# The Wonderful Adventures of Nils, Among the Lapps

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch45. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch45.json.


Begravningen var över.  
The funeral was over.
Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far.  
All of Åsa the goose girl's guests had gone, and she was alone in the little cabin that belonged to her father.
> Archaic plural verb: «voro»: «Voro» is the pre-1906-reform plural preterite of «vara» ('to be') — modern Swedish uses «var» for every person and number. Lagerlöf, writing in 1906, still keeps this literary plural agreement; you'll meet «voro», «sutto», «gingo», «blevo» throughout the chapter as period flavor, not as a mistake.
Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta alldeles i fred och tänka på sin bror.  
She had shut the door, so that she could sit quite in peace and think about her brother.
Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del av natten.  
She recalled everything little Mats had said and done, one thing after another, and there was so much of it that she never got around to lying down, but sat up the whole evening and a good part of the night.
Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre förstod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen.  
The more she thought about her brother, the better she understood how hard it would be to live without him, and at last she laid her head down on the tabletop and wept bitterly.
> «Ju... desto» — 'the more... the the more': «Ju mer... desto bättre» is the fixed correlative pattern for 'the more... the better/more', built from «ju» + comparative and «desto» + comparative. It always inverts the verb after «desto», exactly as here: «desto bättre förstod hon».
»Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer har lille Mats?» snyftade hon.  
"What am I to do, now that I no longer have little Mats?" she sobbed.

Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt, att sömnen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet.  
It was already late at night, and Åsa the goose girl had had a wearying day, so it was no wonder that sleep crept over her the moment she lowered her head.
Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som hon just satt och tänkte på.  
Nor was it any wonder that she dreamed of the one she had just been sitting and thinking about.
Hon tyckte, att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne.  
She thought that little Mats came, alive as life itself, into the room to her.
»Nu, Åsa, ska du gå och ta reda på far,» sade han.  
"Now, Åsa, you must go and find out about father," he said.
— »Hur ska jag kunna göra det, när jag inte en gång vet var han finns?» tyckte hon, att hon svarade.  
— "How am I to do that, when I don't even know where he is?" she seemed to answer.
> «tyckte» = it seemed to her: Here «tyckte hon, att hon svarade» doesn't mean 'she liked' — «tycka» also carries the sense 'it seemed to (someone) that...', very common for reporting a dream-impression rather than a certain fact.
— »Var inte orolig fördenskull!» sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var.  
— "Don't worry about that!" said little Mats briskly and cheerfully, as was his way.
»Jag ska sända till dig en, som ska hjälpa dig.»  
"I'll send you someone who will help you."

I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare.  
At the very moment that Åsa the goose girl dreamed that little Mats said this, there came a knock on the door of her chamber.
Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara hörde i drömmen.  
This was a real knock, and not something she only heard in the dream.
Men hon var så inne i sin dröm, att hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte hon: »Nu kommer bestämt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig.»  
But she was so deep in her dream that she could not tell what was real and what was fancy, and as she went to open it, she thought: "Now surely comes the one little Mats promised to send to me."

Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer än en tvärhand hög.  
Had it been Sister Hilma or some other real person standing on the threshold when Åsa the goose girl opened the door, the girl would no doubt at once have understood that the dream was over, but now it was not so, for the one who had knocked was a little gnome no taller than the breadth of a hand.
> «pyssling» — a tiny gnome: A «pyssling» is a hand-tall gnome of Swedish folklore, close kin to the «tomte» — and to what the shape-changed Nils himself becomes at the start of the book. Lagerlöf keeps this one nameless and mysterious here, letting Åsa mistake him for a dream.
Fastän det var så sent på natten, var det lika ljust som om dagen, och Åsa såg genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade råkat ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet.  
Although it was so late at night, it was as bright as day, and Åsa saw at once that it was the same little fellow she and little Mats had come upon a couple of times while they had wandered through the country.
Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon ha blivit nu också, om hon hade varit riktigt vaken.  
Then she had been frightened of him, and she would have been frightened now too, had she been fully awake.
Men hon hade för sig, att hon ännu drömde, och därför blev hon lugnt stående.  
But she still believed she was dreaming, and so she stood there calmly.
»Jag väntade just, att det skulle bli den där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att finna reda på far,» tänkte hon.  
"I was just expecting it would be the one little Mats said he would send to help me find father," she thought.

Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med henne om hennes far.  
And she was not so far wrong in this, for the little fellow had indeed come to speak with her about her father.
När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bära sig åt för att komma till honom.  
When he saw that she was not afraid of him, he told her in a few words both where her father was to be found, and how she should go about reaching him.

Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken.  
While he spoke, Åsa the goose girl gradually woke to full awareness, and by the time he finished, she was wide awake.
Och då blev hon så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hårt igen dörren.  
And then she grew so frightened, because she was standing there talking with one who did not belong to her world, that she could say neither thanks nor anything else to him, but only ran inside and pulled the door hard shut.
Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrövat uttryck i sitt ansikte, när hon gjorde så, men hon kunde inte hjälpa det.  
She thought she saw that the little fellow's face took on a very grieved look when she did so, but she could not help it.
Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyndade sig att krypa i säng och dra täcket över ögonen.  
She was quite beside herself with fear, and hurried to creep into bed and pull the covers over her eyes.

Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade rått henne.  
But although she was so afraid of the little fellow, she understood that he meant her well, and the next day she hastened to do just as he had advised her.

På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger.  
On the western shore of Luossajaure, a small lake lying many miles farther north than Malmberget, there was a little Lapp camp.
Vid sjöns södra ända reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan idel järnmalm.  
At the southern end of the lake rose a mighty mass of rock called Kirunavara, which was said to consist of almost nothing but iron ore.
På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette Luossavara, och även det var ett rikt järnberg.  
On the northeastern side lay another mountain, called Luossavara, and that too was a rich iron mountain.
Upp till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gellivare, och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl hade kommit i gång.  
Up to these mountains they were building a railway from Gellivare, and near Kirunavara there was being built a railway station, a hotel for travelers, and a great many dwellings for all the workers and engineers who were to live there once the ore mining had properly got under way.
Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som höll på att resas i en trakt, som låg så långt mot norr, att de små förkrympta björkarna, som täckte marken, inte kunde få fram bladen ur knopparna förrän efter midsommar.  
It was quite a little town of bright, pleasant houses that was being raised in a region so far to the north that the small stunted birches covering the ground could not push their leaves out of the buds until after midsummer.

Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger.  
West of the lake the ground lay open and free, and there, as has been said, a couple of Lapp families had pitched their camp.
De hade kommit dit för någon månad sedan, Och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning.  
They had come there some month before, And it had not taken them long to get their dwelling in order.
De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i ordning.  
They had neither blasted nor built with stone to get a good, even foundation, but once they had picked out a dry and pleasant spot near the lake, they had only had to cut away a couple of willow bushes and level a few tussocks to get the site ready.
Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmer med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås.  
Nor had they had to timber and hew for long days to raise sturdy walls of wood, nor had they had any trouble with roof-raising and roof-covering, with boarding and window-setting, with doors and locks.
De hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott som färdig.  
They had only needed to drive the tent poles firmly into the ground and hang the tent cloth over them to have their dwelling as good as ready.
Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering.  
Nor had they gone to much trouble over furnishing and decorating.
Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukade koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.  
The main thing was to spread out a little spruce brush and a few hides on the floor, and to hang up the big kettle, in which they used to boil their reindeer meat, on a chain fastened up at the top of the tent poles.

Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att få sina hus färdiga, innan den stränga vintern skulle börja, förvånade sig över lapparna,  
The settlers on the eastern side of the lake, who worked with the greatest eagerness to get their houses finished before the harsh winter should begin, marveled at the Lapps,

som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld och storm än tunna tältväggar.  
who had roamed about up here in the far north for many, many hundreds of years without thinking that better shelter against cold and storm was needed than thin tent walls.
Och lapparna undrade över nybyggarna, som gjorde sig så mycket och så tungt arbete, då det inte fordras mer än att äga några renar och ett tält för att kunna leva.  
And the Lapps wondered at the settlers, who made themselves so much heavy toil, when it takes no more than owning a few reindeer and a tent to be able to live.

En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure, och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, så många som de voro, krupit in i ett av tälten och sutto kring elden och drucko kaffe.  
One afternoon in July it rained something terrible up at Luossajaure, and the Lapps, who otherwise were not much indoors during the summer, had, as many of them as there were, crept into one of the tents and sat around the fire drinking coffee.
> Plural preterites: «sutto», «drucko»: «Sutto» (sat) and «drucko» (drank) are the archaic plural preterites of «sitta» and «dricka» — matched here to the plural subject «lapparna». Modern Swedish would simply use «satt» and «drack» for any subject.

Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekoppen, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret.  
While the Lapps were chatting away over their coffee, a boat came rowing from the Kiruna side and put in at the Lapp camp.
Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal.  
Out of the boat stepped a workman and a girl, who might have been between thirteen and fourteen years old.
Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på.  
The Lapp dogs rushed at them barking loudly, and one of the Lapps stuck his head out through the tent opening to see what was going on.
Han blev glad, när han fick se arbetaren.  
He was glad when he caught sight of the workman.
Det var en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han skulle krypa in i tältet.  
He was a good friend of the Lapps, a friendly, talkative man who could speak Lappish, and the Lapp called out to him to crawl into the tent.
> «lapska» — the Sami language: 1906 Swedish calls the Sami language «lapska» ('Lappish'); today's usage is «samiska». The exonym «lapp» itself, used throughout this chapter for the Sami people, is likewise the period term and is now considered outdated.
»Nu kommer du som efterskickad, Söderberg,» sade han.  
"Now here you come as if sent for, Söderberg," he said.
»Kaffepannan står över elden.  
"The coffee pot is standing over the fire.
Ingen kan företa sig något i regnvädret.  
No one can do anything in this rainy weather.
Kom du hit och berätta något nytt för oss!»  
Come in here and tell us something new!"

Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av människor.  
The workman crept in among the Lapps, and with much effort and amid much laughter and joking, room was made for him and the girl in the little tent, which was already quite filled with people.
Karlen började genast prata lapska med värdfolket.  
The man at once began chatting in Lappish with the hosts.
Flickan, som hade följt med honom, förstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg.  
The girl, who had come along with him, understood nothing of the conversation, but sat silent and looked in wonder at the pot and the coffee kettle, at fire and smoke, at Lapp men and women, at children and dogs, at walls and floor, at coffee cups and tobacco pipes, at gaily colored clothes and carved tools.
Det var alltsammans nytt för henne.  
It was all new to her.
Ingenting var sådant, som hon var van vid.  
Nothing was such as she was used to.

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på henne.  
But all at once she had to stop looking and had to lower her eyes, because she noticed that everyone in the hut was looking at her.
> «kåtan» — the Sami tent-hut: «Kåta» is the traditional Sami dwelling, a tent or hut of poles and hide or cloth, the same structure described being raised in paragraph 9. «Kåtan» here is the definite form, 'the hut'.
Söderberg måtte ha sagt något om henne, för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade åt hennes håll.  
Söderberg must have said something about her, for now the Lapp men and women took the short pipe out of their mouths and stared in her direction.
Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne på axeln, nickade och sade på svenska: »Bra, bra.»  
The Lapp sitting next to her patted her on the shoulder, nodded, and said in Swedish: "Good, good."
En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som räcktes henne med mycket besvär, och en lapp-pojke, som kunde vara ungefär lika gammal som hon, kröp och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne.  
A Lapp woman poured out a large cup of coffee, which was handed to her with much difficulty, and a Lapp boy, who might have been about as old as she, crept and wound his way among those sitting there, until he came to her side.
Och där låg han och bara tittade på henne.  
And there he lay and just looked at her.

Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, att han inte hade talat så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var hennes far fanns.  
The girl understood that Söderberg was telling the Lapps how she had held a great funeral for her brother, little Mats, but she wished he had not talked so much about her, but instead had asked the Lapps whether they knew where her father was.
Pysslingen hade sagt, att han uppehöll sig hos lapparna, som hade slagit läger väster om Luossajaure, och hon hade bett om tillåtelse att fara hit upp med ett gruståg, för några riktiga tåg gingo ännu inte på den här banan, och söka efter honom.  
The gnome had said that he was staying with the Lapps who had pitched camp west of Luossajaure, and she had asked permission to travel up here with a gravel train, for no real trains yet ran on this line, and to search for him.
> Plural preterite: «gingo»: «Gingo» is the archaic plural preterite of «gå» ('to go/run'), agreeing with the plural subject «tåg» (trains). Modern Swedish would use «gick» regardless of number.
Alla, både arbetare och förmän, hade hjälpt henne på bästa sätt, och en ingenjör i Kiruna hade skickat Söderberg, som kunde tala lapska, med henne över sjön för att fråga efter fadern.  
Everyone, both workmen and foremen, had helped her in the best way, and an engineer in Kiruna had sent Söderberg, who could speak Lappish, with her across the lake to ask after her father.
Hon hade hoppats, att hon skulle träffa honom, så snart hon kom hit.  
She had hoped that she would meet him as soon as she arrived here.
Hon hade blickat från det ena ansiktet till det andra inne i tältet, men allesammans hade hört till lappfolket.  
She had glanced from one face to another inside the tent, but everyone there belonged to the Lapp people.
Fadern fanns inte där.  
Her father was not there.

Hon såg, att lapparna och Söderberg blevo allt allvarligare, ju längre de talade samman, och att lapparna ruskade på huvudet och knackade sig på pannan, som om de hade talat om någon, som inte var vid sitt fulla förstånd.  
She saw that the Lapps and Söderberg grew ever more serious the longer they talked together, and that the Lapps shook their heads and tapped their foreheads, as if they had been talking about someone who was not quite in his right mind.
> Plural preterite: «blevo»: «Blevo» is the archaic plural preterite of «bli» ('to become'), agreeing with «lapparna och Söderberg». Modern Swedish drops the number distinction entirely and uses «blev» here.
Då blev hon så orolig, att hon inte längre kunde uthärda att sitta tyst och vänta, utan frågade Söderberg vad lapparna visste om hennes far.  
Then she grew so anxious that she could no longer bear to sit silent and wait, but asked Söderberg what the Lapps knew about her father.

