# The Wonderful Adventures of Nils, Västerbotten and Lappland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch43. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch43.json.


När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit under trappan till Bollnässtugan och hört på hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland.  
When the boy was at Skansen, he had once sat under the stairs to the Bollnäs cottage and listened to Klement Larsson and the old Lapp talk about Norrland.
Båda hade varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om Ångermanälven, medan lappgubben påstod, att de, som lågo norr om denna älv, voro de förnämsta.  
Both had agreed that it was the best part of Sweden, but Klement Larsson liked best the provinces south of the Ångerman River, while the old Lapp maintained that those lying north of that river were the foremost.
> Archaic plural verb forms: Before Sweden's 1900s spelling and grammar reform, verbs still carried a separate plural form: «voro» (were, plural, from «vara») and «lågo» (lay, plural, from «ligga»), next to singular «var» and «låg». Lagerlöf's 1906 prose still uses these; modern Swedish has dropped the distinction entirely.

Bäst som de talade härom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit längre norrut än i Härnösand, och då måste lappgubben skratta åt honom, som yttrade sig så tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett.  
Just as they were talking of this, it came out that Klement had never been farther north than Härnösand, and then the old Lapp had to laugh at him, who spoke so confidently about regions he had never seen.
»Jag måste visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta hur det ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora Samelandet, där du inte har varit,» sade han.  
»I really must tell you a story, Klement, so that you may know what it looks like in Västerbotten and Lappland, in the great Sameland, where you have never been,» he said.
> «Samelandet» — Sápmi: «Samelandet» ('the Sami land') is the traditional homeland of the Sami people, stretching across the far north of Sweden, Norway, Finland, and the Kola Peninsula — today usually called Sápmi. Lagerlöf's lappgubbe speaks for this land against the Swedish south.
— »Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att höra en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tår kaffe,» svarade Klement, och lappgubben började sin historia.  
— »It shall never be said of me that I refuse to hear a story, just as it has never been said of you that you have refused to take a drop of coffee,» answered Klement, and the old Lapp began his tale.
> «en tår kaffe» — 'a drop of coffee': «en tår» literally means 'a tear' or 'a drop'; «en tår kaffe» is the everyday Swedish idiom for a small cup or splash of coffee, offered as basic hospitality — the joke being that Klement never refuses either a story or a cup.

»Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde nere i Sverige, söder om det stora Samelandet, tyckte, att de var för trångbodda, och tänkte på att flytta norrut.  
»It happened once, Klement, that the birds who lived down in Sweden, south of the great Sameland, thought that they were too cramped for room, and considered moving north.
> «trångbodda» — cramped for room: A compound of «trång» ('narrow, tight') and «bodda» ('housed, lived'): 'housed too tightly'. Swedish builds many such compact compound adjectives that would need a whole phrase in English.

De samlade sig och överlade.  
They gathered and took counsel.
De unga och ivriga ville genast anträda flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de först skulle sända ut kunskapare för att forska ut det främmande landet.  
The young and eager wanted to set out on the migration at once, but the old and wise carried the point that they should first send out scouts to explore the unknown land.
> Particle verb: «driva igenom»: «driva» ('to drive') plus the particle «igenom» ('through') forms «driva igenom» — 'to push through, carry the point'. Swedish particle verbs like this change meaning sharply from the base verb, much like English 'drive through' vs. simply 'drive'.
’Må vart och ett av de fem stora fågelfolken skicka en spejare,’ sade de visa, ’så att vi alla får veta om vi i norr kan finna boplatser, föda och gömställen!’  
'Let each of the five great bird-peoples send out a scout,' said the wise ones, 'so that we may all learn whether we can find nesting places, food, and shelter in the north!'

Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de fem stora fågelfolken.  
Five good and wise birds were at once chosen by the five great bird-peoples.
Skogsfåglarna valde en tjäder, slättfåglarna en lärka, havsfåglarna en fiskmås, insjöfåglarna en lom och fjällfåglarna en snösparv.  
The forest birds chose a capercaillie, the plain birds a lark, the sea birds a gull, the lake birds a loon, and the mountain birds a snow bunting.
> «tjäder» — capercaillie: The «tjäder» is the western capercaillie, a large, heavy grouse of the Nordic pine and spruce forests — the biggest game bird in Sweden, which is why it stands in as the dignified spokesbird for the forest.

När dessa fem skulle börja sin resa, sade tjädern, som var den största och myndigaste: ’Det är stora vidder, som ligger framför oss.  
When these five were to begin their journey, the capercaillie, who was the largest and most authoritative, said: 'There are vast expanses lying before us.
Far vi tillsammans, kommer det att dröja länge, innan vi har flugit över allt det land, som vi har att forska igenom.  
If we travel together, it will be a long time before we have flown over all the land we have to explore.
> Conditional by inversion, no «om»: Swedish can express 'if' by simply inverting verb and subject, with no conjunction at all: «Far vi tillsammans» = '(If) we travel together', equivalent to «Om vi far tillsammans». This mirrors the older English 'Were we to travel together…'.
Far vi däremot var för sig och undersöker var sin del av landet, kan hela ärendet vara utfört på ett par dar.’  
If instead we travel separately and each examines our own part of the land, the whole business can be done in a couple of days.'

De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist förslag, och rättade sig efter det.  
The other four scouts thought this was a wise proposal, and fell in with it.
Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ännu längre mot öster, där landet sjönk i havet.  
It was agreed that the capercaillie should explore the middle land, the lark should travel a stretch farther east, and the gull farther east still, where the land sank into the sea.
Lommen åtog sig att flyga ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara längst mot väster, utmed landsgränsen.  
The loon undertook to fly a stretch farther west than the capercaillie, and the snow bunting was to travel farthest to the west, along the border of the land.

I denna ordning for de fem fåglarna mot norr, så långt som landet räckte.  
In this order the five birds traveled north, as far as the land extended.
Sedan vände de tillbaka och berättade de församlade fåglarna vad de hade sett.  
Then they turned back and told the assembled birds what they had seen.

Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först till orda.  
The gull, who had traveled along the outer skerries, was the first to speak.
> «havsbandet» — the outer skerries: «havsbandet» names the outermost fringe of rocks and islets where the archipelago meets the open sea — a term of Swedish coastal life with no single-word English equivalent.

’Det är ett gott land däroppe i norr,’ sade han.  
'It is a good land up there in the north,' he said.
’Det består inte av annat än en lång skärgård.  
'It consists of nothing but a long archipelago.
> «skärgård» — archipelago: «skärgård» (literally 'skerry yard') is the Swedish word for the belts of rocky islands and islets along the coast — a defining feature of Swedish geography from Bohuslän to the Bothnian coast described here.
Det är fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och öar.  
It is full of fish-rich sounds and wooded headlands and islands.
De flesta av dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna tillräckligt med boplatser.  
Most of these are uninhabited, and the sea birds will find nesting places enough on them.
Människorna driver en smula fiske och sjöfart i sunden, men inte så mycket, att det kan störa oss fåglar.  
The people carry on a bit of fishing and shipping in the sounds, but not so much that it could disturb us birds.
Om havsfåglarnas folk vill följa mitt råd, må det genast flytta mot norr.’  
If the sea-bird people wish to follow my advice, let them move north at once.'

Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat landet innanför kusten.  
After the gull, the lark spoke, who had explored the land inland of the coast.

’Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar och uddar,’ sade hon.  
'I don't understand what the gull means by her islands and headlands,' she said.
’Jag har bara farit fram över stora fält och de skönaste blomsterängar.  
'I have only traveled over great fields and the fairest flowering meadows.
Aldrig förr har jag sett ett land, som är genomskuret av så många stora floder.  
Never before have I seen a land so cut through by so many great rivers.
Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt lopp färdas över den jämna slätten.  
It was a joy to me to see them, broad and mighty, traveling in calm course over the level plain.
På flodstränderna ligger gårdarna så tätt som utmed en stadsgata, och vid älvmynningarna finns städer, men för övrigt är landet mycket ödsligt.  
On the riverbanks the farms lie as close together as along a town street, and at the river mouths there are cities, but otherwise the land is very desolate.
Om slättfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’  
If the plain-bird people wish to obey my advice, they should move north at once.'

Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mittlandet.  
After the lark came the capercaillie, who had flown over the middle land.

’Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar eller fiskmåsen med sin skärgård,’ sade han.  
'I understand neither what the lark means by her meadows nor the gull by her archipelago,' he said.
’Jag har inte sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan.  
'I have seen nothing but pine forests and spruce forests during the whole journey.
En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller älv, är mörk barrskog.  
A great many large bogs and many rushing, swift rivers are found there too, but everything that is not bog or river is dark coniferous forest.
Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett människoboningar.  
I have not seen farmland, I have not seen human dwellings.
> Fronted «inte» forces inversion: Swedish is a strict V2 (verb-second) language: whatever element opens the sentence, the finite verb must come next. Fronting «inte» ('not') for emphasis forces «har jag» to invert, instead of the neutral «Jag har inte sett…».
Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’  
If the forest-bird people wish to obey my advice, they should move north at once.'

Efter tjädern kom lommen, som hade granskat landbältet bortom skogstrakten.  
After the capercaillie came the loon, who had examined the belt of land beyond the forest region.

’Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och inte heller vet jag var lärkan och fiskmåsen har haft sina ögon,’ sade lommen.  
'I don't understand what the capercaillie means by his forest, nor do I know where the lark and the gull have had their eyes,' said the loon.
’Det är knappast något land däroppe.  
'There is hardly any land up there.
Det är idel stora sjöar.  
It is nothing but great lakes.
> «idel» — 'nothing but, pure': «idel» is a literary intensifier meaning 'nothing but, sheer, pure': «idel stora sjöar» = 'nothing but great lakes'. It survives today mostly in fixed set phrases and older prose like this.
Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall.  
Between lovely shores gleam deep-blue mountain lakes, which pour themselves out in thundering waterfalls.
Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men andra låg öde och fredade.  
I saw churches and large church villages by some of the lakes, but others lay desolate and undisturbed.
Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’  
If the lake-bird people wish to obey my advice, they should move north at once.'

Till sist talade snösparven, som hade flugit fram utmed landsgränsen.  
Last of all spoke the snow bunting, who had flown along the border of the land.

’Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, och inte heller begriper jag vad tjädern och lärkan och fiskmåsen kan ha sett för ett land,’ sade han.  
'I don't understand what the loon means by her lakes, nor do I grasp what kind of land the capercaillie and the lark and the gull can have seen,' he said.
’Jag har däroppe i norr funnit ett stort fjälland.  
'Up there in the north I have found a great mountain land.
Inga slätter har jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjällvidd efter fjällvidd.  
I have come upon no plains, no great forest, but mountain peak after mountain peak, mountain expanse after mountain expanse.
Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med vatten vitt som mjölk.  
I have seen ice fields and snow and mountain streams with water white as milk.
Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och renmossa.  
No fields, no meadows have met my eyes, but grounds covered with willow, dwarf birch, and reindeer moss.
Inga bönder, inga husdjur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och lappkåtor.  
No farmers, no domestic animals, no farms have I found, but Lapps, reindeer, and Lapp huts.
> «lappkåtor» — Sami huts: A «kåta» is the traditional Sami dwelling, a cone-shaped tent or hut similar to a tipi, built around a central hearth. «lapp-» here is the period term for Sami; the word marks the reindeer-herding culture of the mountains, contrasted with the settled farms of the south.
Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’  
If the mountain-bird people wish to obey my advice, they should move north at once.'

När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att bevisa sanningen av sina ord.  
When the five scouts had spoken in this way, they began to call each other liars and were ready to fly at one another and fight to prove the truth of their words.
Men de gamla och visa fåglarna, som hade skickat ut dem, hade hört deras tal med glädje och lugnade de stridslystna.  
But the old and wise birds who had sent them out had heard their reports with joy, and calmed the combative ones.

