# The Wonderful Adventures of Nils, Stockholm

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch37. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch37.json.


För några år sedan fanns på Skansen, den stora trädgården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson.  
Some years ago there was at Skansen, the great garden outside Stockholm where they have gathered together so many remarkable things, a little old man named Klement Larsson.
> «gubbe» — an old man: «Gubbe» is the familiar, affectionate word for 'old man' (paired with «gumma» for 'old woman'); it carries none of the harshness English 'old codger' might, especially applied to a beloved village fiddler like Klement.
Han var från Hälsingland, och till Skansen hade han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar på sin fiol.  
He was from Hälsingland, and to Skansen he had come to play folk dances and other old tunes on his fiddle.
Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han uppträdde som spelman.  
But it was of course mostly in the afternoons that he performed as a fiddler.
Om förmiddagen brukade han sitta och vakta i någon av de präktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av landet.  
In the mornings he used to sit and keep watch in one of the fine farmhouses that had been moved to Skansen from every part of the country.
> S-passive in the pluperfect: «flyttats» is the s-passive of «flytta» ('to move'): add «-s» instead of using «bli» + past participle. «hade flyttats» = 'had been moved' — the cottages themselves are the grammatical subject, moved here from all over the country.

Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles förskräckligt, i synnerhet under vakthållningen.  
Klement thought at first that he had gotten it better in his old age than he had ever dared dream, but after a while he began to grow terribly weary of it, especially during the watch-keeping.
> «ledas vid» — to grow weary of: «ledas vid» (also «ledsna vid») means 'to grow tired/weary of'; «leda» here is a deponent-style verb that only exists in the s-form — there is no active *«leda sig», it simply IS «ledas».
Det gick väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men ibland satt Klement många timmar alldeles ensam.  
It went well enough when people came into the cottage to look at it, but sometimes Klement sat for many hours all alone.
Då längtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin plats.  
Then he longed for home to such a degree that he feared he would be forced to give up his position.
Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla socknen till last.  
He was very poor, and he knew that back home he would fall to the parish's charge.
Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän han kände sig olyckligare för var dag.  
So he tried to hold out as long as he could, though he felt more unhappy with every passing day.

En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen.  
One beautiful afternoon in early May, Klement had gotten a couple of hours off and was on his way down the steep hill leading down from Skansen, when he met a skerry fisherman coming along with a creel on his back.
Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade råkat honom många gånger förut.  
It was a young, brisk fellow who used to come to Skansen and offer for sale seabirds he had managed to catch alive, and Klement had run into him many times before.

Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur vad det var för rart, som fiskaren hade i kassen.  
The fisherman stopped Klement to ask him whether the director at Skansen was at home, and when Klement had answered this, he asked in his turn what rare thing it was that the fisherman had in his creel.
»Du kan få se vad jag har, Klement,» svarade då fiskaren, »om du till tack vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära för det.»  
"You can see what I've got, Klement," the fisherman then answered, "if in thanks you'll give me some good advice and tell me what I can ask for it."

Han sträckte kassen mot Klement.  
He stretched the creel out toward Klement.
Denne tittade ner i den en gång, så en gång till och drog sig därpå hastigt ett par steg baklänges.  
This one looked down into it once, then once more, and then quickly drew back a couple of steps.
»Vad i alla mina dar, Åsbjörn!» sade han.  
"What in all my days, Åsbjörn!" he said.
»Hur har du fått fatt i den där?»  
"How did you get hold of that?"

Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet.  
He remembered that when he was a child in the world, his mother had used to talk about the little folk who lived under the cottage floor.
> «småfolket» — the little folk: «Småfolket», literally 'the small folk', is the Swedish folk-belief term for the hidden household spirits who live under the floor — cousins of the «tomte». Klement's whole reaction to Åsbjörn's catch turns on this childhood belief.
Han fick inte skrika och inte vara odygdig för att inte reta småfolket.  
He was not allowed to scream and not to be naughty, so as not to provoke the little folk.
Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hittat på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr.  
Once he had grown up, he had believed that his mother had invented that about the tomtar in order to keep him in check.
> «pysslingarna» — the little tinkering ones: «Pysslingen» (from «pyssla», 'to potter/putter about quietly') names the same household spirit as «tomte»: a small being who tends the farm at night if treated well and left alone. The word lives on in modern Swedish most visibly as the name of the Pysslingen preschools.
Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.  
But it could not have been just a fancy of his mother's, for there in Åsbjörn's creel lay one of the little folk.

Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen.  
Something of his childhood fright still sat in Klement, and he felt a shiver run down his spine when he looked at the creel.
Åsbjörn märkte, att han var rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt.  
Åsbjörn noticed that he was afraid, and started to laugh, but Klement took the matter deeply seriously.
»Tala om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!» sade han.  
"Tell me, Åsbjörn, where you got hold of him!" he said.
— »Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro,» sade Åsbjörn.  
— "I haven't been lying in wait for him, believe me," said Åsbjörn.
> Archaic optative «må»: «må» is the old modal for wishes/permission ('may'), here fossilized in the phrase «må du tro» — 'you may believe it', i.e. 'believe you me'. Modern spoken Swedish would just say «tro mig».
»Det var han, som kom till mig.  
"It was he who came to me.
Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten.  
I had gone out early this morning and taken the gun with me in the boat.
Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss, som kom österifrån under ett fasligt skrikande.  
I'd hardly gotten away from land before I caught sight of a few wild geese coming from the east with a terrible screeching.
Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem.  
I gave them a shot, but got none of them.
I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att få tag i honom.»  
Instead this fellow came falling down and fell into the water so close to the boat that I only had to reach out my hand to get hold of him."
— »Du måtte väl inte ha skjutit honom, Åsbjörn?»  
— "You surely haven't shot him, Åsbjörn?"
— »Ånej, han är frisk och färdig.  
— "Oh no, he's whole and sound.
Men när han först kom ner, visste han inte riktigt till sig, och då passade jag på och surrade ett par segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle rymma.  
But when he first came down, he wasn't quite himself, and then I took the chance and bound a couple of lengths of sail-twine round his feet and hands, so that he couldn't run off.
Se, jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen.»  
See, I thought at once that this would be something for Skansen."

Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade detta.  
Klement grew strangely anxious when the fisherman told this.
Allt det, som han i barndomen hade hört om småfolket, om dess hämndlystnad mot fiender och hjälpsamhet mot vänner, steg upp för honom.  
All that he had heard in childhood about the little folk, about their vengefulness toward enemies and helpfulness toward friends, rose up before him.
Det hade aldrig gått väl för dem, som hade försökt att hålla någon av dem fången.  
It had never gone well for those who had tried to keep one of them captive.
»Du borde ha släppt lös honom genast, Åsbjörn,» sade han.  
"You ought to have let him loose at once, Åsbjörn," he said.

»Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri,» sade fiskaren.  
"It wasn't far from it, that I was forced to set him free," said the fisherman.
»För du kan veta, Klement, att vildgässen följde mig ända hem, och sedan kryssade de över skäret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom.  
"For you should know, Klement, that the wild geese followed me all the way home, and then cruised over the skerry the whole morning and screamed as if they wanted him back.
Och inte nog med det, utan hela sällskapet därute hos oss, måsar och tärnor och andra, som inte är värda ett skott krut, kom och slog ner på skäret och väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring mig, så att jag måste vända om in igen.  
And not only that, but the whole company out there with us, gulls and terns and others not worth a shot of powder, came and swooped down on the skerry and made a racket, and when I went out, they flapped around me so that I had to turn back inside again.
Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till Skansen.  
My wife begged me to set him free, but I had set my mind on his coming here to Skansen.
> Archaic possessive after the noun: «Hustru min» ('my wife') places the possessive «min» AFTER the noun instead of the normal «min hustru» — an old, slightly rustic word order, still heard in set phrases like «Herre min Gud», that 1906 readers would recognize as folksy dialect speech.
Och så ställde jag en av småbarnens dockor i fönstret, gömde pysslingen djupast nere i kassen och for i väg.  
And so I put one of the little ones' dolls in the window, hid the tomte deep down in the creel, and went off.
Och fåglarna trodde väl, att det var han, som stod i fönstret, för de lät mig komma av utan att förfölja mig.»  
And the birds must have believed it was he who stood in the window, for they let me get away without pursuing me."

»Säger han ingenting ?» frågade Klement.  
"Doesn't he say anything?" asked Klement.
— »Jo, i början försökte han ropa till fåglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle på honom.»  
— "Oh yes, at first he tried to call to the birds, but I wouldn't have that, so I put a gag on him."
— »Men, Åsbjörn,» sade Klement, »att du gör så mot honom!  
— "But, Åsbjörn," said Klement, "that you do so to him!
Förstår du inte, att han är något övernaturligt?»  
Don't you understand that he's something supernatural?"
— »Jag vet inte vad han kan vara för slag,» sade Åsbjörn lugnt.  
— "I don't know what sort of thing he might be," said Åsbjörn calmly.
»Det får andra fundera ut.  
"Let others puzzle that out.
Jag är nöjd, bara jag får väl betalt för honom.  
I'm content as long as I get well paid for him.
Och säg mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn på Skansen kan vilja ge mig!»  
And tell me now, Klement, what you think the Doctor at Skansen might want to give me!"

Klement dröjde att svara en lång stund.  
Klement was slow to answer for a long while.
Men det hade kommit en sådan ängslan över honom för pysslingens skull.  
But such an anxiety had come over him for the tomte's sake.
Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot småfolket.  
He truly felt as if his mother stood beside him telling him that he should always be good to the little folk.
»Jag vet inte vad Doktorn däroppe kan vilja betala dig, Åsbjörn,» sade han.  
"I don't know what the Doctor up there might want to pay you, Åsbjörn," he said.
»Men om du vill lämna honom åt mig, ska jag ge dig tjuge kronor för honom.»  
"But if you'll leave him to me, I'll give you twenty kronor for him."

Åsbjörn såg på spelmannen med oerhörd förvåning, när han hörde den stora summan.  
Åsbjörn looked at the fiddler with enormous astonishment when he heard the great sum.
Han tänkte, att Klement trodde, att pysslingen hade någon hemlig makt och kunde vara honom till nytta.  
He thought that Klement believed the tomte had some secret power and could be of use to him.
Han var visst inte säker på att Doktorn tänkte så stort om honom och ville betala ett så högt pris.  
He certainly wasn't sure that the Doctor thought so highly of him and would pay so high a price.
Och så tog han emot Klements anbud.  
And so he accepted Klement's offer.

Spelmannen stoppade ner sitt inköp i en av sina vida fickor, vände tillbaka till Skansen och gick in i en av fäbodstugorna, där det varken fanns besökande eller vaktare.  
The fiddler tucked his purchase down into one of his wide pockets, went back to Skansen, and went into one of the shieling cottages, where there were neither visitors nor keepers.
Han drog igen dörren efter sig, tog fram pysslingen, som ännu var bunden till händer och fötter och hade munnen tillstoppad, och lade försiktigt ner honom på en bänk.  
He drew the door shut behind him, took out the tomte, who was still bound at hands and feet and had his mouth stopped up, and laid him carefully down on a bench.

»Hör nu på vad jag säger dig!» sade Klement.  
"Listen now to what I tell you!" said Klement.
»Jag vet nog, att sådana som du inte tycker om att bli sedda av människor, utan vill gå och pyssla och ställa på egen hand.  
"I well know that ones like you don't care to be seen by people, but want to go about and putter and manage on your own.
Därför har jag tänkt att ge dig fri, men det får bli mot det löftet, att du stannar kvar i den här trädgården, tills jag lovar dig att fara härifrån.  
So I've thought to set you free, but it must be on the promise that you'll stay in this garden until I give you leave to go from here.
Går du in på detta, så nicka tre gånger med huvudet!»  
If you agree to this, nod your head three times!"

Klement såg förväntansfullt på pysslingen, men denne höll sig orörlig.  
Klement looked expectantly at the tomte, but he held himself motionless.

»Du ska inte få det svårt,» sade Klement.  
"You shall not have it hard," said Klement.
»Jag ska sätta ut mat till dig var dag, och jag tror, att du ska få så mycket att göra här, att tiden inte ska bli lång för dig.  
"I'll set out food for you every day, and I believe you'll have so much to do here that time won't seem long to you.
Men du får inte fara till något annat ställe, förrän du får lov av mig.  
But you may not go to any other place until you get leave from me.
Vi ska komma överens om ett tecken.  
We'll agree on a sign.
Så länge som jag sätter ut din mat i en vit skål, ska du stanna.  
As long as I set out your food in a white bowl, you're to stay.
När jag sätter ut den i en blå, får du fara.»  
When I set it out in a blue one, you may go."

Klement teg på nytt och väntade, att pysslingen skulle ge tecknet, men denne rörde sig inte.  
Klement fell silent again and waited for the tomte to give the sign, but he did not stir.

