# The Wonderful Adventures of Nils, A Day in Hälsingland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch40. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch40.json.


Nästa dag for pojken fram över Hälsingland.  
The next day the boy traveled on over Hälsingland.
> Preterite of «fara»: «for» is the preterite of «fara» ('to travel, go'). 1906 literary Swedish still used «fara» freely for journeying by any means — here the boy's flight over the province.
Det låg under honom med nya, ljusgröna skott på barrträden, nytt björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna och nyuppkommen säd på åkrarna.  
It lay beneath him with new, light-green shoots on the conifers, new birch leaves in the pastures, new greenery on the meadows, and newly sprung grain in the fields.
Det var ett höglänt och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, och från denna utbredde sig åt ömse sidor andra dalgångar, somliga trånga och korta, några breda och långa.  
It was a high-lying and hilly land, but straight through the middle of it ran a wide, bright valley, and from this other valleys spread out to either side, some narrow and short, some broad and long.
> Valley (compound): «dalgång» = «dal» ('valley') + «gång» ('course/passage'): literally 'valley-course'. Lagerlöf uses it throughout this geographic chapter instead of the plain «dal».
»Det här landet får jag visst likna vid ett blad,» tänkte pojken, »för grönt är det som ett blad, och dalgångarna förgrenar sig över det ungefär på samma sätt, som ådrorna förgrenar sig över en bladskiva.»  
»This land, I do believe, is shaped like a leaf,» the boy thought, »for it's as green as a leaf, and the valleys branch out over it much the same way the veins branch out over a leaf blade.»

Från den stora huvuddalen utgingo först två väldiga grendalar, en åt öster och en åt väster.  
From the great main valley there first ran out two mighty branch valleys, one to the east and one to the west.
> Archaic plural verb (1906): «utgingo» is the archaic plural preterite of «utgå» ('to go/branch out'), agreeing with the plural subject «grendalar». Modern Swedish dropped plural verb agreement entirely (today just «gick ut»); Lagerlöf's 1906 prose still marks it.
Sedan sände den bara ut smådalar, tills den kom rätt långt mot norr.  
Then it sent out only small valleys, until it reached quite far north.
Där sträckte den åter ut två starka armar.  
There it again stretched out two strong arms.
Efter detta fortgick den ännu en god bit rätt framåt, men så smalnade den av och försvann i obygden.  
After that it went on a good stretch further straight ahead, but then it narrowed and disappeared into the wilderness.

Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mångenstädes vidgade ut sig till sjöar.  
In the middle of the great valley flowed a broad, splendid river, which in many places widened out into lakes.
Närmast älven lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där skogen började, stodo gårdarna.  
Nearest the river lay meadows, thickly dotted with small gray hay-barns; above the meadows came the fields, and at the edge of the valley, where the forest began, stood the farms.
> Archaic plural preterites: A whole chain of archaic plural forms: «lågo» (lay), «voro» (were), «vidtogo» (began/adjoined), «stodo» (stood) — each agreeing with a plural subject (ängar, åkrarna, gårdarna). Modern Swedish would use the invariant singular forms «låg, var, vidtog, stod».
De voro stora och välbyggda och följde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad.  
They were large and well-built, and followed one after another in an almost unbroken row.
Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna till stora byar.  
The churches rose down by the riverbank, and around them the farms gathered into large villages.
Likaså trängde husen ihop sig kring järnvägsstationerna och sågverken, som lågo här och där vid sjöar och älvar och voro lätt igenkännliga på brädstaplarna, som voro upplagda omkring dem.  
In the same way the houses crowded together around the railway stations and the sawmills, which lay here and there by lakes and rivers and were easily recognized by the stacks of boards piled up around them.

Grendalarna voro på samma sätt som mittdalen fyllda av sjöar, åkrar, byar och gårdar.  
The branch valleys were, in the same way as the main valley, filled with lakes, fields, villages, and farms.
De smögo ljusa och leende in mellan de mörka bergen, tills de så småningom trängdes samman av dessa och blevo så smala, att de inte kunde rymma mer än en liten bäck.  
They crept in, bright and smiling, among the dark mountains, until little by little they were squeezed together by these and became so narrow that they could hold no more than a small brook.
> Archaic plural of «bli»: «blevo» ('became') is the old plural preterite of «bliva/bli», agreeing with «de» (the branch valleys). Register marker of 1906 written Swedish.

På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till.  
On the highlands between the valleys the coniferous forest held sway.
Den hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp.  
It had no even ground to grow on, for a mass of mountains lay strewn about up there, but the forest covered it all like a shaggy pelt spread over a knotty body.

Detta var ett grant land att skåda ner på.  
This was a splendid land to look down upon.
Pojken fick också se rätt mycket av det, därför att örnen försökte leta reda på den gamla spelmannen Klement Larsson och for från dalgång till dalgång och spejade efter honom.  
The boy also got to see a good deal of it, because the eagle was trying to find the old fiddler Klement Larsson and flew from valley to valley, searching for him.

