# The Wonderful Adventures of Nils, Dunfin

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch36. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch36.json.


Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin.  
No one could be milder or kinder than the little gray goose Dunfin.
> «grågås» — the greylag goose: «Grågås» (plural «grågäss») names the greylag goose, Anser anser, Sweden's common wild goose — and the ancestor of the domestic goose, which is simply its domesticated form. Dunfin is a tame goose of greylag stock, so what marks her out in Akka's wild flock is her farmyard upbringing, not her species.
Alla vildgässen tyckte mycket om henne, och den vita gåskarlen hade kunnat gå i döden för henne.  
All the wild geese were very fond of her, and the white gander would have gone to his death for her.
> en-word + definite suffix -en: «Gåskarl» ('goose' + 'man' = gander) is an en-word, so 'the gander' is formed by suffixing «-en» rather than adding a separate article: «gåskarlen». Swedish marks definiteness on the noun itself; ett-words instead take «-et» («skäret», 'the skerry').
> «gåskarl» — a compound for 'gander': Literally 'goose-man'. Mårten Gåskarl (Martin Gander) is the tame white farm-goose who joins the wild flock; the compound is typical of Swedish's habit of building animal-sex terms by adding «-karl»/«-hona» to a species name.
När Dunfin bad om något, förmådde inte en gång Akka säga nej.  
When Dunfin asked for something, not even Akka could bring herself to say no.

Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon känna igen landskapet.  
As soon as Dunfin reached Lake Mälaren, she began to recognize the countryside.
Härutanför låg havet med en stor skärgård, och där bodde hennes föräldrar och syskon på en liten holme.  
Out beyond it lay the sea with a great archipelago, and there her parents and siblings lived on a small islet.
> V2: fronted adverb, inverted verb: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element opens the clause, the finite verb must come next. Here the adverb «härutanför» ('out beyond here') is fronted for emphasis, so the verb «låg» ('lay') is pushed ahead of its subject «havet» — 'Out beyond lay the sea', not the English-order 'Out beyond the sea lay'.
> «skärgård» — archipelago: Literally 'skerry-yard': the belt of thousands of small rocky islands fringing Sweden's Baltic coast. The word recurs throughout this chapter, whose whole plot is a detour into one such archipelago near Stockholm.
Hon bad vildgässen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon finge visa de sina, att hon ännu var vid liv.  
She begged the wild geese to go to her home before they traveled on northward, so that she might show her own that she was still alive.
Det skulle bli en så stor glädje för dem.  
It would be such a great joy to them.

Akka sade ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins föräldrar och syskon inte hade visat henne stor kärlek, när de hade övergivit henne på Öland.  
Akka said frankly that she thought Dunfin's parents and siblings had not shown her much love, when they had abandoned her on Öland.
Men Dunfin ville inte ge henne rätt i detta.  
But Dunfin would not admit she was right about this.
»Vad annat skulle de göra, när de såg, att jag inte kunde flyga?» sade hon.  
“What else were they to do, when they saw that I could not fly?” she said.
»Inte kunde de stanna kvar på Öland för min skull.»  
“They could hardly stay behind on Öland for my sake.”

Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute i skärgården för att förmå dem att göra resan.  
Dunfin began telling the wild geese about her home out in the archipelago, to persuade them to make the journey.
Det var en klippholme.  
It was a rocky islet.
> «klippholme» — rocky islet: A compound of «klippa» (cliff/bare rock) and «holme» (small island): a barren-looking skerry, exactly the kind of place Selma Lagerlöf uses this chapter to describe for young Swedish readers learning their coastal geography.
Såg man den på avstånd, kunde man tro, att där inte fanns annat än sten, men när man kom dit, upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och fördjupningar.  
Seen from a distance, one might think there was nothing there but bare rock, but once you arrived, you discovered the finest grazing in the clefts and hollows.
> Conditional without «om»: «Såg man den på avstånd...» means 'If one saw it from a distance...' — the conditional conjunction «om» ('if') is dropped and the verb simply moves to the front of the clause, the same V2-driven trick English uses in 'Were I you...'.
Och bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter.  
And better nesting places than those found there in the crevices of the rock or among the willow bushes, one would have to search hard to find.
Men det bästa av allt var den gamla fiskaren, som bodde därute.  
But best of all was the old fisherman who lived out there.
Dunfin hade hört, att han i sina unga år skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat ute i havsbandet och jagat fåglar.  
Dunfin had heard that in his young days he was said to have been a great marksman, forever out along the outer skerries hunting birds.
Men nu på gamla dar, sedan hustrun var död och barnen hade dragit hemifrån, så att han var ensam i boet, hade han börjat vårda sig om fåglarna ute på sitt skär.  
But now in his old age, since his wife had died and the children had moved away from home, so that he was alone in the nest, he had taken to caring for the birds out on his skerry.
> Reflexive + particle verb: «Vårda sig om» ('to look after, take care of') pairs the verb «vårda» with the reflexive pronoun «sig» and the particle «om»; the reflexive marks that the caring is a stance the fisherman takes on, not an action done directly to an object.
Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillät inte heller, att någon annan gjorde det.  
He never fired a shot at them, nor did he allow anyone else to do so.
Han gick omkring till fågelredena, och när honorna lågo på sina ägg, plockade han mat till dem.  
He went about among the birds' nests, and when the hens lay on their eggs, he gathered food for them.
Ingen var rädd för honom.  
No one was afraid of him.
Dunfin hade många gånger varit inne i hans koja och blivit matad med brödsmulor.  
Dunfin had many times been inside his hut and been fed breadcrumbs.
Men därför att fiskaren var så god mot fåglarna, hade dessa flyttat ut till skäret i sådan myckenhet, att det började bli trångt om utrymmet.  
But because the fisherman was so good to the birds, they had moved out to the skerry in such numbers that space had begun to grow scarce.
Kom man dit för sent en vår, kunde det hitta på att hända, att alla häckplatser voro upptagna.  
If one arrived there too late in the spring, it could happen that every nesting place was already taken.
> Archaic plural verb (register): Before Sweden's 1900s spelling and grammar reforms, verbs still agreed in number with a plural subject: «voro» is the old plural past tense of «vara» ('to be'), where modern Swedish uses «var» for all persons. Lagerlöf's 1906 prose is full of these forms — «voro», «gingo», «kommo», «foro», «funno» — a deliberate register cue of formal, slightly old-fashioned narration even in her own day.
Det var fördenskull, som Dunfins föräldrar och syskon hade varit tvungna att resa ifrån henne.  
That was the very reason Dunfin's parents and siblings had been forced to fly off and leave her behind.

Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän vildgässen kände på sig, att de voro försenade och hellre borde ha farit rätt norrut.  
Dunfin pleaded so long that she got her way, even though the wild geese sensed that they were behind schedule and ought rather to have flown straight north.
Men en sådan där färd utåt skärgården skulle ju inte behöva fördröja resan mera än en enda dag.  
But such a little trip out into the archipelago surely need not delay the journey by more than a single day.

De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flögo österut över Mälaren.  
They set off one morning, once they had fortified themselves with a good meal, and flew eastward over Lake Mälaren.
Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna.  
The boy did not know quite where they were now bound, but he noticed that the farther they traveled east, the livelier the water became, and the more thickly settled the shores grew.
> Archaic plural: «foro» (for): Another pre-reform plural past tense, this time of «fara» ('to travel/go'): modern Swedish would simply write «for» regardless of subject number. See the note on «voro» for the pattern.

Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar voro på väg österut och möttes eller gingos förbi av en mängd vackra, vita ångbåtar.  
Fully laden barges and sloops, boats and fish-wells were making their way east, met or passed by a great many handsome white steamboats.
På stränderna löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål.  
Along the shores ran highways and railways, all heading toward the same goal.
Det fanns något ställe därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen.  
There was some place over there in the east that everyone wanted to reach this morning.

