkern.  
Hjälstaviken has flat shores, shallow water, and a great many reed thickets, quite like Tåkern.
> Lake Tåkern: A shallow, reed-fringed bird lake in Östergötland, already established earlier in the book as the wild geese's great gathering place; Lagerlöf compares Hjälstaviken to it directly.
Den är inte på långt när så stor som den ryktbara fågelsjön, men den är ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är fridlyst sedan många år tillbaka.  
It is nowhere near as large as that famous bird lake, but it is nevertheless an excellent bird home, because it has been under protection for many years now.
Den är nämligen ett tillhåll för ett stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården Ekolsund, som ligger i närheten, har förbjudit all jakt på viken, för att inte svanorna skola bli störda och oroade.  
It is, namely, a haunt for a great swan-folk, and the owner of the old manor of Ekolsund, which lies nearby, has forbidden all hunting on the bay, so that the swans might not be disturbed or troubled.

Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket behövde hennes hjälp, hade hon skyndat att bege sig till Hjälstaviken.  
As soon as Akka had received word that the swan-folk needed her help, she had hastened to set off for Hjälstaviken.
Hon kom dit med flocken en kväll och såg genast, att där hade timat svåra olyckor.  
She arrived there with the flock one evening and saw at once that grievous misfortunes had occurred there.
De stora svanbona hade blivit lösryckta från sina fästen och drevo i den starka blåsten fram över viken.  
The great swan nests had been torn loose from their moorings and were drifting across the bay in the strong wind.
Några hade redan fallit sönder, ett par hade vält, och äggen, som hade funnits i dem, lågo och blänkte på sjöbottnen.  
Some had already fallen apart, a couple had capsized, and the eggs that had been in them lay gleaming on the lake bottom.

När Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde där, samlade borta vid östra stranden, där de voro bäst skyddade mot vinden.  
When Akka came down into the bay, all the swans who lived there were gathered over by the eastern shore, where they were best sheltered from the wind.
Fastän de hade lidit mycket av översvämningen, voro de alldeles för stolta att visa någon sorg.  
Although they had suffered greatly from the flood, they were far too proud to show any grief.
> Archaic plural: «voro»: Plural preterite of «vara» ('to be'), agreeing with «de» ('they'); the singular equivalent is «var». Lagerlöf's narration keeps this older agreement throughout, though spoken Swedish had already leveled it by 1906.
»Det är inte värt att sörja,» sade de.  
"It's not worth grieving over," they said.
»Det finns gott om rottågor och stjälkar.  
"There are plenty of root-stalks and reed shoots.
Vi kan snart bygga oss nya bon.»  
We can soon build ourselves new nests."
Ingen av dem hade haft en tanke på att kalla en främmande till hjälp, och de hade inte en aning om att Smirre hade skickat efter vildgässen.  
Not one of them had had the thought of calling in a stranger to help, and they had no idea that Smirre had sent for the wild geese.

De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning: de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in.  
There were several hundred of them, and they had arranged themselves by rank and order: the young and inexperienced at the outer edge of the circle, the old and wise farther in.
Allra innerst lågo Dagaklar, svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som voro äldre än alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.  
Innermost of all lay Dagaklar, the swan king, and Snöfrid, the swan queen, who were older than all the others and counted most of the swan-folk as their own descendants.

Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då svanor av deras stam inte levde vilda någonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar.  
Dagaklar and Snöfrid could tell of the days when swans of their line lived nowhere wild in Sweden, but existed only as tame birds in castle moats and ponds.

