# The Wonderful Adventures of Nils, In Medelpad

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch41. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch41.json.


Örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, och Gorgo tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt Västerbotten den dagen.  
The eagle and the boy were out in good time the next morning, and Gorgo felt sure that he would get far up into Västerbotten that day.
> Archaic plural of «vara»: «voro» is the 1906 plural preterite of «vara» ('to be'), agreeing with the plural subject «Örnen och pojken». Modern Swedish dropped this agreement entirely — today just «var» for every person and number.
Men då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för människor att leva.  
But as luck would have it, he heard the boy say to himself that in a land like the one he was flying over now, it was surely impossible for people to live.
> «bära sig» idiom: Literally 'then it did not carry itself better than that' — an old idiom meaning roughly 'as it happened' or 'wouldn't you know it'. It sets up bad luck: Gorgo is about to overhear something he'd rather the boy hadn't said.

Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar.  
The land that lay beneath them was southern Medelpad, and there was nothing there at all but desolate forests.
> Medelpad: One of Sweden's historical provinces («landskap»), on the Gulf of Bothnia coast in Norrland. Its river valleys and vast pine and spruce forests fed the 19th-century sawmill boom this chapter follows downstream to Sundsvall.
Men när örnen hörde pojkens ord, ropade han genast: »Häroppe har de skogen till åker.»  
But when the eagle heard the boy's words, he called out at once: »Up here they have the forest for a field.»
> «åker» = tilled field: An «åker» is cropland, a plowed field — normally rye or grain. Gorgo's line opens the chapter's controlling metaphor: he will keep calling the forest, its felling, its transport, and its sawmills by farming words.

Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till skörd.  
The boy thought about what a difference there was between the bright, golden rye fields with their slender stalks, which shot up in a single summer, and the dark evergreen forest with its solid trunks, which needed years to ripen into a harvest.
»Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från en sådan här åker,» sade han.  
»It takes a good deal of patience for whoever is to get his harvest in from a field like this one,» he said.
> «bärgning» = getting in the harvest: «bärgning» is the act of bringing a harvest safely home — rescuing the crop from the field before weather ruins it. Applied to a forest, it casts logging as a slow, decades-long version of the same farm task.

Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar.  
No more was said until they came to a place where the forest had been felled, so that the ground was covered with nothing but stumps and cut-off brush twigs.
> Archaic plural of «komma»: «kommo» is the 1906 plural preterite of «komma» ('to come'). This chapter is thick with these old plural forms — «foro», «fingo», «drogo», «sågo» — all later leveled to the singular form in modern Swedish.
När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.  
As they flew on over the stump-covered ground, the eagle heard the boy say to himself that this was a rather ugly and poor place.

»Det är en åker, som blev avmejad förra vintern,» ropade örnen genast.  
»That is a field that was mown last winter,» the eagle called out at once.
> «meja av» = to mow down: «meja» is to mow, as with a scythe or reaping machine; «avmejad» is the past participle, 'mown down'. Gorgo names the winter logging a mowing — the felled stumps are his harvested field.

Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av ett stort fält.  
The boy thought about how the harvesters in his own district drove out on their reaping machines in the beautiful, bright summer mornings and in a short time mowed down a whole large field.
Men skogsåkern skördades under vintern.  
But the forest-field was harvested in winter.
> «skogsåker» = 'forest-field': A compound Lagerlöf coins for this chapter: «skog» ('forest') + «åker» ('field'). It names, in one word, the whole conceit that logging is a kind of farming — just on a much longer season.
Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast.  
The timber-cutters went out into the wilderness, where the snow lay deep and the cold was at its harshest.
> Archaic plural of «draga»: «drogo» is the 1906 plural preterite of «draga»/«dra» ('to go, draw'), agreeing with the plural «Timmerhuggarna». Register marker, not meaning.
Det var ett drygt arbete bara att fälla ett enda träd, och för att avverka en skogslott, så stor som denna, hade de väl måst ligga ute i skogen i flera veckor.  
It was hard work just to fell a single tree, and to clear a stretch of forest as large as this one, they must surely have had to camp out in the woods for several weeks.
»Det måste vara duktigt folk, som kan meja av en sådan här åker,» sade han.  
»They must be capable people, who can mow down a field like this one,» he said.

