# The Wonderful Adventures of Nils, Värmland and Dalsland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch48. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch48.json.


Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade henne om det, som Bataki hade berättat, var sant, och Akka hade inte kunnat förneka det.  
Next day the boy took advantage of a rest, when Akka went off and grazed a little apart from the other wild geese, and asked her whether what Bataki had told him was true, and Akka had not been able to deny it.
Då tog pojken löfte av förargåsen, att hon inte skulle förråda hemligheten för Mårten gåskarl.  
Then the boy made the goose swear that she would not betray the secret to Morten Goosey-Gander.
För den store vite var så tapper och ädelmodig, att pojken fruktade, att han skulle gå och ställa till någon olycka, om han finge reda på tomtens villkor.  
For the big white gander was so brave and generous that the boy feared he would go and cause some misfortune if he learned the elf's condition.

Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring.  
After that the boy sat sullen and silent on the goose's back, hung his head, and did not care to look about him.
Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna, och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta.  
He heard the wild geese calling out to the goslings that now they were flying into Dalarna, and now they could see Städjan up in the north, and now they were flying over the Österdalälven, and now they had come to Lake Horrmund, and now they had the valley of the Västerdalälven beneath them, but he did not trouble to look at any of it.
> Archaic plural verb forms: 1906 Swedish still marked the plural for many verbs: «foro» (they fared/went, sg. «for»), «voro» (they were, sg. «var»), and «flögo» (they flew, sg. «flög»). Modern Swedish dropped this agreement entirely — today all these would simply be «for», «var», «flög» for both singular and plural subjects.
»Jag kommer väl att fara omkring med vildgässen hela mitt liv,» tänkte han, »så att jag får nog se mer av det här landet, än jag har lust till.»  
"I suppose I shall go on flying about with the wild geese all my life," he thought, "so that I'll see a great deal more of this country than I have any wish to."

Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven.  
He grew no less listless when the wild geese called out that now they had come into Värmland, and that the river they were following southward was the Klarälven.
»Jag har redan sett så många älvar,» tänkte han.  
"I have already seen so many rivers," he thought.
»Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till.»  
"I needn't trouble myself to look at one more."

Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar.  
Even if he had been more eager to look, he would not have had much to see, for in northern Värmland there is nothing but great, monotonous forests, through which the Klarälven winds, narrow and rich in rapids.
Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenslösa stugor, där det bor finnar.  
Here and there a charcoal kiln is seen, a patch of burned-over clearing, or a pair of low, chimneyless cabins where Finns live.
Men i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.  
But in general the forest is of such extent that one might believe oneself far up in Lapland.

Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade frisk, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen.  
The wild geese came down on a burned clearing close by the bank of the Klarälven, and while the birds walked about grazing on fresh, newly sprung autumn rye, the boy heard laughter and chatter coming from the forest.
Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran.  
It was seven brisk fellows who came walking along with knapsacks on their backs and axes over their shoulders.
Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor, och han blev riktigt glad, när de sju arbetarna lossade sina ränslar och kastade sig ner på älvstranden för att vila.  
That day the boy longed indescribably for human company, and he grew truly glad when the seven workmen shed their knapsacks and threw themselves down on the riverbank to rest.

De pratade oupphörligt, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster.  
They talked without stopping, and the boy lay behind a tussock and rejoiced to hear human voices.
Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade sig upp till Norrland för att söka arbete.  
He soon learned that they were Värmland men who intended to go up to Norrland to look for work.
> Plural «voro» = 'were': «voro» is the archaic plural preterite of «vara» ('to be'), used here with the plural subject «de» ('they'). Modern Swedish uses «var» for every person and number.
Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter.  
They were merry folk, and they had a great deal to talk about, because they had worked in many different places.
Men mittunder samspråket råkade en av dem säga, att fastän han hade varit överallt i Sverige, hade han inte sett någon trakt, som var vackrare än Nordmarken borta i västra Värmland, där han var hemma.  
But in the middle of the conversation one of them happened to say that although he had been all over Sweden, he had not seen any district more beautiful than Nordmarken, over in western Värmland, where he was from.

»Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, i stället för Nordmarken,» inföll en av de andra.  
"I'll grant you that, if only you'll say Fryksdalen, where I'm from, instead of Nordmarken," put in one of the others.
— »Jag är från Jösse härad,» sade en tredje, »och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och Fryksdalen.»  
— "I'm from Jösse parish," said a third, "and I can tell you that it is more beautiful there than in either Nordmarken or Fryksdalen."

Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras.  
It now turned out that all seven fellows were from different parts of Värmland, and that each one held that his own home district was both more beautiful and better than the others'.
Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt.  
A heated quarrel arose over this, and no one was able to convince the others that he was right.
Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovänner, då en gubbe med långt,  
It looked almost as if they would become real enemies, when an old man with long,
> «gubbe»: «gubbe» is a familiar, slightly folksy word for an old man — 'old fellow', 'old codger'. It carries none of the formality of «gammal man» and is common in Lagerlöf's rural dialogue.

svart hår och små, plirande ögon kom gående förbi.  
black hair and small, blinking eyes came walking by.
»Vad är det ni tvistar om, karlar?» sade han.  
"What is it you're arguing about, men?" he said.
»Ni skriker, så det hörs över hela skogen.»  
"You're shouting so it can be heard all through the forest."

En av värmlänningarna vände sig hastigt mot den nykomne.  
One of the Värmland men turned quickly toward the newcomer.
»Du är väl en finne, efter du vandrar omkring så här långt oppe i skogen?»  
"You must be a Finn, since you go wandering about so far up here in the forest?"
> Finnish settlers in the forest: «finne» here refers to one of the Forest Finns («skogsfinnar»), Finnish-speaking settlers who cleared land by burn-beating («svedjebruk») in the deep forests of Värmland and Dalarna from the 1600s on. Their presence explains the chimneyless cabins and burned clearings («svedjefall») mentioned earlier in the chapter.
— »Jo, jag är väl det,» sade gubben.  
— "Well, I suppose I am," said the old man.
— »Det var riktigt bra,» sade karlen.  
— "That's just as well," said the fellow.
»Jag har alltid hört, att ni finnar skulle ha mera förstånd än annat folk.»  
"I've always heard that you Finns have more sense than other folk."
— »Gott rykte är bättre än guld,» erkände finngubben.  
— "A good name is better than gold," the old Finn admitted.
> A folk proverb: 'A good name is better than gold' — a traditional saying the old Finn quotes to accept the compliment humbly. Lagerlöf often has her folk characters speak in proverbs to mark them as carriers of traditional wisdom.
— »Vi sitter här och grälar om vilken del av Värmland som är den yppersta.  
— "We're sitting here quarreling about which part of Värmland is the finest.
Jag undrar om du ville åta dig att slita tvisten, så att vi slipper att bli osams för den här sakens skull?»  
I wonder if you'd be willing to settle the dispute for us, so we don't fall out over the matter?"
— »Jag ska döma, så gott jag förstår,» sade finngubben.  
— "I'll judge it as best I can," said the old Finn.
»Men ni får ha tålamod med mig, för jag måste först berätta er en gammal historia.»  
"But you'll have to be patient with me, for I must first tell you an old story."

»Det var en gång så,» sade finnen och slog sig med detsamma ner på en sten, »att landet, som låg norr om Vänern, såg alldeles anskrämligt ut.  
"Once upon a time," said the Finn, seating himself at once upon a stone, "the land that lay north of Lake Vänern looked altogether wretched.
> Nested quotation marks: The Finn's tale is framed inside the outer guillemets «» that open here and will not close until the very end of the story (paragraph 29); inside it, direct speech from the story's characters is marked with single curly quotes ‘...’. This nesting lets Lagerlöf frame a folktale-within-the-chapter.
Det var så fullt av kala berg och branta kullar, att det var omöjligt att bo och leva där.  
It was so full of bare mountains and steep hills that it was impossible to live and dwell there.
Vägar kunde inte banas och åkrar inte röjas.  
Roads could not be built and fields could not be cleared.
Men landet, som låg söder om Vänern, var gott och lättbrukat då för tiden, som det är än i dag.  
But the land that lay south of Vänern was good and easily worked then, as it is to this day.

Nu hände det sig, att det fanns en storkarl där i söder, som ägde sju söner.  
Now it happened that there was a great man there in the south who had seven sons.
Alla sönerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det rådde ofta ofrid mellan dem, därför att var och en ville räknas för mer än de övriga.  
All the sons were sturdy, strong fellows, but they had a proud temper, and there was often discord among them, because each wanted to be reckoned better than the rest.

Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste.  
The father did not like the constant strife, and to put an end to it he one day called his sons to him and asked them whether they would agree to his putting them to the test, to find out which of them was the finest.
> «förnämst» — finest, most eminent: «den förnämste» (superlative of «förnäm») means 'the finest / most distinguished one'. It's the word the father uses for the contest, and the sons' quarrel over whose home region is «förnämst» later frames the whole legend.

Jo, det ville sönerna visst.  
Yes, the sons certainly wanted that.
De önskade ingenting högre.  
They desired nothing better.

’Då ska vi ställa på detta viset,’ sade fadern.  
'Then we shall arrange it this way,' said the father.
’Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tuvor och småsten, att vi inte har någon nytta av den.  
'You know that north of this little tarn we call Vänern, we have a waste tract so full of tussocks and small stones that we get no use from it.
I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hinna med på en dag.  
Tomorrow each of you shall take a plow and go there and plow as much as you can manage in a day.
När det blir kväll, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det bästa arbetet.’  
When evening comes, I shall come and see which of you has done the best work.'

Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar.  
The sun had scarcely come up the next morning before the seven brothers stood ready with horses and plows.
Det var grant att se dem, när de körde ut till arbetet.  
It was a fine sight to see them as they drove out to work.
Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbillen var nyslipad.  
The horses were groomed till they shone, the plowshares gleamed, and the plow-blade was freshly sharpened.
De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern.  
They set off as if in a blaze, all the way until they came down to Vänern.
Då vek ett par av dem åt sidan, men den äldste körde rätt på.  
Then a couple of them turned aside, but the eldest drove straight on.
’Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,’ sade han om Vänern.  
'I'm not afraid of a little puddle of water like this,' he said of Vänern.

När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre.  
When the others saw how bold he was, they did not want to show themselves less brave.
De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet.  
They took their stand on the plows and drove the horses out into the water.
Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma.  
They were big horses, and it was quite a while before they lost their footing and had to swim.
Plogarna flöt på vattnet, men det var ingen lätt sak att hålla sig kvar på dem.  
The plows floated on the water, but it was no easy matter to stay on them.
Ett par av sönerna låg i släp efter plogen, och ett par måste vada, men alla kom över och tog genast itu med att plöja opp utmarken, som inte var något annat än den landsträckan, som sedan har blivit kallad Värmland och Dal.  
A couple of the sons were dragged along behind the plow, and a couple had to wade, but all got across and set right to work plowing up the waste tract, which was nothing other than the stretch of land that has since been called Värmland and Dal.
Den äldste skulle plöja mittfåran, de två näst äldsta ställde sig på ömse sidor om honom, de två, som var närmast dem i ålder, tog plats bortom dem, och de två yngsta plöjde var sin fåra, den ene vid västra kanten av utmarken och den andre vid den östra.  
The eldest was to plow the middle furrow, the two next oldest took their places on either side of him, the two nearest them in age took their places beyond them, and the two youngest each plowed their own furrow, one at the western edge of the waste tract and the other at the eastern.

Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad.  
The eldest brother plowed at first a straight and broad furrow, for the ground down by Vänern was fairly level and easy to work.
> «en fåra» — a furrow: «fåra» (en-word, def. «fåran») is a plow furrow — the central image of the legend, since each brother's furrow becomes a valley or lake system on the map of Värmland and Dal.
Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den.  
It went along briskly, until he came upon a stone so large that he could not get past it, and had to lift the plow up over it.
Sedan satte han plogbillen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra.  
Then he drove the plow-blade into the earth with force and cut a broad and deep furrow.
Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen.  
But after a while he came to ground so hard that he had to lift the plow.
Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen.  
This happened to him again, and it vexed him that he could not keep the furrow equally broad and deep the whole way.
Till sist blev grunden så stenig, att han måste nöja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbillen.  
At last the ground grew so stony that he had to content himself with merely scratching it a little with the plow-blade.
På så sätt kom han dock ända opp mot norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern.  
In this way he still made it all the way up to the northern boundary of the waste tract, and there he sat down to wait for his father.

Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott.  
The second brother also began plowing a broad and deep furrow, and he managed to find a good passage among the tussocks, so that he could carry it through without a break.
Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran.  
Here and there he drove up over some clefts, and the farther north he got, the more bends he had to make, and the narrower the furrow became.
Men han hade så god framfart, att han inte en gång stannade vid gränsen, utan körde ett gott stycke längre, än han hade behövt.  
But he made such good progress that he did not even stop at the boundary, but drove a good way farther than he needed to.

Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början.  
The third brother, who stood to the left of the eldest, also got on well at the start.
Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster.  
He plowed a furrow that was broader than any of the others, but soon he met such poor ground that he had to turn aside toward the west.
Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt innan han hade nått till gränsen.  
As soon as he could, he drove north again, plowing both deep and broad, but was checked long before he had reached the boundary.
Inte ville han bli stående mitt i marken, utan vände hästarna och tog av åt annat håll.  
He did not want to stand still in the middle of the tract, so he turned the horses and set off in another direction.
Men inom kort var det så stängt omkring honom, att han måste stanna.  
But before long it was so closed in around him that he had to stop.
’Den här fåran blir väl den sämsta,’ tänkte han, när han satte sig ner på plogen för att vänta på fadern.  
"This furrow will surely turn out to be the worst," he thought, as he sat down on the plow to wait for his father.
> Verb-second word order after direct speech: After a quoted line, Swedish inverts to verb–subject: «tänkte han» ('thought he'), not «han tänkte». This V2 inversion after fronted material (here, the quotation itself occupying the front position) is a hallmark of Swedish word order and appears throughout the dialogue in this chapter.

Det kan vara detsamma att tala om hur det gick för de andra.  
It matters little to tell how it went with the others.
De redde sig som karlar allihop.  
They all acquitted themselves like men.
De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror.  
Those who plowed in the middle had had it hard, but those who went ahead to the east and west of them had it worse still, for out there the waste tract was so full of stone heaps and marsh that it was impossible to get straight, even furrows.
Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete.  
Of the two youngest it may be said that they merely turned and twisted, but they still did a considerable amount of work.

När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade.  
When evening came, the seven brothers sat tired and downcast at the end of their respective furrows and waited.

Så kom fadern gående.  
Then the father came walking along.
Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.  
He came first to the one who had worked farthest to the west.

’God kväll!’ sade fadern, när han kom.  
'Good evening!' said the father when he came.
’Hur har det gått med arbetet?’  
'How has the work gone?'
— ’Det har gått klent,’ sade sonen.  
— 'It has gone poorly,' said the son.
’Det var en svår utmark, den här, som ni gav oss att plöja.’  
'It was a hard tract of waste land, this one you gave us to plow.'
— ’Jag tror, att du sitter med ryggen åt arbetsfältet,’ sade fadern.  
— 'I think you're sitting with your back to the field,' said the father.
’Vänd dig om, så att du kan se vad du har uträttat!  
'Turn around, so you can see what you've accomplished!
Det är inte så litet, som du tror.’  
It is not as little as you think.'

Och när sonen såg sig tillbaka, märkte han, att där han hade gått fram med sin plog, hade uppstått präktiga dalar med sjöar på dalbottnen och vackra, skogiga dalväggar.  
And when the son looked back, he noticed that where he had gone forward with his plow there had arisen splendid valleys with lakes on the valley floors and beautiful, wooded valley sides.
Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks härad i Värmland och plöjt opp både Laxsjön och Lelången och Stora Le och de två Silarna, så att fadern hade alla skäl att vara nöjd med honom.  
He had drawn his furrow through a good stretch of Dal and Nordmark hundred in Värmland and had plowed up both Laxsjön and Lelången and Stora Le and the two Silar lakes, so that his father had every reason to be pleased with him.