När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv och rörelse vid gårdarna.  
When it had gotten some way into the morning, there was life and movement about the farms.
Dörrarna till fähusen, som i det här landskapet voro stora, högtimrade och hade skorsten och höga, breda fönster, slogos upp på vid gavel, och korna släpptes ut.  
The doors of the cow-houses, which in this district were large, built of heavy timber, and had chimneys and tall, wide windows, were flung wide open, and the cows were let out.
> Cow-house: «fähus» = «fä» (archaic/dialectal for cattle, related to English 'fee' in its old sense of livestock-wealth) + «hus» ('house'): the barn where cattle were kept, distinct from the main farmhouse.
> S-passive of a particle verb: «slå upp» ('to fling open') takes the s-passive ending: «slogos» = 'were flung open', agreeing in the old plural with «dörrarna». The s-passive is Swedish's most compact way to mark an action done TO the subject, no «av» agent needed.
Dessa voro vackra och ljusa, småväxta och smidiga, säkra på foten och så muntra, att de gjorde de lustigaste språng.  
These were handsome and bright-colored, small and lithe, sure of foot, and so merry that they made the funniest leaps.
Kalvarna och fåren kommo också ut, och det var inte svårt att se, att de voro i sitt bästa lynne.  
The calves and the sheep came out too, and it was not hard to see that they were in their very best spirits.

För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanerna.  
With every moment there was more life on the farmyards.
Ett par unga flickor med ränslar på ryggen gingo omkring bland boskapen.  
A couple of young girls with knapsacks on their backs went about among the livestock.
En pojke med ett långt spö i handen höll fåren samlade.  
A boy with a long staff in his hand kept the sheep together.
En liten hund for omkring bland korna och skällde på dem, som ville stångas.  
A little dog ran about among the cows, barking at those that wanted to butt.
Husbonden spände en häst för en kärra och lastade denna med smörbyttor, ostformar och allehanda matvaror.  
The farmer harnessed a horse to a cart and loaded it with butter-tubs, cheese-molds, and all sorts of provisions.
Människorna skrattade och trallade.  
The people laughed and sang.
Både de och djuren voro muntra, som om de väntade sig en riktig glädjedag.  
Both they and the animals were merry, as if they expected a real day of gladness.

En stund efteråt voro alla dessa på väg uppåt skogarna.  
A while later all of them were on their way up toward the forests.
En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop.  
One of the girls walked in the lead and called the livestock with a sweetly ringing cry.
Efter henne följde kreaturen i en lång rad.  
After her the animals followed in a long row.
Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att se efter, att intet djur vek av från rätta kosan.  
The herd-boy and the sheepdog ran back and forth to see that no animal strayed from the right course.
> «vall-» = herding pasture: The prefix «vall-» (from «vall», a grazing pasture) builds a whole family of herding words in this chapter: «vallgosse» (herd-boy), «vallhund» (sheepdog/herd-dog), «vallpiga» (herd-girl).
Sist av alla kommo bonden och hans dräng.  
Last of all came the farmer and his hired man.
De gingo vid sidan av kärran för att hindra den från att välta, för vägen, som de följde, var bara en smal, stenig skogsstig.  
They walked alongside the cart to keep it from tipping over, for the road they followed was only a narrow, stony forest path.

Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed att sända sin boskap uppåt skogarna på en och samma dag, eller också bara föll det sig så det året.  
Either all the farmers in Hälsingland must have the custom of sending their livestock up to the forests on one and the same day, or else it simply happened that way that year.
> A Swedish landskap: Hälsingland is one of Sweden's traditional «landskap» (historic provinces), in Norrland, famous for its ornately decorated farmhouses. This chapter is itself a guided tour of its geography.
Men nog såg pojken de glada tågen av människor och boskap vandra ut från varenda dal och varenda gård, rycka in i den öde skogen och fylla den med liv.  
But the boy certainly saw the glad processions of people and livestock wander out from every valley and every farm, push into the wild forest, and fill it with life.
Från de mörka skogsdjupen hörde han hela dagen valljäntornas låtar och koskällornas pinglande.  
From the dark forest depths he heard, all day long, the cowherd girls' calls and the tinkling of cowbells.
De flesta hade långa och svåra vägar att färdas, och pojken såg hur de med stort besvär tågade över sanka mossar, hur de måste göra omvägar för att kringgå vindfällen, och hur det mången gång hände, att kärrorna stötte mot stenar och välte med allt, som fanns i dem.  
Most of them had long and difficult roads to travel, and the boy saw how, with great trouble, they trudged over swampy moors, how they had to make detours to get around windfalls, and how it often happened that the carts struck against stones and tipped over with everything in them.
Men folket mötte alla svårigheter med klingande skratt och lustigt humör.  
But the people met every difficulty with ringing laughter and good cheer.

Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda platser i skogen, där ett lågt fähus och ett par små gråa stugor voro resta.  
Toward afternoon the wanderers reached cleared spots in the forest, where a low cow-house and a couple of small gray cottages had been raised.
> Summer farm / sæter: A «fäbod» (also «fäbodvall») is a remote summer pasture-farm where livestock were driven for the summer grazing season, tended mainly by young women («fäbodjäntor»). Central to this chapter's real folk custom of «fäbodliv».
När korna kommo in på gården mellan stugorna, råmade de muntert, som om de kände igen sig, och började genast beta av det gröna, saftiga gräset.  
When the cows came onto the yard between the cottages, they lowed merrily, as if they recognized the place, and at once began grazing on the green, juicy grass.
Människorna buro under skämt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan.  
The people, amid jest and merriment, carried water and wood and everything that had been hauled on the cart into the largest cottage.
Snart trängde rök ut ur skorstenen.  
Soon smoke rose out of the chimney.
Och så slogo sig fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute i det fria och började spisa.  
And so the summer-farm girls, the herd-boy, and the grown men settled down around a flat slab of rock out in the open and began to eat.

Gorgo, örnen, trodde säkerligen, att han skulle finna Klement Larsson bland dessa, som drogo uppåt skogen.  
Gorgo, the eagle, felt sure he would find Klement Larsson among these people who were pulling up toward the forest.
Så snart han såg ett fäbodtåg, sänkte han sig ner och  
As soon as he sighted a summer-farm procession, he swooped down and
> A sentence split by the page: In the source text this sentence is broken across a paragraph gap («...ner och» / «granskade...»), an artifact of the original printing. The 1732 edition preserves the break exactly rather than silently repairing it.

granskade det med sina skarpa blickar.  
studied it with his sharp eyes.
Men timme efter timme gick, utan att han fann honom.  
But hour after hour went by, without his finding him.

Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora huvuddalen.  
After a great deal of circling about, the eagle came, toward evening, to a hilly and desolate district lying east of the great main valley.
> V2 word order with fronted phrase: «Efter mycket kringsvävande kom örnen...» fronts the adverbial phrase, so the finite verb «kom» still lands in second position and the subject «örnen» is pushed after it — Swedish's strict verb-second (V2) rule at work.
Åter såg han en fäbodvall under sig.  
Again he saw a summer farm below him.
Folk och boskap hade redan kommit dit.  
People and livestock had already arrived there.
Karlarna stodo och höggo ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna.  
The men stood chopping wood, and the summer-farm girls were milking the cows.

»Se dit!» sade Gorgo.  
»Look there!» said Gorgo.
»Där tror jag att vi har honom.»  
»There, I think, we have him.»

Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då pojken, att örnen hade rätt.  
He swooped down, and to the boy's great astonishment he saw that the eagle was right.
Där stod verkligen den lille Klement Larsson och högg ved på fäbodvallen.  
There indeed stood little Klement Larsson, chopping wood on the summer farm.

Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen.  
Gorgo landed in the thick forest a little way from the houses.
»Nu har jag uppfyllt det, som jag har åtagit mig,» sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet.  
»Now I've done what I undertook to do,» he said, and gave his head a proud toss.
»Du får nu försöka att komma till tals med karlen.  
»You must now try to come to terms with the fellow.
Jag ska sätta mig däroppe i den täta talltoppen och vänta på dig.»  
I'll perch up there in the thick pine-top and wait for you.»

DJURENS NYÅRSNATT.  
THE ANIMALS' NEW YEAR'S EVE.

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade.  
On the summer farm the work was done and the evening meal eaten, but the people sat up and talked.
Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova.  
It was a long time since they had been out in the forest on a summer night, and it seemed as if they could not bring themselves to go to bed.
Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva.  
It was full daylight, and the summer-farm girls busied themselves eagerly with their handiwork, but now and then they lifted their heads, looked in toward the forest, and smiled to themselves.
»Ja, nu är vi här igen,» sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid.  
»Yes, now we're here again,» they said, and the home parish sank away out of their minds with all its cares, and the forest closed around them with its silent peace.
> The home settlement: «bygden» (from «bygd», a settled district) names the inhabited home valley the girls have left behind for the wild «fäbodvall» — the chapter's recurring contrast of settled land versus forest.
När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.  
When, back home at the farm, they thought about having to walk alone in the forest all summer, they could hardly understand how they would endure it, but as soon as they were out at the summer farm, they felt that here, after all, they had their best time.

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång.  
From a couple of summer farms nearby, young girls and men had come to pay a visit, so that there were a good many people who had settled down in the grass in front of the cottages, but no conversation would get going.
Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden.  
The men were to turn back home the next day, and the summer-farm girls gave them little errands and asked them to carry greetings down to the home parish.
Det var ungefär allt, som sades.  
That was about all that was said.

Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: »Vi borde inte behöva ha det så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta.  
Then the eldest of the girls looked up from her work and said quite merrily: »We oughtn't to need to have it so quiet on the summer farm tonight, for we have with us two who are used to enjoying a good story.
> «böra» in the preterite subjunctive-like use: «borde» (preterite of «böra», 'ought to') expresses a soft obligation or wish, much like English 'ought to' — here framing a suggestion rather than a command.
Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och tittar oppåt Blacksåsen.  
One is Klement Larsson, who sits here beside me, and the other is Bärnhard from Sunnansjö, who's standing over there looking up toward Blacksåsen.
Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar oss mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka.»  
Now I think we ought to ask them each to tell us a story, and I promise that to whichever one amuses us most, I'll give this scarf here, which I'm knitting.»

Detta förslag vann stort bifall.  
This proposal met with great approval.
De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig.  
The two who were to compete made, of course, a few objections, but soon gave in.
Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot.  
Klement asked that Bärnhard should begin, and this the other had nothing against.
Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.  
He did not know Klement Larsson very well, but he supposed that this one would come up with some old tale about ghosts and trolls, and since he knew that people gladly listen to such things, he thought it wisest to choose something of the same kind.

»För flera hundra år sedan,» sade han, »hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen.  
»Several hundred years ago,» he said, »it happened that a parson here in Delsbo was out riding on a New Year's night in the middle of the thick forest.
> Parson / dean: A «prost» is a senior parish clergyman, roughly 'dean' or 'rural dean' — above an ordinary «kyrkoherde». Bärnhard's legend is set among real Delsbo church offices.
Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan.  
He sat on horseback, dressed in a fur coat and a fur cap, and on the pommel of the saddle he had a bag, in which he kept the communion vessels, the handbook, and the priest's cloak.
Han hade varit kallad i sockenbud långt bort i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen.  
He had been called to a sickbed far off in the forest country, and he had sat and talked with the sick man until it had grown late in the evening.
Nu äntligen var han på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.  
Now at last he was on his way home, but he did not think he would reach the parsonage before well past midnight.

När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng, var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i.  
Since he now had to travel about on horseback and could not lie still in his bed, he was glad that it was not too hard a night to be out in.
Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel.  
It was mild weather, with still air and an overcast sky.
Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast den inte själv syntes.  
The full moon wandered, large and round, behind the clouds and gave light, though it could not itself be seen.
Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.  
Had it not been for that bit of moonlight, he would have had a hard time telling the path from the ground, for it was a bare winter and everything had the same brownish-gray color.

Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på.  
That night the parson was riding a horse he set great store by.
> Idiom: to prize highly: «sätta stort värde på» = 'to set great value on', i.e. to prize or value highly — a fixed idiom built on «värde» ('value').
Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa.  
It was strong, hardy, and nearly as clever as a human being.
Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst.  
Among other things, it knew how to find its way home from any place in the parish whatsoever.
Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen.  
The parson had noticed this many times, and he trusted it so surely that he never bothered to think about the road when he rode that horse.
Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.  
So now, too, he came riding through the gray night and the confusing forest with the reins hanging loose and his thoughts far away.

Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund, innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen.  
The parson sat thinking about the sermon he was to give the next day, and about a good deal else besides, and it was quite a while before it occurred to him to find out how far he had gotten on his way home.
När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad.  
When at last he looked up and noticed that the forest stood just as thick around him as at the start of the journey, he was rather astonished.
Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.  
He had now been riding so long that he ought to have reached the cultivated part of the parish.

Det var på samma sätt i Delsbo då som nu.  
It was the same in Delsbo then as now.
Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg.  
The church and the parsonage and all the large farms and villages lay to the north of the parish, around Dellen, and to the south there was nothing but forests and mountains.
> A real Hälsingland lake: Dellen is an actual pair of large lakes (Norra and Södra Dellen) around which Delsbo parish is centered — the fictional parson's home geography is genuine.
När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han måste färdas mot norr för att komma hem.  
When the parson saw that he was still in the wilderness, he knew, then, that he was still in the southern part of the parish, and that he must travel north to get home.
Men detta var just vad han tyckte att han inte gjorde.  
But this was just what he felt he was not doing.
Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.  
He had neither moon nor stars to guide himself by, but he was one of those who carry the points of the compass in their heads, and he had a firm feeling that he was riding south, or perhaps east.

Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig.  
It was his intention to turn the horse at once, but then he checked himself.
Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller.  
The horse had never gone astray before, and it surely would not do so now either.
Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig.  
It was more likely that he himself was mistaken.
Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen.  
He had been far away with his thoughts and had not been minding the road.
Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.  
And so he let the horse go on in the old direction and sank once more into his musings.

Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen.  
But just then a large branch struck him so hard that it very nearly swept him off the horse's back.
Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.  
Then he realized that he must find out where he had gotten to.

Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig.  
He looked toward the ground and noticed that he was traveling over soft moss, where there was no trodden path.
Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan.  
The horse went on quite briskly all the same and showed no hesitation.
Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.  
But just as before, the parson felt certain that it was going the wrong way.