När örnen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn på en liten koja, som låg i kanten av stubbmarken.  
When the eagle had made a couple of wingbeats, they caught sight of a small hut that lay at the edge of the stump-covered ground.
> Archaic plural of «få»: «fingo» is the 1906 plural preterite of «få» ('to get'); here in the idiom «få syn på», 'to catch sight of'. Same pattern as «kommo», «drogo», «foro» elsewhere in the chapter.
Den var uppförd av grova, obarkade stockar, var utan fönster och hade bara ett par lösa bräder till dörr.  
It was built of coarse, unbarked logs, was without windows, and had only a couple of loose boards for a door.
Taket hade varit täckt med bark och kvistar, men det var nu sönderfallet, så att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast några stora stenar, som hade tjänat till eldstad, och ett par breda träbänkar.  
The roof had once been covered with bark and twigs, but it had now fallen apart, so that the boy could see that inside the hut there were only a few large stones that had served as a hearth, and a couple of wide wooden benches.
> Archaic plural of «finnas»: «finnas» ('to exist, be found') is itself an s-form verb — deponent, no non-s counterpart. «funnos» is its 1906 plural preterite, agreeing with the plural «stenar» and «bänkar»; modern Swedish uses «fanns» regardless of number.
När de foro fram över kojan, hörde örnen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en så eländig stuga.  
As they flew on over the hut, the eagle heard the boy wonder who could have lived in such a wretched cabin.

»Skördemännen, som har mejat skogsåkern, har bott här,» ropade örnen genast.  
»The harvesters who have mowed the forest-field have lived here,» the eagle called out at once.

Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem.  
The boy thought about how the harvest folk back home in his district returned from work happy and cheerful, and how the best that mother kept in the pantry was heaped up for them.
> Particle verb + s-passive: «bulla upp» is a particle verb meaning 'to pile up (food), serve generously'; «bullades» adds the «-s» passive ending, giving 'was heaped up' with no named agent — the food simply appeared, generously.
Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus.  
Here, after the hard work, they would have to go to rest on hard benches in a hut that was worse than an outhouse.
Och vad de fingo att äta, det kunde han rakt inte begripa.  
And what they got to eat, that he simply could not fathom.
»Jag är rädd för att det inte hålles några skördegillen för de här arbetarna,» sade han.  
»I'm afraid there are no harvest-feasts held for these workers,» he said.
> «skördegille» = harvest feast: A «gille» is a guild or festive gathering; a «skördegille» is the traditional celebration thrown once a farm's harvest is safely in. The boy misses that the loggers, unlike his own community's harvesters, seem to get none.

Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade genom skogen.  
A little further on they saw below them a dreadfully wretched road that wound through the forest.
Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av bäckar på flera ställen.  
It was narrow and crooked, hilly and winding, stony and rutted, and cut through by streams in several places.
När de foro fram över skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en sådan väg.  
As they flew on over the forest road, the eagle heard the boy wonder what could have been hauled along such a road.

»Det är på den här vägen, som skörden har förts till stacken,» sade örnen.  
»It is along this road that the harvest has been carried to the stack,» said the eagle.

