# The Wonderful Adventures of Nils, Åsa the Goose Girl and Little Mats

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch44. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch44.json.


Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet.  
That year, as Nils Holgersson traveled about with the wild geese, a good deal was said about a pair of children, a boy and a girl, who were wandering through the country.
De voro från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed.  
They were from Småland, from Sunnerbo district, and they had once lived with their parents and four siblings in a small cottage out on a great heath of heather.
> Archaic plural: «voro»: «Voro» is the archaic plural preterite of «vara» ('to be'), used through 1906 when the subject was plural — modern Swedish leveled this to «var» for all persons. Lagerlöf's original text keeps the old singular/plural verb distinction throughout.
När de båda barnen ännu voro små, hade sent en kväll en fattig vandrerska klappat på dörren och begärt husrum.  
When the two children were still small, a poor wanderer woman had one night late knocked at the door and asked for shelter.
Fastän stugan knappt kunde rymma de människor, som voro hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor hade rett henne en bädd på golvet.  
Although the cottage could scarcely hold the people who already lived there, she had been let in, and mother had made her a bed on the floor.
Under natten hade hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring.  
During the night she had lain coughing so hard that the children had thought the whole house shook with it, and by morning she had grown so ill that she had not been able to continue her journey.
> Pluperfect: «hade + supine»: «Hade orkat» ('had managed/had the strength to') is a pluperfect: «hade» plus the supine form of «orka». This whole chapter is narrated almost entirely in the pluperfect, since Åsa and Mats's backstory is told as one long flashback within Nils's present-day journey.

Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt.  
Father and mother had been as good to her as it had been possible for them to be.
De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffat henne droppar.  
They had given up their own bed to her and lain down on the floor themselves, and father had gone to the doctor and gotten her drops.
De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och tacksam.  
The first days the sick woman had been like one gone wild, only demanding and requiring and never saying a word of thanks, but afterward she had softened and become humble and grateful.
Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där.  
In the end she had only begged and pleaded that they would carry her out of the cottage onto the heather, so that she might die there.
När värdfolket inte hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje.  
When the household would not do her this favor, she had told them that in recent years she had roamed about with a band of tinkers.
> «tattare» — itinerant "tinker" folk: «Tattare» (here «tattarfölje», a tinker band) named itinerant traveling people in older Swedish, distinct from the Roma («zigenare»); the word is now considered a slur. The novel uses it as period vocabulary describing a real, marginalized traveling community of the era.
Hon var inte själv av tattarsläkt, utan var dotter till en hemmansägare, men hon hade smugit sig ifrån hemmet och följt med vandringsfolket.  
She was not herself of tinker stock, but was the daughter of a landowning farmer, but she had slipped away from home and joined the wandering folk.
Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen över henne.  
Now she believed that a tinker woman, who had grown angry with her, had sent the sickness upon her.
Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likaså illa, som det hade gått henne själv, skulle det gå alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne.  
But that was not all, for the tinker woman had threatened her and said that just as badly as it had gone for her, so it would go for all those who took her in under their roof and were kind to her.
Detta trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se åt henne.  
This she believed, and so she now begged that they would throw her out of the cottage and never look her way again.
Hon ville inte bringa olycka över så gott folk, som de voro.  
She did not want to bring misfortune upon such good people as they were.
Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem.  
But the parents had not done as she had asked them.
Det var nog möjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa.  
It was quite possible that they had been frightened, but they were not the kind who could throw out a poor, dying woman.

Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat.  
Shortly after she had died, and then the misfortunes had begun.
Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i den stugan.  
Before, they had never known anything but joy in that cottage.
De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå.  
They had been poor, of course, but not so very badly off even so.
Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet.  
Father was a reed-maker for looms, and mother and the children had helped him with the work.
Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och skuro ut dem.  
Father made ready the frame itself for the reeds, mother and the eldest sister carried out the binding, and the younger children planed the teeth smooth and cut them out.
De arbetade från morgon till kväll, men de hade ständigt muntert och glatt, i synnerhet när far berättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt borta i främmande land och sålt vävskedar.  
They worked from morning to evening, but they were always cheerful and merry, especially when father told of the days when he had wandered far away in foreign lands selling loom-reeds.
Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo på att skratta sig fördärvade åt honom.  
Father had had such a merry humor that mother and all the children sometimes nearly laughed themselves sick over him.

Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod för barnen som en svår dröm.  
The time after the poor wanderer's death stood in the children's minds like a heavy dream.
De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma.  
They did not know whether it had been short or long, but they remembered that they had constantly had funerals at home.
Det var deras syskon, som hade dött och blivit förda till graven det ena efter det andra.  
It was their siblings who had died and been carried to the grave, one after another.
De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många flera än så.  
They had, after all, had no more than four siblings, so that there could not have been more than four funerals held, but the children felt that there had been many more than that.
Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan.  
It had at last grown so silent and heavy inside the cottage.
Det var, som om där hade firats gravöl var dag.  
It was as if a wake were being held there every single day.

Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik.  
Mother had somehow kept up her spirits, but father had become quite unlike himself.
Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade.  
He could no longer either joke or work, but sat from morning to evening with his head bowed in his hands, only brooding.
> «sitta och» + verb: sustained activity: «Satt ... och ... funderade» ('sat and brooded') uses «sitta och» + another verb to describe a long, static activity — very common in Swedish for describing someone absorbed in a state, rather than a single completed action.

En gång — det var efter den tredje begravningen — hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra.  
Once — it was after the third funeral — father had burst out in wild talk that had frightened the children to hear.
Han kunde inte förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem.  
He could not understand, he had said, why such misfortune should come upon them.
De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka.  
They had, after all, done a good deed when they had helped the sick woman.
Var det då så, att det onda var mäktigare än det goda här i världen?  
Was it then so, that evil was mightier than good here in the world?
Mor hade försökt att tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven, som hon själv var.  
Mother had tried to talk sense into father, but she had not been able to make him calm and resigned, as she herself was.