Den gången dröjde han inte att gripa in.  
That time he did not delay in taking charge.
Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen.  
He seized the reins, forced the horse to turn, and succeeded, too, in bringing it back to the path.
Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.  
But hardly was it there before it made a detour and again set off straight into the forest.

Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.  
The parson was as certain as could well be that it was going wrong, but since the horse was so stubborn, he thought that it might perhaps be trying to find its way to a better road, and so he let it go on.

Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa.  
The horse managed well, even though it had no path to follow.
Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte den fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.  
If a rocky crag stood in the way, it climbed up it as nimbly as a goat, and when the ground fell away afterward, it set its feet together and slid down the steep rock faces.

’Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!’ tänkte prosten.  
'If only he finds his way back home before it's time for church!' the parson thought.
> Single curly quotes for silent thought: Lagerlöf switches from the double guillemets «»...»» (spoken dialogue) to single curly quotes ’...’ for the parson's unspoken thoughts — a typographic distinction the 1732 edition preserves exactly.
’Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.’  
'I wonder what my Delsbo folk would think of me, if I didn't get to church in time.'

Han fick inte länge grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen.  
He did not have long to brood over this, for he came quite suddenly to a place he recognized.
Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren.  
It was a small dark tarn, where he had lain fishing the previous summer.
Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat.  
Now he saw that things stood just as he had feared.
Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost.  
He was deep in the forest country, and the horse was striving on toward the southeast.
Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.  
It really seemed to have set itself to carry him as far away from church and parsonage as possible.

Prosten sprang med all hast ur sadeln.  
The parson sprang with all haste out of the saddle.
Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden.  
He could not let the horse carry him off into the wilderness in this way.
Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar.  
He must get home, and since the horse insisted on going the wrong way, he decided to walk on foot and lead it, until they came onto known roads.
Han lindade tyglarna om armen och började vandringen.  
He wound the reins around his arm and began the walk.
Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.  
It was no easy matter to go through the forest dressed in a heavy fur coat, but the parson was a strong and hardy man, and not afraid of any exertion.

Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer.  
The horse, however, caused him fresh trouble.
Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.  
It would not follow him, but planted its hooves in the ground and braced against him.

Då blev prosten ond till sist.  
Then the parson finally lost his temper.
Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller.  
He was never in the habit of striking that horse, and he did not feel like doing so now either.
I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den.  
Instead he threw down the reins and walked away from it.
’Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,’ sade han.  
'We had better part here, then, since you want to go your own way,' he said.

Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom.  
He had scarcely gone a couple of steps before the horse came after him, took a careful grip on his coat sleeve, and tried to hold him back.
Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.  
The parson then turned around and looked the horse in the eye, as if to find out why it was behaving so strangely.

Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, såg han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas.  
Afterward the parson could never quite understand how this had been possible, but it is certain that, dark as it was, he saw the horse's face quite clearly and could read it as if it had been a human's.
Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan.  
He understood that the horse was in the most fearful anxiety and distress.
Den riktade en blick på honom, som var både bedjande och förebrående.  
It fixed a look on him that was both pleading and reproachful.
’Jag har tjänat dig och gjort din vilja dag efter dag,’ tycktes den säga.  
'I have served you and done your will day after day,' it seemed to say.
’Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?’  
'Can't you follow me this one night?'

Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon.  
The parson was moved by the plea he read in the animal's eyes.
Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den.  
It was clear that the horse needed his help in one way or another that night, and since he was a manly man, he resolved at once to follow it.
Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln.  
Without further delay he led it up to a rock so that he could climb into the saddle.
’Gå på du!’ sade han.  
'Go on, then!' he said.
’Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med.  
'I won't abandon you, since you want me with you.
Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.’  
No one shall say of the parson of Delsbo that he refuses to follow anyone who is in need.'

Efter detta lät han hästen gå, som den ville, och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln.  
After that he let the horse go as it pleased, and thought only of keeping his seat in the saddle.
Det blev en farlig och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden.  
It became a dangerous and difficult ride, and it went uphill almost the whole time.
Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg.  
The forest stood so thick around him that he could not see two steps ahead, but it seemed to him as if they were traveling up a high mountain.
Hästen krånglade sig oppför vådliga branter.  
The horse struggled its way up perilous slopes.
Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark.  
If it had been the parson himself who had done the steering, he would never have thought of leading a horse over such ground.
’Du ämnar väl aldrig ge dig opp på Blacksåsen heller?’ sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.  
'Surely you don't mean to climb up onto Blacksåsen too?' said the parson, laughing a little at the same time, for he knew that Blacksåsen was one of the highest mountains in Hälsingland.
> A named Hälsingland mountain: Blacksåsen is presented as one of the highest mountains in Hälsingland — the setting Lagerlöf builds her New Year's Eve legend around.

Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten.  
Partway through the ride the parson began to notice that he and the horse were not the only ones abroad that night.
Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos.  
He heard how stones rolled away and how branches broke.
Det lät, som när stora djur banar sig väg genom skogen.  
It sounded like large animals forcing their way through the forest.
Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.  
He knew there were plenty of wolves in that region, and he wondered whether the horse meant to lead him into a fight with wild beasts.

Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.  
Up and up it went, and the higher they climbed, the sparser the forest grew.

Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll.  
At last they rode out onto an almost bare mountain ridge, where the parson could look about him in every direction.
Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar.  
He looked out over immense stretches of land, rising and falling in knolls and crags and everywhere covered in gloomy forests.
Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för sig var han befann sig.  
Dark as it was, he had trouble making sense of it all, but soon it became clear to him where he was.

’Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,’ tänkte han.  
'Well, well, so it is Blacksåsen that I've ridden up onto,' he thought.
’Det kan inte vara något annat berg.  
'It can't be any other mountain.
Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön.  
There in the west I see Järvsö crag, and in the east the sea glitters around Agön.
Oppe i norr ser jag också något, som skiner.  
Up north I also see something shining.
Det är nog Dellen.  
That must be Dellen.
Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen.  
And here in the depths beneath me I see the white smoke from Nianforsen.
Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på.  
Yes, it's Blacksåsen that I've come up onto.
Det var också ett äventyr!’  
That was quite an adventure!'

När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där.  
When they were up on the very summit of the mountain, the horse stopped behind a bushy spruce, as though it wanted to keep itself hidden there.
Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.  
The parson leaned forward and pushed the branches aside, so that he got a clear view.

Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat.  
The mountain's bare crown lay before him, but it was not empty and deserted there, as he had expected.
Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade.  
In the middle of the open ground lay a great boulder, and gathered around it were many wild animals.
Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.  
It looked, the parson thought, as if they had come there to hold some kind of assembly.

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock.  
Nearest to the great stone the parson saw the bears, which were so heavily and solidly built that they looked like fur-clad boulders.
De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen.  
They had lain down and blinked impatiently with their small eyes.
Det märktes, att de hade stigit opp ur vintersömnen för att gå till tings, och att de hade svårt för att hålla sig vakna.  
It was plain that they had risen out of their winter sleep to attend the assembly, and that they were finding it hard to stay awake.
Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder.  
Behind them sat several hundred wolves in dense ranks.
De var inte sömniga, utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren.  
They were not sleepy, but livelier in the winter darkness than ever they were in summer.
De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet.  
They sat on their hind legs like dogs, lashed the ground with their tails, and panted hard, with their tongues hanging far out of their jaws.
Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor.  
Behind the wolves the lynxes prowled about, stiff-legged and clumsy, like great misshapen cats.
De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste, då någon kom dem nära.  
They seemed to shy away from showing themselves to the other animals and hissed whenever anyone came near them.
Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls.  
The rank behind the lynxes was taken up by the wolverines, which had the face of a dog and the coat of a bear.
> Wolverines: «järv» is the wolverine, a real predator of the Scandinavian forest, described here (accurately) with a dog-like face and bear-like coat.
De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden.  
They did not care for the ground, but stamped impatiently with their broad feet and longed to get up into the trees.
Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.  
And behind these, over the whole space clear to the edge of the forest, tumbled the foxes, the weasels, and the martens, which were all small and exceedingly handsomely formed, but had an even wilder and more bloodthirsty look than the larger animals.

Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst.  
The parson saw all of this quite clearly, because the whole place was lit up.
På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga.  
For on the tall stone in the middle stood the forest spirit, holding in her hand a pine-wood torch that burned with a high, red flame.
Rået var högt som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår.  
The spirit was as tall as the tallest tree in the forest, and had a cloak of spruce twigs and hair of spruce cones.
Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen.  
She stood perfectly still, her face turned toward the forest.
Det spejade och lyssnade.  
She watched and listened.

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd.  
Although the parson saw it all quite clearly, he was so astonished that he wanted, as it were, to resist it and not believe the testimony of his own eyes.
’Det är ju alldeles omöjligt, det här,’ tänkte han.  
'This is simply impossible,' he thought.
’Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret.  
'I have ridden about too long in the dark of the forest.
Det är en inbillning, som har fått makt med mig.’  
It is a fancy that has taken hold of me.'

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.  
But all the same he paid the closest attention to everything, and wondered what he would get to see, and what was going to happen.

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla.  
He did not have to wait long before, down from the forest, there sounded a small tinkling bell.
Och strax därpå hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.  
And right after that he heard the noise of footsteps and of breaking branches, as when a great many animals force their way through the wilderness.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget.  
It was a great herd of livestock that came up onto the mountain.
De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden.  
They came marching out of the forest in such order as if they had been on their way to the summer farm.
Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar.  
First went the bell-cow, then the bull, then the other cows, and after them the young cattle and calves.
Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl.  
The sheep followed them in a tight flock, then came the goats, and last a couple of horses and foals.
Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.  
The sheepdog walked alongside the herd, but neither herd-boy nor herd-girl accompanied it.

