# The Wonderful Adventures of Nils, A Little Manor House

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch49. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch49.json.


Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk.  
The wild geese followed the Klarälven as far as Munkfors, the great ironworks.
> A real Värmland river: «Klarälven» is Sweden's longest river, flowing through Nils's home province of Värmland — Lagerlöf grounds the geese's route in real geography as they head north, then west.
Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen.  
Then they turned west toward Fryksdalen.
> Archaic plural verb agreement: «togo» (modern «tog») is the old plural preterite of «taga»/«ta» — 1906 Swedish still inflected verbs for plural subjects. A modern text would just use «tog» for both singular and plural.
Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd.  
Before they had even reached Lake Fryken, it began to grow dark, and they settled down in a marshy bog up on a wooded ridge.
Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått, och ville gärna ha en bättre sovplats.  
The bog was a decent enough night's lodging for wild geese, but the boy thought it was raw and dismal there, and wanted a better bed.
Medan han ännu var kvar uppe i luften, hade han sett, att det låg några gårdar nedanför åsen, och han begav sig med all hast åstad för att söka upp dem.  
While he was still up in the air, he had seen that there were some farms below the ridge, and he set off in a great hurry to find them.

Det var längre väg, än han hade trott, och han var flera gånger frestad att vända.  
It was a longer way than he had thought, and more than once he was tempted to turn back.
Men äntligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsväg, som löpte fram i skogsbrynet.  
But at last the forest thinned out around him, and he came to a country road running along the edge of the woods.
Från vägen ledde en vacker björkallé ner till en gård, och han ställde genast kosan ditåt.  
From the road a handsome birch avenue led down to a farm, and he set his course straight for it.

Pojken kom först in på en bakgård, som var stor som torget i en stad och omgavs av långa, röda huslängor.  
The boy first came into a back yard, as big as a town square and lined with long, red rows of outbuildings.
När han hade gått över den, såg han en annan gård, där boningshuset låg med en sandgång och en stor gårdsplan framför sig, flygel vid sidan och en lummig trädgård bakom sig.  
When he had crossed it, he saw another yard, where the manor house stood with a sanded walk and a broad forecourt in front of it, a wing at the side, and a leafy garden behind.
Själva manbyggnaden var liten och oansenlig, men gårdsplanen var kantad med en rad ofantligt höga rönnar, som stodo så tätt, att de bildade en riktig vägg omkring den, och pojken tyckte, att det var, som om han hade kommit in i ett präktigt, högvälvt rum.  
The main building itself was small and unassuming, but the forecourt was bordered by a row of enormously tall rowan trees, standing so close together that they formed a proper wall around it, and the boy felt as though he had stepped into a splendid, high-vaulted room.
> Archaic plural preterite: «stodo» (modern «stod») is another pre-reform plural past tense, here agreeing with the plural subject «rönnar» (rowan trees). Watch for this -o ending on verbs whenever the subject is plural.
Himmelen vilade däröver skönt blekblå, rönnarna voro gula med stora, röda klasar, gräsmattorna voro väl ännu gröna, men det var ljust, strålande månsken den kvällen, och detta föll med sådan glans över gräset, att det blev vitt som silver.  
The sky rested beautifully pale blue above it, the rowans were golden with big red clusters of berries, the lawns were still fairly green, but it was bright, radiant moonlight that evening, and it fell on the grass with such a glow that the grass turned white as silver.
> Archaic plural of «vara»: «voro» is the old plural preterite of «vara» (to be) — modern Swedish uses «var» for both singular and plural. Lagerlöf uses «voro» wherever the subject (here «rönnarna», «gräsmattorna») is plural.