»De säger, att han har gått ut för att fiska,» sade arbetaren.  
"They say he has gone out fishing," said the workman.
»De vet inte om han kan komma tillbaka till kåtalaget i kväll, men så snart det blir bättre väder, ska en av dem gå och söka honom.»  
"They don't know whether he can come back to the camp tonight, but as soon as the weather turns better, one of them will go and look for him."

Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem.  
Then he turned to the Lapps and eagerly went on talking with them.
Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om Jon Assarsson.  
He did not want Åsa to have the chance to ask him any more questions about Jon Assarsson.

Det var morgon och vackert väder.  
It was morning, and the weather was fine.
Ola Serka själv, den förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, att hans dotter var kommen för att söka upp honom.  
Ola Serka himself, the foremost among the Lapps, had said that he would go and find Åsa's father, but he was in no hurry about it, and sat crouched down in front of the hut thinking about Jon Assarsson, wondering how he should break to him the news that his daughter had come to seek him out.
> «framföra» — to convey, deliver: «Framföra» is a compound verb, «fram-» ('forth') + «föra» ('to carry'), used for delivering a message, greeting, or complaint. «Framföra budskapet» = 'to convey the news/message'.
Det gällde att göra detta så, att inte Jon Assarsson blev ängslig och flydde undan, för han var en besynnerlig man, som var rädd för att råka barn.  
It was important to do this in such a way that Jon Assarsson would not be alarmed and flee, for he was a strange man who was afraid of encountering children.
Han brukade säga, att han fick så mörka tankar, när han såg dem, att han inte kunde uthärda det.  
He used to say that such dark thoughts came over him when he saw them that he could not bear it.

Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför tälten och språkade.  
While Ola Serka was pondering, Åsa the goose girl and Aslak, the young Lapp boy who had stared at her the evening before, sat in front of the tents talking.
Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska.  
Aslak had been to school and could speak Swedish.
Han berättade Åsa om Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det bättre än alla andra.  
He told Åsa about the life of the Sami people and assured her that they had it better than anyone else.
Åsa tyckte, att de hade det förskräckligt, och sade det också.  
Åsa thought they had it terribly, and said so too.
»Du vet inte vad du talar om,» sade Aslak.  
"You don't know what you're talking about," said Aslak.
»Stanna hos oss en vecka bara, och du ska få se, att vi är det lyckligaste folk på hela jorden!»  
"Just stay with us a week, and you'll see that we are the happiest people on the whole earth!"
— »Om jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken inne i kåtan,» sade Åsa.  
— "If I stayed here a week, I'd surely be choked by all the smoke inside the hut," said Åsa.
> «kvävd» — choked, suffocated: «Kväva» means 'to choke/suffocate'; «kvävd» is the past participle used adjectivally, 'choked'. Åsa is picturing the tent's smoky interior, glimpsed already in paragraph 14 («eld och rök»).
— »Säg inte så!» sade lappgossen.  
— "Don't say that!" said the Lapp boy.
»Du vet ingenting om oss.  
"You know nothing about us.
Jag ska tala om något för dig, som kan komma dig att förstå, att ju längre du dröjde ibland oss, desto bättre skulle du trivas här.»  
I'm going to tell you something that may make you understand that the longer you stayed among us, the better you would like it here."

Därpå började Aslak berätta Åsa hur det hade varit på den tiden, då en sjukdom, som kallades svarta döden, hade gått igenom landet.  
Then Aslak began to tell Åsa how it had been in the days when a sickness called the Black Death had passed through the land.
Han visste inte om den hade härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befunno sig, men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland Samefolket, som bodde där i skogar och fjäll, hade alla dött utom en gosse på femton år, och av svenskarna, som bodde i ådalarna, hade ingen lämnats kvar utom en flicka, som också var femton år gammal.  
He did not know whether it had raged up in the true Sameland, where they now were, but in Jämtland it had swept through so cruelly that among the Sami people living there in the forests and mountains, all had died except one boy of fifteen, and of the Swedes living in the river valleys, none had been left alive except one girl, who was also fifteen years old.
> Plural preterite: «befunno sig»: «Befunno sig» is the archaic plural preterite of the reflexive verb «befinna sig» ('to be located/find oneself'), matched to the plural subject «de». Modern Swedish uses «befann sig» for any subject.

»Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter för att söka efter människor, och framemot våren hade de äntligen råkat samman,» berättade Aslak vidare.  
"The boy and the girl had wandered about in the desolate land a whole winter searching for people, and toward spring they had at last met," Aslak went on to tell.
»Då bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till folk av sin egen stam.  
"Then the Swedish girl begged the Lapp boy to go south with her, so that she might come to people of her own kind.
Hon ville inte längre stanna i Jämtland, där det inte fanns annat än ödegårdar.  
She no longer wanted to stay in Jämtland, where there was nothing but abandoned farms.
’Jag ska föra dig, vart du vill,’ sade gossen, ’men inte förrän till vintern.  
'I'll take you wherever you wish,' said the boy, 'but not until winter comes.
> Quote inside a quote: Aslak's whole tale is already inside «» guillemets; the boy and girl's own words are set off with single quotation marks ’…’ nested one level deeper — a story-within-a-story, signaled purely by the marks.
Nu är det vår, och mina renar drar västerut oppåt fjällen, och du vet, att vi, som hör till Samefolket, måste gå, dit våra renar för oss.’  
It is spring now, and my reindeer are heading west up toward the mountains, and you know that we, who belong to the Sami people, must go where our reindeer take us.'

Den svenska flickan var barn av rika föräldrar.  
The Swedish girl was the child of rich parents.
Hon var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord.  
She was used to living under a roof, sleeping in a bed, and eating at a table.
Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket olyckliga.  
She had always despised the poor mountain folk, and thought that those who lived under the open sky were very unfortunate.
Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där det inte fanns annat än döda.  
But she was afraid to return to her farm, where there was now nothing but the dead.
’Låt mig då åtminstone draga med dig oppåt fjällen,’ sade hon till gossen, ’så att jag slipper gå här ensam utan att höra en människoröst!’  
'Then at least let me travel with you up into the mountains,' she said to the boy, 'so that I need not go about here alone without hearing a human voice!'
Detta sade gossen gärna ja till, och sålunda fick flickan följa renarna på deras färd oppåt fjällen.  
The boy readily agreed to this, and so the girl came to follow the reindeer on their journey up into the mountains.
Hjorden längtade efter det goda fjällbetet och gick varje dag långa sträckor.  
The herd longed for the good mountain pasture and covered long stretches every day.
Det var ingen tid att resa opp tält.  
There was no time to pitch a tent.
Man fick kasta sig ner och sova på snön de stunder, då renarna stannade för att beta.  
They had to throw themselves down and sleep on the snow during the moments when the reindeer stopped to graze.
Djuren kände sunnanvinden rista i deras päls, de visste, att den på några få dagar skulle feja bort snön från fjällsluttningarna.  
The animals felt the south wind stirring in their fur; they knew that within a few days it would sweep the snow off the mountain slopes.
> «sunnanvinden» — the south wind: Swedish compass words form compounds with «-an»: «sunnan-» = 'from the south', «nordan-» = 'from the north', «östan-»/«västan-» likewise. «Sunnanvinden» = 'the south wind', the mild wind that melts the snow.
Flickan och gossen måste skynda efter dem genom snö, som höll på att smälta, och över bristande isar.  
The girl and the boy had to hurry after them through snow that was beginning to melt, and over cracking ice.
När de hade hunnit så högt oppåt bergen, att barrskogen upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut några veckor, under väntan på att snön skulle smälta på de övre fjällvidderna.  
When they had climbed so high up the mountains that the conifer forest gave out and the stunted birches took its place, they rested for a few weeks, waiting for the snow to melt on the upper mountain plateaus.
Sedan drog de opp till dessa.  
Then they moved up onto these.
Flickan klagade och pustade och sade många gånger, att hon var så trött, att hon måste vända om ner till ådalarna, men hon följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam utan en levande människa i sin närhet.  
The girl complained and panted and said many times that she was so tired she must turn back down to the valleys, but she went along all the same, rather than be left alone without a living soul near her.

När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen ett tält åt flickan på en vacker, grön plats, som sluttade mot en fjällbäck.  
When they had come up onto the mountain plateaus, the boy raised a tent for the girl on a lovely green spot sloping down toward a mountain stream.
Då kvällen var inne, fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att dricka.  
When evening came, he caught the reindeer cows with a lasso, milked them, and gave her milk to drink.
Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade gömt däroppe på höjden, när de hade varit där förra sommaren.  
He sought out dried reindeer meat and reindeer cheese, which his people had stored up there on the heights when they had been there the summer before.
Flickan klagade alltjämt och var aldrig nöjd.  
The girl complained constantly and was never satisfied.
Hon ville varken äta torkat renkött eller renost eller dricka renmjölk.  
She wanted neither to eat dried reindeer meat nor reindeer cheese, nor to drink reindeer milk.
Hon kunde inte vänja sig vid att sitta nerhukad under tältet eller att ligga på marken med bara en renhud och litet ris till bädd.  
She could not accustom herself to sitting crouched under the tent, or to lying on the ground with only a reindeer hide and a little brush for a bed.
Men fjällfolkets son skrattade åt hennes jämmer och fortfor att vara god mot henne.  
But the mountain folk's son laughed at her whining and went on being good to her.

Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom.  
After a few days the girl came to the boy while he was milking the reindeer cows, and asked to help him.
Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta.  
She also took it upon herself to make a fire under the kettle where the reindeer meat was to be cooked, to fetch water, and to make cheese.
De hade nu en god tid.  
They had a good time now.
Vädret var varmt, och det var lätt att få mat.  
The weather was warm, and it was easy to get food.
De gick tillsammans att sätta snaror för fåglarna, metade laxöring i forsen och plockade hjortron på myren.  
They went together to set snares for the birds, fished for trout in the rapids, and gathered cloudberries on the marsh.

När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slog de läger på nytt.  
When summer was over, they moved so far down the mountains that they reached the line between conifer forest and deciduous woods, and there they made camp anew.
Det var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en god tid med ännu bättre tillgång på mat än om sommaren.  
It was now slaughtering time, and they had hard work every day, but it was also a good time, with an even better supply of food than in summer.
När snön kom och isarna började lägga sig över sjöarna, drog de längre österut ner i den täta granskogen.  
When the snow came and the ice began to form over the lakes, they moved farther east down into the dense spruce forest.
Så snart de hade fått tältet rest, tog de till med vintersysslorna.  
As soon as they had gotten the tent up, they set to work on the winter tasks.
Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, att bereda hudar, att sy kläder och skor av skinn, att göra kammar och verktyg av renhorn, att löpa på skidor och färdas efter ren i ackja.  
The boy taught the girl to twist thread from reindeer sinews, to prepare hides, to sew clothes and shoes from skins, to make combs and tools from reindeer horn, to run on skis and travel behind reindeer in a sledge.
> «ackja» — a reindeer sledge: An «ackja» (also spelled «akja») is the traditional Sami sledge, boat-shaped and drawn by a single reindeer, used for winter travel — one of the concrete pieces of Sami material culture Lagerlöf works into the boy's teaching.
När de hade levat igenom den mörka delen av vintern och solen sken nästan hela dagen, sade gossen till  
When they had lived through the dark part of winter and the sun shone almost the whole day, the boy said to

flickan, att nu kunde han följa henne söderut, för att hon måtte finna folk av sin stam.  
the girl that now he could take her south, so that she might find people of her own kind.
Men då såg flickan förvånad på honom.  
But then the girl looked at him in astonishment.
’Varför vill du skicka bort mig?’ sade hon.  
'Why do you want to send me away?' she said.
’Längtar du att få vara ensam med dina renar?’  
'Do you long to be alone with your reindeer?'
— ’Jag trodde, att det var du, som längtade,’ sade gossen.  
— 'I thought it was you who longed for it,' said the boy.
— ’Jag har nu levat Samefolkets liv i nära ett år,’ sade flickan.  
— 'I have now lived the life of the Sami people for nearly a year,' said the girl.
’Inte kan jag vända tillbaka till mitt folk och leva i trånga bostäder, sedan jag så länge har vandrat fri på fjället och i skogen.  
'I cannot go back to my own people and live in cramped dwellings, now that I have for so long wandered free on the mountain and in the forest.
Jaga inte bort mig, utan låt mig stanna här!  
Do not drive me away, but let me stay here!
Ert sätt att leva är bättre än vårt.’  
Your way of living is better than ours.'

Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade aldrig tillbaka till ådalarna.  
The girl stayed with the boy her whole life and never longed to go back to the valleys.
Och om du, Åsa, stannade här bara en månad, skulle du aldrig mer kunna skilja dig ifrån oss.»  
And if you, Åsa, stayed here just one month, you would never again be able to part from us."

Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig.  
With these words Aslak the Lapp boy finished his story, and at that same moment his father, Ola Serka, took the pipe from his mouth and rose.
Gamle Ola förstod mera svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens ord.  
Old Ola understood more Swedish than he cared to let anyone know, and he had grasped his son's words.
> «Gamle Ola» — the weak adjective form: «Gamle» is the weak (definite) masculine form of «gammal» ('old'), used before a personal name the way English might say 'Old Ola'; the plain, undeclined «gammal» would sound wrong here. It's a small but telling piece of Swedish adjective grammar: weak endings appear after a definite article, possessive, or a name treated as definite.
Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig hur han skulle bära sig åt för att tala om för Jon Assarsson, att dottern var kommen för att söka honom.  
And while he had been listening, it had suddenly become clear to him how he should go about telling Jon Assarsson that his daughter had come to seek him.

Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden ett stycke, tills han stötte på en man, som satt på en sten och metade.  
Ola Serka went down to Luossajaure and followed the shore a way, until he came upon a man sitting on a stone and fishing.
Metaren hade grånat hår och böjd hållning.  
The fisherman had graying hair and a stooped bearing.
Ögonen blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över honom.  
His eyes looked weary, and there was something slack and helpless about him.
Han såg ut som en, som har försökt bära något, som har varit honom för tungt, eller fundera ut något, som har varit honom för svårt, och blivit bruten och missmodig av att han inte har lyckats.  
He looked like one who had tried to carry something that had been too heavy for him, or to work out something that had been too hard for him, and had been broken and disheartened by his failure to succeed.

»Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?» sade fjällmannen på lapska, när han kom gående.  
"You must be having good luck fishing, Jon, since you've been sitting here angling all night?" said the mountain man in Lappish, as he came walking up.

Den andre spratt till och såg upp.  
The other man started and looked up.
Betet på hans krok var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom på stranden.  
The bait on his hook was gone, and not a single fish lay beside him on the shore.
Han skyndade sig att sätta på nytt bete och kasta ut kroken.  
He hurried to put on new bait and cast out the hook again.
Under tiden slog sig fjällmannen ner i gräset bredvid honom.  
Meanwhile the mountain man sat himself down in the grass beside him.

»Det är något, som jag ville tala med dig om,» sade Ola.  
"There's something I wanted to talk to you about," said Ola.
»Du vet, att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i kåtan.»  
"You know I had a daughter who died last year, and we have always missed her in the hut."
— »Ja, jag vet,» sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn.  
— "Yes, I know," said the fisherman shortly, and a shadow passed over his face, as if he had not liked being reminded of a dead child.
Han talade god lapska.  
He spoke good Lappish.
— »Men det är inte lönt att förstöra livet med sorg,» sade lappen.  
— "But it's no use ruining one's life with grief," said the Lapp.
— »Nej, det är det ju inte.»  
— "No, that it is not."
> Elliptical «det är det ju inte»: A compact echo-answer: «det är det ju inte» literally 'that is it indeed not' — Swedish repeats the dummy subject «det» as an object pronoun to agree with the previous statement, where English simply says 'no, it isn't'.
— »Och nu har jag tänkt på att ta till mig ett annat barn.  
— "And now I've been thinking of taking another child to myself.
Tycker du inte, att det vore klokt?»  
Don't you think that would be wise?"
— »Det beror på vad det är för ett barn, Ola.»  
— "That depends on what sort of child it is, Ola."

»Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon,» sade Ola och berättade nu för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar där för att invänta honom.  
"I want to tell you what I know about the girl, Jon," said Ola, and now told the fisherman that around midsummer a couple of strange children, a boy and a girl, had come walking to Malmberget to search for their father, and that, since the father was away, they had stayed on to wait for him.
Men under det att de gingo och väntade, hade gossen blivit dödad av ett sprängskott, och då hade flickan velat göra storbegravning efter honom.  
But while they went about waiting, the boy had been killed by a blasting shot, and then the girl had wanted to hold a great funeral for him.
Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, och att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått och talat med disponenten.  
Then Ola described most beautifully how the poor little girl had managed to get everyone to help her, and that she had been so brave that she herself had gone and spoken with the manager.

»Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?» frågade metaren.  
"Is that the girl you want to take in with you, Ola?" asked the fisherman.
— »Ja,» sade lappen.  
— "Yes," said the Lapp.
»När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till oss.»  
"When we heard this, none of us could keep from weeping, and we said to one another that so good a sister would also make a good daughter, and that we wished she would come to us."
Den andre satt tyst en stund.  
The other man sat silent a while.
Det märktes, att han fortsatte samtalet endast för att göra sin vän lappen en glädje.  
It was clear that he kept up the conversation only to please his friend the Lapp.
»Hon är väl av din stam, den där flickan?»  
"She's of your own kind, this girl, I suppose?"
— »Nej,» sade Ola, »hon är inte någon av Samefolket.»  
— "No," said Ola, "she is not one of the Sami people."
— »Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon är van vid livet här i norden?»  
— "Perhaps she's the daughter of some settler, so that she's used to life up here in the north?"
— »Nej, hon är långt söderifrån,» sade Ola och såg ut, som om detta alls inte hade något med saken att göra.  
— "No, she's from far in the south," said Ola, and looked as though this had nothing at all to do with the matter.
Men nu blev metaren mera intresserad.  
But now the fisherman grew more interested.
»Då tror jag inte, att du kan ta henne,» sade han.  
"Then I don't think you can take her," he said.
»Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när hon inte är uppfödd med det.»  
"She surely won't be able to stand living in a hut through the winter, when she isn't raised to it."
— »Hon ska få goda föräldrar och goda syskon i kåtan,» sade Ola Serka envist.  
— "She will have good parents and good brothers and sisters in the hut," said Ola Serka stubbornly.
»Det är värre att vara ensam än att frysa.»  
"It's worse to be alone than to be cold."