Men så hade ett svanpar farit bort ur fångenskapen och slagit sig ner i Hjälstaviken, och från dessa två härstammade alla de svanor, som bodde där.  
But then a pair of swans had escaped their captivity and settled at Hjälstaviken, and from these two all the swans that lived there were descended.
> Particle verb: «slå sig ner»: «slå sig ner» ('strike itself down') is a reflexive particle verb meaning 'to settle down / take up residence' — the plain verb «slå» ('to strike') means nothing like this alone; the particle plus «sig» creates the idiom.
Nu för tiden fanns det vilt svanfolk i många av Mälarvikarna liksom i Tåkern och Hornborgasjön.  
Nowadays there was wild swan-folk in many of the Mälaren bays, as well as in Tåkern and Lake Hornborga.
Alla dessa nybyggare voro komna från Hjälstaviken, och svanorna, som bodde där, voro mycket stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö.  
All these settlers had come from Hjälstaviken, and the swans who lived there were very proud that their line had thus spread from lake to lake.

Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var svanorna lågo, började hon genast simma fram emot dem.  
The wild geese had happened to land on the western shore, but when Akka saw where the swans lay, she began at once to swim toward them.
> V2 word order: verb before subject: After the fronted subordinate clause «när Akka såg var svanorna lågo», Swedish's V2 rule keeps the finite verb in second position, forcing subject-verb inversion: «började hon genast simma» ('began she at once to swim'). Whatever gets fronted, the verb still comes second.
Hon var själv mycket förvånad över att de hade sänt efter henne, men hon höll det för en heder och ville inte ett ögonblick försumma att bistå dem.  
She herself was greatly astonished that they had sent for her, but she considered it an honor and would not for a moment neglect to assist them.

När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att gässen, som följde henne, summo fram i rak linje och med jämna mellanrum.  
When Akka came near the swans, she paused to make sure that the geese following her swam forward in a straight line and at even intervals.
»Simma nu på raskt och väl!» sade hon.  
"Swim on now, briskly and well!" she said.
»Titta inte på svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett något vackert förr, och bry er inte om vad de säger till er!»  
"Don't look at the swans as though you'd never seen anything beautiful before, and pay no mind to whatever they say to you!"

Det var inte första gången, som Akka sökte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne på det sätt, som en så vittberest och ansedd fågel som Akka kunde ha rätt att fordra.  
It was not the first time that Akka had sought out the old swan lord and lady, and they had always received her in the manner that so well-traveled and respected a bird as Akka might rightly claim.
Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lågo omkring dem.  
But she did not care for swimming forward among all the swans that lay around them.
> Particle verb: «tycka om»: «tycka om» ('think' + 'around/about') is a particle verb meaning 'to like'; the particle «om» turns the plain verb «tycka» ('to think, feel') into an idiom for liking something. Negated here as «tyckte inte om» = 'did not care for'.
Aldrig kände hon sig så liten och grå, som när hon råkade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk.  
Never did she feel so small and gray as when she found herself among the swans, and one or another of them was apt to let drop a word or two about gray drudges and poor folk.
Men sådant var det klokast att inte låtsa om.  
But such things it was wisest not to notice.

Denna gången tycktes allt gå ovanligt bra.  
This time everything seemed to go unusually well.
Svanorna flyttade sig helt stillsamt åt sidan, och vildgässen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora, vitskimrande fåglarna.  
The swans moved quietly aside, and the wild geese swam forward as though through a lane, lined by the great, shimmering white birds.
Det var mycket vackert att se dem, där de lågo och spände upp vingarna som segel för att ta sig väl ut inför de främmande.  
It was very beautiful to see them lying there, wings spread like sails, to show themselves off well before the strangers.
De höllo inne med alla anmärkningar, och Akka var helt förvånad.  
They held back all remarks, and Akka was quite astonished.
»Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppföra sig på ett höviskt sätt,» tänkte förargåsen.  
"Dagaklar must have found out about their bad manners and told them to conduct themselves in a courteous fashion," thought the leader-goose.

Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden.  
But just as the swans were straining in this way to observe good manners, they caught sight of the white gander swimming last in the long line of geese.
> Archaic plural: «fingo»: Plural preterite of «få» ('get/receive'), agreeing with «svanorna»; modern Swedish uses «fick» regardless of number. «Fingo syn på» = 'caught sight of'.
Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.  
Then a murmur of astonishment and indignation went through the company, and in an instant all the fine behavior was at an end.