Ingen människa syntes till, utan pojken kunde gå fritt omkring, vart han ville, och när han kom in i trädgården, lade han märke till något, som nära nog försatte honom i gott humör.  
Not a soul was to be seen, so the boy could roam about freely wherever he liked, and when he came into the garden, he noticed something that very nearly put him in a good mood.
Han hade stigit upp i en liten rönn för att äta rönnbär, men innan han hade nått upp till en klase, fick han syn på en häggbuske, som också var full med bär.  
He had climbed up into a small rowan to eat rowanberries, but before he had reached a cluster, he caught sight of a bird-cherry bush that was likewise full of berries.
Han hasade sig utför rönnstammen och klättrade upp i häggen, men knappt var han där, förrän han upptäckte en vinbärsbuske, där det ännu hängde kvar långa, röda klasar.  
He slid down the rowan trunk and climbed up into the bird-cherry, but he had scarcely gotten there when he discovered a currant bush still hung with long red clusters.
Och nu såg han, att hela trädgården var uppfylld av krusbär och hallon och nypon.  
And now he saw that the whole garden was filled with gooseberries and raspberries and rose hips.
Det fanns kålrötter och rovor borta på grönsakslanden, det fanns bär på varenda buske, frön på örterna, små kornfyllda ax på grässtråna.  
There were turnips and rutabagas out on the vegetable beds, there were berries on every bush, seeds on the herbs, small grain-filled ears on the grass stalks.
Och där på gången, nej, han såg bestämt inte miste, där låg ett stort, grant äpple och blänkte i månskenet!  
And there on the path — no, he certainly wasn't mistaken — there lay a big, splendid apple, gleaming in the moonlight!

Pojken slog sig ner på en gräskant med det stora äpplet framför sig och började skära små stycken ur det med slidkniven.  
The boy sat himself down on a grassy verge with the big apple in front of him and began cutting small pieces out of it with his sheath knife.
»Det skulle inte vara så tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jämt vore så lätt att få god mat som på det här stället,» tänkte han.  
"It wouldn't be so hard to be a tomte your whole life, if it were always this easy to get good food as it is at this place," he thought.
> The tomte — a farm's guardian spirit: A «tomte» is a small, gnome-like house spirit of Swedish folklore who protects a farm in exchange for food and respect. Nils has been shrunk into one by a real tomte earlier in the book, and here he muses about actually becoming one for good.

Han satt och grubblade, medan han åt, och till sist undrade han om det inte vore så gott, att han stannade, där han nu var, och läte vildgässen fara mot söder utan honom.  
He sat and pondered as he ate, and at last he wondered whether it might not be just as well if he stayed right where he was and let the wild geese fly on south without him.
> Archaic subjunctive of «låta»: «läte» is an old preterite subjunctive form of «låta» ('to let'), used here in a hypothetical clause ('...and let the wild geese fly south without him'). Modern Swedish would simply use the plain preterite «lät» even in this contrary-to-fact context.
»Jag vet rakt inte hur jag ska förklara för Mårten gåskarl, att jag inte kan fara hem,» tänkte han.  
"I really don't know how I'll explain to Father Gander Morten that I can't come home," he thought.
»Det är bättre, att jag alldeles skiljer mig från honom.  
"It's better that I simply part ways with him.
> Reflexive verb «skilja sig»: «skilja sig från» (with reflexive «sig») means 'to part ways with, separate oneself from' — the reflexive pronoun shows the action folds back onto the subject, unlike plain «skilja» ('to separate [something else]').
Jag kunde samla mig ett vinterförråd, jag likaväl som ekorrarna, och om jag bodde i en mörk vrå i stallet eller i lagården, behövde jag inte frysa ihjäl.»  
I could gather myself a winter store, just as well as the squirrels do, and if I lived in some dark corner of the stable or the cowshed, I wouldn't have to freeze to death."

Just som han tänkte detta, hörde han en lätt susning över sitt huvud, och ögonblicket därefter stod något, som liknade en liten kort björkstubbe, bredvid honom på marken.  
Just as he was thinking this, he heard a light rustling over his head, and the next moment something resembling a short birch stump stood on the ground beside him.
Stubben vred och vände på sig, och två ljusa punkter uppe i toppen lyste som eldkol.  
The stump twisted and turned, and two bright points up at its top glowed like embers.
Detta såg ut som ett riktigt trolleri, men pojken märkte snart, att stubben hade en krokig näbb och stora fjäderkransar kring de glödande ögonen, och då lugnade han sig.  
This looked like real sorcery, but the boy soon noticed that the stump had a hooked beak and great feathered rings around its glowing eyes, and then he calmed down.

»Det var riktigt roligt att råka på en levande varelse,» sade han.  
"It was quite a pleasure to meet a living creature," he said.
»Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om för mig vad det här stället heter, och vad det är för folk, som bor här?»  
"Perhaps you, Mrs. Tawny Owl, would care to tell me what this place is called, and what sort of people live here?"

