# The Wonderful Adventures of Nils, Onward Across Gästrikland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch39. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch39.json.


Örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm.  
The eagle continued flying until he had come a good distance north of Stockholm.
Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast pojken.  
There he lowered himself into a wooded hillside and loosened the grip with which he held the boy fast.
> «skogsbacke» — a compound for a wooded slope: «Skog» (forest) + «backe» (hill, slope) fuses into one word for a forested hillside — Swedish builds landscape vocabulary this way constantly, and this chapter's geography leans on many such compounds.

Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde.  
But no sooner did the boy feel himself free than he began running back toward the city, as fast as he was able.
> «inte förr...än» — 'no sooner...than': This paired construction (literally 'not sooner...than') is the standard Swedish way to say 'no sooner X than Y': the first clause names what barely finished before the second began.

Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och lade foten över honom.  
The eagle then made a long leap, caught up with the boy, and laid his foot over him.
»Är det din mening att vända tillbaka till fängelset?» frågade han.  
»Is it your intention to go back to the prison?» he asked.
— »Vad har du med mig att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig,» sade pojken och försökte att komma undan.  
— »What business is that of yours? I suppose I may go wherever I like, for all you care,» said the boy, and tried to get away.
> «måtte» — an old modal for grudging permission: «Måtte» here is not the wish-word 'may (it happen that...)' but an old preterite-subjunctive-flavored modal meaning roughly 'surely may / I suppose I may' — a weaker, more resigned cousin of «får».
Då fattade örnen stadigt om honom med sina starka tår, lyfte och for återigen norrut.  
Then the eagle gripped him firmly again with his strong talons, lifted off, and flew north once more.

Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte, förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby.  
Now the eagle flew with the boy over the whole of Uppland and did not stop until he came to the great waterfall at Älvkarleby.
Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös fången.  
He alighted on a rock that lay in the middle of the river just below the roaring falls, and once again released his captive.

Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen.  
The boy saw at once that there was no possibility of escaping the eagle here.
Ovanför dem kom fallets vita skumvägg nerstörtande, och runt omkring dem strömmade älven fram i mäktig fors.  
Above them the falls' white wall of foam came crashing down, and all around them the river surged past in a mighty torrent.
Han var mycket förbittrad över att på detta sätt göras till ordbrytare.  
He was very bitter at being made a breaker of his word in this way.
Han vände ryggen åt örnen och ville inte säga ett ord till honom.  
He turned his back on the eagle and would not say a word to him.

Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor.  
But once the eagle had set the boy down in a place from which he could not get away, he told him that he had been raised by Akka from Kebnekaise, and that he had fallen into enmity with his foster mother.
> «Kebnekajse» — Kebnekaise, Sweden's highest mountain: Kebnekaise, in Swedish Lapland, is Sweden's tallest peak — Akka's home range, established earlier in the book as the wild geese's summer country far to the north.
»Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför jag vill föra dig tillbaka till vildgässen,» sade han till sist. »Jag har hört sägas, att du står högt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss.»  
»And now perhaps you understand, Thumbietot, why I want to bring you back to the wild geese,» he said at last. »I have heard it said that you stand high in Akka's favor, and it was my intention to ask you to make peace between us.»

Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort honom bara av egensinne, blev han vänlig mot honom.  
As soon as the boy understood that the eagle had not carried him off out of mere willfulness, he grew friendly toward him.
»Jag hade bra gärna velat hjälpa dig med detta, som du ber mig om,» sade han, »men jag är ju bunden av mitt löfte.»  
»I would very gladly have liked to help you with what you're asking of me,» he said, »but I am, after all, bound by my promise.»
Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han hade råkat i fångenskapen, och att Klement Larsson hade lämnat Skansen utan att ge honom fri.  
And now he told the eagle in his turn how he had fallen into captivity, and that Klement Larsson had left Skansen without setting him free.

Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer.  
But the eagle did not, in any case, want to give up his plans.
»Hör nu på mig, Tummetott!» sade han. »Mina vingar kan bära dig, vart du vill komma, och mina ögon kan leta reda på vad helst du vill finna. Tala om för mig hur mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka opp honom och föra dig till honom! Sedan blir det din sak att förmå honom att ge dig fri.»  
»Listen to me now, Thumbietot!» he said. »My wings can carry you wherever you want to go, and my eyes can seek out whatever you wish to find. Tell me what the man looked like who took the promise from you, and I shall search him out and bring you to him! After that it will be your own affair to persuade him to set you free.»
> «opp» — a dialectal spelling of «upp»: «Opp» for «upp» ('up') recurs through the chapter's spoken dialogue — a colloquial/dialectal form Lagerlöf uses to color peasant and rural speech against the narration's standard spelling.

Detta tyckte pojken vara ett gott förslag.  
The boy thought this a good proposal.
»Jag märker nog, Gorgo, att du har haft en så vis fågel som Akka till fostermor,» sade han.  
»I can well tell, Gorgo, that you have had as wise a bird as Akka for a foster mother,» he said.
Han beskrev därpå Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hört sägas på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från Hälsingland.  
He then described Klement Larsson very carefully, and added that he had heard it said at Skansen that the little fiddler was supposed to be from Hälsingland.
> «Hälsingland» — a historic Swedish province: Hälsingland lies on the Gulf of Bothnia coast north of Gästrikland; the eagle and the boy will search it place by place in the next lines.

»Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo till Mellansjö, ifrån Storberget till Hornslandet,» sade örnen. »I morgon innan kvällen ska du komma till tals med karlen.»  
»We shall search through the whole of Hälsingland, from Lingbo to Mellansjö, from Storberget to Hornslandet,» said the eagle. »Tomorrow before evening you shall be speaking with the man.»
> Real places across Hälsingland: Lingbo, Mellansjö, Storberget, and Hornslandet are real villages and landmarks scattered across Hälsingland, from its inland forests to Hornslandet's headland on the coast — Gorgo names the province's compass points the way a local would.
— »Nu lovar du visst mer, än du kan hålla,» sade pojken.  
— »Now you're certainly promising more than you can keep,» said the boy.
— »Jag vore väl en dålig örn, om jag inte dugde till så mycket,» svarade Gorgo.  
— »I would be a poor eagle indeed if I weren't good for that much,» answered Gorgo.
> «vore» — subjunctive of «vara»: «Vore» is the old subjunctive form of «vara» ('to be'), still normal in 1906 for hypotheticals: 'jag vore' = 'I would be', used here for a counterfactual boast rather than the plain preterite «var».

När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örnryggen.  
When Gorgo and Thumbietot left Älvkarleby, they were good friends, and the boy now settled himself to ride on the eagle's back.
> «voro» — archaic plural of «var»: Pre-1906-reform Swedish still marked the verb for a plural subject: «voro» ('were', plural) beside singular «var». Modern Swedish dropped this distinction entirely; Lagerlöf's original text keeps it throughout, so «voro», «äro», «höllo», «gingo» and the like will recur as the ordinary plural forms, not typos.
På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över.  
In this way he came once more to have the chance of seeing something of the country he was flying over.
När han hade burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se.  
When he had been carried in the eagle's talon, he had not been able to see anything.
Det var nästan väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.  
It was almost just as well for him that he did not know very well how things stood, for if he had known that this morning he had traveled over Uppsala Hills, the great Österby ironworks, the Dannemora mine, and old Örbyhus Castle without having gotten to see any of them, he would certainly have felt quite grieved.

Örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland.  
The eagle now carried him at good speed away over Gästrikland.
I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla blickarna.  
In the southern part there was not much to catch the eye.
Där utbredde sig en slätt, som nästan överallt var täckt med granskog.  
There a plain spread out, almost everywhere covered with spruce forest.
Men längre mot norr sträckte sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker trakt med lövträdsklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar.  
But farther north there stretched across the province, from the Dalarna border to the Gulf of Bothnia, a beautiful tract with hills clad in deciduous trees, gleaming lakes, and rushing streams.
Här lågo folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften.  
Here lay populous parishes around their white churches, roads and railways crossed one another, the houses lay prettily nestled in greenery, and blossoming gardens sent lovely scents up into the air.

Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett i Bergslagerna.  
Along the watercourses there were several large ironworks, of the kind the boy had already seen in Bergslagen.
> «Bergslagen» — Sweden's old mining and ironworks belt: Bergslagen is the historic mining district straddling several provinces; the boy passed through it earlier in the book, and Lagerlöf here draws the same industry north into Gästrikland's ironworks.
De lågo med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor.  
They lay at fairly even intervals in a row all the way toward the sea, where a great city spread out its masses of white houses.
Norr om denna rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar som ett upprört hav.  
North of this rich district dark forests began again, but the land there did not lie flat beneath them; instead it rose into ridges and sank into valleys like a stormy sea.

»Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstenströja,» tänkte pojken för sig själv. »Men kring midjan bär det ett bälte, som inte har sin like i kostbarhet, för det är utbroderat med blånande sjöar och blommande hagar, de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, och till spänne har det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus.»  
»This land is dressed in a jacket of spruce twigs and a shirt of gray stone,» thought the boy to himself. »But around its waist it wears a belt with no equal in costliness, for it is embroidered with gleaming blue lakes and blossoming meadows; the great ironworks adorn it like a row of noble gems, and for a buckle it has a whole city with castles and churches and great clusters of houses.»
> The land dressed as a person: «Granriskjortel» ('spruce-twig jacket') and «gråstenströja» ('gray-stone shirt') are one-off compounds Lagerlöf coins for this image, dressing the province like a body — jacket, belt, buckle — a conceit the sentence carries through to the very end.

När de resande hade färdats en bit uppåt den norra skogstrakten, slog Gorgo ner på översta toppen av en kal bergshöjd, och då pojken hade hoppat ner på marken, sade örnen: »Här finns villebråd i skogen, och jag tror inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna mig fri, förrän jag har fått dra ut på jakt. Du blir väl inte rädd, om jag far ifrån dig?»  
When the travelers had journeyed a way up into the northern forest tract, Gorgo came down onto the topmost peak of a bare hill, and once the boy had jumped down to the ground, the eagle said: »There is game to be had in this forest, and I don't think I can forget my captivity and truly feel free until I have gone hunting. You won't be afraid, will you, if I go off and leave you?»
> «villebråd» — game (hunted animals): «Villebråd» is the literary word for wild game as quarry, not simply 'wild animals' — the noun a hunter or a falconer's tale would reach for.
— »Ånej, det blir jag väl inte,» sade pojken.  
— »Oh no, I don't suppose I will,» said the boy.
— »Du kan gå, vart du vill, bara du finns här, när det lider mot solnedgång,» sade örnen och for sin väg.  
— »You may go wherever you like, so long as you are here when it draws toward sunset,» said the eagle, and flew off on his way.

Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en sten och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lågo runt omkring den.  
The boy felt quite lonely and forsaken now, sitting on a stone and looking out over the bare mountain ground and the great forests that lay all around it.
Men han hade inte suttit där länge, förrän han hörde sång nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland träden.  
But he had not sat there long before he heard singing from down in the forest and saw something bright moving among the trees.
Han såg snart, att det var en blå och gul fana, och han förstod av sången och det glada glammet, som han hörde, att fanan bars i spetsen för ett helt tåg av människor, men det dröjde länge, innan han kunde se vilka de voro.  
He soon saw that it was a blue and yellow banner, and he understood from the singing and the merry clamor he heard that the banner was being carried at the head of a whole procession of people, though it was a long while before he could make out who they were.
Fanan fördes på slingrande stigar, och han satt och undrade vart den och de, som följde efter den, skulle styra kosan.  
The banner was carried along winding paths, and he sat wondering where it, and those following after it, meant to go.
Han kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till den fula, ödsliga bergvidden, där han satt.  
He could hardly believe that they would come all the way up to this ugly, desolate mountain height, where he sat.
Men det gjorde de ändå.  
But that is just what they did.
Där kom fanan fram i skogsbrynet, och efter den kommo alla de frammyllrande, som den hade visat vägen.  
There the banner came out at the edge of the forest, and after it came all the swarming crowd it had shown the way.
Det blev liv och rörelse över hela höjden, och den dagen fick pojken så mycket att se på, att han inte hade tråkigt ett ögonblick.  
There was life and stir over the whole height, and that day the boy had so much to look at that he was not bored for a single moment.

SKOGENS DAG.  
THE FOREST'S DAY.