»Jaså,» sade Klement, »då blir det väl ingen annan råd, än att jag får visa dig för husbonden här på stället.  
"I see," said Klement, "then there'll be no other counsel but that I show you to the master here at the place.
Och så blir du satt i glasskåp, och alla människor i Stockholms stora stad kommer för att titta på dig.»  
And then you'll be put in a glass case, and all the people in the great city of Stockholm will come to look at you."

Men detta tycktes ha skrämt pysslingen, och det var knappt sagt, förrän han gjorde tecknet.  
But this seemed to have frightened the tomte, and no sooner said than he made the sign.

»Det var rätt,» sade Klement, tog sin kniv och skar av snöret, som fängslade pysslingens händer.  
"That was right," said Klement, and took his knife and cut the cord that bound the tomte's hands.
Sedan gick han hastigt mot dörren.  
Then he went quickly toward the door.

Pojken lossade banden kring fotlederna och sköt bort munkavlen, innan han tänkte på något annat.  
The boy loosened the bonds around his ankles and pushed away the gag before he thought of anything else.
När han sedan vände sig till Klement Larsson för att tacka honom, var denne redan borta.  
When he then turned to Klement Larsson to thank him, the man was already gone.

Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren, när han mötte en ståtlig och vacker gammal herre, som tycktes vara på väg fram till en vacker utsiktsplats, som fanns i närheten.  
Klement had scarcely gotten outside the door when he met a stately and handsome old gentleman who seemed to be on his way to a beautiful viewpoint nearby.
Klement kunde inte minnas, att han hade sett den ståtliga gamla herrn förut, men denne måtte visst ha lagt märke till Klement någon gång, när han hade spelat fiol, för han stannade och började tala med honom.  
Klement could not recall having seen the stately old gentleman before, but he must certainly have noticed Klement at some time when he had been playing the fiddle, for he stopped and began to speak to him.

»God dag, Klement!» sade han.  
"Good day, Klement!" he said.
»Hur står det till med dig?  
"How are things with you?
Du är väl inte sjuk?  
You're surely not ill?
Jag tycker, att du har tynat av på sista tiden.»  
I think you've pined away of late."

Det var en så obeskrivlig vänlighet över den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berättade honom hur svårt han hade det med sin hemlängtan.  
There was such an indescribable kindness about the old gentleman that Klement took courage and told him how hard he found his homesickness.

»Vad?» sade den ståtliga gamla herrn.  
"What?" said the stately old gentleman.
»Längtar du, när du är i Stockholm?  
"You're longing, when you're in Stockholm?
Det kan väl aldrig vara möjligt.»  
That can surely never be possible."

Och den ståtliga gamla herrn såg nästan förnärmad ut.  
And the stately old gentleman looked almost offended.
Men så besinnade han väl, att det bara var en gammal okunnig Hälsinglandsgubbe, som han talade med, och han återtog sitt vänliga sätt.  
But then he considered that it was only a poor ignorant old fellow from Hälsingland he was talking with, and he resumed his kindly manner.

»Du har säkert aldrig hört hur Stockholms stad har uppkommit, Klement.  
"You've surely never heard how the city of Stockholm came into being, Klement.
Hade du det, skulle du förstå, att det bara är en inbillning av dig, att du längtar härifrån.  
If you had, you'd understand that it's only a fancy of yours that you long from here.
Kom med mig till bänken därborta, så skall jag berätta dig litet om Stockholm!»  
Come with me to the bench over there, and I'll tell you a little about Stockholm!"

När den ståtliga gamla herrn hade satt sig på bänken, såg han först ett par ögonblick ner över Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skönhet.  
When the stately old gentleman had seated himself on the bench, he first looked for a moment down over Stockholm, which in all its splendor spread out beneath him, and he drew a deep breath, as if he had wanted to breathe in all the beauty of the region.
Sedan vände han sig till spelmannen.  
Then he turned to the fiddler.

»Se nu, Klement!» sade han och började rita ut en liten karta på sandgången framför dem, medan han talade.  
"Look now, Klement!" he said, and began to draw a little map on the gravel path before them as he spoke.
»Här ligger nu Uppland, och här skjuter det ner en udde mot söder, som är sönderflikad av en mängd vikar.  
"Here now lies Uppland, and here a headland juts down toward the south, torn into shreds by a great many bays.
Och här möter Sörmland med en annan udde, som är lika sönderskuren och går rätt mot norr.  
And here Sörmland meets it with another headland, just as jagged, running straight toward the north.
Och här kommer en sjö västerifrån, som är uppfylld av öar: det är Mälaren.  
And here comes a lake from the west, filled with islands: that is Mälaren.
Och här kommer österifrån ett annat vatten, som knappt kan tränga sig fram mellan öar och skär: det är Östersjön.  
And here comes from the east another water, which can scarcely force its way forward among islands and skerries: that is the Baltic.
Och här, Klement, där Uppland möter Sörmland och Mälaren möter Östersjön, går en kort å, och mitt i den ligga fyra små holmar, som dela ån i flera armar, och av dem heter en nu Norrström, men den kallades förr Stocksund.  
And here, Klement, where Uppland meets Sörmland and Mälaren meets the Baltic, runs a short strait, and in the middle of it lie four little islets that divide the strait into several arms, and of them one is now called Norrström, but it used to be called Stocksund.
> «holme» — a small (river/lake) islet: «Holme» (plural «holmar») is a small islet, especially in a lake or river channel — distinct from «ö», a proper island in open sea. Stockholm's founding legend, which follows, is built entirely on these four river holmar in the «Ström[men]».

De här holmarna voro från början bara vanliga lövholmar, sådana, som det finns så gott om i Mälaren än i dag, och de lågo i långa tider alldeles obebodda.  
These islets were at first just ordinary leafy holms, such as there are plenty of in Mälaren even today, and they lay uninhabited for long ages.
> Archaic plural verb «voro»: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used for plural subjects (they/we). Plural verb agreement was still the normal written standard in 1906 — it faded from Swedish prose only over the following decades — so Lagerlöf's «voro/äro/hava» here is simply the correct grammar of her day.
Det kan tyckas, att de hade ett bra läge, såsom de lågo mittemellan två vatten och två landskap, men detta lade ingen märke till.  
It might seem that they had a good position, lying as they did between two waters and two provinces, but no one took notice of this.
År efter år gick.  
Year after year passed.
Människor bosatte sig både på Mälaröarna och ute i skärgården, men de här holmarna i Strömmen fingo inga invånare.  
People settled both on the islands of Mälaren and out in the archipelago, but these islets in the Strömmen got no inhabitants.
Någon gång hände det, att en sjöfarande lade till vid en av dem och slog opp sitt tält där över natten.  
Now and then it happened that some seafarer put in at one of them and pitched his tent there for the night.
Men ingen stannade där på allvar.  
But no one settled there in earnest.