Kattugglan hade denna kvällen som alla andra höstkvällar suttit på en pinne i den stora stegen, som stod stödd mot hustaket, och tittat ner på grusgångar och gräsmattor för att spana efter råttor.  
The tawny owl had, that evening as on every other autumn evening, been sitting on a rung of the tall ladder propped against the roof of the house, looking down at the gravel paths and lawns to watch for rats.
> Pluperfect with a fronted time phrase: The sentence opens with the subject «Kattugglan» before the verb, but the adverbial «denna kvällen som alla andra höstkvällar» is dropped in the middle of the pluperfect «hade suttit» — a periodic, literary sentence shape typical of Lagerlöf's long descriptive openings.
Men till hennes förvåning hade inte ett enda gråskinn visat sig.  
But to her surprise, not a single gray hide had shown itself.
I stället såg hon, att något, som liknade en människa, fastän det var mycket, mycket mindre, rörde sig i trädgården.  
Instead she saw that something resembling a human being, though very, very much smaller, was moving about in the garden.
»Här har jag nog den, som skrämmer bort råttorna,» hade kattugglan tänkt.  
"Here, surely, is the one scaring off the rats," the tawny owl had thought.
»Vad i all världen kan det vara för en?»  
"Whatever in the world can this be?"

»Det är inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla,» tänkte hon vidare.  
"It's not a squirrel, not a kitten, not a weasel," she thought further.
»Jag trodde, att en fågel, som så länge som jag har bott på en gammal herrgård, skulle ha reda på allt, som finns i världen.  
"I thought that a bird who has lived as long as I have on an old manor house would know all there is to know in the world.
Men detta övergår mitt förstånd.»  
But this is beyond my understanding."

Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde.  
She had stared at the thing moving on the sanded paths until her eyes glowed.
Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande.  
At last curiosity had gotten the better of her, so that she had flown down to the ground to get a closer look at the stranger.

När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom.  
When the boy began to speak, the owl leaned forward and studied him.
> V2 inversion after a fronted clause: Because the sentence opens with the subordinate clause «När pojken började tala», the main clause must still put its verb second: «lutade» comes before the subject «ugglan» (verb–subject inversion). This is the V2 rule that governs word order whenever something other than the subject leads the sentence.
»Han har varken klor eller taggar,» tänkte hon, »men vem kan veta om han inte äger en gifttand eller något annat, ännu farligare vapen?  
"He has neither claws nor spines," she thought, "but who can know whether he doesn't have a poison fang, or some other, still more dangerous weapon?
Jag får försöka att ta litet bättre reda på vad han går för, innan jag vågar mig på honom.»  
I'd better try to find out a little more about what he's made of before I risk myself against him."

»Gården heter Mårbacka,» sade ugglan, »och här har bott herrskap förr i tiden.  
"The place is called Mårbacka," said the owl, "and gentlefolk used to live here, once upon a time.
> A real place — and a clue: «Mårbacka» is a real manor in Värmland — it was Selma Lagerlöf's own childhood home. The owl names it matter-of-factly here, long before the narrative reveals whose house this is.
Men vad är du själv för en?»  
But what sort of creature are you yourself?"
> Em-dash marks a change of speaker: Lagerlöf uses a dash (—) rather than a new paragraph to signal that a different character is now speaking, so a single paragraph can carry a whole rapid exchange of dialogue.
— »Jag funderar på att flytta hit,» sade pojken utan att svara på ugglans fråga.  
— "I'm thinking of moving here," said the boy, without answering the owl's question.
»Tror du, att det kan gå för sig?»  
"Do you think that could be managed?"
— »Åja, inte är det mycket med stället nu, emot vad det har varit,» sade ugglan, »men nog kan man härda ut här.  
— "Oh well, the place isn't up to much now, compared to what it once was," said the owl, "but one can certainly hold out here.
Det beror ju mest på vad du tänker leva av.  
It mostly depends on what you mean to live on.
Ämnar du slå dig på råttjakt?»  
Do you intend to take up rat-hunting?"
— »Nej, för all del,» sade pojken.  
— "No, not at all," said the boy.
»Det är mer fara för att råttorna ska äta opp mig, än att jag ska göra dem någon skada.»  
"There's more danger of the rats eating me up than of my doing them any harm."