»Vad för slag?» utropade en av dem.  
"What's this?" cried one of them.
»Ämnar vildgässen skaffa sig vita fjädrar?»  
"Do the wild geese intend to get themselves white feathers?"

»De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull,» skreks det från alla håll.  
"They needn't think they'll become swans on that account," was shrieked from every side.

De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster.  
They began crying out to one another with their ringing, powerful voices.
Det var omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen.  
It was impossible to explain to them that it was a tame gander who had come along with the wild geese.

»Det är visst själva gåskungen, som kommer,» hånade de.  
"It's surely the very goose-king who's coming," they jeered.

»Det är ingen ända på oförsynthet.»  
"There's no end to such impudence."

»Det är ingen gås, det är bara en tam anka.»  
"It's not a goose at all, it's only a tame duck."

Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än skulle få höra.  
The great white one remembered Akka's command not to take any notice of whatever he might have to hear.
Han höll sig tyst och sam framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte.  
He kept himself silent and swam onward as briskly as he could manage, but it did not help.
Svanorna blevo alltmer närgångna.  
The swans grew ever more forward.
»Vad är det för en groda han bär på sin rygg?» frågade en.  
"What kind of frog is he carrying on his back?" asked one.
»De tror visst, att vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd som en människa.»  
"They surely think we won't notice it's a frog, just because he's dressed up like a person."

Svanorna, som nyss hade legat i en så skön ordning, summo nu om varandra i häftigaste vimmel.  
The swans, who a moment before had lain in such fine order, now swam about one another in the fiercest confusion.
Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita vildgåsen.  
Everyone wanted to press forward to catch sight of the white wild goose.

»Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor.»  
"That white gander ought at least to be ashamed to come and show himself among us swans."

»Han är nog lika grå som de andra.  
"He's surely just as gray as the others.
Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård.»  
He's simply dipped himself in a flour bin on some farm."

Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket.  
Akka had just barely reached Dagaklar and was about to ask what kind of help he wanted from her, when the king noticed the commotion among the swan-folk.
»Vad står nu på?  
"What's going on now?
Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga mot främmande?» sade han och såg missnöjd ut.  
Haven't I commanded that they be courteous to strangers?" he said, looking displeased.

Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka.  
Snöfrid, the swan queen, swam off to keep her people in order, and Dagaklar turned back toward Akka.
Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut.  
Then Snöfrid came back looking greatly upset.
»Kan du inte få dem att tiga?» ropade svankungen emot henne.  
"Can't you make them be quiet?" the swan king called to her.
— »Det är en vit vildgås därborta,» svarade Snöfrid.  
— "There's a white wild goose over there," answered Snöfrid.
»Det är ju en skam att se.  
"It's a disgrace to see.
Jag undrar inte på att de är förargade.»  
I'm not surprised that they're indignant."
— »En vit vildgås!» sade Dagaklar.  
— "A white wild goose!" said Dagaklar.
»Det är för galet.  
"That's too absurd.
Något sådant kan inte finnas till.  
No such thing can exist.
Du måtte ha sett miste.»  
You must have seen wrong."

Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större.  
Around Morten Gander the crush grew ever greater.
Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.  
Akka and the other wild geese tried to swim forward to him, but they were jostled this way and that and could not reach him.

Den gamla svankungen, som var starkare än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite.  
The old swan king, who was stronger than any other, then set himself swiftly in motion, shoved all the others aside, and forced his way through to the white one.
Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på vattnet, blev han lika vred som de andra.  
But when he saw that it really was a white goose lying there on the water, he grew just as furious as the rest.
Han fräste av ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar.  
He hissed with rage, rushed straight at Morten Gander, and tore a couple of feathers from him.
»Jag ska lära dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad,» sade han.  
"I'll teach you, wild goose, to come to the swans got up like this," he said.

»Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!» ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka varenda fjäder av den store vite, och »Flyg, flyg!» ropade också Tummetott.  
"Fly, Morten Gander, fly, fly!" cried Akka, for she understood that the swans were about to pluck every last feather from the great white one, and "Fly, fly!" cried Thumbietot too.
Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna.  
But the gander lay so jammed in among the swans that he had no room to lift his wings.
Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.  
And from every side the swans stretched out their strong bills to pluck the feathers from him.

Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen gingo också till strids mot svanorna.  
Morten Gander defended himself against them by biting and striking as best he could, and the other wild geese also went into battle against the swans.
Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade fått hjälp.  
But it was clear how this would have ended, had they not, quite unexpectedly, received help.

Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som är brukligt bland småfåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en falk.  
It was a redstart who had noticed that the wild geese had come to grief among the swans, and he at once cried out the sharp rallying call that is customary among the small birds when it is a matter of chasing off a hawk or a falcon.
Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens småfåglar på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm ilade ner mot Hjälstaviken.  
Scarcely had the call sounded three times before all the small birds of the district, on swift wings, came rushing down toward Hjälstaviken in a great, clamorous swarm.

Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över svanorna.  
And these small, powerless little creatures threw themselves upon the swans.
De skränade i deras öron, de skymde utsikten för dem med sina vingar, de gjorde dem yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: »Skäms, skäms, svanor! Skäms, skäms, svanor!»  
They shrieked in their ears, they blocked their view with their wings, they made them dizzy with their fluttering, they threw them into confusion by crying: "Shame, shame, swans! Shame, shame, swans!"

Överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, men när de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sågo de, att vildgässen hade lyft och svävat över till vikens andra sida.  
The onslaught of the small birds lasted only a couple of moments, but by the time they were gone and the swans had come back to their senses, they saw that the wild geese had risen and flown across to the other side of the bay.

DEN NYA BANDHUNDEN.  
THE NEW WATCHDOG.

Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta att jaga efter dem.  
It was at least to the swans' credit that, once they saw the wild geese had escaped, they were too proud to chase after them.
Vildgässen kunde alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge.  
The wild geese could therefore settle down in perfect peace to sleep on a reed tussock.

Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna.  
As for Nils Holgersson, he was too hungry to be able to fall asleep.
»Jag måste nödvändigt försöka att komma in i någon stuga och få mig litet mat,» tänkte han.  
"I simply must try to get into some cottage and get myself a little food," he thought.

I de dagarna, då så många saker av olika slag flöto omkring på sjön, var det inte svårt för en sådan som Nils Holgersson att finna en farkost.  
In those days, when so many things of every kind were floating about on the lake, it was not hard for someone like Nils Holgersson to find a craft.
Han besinnade sig inte länge, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.  
He did not stop to think for long, jumped down onto a scrap of board that had washed in among the reeds, fished up a little stick, and began poling himself across the shallow water toward the shore.

Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig.  
Scarcely had he landed before he heard a splashing in the water beside him.
Han höll sig stilla och såg då för det första en svanhona, som låg och sov i sitt stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han en räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att smyga ut till svanredet.  
He held still and saw, first of all, a female swan lying asleep in her great nest only a few meters away from him; and further, he saw a fox that had waded a few steps out into the water to steal up on the swan's nest.
»Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!» skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp.  
"Hoy, hoy, hoy! Get up! Get up!" shouted the boy, striking the water with his stick.
Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat.  
The swan rose up, but not fast enough that the fox could not have thrown himself upon her, had he wished.
Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.  
But he gave that up instead and hurried straight toward the boy.

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land.  
Thumbietot saw the fox coming and set off toward land.
Det låg vida, jämna ängar framför honom.  
There lay wide, level meadows before him.
Han såg inte något träd, som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig.  
He saw no tree that he could climb up into, no hole where he could hide himself.
Det var bara att springa undan.  
There was nothing to do but run away.
Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.  
The boy was a good runner, but it stood to reason that he could not compete in speed with a fox, when the fox was free and unencumbered and had nothing to drag along.

