# The Wonderful Adventures of Nils, Gorgo, the Eagle

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch38. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch38.json.


Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats, som sköt ut från en brant bergvägg.  
Far up among the mountains of Lapland lay an old eagle's nest on a ledge that jutted out from a steep cliff face.
Det var förfärdigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals över varandra.  
It was built of pine branches, laid layer upon layer over one another.
> Archaic plural verb agreement: «voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used with plural subjects in 1906 literary Swedish. Modern Swedish uses «var» for all persons/numbers; this book's era still marked singular/plural verb agreement, a register flag for the archaic prose.
Under många år hade det blivit tillbyggt och förstärkt och låg nu på klipphyllan, ett par meter brett och nära nog lika högt som en lappkåta.  
Over many years it had been added to and reinforced, and now lay on the rock shelf a couple of meters wide and nearly as tall as a Lapp hut.
> Sami tent-hut: A «lappkåta» (often «kåta» today) is the traditional cone-shaped tent or hut used by the Sami (formerly called 'Lapps') of northern Scandinavia — realia the book uses as a size comparison for the nest.

Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgäss.  
The rock face where the eagle's nest lay rose above a rather large valley that in summer was inhabited by a flock of wild geese.
Denna dal var en förträfflig tillflyktsort för dem.  
This valley was an excellent refuge for them.
Den var så undangömd mellan bergen, att det inte var mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna.  
It was so hidden away among the mountains that hardly anyone knew of it, not even among the Lapps.
Mitt i dalen låg en liten rund sjö, där det fanns gott om föda för de små gässlingarna, och på de tuviga sjöstränderna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta björkar, funnos de bästa häckplatser, som gässen gärna kunde önska sig.  
In the middle of the valley lay a small round lake, where there was plenty of food for the little goslings, and on the tussocky lakeshores, which were covered with willow bushes and small stunted birches, there were the best nesting places the geese could ever wish for.

I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och vildgäss nere i dalen.  
In all times there had lived eagles up on the cliff and wild geese down in the valley.
Vart år rövade örnarna bort några av dem, men aktade sig väl för att taga så många, att vildgässen inte skulle våga bo kvar i dalen.  
Every year the eagles carried off a few of them, but took care never to take so many that the wild geese would not dare stay on in the valley.
Vildgässen å sin sida hade inte så liten nytta av örnarna.  
The wild geese, for their part, had no small benefit from the eagles.
Rövare voro de, men de höllo andra rövare på avstånd.  
Robbers they were, but they kept other robbers at a distance.
> Archaic plural preterite: «höllo» is the pre-reform plural preterite of «hålla» ('to hold/keep'); paired with «voro» earlier in the sentence. Modern Swedish would write «höll» regardless of number — both forms mark this as pre-1906-spelling-reform literary Swedish.

Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, stod den gamla förargåsen Akka från Kebnekajse en morgon på bottnen av fjälldalen och såg upp till örnnästet.  
A couple of years before Nils Holgersson went roaming about with the wild geese, old Akka the leader-goose from Kebnekaise stood one morning at the bottom of the mountain valley and looked up at the eagle's nest.
> Leader-goose: «förargås» (literally 'fore-goose') names the goose that leads the flock's formation — Akka's role among the wild geese. «För-» here is the directional prefix 'fore/lead', not the preposition 'for'.
Örnarna brukade draga ut på jakt en stund efter soluppgången, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.  
The eagles used to go out hunting a while after sunrise, and through all the summers Akka had lived in the valley, she had every morning waited in this way for their departure, to see whether they would stay in the valley and hunt there, or fly off to other hunting grounds.

Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga fåglarna lämnade klipphyllan.  
She did not need to wait long before the two stately birds left the rock shelf.
Sköna, men fruktansvärda svävade de ut i luften.  
Beautiful, but fearsome, they floated out into the air.
De ställde kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad.  
They set their course down toward the lowlands, and Akka let out a sigh of relief.

Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till det andra och ge råd om ruvningen och skötseln av ungarna.  
The old leader-goose had stopped laying eggs and raising young, and during the summers she used to pass the time going from one goose-nest to another, giving advice on brooding and the care of the young.
> «bruka» + infinitive = 'used to': «brukade» (past tense of «bruka») plus an infinitive expresses a habitual past action: «brukade fördriva tiden» = 'used to pass the time'. It is one of the most common ways Swedish narrates a repeated custom.
Dessutom höll hon utkik inte bara efter örnarna, utan också efter fjällrävar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tänkas hota vildgässen och deras ungar.  
Besides that she kept watch, not only for the eagles, but also for arctic foxes, owls, and all the other enemies that might threaten the wild geese and their young.

Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna.  
At midday Akka again began to watch for the eagles.
På samma sätt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen.  
She had done the same thing every day through all the summers she had lived in the valley.
> V2 word order: verb-second: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element is fronted, the finite verb must come second. Here the adverbial «På samma sätt» is fronted, forcing subject-verb inversion: «hade hon gjort» (verb-subject), not the English-like «hon hade gjort».
Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände sig då trygg för dem, som hörde henne till.  
She could tell at once from their flight whether they had had a good hunt, and she then felt safe for those that belonged to her.
Men denna dagen såg hon inte örnarna vända tillbaka.  
But this day she did not see the eagles come back.
»Jag måtte ha blivit gammal och slö,» tänkte hon, när hon hade väntat på dem en stund.  
»I must have grown old and dull-witted,» she thought, when she had waited for them a while.
»Nu måste ju örnarna vara hemkomna för längesedan.»  
»By now the eagles must surely be home long since.»

Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och väntade att få se örnarna på det vassa utsprånget, där de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon försökte att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjällsjön, men hon förfelade dem på nytt.  
She looked up at the cliff face in the afternoon and expected to see the eagles on the sharp outcrop where they used to sit and take their midday rest, and she tried to catch sight of them toward evening, when they were to bathe in the mountain lake, but again she failed to find them.
Återigen jämrade hon sig över att hon hade blivit gammal.  
Again she lamented that she had grown old.
Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.  
She was so used to the eagles keeping to the mountain above her that she could not imagine the possibility that they had not come back there.

Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana efter örnarna.  
The next morning Akka was awake in good time to watch for the eagles.
Men inte heller nu såg hon dem.  
But this time too she did not see them.
Däremot hörde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljöd både argt och jämmerligt och tycktes komma från örnnästet.  
Instead, in the morning stillness, she heard a cry that sounded both angry and pitiful and seemed to come from the eagle's nest.
»Kan det verkligen vara något på tok däroppe hos örnarna?» tänkte hon.  
»Can something really be wrong up there with the eagles?» she thought.
Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se ner i örnboet.  
She rose swiftly and climbed so high that she could see down into the eagle's nest.

Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn.  
Up there she saw neither the hen eagle nor the cock eagle.
I hela boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat.  
In the whole nest there was no one but a half-naked chick, lying there screaming for food.

Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örnnästet.  
Akka lowered herself slowly and hesitantly toward the eagle's nest.
Det var en hemsk plats att komma till.  
It was a gruesome place to arrive at.
Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där.  
One could tell what sort of band of robbers made their home there.
I boet och på klipphyllan lågo vitnade ben, blodiga fjädrar och skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda ripfötter.  
In the nest and on the rock shelf lay bleached bones, bloody feathers and strips of skin, hares' heads, birds' beaks, and feathered grouse-feet.
Också örnungen, som låg mitt i allt detta, var motbjudande att skåda med sitt stora, gapande näbb, sin klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga vingar, där de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar.  
The eaglet too, lying in the midst of all this, was repulsive to look at, with its great gaping beak, its clumsy down-covered body, and its unfinished wings, where the coming quill-feathers stuck out like spikes.

Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på bokanten, men hon såg sig på samma gång oroligt omkring åt alla håll, för hon väntade i varje ögonblick, att de gamla örnarna skulle vända om hem.  
At last Akka overcame her reluctance and came down onto the edge of the nest, but at the same time she looked anxiously about in every direction, for she expected at every moment that the old eagles would come back home.

»Det var då väl, att det äntligen kommer någon,» ropade örnungen.  
»Well, it's about time someone finally came,» cried the eaglet.
»Skaffa genast hit mat åt mig!»  
»Get me some food this instant!»

»Nå nå, ha inte så bråttom!» sade Akka.  
»Now, now, don't be in such a hurry!» said Akka.
»Tala först om för mig var far och mor håller till!»  
»First tell me where your father and mother are keeping themselves!»

»Ja, den som det visste bara!  
»If only I knew that myself!
De for sin väg i går morse och lämnade mig en fjällämmel att leva av, medan de var borta.  
They went off yesterday morning and left me a mountain lemming to live on while they were gone.
Du kan väl begripa, att den är slut för längesedan.  
You can well imagine that it's long since gone.
Det är skamligt av mor att låta mig svälta på det här sättet.»  
It's shameful of mother to let me starve like this.»

Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tänkte på att om hon läte örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske slippa hela rövarföljet för all framtid.  
Akka now began to think that the old eagles really had been shot, and she thought that if she let the eaglet starve to death, she might perhaps be rid of the whole band of robbers for all time.
Men på samma gång bar det henne mycket emot att inte bistå en övergiven unge, för så vitt det var henne möjligt.  
But at the same time it went very much against her to refuse aid to an abandoned young one, so far as it lay in her power.