»Det kan väl aldrig vara möjligt, att han är så ofarlig, som han säger,» tänkte kattugglan.  
"It can hardly be possible that he's really as harmless as he says," thought the tawny owl.
»Men jag tror ändå, att jag gör ett försök.»  
"But I think I'll make an attempt all the same."
Hon höjde sig i luften, och i nästa ögonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ögon.  
She rose into the air, and in the next instant she had struck her claws into Nils Holgersson's shoulder and was pecking at his eyes.
Pojken satte ena handen för ögonen och sökte göra sig fri med den andra.  
The boy put one hand up over his eyes and tried to free himself with the other.
På samma gång ropade han på hjälp av alla krafter.  
At the same time he shouted for help with all his strength.
Han märkte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig själv, att denna gången var det visst slut med honom.  
He realized he was in real mortal danger, and he told himself that this time, surely, it was the end of him.

Nu får jag tala om hur märkvärdigt det föll sig, att just det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, var det en människa, som gick och tänkte på att skriva en bok om Sverige, som skulle passa för barn att läsa i skolorna.  
Now I must tell how strangely it happened that in that very year when Nils Holgersson was traveling about with the wild geese, there was a woman who went about thinking of writing a book about Sweden, one meant for children to read in the schools.
Hon hade tänkt på detta från jultiden ända till hösten, men hon hade inte fått en rad skriven på boken, och till sist hade hon blivit så trött vid alltsammans, att hon sade till sig själv: »Det här duger du inte till.  
She had been thinking about this from Christmastime clear on into the autumn, but she had not gotten a single line of the book written, and at last she had grown so weary of the whole thing that she said to herself: "You're no good at this.
Sätt dig ner och dikta sagor och berättelser, som du brukar, och låt en annan skriva denna boken, som måste vara lärorik och allvarlig, och där det inte får finnas ett osant ord!»  
Sit yourself down and compose fairy tales and stories, as you're used to doing, and let someone else write this book, which has to be instructive and serious, and in which there mustn't be a single untrue word!"

Det var så gott som avgjort, att hon skulle överge företaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att få skriva något vackert om Sverige, och hon hade svårt att lämna arbetet ifrån sig.  
It was as good as settled that she would give up the undertaking, but she did feel that it would have been delightful to get to write something beautiful about Sweden, and she found it hard to let the work go.
Till sist föll det henne in, att det kanske var därför, att hon satt i en stad och bara hade gator och husväggar omkring sig, som hon inte kunde komma sig i gång med skrivningen.  
At last it occurred to her that perhaps it was because she sat in a city with nothing but streets and house walls around her that she could not get the writing started.
Om hon fore ut på landet, där hon kunde se skogar och åkrar, skulle det kanske gå bättre.  
If she went out into the countryside, where she could see forests and fields, it might go better.

Hon var från Värmland, och det stod alldeles klart för henne, att hon ville börja boken med det landskapet.  
She was from Värmland, and it stood quite clear to her that she wanted to begin the book with that province.
> A «landskap» — a Swedish province: «landskap» denotes one of Sweden's traditional historical provinces (as opposed to a modern administrative «län»). Värmland, in west-central Sweden, is Lagerlöf's own home province and the one this chapter's woman means to open her book with.
Och först och främst skulle hon berätta om stället, där hon hade vuxit upp.  
And first and foremost she would tell about the place where she had grown up.
Det hade varit en liten herrgård, som hade legat långt ur världen, och där många gammaldags bruk och seder hade bibehållit sig.  
It had been a small manor house, lying far from the world, where many old-fashioned customs and ways had been preserved.
Hon hade tänkt, att det skulle vara roligt för barn att höra om de mångfaldiga sysslor, som hade följt på varandra året runt.  
She had thought it would be a delight for children to hear about the manifold tasks that had followed one another all through the year.
Hon ville tala om för dem hur de hade firat jul och nyår och påsk och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft för möbler och husgeråd, hur det hade sett ut i kök och visthusbod, i lagård och stall, i loge och bastu.  
She wanted to tell them how they had celebrated Christmas and New Year and Easter and Midsummer back home, what sort of furniture and household things they had had, what it had looked like in the kitchen and the pantry, in the cowshed and the stable, in the barn and the bathhouse.
Men när hon skulle skriva om detta, ville pennan inte röra sig.  
But when she meant to write about this, the pen would not stir.
Hon kunde rakt inte förstå varav det kom sig, men det var så i alla fall.  
She could not at all understand what the reason for it was, but so it was, in any case.