’Ni ska inte vredgas på varandra,’ sade de.  
'You must not be angry with one another,' they said.
’Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård.  
'We understand from your words that up there in the north there is both a great mountain land and a great lake land and a great forest land and a great plain land and a great archipelago.
Det är mer, än vi hade väntat oss.  
That is more than we had expected.
Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser.’»  
That is more than many a great kingdom can boast of possessing within its borders.'»

Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu själv reste fram över samma land, som denne hade talat om.  
The boy had come to think of the old Lapp's story, because he himself was now traveling over the same land that the man had spoken of.
Örnen hade sagt honom, att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, var Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster lågo i Lappland.  
The eagle had told him that the level coastal stretch spreading out beneath them was Västerbotten, and that the bluish ridges far to the west lay in Lappland.

Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde.  
Just sitting safely again on Gorgo's back, after all the anguish he had endured during the forest fire, was a joy in itself, but it was also a very fine journey they made.
På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes.  
In the morning the wind had come from the north, but now it had shifted, so that they had a following wind, and no draft of air could be felt.
Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften.  
The flight went so smoothly that it sometimes seemed as if they stood still in the air.
> Archaic subjunctive «stode»: «stode» is the old preterite subjunctive of «stå» ('to stand'), used after «som om» ('as if') for a hypothetical state. Modern Swedish would simply say «stod» (the plain preterite) here; the subjunctive ending survives in this period text.
Pojken tyckte, att örnen slog  
The boy thought that the eagle beat

och slog med vingarna utan att komma ur fläcken.  
and beat its wings without moving from the spot.
I stället var allting under dem i rörelse.  
Instead, everything beneath them was in motion.
Hela marken och allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut.  
The whole ground and everything on it drew slowly southward.
Skogarna, husen, ängarna, gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, sågverken, allt var statt på vandring.  
The forests, the houses, the meadows, the fences, the rivers, the cities, the archipelago islands, the sawmills — everything was on the move.
> «statt på vandring» — 'under way': «statt» is an archaic past participle of «stå» ('to stand'), here used idiomatically with «på vandring» ('a-wandering') to mean 'under way, in motion'. The phrase is a fixed literary idiom rather than a live verb form in modern speech.
Han undrade vart allt det där skulle bege sig.  
He wondered where all of that was headed.
Hade det tröttnat på att stå så långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern?  
Had it grown tired of standing so far up in the north and wanted to move down toward the south?

Bland allt detta, som rörde sig och vandrade söderut, såg han bara en sak, som stod stilla, och det var ett järnvägståg.  
Among all this that moved and wandered southward, he saw only one thing that stood still, and that was a railway train.
Det stod alldeles under dem, och det var med tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken.  
It stood directly beneath them, and it was the same with the train as with Gorgo — it could not move from the spot.
Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte.  
The locomotive sent out smoke and sparks, and the boy could hear all the way up how the wheels rattled against the rails, but the train did not move.
Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna gledo förbi det.  
The forests glided past it, the trackwalkers' cottages glided past it.
> Archaic plural: «gledo»: «gledo» is the pre-reform plural preterite of «glida» ('to glide'), used because the subject («skogarna», 'the forests') is plural. Modern Swedish uses «gled» for both singular and plural.
Grindar och telegrafstolpar gledo förbi det, men tåget stod stilla.  
Gates and telegraph poles glided past it, but the train stood still.
En bred älv med en lång bro kom emot det, men älven och älvbron gledo fram under tåget utan minsta svårighet.  
A broad river with a long bridge came toward it, but the river and the bridge glided along beneath the train without the slightest difficulty.
Till sist kom en järnvägsstation farande.  
At last a railway station came traveling along.
Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och fördes sakta fram till tåget.  
The stationmaster stood on the platform with his red flag in hand and was carried slowly forward to the train.
När han viftade med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ännu svartare rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom för att jämra sig över att det stod stilla.  
When he waved the little flag, the locomotive sent up even blacker whirls of smoke than before and whistled anxiously, as if to lament that it stood still.
Men med detsamma började det att röra sig.  
But at that very moment it began to move.
På samma sätt som järnvägsstationen och allt det andra gled det bort mot södern.  
In the same way as the railway station and everything else, it glided away toward the south.
Pojken såg hur vagnsdörrarna slogos upp och de resande kommo ut ur tåget, allt under det att både detta och de resande flyttade sig söderut.  
The boy saw how the carriage doors were flung open and the travelers came out of the train, all the while both it and the travelers were moving southward.
> Archaic passive and plural forms: «slogos» is an old s-passive plural ('were struck/flung open') and «kommo» the archaic plural preterite of «komma» ('came'); both mark plural subjects («vagnsdörrarna», «de resande») the way modern Swedish no longer distinguishes.
Men då lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att se rätt framför sig.  
But then the boy lifted his eyes from the ground and tried to look straight ahead of him.
Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta på det besynnerliga järnvägståget.  
He felt that he grew dizzy in the head from looking at the strange railway train.

Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen.  
But after the boy had sat for a while staring at a little white cloud, he grew tired of this and looked down again.
Alltjämt tyckte han, att han och örnen höllo sig stilla, och att allt annat for åstad söderut.  
He still felt that he and the eagle were holding still, and that everything else was rushing away southward.
Där han satt på örnryggen och ingenting annat hade att roa sig med än sina egna tankar, fann han det lustigt att föreställa sig, att hela Västerbotten var i rörelse och tågade mot södern.  
Sitting there on the eagle's back with nothing else to amuse himself with but his own thoughts, he found it amusing to imagine that all of Västerbotten was in motion and marching toward the south.
Tänk, om den åkern, som just nu gled fram under honom, och som väl knappt kunde vara mer än nysådd, för han såg inte ett grönt strå på den, skulle åka i väg ner till Söderslätt i Skåne, där rågen stod med ax vid den här tiden!  
Just imagine, if that field which was just now gliding along beneath him — and which could scarcely be more than newly sown, for he saw not a single green blade on it — should travel all the way down to Söderslätt in Skåne, where the rye stood in ear at this time of year!
> «Söderslätt i Skåne»: Söderslätt ('the southern plain') is the rich, flat farmland of southern Skåne, Sweden's grain basket — the contrast Lagerlöf keeps drawing between the still-frozen north and the ripening south, and Nils's own home province.

