# The Wonderful Adventures of Nils, A Morning in Ångermanland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch42. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch42.json.


När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland nästa morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och måste skaffa sig mat.  
When the eagle had flown a stretch up into Ångermanland the next morning, he said that today it was his turn to be hungry and have to get himself food.
> Reflexive «sig»: «Skaffa sig mat» = 'get oneself food'. «Sig» is the reflexive pronoun (used for third-person subjects of any gender/number) and turns a plain verb into 'do X to/for oneself' — very common with verbs of acquiring, moving, or preparing.
> A Norrland province: «Ångermanland» is a historic province on Sweden's northern Baltic coast, named for the Ångerman River. Nils is being carried steadily north through the country's landscape provinces («landskap»).
Han satte ner pojken i en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå sin väg.  
He set the boy down in an enormous pine that stood on a high mountain ridge, and then flew on his way.

Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt där och såg ner över Ångermanland.  
The boy found a good seat in a fork of branches and sat there looking out over Ångermanland.
Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv kände han sig sorglös och glad.  
It was a beautiful morning; the sunshine gilded the treetops, a gentle wind played through the needles, the loveliest scent rose up from the forest, a magnificent landscape lay spread out before him, and he himself felt carefree and glad.
> «ett»-word + definite suffix «-et»: «Sol» + «-sken» ('shine') is an «ett»-word; the definite form adds the suffix «-et» rather than a separate article: «solsken» → «solsken-et», 'the sunshine'. Swedish marks 'the' by suffix, not a preceding word.
Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.  
He thought that no one could have it better.

Han hade fri utsikt åt alla håll.  
He had a clear view in every direction.
Landet väster om honom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre och vildare, ju längre bort de stodo.  
The land to the west of him was filled with ridges and mountain peaks, which grew higher and wilder the farther off they stood.
> Archaic plural verb form: 1906 Swedish still marked plural agreement on some verbs: «blevo» is the plural preterite of «bli» ('become'), used because the subject «åsar och bergtoppar» is plural. Modern Swedish dropped this and uses the invariant «blev» for all subjects.
Öster om honom funnos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet.  
To the east of him there were also a great many ridges, but they sank and grew lower, until the land lay quite flat down by the sea.
> Archaic plural of «fanns»: «Funnos» is the old plural preterite of «finnas» ('to exist/be found'); modern Swedish uses the invariant «fanns» regardless of whether the subject is singular or plural.
Överallt blänkte åar och älvar, som hade en besvärlig färd med forsar och fall, så länge som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, när de närmade sig kusten.  
Everywhere gleamed streams and rivers that had a difficult journey with rapids and falls as long as they ran between the mountains, but spread out bright and broad as they neared the coast.
> Archaic plural of «gick»: «Gingo» is the plural preterite of «gå» ('go'); modern Swedish uses «gick» for both singular and plural subjects. Lagerlöf, writing in 1906, still observes this older agreement rule throughout the chapter.
Bottniska viken såg han också.  
He saw the Gulf of Bothnia too.
> The Gulf of Bothnia: «Bottniska viken» is the Gulf of Bothnia, the northern arm of the Baltic Sea separating Sweden from Finland — the coastline Nils has been tracing since entering Norrland.
Inemot land var den prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel.  
Close to the shore it was speckled with islands and jagged with headlands, but farther out it lay clear and even-blue like a summer sky.

»Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har regnat och en mängd rännilar strömmar utför den och gräver opp fåror, som slingrar och kröker och löper samman,» tänkte pojken.  
"This land is like a sandy slope, when it has just rained and a host of little rivulets stream down it and dig out furrows that wind and bend and run together," thought the boy.
> «åbrädd» — a stream-cut slope: An «åbrädd» is a steep bank or slope cut by a stream («å»). The boy compares Sweden's whole shape, seen from above, to such a rain-channeled hillside — one of the book's many geography lessons folded into a simile.
»Och bra vackert är det att se på.  
"And it's very beautiful to look at.
> Fronted predicate, V2 order: The sentence opens with the adjective phrase «bra vackert» ('quite beautiful') instead of the subject; Swedish's verb-second rule then forces «är» right after it, with the subject «det» pushed past the verb: 'beautiful is it', not 'it is beautiful'.
Jag minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vänt opp och ner.  
I remember that the old Lapp at Skansen used to say that Sweden, in an unlucky hour, had been turned upside down.
De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen.  
The others laughed at him, but he maintained that if they had only seen how splendid it was up in the north, they would understand that it could never have been intended, from the very beginning, that such a land should lie so far out of the world.
Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta.»  
And I almost think he was right about that."