En dag hade en fiskare, som bodde på Lidingön ute i Saltsjön, styrt sin båt inåt Mälaren, och där hade han haft så god tur med fisket, att han hade glömt att resa hem i tid.  
One day a fisherman who lived on Lidingö out in the Saltsjön had steered his boat inward into Mälaren, and there he'd had such good luck with the fishing that he'd forgotten to go home in time.
Han hade inte hunnit längre än till de fyra holmarna, när det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och vänta där till längre fram på natten, då det blev månsken, för det visste han, att det skulle bli.  
He hadn't gotten farther than the four islets when it was already quite dark, and then he thought he could do no better than to step ashore on one of them and wait there till later in the night, when the moon would rise, for that he knew would happen.

Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu, fastän kvällarna hade börjat att bli mörka.  
It was late summer, and the weather was still warm and fine, though the evenings had begun to grow dark.
Fiskaren drog opp sin båt på land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade.  
The fisherman drew his boat up on land, lay down beside it with his head against a stone, and fell asleep.
När han vaknade, var månen uppgången för längesedan.  
When he woke, the moon had long since risen.
Den stod mittöver honom och sken så praktfullt, att det nästan var full dager.  
It stood right above him and shone so splendidly that it was almost broad daylight.

Karlen sprang opp och skulle just sätta båten i sjön, när han såg en mängd svarta prickar röra sig ute i strömmen.  
The fellow sprang up and was just about to put the boat in the water when he saw a great many black specks moving out in the current.
Det var ett stort sälstim, som med full fart kom mot holmen.  
It was a great herd of seals coming toward the islet at full speed.
När fiskaren såg, att sälarna tycktes ämna krypa opp på land, lutade han sig ner för att söka reda på spjutet, som han alltid förde med sig i båten.  
When the fisherman saw that the seals seemed to intend to crawl up onto land, he bent down to search for the spear he always carried with him in the boat.
Men när han reste sig, såg han inte mer några sälar, utan i stället stodo på stranden de skönaste unga tärnor, klädda i gröna, släpande sidenkläder och med pärlkronor på sina huvuden.  
But when he stood up again, he saw no more seals, but instead there stood on the shore the loveliest young maidens, dressed in green, trailing silken garments and with pearl crowns on their heads.
> Archaic plural preterite «stodo»: «stodo» is the old plural past tense of «stå» ('to stand'; modern «stod» for all persons) — another of the pre-reform plural verb forms Lagerlöf reserves for the elevated, legend-telling voice of the old gentleman.
Då förstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde på de öde skären långt ute i havet och nu hade tagit sälhamnar på för att kunna fara in mot land och förlusta sig i månskenet på de gröna holmarna.  
Then the fisherman understood that these were mermaids who lived on the desolate skerries far out at sea and had now put on sealskins in order to come in toward land and enjoy themselves in the moonlight on the green islets.

Helt stilla lade han ner spjutet, och när jungfrurna gingo opp på holmen för att leka, smög han sig efter och betraktade dem.  
Quite still he laid down the spear, and when the maidens went up onto the islet to play, he crept after them and watched them.
Han hade hört, att havstärnorna skulle vara så sköna och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagen av deras fägring, och han måste säga till sig själv, att detta inte var för mycket sagt om dem.  
He had heard that the sea-maidens were said to be so fair and lovely that no one could see them without being enchanted by their beauty, and he had to say to himself that this had not been said of them too strongly.

När han hade sett dem dansa en stund under träden, gick han ner till stranden, tog en av sälhamnarna, som låg kvar där, och gömde den under en sten.  
When he had watched them dance for a while under the trees, he went down to the shore, took one of the sealskins that lay there, and hid it under a stone.
Sedan gick han tillbaka till sin båt, lade sig ner bredvid den och låtsade, att han sov.  
Then he went back to his boat, lay down beside it, and pretended to be asleep.

Snart såg han de unga jungfrurna komma ner till stranden för att ikläda sig sälhamnarna.  
Soon he saw the young maidens come down to the shore to put on the sealskins.
Allt var lek och glam till en början, men så blev det jämmer och klagan, därför att en av dem inte kunde finna sin sälskrud.  
All was play and merriment at first, but then there arose wailing and lament, because one of them could not find her sealskin.
De sprungo alla fram och tillbaka på stranden och hjälpte henne att söka, men ingenting funno de.  
They all ran back and forth on the shore and helped her search, but they found nothing.
> Archaic plural preterite «funno»: «funno» is the old plural past of «finna» ('to find'); modern Swedish uses «fann» regardless of number. Its appearance signals the story has shifted fully into the register of an old chronicle or fairy tale.
Mittunder sökandet märkte de, att himlen började blekna och dagen var i antågande.  
In the midst of the searching they noticed that the sky was beginning to pale and day was approaching.
Då tycktes de inte kunna stanna längre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan sälhamn.  
Then they seemed unable to stay any longer, and they swam away, all of them, except the one who was without a sealskin.
> Archaic plural preterite «summo»: «summo» is the old plural past of «simma» ('to swim'); compare modern «simmade». These archaic plural forms cluster densely in the mermaid legend, marking it as 'received', traditional storytelling within the frame narrative.
Hon satt kvar på stranden och grät.  
She stayed behind on the shore and wept.

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, ända tills det blev full dager.  
The fisherman felt sorry enough for her, but he forced himself to lie still until it was full daylight.
Då reste han sig och satte båten i sjön, och det såg ut, som om han just tillfälligtvis hade fått syn på henne, när han redan hade lyft årorna.  
Then he rose and put the boat in the water, and it looked as if he had just happened to catch sight of her when he had already lifted the oars.
»Vad är du för en?» ropade han.  
"What sort of creature are you?" he called out.
»Är du en skeppsbruten?»  
"Are you a shipwrecked woman?"