På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan.  
On the broad mountain ridge where Gorgo had left Thumbietot, a forest fire had swept through some ten years before.
De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen.  
The charred trees had been felled and carried away, and the great burned field had begun to be clothed with vegetation at its edges, where it bordered the untouched forest.
> «vara» + supine as a passive: «Voro fällda» ('were felled') pairs the archaic plural of «vara» with the supine to form a passive — the standard way Swedish narrates a completed action done to something, here the burned trees.
Men största delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt ödslig.  
But most of the height showed itself bare and dreadfully desolate.
Svarta stubbar stodo kvar mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och präktig skog, men inga unga trädtelningar sköto upp ur marken.  
Black stumps still stood among the rocky slabs as a witness that a great and splendid forest had once stood here, but no young saplings shot up out of the ground.

Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken varit utan fuktighet efter en lång torka.  
People wondered why it went so slowly for the mountain height to be clothed again with forest, but they did not consider that when the forest fire had swept through, the ground had been without moisture after a long drought.
Därför var det inte nog med att träden hade brunnit och att allt växande på marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, också hade strukit med, utan själva myllan, som täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr och lös som aska.  
Therefore it was not enough that the trees had burned, and that everything growing on the ground — the heather and the wild rosemary and the moss and the lingonberry heath — had perished too; the very topsoil covering the bedrock had, after the fire, become dry and loose as ash.
> «getpors» — bog myrtle / sweet gale: «Getpors» (literally 'goat-Ledum') names a low aromatic heath shrub of Swedish bogs and moors, listed here with heather, moss, and lingonberry brush as the undergrowth the fire destroyed.
Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen efter den andra blivit rensopad.  
It whirled up into the air with every gust of wind, and since the height lay exposed to the wind, one rock slab after another had been swept bare.
Regnvattnet hjälpte naturligtvis till att föra bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hållit på att feja av berget i hela tio år, låg det så kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att förbli öde ända till världens sista stund.  
The rainwater naturally helped carry the soil away too, and now that wind and water had been scouring the mountain clean for a full ten years, it lay so bare that one might well have believed it would remain a wasteland until the world's last hour.

Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen.  
But one day at the beginning of summer, all the children of the parish where the burned mountain lay gathered in front of one of the schoolhouses.
Vart och ett av barnen hade hacka eller spade på axeln och matsäcksknyte i handen.  
Every single one of the children had a hoe or a spade over his shoulder and a food-bundle in his hand.
> «matsäcksknyte» — a bundled packed lunch: «Matsäck» is food packed for a day out, and «knyte» a bundle tied up in cloth — together, the bindle of provisions each child carries for a whole day's work in the forest.
Så snart alla voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen.  
As soon as everyone had arrived, they set off in a long procession up toward the forest.
Fanan bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön.  
The banner was carried at the head, teachers walked alongside, and behind followed a couple of forest rangers and a horse pulling a load of pine seedlings and spruce seed.

Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det.  
That procession did not stop in any of the birch groves lying nearest the settlement — no, it made its way far into the forest with it.
Det följde gamla fäbodstigar, och rävarna stucko förvånade fram sina huvuden ur lyorna och undrade vad det här var för fäbodfolk.  
It followed old summer-pasture paths, and the foxes poked their startled heads out of their dens, wondering what sort of pasture-folk this was.
> «fäbod» — a seasonal forest dairy farm: A «fäbod» is an outlying summer pasture-farm in the forest where livestock and dairying moved for the warm months — a real fixture of older rural Swedish life; «fäbodstigar» are the paths worn between them.
Det tågade förbi gamla kolbottnar, där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vredo på sina krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i skogen.  
It marched past old charcoal-burning grounds, where the charcoal piles used to be raised in the autumns, and the crossbills turned their crooked beaks and asked one another what kind of charcoal-burners these were, now pressing into the forest.
> «mila» — a charcoal pile/kiln: A «mila» is the mounded stack of wood, earth, and turf that Swedish charcoal-burners fired slowly for days to make charcoal for the ironworks — the trade that fed the very järnverk the boy has just flown over.

Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden.  
So the procession came at last up onto the great, burned-over mountain height.
Där lågo stenarna nakna utan de fina linnearankorna, som en gång hade klätt dem, hällarna voro berövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven.  
There the stones lay bare without the delicate twinflower vines that had once clothed them; the rock slabs had been stripped of the lovely silver moss and the white, pleasant reindeer lichen.
> «linnea» — twinflower, named for Linnaeus: «Linnea» (Linnaea borealis, twinflower) was Carl Linnaeus's own favorite plant and namesake; its trailing vines, along with reindeer lichen and silver moss, are the small, specific groundcover Lagerlöf lists to show exactly what the fire stripped away.
Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fördjupningar, fanns det inte någon harsyra och inga kallablad.  
Around the black water that had gathered in clefts and hollows, there was not a single wood sorrel or bog-arum leaf to be found.
De små jordfläckarna, som ännu lågo kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna och röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda skogens botten.  
The small patches of soil still lying in crevices and among the stones were bare of ferns, of starflowers, of white pyrola, of all the green and red and light and soft and delicate things that usually clothe the forest floor.

Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över den.  
It was as though a brightening had passed over the gray mountain height when all the parish's children spread out across it.
Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt.  
There was once more something glad and fine, fresh and rosy, there.
Det var ungt och växande.  
It was young and growing.
Kanske att dessa skulle hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.  
Perhaps these would help the abandoned wretch of a mountain to a little life again.

När barnen hade vilat sig och ätit, grepo de till hackor och spadar och började arbeta.  
When the children had rested and eaten, they took up their hoes and spades and began to work.
> «grepo» — archaic plural preterite of «gripa»: «Grepo» ('took hold of', plural) beside singular «grep» is another of the pre-reform plural verb forms — like «voro», «gingo», «drogo» — that 1906 Swedish still marked and modern Swedish no longer does.
Skogvaktarna visade dem hur de skulle bära sig åt, och de satte ner planta efter planta på alla de små jordfläckar, som de lyckades upptäcka.  
The forest rangers showed them how to go about it, and they set down plant after plant in every little patch of soil they managed to discover.

Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga och talade med varandra om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort.  
While the children were planting, they went about quite wise and knowing, talking to one another about how the little saplings they set down in the earth would come to bind the topsoil, so that it could not blow away.
Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under träden.  
And that was not all, for new topsoil would form beneath the trees as well.
Och i den skulle det falla frön, och om några år skulle de kunna plocka både hallon och blåbär här, där det nu bara fanns kala hällar.  
And into that soil seeds would fall, and in a few years they would be able to pick both raspberries and blueberries here, where now there was nothing but bare rock.
Och de små plantorna, som de satte, skulle ju så småningom bli till höga träd.  
And the little plants they were setting would, of course, in time grow into tall trees.
Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem.  
Perhaps great houses or fine ships would someday be built of them.

Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ännu fanns litet jord kvar i skrevorna, då hade all myllan blivit bortförd av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt.  
But if the children had not come here and planted while there was still a little soil left in the crevices, then all the topsoil would have been carried off by wind and water, and the mountain could never again have grown forest.

»Ja, det var för väl, att vi kom hit,» sade barnen. »Det var i sista laget.»  
»Yes, it's a good thing we came here,» said the children. »It was in the very last hour.»
> «i sista laget» — 'at the last possible moment': Literally 'in the last shift/turn', this idiom means something was done just barely in time — cutting it close.
Och de kände sig otroligt viktiga.  
And they felt themselves tremendously important.

Under det att barnen arbetade uppe på berget, gingo far och mor hemma, och om en stund började de undra hur barnen redde sig.  
While the children worked up on the mountain, father and mother went about at home, and after a while they began to wonder how the children were managing.
Det var ju bara spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick för dem.  
It was of course only make-believe, that such little ones should be planting a forest, but it might still be amusing to see how they were getting on.
Rätt som det var, voro både far och mor på väg upp till skogen.  
Before long, both father and mother were on their way up to the forest.
När de kommo in på fäbodstigen, råkade de flera av grannarna.  
When they came onto the summer-pasture path, they met several of their neighbors.
»Ska ni opp till brandfältet?»  
»Are you going up to the burned field?»
— »Vi ska så, ja.»  
— »We are indeed.»
— »Opp och se på barnen?»  
— »Up to see the children?»
— »Ja, opp och se hur de bär sig åt.»  
— »Yes, up to see how they're managing.»
— »Det blir väl bara lek av det?»  
— »I suppose it'll all just come to play?»
— »Inte blir det väl många skogsträd utsatta av sådana.»  
— »I doubt many forest trees will come of that sort of thing.»
— »Vi har tagit med oss kaffepannan, så att de kan få litet varmt, eftersom de ska leva på matsäck hela dagen.»  
— »We've brought the coffeepot along, so they can have something warm, seeing as they'll be living on their food-bundles the whole day.»
> Dropped verb of motion — a spoken-register ellipsis: Everyday spoken Swedish often drops a verb of motion after a modal when direction is obvious: «ska ni opp» = «ska ni gå/fara opp» ('are you going up'). The clipped, dash-marked back-and-forth here is Lagerlöf rendering how neighbors actually talk.

