# The Wonderful Adventures of Nils, The Tale of Uppland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch34. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch34.json.


Nästa dag hade regnet upphört, men stormen fortfor hela förmiddagen, översvämningen utbredde sig alltjämt.  
The next day the rain had stopped, but the storm continued the whole forenoon, and the flood kept spreading further.
> Pluperfect: had already stopped: «hade upphört» ('had ceased') is the pluperfect (past-of-the-past): the rain's stopping is set before the other events being narrated. Formed with «hade» + supine, the same pattern as English 'had stopped'.
Men strax efter middagen skedde ett omslag.  
But shortly after midday a change occurred.
Det blev med ens det allra vackraste väder: varmt, stilla och ljuvligt.  
All at once the weather turned the loveliest imaginable: warm, calm, and delightful.
> 'All at once': «med ens» is a fixed adverbial phrase meaning 'all at once, suddenly' — literally close to 'with [a] single [stroke]'. It is common in older narrative prose to mark an abrupt turn.

Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelök och tittade uppåt himlen, då två små skolbarn kommo gående med böcker och matsäckskorgar på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden.  
The boy lay most contentedly in the middle of a great tussock of splendidly blooming marsh marigold and looked up at the sky, when two little schoolchildren came walking with books and lunch baskets along a small path that wound its way along the shore.
> Archaic plural verb agreement: «kommo» is the old plural preterite of «komma» ('to come'), used because the subject «två små skolbarn» is plural. Standard Swedish had already dropped plural verb forms by 1906 in everyday speech, but Lagerlöf keeps them (also «voro», «gingo», «höllo») for a slightly formal, storybook register.
> Marsh marigold: «kabbelök» (marsh marigold, *Caltha palustris*) is a bright yellow-flowered plant common in Swedish wetlands and stream banks in spring — one of the many concrete pieces of nature realia in this geography-minded book.
De gingo långsamt och sågo mycket bedrövade ut.  
They walked slowly and looked very sorrowful.
> Archaic plural preterite, again: Another pair of pre-reform plural forms: «gingo» ('walked', from «gå») and «sågo» ('looked', from «se»), matching the plural subject «de». Modern Swedish uses the same form for singular and plural («gick», «såg»).
När de hade kommit mittför Nils Holgersson, slogo de sig ner på ett par stenar och började tala om sin olycka.  
When they had come right opposite Nils Holgersson, they sat themselves down on a couple of stones and began to talk about their misfortune.
> Reflexive «sig» + archaic plural: «slå sig ner» ('to sit oneself down, settle') uses the reflexive pronoun «sig» — literally 'strike themselves down'. Here it also takes the archaic plural form «slogo» rather than modern «slog».

»Mor blir så ond på oss, när hon får höra, att vi inte har kunnat vår läxa i dag heller,» sade det ena av barnen.  
"Mother will be so angry with us, when she hears that we haven't known our lesson today either," said one of the children.
> «kunna» = to know (a lesson): Here «kunna» doesn't mean 'to be able to' but 'to know (by heart)' — «kunna sin läxa» is 'to know one's lesson'. The supine «kunnat» pairs with «har» for the present perfect.
— »Ja, och far sen!» sade det andra, och därvid blev sorgen dem så övermäktig, att de började gråta.  
"— Yes, and father too!" said the other, and at that their grief overwhelmed them so much that they began to cry.

Pojken låg just och undrade om han skulle kunna trösta dem på något sätt, då en liten, krokig gumma, som hade ett vänligt och snällt ansikte, kom vandrande framåt stigen och stannade bredvid dem.  
The boy was just wondering whether he might be able to comfort them somehow, when a little, bent old woman, who had a kind and gentle face, came walking along the path and stopped beside them.
> Old woman (folksy): «gumma» is a warm, folk term for an old woman (paired with «gubbe» for an old man) — common in fairy-tale and folk-storytelling registers, as it is here, since the old woman is about to tell a legend.

