# The Wonderful Adventures of Nils, South! South!

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch46. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch46.json.


Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram högt uppe i skyn.  
The boy sat on the white gander's back and rode along high up in the sky.
Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder.  
Thirty-one wild geese flew in orderly formation swiftly toward the south.
Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst.  
It roared in the feathers, and the many wings whipped the air with such a whine that one could hardly hear one's own voice.
Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin.  
Akka from Kebnekaise flew at the head, and after her followed Yksi and Kaksi, Kolme and Neljä, Viisi and Kuusi, Morten Goosey-Gander and Dunfin.
> Flying "at the point": «Flög i spetsen» literally means 'flew at the point/tip' — the lead position of a wedge-shaped goose formation. «Spetsen» (the point) is common for a leader or vanguard in any procession, military or otherwise.
De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva.  
The six young geese who had accompanied the flock the previous autumn had now left it to fend for themselves.
I stället förde de gamla gässen med sig tjugotvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar.  
Instead the old geese brought with them twenty-two goslings, who had grown up in the mountain valley that summer.
> Pluperfect: «hade» + supine: «Hade växt upp» is the pluperfect (past-before-past): «hade» + the supine «växt» ('grown'). It marks that the goslings' growing-up was already complete before the narrated moment — common throughout this retrospective chapter.
Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.  
Eleven flew to the right and eleven to the left, and they did their best to keep even distances from one another just like the grown ones.

De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden.  
The poor young ones had never before made a long journey, and at first they had trouble keeping up with the swift flight.
»Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» ropade de i jämmerfull ton.  
"Akka from Kebnekaise! Akka from Kebnekaise!" they cried in a pitiful tone.
> Preterite of a strong/irregular verb: «Ropade» ('cried, called out') is the simple past of «ropa». Dialogue tags in this chapter alternate between «ropade», «sade», «svarade», and «skreko» — note the last is a strong plural form (see next note).
— »Vad står på?» frågade förargåsen.  
—"What's the matter?" asked the leader-goose.
— »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig,» skreko ungarna.  
—"Our wings are too tired to move. Our wings are too tired to move," screamed the young ones.
> Archaic plural verb agreement: «Skreko» ('[they] screamed') is the old plural preterite of «skrika», used because the subject «ungarna» ('the young ones') is plural. Pre-1906-reform Swedish still marked verb number this way (singular would be «skrek»); modern Swedish dropped the distinction entirely.
— »Det går bättre, ju längre ni håller på,» svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut.  
—"It gets better the longer you keep at it," answered the leader-goose, and she did not slacken her pace in the least, but continued as before.
Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar, klagade de inte mer över trötthet.  
And it really seemed as if she would be proved right in what she had said, for once the goslings had flown a couple of hours, they no longer complained of tiredness.
Men i fjälldalen hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.  
But in the mountain valley they had been used to eating all day long, and it was not long before they began to long for food.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade unggässen med ömklig röst.  
"Akka, Akka, Akka from Kebnekaise!" cried the young geese in a pitiful voice.
— »Vad står nu på?» frågade förargåsen.  
—"What's the matter now?" asked the leader-goose.
— »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.»  
—"We are so hungry that we can't manage to fly any longer," screamed the young ones. "We are so hungry that we can't manage to fly any longer."
> «Orka» — to have the strength/stamina to: «Orkar» ('manage, have the energy to') from «orka» expresses physical capacity to keep doing something, distinct from «kunna» (general ability) — a common register word for endurance.
— »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.  
—"Wild geese must learn to eat air and drink wind," answered the leader-goose, and she made no halt at all, but continued as before.

Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger.  
It almost seemed as if the young ones had learned to live on air and wind, for once they had flown a while, they no longer complained of hunger.
Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette.  
The wild goose flock was still up among the mountains, and the old geese called out the names of every peak they passed, so that the young ones might learn what they were called.
> Particle verb «ropa ut»: «Ropa ut» ('call out, proclaim') pairs the verb with the particle «ut» to add a sense of publicly announcing something — one of many Swedish verb+particle combinations that shift meaning, like «ropa» (call) vs «ropa ut» (call out/announce).
Men när de hade hållit på en stund med att ropa: »Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma,» blevo ungarna otåliga på nytt.  
But when they had gone on a while calling, "This is Porsotjokko, this is Sarjektjokko, this is Sulitelma," the young ones grew impatient again.

»Akka, Akka, Akka!» ropade de med hjärtslitande röst.  
"Akka, Akka, Akka!" they cried in a heart-rending voice.
— »Vad står på?» frågade förargåsen.  
—"What's the matter?" asked the leader-goose.
— »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden.»  
—"We have no room for more names in our heads," screamed the young ones. "We have no room for more names in our heads."
— »Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.  
—"The more that goes into a head, the more room there gets to be," answered the leader-goose, and she went on calling out the remarkable names in just the same way.

Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se.  
The boy thought to himself that it was high time the wild geese set off toward the south, for so much snow had fallen that the ground lay white as far as he could see.
> Archaic strong preterite of «ge sig»: «Begåvo sig» ('set off, departed') is the old plural preterite of the reflexive particle verb «begiva sig» ('betake oneself'). Modern Swedish uses «begav sig» for all persons/numbers — the -o ending here is a pre-reform plural marker, like «voro», «hade» → «hade», etc.
Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden.  
Nor could it be denied that they had had rather a rough time of it in the mountain valley of late.
Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt.  
Rain and storm and fog had followed one another without a break, and whenever it had cleared for a moment, it had at once turned bitterly cold.
Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om.  
The berries and mushrooms the boy had lived on through the summer had frozen or rotted, so that in the end he had been forced to eat raw fish, and he disliked that very much.
Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt under de långa kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova precis lika länge, som solen var borta från himmelen.  
The days had grown short, and it had all been slow and tedious through the long evenings and the late mornings for one who was not able to sleep exactly as long as the sun was gone from the sky.

Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen.  
Now at last the goslings had gotten their wings fully grown, so that the journey south had been able to begin, and the boy was so glad that he both laughed and sang as he rode on the goose's back.
Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något annat också.  
For it was not only because it was dark and cold and food was scarce that he longed to leave Lapland, but it was for something else too.

De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat.  
During the first weeks he had spent there, he had certainly not longed to leave.
Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom.  
He had thought he had never been in so beautiful and glorious a land, and he had had no other troubles than keeping the swarms of mosquitoes from eating him up.
Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne.  
The boy had not had much company from Morten Goosey-Gander, for the big white one thought only of watching over Dunfin and did not stir a step from her side.
Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra.  
But instead he had kept to old Akka and to Gorgo the eagle, and the three of them had passed many happy hours together.
Fåglarna hade tagit honom med på långa färder.  
The birds had taken him with them on long journeys.
Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta ha blivit trampade av människofötter.  
The boy had stood on the summit of snow-clad Kebnekaise and looked down on the glaciers spreading out beneath the steep, white cone, and he had visited many other high mountains that had not often, if ever, been trodden by human feet.
> Kebnekaise — Sweden's highest mountain: Kebnekaise, in Swedish Lapland, is Sweden's tallest peak. Lagerlöf's geese route the boy through it and other real Lappland landmarks (Torneträsk, Stora Sjöfallet) as part of the book's built-in geography lesson.
> Passive periphrasis: «bli» + supine: «Ha blivit trampade» ('have been trodden') uses «bli» + past participle as Swedish's everyday passive, an alternative to the s-passive («trampas»). «Bli»-passives suit a single, resulting event; s-passives suit a general or habitual one.
Akka hade visat honom undangömda dalar ibland bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina ungar.  
Akka had shown him hidden valleys among the mountains and let him look down into rock-hollows where the she-wolves raised their young.
Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid Stora Sjöfallet och hälsat björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna.  
It was likewise certain that he had made the acquaintance of the tame reindeer, which grazed in great herds on the shore of beautiful Lake Torneträsk, and that he had been down at Stora Sjöfallet and greeted the bears living in that region from their kinsmen in Bergslagen.
> «Träsk» — a northern word for a large lake: In standard Swedish «träsk» means 'swamp/marsh', but in the north (and in place names like Torneträsk) it denotes a large lake — a regional/dialect sense worth flagging so learners aren't misled by the standard meaning.
Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt land.  
Wherever he had gone, it had been grand and stately country.
Han var bra glad, att han hade fått se det, men inte hade han just velat bo där.  
He was very glad to have seen it, but he had not exactly wished to live there.
Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och  
He had to admit that Akka was right when she said that this land the Swedish settlers might well leave in peace and hand over to the bears and the wolves and the reindeer and the wild geese and

fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.  
the snowy owls and the lemmings and the Lapps, who were made to live there.

En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning.  
One day Akka had taken him to one of the great mining towns, and there he had found little Mats lying shot outside a mine opening.
Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i fjälldalen.  
For the following days the boy had thought of nothing but helping poor Åsa the goose-girl, but once she had found her father again, so that he no longer needed to do anything for her, he had preferred to stay home in the mountain valley.
Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa.  
Ever since then he had gone about longing for the day when he would get to travel home with Morten Goosey-Gander and become human again.
Han ville allt gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa.  
He very much wanted to become the kind of person again that Åsa the goose-girl would dare speak to, and not slam the door in his face.

Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut.  
Yes, he was very happy now that they were finally off toward the south.
Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen.  
He waved his cap and shouted hurrah when he caught sight of the first spruce forest, and in the same way he greeted the first gray settler's cabin, the first goat, the first cat, and the first hens.
Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det.  
He passed over magnificent waterfalls, and to his right he saw fine mountains, but he was by now so used to such things that he scarcely bothered to look at them.
En annan sak var det, när han strax öster om fjällen fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn.  
It was a different matter when, just east of the mountains, he caught sight of Kvikkjokk chapel with its little parsonage and its little church village.
Han tyckte det var så vackert, att han fick tårar i ögonen.  
He thought it was so beautiful that tears came to his eyes.

Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren.  
Continually they met migratory birds, who now came flying in much larger flocks than in the spring.
»Vart ska ni hän, vildgäss?» ropade flyttfåglarna. »Vart ska ni hän?»  
"Where are you bound for, wild geese?" cried the migratory birds. "Where are you bound for?"
— »Vi ska till utlandet, vi såväl som ni,» svarade vildgässen. »Vi ska till utlandet.»  
—"We're bound for foreign lands, we as well as you," answered the wild geese. "We're bound for foreign lands."
— »Ungarna era är ju inte flygfärdiga,» ropade de andra. »De kommer aldrig över havet med så späda vingar.»  
—"Your young ones aren't fit to fly yet," cried the others. "They'll never get across the sea with such tender wings."

Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen.  
The Lapps and the reindeer were also busy moving down from the mountains.
> Archaic plural: «hålla på att»: «Höllo på att flytta» ('were in the process of moving') plural-marks «hålla» as «höllo» — again the old plural agreement dropped in the 1906 spelling reform generation later.
De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor.  
They traveled in good order: a Lapp walked at the head of the train, then came the herd with the big bulls in the front ranks, then a row of pack-reindeer carrying the Lapps' tents and baggage, and last of all seven or eight people.
> «Bär-ren» — pack reindeer: «Bär-» here is from «bära» ('to carry'), not «bär» ('berry') — a «bär-ren» is a load-bearing reindeer used to carry the Sami tent and belongings during migration.
När vildgässen sågo renarna, sänkte de sig och ropade: »Nu ska ni ha tack för i sommar! Nu ska ni ha tack för i sommar!»  
When the wild geese saw the reindeer, they swooped down and cried, "Now our thanks to you for the summer! Now our thanks to you for the summer!"
— »Lycksam resa, och välkomna tillbaka!» svarade renarna.  
—"A safe journey, and welcome back!" answered the reindeer.

Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar och brummade: »Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte törs stanna hemma om vintern!»  
But when the bears saw the wild geese, they pointed them out to their cubs and growled, "Look at those, who are so afraid of a little cold that they don't dare stay home in winter!"
Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar: »Se på de där, som hellre ligger och sover halva året, än de gör sig besvär att vandra söderut!»  
And the old wild geese did not fail to answer them, but called to their goslings, "Look at those, who would rather lie asleep half the year than take the trouble to travel south!"

Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna, ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och glädje drogo mot söder.  
Down in the spruce forests the young capercaillies sat huddled together, moulting and shivering, watching all the great flocks of birds that in joy and gladness were passing south.
»När blir det vår tur?» frågade de tjäderhönan. »När blir det vår tur?»  
"When will it be our turn?" they asked the capercaillie hen. "When will it be our turn?"
— »Ni får allt stanna hemma hos mor och far,» sade tjäderhönan. »Ni får allt stanna hemma hos mor och far.»  
—"You'll just have to stay home with mother and father," said the capercaillie hen. "You'll just have to stay home with mother and father."

Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig omkring en.  
Anyone who has traveled in mountain country knows well enough how troublesome the fogs can be, rolling in and blotting out the view, so that one cannot see anything at all of the beautiful high mountains rising all around.
Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga att det knappt är möjligt att undgå den.  
One can run into fog in the middle of summer, and in autumn it can be said that it is scarcely possible to avoid it.
Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland, men vildgässen hunno knappt ropa ut, att nu foro de in i Jämtland, förrän dimmorna tätnade omkring honom, så att han inte kunde se något av landet.  
As for Nils Holgersson, he had had good enough weather as long as he remained in Lapland, but the wild geese hardly had time to call out that they were now entering Jämtland before the fog thickened around him, so that he could not see anything of the land.
Han for fram över det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slättland, som han hade kommit till.  
He traveled over it a whole day without knowing whether it was a mountain country or a plain country that he had come to.

Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han befann sig på toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig.  
Toward evening the wild geese settled down on a green spot that sloped away on every side, so that he understood he was on the top of a hill, but whether it was large or small he could not make out.
Han trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att han hörde både människoröster och gnissel av åkdon, som rullade fram på en väg, men han var inte säker om detta heller.  
He believed they must be in inhabited country, for he thought he heard both human voices and the creaking of vehicles rolling along a road, but he was not certain of this either.

Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos vildgässen.  
He would very much have liked to find his way to some farm, but he was afraid of getting lost in the fog and dared not do anything but stay with the wild geese.
Allting var drypande vått och fuktigt.  
Everything was dripping wet and damp.
Det hängde små droppar på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktig regndusch över sig, bara han rörde på sig.  
Little drops hung on every blade of grass and on every small herb, so that he got a real shower of rain over him the moment he stirred.
»Det här är inte stort bättre än oppe i fjälldalen,» tänkte han.  
"This is not much better than up in the mountain valley," he thought.

Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig.  
But he ventured to take a couple of steps, and now he glimpsed a building close in front of him.
Den var inte särdeles stor, men många våningar hög.  
It was not especially large, but it was many storeys high.
Han kunde inte se toppen av den.  
He could not see the top of it.
Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott.  
The door was shut, and the whole house seemed to be uninhabited.
Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme där.  
He understood that it was nothing else than a lookout tower, and that he could get neither food nor warmth there.
Men han skyndade ändå med största hast tillbaka till vildgässen.  
But he hurried back to the wild geese with all speed just the same.
»Kära Mårten gåskarl,» sade han, »tag mig på ryggen, och bär mig opp på toppen av tornet därborta!  
"Dear Morten Goosey-Gander," he said, "take me on your back and carry me up to the top of the tower over there!
Här är så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag nog en torr plats att ligga på.»  
It's so wet here that I can't sleep, but up there I'm sure to find a dry place to lie down."

Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom.  
Morten Goosey-Gander was at once willing to help him.
Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom.  
He left him on the tower balcony, and there the boy lay sleeping peacefully until the morning sun woke him.

Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller var han befann sig.  
But when he now opened his eyes and looked around, at first he could neither make out what he saw nor where he was.
Han hade en gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och golvet voro utmålade till ett vackert och vidsträckt landskap, där det fanns stora byar och kyrkor, åkrar och vägar, järnväg och till och med en stad.  
He had once, at a fair, gone into a tent and seen an enormous circular painting, and he now felt as if he were standing again in the middle of just such a great, round tent, one that had a fine red roof, while the walls and the floor were painted to show a beautiful, wide-stretching landscape with great villages and churches, fields and roads, a railway and even a town.
> Archaic plural of «vara»: «Voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'), used because the subject «väggarna och golvet» is plural/compound. Modern Swedish uses «var» for every person and number.
Han märkte nog snart, att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen av ett utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig och med verkligt land omkring sig.  
He soon noticed enough that it was not so, but that he was standing on top of a lookout tower, with the red morning sky above him and real country all around him.
Men han var nu så ovan att se annat än ödemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu såg, och som var en riktig storbygd, för att bara vara en tavla.  
But he was now so unused to seeing anything but wilderness that it was not strange he had taken this, which he now saw and which was a real, great settled country, for nothing more than a painting.

Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg.  
There was also something else that had caused the boy not to believe that what he saw was real, and that was that nothing had its true and proper color.
Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö.  
The lookout tower where he stood was set on a mountain, the mountain stood on an island, and the island lay near the eastern shore of a large lake.
Men denna sjö var inte grå, som insjöar bruka vara, utan över en stor del av sin yta var den lika skär som morgonhimlen, och inåt de djupa vikarna blänkte den nästan svart.  
But this lake was not gray, as lakes usually are, but over a great part of its surface it was as pink as the morning sky, while into the deep bays it gleamed almost black.
> «Skär» — pale pink: «Skär» means a pale, delicate pink (as in «skärt»), distinct from «rosa». It is the word Lagerlöf reaches for to describe the lake's dawn-lit surface a few lines before admitting the mountains' true color has no name at all.
Stränderna omkring sjön återigen voro inte gröna, utan lyste ljusgula tack vare alla de avmejade åkrarna och den gulnade lövskogen, som betäckte dem.  
The shores around the lake, in turn, were not green, but shone pale yellow thanks to all the mown fields and the yellowed deciduous forest covering them.
Runt om det gula vidtog ett brett bälte av svart barrskog.  
Around the yellow there followed a broad belt of black coniferous forest.
Det kom sig kanske därav, att lövskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett så mörk ut som denna morgonen.  
Perhaps it was because the deciduous forest had grown lighter, but the boy thought the coniferous forest had never looked so dark as it did this morning.
Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande kullar, men längs hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för blå.  
Beyond the black, pale blue hills could be seen in the east, but all along the western edge of sight ran a long, shimmering arc of jagged, many-shaped mountains, bearing a color so lovely and soft and radiant that he could not call it red, nor white, nor blue.
Det fanns inte något namn för den.  
There was no name for it.

Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna.  
But the boy turned his gaze from the mountains and the coniferous forest to look more closely at his nearest surroundings.
Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sidan av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad.  
Around the lake, in the yellow belt, he made out one red village and one white church after another, and straight to the east, on the far side of the narrow strait that separated the island from the mainland, he saw a town.
Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt.  
It spread out along the lakeshore, a mountain stood behind and sheltered it, and all around it lay a rich and well-populated countryside.
»Den där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge,» tänkte pojken. »Jag undrar vad den kan heta.»  
"That town certainly knew how to get itself a good position," thought the boy. "I wonder what it might be called."

Med detsamma spratt han till och såg sig om.  
At that moment he gave a start and looked around.
Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.  
He had been so absorbed in looking at the countryside that he had not noticed that visitors had come to the lookout tower.

De sprungo nu uppför trapporna med god fart.  
They were now running up the stairs at a good pace.
Pojken hann nätt och jämnt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.  
The boy just barely had time to look about for a hiding place and tuck himself away there before they were up.

Det var unga människor, som voro ute på fotvandring.  
They were young people out on a walking tour.
De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland.  
They talked about how they had wandered through the whole of Jämtland.
De voro glada, att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon.  
They were glad they had come to Östersund just the evening before, so that they got to see the great view from Östberget here on Frösön on this clear morning.
Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, innan de skulle resa därifrån.  
Here they could see more than twenty miles in every direction, so that they got a last overview of the whole of their beloved Jämtland before they were to travel away from it.
De pekade ut för varandra de många kyrkorna, som lågo runt om sjön.  
They pointed out to one another the many churches lying around the lake.
»Där nere har vi Sunne,» sade de, »och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen.  
"Down there we have Sunne," they said, "and there lies Marby, and over there lies Hallen.
Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö kyrka.»  
The one you see due north is Rödön church, and the one rising here beneath us is Frösön church."
> Parish churches naming the landscape: «Rödö kyrka» and «Frösö kyrka» name the parish churches of Rödön and Frösön, the islands in Storsjön — real, still-standing churches Lagerlöf uses to anchor the panorama in actual geography.
Sedan började de tala om fjällen.  
Then they began to talk about the mountains.
De närmaste voro Oviksfjällen.  
The nearest were the Ovik mountains.
Det kommo alla överens om.  
About that they all agreed.
Men sedan började de undra vad som kunde vara Klövsjöfjället, och vilken topp som var Anarisfjället, och var de hade Västerfjället och Almåsaberget och Åreskutan.  
But then they began to wonder which one might be Klövsjöfjället, and which peak was Anarisfjället, and where Västerfjället and Almåsaberget and Åreskutan lay.

Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den.  
While they talked about this, a young girl took out a map, spread it on her knee, and began to study it.
Plötsligen såg hon upp.  
Suddenly she looked up.
»När jag ser Jämtland så här på en karta,» sade hon, »tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll.  
"When I see Jämtland like this on a map," she said, "I think it looks like one great, proud mountain.
Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn.»  
I always expect to hear a story that it once stood upright and pointed straight up at the sky."
— »Det skulle allt ha varit ett väldigt fjäll, det,» sade en av de andra och skrattade åt henne.  
—"That would certainly have been a mighty mountain, that," said one of the others, laughing at her.
— »Ja, och fördenskull blev det väl också kullstörtat.  
—"Yes, and that's probably why it was toppled over.
Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot och spetsig topp!»  
But just look for yourself whether it isn't like a real high mountain, with a broad foot and a pointed summit!"
— »Det passar inte illa för ett sådant fjälland att självt se ut som ett fjäll,» sade en av de andra turisterna.  
—"It doesn't suit such a mountain country badly to look like a mountain itself," said one of the other tourists.
»Men fastän jag har hört andra sagor om  
"But although I have heard other tales about

Jämtland, har jag aldrig...  
Jämtland, I have never...
— »Har du hört sagor om Jämtland?» ropade den unga flickan och gav sig inte en gång tid att låta honom tala till punkt.  
—"Have you heard tales about Jämtland?" cried the young girl, not even giving him time to finish speaking.
»Då ska du tala om dem genast.  
"Then you must tell them at once.
Det kan aldrig passa bättre än häroppe, där man ser hela landet.»  
It could never suit better than up here, where you can see the whole country."

Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast.  
All the others agreed with her, and their companion did not have to be asked twice, but began at once.

SAGAN OM JÄMTLAND.  
THE TALE OF JÄMTLAND.

På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina hästar.  
In the days when there were still giants in Jämtland, it happened once that an old mountain giant stood in the yard outside his dwelling grooming his horses.
> «Bergrese» — a mountain giant: «Bergrese» ('mountain giant') compounds «berg» (mountain) with «rese» (giant), one of several giant-words in this folktale alongside «jätte» and «jättekvinna» — the giants of Norse-flavored folklore who once, in legend, shaped the land.
Bäst som han höll på härmed, märkte han, att hästarna började darra av ängslan.  
Just as he was busy with this, he noticed that the horses began to tremble with fear.
»Vad är det åt er, hästarna mina?» sade jätten och såg sig omkring för att ta reda på vad det var, som hade skrämt djuren.  
"What's wrong with you, my horses?" said the giant, and looked around to find out what it was that had frightened the animals.
> V2 word order with a fronted question word: Swedish is a strict verb-second (V2) language: the finite verb «är» comes second no matter what precedes it — here the question word «vad» is first, verb second, subject «det» third.
Han kunde varken upptäcka björnar eller vargar i närheten.  
He could discover neither bears nor wolves anywhere nearby.
Det enda han fäste sig vid var, att en vandrare, som inte på långt när var så stor och grov som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, höll på att klättra uppför stigen, som ledde till hans fjällstuga.  
The only thing he noticed was a traveler, who was not nearly so big and stout as he himself, but who was nonetheless fairly tall and seemed to have good bodily strength, climbing up the path that led to his mountain cabin.

Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna.  
No sooner had the old mountain giant caught sight of the traveler than he began to tremble from head to foot in just the same way as the horses.
Han gav sig inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt och spann blånor på en slända.  
He did not take time to finish his work, but hurried into the great room to the giantess, who sat spinning tow on a distaff.

»Vad står på?» sade hustrun. »Du är lika blek som ett snöfjäll.»  
"What's the matter?" said his wife. "You're as pale as a snow-covered mountain."
— »Skulle jag inte vara blek?» sade jätten. »Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru.»  
—"Shouldn't I be pale?" said the giant. "There's a traveler coming up the road who's as surely Asa-Thor as you are my wife."
> Asa-Thor — the god Thor: «Asa-Tor» names the Norse god Thor, one of the «Asar» (Æsir, the principal gods). Thor never actually appears in this folktale — the giant only fears that the approaching traveler is Asa-Tor, and the stranger turns out to be the mortal champion «Handfaste». The tale trades on that terror to explain how Jämtland came to be settled.
— »Detta var ju inget kärkommet främmande,» sade jättehustrun. »Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr förbi?»  
—"Well, that's no welcome guest," said the giant's wife. "Can't you cast a spell on his sight, so that he takes the whole farm for a mountain and passes our door by?"
— »Det är för sent att öva den trollkonsten,» svarade jätten. »Jag hör honom skjuta opp grinden och träda in på gården.»  
—"It's too late to work that piece of magic," answered the giant. "I can hear him pushing open the gate and stepping into the yard."
— »Då vill jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom,» sade jättekvinnan raskt. »Jag ska försöka ställa det så, att han inte kommer så brått igen och hälsar på hos oss.»  
—"Then my advice is that you keep out of the way and let me receive him alone," said the giantess briskly. "I'll try to arrange things so that he won't be in such a hurry to come calling on us again."

Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag.  
This seemed to the giant an exceedingly good plan.
Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara.  
He went into the little chamber, while his wife stayed sitting on the women's bench in the great room, spinning as calmly as if she knew of no danger at all.

Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar.  
Now it should be noted that in those days Jämtland looked entirely different from how it looks in our own.
> Impersonal «är att» + infinitive: «Nu är att märka» ('now it is to be noted') is a formal, slightly archaic construction meaning 'it should be observed' — a narrator's aside signaling that background explanation follows, common in 19th-century literary Swedish.
Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den.  
The whole country was nothing but a great, flat expanse of rock, lying so bare and stripped that not even spruce forest could grow on it.
Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram.  
There was no lake, no river, no soil where a plow could pass.
Inte ens de fjäll och bergklumpar, som nu ligga spridda över landet, funnos där då, utan de stodo alla uppradade långt borta i väster.  
Not even the mountains and mountain-masses that now lie scattered over the land existed there then, but they all stood ranged far away in the west.
Människorna kunde inte leva någonstans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där så mycket bättre.  
Human beings could not live anywhere within the whole wide area, but the giants thrived there all the better for it.
Det torde inte ha varit utan deras vilja och åtgöranden, som landet låg så öde och ogästvänligt, och det var nog på goda grunder, som bergresen kände sig ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga.  
It was probably not without their will and doing that the land lay so desolate and inhospitable, and it was surely with good reason that the mountain giant felt uneasy when he saw Asa-Thor approaching his cabin.
Han visste, att asarna inte älskade dem, som spredo omkring sig köld, mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, fruktbar och prydd med människoboningar.  
He knew that the gods did not love those who spread cold, darkness, and desolation about them and kept the earth from becoming rich, fertile, and adorned with human dwellings.

Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, ryckte upp dörren och trädde in i stugan.  
The giantess did not need to wait long before firm footsteps were heard in the yard, and the same traveler the giant had seen on the road flung open the door and stepped into the cabin.
Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet.  
The stranger did not stop at the door, as travelers usually did, but went straight toward the woman, who sat by the gable wall farthest away in the room.
Men med den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i mitten av rummet.  
But with that walk it happened that when he thought he had been walking for a good while, he had come only a little way from the door and still had far to go to the hearth, which lay in the middle of the room.
Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en stund, förekom det honom, som om både eldstaden och jättekvinnan voro honom fjärmare, än när han först kom in i rummet.  
He lengthened his stride, but when he had walked a further while, it seemed to him as if both the hearth and the giantess were farther from him than when he had first come into the room.
Stugan hade inte från början synts honom särdeles stor.  
The cabin had not, at first, seemed to him especially large.
Han förstod först rätt hur ansenlig den var, när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila.  
He only truly understood how vast it was once he had at last come as far as the hearth, for by then he was so tired that he had to lean on his staff to rest.
När jättekvinnan såg, att han stannade, lade hon ner sländan, reste sig från bänken och var med få steg framme hos honom.  
When the giantess saw that he had stopped, she laid down her distaff, rose from the bench, and in a few steps was at his side.
»Vi jättar tycker om stora stugor,» sade hon, »och min husbonde brukar klaga över att det är trångt härinne.  
"We giants like large cabins," she said, "and my husband is always complaining that it's cramped in here.
> «Husbonde» — master of the house: «Husbonde» ('master of the household') pairs with «husmoder»/«jättekvinna» for the wife; both are old-fashioned words for the heads of a household, still current in 1906 literary Swedish but now largely archaic.
Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du.  
But I can understand that it must be wearisome to walk through a giant's cabin for one who can't take longer strides than you.
Säg nu vem du är, och vad du söker hos jättarna!»  
Now tell me who you are, and what you seek among the giants!"
Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräl med en kvinna, utan han svarade helt lugnt:  
It looked as if the traveler had meant to give a sharp answer, but he surely did not wish to start a quarrel with a woman, and instead he answered quite calmly:
»Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, som har varit med om många äventyr.  
"My name is Handfaste, and I am a champion who has taken part in many adventures.
Nu har jag suttit hemma vid gården hela året, och jag började just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här.  
This past year I have sat at home on my farm, and I had just begun to wonder whether there would never again be anything for me to do, when I heard people saying that you giants take such poor care of the land up here that no one but yourselves can live in it.
Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning.»  
I have now come here to speak with your husband about this matter and ask whether he will not see to it that better order is made here."