Så kommo far och mor upp på berget, och först tänkte de bara på hur vackert det tog sig ut med alla de små rosenkinderna, som voro spridda över de gråa hällarna.  
So father and mother came up onto the mountain, and at first they thought only of how pretty it looked with all the little rosy cheeks scattered over the gray rock slabs.
Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp fåror och sådde frön och några ryckte bort ljung, för att den inte skulle få förkväva de små träden.  
But then they noticed how the children were working — how some were setting out plants, others were drawing furrows and sowing seed, and some were tearing away heather so it would not smother the little trees.
Och de sågo, att barnen togo arbetet på allvar och voro så ivriga, att de knappt hade tid att se upp.  
And they saw that the children took the work seriously and were so eager that they scarcely had time to look up.

Far stod en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung.  
Father stood for a while and watched, and then he began pulling up heather.
Bara på lek liksom.  
Just for fun, as it were.
Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt.  
The children were the masters, for they were already skilled in the craft, and it fell to them to show father and mother how to go about it.

Det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, togo del i arbetet.  
It happened that all the grown-ups who had come to watch the children ended up taking part in the work.
Då blev det förstås mycket roligare, än det hade varit förut.  
Then, of course, it became much more fun than it had been before.
Och om en stund fingo barnen ännu mer hjälp.  
And after a while the children got even more help.

Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar med långa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar.  
More tools were needed up there, and a couple of long-legged boys were sent down to the village for hoes and spades.
När de sprungo förbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och frågade: »Vad står på? Har det hänt någon olycka?»  
When they came running past the cottages, those at home came out and asked: »What's going on? Has some accident happened?»
— »Ånej då, men hela socknen är oppe vid brandfältet och planterar skog.»  
— »Oh no, but the whole parish is up at the burned field planting a forest.»
— »Är hela socknen där, då ska väl inte vi sitta hemma.»  
— »If the whole parish is there, then surely we shouldn't sit at home.»

Så kommo människorna strömmande upp till det avbrända berget.  
So the people came streaming up to the burned mountain.
Först stodo de stilla en stund och sågo på, så kunde de inte låta bli att ge sig in bland de arbetande.  
At first they stood still for a while and watched, but then they could not help joining in among those at work.
För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren och tänka på säden, som skall komma upp ur jorden, men detta var något ännu mera lockande.  
For it can be pleasant enough to go out and sow one's field in spring and think of the grain that will come up out of the earth, but this was something even more enticing.

Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här sådden, utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar.  
It was not only weak stalks that were to come up from this sowing, but strong trees with tall trunks and mighty branches.
Det var att ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års växtlighet.  
It was to give rise not merely to a single summer's crop, but to many years of growth.
Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel och allt slags liv på den ödsliga bergvidden.  
It was to awaken the hum of insects and the song of thrushes and the drumming of wood grouse, and every kind of life on the desolate height.
> «tjäderspel» — the wood grouse's mating display: «Tjäder» (western capercaillie, a large wood grouse) has a famous spring courtship display and call, «tjäderspel» — a specific, prized sound of Swedish forests that Lagerlöf includes among the life the new trees will bring back.
Och så var det liksom ett minnesmärke, som man reste sig inför kommande släkten.  
And it was, in a way, a monument that they were raising for generations to come.
Man kunde ha gett dem en kal, naken höjd i arv, och nu skulle de i stället få en stolt skog.  
One could have given them a bare, naked height as their inheritance, and now they would have a proud forest instead.
Och när de efterkommande besinnade detta, skulle de förstå, att deras förfäder hade varit ett gott och klokt folk, och de skulle tänka på dem med vördnad och tacksamhet.  
And when those who came after considered this, they would understand that their forefathers had been a good and wise people, and they would think of them with reverence and gratitude.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.