»Vad gråter de här barnen för?» frågade gumman, och då berättade de små, att de inte hade kunnat sin läxa i skolan, och nu skämdes de så, att de inte ville gå hem.  
"What are these children crying for?" asked the old woman, and then the little ones told her that they hadn't known their lesson at school, and now they were so ashamed that they didn't want to go home.
> s-passive as reflexive: to be ashamed: «skämmas» ('to be ashamed') is one of a small class of Swedish verbs that exist only in the «-s» form; it isn't a true passive here but a deponent, always used this way. «skämdes» is its preterite.

»Vad kan det ha varit, som var så svårt, att ni inte kunde lära er det?» sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i läxa, var hela Uppland.  
"What can it have been, that was so difficult that you couldn't learn it?" said the old woman, and the children explained that what they'd had for their lesson was the whole of Uppland.
> A Swedish landskap: «Uppland» is one of Sweden's traditional provinces (landskap), north of Stockholm and Lake Mälaren — the historical heartland where Uppsala and, as this legend explains, Stockholm itself lie.

»Ja, det är kanske inte så lätt att lära efter böcker,» sade gumman, »men nu ska ni få höra vad min mor en gång berättade mig om det här landet.  
"Well, perhaps it isn't so easy to learn from books," said the old woman, "but now you shall hear what my mother once told me about this land.
Jag har inte gått i skola, jag, så att jag har aldrig fått någon riktig lärdom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihåg i hela mitt liv.»  
I never went to school, myself, so I never got any proper schooling, but what my mother told about, I have remembered my whole life."
> Present perfect: gone vs went: «har gått» (present perfect, «har» + supine «gått») frames not attending school as a lasting fact about her life up to now, distinct from the simple past. Note the extra, emphatic «jag» tacked on after the clause — a spoken-style repetition for emphasis, common in reported dialogue.

»Jo, mor sade,» började gumman och satte sig ner på stenen bredvid barnen, »att för länge i världen sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige.  
"Well, mother said," the old woman began and sat down on the stone beside the children, "that long, long ago Uppland was the poorest and most insignificant of all the provinces in the whole of Sweden.
> V2 word order: inversion after a fronted clause: After the introductory «att för länge i världen sedan» ('that long, long ago'), the verb «var» ('was') comes before the subject «Uppland». Swedish is a strict V2 language: whenever something other than the subject opens the clause, the finite verb must still be the second element, forcing subject-verb inversion.
Det bestod inte av annat än magra leråkrar och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på många ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor härnere vid Mälaren, inte ser mycket av det.  
It consisted of nothing but lean clay fields and small low stony hills, and it is likely still that way in many places in the province today, although we who live down here by Mälaren don't see much of it.
> «lära» as 'is said to, apparently': Besides 'to teach/learn', «lära» has a separate modal use — «det lär vara...» means 'it is said to be, apparently is' — reporting something the speaker hasn't verified firsthand.
> Lake Mälaren: «Mälaren» is Sweden's third-largest lake, stretching west from Stockholm — the great inland waterway around which Uppland, and this whole legend, is centered.

Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att det var fattigt och bedrövligt här.  
Well now, whatever the cause of it, it is certain that things were poor and wretched here.
Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sådant blir ju retsamt i längden.  
Uppland felt that the other provinces regarded it as a real reject, and that sort of thing becomes irritating in the long run.
> 'Reject, castoff': «utskott» here means a 'reject' or 'castoff' — something set apart as inferior — not its other common sense of 'committee'. Personifying provinces as characters with feelings is the device that carries this whole legend.
En vacker dag blev det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och staven i handen och begav sig ut för att tigga hos dem, som hade det bättre ställt för sig.  
One fine day it grew so weary of the misery that it took the sack on its back and the staff in its hand and set out to go begging from those who were better off.
> Reflexive particle verb: «bege sig»: «bege sig» ('to set off, betake oneself') is a reflexive verb that always takes «sig» — it cannot be used without the reflexive pronoun. «begav» is its preterite.