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren.  
The parson thought it heartbreaking to see the tame animals coming, marching straight toward the beasts of prey.
Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.  
He would have liked to place himself in their way and shout at them to stop, but he understood well enough that it was not in any human's power to halt the livestock's march that night, and he kept still.

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes.  
It was easy to see that the tame animals suffered, dreading what they had before them.
De såg eländiga och ängsliga ut.  
They looked wretched and anxious.
Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg.  
Even the bell-cow moved forward with a hanging head and dispirited steps.
Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas.  
The goats had no wish either to play or to butt.
Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck.  
The horses tried to keep up a brave front, but their whole bodies quivered with fear.
Allra ömkligast såg vallhunden ut.  
Saddest of all to see was the sheepdog.
Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.  
It kept its tail between its legs and all but crept along the ground.

Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på bergets topp.  
The bell-cow led the procession all the way up to the forest spirit, who stood on the stone at the mountain's top.
Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den.  
It walked around the stone and then turned back toward the forest, without any of the wild animals touching it.
Och på samma sätt vandrade all boskapen oantastad förbi vilddjuren.  
And in the same way all the livestock passed by the wild animals unmolested.

Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.  
While the cattle were passing by, the parson saw the forest spirit lower her pine-wood torch over one or another of them and turn it downward.

För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt och glatt rytande, framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek till högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.  
Every time this happened, the beasts of prey burst into a loud, gleeful roaring, above all if it was over a cow or some other large animal that the torch was lowered, but the animal that saw the torch turned over it cried out loud and shrill, as if it had felt a knife in its flesh, and the whole flock it belonged to broke out in wailing too.

Nu började prosten förstå vad det var han såg.  
Now the parson began to understand what it was he was seeing.
Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlades på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld.  
He had heard tell before of this, that the animals of Delsbo gathered on Blacksåsen every New Year's night, so that the forest spirit could mark out which tame animals would, in the coming year, fall into the power of the beasts of prey.
> New Year's Eve/night: «nyårsnatt» = «nyår» ('new year') + «natt» ('night'): the specific liminal night — like Christmas Eve elsewhere in Nordic folklore — when animals were believed to gain speech or supernatural events could occur.
Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.  
He felt a great pity for the poor creatures who were under the rule of wild beasts, though they surely ought to have no master but man.

Knappast hade den första flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen.  
Scarcely had the first flock drawn away before, once again, the clanging of bells was heard from down in the forest, and the livestock from another farm came marching up onto the mountaintop.
Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden.  
It went in the same order as the previous one and made its way to the forest spirit, who stood there stern and solemn, marking out beast after beast for death.
Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott.  
And after this flock came herd upon herd without a break.
Somliga flockar var så små, att de bestod bara av en enda ko och några får.  
Some flocks were so small that they consisted of no more than a single cow and a few sheep.
Andra utgjordes blott av ett par getter.  
Others were made up of nothing but a couple of goats.
Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.  
It was plain that these came from small, poor homes, but they had to go before the forest spirit all the same, and neither the one nor the other was spared.

Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur.  
The parson thought of the Delsbo farmers, who held so much love for their livestock.
’Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,’ tänkte han.  
'If they only knew of this, they surely would not let it go on so,' he thought.
’De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.’  
'They would surely rather risk their own lives than let their livestock walk out among bears and wolves and be judged by the forest spirit.'

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen.  
The last flock to come forward was the parsonage livestock.
Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort.  
The parson recognized the bell-cow's bell from far off, and the horse must have done so too.
Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett.  
It began to tremble in every limb and broke out in a sweat.
’Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få din dom,’ sade prosten till hästen.  
'So, now it's your turn to pass the forest spirit and receive your judgment,' said the parson to the horse.
> Discourse particle: «Jaså» is a spoken interjection roughly meaning 'oh, I see' or 'so, then' — signaling the parson has just understood something, here addressed half to himself, half to the horse.
’Men var inte rädd du!  
'But don't be afraid!
Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.’  
I understand well enough why you have brought me here, and I will not abandon you.'

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren.  
The splendid parsonage livestock came in a long procession out of the forest and moved toward the forest spirit and the wild animals.
Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen.  
Last in the line was the horse that had carried its master up onto Blacksåsen.
Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuret bära honom fram mot skogsrået.  
The parson had not dismounted, but stayed seated and let the animal carry him forward toward the forest spirit.

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.  
He had neither gun nor knife for his defense, but he had taken out the handbook and sat holding it pressed to his chest as he now went into battle with the abomination.

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom.  
At first it seemed as if no one would notice him.
Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna.  
The parsonage livestock passed the forest spirit in the same way as the other herds had.
Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren.  
The forest spirit did not lower the pine-wood torch over any of the animals.
Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.  
Only when the wise horse came did she make a movement to mark it out for death.

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen.  
But at that very moment the parson stretched up the handbook, and the torchlight fell on the cross on the book's cover.
Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.  
The forest spirit gave out a loud, shrill scream, and the torch fell from her hand down onto the ground.