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där det lyste ljus ur fönstren.  
A little way from the lake stood a few small crofters' cottages, where light shone from the windows.
Pojken sprang förstås åt detta hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många gånger.  
The boy ran, naturally, toward that direction, but he had to tell himself that before he reached the houses, the fox would surely have time to catch him many times over.

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen.  
Once the fox came so close to him that he thought himself certain of being caught, but then the boy suddenly threw himself to one side and turned back down toward the bay again.
I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro på hemväg.  
In the turn the fox lost a bit of time, and before he had caught up with the boy again, the boy had hurried up to a couple of men who had been out on the lake all day and evening salvaging drifting goods and were now on their way home.
> «denne» — 'the latter': «denne» ('this one', masculine) points back to the most recently mentioned male person, so it reads as 'the latter' — here it means the boy, not the fox — the same trick Spanish plays with «éste».

Karlarna voro trötta och sömniga.  
The men were tired and sleepy.
De hade varken märkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt framför dem.  
They had noticed neither the boy nor the fox, although these had run right in front of them.
Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid dem.  
The boy, for his part, did not bother to speak to them and ask for help, but contented himself with walking close beside them.
»Räven måtte väl inte våga sig ända fram till människorna,» tänkte han.  
"The fox surely won't dare come all the way up to the humans," he thought.

Men snart hörde han hur räven kom tassande.  
But soon he heard the fox come padding along.
Han räknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem.  
He was counting on the men taking him for a dog, since he came right up close to them.
»Vad är det för en hund, som smyger efter oss?» sade då den ena av karlarna.  
"What kind of dog is that sneaking along after us?" said one of the men then.
»Han kommer så nära, som om han ville bitas.»  
"He's coming as close as if he meant to bite."
Den andra stannade och såg sig om.  
The other one stopped and looked around.
»Bort med dig!  
"Get away with you!
Vad har du här att göra?» sade han och sparkade till räven, så att denne for tvärsöver vägen.  
What business do you have here?" he said, and kicked at the fox so that it flew clear across the road.
Sedan höll sig räven på ett par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.  
After that the fox kept a couple of steps' distance, but he followed along the whole time.

Karlarna voro snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna.  
The men were soon at the crofts and went together into one of the cottages.
Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin koja för att hälsa på husbonden.  
The boy had meant to go in with them, but when he had reached the front step, he had seen a large, splendid, long-haired watchdog come rushing out of its kennel to greet its master.
Då hade pojken hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria.  
Then the boy had quickly changed his mind and stayed outside in the open.

»Hör du, bandhund!» sade pojken med låg röst, så snart som karlarna hade stängt dörren.  
"Listen, watchdog!" said the boy in a low voice, as soon as the men had shut the door.
»Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i natt.»  
"I wonder if you'd be willing to help me catch a fox tonight."

Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att stå bunden.  
The watchdog had poor eyesight, and being tied up had made him hot-tempered and quarrelsome.
»Skulle jag fånga en räv?» skällde han till i vredesmod.  
"Am I to catch a fox?" he barked out in a fury.
»Vad är du för en, som kommer och gör narr av mig?  
"Who are you, coming here to make fun of me?
Kom mig bara inom räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig!»  
Just get within my reach, and you'll learn not to joke with me!"

»Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro,» sade pojken och sprang fram till hunden.  
"I'm not the least bit afraid to come close to you, believe me," said the boy, and ran up to the dog.
När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord.  
When the dog saw him, he was so astonished that he could not say a word.

»Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen,» sade pojken.  
"It is I, who am called Thumbietot, and who travel about with the wild geese," said the boy.
»Har du inte hört talas om mig?»  
"Haven't you heard tell of me?"
— »Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland,» sade hunden.  
— "The sparrows have certainly chirped about you now and then," said the dog.
»Du lär ha utfört stora ting för att vara så liten.»  
"You're said to have done great things for one so small."
— »Det har gått tämligen bra för mig hittilldags,» sade pojken, »men nu lär det vara ute med mig, om du inte vill hjälpa mig.  
— "Things have gone tolerably well for me up to now," said the boy, "but now it will be all up with me, unless you're willing to help me.
Jag har en räv hack i häl efter mig.  
I have a fox right on my heels.
Han står och lurar bakom knuten.»  
He's standing lurking behind the corner."
— »Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom,» sade bandhunden.  
— "Well, I can certainly smell him, upon my word," said the watchdog.
»Den ska vi snart bli av med.»  
"We'll soon be rid of him."
Och bandhunden rusade åstad, så långt som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.  
And the watchdog rushed off, as far as the chain would allow, and barked and snarled for a good while.

»Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt,» sade hunden.  
"Now I don't think he'll show himself again tonight," said the dog.
— »Det behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven,» sade pojken.  
— "It takes more than a fine bit of barking to frighten off that fox," said the boy.
»Han är snart här igen, och det vore bara väl, för jag har gjort opp med mig själv, att du ska ta honom till fånga.»  
"He'll soon be back again, and it's just as well, for I've made up my mind that you're to take him prisoner."
— »Börjar du nu att föra spektakel med mig?» sade hunden.  
— "Are you starting to make sport of me now?" said the dog.
— »Kom bara med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss,» sade pojken, »så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt!»  
— "Just come with me into the kennel, so the fox can't hear us," said the boy, "and I'll tell you how you're to go about it!"

Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där och viskade.  
The boy and the watchdog crept into the kennel and lay there whispering.

Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, kom han sakta in på gården.  
After a while the fox poked his nose out from behind the corner, and when everything was quiet, he came softly into the yard.
Han vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna locka ut honom.  
He scented the boy all the way to the doghouse and sat down at a suitable distance to think over how he might lure him out.
Plötsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade åt honom: »Gå din väg!  
Suddenly the watchdog stuck out his head and growled at him: "Get away!
Annars kommer jag och tar dig.»  
Or else I'll come and take you."
— »Nog sitter jag här, så länge jag vill, för dig,» sade räven.  
— "I'll sit here as long as I please, for all you care," said the fox.
— »Gå din väg!» sade hunden än en gång i hotande ton.  
— "Get away!" said the dog once more, in a threatening tone.
»Annars har du i natt jagat för sista gången.»  
"Or else you'll have hunted for the last time tonight."
Men räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken.  
But the fox only grinned at him and did not budge from the spot.
»Jag vet allt hur långt din kedja räcker,» sade han.  
"I know quite well how far your chain reaches," he said.
— »Jag har varnat dig två gånger,» sade hunden och kom ut ur kojan.  
— "I've warned you twice," said the dog, and came out of the kennel.
»Nu får du skylla dig själv.»  
"Now you have only yourself to blame."

I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var lös.  
At the same instant he threw himself with a long leap upon the fox and reached him without the least difficulty, for he was loose.
Pojken hade knäppt upp hans halsband.  
The boy had unbuckled his collar.

Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord.  
There arose a few moments' struggle, but it was soon decided.
Hunden stod som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig.  
The dog stood as victor, the fox lay on the ground and did not dare stir.
»Ja, håll dig nu stilla!» sade hunden.  
"Yes, hold still now!" said the dog.
»Annars biter jag ihjäl dig.»  
"Or I'll bite you to death."
Han tog räven i nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att han blev säkert fastgjord.  
He took the fox by the scruff of the neck and dragged him to his kennel, and there the boy came with the dog chain and put the collar twice around his neck and fastened it tight, so that he was securely bound.
Och under allt detta måste räven ligga stilla och vågade inte röra sig.  
And through all this the fox had to lie still and dared not stir.

»Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig,» sade pojken, när han var färdig.  
"Now I hope, Smirre Fox, that you'll make a good watchdog," said the boy, when he was finished.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.