Uppland vandrade först söderut så långt som till Skåne, och när det kom dit, klagade det över hur fattigt det var och bad om land.  
Uppland first wandered south, as far as Skåne, and when it got there, it complained of how poor it was and asked for land.
> Skåne, Sweden's southernmost province: «Skåne» is the flat, fertile province at Sweden's very southern tip, historically Danish until the 17th century and famous for rich farmland — a fitting first stop for Uppland's begging tour.
’Det är inte gott att veta vad man skall hitta på att ge alla, som kommer och begär,’ sade Skåne.  
'It isn't easy to know what to come up with to give everyone who comes and asks,' said Skåne.
’Men låt mig se!  
'But let me see!
Jag har just hållit på att gräva opp ett par märgelgravar.  
I have just been busy digging up a couple of marl pits.
> Marl pits: A «märgelgrav» is a pit dug to extract marl, a lime-rich clay once spread on Swedish fields to enrich the soil — an authentic detail of old agricultural practice, matching the leftover 'clods' Skåne offers next.
Du kan få plocka till dig några jordtorvor, som jag har kastat opp på kanten, om du har något bruk för dem.’  
You may pick up some clods of earth that I've thrown up onto the edge, if you have any use for them.'

Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Västergötland.  
Uppland gave thanks and accepted, and then went on to Västergötland.
> Västergötland, western Sweden: «Västergötland» is a large province west of Lake Vättern, known for fertile plains — hence its boast below about its 'fat fields'.
Också där klagade det över hur fattigt det var och bad om land.  
There too it complained of how poor it was and asked for land.
’Något land vill jag inte ge dig,’ sade Västergötland.  
'I don't want to give you any land,' said Västergötland.
’Inte unnar jag någon bit av mina feta åkrar åt tiggare.  
'I don't begrudge — I mean, I won't spare — a single bit of my fat fields for beggars.
> «unna» = to (not) grudge someone something: «unna» means to wish someone well of something, to not begrudge it to them; «inte unna» is 'to grudge, be unwilling to let (someone) have'. Here Västergötland is refusing to spare its fields for a beggar.
Men du ska få en av de här små åarna, som silar fram över slätten, om du kan göra dig någon nytta av den.’  
But you may have one of these little streams that trickles across the plain, if you can make any use of it.'

Uppland tackade och tog emot och vek nu av åt Halland.  
Uppland gave thanks and accepted, and now turned off toward Halland.
> Halland, the west coast: «Halland» is a narrow province along Sweden's southwestern coast, facing the Kattegat — hence its gift of stone hills rather than fields.
Där började det på nytt klaga över hur fattigt det var och bad om land.  
There it again began to complain of how poor it was and asked for land.
’Jag är inte rikare, jag, än du,’ sade Halland, ’och fördenskull borde jag inte ge dig något.  
'I'm no richer, myself, than you are,' said Halland, 'and for that reason I really oughtn't to give you anything.
Men du får bryta opp några stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lönar mödan.’  
But you may break up a few stone hillocks out of the ground and take them with you, if you think it's worth the trouble.'

Uppland tackade och tog emot och knogade sedan åstad till Bohuslän.  
Uppland gave thanks and accepted, and then trudged onward to Bohuslän.
> Bohuslän, the rocky west coast: «Bohuslän» is Sweden's northernmost western-coast province, famous for its bare granite skerries — matching the 'naked little skerries' it offers.
Där fick det lov att plocka i sin säck så många nakna små skär, som det hade lust till.  
There it was allowed to pick as many bare little skerries into its sack as it liked.
> Skerries: «skär» (skerries) are small, bare rocky islets, characteristic of Sweden's western and eastern archipelagos — a key piece of Swedish coastal geography.
’De där ser ju inte mycket ut, men de är goda att ha till skydd mot blåsten,’ sade Bohuslän.  
'Those don't look like much, of course, but they're good to have as shelter against the wind,' said Bohuslän.
’Du kan nog göra dig nytta av dem, eftersom du är hemma vid kusten, du såväl som jag.’  
'You can surely make use of them, since you're at home on the coast, you as well as I.'