På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om detta började stränderna kläda sig med villor.  
On one of the islands he saw a great white castle, and a little way east of it the shores began to dress themselves in villas.
Till en början lågo dessa med långa mellanrum,  
At first these stood with long gaps between them,

sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter.  
then closer and closer together, and soon villa stood by villa the whole length of the shore.
De voro av alla slag.  
They were of every kind.
Där låg ett slott, och där låg en stuga.  
Here stood a manor, and there stood a cottage.
Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med många småtorn.  
There rose a long, low manor house, and there a villa with many little turrets.
Somliga stodo i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering.  
Some stood in gardens, but most were set in the leafy woods that fringed the shore, with no further planting at all.
Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor.  
But different as they were, one thing was alike in all of them: they were not grave and plain like other buildings, but painted gaily and brightly in green and blue and white and red, like playhouses.
> «lekstuga» — playhouse: A child's playhouse or toy cottage; Lagerlöf's simile ('painted like playhouses') captures the gaudy, almost toylike villas that Swedes were building along the Mälaren shore for their new leisure culture at the turn of the century.

Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop.  
The boy sat looking down at the amusing shore villas, when Dunfin gave a cry.
»Nu känner jag riktigt igen mig.  
“Now I truly know where I am.
Därborta ligger staden, som simmar på vattnet.»  
Over there lies the city that swims upon the water.”

Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet.  
Then the boy looked ahead and at first noticed nothing but a few pale mists and fogs rolling forward over the water.
Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader.  
But then he glimpsed tall spires and here and there a house with many rows of windows.
De stego fram och gömde sig åter, allt som töcknen drevo hit och dit.  
They emerged and hid themselves again, just as the mists drifted this way and that.
Men någon strandremsa såg han inte.  
But he saw no strip of shore at all.
Allt därborta tycktes vila på vattnet.  
Everything over there seemed to rest upon the water.

När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna.  
As the boy drew near the city, he no longer saw cheerful playhouse cottages along the shores.
I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader.  
Instead these were covered with dark factory buildings.
Stora upplag av kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare.  
Great stacks of coal and lumber stretched behind high fences, and before black, grimy wharves lay clumsy cargo steamers.
Men de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.  
But the shimmering, translucent mists spread out over it all, and they made everything look so vast and mighty and strange that it almost became beautiful.

Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna.  
The wild geese flew past factories and cargo steamers and drew near the mist-wrapped spires.
Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utom några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i skärt och ljusblått.  
Then suddenly all the fogs sank down toward the water, except a few thin, light ones that hovered above their heads, gaily tinted in pink and pale blue.
De andra lågo och vältrade över vatten och land.  
The others lay rolling over water and land.
De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de övre våningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser förblevo synliga.  
They hid the foundations and lower storeys of the houses entirely, but the upper floors, roofs, towers, gables, and pediments remained visible.
Somliga hus blevo på detta sätt så höga, att de voro riktiga Babelstorn.  
In this way some houses grew so tall that they were veritable towers of Babel.
Pojken kunde  
The boy could

väl tänka sig, att de voro resta på kullar och höjder, men dem såg han inte, bara husen, som svävade upp ur dimmorna.  
well imagine that they stood on hills and heights, but these he did not see, only the houses hovering up out of the mists.
Dessa flöto omkring klart vita, och husen lågo mörka och svarta, ty solen stod i öster och kom inte åt att lysa på dem.  
These floated about a clear white, while the houses themselves lay dark and black, for the sun stood in the east and could not reach to shine on them.

Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för han såg tak och spiror stiga upp ur dimman på alla håll.  
The boy understood that he was passing over a great city, for he saw roofs and spires rising up out of the fog on every side.
Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, men land urskilde han ingenstädes.  
Now and then an opening appeared in the swirling mists, and he looked down into a running, roaring current, but land he could make out nowhere.
Det var vackert att se allt detta, men han kände sig nästan beklämd, som man gör, när man träffar på vad man inte kan begripa.  
It was beautiful to see all this, but he felt almost oppressed, as one does on encountering what one cannot understand.

Så snart han hade farit över staden, fann han inte mera marken dold av dimmor, utan stränder, vatten och öar syntes åter tydligt.  
As soon as he had flown past the city, he found the ground no longer hidden by mist, and shores, water, and islands were plainly visible again.
Han vände sig då om för att söka se staden bättre, men det lyckades honom inte.  
He then turned around to try to see the city better, but he did not manage it.
Nu såg den ännu mera förtrollad ut.  
Now it looked even more enchanted.
Töcknen hade tagit färg av solskenet och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult.  
The mists had taken on the color of the sunshine and drifted along in the palest red, blue, or gold.
Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fönster och tornspiror blänkte som eld.  
The houses were white, as though built of light itself, but windows and spires gleamed like fire.
Och allt flöt på vattnet som förut.  
And everything floated upon the water just as before.