Hon störtade fram mot honom och frågade om han hade sett hennes sälhamn, men fiskaren låtsade, som om han inte en gång förstod vad hon frågade efter.  
She rushed toward him and asked whether he had seen her sealskin, but the fisherman pretended as if he did not even understand what she was asking after.
> «sälhamn» — a sealskin/seal-shape: A «sälhamn» ('seal-hide', from «hamn» meaning 'shape, guise') is the enchanted skin a seal-maiden sheds to become human; keeping or hiding it — as the fisherman does here — is the classic Nordic selkie-type motif that traps her on land.
Då satte hon sig ner och grät på nytt, men nu föreslog han, att hon skulle följa med honom i hans båt.  
Then she sat down and wept again, but now he suggested that she come along with him in his boat.
’Kom med hem till min stuga,’ sade han, ’så tar mor vård om dig!  
'Come home with me to my cottage,' he said, 'and mother will take care of you!
Du kan väl inte sitta kvar här på holmen, där du varken kan få en bädd eller ett mål mat.’  
You surely can't stay here on the islet, where you can get neither a bed nor a meal.'
Och han talade så väl, att han förmådde henne att följa med i båten.  
And he spoke so persuasively that he got her to come along in the boat.

Både fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjöjungfrun, och hon tycktes trivas väl hos dem.  
Both the fisherman and his mother were immensely good to the poor mermaid, and she seemed to thrive well with them.
Hon blev gladare för var dag, hjälpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra.  
She grew happier with every day, helped the old woman with her chores, and was just like any other skerry girl, except that she was far lovelier than all the others.
En dag frågade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja.  
One day the fisherman asked her if she would be his wife, and to this she had nothing against, but said yes at once.

Så redde man till bröllop, och när sjöjungfrun skulle kläda sig till brud, satte hon på sig den gröna, släpande klänningen och den skimrande pärlkronan, som hon hade burit, när fiskaren hade sett henne första gången.  
So they made ready for a wedding, and when the mermaid was to dress herself as a bride, she put on the green, trailing gown and the shimmering pearl crown that she had worn when the fisherman had seen her for the first time.
Men det fanns varken präst eller kyrka i skärgården på den tiden, utan brudföljet satte sig i båtarna för att ro inåt Mälaren och få vigsel i första kyrka, som de skulle råka på.  
But there was neither priest nor church in the archipelago in those days, so the wedding party set off in their boats to row inward into Mälaren and be married in the first church they should happen upon.

Fiskaren hade bruden och modern i sin båt, och han seglade så väl, att han kom före alla de andra.  
The fisherman had the bride and the mother in his boat, and he sailed so well that he came ahead of all the others.
När han var hunnen så långt, att han såg holmen i Strömmen, där han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte låta bli att le för sig själv.  
When he had gotten so far that he saw the islet in the Strömmen where he had won the bride, who now sat proud and adorned beside him, he could not help smiling to himself.
’Vad är det du ler åt?’ frågade hon.  
'What are you smiling at?' she asked.
— ’Å, jag tänker på den natten, då jag gömde sälhamnen för dig,’ svarade fiskaren, för nu kände han sig så säker på henne, att han inte längre trodde sig behöva dölja något.  
— 'Oh, I'm thinking of that night when I hid the sealskin from you,' the fisherman answered, for now he felt so sure of her that he no longer thought he needed to hide anything.
— ’Vad är det du säger?’ sade bruden.  
— 'What are you saying?' said the bride.
’Inte har väl jag ägt en sälhamn.’  
'Surely I never owned a sealskin.'
Det föreföll, som skulle hon ha glömt alltihop.  
It seemed as though she had forgotten it all.
’Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?’ frågade han.  
'Don't you remember how you danced with the mermaids?' he asked.
— ’Jag vet inte vad du menar,’ sade bruden.  
— 'I don't know what you mean,' said the bride.
’Jag tror, att du måtte ha drömt en besynnerlig dröm i natt.’  
'I think you must have dreamed a strange dream last night.'

’Om jag visar dig din sälhamn, så tror du mig väl?’ sade fiskaren och vände med ens båten mot holmen.  
'If I show you your sealskin, will you believe me then?' said the fisherman, and turned the boat at once toward the islet.
De stego i land, och han letade fram sälhamnen under stenen, där han hade gömt den.  
They stepped ashore, and he fetched out the sealskin from under the stone where he had hidden it.

Men inte förr såg bruden sälhamnen, än hon ryckte den till sig och kastade den över sitt huvud.  
But no sooner had the bride seen the sealskin than she snatched it to herself and threw it over her head.
Den slöt sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strömmen.  
It closed about her as if it had had life, and she flung herself at once into the Strömmen.

Brudgummen såg henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte nå henne.  
The bridegroom saw her glide away, he ran out into the water after her, but could not reach her.
I sin förtvivlan, när han såg, att han inte på annat sätt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det.  
In his despair, when he saw that he could not stop her in any other way, he seized the spear and flung it.
Han träffade säkert bättre, än han hade ämnat, för den stackars sjöjungfrun uppgav ett klagande skrik och försvann i djupet.  
He struck truer than he had intended, for the poor mermaid gave a wailing cry and vanished into the depths.

Fiskaren stod kvar på stranden och väntade, att hon skulle visa sig på nytt.  
The fisherman stood on the shore and waited for her to show herself again.
Men då märkte han, att vattnet omkring honom började anta en mild glans.  
But then he noticed that the water around him began to take on a soft radiance.
Det kom en skönhet över det, som han aldrig hade sett förut.  
There came a beauty over it such as he had never seen before.
Det glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker på snäckornas insida.  
It glittered and shone in pink and white, as color plays on the inside of shells.

När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte fiskaren, att också dessa förändrades.  
When the glittering water beat against the shores, the fisherman felt that these too were changing.
De började blomma och dofta.  
They began to bloom and give off fragrance.
Det lade sig ett milt skimmer över dem, så att de fingo en ljuvhet, som de inte förr hade ägt.  
A gentle shimmer settled over them, so that they gained a loveliness they had not had before.

Och han förstod hur allt detta kom sig.  
And he understood how all this had come about.
För med sjöjungfrurna förhåller det sig så, att den, som ser dem, måste finna dem skönare än alla andra, och när nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stränderna, övergick hennes skönhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sågo dem, måste älska dem och dragas till dem med längtan.»  
For with mermaids it is such that whoever sees them must find them lovelier than all others, and now that the mermaid's blood had mingled with the water and bathed the shores, her beauty passed over to them, and it became their inheritance that all who saw them must love them and be drawn to them with longing."

När den ståtliga gamla herrn hade hunnit så långt i sin berättelse, vände han sig mot Klement och såg på honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting för att inte vålla något avbrott i berättelsen.  
When the stately old gentleman had gotten so far in his story, he turned toward Klement and looked at him, and Klement nodded gravely to him, but said nothing so as not to cause any interruption in the story.