Uppland var tacksamt för allt, som skänktes det, och sade inte nej till något, fastän det överallt fick sådant, som de andra tyckte att de lättast kunde vara av med.  
Uppland was grateful for everything it was given, and said no to nothing, even though everywhere it got the kind of thing the others thought they could most easily spare.
> s-passive: «skänkas»: «skänktes» is the s-passive preterite of «skänka» ('to give, bestow') — 'was given', with the agent («de andra landskapen») left unstated. The «-s» ending is the regular Swedish way to form a passive, without needing «bli» + participle.
Värmland slängde till det en bit berggrund.  
Värmland tossed it a piece of bedrock.
> Värmland, west of Lake Vänern: «Värmland» lies west of Lake Vänern near the Norwegian border; it turns out later in the tale to have unknowingly given away rich iron ore in its 'bedrock'.
Västmanland gav det en sträcka av sina åsar.  
Västmanland gave it a stretch of its ridges.
Östergötland skänkte det ett stycke av den vilda Kolmården, och Småland plockade säcken nästan full med mossar och stenrös och ljungbackar.  
Östergötland gave it a piece of the wild Kolmården forest, and Småland filled the sack almost full with bogs and stone cairns and heather-covered hills.
> Kolmården, a wild forest tract: «Kolmården» is a large, historically wild forest ridge between Östergötland and Södermanland — long a byword for wilderness and danger on the old highway north.

Sörmland ville inte skänka annat än ett par Mälarfjärdar, och Dalarna tyckte likaså, att det inte ville avstå någon fast mark, och frågade om Uppland ville hålla till godo med ett stycke av Dalälven.  
Sörmland was willing to give nothing but a couple of Mälaren bays, and Dalarna likewise felt it didn't want to give up any solid ground, and asked whether Uppland would make do with a piece of the Dal River.
> Bays of Lake Mälaren: A «fjärd» is a broad, open bay or reach of water, especially on a lake; «Mälarfjärdar» are the wide bays of Lake Mälaren — later, in the legend, drawn far inland to give Uppland its access to the sea trade.

Till sist fick det av Närke några av de vattensjuka ängarna på Hjälmarstranden, och med detta hade det fått säcken så full, att det tyckte, att det inte behövde vandra längre.  
Lastly it got from Närke some of the waterlogged meadows on the shore of Lake Hjälmaren, and with that it had gotten its sack so full that it felt it no longer needed to wander any further.
> The shore of Lake Hjälmaren: «Hjälmaren» is Sweden's fourth-largest lake, in Närke and Södermanland, west of Mälaren — «Hjälmarstranden» is 'the Hjälmaren shore'.

När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte låta bli att tycka, att det var en förfärlig massa avskrap, som det hade fått, och det suckade och undrade hur det skulle bära sig åt för att få någon nytta av gåvorna.  
When Uppland came home and took out everything it had collected, it couldn't help thinking that what it had gotten was a dreadful heap of scraps, and it sighed and wondered how it should go about making any use of the gifts.
> 'Scraps, leavings': «avskrap» means worthless scraps or leftovers scraped off — literally related to «skrapa» ('to scrape'). It sums up how meager the assorted gifts look before Uppland's cleverness transforms them.

Det ena året följde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fått allt så, som det ville ha det.  
One year followed another, and Uppland stayed home arranging its affairs, and at last it had gotten everything just as it wanted it.

Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskap kom tillsammans för att överlägga om detta.  
At that time there arose talk of where in Sweden the king should live and the capital be raised, and all the provinces came together to deliberate on the matter.
Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett långt tvistande.  
It was clear that each one wanted the king for itself, and there was a long dispute.
’Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, som är klokast och duktigast,’ sade Uppland, och detta fann alla vara ett vist råd.  
'I think the king ought to live in the province that is the wisest and most capable,' said Uppland, and everyone found this to be wise counsel.
De beslöt, att det landskapet, som kunde visa, att det ägde mest klokhet och duglighet, skulle få kungen och huvudstaden.  
They decided that the province that could show it possessed the most wisdom and ability should get the king and the capital.

Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, förrän det kom bud från Uppland, att de skulle resa till det på gästabud.  
Scarcely had all the provinces managed to get back home again, before word came from Uppland that they should travel to it for a feast.
> Fronted «knappt» triggers inversion: «Knappt» ('scarcely') opens the sentence, so by the V2 rule the verb «hade» must follow immediately, before the subject «alla landskapen» — 'Scarcely had all the provinces...', paired with «förrän» ('before, when') introducing the second clause.
’Vad kan det där fattiglandet ha att bjuda på?’ sade landskapen, men de hörsammade ändå bjudningen.  
'What can that poor land have to offer?' said the provinces, but they heeded the invitation all the same.

När de kom fram, blev de alldeles häpna över vad de såg.  
When they arrived, they were utterly astonished at what they saw.
Där låg Uppland fullt bebyggt med präktiga gårdar i det inre, med städer vid kusterna och med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.  
There lay Uppland fully built up with splendid farms in its interior, with towns along its coasts, and with all the waters surrounding it filled with ships.

’Det är en skam att gå och tigga, när man har det så bra,’ sade de andra landskapen.  
'It's a shame to go around begging when one is so well off,' said the other provinces.

’Jag har bjudit er hit för att tacka er för era gåvor,’ sade Uppland, ’för det är deras förtjänst, att jag nu har det så, att jag kan bärga mig.’  
'I have invited you here to thank you for your gifts,' said Uppland, 'for it is thanks to them that I am now so well off that I can support myself.'
> 'To manage, get by': «bärga sig» means 'to manage, support oneself, get by' — a reflexive idiom related to «bärga» ('to harvest, salvage'). Here it caps Uppland's turn from beggar to self-sufficient host.

’Det första jag gjorde, sedan jag kom hem,’ fortfor det, ’var att leda in Dalälven på mitt område, och jag ställde det så, att den måste göra två präktiga fall: ett vid Söderfors och ett vid Älvkarleby.  
'The first thing I did, once I came home,' it went on, 'was to lead the Dal River onto my land, and I arranged it so that it had to make two splendid falls: one at Söderfors and one at Älvkarleby.
> The Dal River: «Dalälven» (the Dal River) is one of Sweden's major rivers, running from Dalarna down through Uppland to the sea; «Söderfors» and «Älvkarleby» are real waterfalls and ironworking sites along its lower course.
Söder om älven, vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fått av Värmland, och då märkte jag, att Värmland inte hade sett riktigt efter vad det hade skänkt bort, för berggrunden bestod av den bästa järnmalm.  
South of the river, at Dannemora, I laid down the bedrock I had gotten from Värmland, and then I noticed that Värmland hadn't really checked what it had given away, because the bedrock consisted of the finest iron ore.
> Dannemora, famed iron mine: «Dannemora» is a real village in Uppland renowned since medieval times for its exceptionally pure iron ore, historically prized for making high-quality steel — the historical fact this legend is explaining.
Runt omkring planterade jag skogen, som jag hade fått av Östergötland, och när det nu på ett ställe fanns både malm och kolskog och vattenkraft, så var det ju givet, att där skulle bli en rik bergslag.  
All around I planted the forest I had gotten from Östergötland, and since there was now, in one spot, both ore and charcoal-timber and water power, it was of course a given that a rich mining district would arise there.
> Mining district: A «bergslag» is a traditional Swedish mining-and-ironworking district — an area organized around ore, charcoal from surrounding forest, and water power for the forges, exactly the combination Uppland describes assembling.