»Min husbonde är gången på jakt,» sade jättekvinnan, »och han får själv svara på dina frågor, när han kommer hem.  
"My husband has gone hunting," said the giantess, "and he can answer your questions himself when he comes home.
Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man än du.  
But I will tell you that one who dares put such questions to a mountain giant ought to be a bigger man than you.
Det vore säkert bäst för din heder, om du ginge din väg genast utan att råka jätten.»  
It would surely be best for your honor if you went your way at once without meeting the giant."
— »Nog ska jag vänta in honom, när jag nu är hitkommen,» sade han, som kallade sig Handfaste.  
—"I'll certainly wait for him, now that I've come this far," said the one who called himself Handfaste.
— »Jag har rått dig, så gott jag förstår,» sade husmodern, »nu får du följa din egen vilja.  
—"I've advised you as best I know how," said the mistress of the house, "now you must follow your own will.
Sätt dig här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomstdryck!»  
Sit down here on the bench, and I'll go and fetch you a welcome drink!"

Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg.  
The woman now took an enormous mead-horn and went to the innermost corner of the room, where the mead-cask lay.
Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet.  
This too did not seem especially large to the guest, but when the woman pulled out the spigot, the mead came crashing down into the horn with a roar, as if an entire waterfall had come into the room.
Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan.  
The horn was soon filled, and the mistress of the house tried to put the spigot back in the cask.
Men detta lyckades henne inte.  
But she did not succeed.
Mjödet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på golvet.  
The mead surged forth with force, flung the spigot out of her hand, and streamed down onto the floor.
Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta i tappen, men misslyckades åter.  
The giantess made a fresh attempt to put in the spigot, but again failed.
Då kallade hon främlingen till hjälp.  
Then she called the stranger to help her.
»Du ser, att mjödet rinner bort för mig, Handfaste. Kom hit och sätt tappen i tunnan!»  
"You see the mead is running away from me, Handfaste. Come here and put the spigot in the cask!"
Gästen skyndade genast fram för att hjälpa.  
The guest hurried at once to help.
Han tog tappen och sökte tvinga in den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den långt framåt rummet och fortfor att översvämma golvet.  
He took the spigot and tried to force it into the hole, but the mead shot it out again, threw it far across the room, and went on flooding the floor.

Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig.  
Time after time Handfaste made the attempt again, but he could not manage it, and he threw the spigot from him.
Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta.  
The whole floor now stood covered with mead, and to make it more bearable in the cabin, the stranger set about tracing deep furrows where the mead could flow.
Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom barn om våren göra vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig.  
He made channels for the mead in the hard rock slabs, just as children in springtime make channels in the sand for the snow-water, and here and there he stamped with his foot deep hollows where the liquid could collect.
Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad och förskräckelse såg på arbetet.  
The giantess stood silent all the while, and had the guest glanced up at her, he would surely have seen that she watched the work with astonishment and dread.
Men när han väl var färdig, sade hon med gäckande röst: »Jag tackar dig, Handfaste.  
But once he was finished, she said in a mocking voice, "I thank you, Handfaste.
Jag ser, att du gör, så gott du kan.  
I see that you do as well as you can.
Husbonden brukar eljest hjälpa mig att sätta i tappen.  
My husband usually helps me put in the spigot.
Det är inte att begära, att alla ska äga hans styrka, men när du inte rår med detta, tycks det mig bäst, att du genast drar dina färde.»  
It's not to be expected that everyone should have his strength, but since you can't manage this, it seems to me best that you set off on your way at once."
— »Inte vill jag gå, förrän jag har framfört mitt ärende,» sade den främmande, men han såg skamsen och nedslagen ut.  
—"I won't leave until I've delivered my errand," said the stranger, though he looked ashamed and downcast.
— »Slå dig då ner där på bänken,» sade kvinnan, »så ska jag sätta grytan på elden och koka gröt åt dig!»  
—"Then sit yourself down there on the bench," said the woman, "and I'll put the pot on the fire and cook you some porridge!"

Husmodern gjorde, som hon hade sagt.  
The mistress of the house did as she had said.
Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen.  
But when the porridge was almost ready, she turned to the guest.
»Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog.  
"Now I notice the meal is running low, so I can't get the porridge thick enough.
Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag?  
Would you have the strength to turn the mill standing beside you a couple of turns?
Det ligger säd mellan stenarna.  
There's grain between the stones.
Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte lätt.»  
But you'll have to use all your strength, for the mill doesn't turn easily."

Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen.  
The guest did not need to be asked twice, but tried to turn the hand-mill.
Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den.  
It did not seem to him especially large, but when he took hold of the handle and tried to turn the stone around, it went so stiffly that he could not budge it.
Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv.  
He had to use all his strength and still could not manage to turn it more than one revolution.
> «Förmå» — to be capable of (a feat): «Förmådde ... draga» ('managed/was able to draw') uses «förmå» + infinitive for a strained, effortful capability, stronger than plain «kunde» ('could') — fitting for Thor straining at a task he cannot finish.

Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade.  
The giantess watched in astonished silence all the while he worked.
Men när han lämnade kvarnen, sade hon: »Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, när kvarnen inte vill gå runt.  
But when he left the mill, she said, "I usually get better help from my husband when the mill won't turn.
Men ingen kan begära, att du ska göra mera, än du har krafter till.  
But no one can ask you to do more than you have the strength for.
Ser du nu inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att råka den, som kan mala så mycket han vill på den här kvarnen?»  
Don't you see for yourself now that it would be best for you to avoid meeting the one who can grind as much as he likes on this mill?"
— »Jag tror nog ändå, att jag vill invänta honom,» sade Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt.  
—"I still think I'd rather wait for him," said Handfaste, speaking quite low and meekly now.
— »Sätt dig då i lugn borta på bänken, medan jag gör i ordning en god bädd åt dig,» sade jättekvinnan, »för du lär nog bli tvungen att stanna här över natten!»  
—"Then sit quietly over there on the bench while I make ready a good bed for you," said the giantess, "for you'll likely be forced to stay the night here!"