Ett par dagar därefter hade det varit slut med far.  
A couple of days later it was all over for father.
Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg.  
But he had not died, he had gone his own way.
Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av.  
You see, the eldest sister had fallen ill, and her father had always loved the most.
Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet.  
And when he saw that she too would die, he had fled from all the misery.
Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var borta.  
Mother had said nothing more than that it was best for father that he was gone.
Hon hade varit rädd för att han skulle bli tokig.  
She had been afraid that he would go out of his mind.
Han grubblade sig från vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont.  
He was tormenting himself half to madness over the thought that God could allow a wicked person to cause so much harm.

Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattiga.  
After father had gone away, they had grown very poor.
I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något.  
At first he had sent them money, but afterward things must have gone badly for him, for he had stopped sending anything.
Och samma dag, som äldsta syster hade blivit begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som hon ännu hade kvar.  
And on the very day the eldest sister was buried, mother had shut up the cottage and left home with the two children she still had left.
Hon hade vandrat till Skåne för att arbeta på betfälten, och hon hade fått plats på Jordberga sockerbruk.  
She had wandered to Skåne to work in the beet fields, and she had gotten a place at Jordberga sugar refinery.
Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt sätt.  
Mother had been a good worker and had had a cheerful, courageous manner.
Alla hade tyckt mycket om henne.  
Everyone had liked her very much.
Många hade förvånat sig över att hon kunde vara så lugn efter allt, vad hon hade gått igenom.  
Many had marveled that she could be so calm after all she had gone through.
Men mor var en mycket stark och tålig människa.  
But mother was a very strong and long-suffering woman.
När någon talade med henne om de två präktiga barnen, som hon förde med sig, sade hon bara: »De ska snart dö, de också.»  
When someone spoke to her of the two fine children she had with her, she would only say: "They'll soon die too, those two."
> Future «ska» inside reported speech: «Ska snart dö» ('will soon die too') uses «ska» (shortened «skall»), the standard Swedish future auxiliary, here inside a quoted line of dialogue reported by the narrator.
Hon sade detta, utan att rösten skälvde och utan att få en tår i ögonen.  
She said this without her voice trembling and without a tear coming to her eyes.
Hon hade vant sig att inte vänta något annat.  
She had grown used to expecting nothing else.

Men det hade inte gått så, som mor hade trott.  
But it had not gone as mother had thought.
Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv.  
The sickness had instead come upon herself.
Det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen.  
It went quickly with mother, even faster than with the little ones.
Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.  
She had come to Skåne at the start of summer, and before autumn she had left the children alone.

Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon hade låtit den sjuka bo hos dem.  
While mother lay sick, she said to the children many times that they should remember that she had never regretted having let the sick woman stay with them.
För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt.  
For it was not hard to die, mother had said, when one had done right.
Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa.  
All people must die, that one could not escape.
Men själv kunde man avgöra om man ville dö med ett gott samvete eller med ett dåligt.  
But one could decide for oneself whether one wished to die with a good conscience or a bad one.

Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn.  
Before mother passed away, she had tried to arrange a little for her children.
Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren.  
She had asked that they be allowed to keep the room where all three of them had lived during the summer.
Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte falla någon till last.  
If the children only had a home, they would not become a burden to anyone.
De skulle försörja sig själva, det visste hon.  
They would support themselves, that she knew.

Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vilja åtaga sig den sysslan.  
The children had been allowed to keep the room on the condition that they had promised to herd the geese, for it is always hard to find children willing to take on that task.
Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva.  
It really did turn out as mother had said, that they supported themselves.
Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna.  
The girl could boil sweets, and the boy could carve wooden toys, which they sold at the farms.
De hade fallenhet för handel, och de började snart att hos bönderna köpa upp ägg och smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna.  
They had a gift for trade, and they soon began buying up eggs and butter from the farmers, which they sold to the sugar-refinery workers.
Det var sådan reda och ordning med dem, att man kunde anförtro dem vad som helst.  
There was such order and reliability about them that one could entrust them with anything.
Flickan var äldst, och när hon var tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa.  
The girl was the elder, and when she was thirteen, she was already as dependable as a grown person.
> «pålitlig» — reliable, to be relied upon: «Pålitlig» ('reliable, trustworthy') is built from «lita på» ('to rely on') plus the adjectival suffix «-lig»; the same root recurs later («lita på») when the farmers trust little Mats with their money.
Hon var tyst och allvarsam, men pojken var språksam och munter, och systern brukade säga om honom, att han kacklade i kapp med gässen ute på åkrarna.  
She was quiet and earnest, but the boy was talkative and merry, and his sister used to say of him that he cackled in competition with the geese out in the fields.

När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset.  
When the children had been at Jordberga a couple of years, a lecture was held one evening in the schoolhouse.
Den var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna.  
It was really meant for adults, but the two Småland children sat among the listeners.
De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller.  
They did not count themselves as children, and scarcely anyone else did either.
Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i Sverige.  
The lecturer had spoken about the serious disease tuberculosis, which kills so many people in Sweden every year.
> Tuberculosis — «lungsoten» / «tuberkulos»: The lecturer names the disease directly as «tuberkulosen»; elsewhere in the chapter it is called only «sjukdomen» ('the sickness') or «den svåra sjukdomen», reflecting how tuberculosis (folk-named «lungsot», consumption) was widely feared but rarely named aloud in early-1900s rural Sweden.
Han hade talat mycket redigt och klart, och barnen hade förstått vartenda ord.  
He had spoken very clearly and plainly, and the children had understood every single word.

Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset.  
After the lecture they had stationed themselves to wait outside the schoolhouse.
När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.  
When the lecturer came out, they took each other's hand, walked up to him quite solemnly, and asked if they might speak with him.

Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt.  
The stranger had no doubt wondered at the two who stood there with round, rosy child-faces and spoke with a gravity that would have suited them if they had been three times as old, but he listened to them very kindly.

Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit.  
The children told what had happened at home, and they now asked the lecturer whether he believed their mother and siblings had died of the disease he had described.
Det var nog troligt, svarade han.  
It was quite likely, he answered.
Det kunde knappast ha varit någon annan sjukdom.  
It could hardly have been any other disease.

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde?  
But if mother and father had known this, which the children had gotten to hear that evening, so that they could have been on their guard; if they had burned up the wanderer's clothes, if they had scrubbed the cottage thoroughly clean and not used the bedding — might they perhaps have lived, all those the children now grieved for?
Och föreläsaren hade sagt, att detta kunde ingen svara på alldeles bestämt, men nog skulle han tro, att ingen av deras närmaste hade behövt bli sjuk, om de hade förstått att skydda sig mot smittan.  
And the lecturer had said that no one could answer that with complete certainty, but he would well believe that none of their nearest need have fallen ill, if they had known how to guard against the infection.

Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste.  
Now the children delayed a while with the next question, but they did not move from the spot, for what they were now to be answered was the most important thing of all.
Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, därför att de hade hjälpt den, som hon var ond på?  
Was it not true, then, that the tinker woman had sent the sickness upon them because they had helped the one she was angry with?
Hade det inte varit något särskilt, som hade drabbat endast dem?  
Had it not been something particular that had struck only them?
— Nej, det kunde föreläsaren tryggt försäkra dem, att det inte var.  
— No, the lecturer could assure them confidently that it was not.
Ingen människa hade makt att sända sjukdom över en annan på det sättet.  
No human being had the power to send sickness upon another in that way.
Och de visste ju, att den sjukdomen fanns över hela landet.  
And they knew, after all, that the disease existed all over the country.
Den hade gjort sin påhälsning i nästan alla hem, fastän den inte överallt hade ryckt bort så många som hos dem.  
It had paid its visit in nearly every home, even though it had not everywhere carried off so many as it had with them.

Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt.  
With that the children thanked him and went home to their own place.
De talade mycket länge med varandra den kvällen.  
They talked for a very long time with each other that evening.

Nästa dag gingo de och sade upp sig.  
The next day they went and gave notice.
De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll.  
They could not tend the geese that year — they had to set off in another direction.
— Vart skulle de då gå?  
— Where would they go, then?
— Jo, de skulle söka reda på far.  
— Why, they would go and seek out father.
De fingo lov att säga honom, att mor och syskonen hade dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något särskilt, som hade blivit sänt över dem av en ond människa.  
They were now free to tell him that mother and the siblings had died of an ordinary sickness, and that it had not been anything special sent upon them by an evil person.
De voro så glada, att de hade fått veta detta.  
They were so glad to have learned this.
Och nu var det deras plikt att tala om det för far, för han gick nog och grubblade över den gåtan än i dag.  
And now it was their duty to tell father of it, for he surely still went about brooding over that riddle to this day.

Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de stugan i ljusan låga.  
The children betook themselves first to their little home on the heath in Sunnerbo, and to their great astonishment they found the cottage ablaze.
> «härad» — an old administrative district: A «härad» was a traditional Swedish rural judicial/administrative district, older than the modern municipality («kommun»); Sunnerbo härad lies in the «landskap» (province) of Småland, where this family's story begins.
Sedan hade de vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i Lappland.  
Then they had wandered to the parsonage, and there they had learned that a man, who had been a railway worker, had seen their father at Malmberget far up in Lapland.
Han hade arbetat i gruvan, och han höll kanske på med detta ännu, men det kunde man inte vara säker om.  
He had worked in the mine, and he might still be at it, but one could not be sure of that.
När prästen hörde, att barnen ville söka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur långt det var till Malmberget och avrådde dem från färden.  
When the priest heard that the children wanted to seek out their father, he brought out a map, showed them how far it was to Malmberget, and tried to talk them out of the journey.
Men barnen sade, att de voro tvungna att gå och söka upp far.  
But the children said that they were bound to go and seek out father.
Han hade gått hemifrån, därför att han hade trott något, som inte var sant.  
He had left home because he had believed something that was not true.
De måste gå och säga honom, att han hade tagit miste.  
They had to go and tell him that he had been mistaken.

De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöto sig för att gå till fots hela vägen.  
They had earned a little money from their trading, but they did not want to spend it on railway tickets, and instead resolved to walk the whole way on foot.
Och detta hade de inte ångrat.  
And this they had never regretted.
De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring.  
They had come to make so remarkably beautiful a journey.

Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat.  
Before they had even gotten out of Småland, they had one day gone into a farmhouse to buy themselves a little food.
Husmodern hade varit glad och språksam.  
The housewife had been cheerful and talkative.
Hon hade frågat barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de hade berättat henne hela sin historia.  
She had asked the children who they were and where they came from, and they had told her their whole story.
»Ånej då!  
"Oh no!
Ånej då!»  
Oh no!"
hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade talat.  
the wife had said several times, while they talked.
Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den.  
Afterward the children had been treated to a great deal of good food, and were not allowed to leave any payment for it at all.
När de hade rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem vad han hette och var han bodde.  
When they had risen to give thanks and go, the wife had asked whether they would not like to stay with her brother in the next parish, and she told them what he was called and where he lived.
Jo, det voro ju barnen glada att få göra förstås.  
Why, the children were of course glad to do that.
»Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som har hänt er,» sade bondhustrun.  
"Give him my greetings and tell him what has happened to you," said the farmer's wife.

Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern.  
The children did so, and they were well looked after at the brother's place too.
Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande.  
He let them ride with him to a place in the next parish, and there too they were well received.
Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: »Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt er!»  
Every time afterward that they wandered away from a farm, it was always the same: "If you should happen that way, go in there and there, and tell what has happened to you!"

I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en bröstsjuk.  
In the farms to which the children were directed, there was always someone with consumption.
Och utan att de visste något därom, gingo de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bäst skulle strida mot den.  
And without knowing it themselves, the two children went through the country teaching people what a dangerous disease it was that had crept into their homes, and how best to fight it.

För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man såg en gosse och en flicka vandra från gård till gård.  
Long, long ago in the world, when the great plague called the Black Death ravaged the land, it was told that a boy and a girl were seen wandering from farm to farm.
> «digerdöden» — the Black Death: «Digerdöden» ('the Great Death') is the traditional Swedish name for the 14th-century Black Death plague; the chapter draws a deliberate parallel between that old folk legend and the modern children's real anti-tuberculosis mission.
Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle många dö, men inte alla, för räfsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig.  
The boy carried a rake in his hand, and if he came and raked outside a house, it meant that many within would die, but not all, for a rake has widely spaced teeth and does not gather up everything.
Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade framför en dörr, betydde det, att alla, som bodde innanför den dörren, måste dö, ty kvasten är ett redskap, som gör rent hus efter sig.  
The girl carried a broom in her hand, and if she came and swept before a door, it meant that all who lived within that door must die, for a broom is a tool that sweeps a house entirely clean.

Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull.  
It was indeed remarkable that in our own day a pair of children should come to wander through the land on account of a grave and dangerous disease.
Men de barnen skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i stället: »Vi ska inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven.  
But those children did not frighten people with rake and broom — instead they said: "We are not going to be satisfied with just raking the yard and sweeping the floors.
Vi ska också ta till tvagan och borsten och såpan och tvålen.  
We are also going to take to the washcloth and the brush and the soft soap and the soap bar.
Vi ska hålla rent utanför vår dörr, rent innanför den, och rena ska vi vara själva.  
We are going to keep it clean outside our door, clean inside it, and we ourselves are going to be clean.
På så sätt ska vi till sist bli herrar över sjukdomen.»  
That way we shall at last become masters over the disease."

LILLE MATS BEGRAVNING.  
LITTLE MATS'S FUNERAL.
> «begravning» — funeral, burial: «Begravning» ('funeral') is the key word of this chapter's second half; the section title, set in capitals as in the original, announces the shift to Little Mats's story.

Lille Mats var död.  
Little Mats was dead.
Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall.  
It seemed unbelievable to all who had seen him healthy and cheerful only a few hours before, but so it was nonetheless.
Lille Mats var död och skulle begravas.  
Little Mats was dead and was to be buried.

Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit inne i rummet och sett honom dö.  
Little Mats had died early one morning, and no one but his sister Åsa had been in the room to see him die.
> Pluperfect with an irregular supine: «Hade dött» ('had died') pairs «hade» with «dött», the supine of the strong verb «dö». Note the contrast later with «var död» ('was dead'), a simple state with «vara».
»Gå inte efter någon annan!»  
"Don't go for anyone else!"
hade lille Mats sagt, när det led mot slutet, och systern hade lytt honom.  
little Mats had said, as the end drew near, and his sister had obeyed him.
»Jag är glad, att jag inte dör av ’sjukdomen’, Åsa,» sade lille Mats.  
"I'm glad I'm not dying of 'the sickness,' Åsa," said little Mats.
»Är du inte det också?»  
"Aren't you glad too?"
Och när Åsa ingenting svarade, fortfor han: »Jag tycker inte, att det gör något att dö, bara jag slipper att dö på samma sätt som mor och syskonen.  
And when Åsa answered nothing, he went on: "I don't think it matters at all to die, so long as I don't have to die the same way as mother and the others.
Om jag hade gjort det, hade du säkert aldrig lyckats få far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har tagit bort dem, men nu går det nog, ska du få se.»  
If I had done that, you would surely never have managed to make father believe it was only an ordinary sickness that took them, but now it will work out, you'll see."

Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad hennes bror, lille Mats, hade haft att gå igenom, medan han hade levat här i världen.  
When it was all over, Åsa sat for a long while thinking of what her brother, little Mats, had had to go through while he had lived here in the world.
Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen.  
She felt that he had borne every misfortune with the same courage as a grown man.
Hon tänkte på hans sista ord.  
She thought of his last words.
Likaså tapper hade han alltid varit.  
He had always been just as brave.
Och det blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med samma heder som en stor människa.  
And it became clear to her that, since little Mats now had to go down into the earth, he ought to be buried with the same honor as a grown person.

Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna.  
She well understood that this would be hard to carry out, but she wanted it so very much.
Hon måste göra det yttersta för lille Mats skull.  
She had to do her utmost for little Mats's sake.

Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget.  
Åsa the goose girl was at that time far up in Lapland, at the great mining field called Malmberget.
Det var ett besynnerligt ställe, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var.  
It was a strange place, but it was perhaps good for her that it was as it was.

Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit.  
Little Mats and she had walked through great, endless forest tracts before they had gotten there.
På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram till Gellivare stora kyrkoby.  
For several days they had seen neither fields nor farms, only a few poor coaching-stations, until they had suddenly come out at Gällivare's great church village.
> Gällivare, a Lapland mining town: «Gellivare» (modern spelling «Gällivare») is a real town in Swedish Lapland, near the Malmberget («ore mountain») iron mine that dominates this chapter's second half — part of the book's project of touring Sweden's actual geography.
Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande.  
It lay with its church and railway station and courthouse and bank and pharmacy and hotel at the foot of a tall mountain, which was still streaked with snow at midsummer, when the children had come wandering by.
Nästan alla husen i Gellivare voro nya och väl och ordentligt uppförda.  
Almost all the houses in Gällivare were new and well and solidly built.
Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget och märkt, att björkarna ännu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tänkt på att det låg långt uppe i Lappland.  
If they had not seen the patches of snow up on the mountain and noticed that the birches had not yet leafed out, the children would not have thought that it lay far up in Lapland.
Men det var inte i Gellivare, som de hade haft att söka far, utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och där hade det inte sett så välordnat ut.  
But it was not in Gällivare that they had to seek father, but in Malmberget, which lay a stretch further north, and there things had not looked so orderly.

Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gellivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig.  
You see, it had been the case that although people had long known that there was a great iron-ore field near Gällivare, mining had only really gotten under way a few years before, when the railway had been finished.
> «malm» — ore: «Malm» means 'ore'; «järnmalmsfält» is an 'iron-ore field', and «Malmberget» itself literally means 'The Ore Mountain' — the place-name names the very reason the town exists.
Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, utan sådana hade de fått laga i ordning åt sig själva, så gott de hade kunnat.  
Then several thousand people had streamed up there all at once, and there had been work enough for them, but not lodgings — those they had had to fix up for themselves as best they could.
Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som tegelstenar.  
Some had built themselves huts of unbarked logs, others had put up shacks from crates and empty dynamite boxes, which they had stacked on one another like bricks.
> Dynamite-box shacks: Early Malmberget housing built from «tomma dynamitlådor» (empty dynamite crates) stacked like bricks is a concrete, historically real detail about how fast the 1888–1910s Lapland mining boom outpaced housing.
Nu hade man nog hunnit att bygga många ordentliga hus, men hela stället såg märkvärdigt ut i alla fall.  
By now people had managed to build many proper houses, but the whole place still looked remarkable nonetheless.
Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibland dem råkade man på den oröjda skogsmarken med stubbar och stenar.  
There were whole blocks of bright, handsome houses, but right among them one came upon uncleared forest ground with stumps and stones.
Det fanns stora, vackra villor för disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, besynnerliga kåkar, som stodo kvar sedan den första tiden.  
There were great, handsome villas for the manager and the engineers, and there were low, odd shacks that still stood from the earliest days.
Det fanns järnväg och elektriskt ljus och stora maskinhus, man kunde åka på spårväg djupt inåt bergen genom en tunnel, som var upplyst av små glödlampor.  
There was a railway and electric light and great engine-houses, and one could ride a tramway deep into the mountains through a tunnel lit by small glow-lamps.
Det var den väldigaste rörelse överallt, och det ena malmtåget efter det andra avsändes från stationen.  
There was the most tremendous bustle everywhere, and one ore train after another was dispatched from the station.
Men runt omkring låg den stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga hus timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drevo omkring med sina renar.  
But all around lay the great wilderness, where no field was plowed and no house was timbered, where there was nothing but Lapps roaming about with their reindeer.

Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med stället.  
Now Åsa sat thinking that it was the same with life here as with the place itself.
Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och annat, som var vilt och egendomligt.  
It went along orderly and peacefully enough for the most part, but she had also seen a thing or two that was wild and strange.
Hon kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.  
She sensed that it might perhaps be easier here than in other places to carry through something that was not quite ordinary.

Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn.  
She thought about how it had gone when they had come to Malmberget and asked after a worker named Jon Assarsson, who had eyebrows grown together.
> «sammanvuxen» — grown together: «Sammanvuxna ögonbryn» ('eyebrows grown together', a unibrow) becomes the one fixed identifying mark by which the children's father, Jon Assarsson, is recognized among thousands of anonymous mine workers.
De sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda i fars utseende.  
The joined eyebrows were the most notable thing about father's appearance.
De gjorde, att folk hade lätt att komma ihåg honom.  
They made it easy for people to remember him.
Barnen fingo också genast veta, att far hade arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring.  
The children learned at once, too, that father had worked several years at Malmberget, but that he was now away wandering.
Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom.  
It was usual for him to go off now and then, whenever the restlessness came over him.
Vart han hade gått, det visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma tillbaka om några veckor.  
Where he had gone, no one knew, but everyone was certain that he would come back within a few weeks.
Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, så kunde de ju hålla till i kåken, som han hade bott i, medan de väntade på honom.  
And since they were Jon Assarsson's children, they were welcome to stay in the shack he had lived in while they waited for him.
En kvinna hade letat fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen.  
A woman had found the door key under the threshold and let the children in.
Ingen hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra på att far så där drog ut i vildmarken ibland.  
No one had wondered that they had come there, and no one seemed to wonder that father went off into the wilderness like that now and then.
Det  
It

var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.  
was not so very unusual up here for everyone to go by their own mind.

Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen.  
Åsa had no trouble deciding for herself how she wanted things done about the funeral.
Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen.  
She had seen how one of the mine foremen had been buried the previous Sunday.
Han hade dragits till kyrkan i Gellivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan.  
He had been drawn to the church at Gällivare by the manager's own horses, and a long procession of mine workers had followed the coffin.
Vid graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade sjungit.  
At the grave a band had played, and a choir had sung.
Och efter jordfästningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna på kaffe i skolhuset.  
And after the burial service, everyone who had been at the church had been treated to coffee at the schoolhouse.
Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin bror, lille Mats.  
It was something along those lines that Åsa the goose girl wished for her brother, little Mats.

Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville.  
She had already pictured it all so eagerly that she almost saw the whole funeral procession before her eyes, but then she grew discouraged again and told herself that it probably could not be as she wished.
Inte därför, att det skulle bli för dyrt.  
Not because it would be too costly.
De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade.  
They had saved up so much money, little Mats and she, that she could give him as splendid a funeral as she could ever wish.
Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig vill rätta sig efter ett barn.  
The hard part lay in the fact that she knew great folk never care to accommodate a child.
Hon var inte mer än ett år äldre än lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför henne.  
She was no more than a year older than little Mats, who looked so small and frail as he lay dead before her.
Hon var ju bara ett barn, hon också.  
She herself was only a child too.
Kanske att de vuxna skulle sätta sig emot hennes önskningar, därför att hon inte var annat än ett barn.  
Perhaps the grown-ups would oppose her wishes simply because she was nothing but a child.