Återigen tänkte pojken på vilket lustigt liv det var därhemma, när de stora skördevagnarna, förspända med två starka hästar, drogo säden bort från åkern.  
Again the boy thought of what a merry life it was back home, when the great harvest wagons, drawn by two strong horses, hauled the grain away from the field.
Karlen, som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes och kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klättra upp på kärvarna, sutto där och skreko och skrattade, halvt glada och halvt förfärade.  
The man who was driving sat proudly on top of the load, the horses pranced and showed off, and the village children, who had been given leave to climb up on the sheaves, sat there shouting and laughing, half delighted and half frightened.
> Archaic plural of «sitta»: «sutto» is the 1906 plural preterite of «sitta» ('to sit'), agreeing with the plural «bybarnen». Same leveling as elsewhere — modern Swedish uses «satt» for all numbers.
Men här fraktades tunga stockar utför och uppför stupande branter.  
But here heavy logs were hauled down and up steep, plunging slopes.
> «-s» passive: «fraktades» adds the «-s» ending to «frakta» ('to haul, transport') to form the passive 'were hauled', with no agent named — one of Swedish's two passive forms, alongside «bli/vara + participle».
Hästen måtte bli som sönderdragen, körkarlen skulle väl mången gång känna sig förtvivlad.  
The horse must have been all but torn apart, and the driver surely felt himself in despair many a time.
»Jag är rädd för att det inte har hörts mycken gamman utmed den här vägen,» sade pojken.  
»I'm afraid there hasn't been much merriment heard along this road,» said the boy.
> «gamman» = merriment: An old, literary word for joy or festive cheer, mostly gone from everyday modern Swedish outside set phrases and folk song. It sets the road's grim silence against the shouting, laughing harvest wagons of the previous sentence.

Örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en älvstrand.  
The eagle swung himself forward with mighty wingbeats, and after a little while they came to a riverbank.
Här sågo de en plats, som var alldeles betäckt med spånor, stickor och bark.  
Here they saw a spot that was entirely covered with wood shavings, chips, and bark.
Örnen hörde, att pojken undrade varför det såg så skräpigt ut därnere.  
The eagle heard the boy wonder why it looked so littered down there.

»Det är här, som skörden har varit stackad,» ropade örnen.  
»It is here that the harvest has been stacked,» the eagle called out.

Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades upp tätt vid gårdarna, som om de vore deras bästa prydnad.  
The boy thought about how the grain-stacks in his district were set up close by the farmhouses, as if they were their finest ornament.
Här kördes skörden ner till en ödslig älvstrand och lämnades där.  
Here the harvest was hauled down to a desolate riverbank and left there.
> «-s» passive: «kördes» = «körde» ('drove, hauled') plus the «-s» passive ending: 'was hauled', agentless. This chapter uses the «-s» passive heavily for the impersonal machinery of logging — things get done to the timber, by no one in particular.
»Jag undrar om någon går hit bort i ödemarken, räknar sina stackar och jämför dem med grannens,» sade han.  
»I wonder if anyone comes out here into the wilderness, counts his stacks, and compares them with his neighbor's,» he said.

En liten stund därefter hunno de fram till den stora älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång.  
A little while later they reached the great river Ljungan, which flowed through a broad valley.
> The river Ljungan: A real river running through Medelpad to the Gulf of Bothnia at Sundsvall; in Lagerlöf's day it was a major log-floating route, which is exactly the journey the boy and Gorgo now follow downstream.
> Archaic plural of «hinna»: «hunno» is the 1906 plural preterite of «hinna» ('to reach, make it in time'), agreeing with the plural «de». Modern Swedish uses «hann» for every number.
Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land.  
At once everything was so changed that they could believe themselves to have come to another country.
Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar och aspar.  
The dark evergreen forest had stayed behind on the slopes above the valley, and the hillsides were clothed with pale-trunked birches and aspens.
Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar.  
The valley was so broad that the river, in many places, could widen out into lakes.
På stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga och väl upptimrade gårdar.  
Along the banks lay a large, rich countryside with splendid, well-built farms.
> «bygd» = settled countryside: «bygd» names a settled rural district — farmed, populated land — as distinct from «vildmark» (wilderness) or «ödemark» (wasteland), both used elsewhere in this chapter. The river valley is a «bygd»; the logging roads and floating grounds behind it are not.
När de foro fram över dalen, hörde örnen, att pojken undrade över att de ängar och åkrar, som funnos där, kunde räcka till för en så stor befolkning.  
As they flew on over the valley, the eagle heard the boy wonder how the meadows and fields that were there could possibly suffice for so large a population.

»Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern,» ropade örnen.  
»Here live the harvest folk who mow down the forest-field,» the eagle called out.

Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne.  
The boy thought of the low cottages and the enclosed farmyards of Skåne.
> Skåne: Sweden's southernmost province, the boy's home region and the book's starting point. Its flat farmland and enclosed courtyard farms give him a constant point of comparison as he travels north.
Här bodde bönderna i riktiga herrgårdshus.  
Here the farmers lived in veritable manor houses.
»Det ser ut, som om det skulle löna sig att arbeta i skogen,» sade han.  
»It looks as though it must pay to work in the forest,» he said.

Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke ut över älven, hörde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid älvbrädden.  
The eagle had intended to fly straight north, but when he had gone some distance out over the river, he heard the boy wondering who took care of the timber once it had been piled up at the riverbank.
Då svängde Gorgo om och for österut neråt Ljungan.  
Then Gorgo swung about and flew eastward down along the Ljungan.
»Det är älven, som tar hand om det och kör det till kvarnen,» ropade han.  
»It is the river that takes care of it and carries it to the mill,» he called out.

Pojken tänkte på hur noga det var därhemma, att inte ett korn fick spillas bort.  
The boy thought about how careful they were back home that not a single grain should be spilled and lost.
Här kommo nu stora massor av timmer flytande i älven, utan att någon vårdade sig om dem.  
Here now great masses of timber came floating down the river, without anyone troubling to look after them.
Han kunde inte tro, att mer än hälften av stockarna kom fram, dit de skulle.  
He could not believe that more than half of the logs arrived where they were supposed to.
Somliga flöto mitt i strömfåran, och för dem gick allt väl, men andra färdades utmed stranden, och de stötte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten.  
Some floated in the middle of the current, and for them everything went well, but others traveled along the shore, and they struck against headlands or were left lying in the still water of the coves.
I sjöarna samlade sig stockarna i sådan mängd, att de täckte hela deras yta.  
In the lakes the logs gathered in such quantity that they covered their entire surface.
Där tycktes de ligga och vila hur länge som helst.  
There they seemed to lie resting for however long they pleased.
Vid broarna fastnade de, i fallen hände det, att de brötos rätt av, i forsarna stannade de framför stenarna och byggde upp sig till höga, vacklande staplar.  
At the bridges they got stuck; at the waterfalls it happened that they were snapped clean in two; in the rapids they stopped in front of the rocks and built themselves up into tall, tottering piles.
> Archaic plural «-s» passive: «brötos» stacks two markers: the «-s» passive of «bryta» ('to break') plus the old plural verb ending, agreeing with the plural logs. Modern Swedish would simply say «bröts» regardless of number.
»Jag kan undra hur lång tid den här skörden behöver för att komma till kvarnen,» sade pojken.  
»I really do wonder how long this harvest needs to reach the mill,» said the boy.

Örnen fortfor att långsamt flyga neråt Ljungan.  
The eagle kept on slowly flying down along the Ljungan.
Över många ställen höll han sig stilla med utbredda vingar, för att pojken skulle få tid att se hur den här sortens skördearbete gick till.  
Over many places he held himself still with outspread wings, so that the boy would have time to see how this kind of harvest work was carried out.

Om en stund kommo de till ett ställe, där flottningskarlarna arbetade.  
After a while they came to a place where the log-drivers were working.
> «flottning» = log-floating: «flottning» is the practice of floating cut timber downriver to the mills, and «flottningskarlar» are the men who worked it — walking out onto moving logs with boat-hooks to keep the river's traffic jams clear. It was a real, dangerous 19th-century Norrland trade.
Och örnen hörde, att pojken undrade för sig själv vad det var för folk, som sprang fram utmed stränderna.  
And the eagle heard the boy wondering to himself what sort of people these were, running along the banks.

»Det är de, som tar vara på all den skörden, som har fördröjt sig på vägen,» ropade örnen.  
»Those are the ones who look after all the harvest that has been delayed along the way,» the eagle called out.

Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde sin säd till kvarnen hemma hos honom.  
The boy thought about how calmly and peacefully people carried their grain to the mill back home.
Här sprungo karlar fram på älvstranden med långa båtshakar i händerna, och med möda och besvär hjälpte de timret till rätta.  
Here men ran along the riverbank with long boat-hooks in their hands, and with toil and trouble they helped set the timber right.
> Archaic plural of «springa»: «sprungo» is the 1906 plural preterite of «springa» ('to run'), agreeing with the plural «karlar». The last of the chapter's recurring archaic-plural family: «sprungo, kommo, foro, drogo, sågo, fingo, sutto, hunno».
De vadade ut i strandvattnet, så att de blevo våta från topp till tå.  
They waded out into the water by the shore, so that they got wet from head to toe.
De hoppade från sten till sten långt ut i forsarna, de vandrade omkring på de vaggande timmerhoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken.  
They leapt from rock to rock far out in the rapids; they walked about on the rocking heaps of timber as calmly as if they had been walking on flat ground.
Det var djärvt och rådigt folk.  
They were bold and resourceful people.
»När jag ser det här, måste jag tänka på smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig,» sade pojken.  
»When I see this, I must think of the smiths in Bergslagen, who handled fire as though it were altogether harmless,» said the boy.
> Bergslagen: «Bergslagen» is the historic mining and ironworking district of central Sweden. The boy is recalling an earlier stop on his journey with the wild geese — its smiths' calm mastery of fire mirrors the log-drivers' calm mastery of the river here.
»Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar över det.  
»These log-drivers play with the water as though they were its masters.
De tycks ha kuvat det, så att det inte vågar skada dem.»  
They seem to have tamed it, so that it doesn't dare harm them.»

Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och Bottniska viken låg framför dem.  
Little by little they had drawn near to the river's mouth, and the Gulf of Bothnia lay before them.
> The Gulf of Bothnia: «Bottniska viken» is the Gulf of Bothnia, the arm of the Baltic Sea between Sweden and Finland. Ljungan reaches it at Sundsvall, which is where the boy and Gorgo are now headed.
Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs kusten.  
But Gorgo did not go on straight ahead; instead he flew north along the coast.
Han hade inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så stort som en småstad.  
He had not flown far before they saw below them a sawmill as large as a small town.
När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig plats.  
As the eagle circled back and forth above it, he heard the boy say to himself that this was a fine, large, and splendid place.

»Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik,» ropade örnen.  
»Here you have the great timber mill that is called Svartvik,» the eagle called out.
> Svartvik: A real sawmill community on the coast just south of Sundsvall, one of the large steam-powered mills that made Medelpad a center of Swedish timber export in Lagerlöf's time.

Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, som lågo så fridsamt inbäddade i grönska och rörde vingarna så långsamt.  
The boy thought of the windmills back home in his district, which lay so peacefully nestled in greenery and turned their sails so slowly.
Den här kvarnen, där skogsskörden skulle malas, låg tätt invid kusten.  
This mill, where the forest-harvest was to be ground, lay close by the coast.
På vattnet framför den summo en mängd stockar, som en efter annan släpades med järnkedjor uppför en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada.  
On the water in front of it swam a great many logs, which one after another were dragged with iron chains up a sloping ramp into a building that resembled a great barn.
Vad som skedde med dem därinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde han, och från andra sidan av huset kommo små vagnar utlöpande, som voro fullastade med vita plankor.  
What happened to them in there the boy could not see, but he heard a loud rattling and roaring, and from the other side of the building small wagons came running out, loaded full with white planks.
Vagnarna foro på blanka skenor bort till brädgården, där plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad.  
The wagons ran on shining rails away to the lumberyard, where the planks were stacked up in piles that formed streets, just like the houses in a town.
På ett ställe byggdes nya staplar, på ett annat plockades de gamla ner, och plankorna buros ombord på ett par stora skepp, som lågo och väntade på last.  
In one spot new piles were being built up, in another the old ones were being taken down, and the planks were carried on board a couple of great ships that lay waiting for cargo.
Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom brädgården uppåt skogen lågo deras bostäder.  
The place was swarming full of workers, and behind the lumberyard, up toward the forest, lay their dwellings.
»Här arbetar de så, att de måtte hinna att såga opp all skog i Medelpad,» sade pojken.  
»Here they work so hard that they must mean to saw up all the forest in Medelpad,» said the boy.