Men metaren tycktes bli alltmera ivrig att förhindra saken.  
But the fisherman seemed to grow ever more eager to prevent the matter.
Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna.  
It was as though he could not bear the thought that a child with Swedish parents should be taken in among the Lapps.
»Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?»  
"You said she had a father at Malmberget, didn't you?"
— »Han är död,» sade lappen tvärt.  
— "He's dead," said the Lapp curtly.
— »Det har du väl tagit riktigt reda på, Ola?»  
— "Have you really made sure of that, Ola?"
— »Vad behövs det att fråga om den saken?» sade lappen föraktligt.  
— "What need is there to ask about that?" said the Lapp scornfully.
»Det måtte jag väl veta.  
"I ought surely to know.
Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet?  
Would the girl and her brother have had to wander alone through the whole country, if they had had a living father?
Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de hade haft en far?  
Would two children have had to fend for themselves, if they had had a father?
Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, om hennes far hade levat?  
Would the little girl have had to go alone to speak with the manager, if her father had been alive?
Skulle hon vara ensam ett ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, om inte hennes far redan vore död?  
Would she be alone for a single moment, now that all of Sameland is talking of what a fine girl she is, unless her father were already dead?
Flickan tror själv, att han lever, men jag säger, att han måste vara död.»  
The girl herself believes he's alive, but I say he must be dead."

Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola.  
The man with the weary eyes turned toward Ola.
»Vad heter flickan, Ola?» sade han.  
"What is the girl's name, Ola?" he said.
Fjällmannen funderade.  
The mountain man pondered.
»Det kommer jag inte ihåg.  
"That I don't remember.
Jag får fråga henne.»  
I'll have to ask her."
— »Ska du fråga henne?  
— "Are you going to ask her?
Är hon redan här då?»  
Is she here already, then?"
— »Hon är däroppe i kåtan, ja.»  
— "She's up there in the hut, yes."
— »Vad, Ola?  
— "What, Ola?
Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?»  
Have you taken her in with you before you know what her father wants?"
— »Inte behöver jag bry mig om hennes far.  
— "I need not concern myself with her father.
Om han inte är död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn.  
If he isn't dead, he must be one who doesn't want to know his own child.
Han må vara glad, att en annan tar vård om det.»  
Let him be glad that someone else is taking care of it."
Metaren kastade spöet och reste sig.  
The fisherman threw down his fishing rod and stood up.
Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv.  
There was a briskness about him, as if new life had come into him.
»Jag tänker, att fadern inte är som andra människor,» fortfor fjällmannen.  
"I think the father can't be like other people," the mountain man went on.
»Han är kanske en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid arbetet.  
"He may be one who's haunted by dark thoughts, so that he can't hold out at his work.
Vad är det för en far för henne att få?»  
What kind of father would that be for her to get?"

Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden.  
While Ola was saying this, the fisherman had walked up onto the bank.
»Vart ska du gå?» frågade lappen.  
"Where are you going?" asked the Lapp.
— »Jag ska gå och se på fosterdottern din, Ola.»  
— "I'm going to have a look at your foster daughter, Ola."
— »Det är bra,» sade lappen.  
— "That's good," said the Lapp.
»Kom och se på henne!  
"Come and look at her!
Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får.»  
I think you'll agree it's a good daughter I'm getting."

Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom.  
The Swede walked on at such a pace that the Lapp could scarcely keep up with him.
Efter en stund sade Ola till sin kamrat: »Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp.»  
After a while Ola said to his companion: "I can just recall that her name is Åsa Jonsdotter, the girl I want to take in."
Den andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta.  
The other man only hurried his steps, and old Ola Serka was so pleased that he could have burst out laughing.
När de hade gått så långt, att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord.  
When they had gone so far that they could see the huts, Ola said a few more words.
»Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan.»  
"She has come here to the Sami people to look for her father and not to become my foster daughter, but if she doesn't find her father, then I would gladly keep her in the hut."
Den andre skyndade framåt med än större hast.  
The other man hurried on with even greater haste.
»Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket,» sade Ola för sig själv.  
"I could well believe he'd be afraid, when I threatened to take up his daughter among the Sami people," said Ola to himself.

När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas.  
When the man from Kiruna, who had rowed Åsa the goose girl over to the Lapp camp, returned later in the day, he had with him in the boat two people who sat close together on the thwart, holding each other's hands faithfully, as if they never wished to be parted again.
> «toften» — the thwart: «Toften» is the thwart, the crosswise plank seat of a rowboat — a small, concrete nautical detail placing Jon and Åsa physically side by side as the boat carries them back.
De voro Jon Assarsson och hans dotter.  
They were Jon Assarsson and his daughter.
Båda voro olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra.  
Both were changed from what they had been a couple of hours before, for Jon Assarsson looked less bent and weary, and his eyes shone clear and kind, as if he had now got the answer to what had so long troubled him, and Åsa the goose girl no longer looked around so wisely and warily as she had been used to do.
Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.  
She had found someone great to lean on and trust in, and it seemed as though she were about to become a child again.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.