»Nu skall du lägga märke till, Klement,» fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skälmaktig glimt i ögonen, »att allt ifrån denna tiden började människor flytta till holmarna.  
"Now you must take note, Klement," the old gentleman went on, and got at once a little roguish gleam in his eyes, "that from this time on people began to move to the islets.
Först var det bara fiskare och bondfolk, som slogo sig ner där, men också andra lockades dit, och så en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strömmen.  
At first it was only fishermen and farm folk who settled there, but others too were drawn there, and then one fine day the king and his jarl came sailing up through the Strömmen.
> «jarl» — a Viking-Age high nobleman: A «jarl» was the highest-ranking nobleman under the king in early medieval Scandinavia, roughly an earl; the legend credits Birger Jarl (mid-1200s) with founding Stockholm's fortress, though he is left unnamed here.
De började genast tala om de där holmarna, och de fäste sig vid att de lågo så, att varje fartyg, som ville färdas inåt Mälaren, måste förbi dem.  
They began at once to talk about those islets, and they took note that they lay so that every ship wanting to travel inward into Mälaren had to pass by them.
Och jarlen menade, att här borde man sätta ett lås för farleden, som man kunde öppna och stänga efter behag: släppa in handelsfartygen och stänga ute rövarflottorna.  
And the jarl thought that here one ought to set a lock on the fairway, one that could be opened and closed as one pleased: letting merchant ships in and shutting robber fleets out.

Och det blef allvar av detta,» sade den gamla herrn och reste sig och började på nytt rita i sanden med sin käpp.  
"And that became a serious matter," said the old gentleman, and rose and began again to draw in the sand with his cane.
»På den största av öarna, här, ser du, förde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Kärnan.  
"On the largest of the islands, here, you see, the jarl raised up a stronghold with a strong keep, which was called Kärnan.
> «Kärnan» — the keep: «Kärnan», literally 'the core/kernel', is the old Swedish word for a castle's keep — its strongest central tower, meant to be the last point of defense. The name is used here as the proper name of Stockholm's original tower on the site of today's Royal Palace.
Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar på det här sättet.  
And all around the islet the inhabitants drew up walls in this fashion.
Här mot norr och mot söder gjorde de portar i muren och satte starka torn över dem.  
Here toward north and toward south they made gates in the wall and set strong towers above them.
De byggde broar över till de andra holmarna och försågo också dessa med höga torn.  
They built bridges over to the other islets and furnished these too with high towers.
Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de ut en krans av pålar med bommar, som kunde öppnas och stängas, så att inget fartyg kunde segla förbi utan tillåtelse.  
And out in the water, all around everything, they set out a ring of stakes with bars that could be opened and closed, so that no ship could sail past without permission.

Således ser du, Klement, att de fyra holmarna, som så länge hade legat obemärkta, snart nog hade blivit starkt befästa.  
Thus you see, Klement, that the four islets, which had lain so long unnoticed, had soon become strongly fortified.
Men det var inte nog med detta.  
But it did not stop there.
De här stränderna och sunden, de dra människor till sig, och snart kom folk från alla håll och ville bosätta sig på holmarna.  
These shores and sounds draw people to themselves, and soon folk came from every direction and wanted to settle on the islets.
Då började de för sin räkning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan.  
Then they began, for their own sake, to build a church, which was later called the Great Church.
> «Storkyrkan» — the Great Church: «Storkyrkan» ('the Great/Cathedral Church'), formally Sankt Nikolai kyrka, is Stockholm's medieval cathedral in Gamla stan, still standing beside the Royal Palace exactly where the legend places it.
Här låg den, alldeles bredvid borgen, och här, innanför murarna, lågo de små stugor, som nybyggarna reste åt sig.  
Here it stood, right beside the stronghold, and here, within the walls, stood the little cottages that the newcomers built for themselves.
Det var inte mycket med dem, men mer behövdes inte på den tiden för att det skulle bli räknat som en stad.  
There was not much to them, but no more was needed in those days for it to count as a town.
Och staden blev kallad Stockholm och heter så än i denna stund.  
And the town was called Stockholm and is still so called to this very hour.

Det kom en dag, Klement, då jarlen, som hade satt arbetet i gång, måste lägga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fördenskull inte utan byggmästare.  
There came a day, Klement, when the jarl, who had set the work going, had to lay his head to rest, but Stockholm was not therefore left without a builder.
Här kommo munkar till landet, som kallades Gråbröder, och Stockholm drog dem till sig, så att de begärde lov att få bygga ett kloster där.  
Here came monks to the land, called the Grey Brothers, and Stockholm drew them to itself, so that they asked leave to build a monastery there.
Då fingo de av kungen en liten holme, en av de mindre, den här, som vetter åt Mälaren.  
Then they got from the king a small islet, one of the smaller ones, the one here that faces Mälaren.
På den byggde de, och därför blev den sedan kallad Gråmunkeholmen.  
There they built, and so it was afterward called Gråmunkeholmen.
> «Gråmunkeholmen» — Grey Friars' Islet: «Gråmunkeholmen» ('Grey Monks' Islet') is the old name for the island now called Riddarholmen; its Franciscan («Gråbröder», 'Grey Brothers') friary church became the burial place of Swedish kings, as the old gentleman foretells later in the chapter.
Men det kom andra munkar, som nämndes Svartbröder.  
But there came other monks, called the Black Brothers.
De bådo också om rätt att få bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest på Stadsholmen, ett stycke från södra porten.  
They too asked for the right to build in Stockholm, and their monastery was raised on Stadsholmen, a way from the south gate.
På den här, den större av holmarna norr om staden, inrättades ett Helgeandshus eller sjukhus, på den andra byggde idoga män en kvarn, och vid skären intill fiskade munkarna.  
On this one, the larger of the islets north of the town, a Hospital of the Holy Spirit, or infirmary, was set up; on the other, industrious men built a mill; and by the skerries nearby the monks fished.
Som du vet, finns där nu bara en holme, för kanalen mellan de två har grott igen, men den heter ännu i dag Helgeandsholmen.  
As you know, there's now only one islet there, since the channel between the two has grown over, but it's still called Helgeandsholmen to this day.
> «Helgeandsholmen» — Isle of the Holy Spirit: «Helgeandsholmen» ('Holy Spirit's Islet') is named for the «Helgeandshus», a medieval hospital run in the name of the Holy Spirit; the islet today holds the Swedish parliament building, the Riksdag.