»Vad sitter du och stirrar efter?» sade örnungen.  
»What are you sitting there staring for?» said the eaglet.
»Hörde du inte, att jag vill ha mat?»  
»Didn't you hear that I want food?»

Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla sjön nere på dalbottnen.  
Akka spread her wings and dropped down to the little lake at the bottom of the valley.
> Reflexive «sig»: «sänkte sig» = 'lowered herself'. Swedish uses the reflexive pronoun «sig» where English often uses an intransitive verb alone ('she dropped down'); the reflexive marks that the subject acts on itself.
En stund efteråt kom hon åter upp till örnboet med en laxöring i näbben.  
A while later she came back up to the eagle's nest with a trout in her beak.

Örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken framför honom.  
The eaglet fell into a violent rage when she laid the fish down in front of him.
»Tror du, att jag kan äta sådant där?» sade han, sköt fisken åt sidan och försökte hugga till Akka med näbben.  
»Do you think I can eat such stuff?» said he, pushed the fish aside, and tried to strike at Akka with his beak.
»Skaffa mig en ripa eller en lämmel, hör du!»  
»Get me a ptarmigan or a lemming, do you hear!»

Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen ett duktigt nyp i nackskinnet.  
Now Akka stretched out her head and gave the eaglet a good nip on the scruff of his neck.
»Jag ska säga dig,» sade den gamla, »att om jag ska skaffa dig mat, får du vara nöjd med vad jag kan ge dig.  
»I'll tell you,» said the old one, »that if I am to get you food, you'll have to be content with what I can give you.
Din far och mor är döda, så att av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här och svälta ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så ska jag inte hindra dig.»  
Your father and mother are dead, so you can get no help from them, but if you'd rather lie here and starve to death while you wait for ptarmigans and lemmings, I won't stop you.»

När Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin väg och visade sig inte i örnboet förrän en god stund efteråt, Örnungen hade ätit upp fisken, och när hon lade ner en till framför honom, sväljde han den genast, fastän det nog syntes på honom, att den föreföll honom mycket motbjudande.  
When Akka had said this, she flew hastily off and did not show herself in the eagle's nest until a good while afterward, the eaglet had eaten up the fish, and when she laid down another one in front of him, he swallowed it at once, although it clearly seemed to him very repulsive.

Akka fick ett drygt arbete.  
Akka now had a hard task before her.
De gamla örnarna visade sig aldrig mer, och hon måste ensam skaffa örnungen all den föda, som han behövde.  
The old eagles never showed themselves again, and she alone had to provide the eaglet with all the food he needed.
Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig.  
She gave him fish and frogs, and he did not seem to fare badly on this diet, but grew big and strong.
Han glömde snart sina föräldrar, örnarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor.  
He soon forgot his parents, the eagles, and believed that Akka was his real mother.
Akka å sin sida älskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn.  
Akka, for her part, loved him as though he had been her own child.
Hon försökte ge honom en god uppfostran och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod.  
She tried to give him a good upbringing and to wean him off his wildness and arrogance.
> Particle verb «vänja av»: «vänja av (någon) med (något)» means 'to wean/break someone of a habit'. The particle «av» ('off') changes the meaning of «vänja» ('accustom') to its opposite sense — a common Swedish pattern where a small particle flips a verb's meaning.

När ett par veckor hade gått, började Akka märka, att den tiden nalkades, då hon skulle byta fjädrar och bli ur stånd att flyga.  
When a couple of weeks had passed, Akka began to notice that the time was drawing near when she would molt her feathers and be unable to fly.
> To molt: «byta fjädrar» literally 'change feathers' is how Swedish names molting — the yearly feather replacement that leaves birds like Akka temporarily unable to fly, a real detail of eagle and goose biology the plot turns on.
På ett helt månvarv skulle hon inte kunna bära mat till örnungen, och han skulle nödgas svälta ihjäl.  
For a whole month's turning she would not be able to carry food to the eaglet, and he would be forced to starve to death.

»Nu, Gorgo,» sade Akka en dag till honom, »kan jag inte mer komma till dig med fisk.  
»Now, Gorgo,» said Akka to him one day, »I can no longer come to you with fish.
Det gäller nu om du vågar att komma ner till dalbottnen, så att jag kan fortfara att skaffa dig mat.  
It's up to you now whether you dare come down to the valley floor, so that I can go on getting you food.
Du har att välja emellan att svälta ihjäl häroppe eller att kasta dig ner till dalen, men också detta kan kosta ditt liv.»  
You have to choose between starving to death up here or throwing yourself down into the valley, but that too could cost you your life.»