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se.  
The flame went out at once, and in the sudden change from light to darkness the parson could see nothing at all.
Ingenting hörde han heller.  
Nor did he hear anything either.
Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukar vara om vintern i vildmarken.  
Around him reigned the same deep silence that is usual in winter in the wilderness.

Då delade sig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken.  
Then the heavy clouds that covered the sky suddenly parted, and through the rift stepped the full moon and cast its light down upon the ground.
Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp.  
And now the parson saw that he and the horse stood alone on the summit of Blacksåsen.
Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där.  
Not a single one of the many wild animals remained there.
Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den.  
The ground was not trampled by all the herds of livestock that had passed over it.
Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.  
But he himself sat with the handbook stretched out before him, and the horse beneath him stood trembling and bathed in sweat.

När prosten hade ridit ner för berget och kom hem till sin gård, visste han inte mer om det var dröm eller syn eller verklighet, det, som han hade sett.  
When the parson had ridden down the mountain and come home to his farm, he did not know any longer whether it had been dream or vision or reality, that which he had seen.
Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han.  
But that it had been a warning to him to think of the poor animals under the rule of wild beasts, that he understood.
Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta.»  
And he preached so mightily to the Delsbo farmers that in his time all the wolves and bears were wiped out here in the parish, though they are said to have come back again since he passed on.»
> Archaic adverb: «väldeligen» ('mightily, powerfully') is an old adverbial form built on «väldig» with the archaic «-eligen» suffix, largely obsolete in modern Swedish, which would simply say «väldigt» or «kraftfullt».

Här slutade Bärnhard sin berättelse.  
Here Bärnhard ended his tale.
Han fick mycket beröm från alla håll, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle få priset.  
He received a great deal of praise from every side, and it seemed to be a settled matter that he would win the prize.
De flesta ansågo nästan, att det var synd om Klement att nödgas tävla med honom.  
Most of them thought it was almost a pity for Klement, having to compete against him.

Men Klement började oförskräckt.  
But Klement began undaunted.
»Det var en dag, då jag gick på Skansen utanför Stockholm och längtade hem,» sade han, och så berättade han om pysslingen, som han hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur och begapad av människorna.  
»It was one day when I was walking at Skansen outside Stockholm, longing for home,» he said, and then told of the little gnome he had bought free, so that it would not be caged and gaped at by people.
Och han talade vidare om, att knappt hade han utfört denna goda gärningen, förrän han hade blivit lönad för den.  
And he went on to say that no sooner had he done this good deed than he had been rewarded for it.
Han talade och talade, under det att åhörarnas häpnad blev allt större, och när han äntligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet och sutto orörliga och stirrade på Klement, som hade fått uppleva så märkvärdiga händelser.  
He talked and talked, while his listeners' astonishment grew ever greater, and when at last he came to the royal footman and the splendid book, all the summer-farm girls had let their handiwork sink into their laps and sat motionless, staring at Klement, who had gotten to live through such remarkable events.

Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fäbodjäntan, att han skulle ha halsduken.  
As soon as Klement had finished, the eldest summer-farm girl said that he should have the scarf.
»Bärnhard har bara berättat sådant, som har hänt en annan, men Klement har själv varit med om en riktig saga, och det tycker jag är förmer,» sade hon.  
»Bärnhard has only told us of something that happened to someone else, but Klement has himself been through a real story, and I think that counts for more,» she said.

Detta höllo alla med om.  
Everyone agreed to this.
> Archaic plural of «hålla»: «höllo» ('agreed, held [with]') is the old plural preterite of «hålla», agreeing with «alla» — one more instance of the pre-reform plural verb marking that modern Swedish (post-1900s reform) abandoned entirely.
De sågo på Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått höra, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig.  
They looked at Klement with quite different eyes than before, now that they had heard that he had spoken with the king, and the little fiddler was afraid to show how proud he felt.
Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.  
But right in the middle of this great happiness it happened that someone asked him what he had done with the gnome.

»Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom,» sade Klement.  
»I didn't get around to setting out a blue bowl for him myself,» said Klement.
»Men jag bad lappgubben göra det.  
»But I asked the old Lapp fellow to do it.
Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.»  
What's become of him since, I don't know.»

Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan.  
Scarcely had Klement said this before a little pinecone came flying and struck him on the nose.
Den kom inte från träden, och ingen av människorna hade kastat den.  
It did not come from the trees, and none of the people had thrown it.
Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån.  
It was quite impossible to make out where it had come from.

»Aj, aj, Klement!» sade fäbodjäntan.  
»Ow, ow, Klement!» said the summer-farm girl.
»Det ser ut, som om småfolket skulle höra på vad vi talar om.  
»It looks as if the little folk are listening to what we're saying.
Ni borde nog inte ha lämnat åt någon annan att sätta ut den blåa skålen.»  
You really shouldn't have left it to someone else to set out the blue bowl.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.