Nu, Klement, voro de små lövholmarna redan täckta av hus, men folk strömmade ständigt till, för de här stränderna och vattnen äro, som du vet, sådana, att de draga människor till sig.  
Now, Klement, the little leafy islets were already covered with houses, but people kept streaming in, for these shores and waters are, as you know, such that they draw people to themselves.
Här kommo fromma kvinnor av Sankta Klaras orden och bådo om byggnadsgrund.  
Here came pious women of the Order of Saint Clare and asked for building ground.
> The Order of Saint Clare: The «Klarasystrar» (Poor Clares) were a Franciscan order of nuns; their convent gave its name to Klara, the district around today's Klara kyrka in central Stockholm, built on what the text calls the scorned «galgbacke», the gallows hill.
För dem blev det ingen annan råd, än att de måste slå sig ner på norra stranden, på Norrmalm, som den kallades.  
For them there was no other course but to settle on the northern shore, on Norrmalm, as it was called.
Säkert voro de inte mycket nöjda med detta, för fram över Norrmalm strök en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att detta var en ringaktad plats.  
Surely they were not very pleased with this, for over Norrmalm ran a high ridge, and on it the town had its gallows hill, so that it was a scorned place.
> «galgbacke» — gallows hill: A «galgbacke» is literally a 'gallows hill' — the rise on the edge of a medieval town where executions were carried out; such sites were shunned, which is why only a convent, not ordinary settlers, first built there on Norrmalm.
Klarasystrarna byggde ändå sin kyrka och sina långa klosterhus på stranden nedanför åsen.  
The Clare sisters built their church and their long cloister houses on the shore below the ridge all the same.
Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterföljare.  
And once they had settled in that district, they soon got followers.
Här långt bort i norr, oppe på själva åsen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades åt Sankt Göran, och här nedanför åsen restes en kyrka åt Sankt Jakob.  
Here far up in the north, on the ridge itself, a hospital was built with a church consecrated to Saint George, and here below the ridge a church was raised to Saint Jacob.

Och även på Södermalm, där berget reste sig tvärbrant från stranden, började man bygga.  
And on Södermalm too, where the mountain rose steeply from the shore, people began to build.
Där uppförde man en kyrka åt Sankta Maria.  
There they raised a church to Saint Mary.

Men du må inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm.  
But you mustn't think, Klement, that it was only monastery folk who moved to Stockholm.
Det var också många andra.  
There were many others too.
Framför allt var det en mängd tyska köpmän och hantverkare.  
Above all there were a great many German merchants and craftsmen.
De voro skickligare än de svenska och blevo väl mottagna.  
They were more skilled than the Swedes and were well received.
De bosatte sig i staden innanför murarna, revo ner de små ömkliga husen, som stodo där förut, och byggde höga, präktiga av sten.  
They settled in the town within the walls, tore down the small wretched houses that stood there before, and built high, splendid ones of stone.
Men det var ont om utrymme därinne.  
But there was little room inside there.
De måste lägga husen tätt tillsammans, med gavlarna vända åt de smala gatorna.  
They had to set the houses close together, with the gables turned toward the narrow streets.

Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra människor.»  
Yes, you see, Klement, that Stockholm could draw people."

Här visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framåt gången emot dem.  
Here another gentleman now appeared, who came quickly forward along the path toward them.
Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev stående på avstånd.  
But the one who was talking with Klement waved with his hand, and the other remained standing at a distance.
Den ståtliga gamla herrn gick nu och satte sig på bänken bredvid spelmannen.  
The stately old gentleman now went and sat down on the bench beside the fiddler.

»Nu skall du göra mig en tjänst, Klement,» sade han.  
"Now you must do me a service, Klement," he said.
»Jag har inte tillfälle att språka mer med dig, men jag skall låta sända dig en bok om Stockholm, och den skall du läsa igenom från början till slut.  
"I have no time to talk more with you, but I shall have a book about Stockholm sent to you, and you shall read it through from beginning to end.
Nu har jag, så att säga, lagt grunden till Stockholm åt dig, Klement.  
Now I have, so to speak, laid the foundation of Stockholm for you, Klement.
Studera nu vidare själv, och ta reda på hur staden har levat och förändrat sig!  
Study on further yourself now, and find out how the town has lived and changed!
Läs om hur den lilla trånga, muromgivna staden på holmarna har brett ut sig till detta stora hav av hus, som vi se under oss!  
Read about how the small, cramped, walled-in town on the islets has spread out into this great sea of houses that we see below us!
Läs om hur på det mörka tornet Kärnans plats har blivit uppfört det sköna, ljusa slottet här nedanför oss och hur Gråmunkarnas kyrka har blivit till de svenska kungarnas gravplats!  
Read about how, on the dark tower's site where Kärnan stood, the fair, bright palace here below us has been raised, and how the Grey Friars' church has become the burial place of the Swedish kings!
Läs om hur holme efter holme har blivit fylld med byggnadsverk!  
Read about how islet after islet has been filled with buildings!
Läs om hur kryddgårdarna på Söder och Norr ha blivit till sköna parker eller bebyggda kvarter!  
Read about how the kitchen gardens on Söder and Norr have become fair parks or built-up quarters!
Läs om hur åsarna ha sänkts och sunden ha fyllts!  
Read about how the ridges have been leveled and the sounds filled in!
Läs om hur kungarnas stängda djurgård har blivit till folkets käraste tillflyktsort!  
Read about how the kings' closed hunting park has become the people's dearest place of refuge!
Du skall göra dig hemmastadd här, Klement.  
You shall make yourself at home here, Klement.
Den här staden tillhör inte bara stockholmarna.  
This town does not belong only to the people of Stockholm.
Den tillhör dig och hela Sverige.  
It belongs to you and to all of Sweden.

Och när du läser om Stockholm, Klement, kom ihåg, att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla till sig!  
And when you read about Stockholm, Klement, remember that I have spoken truly, and that it has the power to draw everyone to itself!
Först flyttade kungen hit, så byggde de förnäma herrarna sina palats här.  
First the king moved here, then the noble lords built their palaces here.
Sedan drogs den ena efter den andra hit, så att nu, ser du, Klement, är Stockholm inte en stad för sig eller för den närmaste trakten.  
Then one after another was drawn here, so that now, you see, Klement, Stockholm is no longer a town for itself or for the nearest district.
Det har blivit en stad för hela riket.  
It has become a town for the whole realm.