Utan ett ögonblicks betänkande steg örnungen upp på bokanten, vårdade sig knappast om att mäta avståndet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina små vingar och gav sig åstad.  
Without a moment's hesitation the eaglet stepped up onto the edge of the nest, hardly troubling to measure the distance down to the valley with his eyes, spread out his little wings, and set off.
Han rullade runt i luften ett par gånger, men gjorde ändå så pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tämligen oskadd.  
He rolled around in the air a couple of times, but still made enough use of his wings that he reached the ground fairly unhurt.

Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sällskap med de små gässlingarna och blev en god kamrat för dem.  
Down here Gorgo came to spend his summer in the company of the little goslings and became a good comrade to them.
Eftersom han betraktade sig som en gåsunge, sökte han leva på samma sätt som de, och när de summo ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna.  
Since he considered himself a gosling, he tried to live the same way they did, and when they swam out on the lake, he followed, until he was nearly drowned.
Det vållade honom mycken förödmjukelse, att han inte kunde lära sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig.  
It caused him much humiliation that he could not learn to swim, and he went to Akka and complained.
»Varför kan jag inte simma, jag som de andra?» sade han.  
»Why can't I swim, like the others?» said he.
— »Du fick för krokiga klor och för stora tår, medan du låg däroppe på klipphyllan,» sade Akka.  
— »You got claws too crooked and toes too big while you lay up there on the rock shelf,» said Akka.
»Men var inte ledsen fördenskull!  
»But don't be sad about it!
Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»  
You'll turn out to be a fine bird all the same.»

Örnungens vingar blevo snart så stora, att de kunde bära honom, men inte förrän på hösten, när gåsungarna fingo lära att flyga, föll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt.  
The eaglet's wings soon grew so large that they could bear him, but not until autumn, when the goslings were learning to fly, did it occur to him that he could use them for flight too.
Det kom nu en stolt tid för honom, för i denna idrott blev han genast den förnämsta.  
A proud time now began for him, for in this sport he was at once the foremost.
Hans kamrater dröjde aldrig längre uppe i luften, än de voro tvungna, men han uppehöll sig där nästan hela dagen och övade sig i flygkonsten.  
His comrades never lingered longer up in the air than they had to, but he stayed up there almost the whole day and practiced the art of flying.
Ännu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat släkte än gässen, men han kunde inte undgå att lägga märke till en mängd saker, som förvånade honom, och han gjorde Akka ständiga frågor.  
He still had not realized that he was of a different race than the geese, but he could not help noticing a great many things that puzzled him, and he asked Akka endless questions.
»Varför springer ripor och lämlar och gömmer sig, när min skugga faller över fjället?» frågade han.  
»Why do ptarmigans and lemmings run and hide when my shadow falls across the mountain?» he asked.
»Inte visar de sådan skräck för de andra unggässen.»  
»They don't show such terror of the other young geese.»
— »Dina vingar blev förvuxna, när du låg på klipphyllan,» sade Akka.  
— »Your wings grew too large while you lay on the rock shelf,» said Akka.
»Det är detta, som skrämmer de små kräken.  
»That is what frightens the little creatures.
Men var inte ledsen fördenskull!  
But don't be sad about it!
Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»  
You'll turn out to be a fine bird all the same.»

Sedan örnen väl kunde flyga, lärde han sig själv att fiska och fånga grodor, men snart började han grubbla också över detta.  
Once the eagle could fly well, he taught himself to fish and to catch frogs, but soon he began to brood over this too.
»Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?» sade han.  
»How does it come about that I live on fish and frogs?» said he.
»Det gör ju inte de andra unggässen.»  
»The other young geese don't.»
— »Det kommer sig därav, att jag inte hade någon annan mat att ge dig, när du låg oppe på klipphyllan,» sade Akka,  
— »It comes of the fact that I had no other food to give you when you lay up on the rock shelf,» said Akka,
»Men var inte ledsen fördenskull!  
»But don't be sad about it!
Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»  
You'll turn out to be a fine bird all the same.»

När vildgässen företogo sin höstflyttning, flög Gorgo med i deras flock.  
When the wild geese set out on their autumn migration, Gorgo flew along in their flock.
> Archaic plural preterite: «företogo» is the old plural preterite of «företaga (sig)» ('to undertake'). Like «voro/höllo» earlier, this pre-reform plural verb form marks the book's 1906 literary register; modern Swedish would simply write «företog».
Alltjämt betraktade han sig som en av dem.  
He still thought of himself as one of them.
Men luften var uppfylld av fåglar, som voro på färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland dessa, när Akka visade sig med en örn i följe.  
But the air was full of birds journeying south, and there was great commotion among them when Akka showed herself with an eagle in her company.
Vildgässens fylking omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt högt uttalade sin förvåning.  
The wild geese's formation was constantly circled by swarms of the curious, who loudly voiced their astonishment.
Akka bad dem tiga, men det var inte möjligt att binda så många yra tungor.  
Akka bade them be silent, but it was impossible to bind so many wagging tongues.
»Varför kallar de mig för en örn?» frågade Gorgo oupphörligen och blev allt mer och mer retad.  
»Why do they call me an eagle?» Gorgo asked over and over, growing more and more irritated.
»Ser de inte, att jag är en vildgås?  
»Don't they see that I'm a wild goose?
Jag är ingen fågelätare, som förtär mina likar.  
I'm no bird of prey that devours my own kind.
Hur vågar de ge mig ett så fult namn?»  
How dare they give me such an ugly name?»