När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade han ränseln från ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint bröd och började äta.  
When the boy had gazed his fill at the landscape, he loosened the knapsack from his back, took out a piece of white, fine bread, and began to eat.
> Reflexive «se sig nöjd»: «Se sig nöjd på ngt» ('to look at something to one's fill/satisfaction') uses the reflexive «sig»: literally 'seen oneself satisfied on the landscape' — the action folds back onto the subject rather than taking a direct object.
»Jag tror, att jag aldrig har smakat så gott bröd,» tänkte han.  
"I don't think I've ever tasted such good bread," he thought.
»Och så mycket jag har sedan!  
"And I have so much left besides!
Det räcker i ett par dar till för mig.  
It will last me a couple of days more.
Inte trodde jag i går vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan rikedom.»  
I never thought yesterday, at this hour, that I would become the owner of such riches."
> Negation fronted, V2 inversion: Starting the sentence with «inte» ('not') for emphasis still obeys verb-second word order: the verb «trodde» comes right after it, and the subject «jag» is pushed to third position — 'not thought I', not 'I thought not'.

Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade fått brödet.  
While he munched and ate, he thought about how he had gotten the bread.
»Det är bestämt därför, att jag fick det på ett så vackert sätt, som jag tycker så mycket om att äta det,» sade han.  
"It's surely because I got it in such a beautiful way that I like eating it so much," he said.
> Particle verb «tycka om»: «Tycka om» ('to like') is a particle verb: the particle «om» carries the meaning and can be stranded far from «tycker», as here — «jag tycker så mycket om att äta det» ('I like eating it so much') — rather than sitting right next to the verb.

Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, och knappt hade han farit över gränsen till Ångermanland, förrän pojken hade fått syn på en ådal och en älv, som voro så ståtliga, att de överglänste allt, vad han förut hade sett i den vägen.  
The golden eagle had left Medelpad the evening before, and no sooner had he flown across the border into Ångermanland than the boy caught sight of a river valley and a river so magnificent that they outshone everything he had seen of the kind before.
> Archaic plural of «var»: «Voro» is the plural preterite of «vara» ('to be'); it agrees with the plural subject «en ådal och en älv». Modern Swedish uses «var» for every subject, singular or plural.
> A neighboring province: «Medelpad» is the province just south of Ångermanland, on Sweden's Baltic coast — Nils and the eagle are being tracked steadily northward, province by province.

Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade undrat om den inte en gång i tiden hade blivit utgrävd av en annan älv, som hade varit mycket större och bredare än den, som nu gick där.  
The valley had lain so broad between the ridges that the boy wondered whether it had not once, in ages past, been carved out by another river, one that had been much larger and broader than the one now running there.
> «bli» + past participle passive: Swedish forms a passive two ways: the «-s» suffix, or, as here, «bli» + past participle — «blivit utgrävd» ('been dug/carved out'). The «bli»-passive tends to stress the resulting change of state rather than the bare action.
Sedan dalen hade blivit färdig, måtte den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen.  
After the valley had been finished, it must somehow have been filled with sand and earth—not entirely, but for a good stretch up toward the mountains.
Och genom denna lösa fyllningen hade den älven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den också, grävt sig en djup fåra.  
And through this loose fill the river now running through the valley, which was very broad and full of water, had likewise dug itself a deep channel.
Den hade gjort sig präktigt tillskurna stränder: än var det mjuka sluttningar, som blommade så praktfullt, att det lyste rött, blått och gult ända upp till pojken, än sköto delar av strandvallen, som hade varit så hårda, att vattnet inte hade kunnat nöta bort dem, upp från älvbrädden som branta murar och torn.  
It had cut itself splendidly shaped banks: here it was soft slopes that bloomed so magnificently that it glowed red, blue, and yellow all the way up to the boy; there parts of the bank wall, which had been so hard that the water had not been able to wear them away, shot up from the riverside like steep walls and towers.
> Archaic plural of «sköt»: «Sköto» is the plural preterite of «skjuta» ('to shoot/thrust up'); the subject «delar av strandvallen» is plural, so 1906 Swedish still marks the verb — modern Swedish would simply use «sköt».

Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han, att han på en gång kunde se ner i tre olika slags världar.  
Where the boy had traveled up in the heights, it seemed to him that he could see, all at once, down into three different kinds of worlds.
Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld.  
Farthest down in the depths of the valley, where the river ran, was one world.
Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora fraktfartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken.  
There timber was rafted, there steamboats steered from landing to landing, there sawmills clattered, there great freight ships were loaded, there salmon were caught, there people rowed, there people sailed, there flew a host of swallows that had their nests in the riverbank.
> The «-s» passive: Verbs like «flottades» ('was rafted'), «lastades» ('was loaded'), «roddes» ('was rowed' → 'there was rowing') take the «-s» ending to form the passive — Swedish's most compact way to describe an action without naming who does it.
> «där» fronted, V-S inversion: Each clause opens with «där» ('there') as the whole point of the list; verb-second word order then puts the verb right after it and the subject afterward — «där flottades timmer», not «timmer flottades där» — building a driving, anaphoric rhythm.

Men en våning högre upp i dalen, så att säga, på den släta marken, som utbredde sig ända bort till bergkanten, där var en annan värld.  
But one story higher up in the valley, so to speak, on the flat ground that spread out all the way to the edge of the mountains, there was another world.
Där lågo gårdar, byar och kyrkor, där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, där grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kålgårdar, där slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg.  
There lay farms, villages, and churches; there farmers sowed their strips of field; there cattle grazed; there meadows grew green; there women worked in their small kitchen gardens; there country roads wound; there railway trains rumbled.
> Archaic plural of «låg»: «Lågo» is the plural preterite of «ligga» ('to lie'), agreeing with the plural «gårdar, byar och kyrkor». This whole chapter leans on such old plural verb forms — a hallmark of 1906 literary Swedish that the 20th-century language reform later abolished.

Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta åsarna, såg han den tredje världen.  
And then, beyond all this, up on the forest-grown ridges, he saw the third world.
Där lågo tjäderhönor på ägg, där stodo älgarna gömda i de täta snåren, där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade barren, där stod blåbärsriset i blom, där slogo trastarna.  
There capercaillie hens sat on eggs, there elk stood hidden in the dense thickets, there lynx lay in wait, there squirrels gnawed, there the pine needles gave off their scent, there the blueberry brush stood in bloom, there thrushes sang.
> Forest wildlife: «Tjäder» (capercaillie) and «lodjur» (lynx) are icons of the deep Swedish forest, both still present in Norrland's woods today; the boy's three 'worlds' — river, farmland, wild ridge — sketch Sweden's whole ecology in miniature.

När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över att han kände sig hungrig.  
When the boy had gotten a good look at the rich river valley, he had begun to lament that he felt hungry.
> Reflexive-only verb: «Jämra sig» ('to lament/moan') only exists in its reflexive form — there is no plain «jämra» without «sig». Many Swedish verbs of complaining or bodily action are built this way.
Han hade inte fått något till livs på två hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.  
He had not had a bite to eat in two whole days, he said, and now he was utterly famished.

Gorgo ville nog inte, att det skulle sägas, att pojken for sämre, när han följde med honom, än när han reste med vildgässen, och han hade genast saktat farten.  
Gorgo certainly did not want it said that the boy fared worse when traveling with him than when he traveled with the wild geese, and he had at once slackened his speed.
> The «-s» passive of «säga»: «Skulle sägas» ('should/would be said') is the «-s» passive of «säga»; Gorgo's pride is at stake — he doesn't want anyone able to *say* the boy travels worse with him.
»Varför har du inte talat om detta förut?» hade han sagt.  
"Why haven't you spoken of this before?" he had said.
> Pluperfect: «hade» + supine: «Hade...sagt» is the pluperfect — the imperfect of «ha» plus the supine «sagt» — marking that Gorgo's words came before the moment now being narrated. The whole scene is told in this layered past-of-the-past, since the eagle has already flown on by the time the boy retells it.
»Du ska få så mycket mat du vill ha.  
"You shall have as much food as you want.
Inte behöver du svälta, när du har en örn till reskamrat.»  
You needn't go hungry when you have an eagle for a travel companion."

Strax därpå hade örnen fått syn på en bonde, som hade gått och sått en åker helt nära älvstranden.  
Just after that the eagle had caught sight of a farmer who had gone out and sown a field close by the riverbank.
Karlen bar kornet i en korg, som han hade hängande framför bröstet, och var gång den var tömd, hämtade han nytt utsäde ur en säck, som stod vid åkerrenen.  
The man carried the grain in a basket that he had hanging in front of his chest, and every time it was empty, he fetched new seed from a sack that stood at the edge of the field.
Örnen hade räknat ut,  
The eagle had reckoned

att den där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner emot den.  
that that very sack stood filled with the best food the boy could wish for, and he had swooped down toward it.

Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade det uppstått ett förfärligt larm omkring dem.  
But before the eagle had yet reached the ground, a terrible clamor had arisen around them.
Det var kråkor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under häftigt skrikande, i tanke att örnen ämnade slå ner på någon fågel.  
It was crows, and it was sparrows, and it was swallows, that had rushed up shrieking fiercely, thinking that the eagle intended to strike down some bird.
»Bort, bort, rövare!  
"Away, away, robber!
Bort, bort, fågeldödare!» hade de ropat.  
Away, away, bird-killer!" they had cried.
De hade fört ett sådant väsen, att bonden hade blivit uppmärksam på det och skyndat fram.  
They had made such a commotion that the farmer had taken notice of it and come running.
Då hade örnen måst fly.  
Then the eagle had been forced to flee.
Pojken hade inte fått ett enda korn.  
The boy had not gotten a single grain.

Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna.  
It had been downright remarkable, the way of the small birds.
De hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop.  
They had not only forced the eagle to flee, but they had also pursued him a long stretch up the valley, and everywhere the people had heard their cries.
Kvinnorna hade kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand.  
The women had come out into the farmyards and clapped their hands until it crackled like gunfire volleys, and the men had rushed out with rifles in hand.

På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken.  
It had gone the same way every time the eagle swooped down toward the ground.
Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat.  
The boy had given up hope that the eagle would be able to get him any food.
Han hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och avskydd.  
He had never before thought that Gorgo was so hated and despised.
Han hade nästan tyckt, att det var synd om honom.  
He had almost felt sorry for him.
> «synd om» — to feel sorry for: «Det är synd om honom» literally 'it is a pity/sin about him', is the standard idiom for 'I feel sorry for him' — «synd» here means 'a pity', not 'sin' in the religious sense.

Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under dagen.  
After a while they had come flying over a large farm, where the farmwife must have been baking that day.
> «bak» as a noun for baking: Here «bak» is not the preposition 'back' but an old noun meaning 'a session of baking' — «ha bak för sig» = 'to have been at one's baking', i.e. spent the day baking bread.
Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla bort dem.  
She had now set out a tray of freshly baked buns on the farmyard to cool, and stood beside them keeping watch, so that neither the cat nor the dog should steal them.

Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan.  
The eagle had swooped down over the farm, but he had not dared strike right before the eyes of the farmwife.
Han hade farit fram och tillbaka helt rådvill.  
He had flown back and forth quite at a loss.
Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade han höjt sig på nytt.  
A couple of times he had been down as low as the chimney, but then he had risen again.

Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen.  
But now the farmwife had noticed the eagle.
Hon hade lyft huvudet och följt honom med blickarna.  
She had lifted her head and followed him with her eyes.
»Vad den där bär sig besynnerligt åt!» hade hon sagt.  
"How oddly that one is behaving!" she had said.
> Particle verb «bära sig åt»: «Bära sig åt» ('to behave, go about doing something') is a reflexive particle verb; its particle «åt» is stranded at the end of the exclamation, well separated from «bär sig» — a common Swedish word-order pattern.
»Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar.»  
"I believe he wants one of my wheat buns."

Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte.  
She had been such a beautiful woman, tall and fair, with a glad, open face.
Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud.  
She had laughed quite heartily, taken a bun from the tray, and held it up over her head.
»Vill du ha den, så kom och ta den!» hade hon sagt.  
"If you want it, then come and take it!" she had said.

Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen.  
The eagle had probably not understood her words, but he had all the same grasped at once that she meant to give him the bun.
I ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det och flytt mot höjden.  
In swift flight he had shot down toward the bread, seized it, and fled toward the heights.

När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått tårar i ögonen.  
When the boy had seen the eagle snatch up the bread, he had gotten tears in his eyes.
> Particle verb «rycka till sig»: «Rycka till sig ngt» ('to snatch/grab something for oneself') combines the reflexive «sig» with the particle «till»: the bread is pulled toward and onto the eagle himself, not merely 'grabbed'.
Han hade inte gråtit av glädje, därför att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rörd över att bondhustrun hade gett bort sitt bröd till den vilda rovfågeln.  
He had not wept for joy, because he would be spared going hungry for a couple of days, but because he had been moved that the farmwife had given away her bread to the wild bird of prey.

Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han ville, se för sig den höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade stått på gårdsplanen och sträckt upp brödet.  
And as he now sat in the pine top, he could, whenever he wished, picture before him the tall, fair woman, just as she had stood on the farmyard and reached up the bread.

Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungsörn, en rövare, som människorna brukade hälsa med skarpa skott, och hon hade väl också sett den besynnerliga bytingen, som den bar på sin rygg, men hon hade inte tänkt på vilka de voro, utan så snart hon hade förstått, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda bröd.  
She had probably known that the great bird was a golden eagle, a robber that people usually greeted with sharp shots, and she had likely also seen the strange little creature it carried on its back, but she had not thought about who they were; rather, as soon as she had understood that they were hungry, she had shared her good bread with them.
> «byting» — a changeling: A «byting» is a changeling — a fairy-tale being swapped for a human child — used here loosely for the tiny, strange rider on the eagle's back. It shows how ordinary people who glimpse Nils read his shrunken, elf-like form.

»Om jag en gång blir människa igen,» tänkte pojken, »ska jag fara och söka opp den vackra kvinnan vid den stora älven och tacka henne för att hon var så god emot oss.»  
"If I ever become human again," thought the boy, "I shall go and seek out the beautiful woman by the great river and thank her for being so good to us."

SKOGSBRANDEN.  
THE FOREST FIRE.
> «en»-word + definite suffix «-en»: «Skog» (forest) + «brand» (fire, an «en»-word) compound into «skogsbrand»; the definite form takes the suffix «-en» rather than a leading 'the': «skogsbrand» → «skogsbrand-en», 'the forest fire' — this section's new heading and its subject for the rest of the chapter.

Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han en svag rök norrifrån.  
While the boy was still busy with his breakfast, he noticed a faint smoke from the north.
> V2 after a subordinate clause: Because the sentence opens with the subordinate clause «Medan pojken ännu höll på...», the main clause that follows must still obey verb-second order: the verb «kände» comes first, the subject «han» after it — 'noticed he', not 'he noticed'.
Han vände sig genast åt detta hållet och såg, att en liten rökpelare, så vit som en dimma, steg upp från en skogsås; inte från den, som var närmast, utan från den andra i ordningen, räknat från honom.  
He turned at once toward that direction and saw that a thin column of smoke, as white as a mist, rose up from a forest ridge—not from the one nearest, but from the next one in order, counted from him.
Det såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det kunde ju hända, att det låg en fäbodvall därborta, och att jäntorna höllo på att koka sitt morgonkaffe.  
It looked strange, smoke in the middle of the wild forest, but it might well be that there was a mountain dairy farm over there, and that the girls were busy boiling their morning coffee.
> Archaic plural of «höll»: «Höllo» is the plural preterite of «hålla» ('to hold'), used in the idiom «hålla på att» ('to be in the process of'). Modern Swedish would simply say «höll på».

Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig.  
It was remarkable how that smoke increased and spread out.
Den kunde inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen?  
It could not be coming from a mountain dairy, but perhaps there were charcoal burners in the forest?
> «kolare» — the charcoal burner: A «kolare» tends a «kolmila», a smoldering earth-covered mound of stacked wood that slowly converts timber to charcoal — once essential fuel for Swedish ironworks, and a common sight and smell in the northern forests.
På Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att det skulle finnas sådana i de här skogarna.  
At Skansen he had seen a charcoal burner's hut and a charcoal pit, and he had heard that such things were to be found in these forests.
Men det var visst mest på hösten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.  
But it was mostly in autumn and winter, surely, that the charcoal burners worked at their pits.

Röken ökades för vart ögonblick.  
The smoke increased with every moment.
Nu välvde den fram över hela bergsryggen.  
Now it rolled out over the whole mountain ridge.
Det var nog inte möjligt, att det kunde komma så mycket rök från en kolmila.  
It surely was not possible that so much smoke could come from a charcoal pit.
Det måtte vara något slags eldsvåda, för en mängd fåglar flögo upp och flyttade sig över till närmaste ås.  
It must be some kind of conflagration, for a great many birds flew up and moved over to the nearest ridge.
> Archaic plural of «flög»: «Flögo» is the plural preterite of «flyga» ('to fly'), agreeing with the plural «en mängd fåglar» ('a great many birds'). Compare the invariant modern «flög».
Både hökar och tjädrar och andra, som voro så små, att det inte var möjligt att känna igen dem på så långt håll, flydde undan för branden.  
Both hawks and capercaillies and others, so small that it was not possible to recognize them from so far off, fled before the fire.

Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen.  
The little white column of smoke had grown into a heavy, white cloud that rolled out over the edge of the ridge and sank down toward the valley.
Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i röken.  
And sparks and flakes of soot shot up out of the cloud, and now and then it was possible to see a red flame within the smoke.
Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta.  
It surely was a mighty conflagration that had broken out over there.
Men vad i all världen var det, som brann?  
But what in the world was it that was burning?
Inte kunde det ligga en stor bondgård undangömd i skogen heller?  
Could there not be a large farm hidden away in the forest too?

Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand.  
It would take more than a single farm to give rise to such a fire.
Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg det upp massor av rök.  
Now smoke came not only from the ridge; from the valley below it too, which he could not see because it lay hidden by the nearest height, there rose masses of smoke.
Det var inte annat möjligt, än att själva skogen brann.  
It was not possible otherwise than that the forest itself was burning.

Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde brinna, men det var nog så i alla fall.  
He found it hard to take in that the fresh, green forest could burn, but so it surely was all the same.
Och om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom?  
And if it really was the forest that was burning, then perhaps the fire could reach all the way to him?
Inte tycktes det mycket troligt, men han önskade, att örnen snart komme tillbaka.  
It did not seem very likely, but he wished that the eagle would soon come back.
> Subjunctive (optative) form: «Komme» is an old subjunctive/optative form of «komma» ('come'), used after «önska» ('to wish') to mark a hoped-for, not-yet-real event — a mood modern Swedish now expresses with «skulle komma» instead.
Det vore allt bäst att vara borta från detta.  
It would be best of all to be away from this.
> Subjunctive of «vara»: «Vore» is the old subjunctive of «vara» ('to be'), still alive today only in fixed phrases like «om jag vore du» ('if I were you'); here it marks a hypothetical judgment, 'it would be best'.
Bara brandlukten, som han måste supa in med vart andetag, var en pina.  
The smell of smoke alone, which he had to breathe in with every breath, was a torment.

Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu på en gång.  
There was a dreadful crackling and rattling now, all at once.
Det kom från åsen närmast honom.  
It came from the ridge nearest him.
Där stod allra överst en hög tall, just maken till den, som han själv satt i.  
There, at the very top, stood a tall pine, the very match of the one he himself sat in.
Den var så storväxt, att den sköt upp över de andra träden.  
It was so tall that it shot up above the other trees.
Nyss hade den stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade eld.  
A moment ago it had stood splendidly red in the morning light; now all its needles gleamed at once, and it caught fire.
Så grann hade den nog aldrig varit förr, men det var också den sista gången den fick visa sin skönhet.  
It had surely never been so splendid before, but this was also the last time it would show its beauty.
Tallen var det första träd på åsen, som fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden hade nått den.  
The pine was the first tree on the ridge to catch fire, and it was impossible to understand how the blaze had reached it.
Hade den flugit dit på röda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm?  
Had it flown there on red wings, or had it run along the ground like a snake?
> V1 order for a yes/no question: Dropping the conjunction and putting the verb first — «Hade den flugit...?» rather than «Om den hade flugit...» — is how Swedish forms a yes/no question: verb-first order, no 'if' needed.
Ja, det var inte gott att säga, men den var där i alla fall.  
Yes, that was hard to say, but there it was all the same.
Hela furan lågade som ett risbål.  
The whole pine blazed like a bonfire of brushwood.

Så där!  
There, now!
Nu slog rök upp på många ställen av åsen.  
Now smoke rose up in many places on the ridge.
Skogselden var nog både fågel och orm.  
The forest fire was surely both bird and serpent.
Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga utmed jorden.  
It could both hurl itself forward through the air over long stretches and creep along the ground.
Den satte hela åsen i brand på en gång.  
It set the whole ridge ablaze at once.

Det blev en brådskande flykt för fåglarna.  
There was a hurried flight for the birds.
De fladdrade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver dalen och kommo till åsen, där pojken satt.  
They fluttered up out of the smoke like great flakes of soot, flew across the valley, and came to the ridge where the boy sat.
> Archaic plurals of «for» / «kom»: «Foro» (from «fara», 'to travel') and «kommo» (from «komma», 'to come') are plural preterites agreeing with the plural subject «de» — the small birds. Modern Swedish uses the same invariant forms «for» and «kom» for singular or plural.
Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en duvhök ner på en gren.  
He found himself with an eagle owl beside him in the pine, and directly above him a goshawk perched on a branch.
> Two Nordic raptors: The «berguv» (Eurasian eagle owl) and «duvhök» (goshawk) are among Scandinavia's largest resident birds of prey — normally deadly rivals of the small birds now fleeing beside them, united only by the fire.
De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sågo de inte en gång åt honom.  
They had all been dangerous neighbors on another day, but now they did not even look at him.
De bara stirrade på elden, de kunde väl inte begripa vad som hade kommit åt skogen.  
They only stared at the fire; they could hardly understand what had come over the forest.
En mård kilade också upp i tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och såg över till den brinnande skogshöjden med sina blanka ögon.  
A marten scurried up into the pine crown too, took its stand at the very tip of a branch, and gazed over at the burning forest ridge with its shining eyes.
> «mård» — the pine marten: A «mård» is the pine marten, a slender forest predator related to the weasel — one more animal the fire forces into uneasy company with its usual prey.
Tätt bredvid mården satt en ekorre, men de tycktes inte märka varandra.  
Close beside the marten sat a squirrel, but they did not seem to notice one another.