’Nu ska vi gå bort och se vad de andra har haft för sig,’ sade fadern.  
'Now let us go and see what the others have been up to,' said the father.
Den nästa sonen, som de kom till — det var han, som var den femte i ordningen —, hade plöjt opp Jösse härad och sjön Glafsfjorden.  
The next son they came to — he was the fifth in order — had plowed up Jösse hundred and the lake Glafsfjorden.
> «härad» — a hundred (district): A «härad» was a traditional Swedish administrative subdivision, older than the modern kommun, roughly equivalent to an English 'hundred'. Lagerlöf uses «Jösse härad» and «Nordmarks härad» as real historical district names within Värmland.
Den tredje sonen hade plöjt opp Värmeln, den äldste Fryksdalen och Frykensjöarna, den näst äldste Älvdalen med Klarälven.  
The third son had plowed up Värmeln, the eldest Fryksdalen and the Fryken lakes, the second eldest Älvdalen with the Klarälven.
Den fjärde hade haft ett svårt arbete borta i Bergslagerna och plöjt opp Yngen och Daglösen förutom en mängd andra småsjöar.  
The fourth had had a hard task over in Bergslagen and had plowed up Yngen and Daglösen besides a number of other small lakes.
Den sjätte hade följt en besynnerlig fåra.  
The sixth had followed a strange furrow.
Först hade han röjt plats för den stora sjön Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fåra, där Letälven hade tagit plats, och därefter hade han råkat komma över gränsen och gått och hackat opp småsjöar inne i Västmanlands bergslager.  
First he had cleared a place for the great lake Skagern, then he had run on in a narrow furrow, where the Letälven took its place, and after that he had happened to cross the boundary and gone on hacking up small lakes inside the Västmanland mining district.

När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det.  
When the father had inspected the whole plowed field, he said that, as far as he could judge, they had done such good work that he had reason to be pleased with it.
Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukas och bebos.  
The land was now no longer a waste tract, but could well be worked and settled.
De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar.  
They had created many fish-rich lakes and fertile valley floors.
Älvar och åar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sågar och stångjärnshammare.  
Rivers and streams made falls that could drive mills, sawmills, and iron-hammer forges.
> «stångjärnshammare» — a bar-iron hammer: A «stångjärnshammare» is a water-powered forge hammer used to work bar iron; together with «kvarnar» (mills) and «sågar» (sawmills), it points to Bergslagen's historic iron industry, powered by exactly the rivers and falls the legend explains.
På åsarna mellan fårorna fanns det plats för skog till bränsle och kolning, och nu gavs det också möjlighet att bana vägar fram till de stora järnmalmsfälten borta i Bergslagerna.  
On the ridges between the furrows there was room for forest for fuel and charcoal-burning, and now there was also a way to build roads out to the great iron-ore fields over in Bergslagen.

Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst.  
The sons were glad to hear this, but now they also wanted to know whose furrow was the finest.

’I ett plogland som detta,’ sade fadern, ’är det av större vikt, att alla fårorna passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga.  
'In a plowed field like this,' said the father, 'it matters more that all the furrows fit well against one another than that one should be finer than the rest.
Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkänna, att han sällan har sett något skönare.  
I think that whoever comes to the long, narrow lakes in Nordmarken and in Dal must admit that he has seldom seen anything more beautiful.
Men ändå ska han efteråt tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Värmeln.  
But afterward he will surely come to like seeing the bright, fertile districts around Glafsfjorden and Värmeln just as well.
När han där har levat i öppen och glad bygd en tid, lär han tycka om att byta ut den mot de långa, trånga dalarna längs med Fryken och Klarälven.  
When he has lived there in open, cheerful country for a while, he will likely come to enjoy trading it for the long, narrow valleys along the Fryken and the Klarälven.
Och om han tröttnar också på dessa, blir han nog glad att träffa på de mångformade sjöarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och är så talrika, att ingen kan behålla dem i minnet.  
And if he tires of these too, he will surely be glad to come upon the many-shaped lakes in Bergslagen, which twist and wind about and are so numerous that no one can hold them all in memory.
Efter de söndersplittrade sjöarna blir han säkert glad att möta en stor och vid vattenyta som Skagerns.  
After the scattered lakes he will surely be glad to meet a great, wide sheet of water like Skagern.
Och nu vill jag säga er, att på samma sätt som med plogfåror är det med söner.  
And now I will tell you that it is the same with sons as it is with furrows in a plowed field.
Ingen far blir glad över att en är förmer än de andra.  
No father is glad when one is finer than the rest.
Men kan han vända sina blickar med samma glädje från den yngste till den äldste, då känner han frid i sinnet’.»  
But if he can turn his gaze with the same joy from the youngest to the eldest, then he feels peace in his heart.'"
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.