Granskogarna hade förändrat sig häruppe.  
The spruce forests had changed up here.
Träden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nästan svarta, många träd hade kala toppar och sågo sjuka ut.  
The trees stood sparse, the branches were short, the needles almost black, many trees had bare tops and looked sickly.
Marken under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara på.  
The ground beneath them was covered with old trunks that no one had bothered to make use of.
Tänk, om en sådan skog komme så långt, att den finge se Kolmården!  
Just imagine if such a forest should travel far enough to catch sight of Kolmården!
> Archaic preterite subjunctive: «komme» and «finge» are old preterite subjunctive forms of «komma» ('come') and «få» ('get, be allowed to'), used for the unreal 'if' clause. Modern Swedish would use the plain preterite «kom» / «fick» here instead.
> «Kolmården»: Kolmården is a large, hilly forest ridge in southeastern Sweden, historically a dense, somewhat wild woodland — the boy's private joke is that even Kolmården would look tame next to this ragged northern spruce forest.
Då skulle den allt känna sig ynklig.  
Then it would surely feel quite pitiful.

Och den där trädgården, som han såg under sig just nu!  
And that garden he saw beneath him just now!
Det fanns vackra träd i den, men varken fruktträd eller ädla lindar och kastanjer, utan bara rönnar och björkar.  
There were beautiful trees in it, but neither fruit trees nor noble lindens and chestnuts, only rowans and birches.
Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och fläder, utan bara häggar och syrener.  
There were beautiful bushes in it, but no laburnum or elder, only bird cherries and lilacs.
Det fanns också kryddsängar i den, men de voro ännu inte ansade och planterade.  
There were also herb beds in it, but they had not yet been tended and planted.
Tänk, om en sådan täppa skulle komma farande ända ner till en herrgårdsträdgård i Sörmland!  
Just imagine if such a little plot should come traveling all the way down to a manor garden in Sörmland!
> «Sörmland»: Sörmland (Södermanland) is a fertile province southwest of Stockholm, dotted with grand manor estates — the kind of place whose formal gardens would dwarf this rough little northern plot.
Då skulle den väl tycka om sig själv, att den vore en riktig vildmark.  
Then it would surely think itself quite the wilderness.

Eller den där ängen, som var fullsatt med så många små gråa lador, att man kunde tycka, att hälften av marken måtte ha gått åt till tomtplatser!  
Or that meadow, so crowded with so many little gray barns that one might think half the ground must have been given over to building plots!
Om den styrde åstad ner mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra stora ögon.  
If it went steering off down toward the Östergötland plain, the farmers there would certainly open their eyes wide.
> «Östgötaslätten»: The Östgötaslätten is the broad, open farming plain of Östergötland province — spacious, well-cleared land, unlike the little barn-crowded meadow the boy imagines transplanted there.

Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under honom, där tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle tåga ner till Övedsklosters park, då skulle den präktiga parken nödgas medge, att den hade funnit sin vederlike.  
But if the vast pine heath now lying beneath him, where the pines did not stand stiff and straight as in ordinary forests, but had bushy branches and rich crowns and had arranged themselves in pleasant groups upon the loveliest carpet of white reindeer moss — if that pine heath should march down to the park at Övedskloster, then that splendid park would be forced to admit that it had found its equal.
> «Övedskloster»: Övedskloster is a grand baronial estate in Skåne with an elaborate landscaped park — precisely the kind of manicured southern showpiece the wild northern pine heath is imagined outshining.

Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande förbi en av de fast uppmurade Gottlandskyrkorna!  
Just imagine, if the wooden church down below him, with walls covered in red wooden shingles, with a gaily painted bell tower, and with a whole little town of gray church-stables beside it, should come dragging past one of the solidly built-up churches of Gotland!
> «Gottlandskyrkorna» — Gotland's stone churches: The island of Gotland is famous for its solid medieval stone churches, quite unlike the wooden, shingle-clad Norrland church with its cluster of «kyrkbodar» — small stables and lodges where farm families sheltered overnight when they traveled far to attend church.
Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.  
Then they would surely have a great deal to say to one another.

Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var de mäktiga, mörka älvarna med sina präktiga dalgångar, fulla av gårdar, sina massor av timmer, sina sågverk, sina städer och ångbåtsfyllda mynningar.  
What was the whole province's pride and glory was its mighty, dark rivers with their splendid valleys full of farms, their masses of timber, their sawmills, their cities, and their mouths crowded with steamboats.
Om en sådan älv komme och visade sig neråt landet, skulle alla åar och älvar söder om Dalälven krypa ner i jorden av blygsel.  
If such a river were to come and show itself farther down the country, all the streams and rivers south of the Dal River would creep down into the ground from shame.
> «Dalälven» — the Dal River: Dalälven is one of Sweden's longest and most important rivers, running through Dalarna to the Baltic. It marks a rough cultural line between central and northern Sweden, so 'south of the Dal River' effectively means 'in the rest of the country'.

Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lättodlad och så välbelägen, komme glidande framför ögonen på de fattiga Smålandsbönderna!  
And just imagine, if such an immensely large plain, so easy to cultivate and so well situated, should come gliding before the eyes of the poor Småland farmers!
> «Smålandsbönderna» — the Småland farmers: Småland is a province famous for its thin, stony soil, which forced generations of farmers into backbreaking labor clearing fields by hand — the exact opposite of the easy, fertile plain the boy pictures here.
Då skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och börja röja och odla.  
Then they would surely hurry away from their meager plots and stone-filled fields and begin clearing and cultivating.