Nu rusade elden neråt dalsluttningen.  
Now the fire rushed down the slope of the valley.
Den fräste och dånade som en brusande storm.  
It hissed and roared like a raging storm.
Det syntes genom röken hur lågorna flögo från träd till träd.  
It could be seen through the smoke how the flames flew from tree to tree.
Innan en gran fattade eld, sveptes den först in i en tunn slöja av rök, sedan blevo alla barr röda på en gång, och så började det att knastra och brinna.  
Before a spruce caught fire, it was first wrapped in a thin veil of smoke, then all its needles turned red at once, and then it began to crackle and burn.

Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av alar och små björkar.  
Down in the valley below him ran a little brook, bordered by alders and small birches.
Där såg det ut, som om elden skulle stanna.  
There it looked as though the fire would stop.
Lövträden voro inte så snara att fatta eld som barrträden.  
The deciduous trees were not as quick to catch fire as the conifers.
Skogsbranden stod som framför en mur och kunde inte komma vidare.  
The forest fire stood as if before a wall and could not come any farther.
Den glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furuskogen på andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den.  
It glowed and crackled, tried to swing itself across to the pine forest on the other side of the brook, but did not reach it.

För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan låga.  
For a while the fire was held back, but then a long flame flung itself forward to the great dry pine that stood a stretch up the slope, and at once it burst into bright flame.
Och därmed var elden över bäcken.  
And with that the fire was across the brook.
Värmen hade varit så stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att fatta eld.  
The heat had been so strong that every single tree up the whole slope was ready to catch fire.
Och med brusande och dånande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flög skogsbranden upp mot åsen.  
And with a roaring and thundering like the mightiest storm and the wildest waterfall, the forest fire flew up toward the ridge.

Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet.  
Then the hawk and the eagle owl took flight, and the marten hurried down out of the tree.
Det skulle nog inte dröja många ögonblick, förrän elden sutte i tallkronan.  
It would surely not be many moments before the fire was in the pine crown.
Pojken fick allt ge sig av, han också.  
The boy had to get away too, he as well.
> Particle verb «ge sig av»: «Ge sig av» ('to set off, leave') pairs the reflexive «sig» with the particle «av»; the plain verb «ge» ('give') means nothing like this alone — the combination is idiomatic and must be learned as a unit.
Det var inte lätt att komma utför tallens höga, raka stam.  
It was not easy to come down the pine's tall, straight trunk.
Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken.  
He held on to it as best he could, slid long stretches between the knots of branches, and finally tumbled headlong to the ground.
Men han hade ingen tid att känna efter om han hade slagit sig.  
But he had no time to feel whether he had hurt himself.
Det var bara att skynda undan.  
It was only a matter of hurrying away.
Elden slog som ett fräsande oväder ner i tallen, marken under honom var varm och började ryka.  
The fire struck down into the pine like a hissing storm; the ground beneath him was warm and had begun to smoke.
På ena sidan om honom sprang ett lodjur, på den andra rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda kycklingar.  
On one side of him ran a lynx, on the other slid a long adder, and right beside the snake a black grouse hen clucked, hurrying forward with her small, down-clad chicks.
> «huggorm» and «orrhöna»: «Huggorm» is the European adder, Sweden's only venomous snake; «orrhöna» is a female black grouse. Even natural enemies flee the fire side by side here.

När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de människor, som voro utgångna för att släcka branden.  
When the fleeing creatures had come down the slope and into the depths of the valley, they met people who had gone out to put out the fire.
De hade nog varit där en lång stund, men pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, därifrån elden kom, att han inte hade märkt dem förut.  
They had surely been there a long while, but the boy had stared so intently toward the other side, whence the fire came, that he had not noticed them before.
Det fanns en bäck och en bred rand av lövträd också nere i denna sänkan, och bakom dem arbetade människorna.  
There was a brook and a broad band of deciduous trees down in this hollow too, and behind them the people were working.
De fällde barrträden, som stodo närmast alarna, hämtade vatten ur bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga fram i småriset.  
They felled the conifers standing nearest the alders, fetched water from the brook and poured it out over the ground, and cleared away heather and marsh tea, so that the fire could not creep forward through the undergrowth.
> «getpors» — marsh Labrador tea: «Getpors» (marsh Labrador tea, Rhododendron tomentosum) is a low, strongly scented wetland shrub common in Swedish bogs and damp forest floors — cleared here along with the heather to starve the fire of fuel.

Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem.  
They too thought only of the forest fire, now bearing down upon them.
De flyende djuren sprungo mellan deras fötter, utan att de sågo åt dem.  
The fleeing animals ran between their feet, without their paying them any heed.
> Archaic plural of «sprang»: «Sprungo» is the plural preterite of «springa» ('to run'), agreeing with the plural «de flyende djuren». Modern Swedish uses the invariant «sprang» for any subject.
De slogo inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott.  
They did not strike at the adder, they did not try to catch the black grouse hen as she darted back and forth along the brook with her small piping chicks, they did not even take notice of Thumbietot.
> Nils's fairy-tale name: «Tummetott» (rendered 'Thumbietot' in English) is the name the animals give the shrunken, elf-sized Nils after his transformation — a nod to 'Tom Thumb'-style folklore figures.
De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden.  
They stood with great pine boughs, which they had dipped in the brook, and with these as weapons they seemed to mean to go against the fire.
De voro inte särdeles många.  
They were not especially many.
Det var märkvärdigt att se dem stå där färdiga att strida, när allt annat flydde.  
It was remarkable to see them standing there ready to fight, when everything else fled.

När elden kom utför sluttningen med dån och brak och olidlig hetta och kvävande rök, färdig att slunga sig över bäcken och lövträdsmuren och nå andra stranden utan att ens behöva stanna, veko människorna tillbaka i början, som om de inte kunde härda ut.  
When the fire came down the slope with roaring and crackling and unbearable heat and choking smoke, ready to fling itself across the brook and the wall of deciduous trees and reach the other bank without even having to stop, the people gave way at first, as though they could not endure it.
Men det blev ingen lång flykt, utan de vände om.  
But it was no long retreat, for they turned back.

Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft.  
The forest fire went storming on with terrifying force.
Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig.  
The sparks flung themselves like a rain of fire over the deciduous trees; the long flames flew hissing out of the smoke, as though the forest on the other side were drawing them to itself.

Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade människorna.  
But the deciduous trees held back the fire, and behind them the people worked.
Där marken började ryka, hämtade de vatten i sina ämbar och svalkade den.  
Where the ground began to smoke, they fetched water in their buckets and cooled it.
När ett träd sveptes i rök, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull det och släckte ut lågorna.  
When a tree was wrapped in smoke, they attacked it with quick axe-blows, felled it, and put out the flames.
> Archaic plural of «angrep»: «Angrepo» is the plural preterite of «angripa» ('to attack'); the subject «de» ('they') is plural, so 1906 Swedish still marks it — modern Swedish would use the invariant «angrep».
Där elden smög i ljungen, slogo de ner den med de våta tallruskorna och kvävde den.  
Where the fire crept in the heather, they beat it down with the wet pine boughs and smothered it.

Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans.  
The smoke grew so thick that it hid everything from view.
Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det lätt att förstå, att den var hård, och att det flera gånger var nära, att branden skulle tränga vidare.  
One could not see how the battle was going, but it was easy enough to understand that it was fierce, and that several times it came close to the fire breaking through further.

Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken skingrades!  
But imagine—after a while the fire's mighty roar lessened, and the smoke dispersed!
Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var svartbränd, människorna voro svarta av rök och dröpo av svett, men skogselden var tillbakaslagen.  
Then the deciduous trees had lost every leaf, the ground beneath them was scorched black, the people were black with smoke and dripping with sweat, but the forest fire was beaten back.
> Archaic plural of «drop»: «Dröpo» is the plural preterite of «drypa» ('to drip'), agreeing with the plural «människorna». One of the chapter's last archaic plurals before the fire, at last, goes quiet.
Den hade upphört att låga.  
It had ceased to blaze.
Röken kröp vit och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta stänger.  
The smoke crept white and soft over the ground, and out of it rose a mass of black poles.
Det var allt, som fanns kvar av den granna skogen.  
That was all that remained of the splendid forest.

Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden släcktes.  
The boy had climbed up onto a rock and stood there watching how the fire was put out.
Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom.  
But now, when the forest was saved, the danger began for him.
Uven och höken vände på en gång sina blickar mot honom.  
The owl and the hawk turned their eyes toward him all at once.

Då hörde han en välbekant röst kalla honom.  
Then he heard a familiar voice call to him.
Gorgo, kungsörnen, susade ner genom skogen.  
Gorgo, the golden eagle, came rushing down through the forest.
Och snart gungade pojken uppe i molnen, frälst från varje fara.  
And soon the boy swung high up among the clouds, saved from every danger.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.