En dag foro de över en bondgård, där många höns gingo på sopbacken och plockade.  
One day they flew over a farm where many hens were walking about the rubbish heap, pecking.
»En örn! En örn!» ropade hönsen och började springa för att söka skydd.  
»An eagle! An eagle!» cried the hens and began to run to find shelter.
Men Gorgo, som alltid hade hört örnarna omtalas som vilda ogärningsmän, kunde inte styra sin vrede.  
But Gorgo, who had always heard eagles spoken of as wild evildoers, could not control his rage.
Han fällde samman vingarna, sköt ner till marken och slog klorna i en av hönorna.  
He folded his wings together, shot down to the ground, and struck his claws into one of the hens.
»Jag ska lära dig, jag, att jag inte är en örn,» ropade han vredgad och högg till henne med näbben.  
»I'll teach you, I will, that I am no eagle,» he cried in fury, and struck at her with his beak.

I detsamma hörde han Akka ropa på honom uppifrån luften, och han höjde sig lydigt.  
At that same moment he heard Akka calling to him from up in the air, and he rose obediently.
Vildgåsen flög emot honom och började tukta honom.  
The wild goose flew at him and began to discipline him.
»Vad tar du dig för?» ropade hon och högg till honom med näbben.  
»What do you think you're doing?» she cried, and struck at him with her beak.
»Var det kanske din mening att riva ihjäl den stackars hönan?  
»Was it perhaps your intention to tear the poor hen to death?
Du borde skämmas!»  
You ought to be ashamed!»
Men när örnen utan att göra motstånd tog emot upptuktelse av vildgåsen, steg det upp en storm av gyckel och speord från de stora fågelskarorna, som omgåvo dem.  
But when the eagle, without offering resistance, took the wild goose's correction, a storm of mockery and jeering words rose up from the great flocks of birds surrounding them.
Örnen hörde detta och vände sig mot Akka med vreda blickar, som om han hade velat anfalla henne.  
The eagle heard this and turned toward Akka with angry looks, as though he had wanted to attack her.
Men han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nå honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vildgässen sågo honom.  
But he quickly changed his mind, threw himself up into the air with powerful wingbeats, rose so high that no cry could reach him, and sailed about up there for as long as the wild geese could see him.

Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken.  
Three days later he showed himself again among the wild-goose flock.

»Jag vet nu vem jag är,» sade han till Akka.  
»I know now who I am,» he said to Akka.
»Eftersom jag är en örn, måste jag leva så, som det anstår en örn, men jag tycker, att vi kan vara vänner i alla fall.  
»Since I am an eagle, I must live as befits an eagle, but I think we can still be friends all the same.
Dig eller någon av de dina ska jag aldrig angripa.»  
You, or any of yours, I will never attack.»

Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en örn till en from och ofarlig fågel, och hon kunde inte tåla, att han ville leva efter sitt tycke.  
But Akka had set her pride on succeeding in raising an eagle into a gentle and harmless bird, and she could not bear that he wanted to live according to his own liking.
»Tror du, att jag vill vara vän med en fågelätare?» sade hon.  
»Do you think I want to be friends with a bird of prey?» said she.
»Lev så, som jag har lärt dig att leva, så ska du få följa med i min fylking som förut!»  
»Live as I have taught you to live, and you shall be allowed to follow along in my formation as before!»

De voro båda stolta och oböjliga, och ingen av dem ville ge vika.  
They were both proud and unbending, and neither of them would give way.
Det slutade så, att Akka förbjöd örnen att visa sig i hennes närhet, och hennes vrede mot honom var så stark, att ingen vågade nämna hans namn i hennes närvaro.  
It ended with Akka forbidding the eagle to show himself in her presence, and her anger against him was so strong that no one dared speak his name in her hearing.