En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus.  
There was one thing this province had more of than all the others, and that was light.
Tranorna stodo och sovo på mossarna.  
The cranes stood sleeping on the bogs.
Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar.  
Night must have come, but the light lingered on.
Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat.  
The sun had not traveled south like everything else.
Den hade i stället gått så långt mot norr, att den nu sken honom rätt i ansiktet.  
Instead it had gone so far north that it now shone right in his face.
Och den tycktes inte ämna sjunka ner till himlaranden den natten.  
And it did not seem to intend to sink to the horizon that night.
Tänk, om det ljuset och den solen lyste över Västra Vemmenhög!  
Just imagine if that light and that sun shone over Västra Vemmenhög!
Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en arbetsdag, som vore tjugofyra timmar lång.  
It would surely please cottager Holger Nilsson and his wife to have a working day that was twenty-four hours long.
> «husman» — cottager: A «husman» was a small tenant farmer or cottager, ranking below a full landowning «bonde» — the modest social station of Nils's own father, Holger Nilsson, back home in Västra Vemmenhög, Skåne.

Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken.  
The boy lifted his head and looked around, quite bewildered with sleep.
> «yrvaken» — groggy from waking: «yrvaken» is a compact compound adjective meaning 'dazed and disoriented right after waking up' — literally 'dizzy-awake'. English needs a whole phrase where Swedish uses one word.
Detta var då bra besynnerligt.  
This was indeed very strange.
Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit.  
Here he lay sleeping in a place where he had never been before.
Nej, han hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och inte heller bergen, som stodo omkring den.  
No, he had never before seen the valley where he lay, nor the mountains standing around it.
Han kände inte igen den runda sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under.  
He did not recognize the round lake lying in the middle of the valley, and never in his life had he seen such wretched, stunted birches as the ones he now lay beneath.

Och var var örnen?  
And where was the eagle?
Han såg inte till honom på något håll.  
He could not see him anywhere.
Gorgo måtte ha övergett honom.  
Gorgo must have abandoned him.
Det här var då också ett äventyr.  
This was quite an adventure, indeed.

Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påminna sig hur det hade varit, när han somnade.  
The boy lay down on the ground again, closed his eyes, and tried to recall how it had been when he fell asleep.

Han kom ihåg, att så länge som han hade farit fram över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under honom tågade mot söder.  
He remembered that as long as he had traveled over Västerbotten, he had felt that he and the eagle were holding still in the air in the same spot, and that the land beneath him was marching south.
Men så hade örnen vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt luftdraget, och med detsamma hade landet därnere stannat, och han hade märkt, att örnen bar honom framåt med väldig fart.  
But then the eagle had turned toward the northwest, the wind had come from the side, he had once again felt the draft of air, and at that very moment the land below had stopped, and he had noticed that the eagle was carrying him forward at tremendous speed.

»Nu far vi in i Lappland,» hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas om.  
»Now we're flying into Lappland,» Gorgo had said, and the boy had leaned forward to get a look at the province he had heard so much talk about.

Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar.  
But he had felt rather disappointed, since he had seen nothing but great forest lands and wide bogs.
Skog följde på mosse, och mosse följde på skog.  
Forest followed bog, and bog followed forest.
Den stora enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen.  
The great monotony had at last made him so drowsy that he had nearly tumbled off onto the ground.

Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund.  
He had told the eagle that he could no longer manage to sit on his back, but had to sleep for a while.
Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna om honom och svingat upp i rymden med honom.  
Gorgo had at once lowered himself to the ground, and the boy had flung himself down on the moss, but then Gorgo had closed his talons around him and swung up into the sky with him.
»Sov du, Tummetott!» hade han ropat.  
»Go ahead and sleep, Thumbietot!» he had cried.
> «Tummetott» — Nils's animal name: «Tummetott» ('little thumb', literally 'thumb-tuft') is the name the animals give the tiny transformed boy — rendered in English translations as 'Thumbietot'. Örnen and the geese use it instead of 'Nils' throughout the journey.
»Solskenet håller mig vaken, och jag vill fortsätta resan.»  
»The sunshine keeps me awake, and I want to go on with the journey.»

Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han drömt.  
And although the boy had been hanging so uncomfortably, he had truly dozed off, and while he had slept, he had dreamed.

Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom.  
He dreamed that he was walking on a broad road down in southern Sweden and hurrying forward as fast as his little legs could carry him.
Han var inte ensam, utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll.  
He was not alone, for a great many travelers were marching along in the same direction.
Tätt bredvid honom marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem följde fullsatta bönrankor, stora stånd med prästkragar och hela snår av bärbuskar.  
Close beside him marched rye-stalks with heavy ears atop them, flowering cornflowers and yellow corn marigolds; apple trees puffed along, weighed down with fruit, and after them followed bean vines heavy with pods, great clusters of oxeye daisies, and whole thickets of berry bushes.
> «gullkragar» — corn marigold: «gullkrage» ('gold collar') is the folk name for the corn marigold, a bright yellow field flower — one of many homely plant names Lagerlöf marches through this procession.
Stora lövträd, både bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpå vägen, susade stolt med kronorna och veko inte för någon.  
Great deciduous trees, beech and oak and linden alike, walked at an easy pace in the middle of the road, rustled their crowns proudly, and gave way to no one.
Mellan fötterna på honom kilade småörterna: smultronstånd, vitsippor, maskrosor, klöver och förgätmigej.  
Between his feet darted the small herbs: wild strawberry plants, wood anemones, dandelions, clover, and forget-me-nots.
Först tyckte han, att det inte var annat än växter, som på detta sätt tågade framåt vägen, men snart märkte han, att både djur och människor följde med dem.  
At first he thought it was nothing but plants marching forward along the road in this way, but soon he noticed that both animals and people were traveling along with them.
Insekterna surrade kring de framskyndande växterna, i landsvägsdikena gledo fiskar, fåglarna sutto och sjöngo i de vandrande träden, tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp, och mittbland alla dessa gingo människor, somliga med spadar och liar, andra med yxor, andra med jaktbössor och andra åter med fiskhåvar.  
Insects buzzed around the hurrying plants, fish glided in the roadside ditches, birds sat and sang in the wandering trees, tame and wild animals raced along neck and neck, and in the midst of all these walked people, some with spades and scythes, others with axes, others with hunting guns, and others still with fishing nets.

Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det.  
The procession moved along with joy and cheerfulness, and he was not surprised at that, once he had seen who was leading it.
Det var ingen mindre än solen själv.  
It was none other than the sun itself.
Den rullade framåt vägen som ett stort, lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet.  
It rolled along the road like a great shining head with hair of many-colored rays and a face that beamed with cheerfulness and kindness.
»Framåt!» ropade den oupphörligen.  
»Onward!» it cried unceasingly.
»Ingen behöver vara ängslig, när jag är med.  
»No one need be afraid, when I am along.
Framåt!  
Onward!
Framåt!»  
Onward!»

»Jag undrar vart solen vill föra oss,» sade då pojken för sig själv.  
»I wonder where the sun wants to take us,» the boy then said to himself.
Men rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade genast: »Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren.»  
But the rye-stalk walking beside him had heard his words, and it answered at once: »She wants to lead us up to Lappland to fight the great petrifier.»
> «förstenaren» — the petrifier: «förstenaren» ('the one who turns to stone') is Lagerlöf's own invented folkloric figure for the dream: an ice-troll who guards Lappland against the thaw. «förstena» means 'to petrify, turn to stone', from «sten» ('stone').

Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo stående.  
The boy soon noticed that several of the travelers grew hesitant, slowed their pace, and finally came to a stop.
Han såg, att det stora bokträdet stannade, rådjuret och veteståndet blevo kvar vid vägkanten och likaledes björnbärsbuskarna, de stora gula smörbollarna, kastanjerna och rapphönorna.  
He saw that the great beech tree halted, the roe deer and the wheat-stalk stayed behind at the roadside, and likewise the blackberry bushes, the big yellow globeflowers, the chestnut trees, and the partridges.

Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många stannade.  
He looked around to figure out why so many were stopping.
Då upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand.  
Then he discovered that he was no longer in southern Sweden, but that the march had gone so fast they were already in Svealand.
> «Svealand»: Svealand is the central of Sweden's three historic lands (with Götaland in the south and Norrland in the north), containing Stockholm and Uppsala — the dream's procession has already swept past all of southern Sweden by this point.

Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt.  
Up here the oak began to move forward ever more hesitantly.
Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles.  
It stood still for a moment, took a few uncertain steps, and then stopped dead.
»Varför följer eken inte med längre?» frågade pojken.  
»Why doesn't the oak keep going?» asked the boy.
— »Hon fruktar den stora förstenaren,» sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, att det var en lust att se.  
— »She fears the great petrifier,» said a young, bright birch, who walked along so gladly and briskly that it was a pleasure to see.

Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som fortsatte färden med gott mod.  
But although many had been left behind, there was still a great crowd that continued the journey in good spirits.
Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: »Framåt!  
And the sun-head kept rolling ahead of the procession, laughing and calling out: »Onward!
Framåt!  
Onward!
Ingen behöver vara ängslig, så länge som jag är med.»  
No one need be afraid, as long as I am along.»

Skaran skyndade vidare med samma fart.  
The crowd hurried onward at the same pace.
Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad.  
Soon they were up in Norrland, and now it did not help however much the sun called and pleaded.
Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade.  
The apple tree stopped, the cherry tree stopped.
Havreståndet stannade.  
The oat-stalk stopped.
Pojken vände sig till dem, som blevo efter.  
The boy turned to those who had fallen behind.
»Varför går ni inte med?  
»Why don't you come along?
Varför sviker ni solen?» sade han.  
Why do you betray the sun?» he said.
— »Vi vågar inte.  
— »We dare not.
Vi fruktar den stora förstenaren, som bor oppe i Lappmarken,» svarade de.  
We fear the great petrifier who lives up in Lappmarken,» they answered.
> «Lappmarken»: «Lappmarken» ('the Lapp territory') was the historic administrative name for the inland, mountainous districts of northern Sweden inhabited chiefly by the Sami — the same region the old Lapp of the frame story calls home.

Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare.  
Soon the boy thought he understood that they had come far up into Lappland, and here the crowd marching forward grew ever thinner.
Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills.  
The rye-stalk, the barley, the wild strawberry, the blueberry bush, the pea vine, the currant bush had all kept up until now.
Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa.  
The elk and the cow had walked side by side, but now all of these stopped.
Människorna följde med än ett stycke, men så blevo också de stående.  
The people kept up a little further, but then they too came to a stop.
Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följesfolk.  
The sun would surely have been left almost deserted, had not new companions arrived.
Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till tåget.  
Willow bushes and a great deal of other low brush joined the procession.
Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade sig med det.  
Lapps and reindeer, snowy owls and Arctic foxes and ptarmigans joined it.

Pojken hörde nu något, som kom emot dem.  
The boy now heard something coming toward them.
Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors.  
It was a great many rivers and streams rushing along in swift rapids.
»Varför har de där så bråttom?» frågade han.  
»Why are they in such a hurry?» he asked.
— »De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen,» svarade en riphöna.  
— »They are fleeing from the great petrifier who lives up in the mountains,» answered a ptarmigan.

Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön.  
Quite suddenly the boy saw that ahead of them rose a high, dark wall with a jagged crest.
Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus.  
At the sight of the wall, everyone seemed to recoil, but the sun at once turned its radiant face toward it and poured light over it.
Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra.  
Then it turned out that it was no wall standing in their way, only the loveliest mountains, rising one behind another.
Topparna blevo röda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar.  
The peaks turned red in the sunshine, the slopes stood pale blue with tints of gold.
»Framåt!  
»Onward!
Framåt!  
Onward!
Ingen fara, så länge som jag är med,» ropade solen och rullade uppåt bergens branta sidor.  
No danger, as long as I am along,» cried the sun, and rolled up the steep sides of the mountains.

Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen.  
But on the journey up the mountains, the brave young birch, the strong pine, and the stubborn spruce abandoned her.
Här övergåvo henne renen, lappen och videt.  
Here the reindeer, the Lapp, and the willow abandoned her.
Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne.  
At last, when she was up on the mountaintop, there was no one left but little Nils Holgersson still following her.

Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande.  
The sun rolled into a ravine where the walls were clad in ice, and Nils Holgersson wanted to follow her in there, but he did not dare go farther than the mouth of the ravine, for inside he saw something terrifying.
Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö.  
Deepest inside the ravine sat an old troll with a body of ice, hair of icicles, and a mantle of snow.
Framför trollet lågo några svarta ulvar, som reste sig och öppnade sina gap, när solen visade sig.  
In front of the troll lay several black wolves, which rose up and opened their jaws when the sun appeared.
Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur det andra kom väsande nordan, ur det tredje kom svart mörker.  
And out of one wolf's jaws came sharp cold, out of the second came hissing north wind, out of the third came black darkness.
»Det där är väl allt den stora förstenaren och hans följe,» tänkte pojken.  
»That must surely be the great petrifier and his retinue,» thought the boy.
Han förstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var så nyfiken att se hur mötet mellan trollet och solen skulle avlöpa, att han blev stående.  
He understood that the wisest thing now would be to flee, but he was so curious to see how the meeting between the troll and the sun would turn out that he stood his ground.

Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log och strålade.  
The troll did not move, but only stared at the sun with his dreadful ice-face, and the sun likewise stood still, doing nothing but smiling and shining.
Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga ulvarna vrålade mindre våldsamt.  
This went on for a while, and the boy thought he noticed that the troll began to sigh and writhe, the snow mantle fell, and the three terrible wolves howled less violently.
Men plötsligen ropade solen: »Nu är min tid ute,» och rullade baklänges ut ur klyftan.  
But suddenly the sun cried: »Now my time is up,» and rolled backward out of the ravine.
Då släppte trollet sina tre ulvar lösa, och med ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan och började jaga solen.  
Then the troll let his three wolves loose, and at once the north storm, the cold, and the darkness rushed out of the ravine and began to chase the sun.
»Kör bort henne!  
»Drive her away!
Driv undan henne!» ropade trollet.  
Chase her off!» cried the troll.
»Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka!  
»Hunt her so that she never comes back!
Lär henne, att Lappland är mitt!»  
Teach her that Lappland is mine!»

Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.  
But Nils Holgersson had grown so frightened, hearing that the sun was to be chased away from Lappland, that he had woken with a cry.

Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal.  
And when he had come to his senses, he had noticed that he lay at the bottom of a great mountain valley.
Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv befann sig?  
But where was Gorgo, and how was he to find out where he himself was?

Han reste sig upp och såg sig omkring.  
He got up and looked around.
Då föllo hans blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats.  
Then his eyes fell on a strange structure of pine branches lying on a rocky ledge.
»Det där är bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo...  
»That is certainly one of those eagle nests, like Gorgo's...

Han tänkte inte tanken till slut.  
He did not finish the thought.
I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade.  
Instead he pulled the cap off his head, swung it in the air, and cheered.
Han förstod vart Gorgo hade fört honom.  
He understood where Gorgo had brought him.
Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen.  
This was the valley where the eagles lived on the rocky shelf and the wild geese on the valley floor.
Han var framme!  
He had arrived!
Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick.  
He would meet Morten Goosey-Gander and Akka and all his traveling companions in a moment.

FRAMKOMSTEN.  
THE ARRIVAL.

Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner.  
The boy walked slowly forward, looking for his friends.
Det var alldeles stilla i hela dalen.  
It was perfectly still throughout the whole valley.
Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna.  
The sun had not yet risen above the rock walls, and Nils Holgersson could tell that it was so early in the morning that the wild geese were not yet awake.
Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg något så vackert.  
He had not gone far before he stopped and smiled, because he saw something so beautiful.
Det var en vildgås, som låg och sov i ett litet rede på marken, och bredvid henne stod gåskarlen.  
It was a wild goose lying asleep in a little nest on the ground, and beside her stood the gander.
Han sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara till hands vid varje fara.  
He too was asleep, but it was plain that he had placed himself so close in order to be at hand at the first sign of danger.

Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små videbuskarna, som täckte marken.  
The boy wandered on without disturbing them and peered in among the little willow bushes that covered the ground.
Det  
It

dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar.  
was not long before he caught sight of a new pair of geese.
De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss.  
They did not belong to his flock, but were strangers, yet he grew so glad that he began to sing softly to himself, simply because he had come upon wild geese.

Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen.  
He peered into a new thicket, and there at last he saw a pair he recognized.
Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme.  
It was certainly Neljä lying there on her eggs, and the gander standing beside her was Kolme.
Ja, visst var det så.  
Yes, surely it was so.
Det var omöjligt att ta miste.  
It was impossible to be mistaken.

Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare.  
The boy would certainly have liked to wake them, but he let them sleep and wandered on.

I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi.  
In the next thicket he saw Viisi and Kuusi, and not far from them he found Yksi and Kaksi.
De sovo alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem.  
All four were asleep, and the boy passed by them without waking them.

När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom.  
When he came near the next thicket, he thought he saw something white gleaming among the bushes, and his heart began to pound with joy in his chest.
Jo, det var, som han hade väntat.  
Yes, it was just as he had expected.
Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen.  
In there lay Dunfin so fair upon her eggs, and beside her stood the white gander.
Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska fjällen.  
The boy felt that one could tell, even in his sleep, how proud he was to stand guard over his wife up there in the Lapp mountains.

Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.  
But the white gander, too, the boy did not want to wake from his sleep, so he went on.

Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss.  
He had to search quite a while before he came upon any more wild geese.
Men så märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva.  
But then, on a little hillock, he noticed something that resembled a gray tussock.
Och när han kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om hon hölle vakt över hela dalen.  
And when he came to the foot of the hillock, he saw that the gray tussock was Akka from Kebnekaise, standing there wide awake and looking about, as though she were keeping watch over the whole valley.
> «Kebnekajse» — Kebnekaise: Kebnekaise is Sweden's highest mountain, in Swedish Lapland — the lead goose Akka takes her name from it, marking her as the eldest and wisest of the wild geese, tied to the highest peak in the land.

»Goddag, mor Akka!» sade pojken.  
»Good day, Mother Akka!» said the boy.
»Det var bra, att ni är vaken.  
»It's good that you're awake.
Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam.»  
Please be kind enough not to wake the others just yet, for I would like to speak with you alone.»

Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken.  
The old lead goose rushed down the hillock toward the boy.
> «förargåsen» — the lead goose: «förargåsen» ('the goose in front') names the lead goose of the flock — the position Akka holds by seniority and wisdom, guiding the wild geese on their migration.
Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt.  
First she seized hold of him and shook him, then she stroked her bill up and down along his whole body, and then she shook him again.
Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra.  
But she said nothing, since he had asked her not to wake the others.

Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började han berätta för henne hur han hade blivit förd till Skansen och kvarhållen där i fångenskap.  
Thumbietot kissed old Mother Akka on both cheeks, and then began to tell her how he had been carried off to Skansen and kept there in captivity.

»Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt fången i rävboet på Skansen,» sade pojken.  
»Now I must tell you that Smirre Fox, with the bitten-off ear, was sitting captive in the fox den at Skansen,» said the boy.
»Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom.  
»And although he had been very hard on us, I couldn't help feeling it was a pity for him.
Det fanns många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jämt och såg bedrövad ut och längtade efter friheten.  
There were many other foxes in the great fox enclosure, and they seemed to thrive well enough, but Smirre always sat looking miserable and longing for his freedom.
Jag hade fått många goda vänner där, och en dag fick jag höra av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen för att köpa rävar.  
I had made many good friends there, and one day I heard from the Lapp dog that a man had come to Skansen to buy foxes.
Han var från en ö långt ute i havet.  
He was from an island far out at sea.
De hade utrotat alla rävar borta på hans ö, men nu höll råttorna på att ta överhand hos dem, och de önskade rävarna tillbaka.  
They had exterminated all the foxes out on his island, but now the rats were beginning to get the upper hand there, and they wished the foxes back.
Så snart jag hade fått veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: ’I morgon, Smirre, kommer människorna hit för att hämta ett par rävar.  
As soon as I learned this, I went to Smirre's cage and said to him: 'Tomorrow, Smirre, the people will come here to fetch a pair of foxes.
Smyg dig då inte undan, utan håll dig framme och laga, att du blir infångad, så får du din frihet tillbaka!’  
Don't sneak away then, but stay out in the open and see to it that you get caught, so you'll get your freedom back!'
Och han lydde mitt råd, och nu springer han fri omkring på ön.  
And he took my advice, and now he runs free about the island.
Vad säger ni om detta, mor Akka?  
What do you say to that, Mother Akka?
Var det handlat efter ert sinne?»  
Was that done to your liking?»

»Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv,» sade förargåsen.  
»That was done in such a way that I myself would have wished to do it,» said the lead goose.

»Det var då väl, att ni var nöjd med detta,» sade pojken.  
»Well, it's good that you were pleased with that,» said the boy.
»Nu är det en sak till, som jag måste fråga er om.  
»Now there's one more thing I must ask you about.
Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och sattes in i örnburen.  
One day I saw that Gorgo, the eagle, the one who had fought with Morten Goosey-Gander, was brought captive to Skansen and put into the eagle cage.
Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade på att fila sönder ståltrådstaket över honom och släppa ut honom.  
He looked pitiful and miserable, and I considered filing through the wire netting over him and setting him free.
Men så tänkte jag också på att han var en farlig rövare och fågelätare.  
But then I also thought about how he was a dangerous robber and bird-eater.
Jag visste inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst att låta honom sitta, där han satt.  
I did not know whether I would be doing right if I set loose such a wrongdoer, and I thought it might perhaps be best to let him sit where he was.
Vad säger ni, mor Akka?  
What do you say, Mother Akka?
Var detta rätt tänkt?»  
Was that rightly thought?»

»Inte var detta rätt tänkt,» sade Akka.  
»That was not rightly thought,» said Akka.
> Fronted negation, verb-subject inversion: Akka opens her rebuke with «Inte» ('not') instead of the neutral «Detta var inte rätt tänkt», forcing «var» ahead of «detta». Fronting the negation this way makes the correction land harder — a stylistic use of Swedish's strict V2 word order.
»Man må säga vad man vill om örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla dem i fångenskap.  
»One may say what one likes about eagles, but they are prouder and more freedom-loving than other animals, and it will not do to keep them in captivity.
Vet du vad jag nu föreslår dig?  
Do you know what I now propose to you?
Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner till det stora fågelfängelset och befriar Gorgo.»  
Why, this: that the two of us, as soon as you have rested, make a journey down there to the great bird prison and free Gorgo.»

»Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka,» sade pojken.  
»That's just the word I expected from you, Mother Akka,» said the boy.
»Det finns de, som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste leva.  
»There are those who say that you no longer feel any love for the one you raised with so much effort, because he lives as eagles must live.
Men nu hör jag, att detta inte är sant.  
But now I hear that this is not true.
Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge.»  
I will now go see whether Morten Goosey-Gander is not awake, and if in the meantime you'd like to say a word of thanks to the one who carried me back here to you, I believe you'll find him up there on the rocky shelf, where you once found a helpless eaglet.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.