Vildgässen reste rakt mot öster.  
The wild geese traveled straight toward the east.
Till en början såg det ut nästan som vid Mälaren.  
At first it looked almost as it had at Mälaren.
De foro först fram över fabriker och verkstäder.  
They first passed over factories and workshops.
Sedan började villorna kanta stränderna.  
Then villas began to line the shores.
Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån och gingo åt väster fram mot staden.  
Steamboats and sloops swarmed, but now they came from the east and went westward toward the city.

De foro vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna och de små öarna utbredde sig under dem bredare vatten, större öar.  
They flew on, and in place of the narrow bays of Mälaren and the small islands, broader waters and larger islands now spread out beneath them.
Fasta landet vek åt sidan och syntes snart inte mera.  
The mainland fell away to the side and was soon no longer to be seen.
Växtligheten blev kargare, lövträden blevo sällsynta, tallarna togo väldet.  
The vegetation grew scantier, the deciduous trees became rare, and the pines took over.
> Archaic plural: «togo» (tog): A third instance of the pre-reform plural past tense — here of «ta» ('to take'): «tallarna togo väldet», 'the pines took command'. Modern Swedish would use «tog» regardless of number.
Villorna upphörde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.  
The villas ceased, and farm cottages and fishermen's huts took their place.

De foro ännu längre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda öarna; endast små skär voro i otalighet spridda över vattnet.  
They flew still farther out, and now they no longer found the large, inhabited islands; only small skerries lay scattered over the water in countless numbers.
Fjärdarna trängdes inte av land.  
The bays were no longer crowded in by land.
Havet låg framför dem, stort och obegränsat.  
The sea lay before them, vast and unbounded.

Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin.  
Out here the wild geese landed on a rocky islet, and once they stood on the ground, the boy turned to Dunfin.
»Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?» sade han.  
“What was that great city we flew over?” he said.

»Jag vet inte vad den heter bland människorna,» sade Dunfin.  
“I don't know what it's called among humans,” said Dunfin.
»Vi grågäss kallar den Staden, som simmar på vattnet.»  
“We gray geese call it the City that Swims on the Water.”

SYSTRARNA.  
THE SISTERS.

Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga.  
Dunfin had two sisters: Vingsköna and Guldöga.
De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag.  
They were strong and clever birds, but they had neither so soft and glossy a plumage as Dunfin, nor so mild and sweet a disposition.
Allt ifrån det, att de voro små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.  
Ever since they were small yellow goslings, their parents and relatives, indeed even the old fisherman, had let them plainly feel that they liked Dunfin better than they liked them, and so the sisters had always hated her.
> Pluperfect: har/hade + supine: «Låtit» is the supine of «låta» ('to let, allow'), used with «hade» to build the pluperfect 'had let' — Swedish's two-part perfect tenses always pair an auxiliary with the supine form, distinct from the simple past («lät»).

När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.  
When the wild geese landed on the skerry, Vingsköna and Guldöga were grazing on a small green patch a little way from the shore, and at once caught sight of the strangers.

»Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!» sade Vingsköna.  
“Look, sister Guldöga, what stately wild geese, landing on our island!” said Vingsköna.
»Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning.  
“I have seldom seen birds with such a splendid bearing.
Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig?  
And do you see, they have a white gander among them?
Har du sett en skönare fågel?  
Have you ever seen a handsomer bird?
Man kunde nästan ta honom för en svan.»  
One could almost take him for a swan.”

Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön.  
Guldöga agreed with her sister that these were most certainly very distinguished strangers who had come to the island.
Men plötsligen avbröt hon sig och ropade: »Syster Vingsköna, syster Vingsköna!  
But suddenly she broke off and cried: “Sister Vingsköna, sister Vingsköna!
Ser du inte vem det är, som de för med sig?»  
Don't you see who it is they're bringing with them?”

Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste.  
At that same moment Vingsköna too caught sight of Dunfin and was so astonished that for a long while she stood with her beak open, only hissing.
»Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon?  
“It can surely never be possible that it's her?
Hur har hon kommit in bland sådant folk?  
How has she come to be among such company?
Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland.»  
We left her, after all, to starve to death on Öland.”

»Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led,» sade Guldöga.  
“The worst of it is that she'll go tattling to father and mother, telling them it was we who flew so hard into her that her wing was put out of joint,” said Guldöga.
»Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret.»  
“You'll see, it will end with us being driven off the skerry.”

»Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka,» sade Vingsköna.  
“We have nothing but vexation to look forward to, now that the spoiled brat has come back,” said Vingsköna.
»Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som vi nånsin förmår.  
“But for now I think it wisest that we show ourselves as glad as we possibly can that she has come back.
Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt.»  
She's so foolish that she may not even have noticed we bumped into her on purpose.”

Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten.  
While Vingsköna and Guldöga were talking in this manner, the wild geese had been standing on the shore, smoothing their feathers back into place after the flight.
Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfin visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.  
Now they marched in a long line up the rocky shore to the cleft where Dunfin knew her parents were in the habit of staying.

Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk.  
Dunfin's parents were excellent people.
De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar.  
They had lived on the island longer than anyone else, and they were in the habit of advising and helping all newcomers.
De hade också sett vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken.  
They too had seen the wild geese arrive, but they had not recognized Dunfin in the flock.
»Det var märkligt att se vildgäss landa här på skäret,» sade gåsbonden.  
“It's remarkable to see wild geese land here on the skerry,” said the gander-farmer.
»Det är en präktig flock.  
“It's a splendid flock.
Det syns redan på flykten.  
You can tell as much just from their flight.
Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så många.»  
But it won't be easy to find grazing ground for so many.”
— »Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer,» sade hans hustru.  
“—We're surely not so overcrowded yet that we can't take in those who come,” said his wife.
Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.  
She was mild and gentle of temper, she too, like Dunfin.

När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mittemellan föräldrarna.  
When Akka came marching up, Dunfin's parents went to meet her and were just about to welcome her to the island, when Dunfin flew up from her place at the back of the line and landed right between her parents.
»Far och mor, nu är jag här!  
“Father, Mother, here I am!
Känner ni inte igen Dunfin?» ropade hon.  
Don't you recognize Dunfin?” she cried.
Först kunde de gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås.  
At first the old ones could not quite make sense of what they saw, but then they recognized their daughter and were, of course, unreasonably overjoyed.

Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande.  
In the very midst of the wild geese and Mårten Gander and Dunfin herself all cackling away as eagerly as they could to tell how Dunfin had been saved, Vingsköna and Guldöga came running up.
De ropade välkommen redan på långt håll och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.  
They called out their welcome while still far off, and showed themselves so glad that Dunfin was home that she was quite touched.

Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon.  
The wild geese found themselves well off on the skerry, and it was decided that they would not travel on until the next morning.
Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sina reden.  
After a while the sisters asked Dunfin whether she would like to come with them to see where they meant to lay their nests.
Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda och skyddade häckplatser.  
She went with them at once and saw that they had chosen well-hidden and sheltered nesting spots.
»Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?» frågade de.  
“And where will you settle, Dunfin?” they asked.
— »Jag?» sade Dunfin.  
“—Me?” said Dunfin.
»Jag tänker inte stanna här på skäret.  
“I don't intend to stay here on the skerry.
Jag ska följa med vildgässen oppåt Lappland.»  
I'm going with the wild geese up to Lapland.”
— »Det var synd, att du ska lämna oss,» sade systrarna.  
“—It's a pity you're to leave us,” said the sisters.
— »Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna,» sade Dunfin.  
“—I would gladly have stayed on with you and our parents,” said Dunfin.
»Men jag har redan lovat den store vite...  
“But I have already promised the great white one…
> Lappland — the far north: Sweden's northernmost historical region, home to the Sámi and the summer breeding grounds of migratory geese; the wild geese's whole journey in the novel is a spring flight from the far south up to Lappland, which is why Dunfin names it as her own destination here.
— »Vad?» ropade Vingsköna.  
“—What?” cried Vingsköna.
»Ska du ha den sköna gåskarln?  
“Are you to have the handsome gander?
Det är då...  
Well, that is…
Men här stötte Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.  
But here Guldöga gave her a sharp nudge, and she broke off.