Den första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan.  
The first person Åsa spoke with about the funeral was the nurse.
Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget.  
Sister Hilma had come to the cabin a while after little Mats had died, and she had known, even before she opened the door, that it must be over for him by then.
Lille Mats hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten.  
Little Mats had, the previous afternoon, been walking about out in the mining district.
Han hade stått för nära en stor dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade träffat honom.  
He had stood too close to a large open pit when the mine blasts had gone off, and a couple of flying stones had struck him.
Han hade varit ensam, och han hade länge legat avsvimmad på marken, utan att någon hade vetat om olyckan.  
He had been alone, and he had lain unconscious on the ground a long while, without anyone knowing of the accident.
Till sist hade några karlar, som arbetade i dagöppningen, fått bud om den på ett besynnerligt sätt.  
At last a few men working at the open pit had gotten word of it in a strange way.
De påstodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjälpa lille Mats, som låg där ovanför gruvan och höll på att förblöda.  
They claimed that a little gnome, no bigger than a hand's breadth, had come to the rim of the mine and called to them to hurry and help little Mats, who lay up there above the mine bleeding to death.
> «pyssling» — a small folkloric being: A «pyssling» is a small, gnome- or brownie-like being from Swedish folklore (compare «tomte»/«vätte»); its sudden, unexplained appearance here — raising the alarm for Mats — is one of the novel's many hints of an enchanted layer beneath the realist surface.
Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och förbunden, men det hade varit för sent.  
After this little Mats had been carried home and bandaged, but it had been too late.
Han hade lidit så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva.  
He had lost so much blood that he could not live.

När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster.  
When the nurse stepped into the cabin, she thought not so much of little Mats as of his sister.
»Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?»  
"What am I to do with the poor child?"
sade hon för sig själv.  
she said to herself.
»Hon är väl alldeles otröstlig.»  
"She must be quite inconsolable."

Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpte henne med det, som skulle göras.  
But she noticed that Åsa neither wept nor complained, but quite calmly helped her with what needed to be done.
Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, när Åsa började tala med henne om begravningen.  
The sister was greatly astonished, but she got her explanation when Åsa began to speak to her about the funeral.

»När man har haft att göra med en sådan som lille Mats,» sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, »så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det.  
"When one has had to do with someone like little Mats," said Åsa, for she liked to put her words a little solemnly and old-fashioned, "then one must first and foremost think of honoring him while one still can.
Det blir väl tid att sörja sedan.»  
There will be time enough to grieve afterward."

Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning.  
And so she asked the sister to help her secure little Mats a proper and honorable funeral.
Ingen kunde förtjäna det bättre än han.  
No one could deserve it better than he.

Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finna en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka.  
The nurse thought that if the poor lonely child could find comfort in thinking about the funeral, that was a real blessing.
Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa.  
She promised she would help her, and this was a great thing for Åsa.
Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig.  
Now she felt her goal was almost achieved, for Sister Hilma was very powerful.
Vid det stora gruvfältet, där sprängskotten gå alla dagar, visste ju varje arbetare, att han när som helst kunde träffas av en kringflygande sten eller få en lossnande berghäll över sig, och därför ville var och en gärna stå väl med sjuksköterskan.  
At the great mining field, where blasting went on every day, every worker knew that he might at any moment be struck by a flying stone or have a loosened rock face come down on him, and so everyone was glad to stay on good terms with the nurse.

När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som nekade.  
So when the sister and Åsa went around asking the mine workers to follow little Mats to the grave the next Sunday, there were not many who refused.
»Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss,» sade de.  
"We'll do that, since sister asks us to," they said.

Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören.  
The sister also managed happily to arrange the brass quartet that was to play at the grave, and the little choir.
Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle dricka kaffe ute i det fria.  
She did not try to get the schoolhouse made available, but since it was still warm, settled summer weather, it was decided that the funeral guests would drink coffee out in the open.
De fingo låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar och fat från handelsbodarna.  
They got to borrow benches and tables from the temperance hall, and cups and plates from the shops.
Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte använde, så länge som de bodde här i vildmarken, plockade för systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas på kaffeborden.  
A couple of mine workers' wives, who had lying in their chests things they did not use while living here in the wilderness, brought out fine tablecloths for the sister's sake, to be spread on the coffee tables.

Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå.  
So rusks and pretzel-cakes were ordered from a baker in Boden, and dark and light candies from a confectioner in Luleå.

Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget.  
There was such a stir about the funeral Åsa wanted to give her brother, little Mats, that it was talked of throughout Malmberget.
Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen.  
And at last the manager himself got to hear what was afoot.

När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt.  
When the manager heard that fifty mine workers were to follow to the grave a twelve-year-old boy who, for all he knew, was nothing but a wandering beggar, he thought it sounded utterly senseless.
Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå!  
And there was to be singing and music and a coffee party, and the grave dressed with fir branches, and candy from Luleå!
> «skulle» — reported/hypothetical mood: «Skulle det vara» ('there was to be') uses «skulle» not as simple future but to voice the manager's indignant, quoted expectation of what the funeral would involve — a common Swedish way of marking a plan or someone else's supposed intention.
Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta.  
He sent for the nurse and asked her to put a stop to all of it.
»Det är synd att låta den stackars flickan slösa bort sina pengar på detta sättet,» sade han.  
"It's a shame to let the poor girl waste her money this way," he said.
»Det går inte an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall.  
"It won't do for great folk to go along with a child's whim like that.
Ni gör er ju löjliga allihop.»  
You're all making fools of yourselves."