Sedan jag hade fått det så bra ordnat oppe i norr, sträckte jag ut de västmanländska åsarna, och jag tänjde på dem så, att de nådde fram till Mälaren och bildade uddar och öar, som klädde sig med grönt och har blivit fagra som lustgårdar.  
Once I had gotten things so nicely arranged up north, I stretched out the Västmanland ridges, and I pulled at them so that they reached all the way to Mälaren and formed headlands and islands, which clothed themselves in green and have become as fair as pleasure gardens.
Men fjärdarna, som Sörmland hade skänkt mig, drog jag långt inåt landet, så att det öppnades för sjöfarande och kunde komma i umgänge med världen.  
But the bays that Sörmland had given me, I drew far inland, so that the land was opened to seafarers and could come into contact with the world.

När jag hade fått allt färdigt i norr och i söder, gick jag fram till östra kusten, och nu tog jag reda på alla de kala skär och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet.  
When I had gotten everything finished in the north and in the south, I proceeded to the eastern coast, and now I gathered up all the bare skerries and stony hills and heather-moors and naked tracts of land you had given me, and threw them out into the sea.
Och därutav uppstod alla mina holmar och öar, som har varit mig till så stor nytta både för fiske och skeppsfart, och som jag räknar som min förnämsta egendom.  
And out of that arose all my islets and islands, which have been of such great use to me both for fishing and shipping, and which I count as my finest possession.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gåvorna än de där jordtorvorna, som jag hade fått av Skåne, och dem lade jag ut i mitten av området till den fruktbara Vaksalaslätten.  
After that I had little more left of the gifts than those clods of earth I had gotten from Skåne, and those I laid out in the middle of the area to form the fertile Vaksala plain.
> The Vaksala plain: «Vaksalaslätten» is the fertile plain around Vaksala, just east of Uppsala — one of Uppland's richest farming areas, here explained as grown from Skåne's leftover clods of earth.
Och den tröga ån, som jag hade fått av Västergötland, den ledde jag fram över slätten, för att den skulle få god förbindelse med Mälarfjärdarna.’  
And the sluggish stream I had gotten from Västergötland, that I led across the plain, so that it would have a good connection with the Mälaren bays.'
> Fronted object, topicalization: The object «den tröga ån» ('the sluggish stream') is pulled to the front of the clause and resumed by «den» just before the verb — a topicalizing word order that keeps the verb «ledde» in the required second position while foregrounding the stream as what's being discussed.

Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått till, och fastän de var smått förargade, kunde de inte låta bli att tycka, att Uppland hade ställt det väl för sig.  
Now the other provinces understood how everything had come about, and although they were somewhat annoyed, they couldn't help feeling that Uppland had arranged things well for itself.
’Du har gjort mycket med små medel,’ sade landskapen.  
'You have done a great deal with slender means,' said the provinces.
’Du är visst den, som är klokast och duktigast av oss.’  
'You are surely the one among us who is wisest and most capable.'

’Tack ska ni ha för det ordet!’ sade Uppland.  
'My thanks to you for that word!' said Uppland.
’När ni säger så, blir det väl jag, som får ta kungen och huvudstaden till mig.’  
'Since you say so, then it must be I who gets to take the king and the capital for myself.'

Återigen blev de andra landskapen förargade, men det, som var beslutat, måste de stå fast vid.  
Again the other provinces were annoyed, but what had been decided, they had to stand by.
> S-passive supine vs «vara» + participle: «var beslutat» combines «var» ('was') with the participle «beslutat» ('decided') to form a passive of state — 'was [in a state of being] decided'. This contrasts with the dynamic s-passive «beslöts/beslutades» ('got decided'); here the emphasis is on the resulting settled fact.

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen.  
And so Uppland got the king and the capital, and became the foremost of all the provinces.
Och det var inte mer än rätt, för klokhet och duglighet är det, som gör tiggare till furstar än i denna dag.»  
And that was only right, for it is wisdom and ability that turn beggars into princes, even to this day."
> Princes, rulers: «furstar» (plural of «furste») means 'princes' or 'sovereign rulers' in an elevated, old-fashioned sense — the moral punchline that closes the tale: cleverness turns beggars into princes.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.