De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen.  
The two spiteful sisters had a great deal to talk about the whole morning.
De voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen.  
They were quite beside themselves that Dunfin had won such a suitor as the white gander.
De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem.  
They had suitors of their own, but they were only ordinary gray geese, and now that they had seen Mårten Gander, they found their own so ugly and shabby that they no longer wanted to look at them.
»Detta kommer att gräma mig till döds,» sade Guldöga.  
“This will grieve me to death,” said Guldöga.
»Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!»  
“If only it had been you, sister Vingsköna, who had gotten him!”
— »Jag ville hellre, att han vore död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl,» sade Vingsköna.  
“—I would rather he were dead than that I should have to go about all summer thinking that Dunfin has gotten herself a white gander,” said Vingsköna.

Systrarna fortforo dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med.  
The sisters, however, went on being very friendly toward Dunfin, and in the afternoon Guldöga took Dunfin along so that she might see the one Guldöga meant to marry.
»Han är inte så grann som den du ska ha,» sade Guldöga.  
“He isn't as fine as the one you're to have,” said Guldöga.
»Men till gengäld kan man då vara säker på att han är den han är.»  
“But in return, one can at least be certain that he is what he seems.”
— »Vad menar du, Guldöga?» sade Dunfin.  
“—What do you mean, Guldöga?” said Dunfin.
Guldöga ville först inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite.  
Guldöga at first refused to explain what she had meant, but then it came out that she and Vingsköna had wondered whether everything was quite right with the white one.
»Vi har aldrig sett en vit gås följa med vildgässen,» sade systern, »och vi undrar om han kan vara förtrollad.»  
“We've never seen a white goose travel with the wild geese,” said her sister, “and we wonder whether he might be under some spell.”
— »Ni är bra dumma!  
“—You're being very silly!
Han är ju en tamgås,» sade Dunfin harmset.  
He's simply a tame goose,” said Dunfin, offended.
— »Han för med sig en, som är förtrollad,» sade Guldöga, »och då kan han nog vara förtrollad själv.  
“—He travels with one who is under a spell,” said Guldöga, “so he himself may well be under one too.
Är du inte rädd, att han kan vara en svart skarv?»  
Aren't you afraid he might be a black cormorant?”

Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin.  
She chose her words very carefully and thoroughly frightened poor Dunfin.
»Du menar inte vad du säger,» sade den lilla grågåsen.  
“You don't mean what you're saying,” said the little gray goose.
»Du vill bara skrämma mig.»  
“You just want to frighten me.”
— »Jag vill ditt bästa, Dunfin,» sade Guldöga.  
“—I mean the best for you, Dunfin,” said Guldöga.
»Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv.  
“I can't think of anything worse than seeing you fly off with a black cormorant.
Men nu ska jag säga dig något.  
But now I'll tell you something.
Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här!  
Try to get him to eat a couple of the roots I've gathered here!
Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig.  
If he's under a spell, it will show itself at once.
Är han det inte, kommer han att förbli sig lik.»  
If he isn't, he'll stay just as he is.”

Pojken satt mittibland gässen och hörde på hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande.  
The boy sat among the geese, listening to Akka and the old gander-farmer talking together, when Dunfin came flying up.
»Tummetott!  
“Thumbietot!
> «Tummetott» — Nils's fairy name: Once the elf's curse shrinks Nils to thumb-size, the animals call him «Tummetott», roughly 'Thumbling' or 'Tom Thumb' — a folk-tale name (compare «Tummeliten») rather than his given name, which the birds never use.
Tummetott!» ropade hon.  
Thumbietot!” she cried.
»Mårten gåskarl håller på att dö!  
“Mårten Gander is dying!
Jag har dödat honom!»  
I've killed him!”
— »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» ropade pojken.  
“—Let me climb up on your back, Dunfin, and take me to him!” cried the boy.
De foro, och Akka och vildgässen följde också med.  
They set off, and Akka and the wild geese went along too.
När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken.  
When they reached the gander, he lay on the ground.
Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan.  
He could say nothing; he only gasped for breath.
»Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!» sade Akka.  
“Tickle him under the throat, and thump him on the back!” said Akka.
Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe.  
The boy did so, and at once the big white one coughed up a large root that had gotten stuck in his throat.
> Particle verb: «hosta upp»: «Hosta» ('to cough') plus the particle «upp» ('up') gives 'to cough up' — Swedish builds many verbs this way, and the particle, not the base verb, carries the crucial meaning (expelling something), much like English phrasal verbs.
»Är det de här, som du har ätit av?» sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden.  
“Is it these you've been eating?” said Akka, pointing to some roots lying on the ground.
— »Ja,» sade gåskarlen.  
“—Yes,” said the gander.
— »Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig,» sade Akka.  
“—Then it was a good thing they stuck in your throat,” said Akka.
»De är giftiga.  
“They're poisonous.
Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött.»  
If you had swallowed them down, you would certainly have died.”
— »Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem,» sade gåskarlen.  
“—It was Dunfin who asked me to eat some of them,” said the gander.
— »Jag hade fått dem av min syster,» sade Dunfin och berättade alltihop.  
“—I'd gotten them from my sister,” said Dunfin, and told the whole story.
— »Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin,» sade Akka, »för de vill säkert inte ditt bästa.»  
“—You must be on your guard against your sisters, Dunfin,” said Akka, “for they surely don't wish you well.”

Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, följde hon genast med.  
But Dunfin had such a nature that she could not think ill of anyone, and when Vingsköna came a while later wanting to show her her own suitor, Dunfin went along at once.
»Ja, han är inte så grann som den du får,» sade systern, »men han är så mycket mera tapper och oförvägen.»  
“Yes, he isn't as fine as the one you're getting,” said her sister, “but he's ever so much braver and bolder.”
— »Hur kan du veta det?» sade Dunfin.  
“—How can you know that?” said Dunfin.
— »Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande rovfågel och tar bort en av dem.»  
“—Well, there's been great misery among the gulls and ducks here on the skerry lately, for every morning at daybreak a strange bird of prey comes and carries one of them off.”
— »Vad är det för en fågel?» sade Dunfin.  
“—What kind of bird is it?” said Dunfin.
— »Det vet vi inte,» svarade systern.  
“—We don't know,” answered her sister.
»En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han aldrig anfaller någon av oss gäss.  
“One like him has never before been seen here on the skerry, and the strange thing is that he never attacks any of us geese.
Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom.»  
But now my suitor has set his mind on fighting him tomorrow morning and driving him off.”
— »Måtte det gå väl bara!» sade Dunfin.  
“—I only hope it goes well!” said Dunfin.
— »Nej, det tror jag knappast att det gör,» sade systern.  
“—No, I hardly think it will,” said her sister.
»Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något hopp.»  
“If my gander were as big and strong as yours, then I might have some hope.”
— »Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot den främmande fågeln?» sade Dunfin.  
“—Would you like me to ask Mårten Gander to go up against the strange bird?” said Dunfin.
— »Ja, det ville jag visst,» sade Vingsköna.  
“—Yes, indeed I would,” said Vingsköna.
»Större tjänst kunde du inte visa mig.»  
“You couldn't do me a greater service.”

Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll.  
The next morning the gander was awake before the sun, took his stand on the highest point of the skerry, and scanned every direction.
Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån.  
Soon he saw a large, dark bird coming from the west.
Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn.  
The wings were immensely long, and it was easy to tell that this was an eagle.
Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet.  
The gander had not expected a more dangerous opponent than an owl, and now he understood he would not escape this alive.
Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.  
But it never once occurred to him that he ought to avoid a fight with a bird many times stronger than himself.

Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom.  
The eagle swooped down on a gull and dug its talons into it.
Innan han hade hunnit lyfta, rusade Mårten gåskarl fram.  
Before it had managed to take off, Mårten Gander rushed forward.
»Släpp den där!» ropade han.  
“Let go of that one!” he shouted.
»Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig att göra!»  
“And never come back here again, or you'll have me to reckon with!”
— »Vad är du för en galning?» sade örnen.  
“—What kind of madman are you?” said the eagle.
»Det är en lycka för dig, att jag aldrig brukar kämpa med gäss.  
“It's lucky for you that I never make a habit of fighting geese.
Annars skulle det snart vara ute med dig.»  
Otherwise it would soon be over for you.”

Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sig för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna.  
Mårten Gander thought the eagle considered itself too grand to fight him, and hurled himself at it in a rage, biting it in the throat and beating it with his wings.
Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.  
This the eagle could not, of course, tolerate, and it began to fight back, though still not with its full strength.

Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: »Tummetott!  
The boy lay sleeping in the same spot as Akka and the wild geese, when he heard Dunfin cry: “Thumbietot!
Tummetott!  
Thumbietot!
Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!»  
Mårten Gander is being torn to death by an eagle!”
— »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» sade pojken.  
“—Let me climb up on your back, Dunfin, and take me to him!” said the boy.

När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ännu.  
When he arrived, Mårten Gander was bloody and badly torn, but he was still fighting.
Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att skaffa bättre hjälp.  
The boy could not fight the eagle himself, and there was nothing for it but to fetch better help.
»Fort, Dunfin!  
“Quick, Dunfin!
Kalla hit Akka och vildgässen!» ropade han.  
Call Akka and the wild geese here!” he shouted.
Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att strida.  
The very moment he said this, the eagle stopped fighting.
»Vem är det, som talar om Akka?» frågade han.  
“Who is it that speaks of Akka?” it asked.
Och när han nu såg Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna.  
And when it now saw Thumbietot and heard the wild geese cackling, it lifted its wings.
»Säg Akka, att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe härute på havet!» sade han och svävade bort med skön och snabb flykt.  
“Tell Akka that I never expected to meet her or any of her company out here on the sea!” it said, and soared away in a beautiful, swift flight.
— »Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen,» sade pojken och såg förvånad efter honom.  
“—That was the same eagle that once carried me back to the wild geese,” said the boy, gazing after it in astonishment.

Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund.  
The wild geese meant to leave the skerry in good time, but first they still wanted to graze a while.
Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin.  
While they were feeding, a scaup duck came up to Dunfin.
> «bergand» — scaup: A real Baltic diving duck (Aythya marila), one of many precisely named bird species Lagerlöf works into the text — part of the book's original purpose as a natural-history and geography reader for Swedish schoolchildren.
»Jag skulle hälsa dig från dina systrar,» sade hon.  
“I was to give you greetings from your sisters,” she said.
»De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren.»  
“They don't dare show themselves among the wild geese, but they asked me to remind you that you shouldn't leave the skerry before you've paid a visit to the old fisherman.”
— »Det är verkligen sant,» sade Dunfin.  
“—That's really true,” said Dunfin.
Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan.  
But she had by now become so frightened that she did not want to go alone, and asked the gander and Thumbietot to come along up to the hut.

Där stod dörren öppen.  
There the door stood open.
Dunfin gick in, men de två andra stannade utanför.  
Dunfin went in, but the other two stayed outside.
I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin.  
The very next moment they heard Akka give the signal to leave, and they called for Dunfin.
Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort från skäret.  
The gray goose came out of the cottage and flew off with the wild geese from the skerry.

De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem.  
They had traveled a fairly long way into the archipelago when the boy began to marvel at the gray goose following them.
Dunfin brukade flyga tyst och lätt.  
Dunfin usually flew quietly and lightly.
Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag.  
This one labored along with heavy, rushing wingbeats.
»Akka, vänd om!  
“Akka, turn back!
Akka, vänd om!» ropade han helt hastigt.  
Akka, turn back!” he cried out suddenly.
»Vi har kommit i orätt sällskap!  
“We're in the wrong company!
Det är Vingsköna, som följer oss!»  
It's Vingsköna following us!”

Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var.  
Scarcely had this been said when the gray goose let out such an ugly, angry shriek that everyone understood who she was.
Akka och de andra vände sig mot henne, men grågåsen flydde inte genast.  
Akka and the others turned toward her, but the gray goose did not flee at once.
I stället störtade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben.  
Instead she flung herself at the big white one, seized Thumbietot, and flew off with him now in her beak.

Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet.  
A sharp chase now began out over the archipelago sea.
Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan.  
Vingsköna fled swiftly, but the wild geese were right upon her, and there was no hope at all of her getting away.

Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp nerifrån havet, och knallen av ett skott hördes.  
Suddenly they saw a little puff of white smoke rise up from below over the sea, and the crack of a shot was heard.
I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.  
In their eagerness they had not noticed that they had come directly above a boat where a lone fisherman sat.

Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner till havet.  
No one, however, was hit by the shot, but just then, right over the boat, Vingsköna opened her beak and let Thumbietot fall down to the sea.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.