Örnen rörde vingarna en smula, och genast sågo de ett nytt stort sågverk, som var ungefär likt det förra, med såghus, brädgård, lastkaj och arbetarbostäder.  
The eagle stirred his wings a little, and at once they saw a new large sawmill, much like the previous one, with sawhouse, lumberyard, loading dock, and workers' dwellings.

»Här har du en till av de stora kvarnarna.  
»Here you have another of the great mills.
Den kallas Kubikenborg,» ropade örnen.  
It is called Kubikenborg,» the eagle called out.
> Kubikenborg: Another real sawmill site on the coast near Sundsvall, one of the string of steam sawmills that made this shoreline one of Europe's busiest timber-export coasts in the late 19th century.

»Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än jag kunde tro,» sade pojken.  
»I see that more harvest comes out of the forest than I could have believed,» said the boy.
»Men nu är det väl slut med timmerkvarnarna.»  
»But now surely there's an end to the timber mills.»

Örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par sågverk och kom fram till en stor stad.  
The eagle moved his wings slowly, flew past yet another couple of sawmills, and came to a large city.
När örnen hörde, att pojken undrade vad detta var för en stad, ropade han: »Detta är Sundsvall.  
When the eagle heard the boy wondering what city this was, he called out: »This is Sundsvall.
> Sundsvall: The chief city of the Medelpad timber coast, built on sawmilling wealth in the second half of the 19th century — the destination this whole chapter's river journey has been building toward.
Det är huvudgården i timmerbygden.»  
It is the chief seat of the timber country.»

Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som sågo så gråa och gamla och allvarliga ut.  
The boy thought of the towns down in Skåne, which looked so gray and old and solemn.
Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut.  
Up here in the raw north, the town of Sundsvall lay deep within a beautiful bay and looked new and cheerful and radiant.
> «kulen» = raw, chilly: «kulen» = raw, damp, chilly (of weather) — an old, mostly northern adjective; before «norden» it takes the weak form «kulna» (kulen → kulna, like öppen → öppna). The boy's shorthand for Norrland's climate, set against the bright, new-looking city it nonetheless produced.
Det var något särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm.  
There was something especially amusing about it when seen from above, for in the middle stood a cluster of tall stone houses, so splendid that there was hardly their equal in Stockholm.
Runt om stenhusen var ett tomrum, och så vidtog en krans av trähus, som lågo trevliga och glada i små trädgårdar, men som tycktes veta med sig, att de voro mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig fram i deras närhet.  
Around the stone houses was an empty space, and then followed a ring of wooden houses, which lay pleasant and cheerful in their small gardens, but which seemed to know themselves to be far inferior to the stone houses, and dared not venture near them.
»Det här är nog en både rik och mäktig stad,» sade pojken.  
»This must be both a rich and a mighty city,» he said.
»Kan det vara möjligt, att det är den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?»  
»Can it be possible that it is the poor forest land that gives rise to all this?»

Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg mittemot Sundsvall.  
The eagle stirred his wings and flew across to Alnön, which lay opposite Sundsvall.
> Alnön: A real island in the bay facing Sundsvall, in Lagerlöf's day ringed by sawmills — the vantage from which the boy takes in the sheer scale of the Medelpad timber industry.
Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde stränderna.  
Here the boy fell into the greatest astonishment at all the sawmills that lined the shores.
De lågo på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo på fasta landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård.  
They stood on Alnön one beside another, and they stood on the mainland opposite, mill after mill, lumberyard after lumberyard.
Han räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro ändå fler.  
He counted at least to forty, but he believed there were surely even more.
»Det är då underbart, att det kan se så ut häroppe,» sade han.  
»It is truly wonderful that it can look like this up here,» he said.
»Ett sådant liv och en sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under hela resan.  
»Such life and such bustle I have not seen anywhere else during the whole journey.
Det är ett märkvärdigt land, som vi har.  
It is a remarkable country that we have.
Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att leva av.»  
Wherever I go, there is always something for people to live on.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.