Sedan den tiden drog Gorgo kring landet, ensam och skydd som alla storrövare.  
From that time on Gorgo roamed the land, alone and shunned like all great robbers.
Han var ofta vid dystert lynne, och säkerligen längtade han mången gång tillbaka till den tiden, då han trodde sig vara en vildgås och lekte med de glada gässlingarna.  
He was often in gloomy spirits, and no doubt he longed many a time to go back to the days when he had believed himself a wild goose and played with the happy goslings.
Bland djuren hade han stort rykte för djärvhet.  
Among the animals he had a great reputation for boldness.
De brukade säga, att han inte fruktade någon utom sin fostermor, Akka.  
They used to say that he feared no one but his foster mother, Akka.
De visste också att berätta om honom, att han aldrig hade förgripit sig på en vildgås.  
They could also tell of him that he had never once laid hands on a wild goose.

I FÅNGENSKAPEN.  
IN CAPTIVITY.

Gorgo var bara tre år gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld till Skansen.  
Gorgo was only three years old and had not yet thought of getting himself a wife and settling down, when one day he was caught by a hunter and sold to Skansen.
Där funnos redan förut ett par örnar.  
There a pair of eagles were already kept.
De höllos fångna i en bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd.  
They were held captive in a cage built of iron bars and steel wire.
> Archaic s-passive, plural: «höllos» is the plural s-passive of «hålla» ('höllos fångna' = 'were held captive'). The «-s» ending forms the passive voice in Swedish; the extra «-o» is the archaic plural agreement dropped in modern Swedish, which would simply write «hölls».
Den stod ute i det fria och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda.  
It stood out in the open and was so large that one could have moved a couple of trees into it and set up a good-sized rock cairn inside, so that the eagles would feel at home.
Men trots allt detta vantrivdes fåglarna.  
But despite all this the birds did not thrive.
De sutto nästan hela dagen orörliga på en och samma plats.  
They sat nearly the whole day motionless in one and the same spot.
Deras vackra, mörka fjäderskrudar blevo ruggiga och glanslösa, och deras ögon stirrade under hopplös längtan ut i luften.  
Their beautiful, dark plumage grew ragged and dull, and their eyes stared out into the air in hopeless longing.

Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom.  
The first week that Gorgo found himself in captivity, he was still awake and lively, but afterward a heavy drowsiness began to creep over him.
Han blev sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gingo.  
He sat still in one place like the other eagles, staring straight ahead without seeing anything, and no longer knew how the days went by.

En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade på honom nerifrån marken.  
One morning, as Gorgo sat in his usual stupor, he heard someone calling to him from down on the ground.
Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna.  
He was so drowsy that he could hardly bring himself to lower his eyes.
»Vem är det, som ropar på mig?» frågade han.  
»Who is it that's calling me?» he asked.
— »Men, Gorgo, känner du inte igen mig?  
— »Why, Gorgo, don't you know me?
Det är Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgässen.»  
It's Thumbietot, who used to fly about with the wild geese.»
> Nils's nickname: «Tummetott» ('Thumbietot') is the name Nils Holgersson goes by after being shrunk to elf-size — a diminutive coined from «tumme» ('thumb'), used by the animals throughout the book instead of his human name.
— »Är Akka också fången?» frågade Gorgo i en ton, som om han sökte reda tankarna efter en lång sömn.  
— »Is Akka a captive too?» asked Gorgo, in a tone as though he were trying to gather his thoughts after a long sleep.
— »Nej, Akka och den vita gåskarlen och hela flocken är nog välbehållna oppe i Lappland vid det här laget,» sade pojken.  
— »No, Akka and the white gander and the whole flock are surely safe and sound up in Lapland by now,» said the boy.
»Det är bara jag, som är fången här.»  
»It's only I who am a captive here.»

Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut.  
While the boy was speaking, he saw Gorgo turn his eyes away and begin to stare straight out into the air just as before.
»Kungsörn!» ropade pojken.  
»Golden eagle!» cried the boy.
> 'King eagle' = golden eagle: «Kungsörn» (literally 'king eagle') is the ordinary Swedish name for the golden eagle (Aquila chrysaetos), Sweden's largest bird of prey — the species Gorgo belongs to.
»Jag har inte glömt, att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och att du sparade den vita gåskarlens liv.  
»I haven't forgotten that you once carried me back to the wild geese, and that you spared the white gander's life.
Säg om jag på något sätt kan bistå dig!»  
Tell me if there's any way I can help you!»
Gorgo lyfte knappt på huvudet.  
Gorgo barely raised his head.
»Stör mig inte, Tummetott!» sade han.  
»Don't disturb me, Thumbietot!» said he.
»Jag sitter och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften.  
»I'm sitting here dreaming that I'm soaring free high up in the air.
Jag vill inte vara vaken.»  
I don't want to be awake.»
— »Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring dig,» förmanade pojken.  
— »You must move about and pay attention to what's happening around you,» the boy urged.
»Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som de andra örnarna.»  
»Otherwise you'll soon look as miserable as the other eagles.»
— »Jag önskar, att jag vore som de.  
— »I wish I were like them.
De är så borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem,» sade örnen.  
They're so lost in their dreams that nothing more can disturb them,» said the eagle.