Du vet, Klement, att det hålles stämmor i var socken, men i Stockholm hålles riksdag för hela folket.  
You know, Klement, that assemblies are held in every parish, but in Stockholm a parliament is held for the whole people.
Du vet, att det finns domare i var domsaga hela landet över, men i Stockholm finns en domstol, som dömer över alla de andra.  
You know that there are judges in every judicial district the country over, but in Stockholm there's a court that rules over all the others.
Du vet, att det finns kaserner och trupper överallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla över hela hären.  
You know that there are barracks and troops everywhere in the land, but in Stockholm sit those who command over the whole army.
> Archaic plural present «befalla» + inverted subject: «befalla» is the old plural present of «befalla» ('to command'; modern «befaller» for all persons), and the clause inverts to verb-subject order («sitta de» = 'sit they') for rhetorical emphasis — typical of this legend's formal, oratorical Swedish.
Överallt i landet löpa järnvägarna, men från Stockholm skötes hela det stora verket.  
Everywhere in the land the railways run, but from Stockholm the whole great enterprise is managed.
Här finns styrelse för präster, för lärare, för läkare, för fogdar och länsmän.  
Here there is governance for priests, for teachers, for physicians, for bailiffs and sheriffs.
Här är detta landets medelpunkt, Klement.  
Here is this country's center point, Klement.
Härifrån komma pengarna, som du bär i fickan, och märkena, som vi sätta på våra brev.  
From here comes the money you carry in your pocket, and the stamps we put on our letters.
Härifrån kommer något till alla svenskar, och här ha alla svenskar något att beställa.  
From here comes something to every Swede, and here every Swede has something to attend to.
Här behöver ingen känna sig främmande och längta hem.  
Here no one need feel a stranger and long for home.
Här äro alla svenskar hemma.  
Here every Swede is home.

Och när du läser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tänk då också på det sista, som det har dragit till sig!  
And when you read of everything that has gathered here to Stockholm, Klement, think also of the last thing it has drawn to itself!
Det är dessa gamla stugor på Skansen.  
It is these old cottages at Skansen.
Det är gamla danser, gamla dräkter och gammalt husgeråd.  
It is old dances, old costumes, and old household things.
Det är spelmän och sagoberättare.  
It is fiddlers and storytellers.
Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen för att hedra det, och för att det med ny heder skall stå opp ute bland folket.  
All that is good and old, Stockholm has drawn here to Skansen to honor it, and so that with new honor it shall rise up again out among the people.

Men först och sist, Klement, kom ihåg, att när du läser om Stockholm, skall du sitta här på denna platsen!  
But first and last, Klement, remember that when you read about Stockholm, you shall sit here on this very spot!
Du skall se hur vågorna glittra i lekande glädje, och hur stränderna skimra av skönhet.  
You shall see how the waves glitter in playful joy, and how the shores shimmer with beauty.
Du skall laga, att du kommer in under förtrollningen, Klement.»  
You shall see to it that you come under the enchantment, Klement."

Den vackra gamla herrn hade höjt rösten, så att den ljöd stark och mäktigt befallande, och hans ögon blixtrade.  
The handsome old gentleman had raised his voice, so that it rang strong and mightily commanding, and his eyes flashed.
Nu reste han sig och gick ifrån Klement med en liten rörelse av handen.  
Now he rose and went from Klement with a small motion of his hand.
Och Klement förstod i detsamma, att den, som hade talat med honom, måste vara en hög herre, och han bugade sig, så djupt han kunde, efter honom.  
And Klement understood at once that the one who had spoken with him must be a great lord, and he bowed as deeply as he could after him.

Nästa dag kom en kunglig lakej med en stor, röd bok och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken var från kungen.  
The next day a royal footman came with a large red book and a letter to Klement, and in the letter it said that the book was from the king.

Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera dar, och det var nästan inte möjligt att få ett klokt ord av honom.  
After this, the little old man Klement Larsson was as if dizzy in the head for several days, and it was almost impossible to get a sensible word out of him.
> «yr i huvudet» — dizzy, in a whirl: «yr» means 'dizzy, giddy'; «yr i huvudet» ('dizzy in the head') is the idiom for someone whose thoughts are spinning after overwhelming news — exactly Klement's state after being singled out by the king.
När en vecka hade gått, kom han till Doktorn och sade upp sig.  
When a week had passed, he went to the Doctor and gave notice.
Han var alldeles tvungen att ge sig av hem.  
He had no choice but to go home.
»Varför ska du hem?  
"Why must you go home?
Kan du inte lära dig att trivas här?» sade Doktorn.  
Can't you learn to be content here?" said the Doctor.
— »Jo, jag trivs,» sade Klement, »det är inte farligt med den saken nu längre, men jag måste hem i alla fall.»  
— "Oh, I am content," said Klement, "that's no longer the trouble now, but I must go home all the same."

Klement hade varit i ett svårt trångmål, för kungen hade sagt, att han skulle ta reda på Stockholm och trivas där, men Klement kunde inte bärga sig, förrän han därhemma hade fått tala om, att kungen hade sagt detta till honom.  
Klement had been in a hard predicament, for the king had said that he should get to know Stockholm and be content there, but Klement could not rest until he had told the people back home that the king had said this to him.
Han kunde inte försaka att få stå på kyrkbacken därhemma och berätta för hög och låg, att kungen hade varit så god mot honom, att han hade suttit bredvid honom på samma bänk och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen för att bota honom för hans längtan.  
He could not do without standing on the church hill back home and telling high and low that the king had been so good to him that he had sat beside him on the same bench and sent him a book, and that he had given his time to talk with him, an old, poor fiddler, a whole hour, in order to cure him of his homesickness.
Det var stort att berätta detta här på Skansen för lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att få tala om det därhemma?  
It was a great thing to tell this here at Skansen to the Lapp men and the Dala girls, but what was that against being able to tell it back home?
> Sami men and Dalarna girls: «Lappgubbarna» ('the Lapp/Sami old men') and «dalkullorna» ('the Dalarna girls', in regional folk dress) are fellow performers and craftspeople at Skansen — the open-air museum's living display of Sweden's regional and Sami folk cultures, exactly the milieu Klement belongs to.

Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så bleve det inte så svårt efter detta.  
Even if Klement should end up in the poorhouse, it would not be so hard after this.
Han var en helt annan man nu än förut, skulle bli aktad och ärad på helt annat sätt.  
He was quite another man now than before, and would be respected and honored in quite another way.

Och denna nya längtan blev Klement övermäktig.  
And this new longing became too much for Klement.
Han hade måst gå upp till Doktorn och säga, att han var tvungen att ge sig av hem.  
He had had to go up to the Doctor and say that he was forced to go home.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.