Disponenten var inte ond eller häftig.  
The manager was not unkind or hot-tempered.
Han talade helt lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen.  
He spoke quite calmly and asked the nurse to call off the singing and the music and the long procession.
Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven.  
It would be quite enough if some nine or ten people followed to the grave.
Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han hade rätt.  
And the nurse did not say a word against the manager, partly out of respect and partly because she had to admit to herself that he was right.
Det var för mycken uppståndelse för en tiggarpojke.  
There was too much fuss being made over a beggar boy.
Hon hade låtit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt förstånd.  
She had let her pity for the poor girl run away with her good sense.

Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen betydde för det stackars barnet.  
The nurse went from the manager's villa down to the shack town to tell Åsa that she could not have it arranged as she wished, but it was not with a light heart, for she knew better than anyone what that funeral meant to the poor child.
På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur och talade med dem om sina bekymmer.  
On the way she met a couple of workers' wives and talked with them about her troubles.
De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade rätt.  
They said at once that they thought the manager was right.
Det gick inte an att ställa till med så mycken ståt för en tiggarpojke.  
It would not do to make such a grand show over a beggar boy.
Det var synd om flickan förstås, men det var för mycket, att ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra.  
It was a pity for the girl, of course, but it was too much that a child should be allowed to arrange and order things that way.
Det var riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop.  
It was really just as well that nothing had come of the whole affair.

Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare.  
The wives then went their separate ways and spread the news further.
Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats.  
Soon it was known from the shack town all the way to the mine shafts that there would be no grand funeral for little Mats.
Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga.  
And everyone at once agreed that this was the only right thing.

Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening, och denna var Åsa gåsapiga.  
There was probably only one person in the whole of Malmberget who was of another mind, and that was Åsa the goose girl.

Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne.  
The nurse really had a hard time of it with her.
Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig.  
Åsa had not wept or complained, but she had not been willing to bend.
Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken.  
She said that since she had not asked the manager for any help, he had nothing at all to do with the matter.
Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.  
Surely he could not forbid her to bury her brother as she wished.

Det var först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse.  
It was only when several women had explained to her that none of them would come to the funeral now that the manager did not wish to hear of it, that she understood she must have his permission.

Åsa gåsapiga satt tyst en stund.  
Åsa the goose girl sat silent for a while.
Så reste hon sig hastigt.  
Then she rose abruptly.
»Vart ska du ta vägen?»  
"Where are you off to?"
frågade sjuksköterskan.  
asked the nurse.
— »Jag får väl gå och tala med disponenten,» sade Åsa.  
— "I suppose I'll have to go and speak to the manager," said Åsa.
— »Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter dig,» sade kvinnorna.  
— "You can't possibly believe he'll accommodate you," said the women.
— »Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå,» sade Åsa.  
— "I believe little Mats wants me to go," said Åsa.
»Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han var för en människa.»  
"The manager has perhaps never heard what sort of person he was."

Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till disponenten.  
Åsa the goose girl got herself ready quickly and was soon on her way to the manager.
Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja.  
But one must understand that it seemed altogether unbelievable that a child like her should try to move the manager, the most powerful man in Malmberget, from what he had once declared to be his will.
Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att följa efter henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå ända fram.  
And both the nurse and the other women could not help following after her at some distance, to see whether she would have the courage to go all the way through with it.

Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne.  
Åsa the goose girl walked in the middle of the road, and there was something about her that made people turn to look after her.
Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första nattvardsgång.  
She came walking so grave and dignified, just like a young maiden going through the church to her first communion.
På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon hade ärvt efter mor, i ena handen höll hon en hoprullad näsduk och i den andra en korg med träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat.  
On her head she wore a large black silk kerchief she had inherited from her mother; in one hand she held a rolled-up handkerchief, and in the other a basket with wooden toys that little Mats had made.
> A black silk headscarf: The «stort, svart silkekläde» (large black silk kerchief), inherited from Åsa's mother, is the closest thing to funeral dress the family owns; Åsa deliberately arranges herself like a woman going to church before confronting the mine manager.

När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: »Vart ska du gå, Åsa?  
When the children who were playing on the road saw her coming along in that manner, they ran up and called out: "Where are you going, Åsa?
Vart ska du gå?»  
Where are you going?"
Men Åsa svarade inte.  
But Åsa did not answer.
Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne.  
She had not even heard that they had spoken to her.
Hon vandrade bara framåt.  
She only walked on.
Och när barnen frågade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterföljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem.  
And when the children asked over and over and ran to catch up with her, the women following behind took hold of their arms and held them back.
»Låt henne gå!»  
"Let her go!"
sade de.  
they said.
»Hon ska opp till disponenten och be, att hon får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats.»  
"She's going up to the manager to beg leave to give her brother, little Mats, a grand funeral."
Då grepos också barnen av förfäran över att hon ville företaga sig något så dristigt, och en liten grupp av dem följde med för att se hur det skulle avlöpa.  
Then the children too were seized with awe at her daring to attempt something so bold, and a small group of them followed along to see how it would turn out.

Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke, kommo flera hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg.  
This was around six o'clock in the evening, when work let out at the mines, and by the time Åsa had walked some way, several hundred workers came striding along with long, hurried steps.
De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på.  
They otherwise looked neither right nor left as they walked home from work, but when they met Åsa, a few of them noticed that something unusual was afoot, and they asked her what was going on.
Åsa svarade inte ett ord, men de andra barnen skreko ut med hög röst vart hon ämnade sig.  
Åsa did not answer a word, but the other children shouted out at the top of their voices where she was headed.
Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat av ett barn, att de följde med för att se hur det skulle gå för henne.  
Then a few of the workers thought this so bold an act for a child that they came along to see how it would go for her.

Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbete ända till denna tid.  
Åsa went to the office building, where the manager was in the habit of sitting at his work until this hour.
När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden.  
When she came into the entryway, the door was flung open, and the manager stood before her with his hat on his head and his cane in his hand, ready to go up to his dinner at the manager's residence.
»Vem vill du tala med?»  
"Who do you wish to speak with?"
> V2 word order in a question: Swedish main-clause questions put the finite verb second: «Vem vill du tala med?» literally 'Whom want you to-speak with?' — the same verb-second (V2) rule that governs Swedish declaratives, just with the question word fronted instead of the subject.
frågade han, när han såg den lilla flickan, som kom så högtidlig med silkeduk och hoprullad näsduk.  
he asked, when he saw the little girl who had come so solemnly with a silk kerchief and a rolled-up handkerchief.
— »Jag ville tala med disponenten själv,» sade Åsa.  
— "I wanted to speak with the manager himself," said Åsa.
— »Jaså, kom in då!»  
— "Well then, come in!"
sade disponenten och drog sig inåt rummet.  
said the manager, drawing back into the room.
Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att flickan hade något långt ärende.  
He let the door stand open, for he could not believe the girl had any lengthy business.
På så sätt kom det sig, att de, som hade följt efter Åsa gåsapiga och nu stodo i förstugan och på trappan, fingo höra vad som sades inne på kontoret.  
In that way it happened that those who had followed Åsa the goose girl and now stood in the entryway and on the steps got to hear what was said inside the office.

När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat.  
When Åsa the goose girl had come in there, she first drew herself up, pushed back her headscarf, and looked up at the manager with her round child's eyes, which gazed so gravely that it cut one to the heart.
»Det är så, att lille Mats är död,» sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre.  
"It's like this — little Mats is dead," she said, and her voice trembled so that she could get no further.
Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med.  
But now the manager understood whom he was dealing with.
»Jaså, du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen,» sade han vänligt.  
"I see, so you're the girl who wants to arrange the grand funeral," he said kindly.
> «Jaså» — a discourse particle: «Jaså» is a very common Swedish reaction particle, roughly 'oh, I see' / 'is that so' — here signaling the manager's dawning recognition of who Åsa is, impossible to translate with a single fixed English word.
»Det ska du inte bry dig om, barn.  
"You needn't trouble yourself over that, child.
Det blir för dyrt för dig.  
It will be too costly for you.
Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det.»  
If I had only heard of it sooner, I would have put a stop to it at once."

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: »Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats.»  
Something twitched in the girl's face, and the manager thought she was about to cry, but instead she said: "I wanted to ask if I might tell the manager something about little Mats."

»Jag har allt redan hört er historia,» sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt.  
"I've already heard your whole story," said the manager in his usual calm and kindly way.
»Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig.  
"You mustn't think I don't feel it's a pity for you.
Jag vill bara det, som är ditt bästa.»  
I only want what is best for you."

Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: »Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen.  
Then Åsa the goose girl drew herself up even more and said in a high, clear voice: "Ever since little Mats was nine years old, he has had neither father nor mother, but has had to support himself entirely like a grown man.
> «disponent» — a company manager/director: «Disponent» names a manager or managing director of a company or estate — here the head of the state mining operation at Malmberget, the single most powerful man in the settlement.
Han bar hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig.  
He has always held himself too proud to beg so much as a single meal, but has always wanted to pay his way.
> «bar» for «har» — a period typesetting slip: The clause reads «Han bar hållit sig för god...»; «bar» here is very likely an old typesetting slip for «har» ('has') — the sentence otherwise reads as a normal present-perfect «har hållit sig för god» ('has always held himself too proud'), matching the tense of every surrounding clause.
Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga.  
He always said that it wasn't right for a man to beg.
Han har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman.  
He has gone about the countryside buying up eggs and butter, and he managed the buying as well as an old merchant.
Han slarvade aldrig bort något, och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig.  
He never squandered anything, and he never hid away a coin, but gave it all to me.
Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen.  
Little Mats had his work with him out in the fields when he went herding with the geese, and was just as diligent as if he had been a grown man.
Bönderna nere i Skåne brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, därför att de visste, att de kunde lita på honom som på sig själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns inte många stora — — —  
The farmers down in Skåne used to send large sums of money with little Mats when he went between the farms, because they knew they could trust him just as they trusted themselves, so it isn't right to say that little Mats was only a child, for there aren't many grown men — — —

Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom.  
The manager stood looking at the floor, without a muscle moving in his face, and Åsa the goose girl fell silent, for she believed her words had had no effect on him at all.
När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet.  
When she had been at home, she had felt she had so much to say about little Mats, but now it seemed to her so little.
Hur skulle hon kunna få disponenten att förstå, att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som en vuxen?  
How was she to make the manager understand that little Mats deserved to be buried with the same honor as a grown person?

»Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv — — —, sade Åsa, och så teg hon igen.  
"You see, since I now want to pay for the whole funeral myself — — —," said Åsa, and then she fell silent again.

Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen.  
Then the manager raised his eyes and looked Åsa the goose girl in the eye.
Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig.  
He measured her and weighed her, as one must who has many people under him.
Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog bli en präktig människa av henne.  
He thought of how she had gone through the loss of home and parents and siblings, and yet she stood there unbroken still, and she would surely grow into a fine person.
Men han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det bleve det halmstrået, som knäckte henne.  
But he grew afraid of laying added weight on the burden she already had to carry, for it might well be the straw that broke her.
Han förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom.  
He understood what it meant that she had come to speak with him.
Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat.  
She had surely loved that brother of hers more than anything else.
Det gick inte an att möta en sådan kärlek med ett avslag.  
It would not do to answer such love with a refusal.

»Du får väl ha det, som du vill, då,» sade disponenten.  
"You shall have it as you wish, then," said the manager.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.