När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur.  
When night came and all the eagles were asleep, a light scraping sound was heard in the steel-wire netting that covered the roof of their cage.
De två gamla och förslöade fångarna läto sig inte störas av bullret, men Gorgo vaknade.  
The two old and dulled captives did not let themselves be disturbed by the noise, but Gorgo woke.
> Causative reflexive + s-passive: «låta sig störas» = 'to let oneself be disturbed', combining the reflexive «sig» with the s-passive infinitive «störas» ('be disturbed'). «läto» is the archaic plural preterite of «låta».
»Vem där?  
»Who's there?
Vem är det, som rör sig oppe på taket?» frågade han.  
Who is it moving about up on the roof?» he asked.

»Det är Tummetott, Gorgo,» svarade pojken.  
»It's Thumbietot, Gorgo,» answered the boy.
»Jag sitter här och filar av ståltråden, för att du ska kunna flyga din väg.»  
»I'm sitting here filing through the steel wire, so that you'll be able to fly away.»

Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt över buren.  
The eagle raised his head and saw, in the bright night, how the boy sat filing at the steel-wire netting stretched over the cage.
Han kände ett ögonblicks hopp, men så tog modlösheten överhand.  
He felt a moment's hope, but then despondency took over.
»Jag är en stor fågel, Tummetott,» sade han.  
»I'm a big bird, Thumbietot,» said he.
»Hur ska du kunna fila av så många trådar, att jag kan komma ut?  
»How will you manage to file through so many wires that I can get out?
Det är bättre, att du slutar med detta och låter mig vara i fred.»  
It's better that you give this up and leave me in peace.»
— »Sov du, och bry dig inte om mig!» svarade pojken.  
— »Sleep on, and don't worry about me!» answered the boy.
»Jag blir inte färdig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka befria dig, för här blir du alldeles förstörd.»  
»I won't be finished tonight, nor tomorrow night either, but I'm going to try to free you all the same, for here you'll be utterly ruined.»

Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit avfilade.  
Gorgo sank into sleep, but when he woke the next morning, he saw at once that a great many wires had been filed through.
Den dagen kände han sig inte så dåsig som de föregående.  
That day he felt not nearly so drowsy as the days before.
Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.  
He beat his wings and hopped about on the tree branches to work the stiffness out of his joints.

En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen.  
One early morning, just as the first streak of dawn was lighting the sky, Thumbietot woke the eagle.
»Försök nu, Gorgo!» sade han.  
»Try it now, Gorgo!» said he.

Örnen såg upp.  
The eagle looked up.
Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltrådsnätet.  
The boy had indeed filed through so many wires that there was now a great hole in the steel-wire netting.
> Pluperfect with supine: «hade filat» is the pluperfect (past perfect): «hade» + the supine «filat» of «fila» ('to file'), describing an action completed before another past moment — here, before the eagle looks up and sees the hole.
Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp.  
Gorgo moved his wings and threw himself up toward it.
Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.  
A couple of times he failed and fell back down into the cage, but at last he came safely out into the open.

Han steg med stolt flykt upp till skyarna.  
He rose with a proud flight up to the skies.
Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet.  
Little Thumbietot sat watching him go with a wistful look, and wished that someone might come and give him, too, his freedom.

Pojken var nu hemmastadd på Skansen.  
The boy was by now quite at home on Skansen.
Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade fått många vänner ibland dem.  
He had become acquainted with all the animals to be found there, and had made many friends among them.
Och han måste ju erkänna, att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han inte hade haft svårt för att få tiden att gå.  
And he had to admit that there was so much to see and to learn there that he had had no trouble passing the time.
Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor längtan till Mårten gåskarl och de andra reskamraterna.  
But every day his thoughts turned with great longing to Morten Goosey-Gander and his other traveling companions.
»Vore jag bara inte bunden av mitt löfte,» tänkte han, »då skulle jag väl finna en fågel, som bure mig till dem.»  
»If only I weren't bound by my promise,» he thought, »I would surely find some bird to carry me to them.»

Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, när han lämnade Skansen.  
It may seem strange that Klement Larsson had not given the boy back his freedom, but one must remember how giddy in the head the little fiddler had been when he left Skansen.
Den morgonen, då han skulle resa, hade han likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i en blå skål, men till all olycka hade han inte kunnat finna någon.  
On the morning he was to travel, he had indeed thought of setting out the little fellow's food in a blue bowl, but to his misfortune he had not been able to find one.
Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit att skaffa den blåa skålen.  
Then all the Skansen folk, Lapps, Dala girls, construction workers, and gardeners, had come to bid him farewell, and he had not had time to get the blue bowl.
> Dala girls: «dalkullor» were young women from the province of Dalarna known for their traditional folk costume; at Skansen they appear as living representatives of regional Swedish folk culture, alongside Sami («lappar») and craftspeople.
Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp.  
The departure was drawing near, and at last he had seen no other way out than to ask the old Lapp for help.
»Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen,» sade Klement, »och jag brukar ge honom litet mat var morgon.  
»It's like this, that one of the little folk lives here at Skansen,» said Klement, »and I usually give him a bit of food every morning.
Vill du göra mig den tjänsten att ta de här slantarna, köpa en blå skål för dem och sätta ut den i morgon med litet gröt och mjölk under trappan till Bollnässtugan?»  
Would you do me the favor of taking these coins, buying a blue bowl with them, and setting it out tomorrow with a little porridge and milk under the steps of the Bollnäs cottage?»
Lappgubben såg förvånad ut, men det var inte tid för Klement att förklara saken närmare, för han måste ge sig av till stationen.  
The old Lapp looked surprised, but there was no time for Klement to explain the matter further, for he had to be off to the station.

Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte han en vit.  
The Lapp had indeed gone down to Djurgårdsstaden to buy the bowl, but when he saw no blue one that he found suitable, he bought a white one.
Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.  
And in the white one he conscientiously set out food every morning.

På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet.  
In this way the boy had not been released from his promise.
Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.  
He knew that Klement was gone, but he himself had not been given leave to travel.

Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar.  
That night the boy longed more than usual for freedom, and this was because it had now truly become spring and summer.
Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad.  
He had had a hard time with cold and foul weather many times during the journey, and when he first came to Skansen, he had thought that it was perhaps just as well that he had had to break off the journey, for he would surely have frozen to death if he had come up to Lapland in the month of May.
Men nu hade det blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med sidenskiftande blad, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens kryddsängar.  
But now it had grown warm, the ground stood green, birches and poplars were clothed in silken leaves, the cherry trees, yes, every kind of fruit tree stood full of blossoms, the berry bushes already had small unripe berries on their twigs, the oaks were unfolding their leaves with great caution, peas, cabbage, and beans were growing green in Skansen's kitchen beds.
»Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland,» tänkte pojken.  
»It must surely be warm and lovely up in Lapland too now,» thought the boy.
»Jag skulle allt vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker morgon.  
»I would so like to sit on Morten Goosey-Gander's back on a beautiful morning like this.
Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster.»  
It would be delightful to ride about in the warm, still air and look down at the ground, decked and adorned as it now lies with green grass and fair flowers.»

Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på burens tak.  
He sat there thinking this, when the eagle suddenly shot straight down out of the air and came and settled beside him on the roof of the cage.
»Jag ville pröva mina vingar för att se om de ännu duger till något,» sade Gorgo.  
»I wanted to try out my wings, to see if they're still good for anything,» said Gorgo.
»Du trodde väl inte, att jag ämnade lämna dig kvar i fångenskapen?  
»You didn't think, did you, that I meant to leave you behind in captivity?
Sätt dig nu opp på min rygg, så ska jag föra dig tillbaka till dina reskamrater!»  
Climb up on my back now, and I'll carry you back to your traveling companions!»

»Nej, det är omöjligt,» sade pojken,  
»No, that's impossible,» said the boy,
»Jag har gett mitt ord på att stanna här, tills jag blir frigiven.»  
»I've given my word to stay here until I'm set free.»

»Vad pratar du för dumheter?» sade Gorgo.  
»What nonsense are you talking?» said Gorgo.
»Först har de fört hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat dig att lova att stanna här!  
»First they brought you here against your will, and then they forced you to promise to stay here!
Du kan väl begripa, att ett sådant där löfte behöver man inte hålla.»  
You can surely see that such a promise as that one doesn't have to keep.»
— »Jo, det är jag allt tvungen till ändå,» sade pojken.  
— »Yes, I'm bound to it all the same,» said the boy.
»Du ska ha tack för välmeningen, men du kan inte hjälpa mig.»  
»You have my thanks for your good intentions, but you can't help me.»

»Kan jag inte?» sade Gorgo.  
»Can't I?» said Gorgo.
»Det ska du snart få se.»  
»You'll soon see.»
Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, höjde sig med honom upp i himlens sky och försvann i riktning norrut.  
And with that he seized hold of Nils Holgersson with his great foot, rose with him up into the sky of heaven, and vanished off toward the north.
> Particle verb «fatta om»: «fatta om» means 'to grasp/close one's hand or claws around' something — the particle «om» ('around') added to «fatta» ('grasp') gives the sense of encircling. Here it's how the eagle seizes Nils to carry him off.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.