Hon bäddade med många bolstrar och dynor och önskade gästen en god sömn.  
She made up the bed with many bolsters and cushions and wished her guest a good night's sleep.
»Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård,» sade hon, »men min husbonde vilar på ett sådant läger var natt.»  
"I'm afraid you'll find the bed rather hard," she said, "but my husband rests on just such a bed every night."

När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova.  
When Handfaste tried to stretch out on the bed, he felt so many lumps and unevenness beneath him that there was no thought of sleeping.
Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden.  
He tried turning and shifting himself, but could not find any comfort in the bed.
Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen.  
So he set about throwing out the bedclothes, a cushion here and a bolster there, and after that he slept peacefully right through until morning.

Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen.  
But when the sun shone in through the roof-hole, he rose and left the giants' dwelling.
Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt igen den efter sig.  
He walked across the farmyard, out through the gate, and shut it again behind him.
Med detsamma stod jättekvinnan bredvid honom.  
At once the giantess stood beside him.
»Jag ser, att du ämnar gå din väg, Handfaste,» sade hon. »Det var nog också ditt bästa råd.»  
"I see you mean to be on your way, Handfaste," she said. "That was surely your best course, too."
— »Om din husbonde kan sova på en sådan bädd, som du har rett åt mig i natt,» sade Handfaste buttert, »vill jag inte träffa honom.  
—"If your husband can sleep on such a bed as you made up for me last night," said Handfaste sullenly, "then I don't want to meet him.
Han måste vara en man av järn, som ingen kan rå på.»  
He must be a man of iron, whom no one can get the better of."

Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden.  
The giantess stood leaning against the gate.
»När du nu är utanför min gård, Handfaste,» sade hon, »så vill jag berätta dig, att din färd opp till oss jättar inte har varit så föga berömlig, som du själv tycks tro.  
"Now that you're outside my farm, Handfaste," she said, "I want to tell you that your journey up here to us giants has not been so little to your credit as you yourself seem to believe.
Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över.  
It was no wonder that you found the way through our cabin long, for it was the whole expanse of rock called Jämtland that you walked across.
Inte heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att sätta tappen i tunnan, för det var allt det vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig.  
Nor was it remarkable that you had trouble putting the spigot in the cask, for it was all the water rushing down from the snow-mountains that streamed against you.
Och när du ledde vattnet fram över vårt stuggolv, skapade du fåror och fördjupningar, som nu är älvar och sjöar.  
And when you led the water across our cabin floor, you created the furrows and hollows that are now rivers and lakes.
Det var inte något litet prov på styrka du gav, när du vred kvarnen ett varv, för mellan stenarna låg det inte sädeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du så mycket, att hela bergvidden har blivit betäckt med god och fruktbar jord.  
It was no small proof of strength you gave when you turned the mill one revolution, for between the stones lay not grain but limestone and slate, and with that single turn you ground so much that the whole expanse of rock has become covered with good, fertile soil.
Att du inte kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar.  
That you could not lie in the bed I had made up for you does not surprise me either, for I had made it up with great, jagged mountain peaks.
Dessa har du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så tacksamma för detta som för det andra du har gjort.  
These you have now thrown out over half the country, and perhaps people will not be as grateful for this as for the other things you have done.
Jag bjuder dig nu farväl, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta härifrån till en ort, dit du inte så lätt kan komma och hälsa på oss.»  
I now bid you farewell, and I promise you that my husband and I will move away from here to a place where you cannot so easily come and call on us."

Allt detta hörde vandraren med växande vrede, och när jättekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i bältet.  
The traveler heard all this with growing anger, and when the giantess had finished speaking, he reached for a hammer he carried in his belt.
Men innan han ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården hade legat, syntes ingenting annat än en grå bergvägg.  
But before he had even managed to lift it, the woman had vanished, and where the giants' farm had stood there was nothing to be seen but a gray mountain wall.
Men vad som fanns kvar, det var de mäktiga floder och sjöar, som han hade gjort plats för på bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade söndersmulat.  
But what remained was the mighty rivers and lakes he had made room for on the rocky expanse, and the fertile soil he had crumbled into being.
Kvar voro också de härliga fjällen, som ge Jämtland dess skönhet, och som åt alla, som gästa dem, skänka styrka, sundhet, glädje, mod, levnadslust, så att ingen av Asa-Tors bragder synes förnämligare än den, som han utförde, när han kastade ut fjällmassorna, allt ifrån Frostviksfjällen i norr till Helagsfjället i söder, allt ifrån Oviksfjällen strax bortom Storsjön ända till Sylarna vid riksgränsen.  
There remained too the glorious mountains that give Jämtland its beauty, and that grant to all who visit them strength, health, joy, courage, and zest for life, so that none of Asa-Thor's feats seems more splendid than the one he performed when he flung out the mountain masses, all the way from the Frostviken mountains in the north to Helagsfjället in the south, all the way from the Ovik mountains just beyond Storsjön to the Sylarna at the national border.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.