Det var visserligen sant, att hon kom ihåg allt det där lika tydligt, som om hon ännu hade levat mittibland det.  
It was certainly true that she remembered all of it just as clearly as if she had still been living in the midst of it.
Men hon sade till sig själv, att eftersom hon ändå skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla gården och se på den än en gång, innan hon skrev om den.  
But she told herself that since she was going to travel out to the countryside anyway, she ought perhaps to go to the old estate and look at it once more before she wrote about it.
Hon hade inte varit där på många år, och hon tyckte inte illa om att få en anledning att resa dit.  
She had not been there for many years, and she did not mind having a reason to travel there.
Egentligen längtade hon dit, var i världen hon än befann sig.  
In truth she longed for it, wherever in the world she happened to be.
Hon såg nog, att andra platser voro både vackrare och bättre, men hon kunde ingenstans finna en sådan trygghet och trevnad, som hon hade känt i sitt barndomshem.  
She saw clearly enough that other places were both more beautiful and better, but nowhere could she find such security and comfort as she had known in her childhood home.

Emellertid var det inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro, för gården var såld till människor, som hon inte kände.  
It was not, however, so simple a matter for her to go home as one might think, for the estate had been sold to people she did not know.
Hon tänkte nog, att de skulle ta väl emot henne, men hon ville inte komma till det gamla stället för att sitta och tala med främmande, utan för att riktigt kunna påminna sig hur det hade varit där förr i tiden.  
She supposed they would receive her well enough, but she did not want to come to the old place in order to sit and talk with strangers, but rather to be able to truly remind herself of how it had been there in the old days.
Fördenskull ställde hon så till, att hon skulle komma dit sent en kväll, då arbetet var slut och folket befann sig inomhus.  
For that reason she arranged it so that she would arrive late one evening, when the work was done and the people were indoors.

Hon hade aldrig trott, att det skulle vara så underligt att komma hem.  
She had never believed it would feel so strange to come home.
Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon, att hon för var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer en gammal människa med hår, som började gråna, utan en liten tös med korta kjolar och lång, linvit fläta.  
As she sat in the carriage and drove toward the old estate, she felt that with every minute she was growing younger and younger, and soon she was no longer an old woman with graying hair, but a little girl in short skirts with a long, flax-white braid.
När hon satt där och kände igen varenda gård utmed vägen, kunde hon snart inte få för sig annat, än att allt därhemma skulle vara sig likt som förr i världen.  
As she sat there recognizing every single farm along the road, she could soon believe nothing else but that everything at home would be just as it had once been in the world.
Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne, den gamla hushållerskan skulle skynda till köksfönstret för att se efter vem som kom åkande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp på henne.  
Father and mother and siblings would stand on the steps to receive her, the old housekeeper would hurry to the kitchen window to see who was coming driving up, and Nero and Freja and a couple more dogs would come rushing and jump up on her.

Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon.  
The nearer she came to the estate, the happier she grew.
Det var höst nu, och det förestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var väl just mängden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev tråkigt eller enformigt därhemma.  
It was autumn now, and a busy season of many tasks lay ahead, but it was precisely the abundance of tasks that made things never dull or monotonous back home.
Hon hade sett under vägen, att folk höll på att ta upp potatis, och det gjorde de nog också i hennes hem, så att nu blev det för det första att riva potatis och laga potatismjöl.  
She had seen along the way that people were busy digging up potatoes, and no doubt they were doing the same at her home, so the first order of business now would be grating potatoes and making potato flour.
Det hade varit en mild höst.  
It had been a mild autumn.
Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i trädgården.  
She could well wonder whether everything had already been gathered in from the garden.
Kålen åtminstone stod väl ännu ute.  
The cabbage, at least, would surely still be standing out.
Och månne humlen var plockad och alla äpplen nertagna?  
And had the hops been picked, and all the apples taken down, she wondered?

Det gick an, om de inte hade storstök hemma, för det led mot tiden för höstmarknaden.  
It would be all right if they hadn't had a great deal of bustle at home, for it was drawing near the time for the autumn market.
Det skulle vara fejat och fint överallt till marknaden.  
Everything was supposed to be swept and neat everywhere for the market.
Den räknades som en stor högtid, framför allt av tjänstfolket.  
It was reckoned a great festival, above all by the servants.
Det brukade också vara en glädje på marknadsaftonen att komma ut i köket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade väggarna och de blanka kopparkärlen under taket.  
It also used to be a pleasure, on market eve, to come into the kitchen and see the freshly scrubbed, juniper-strewn floor, the whitewashed walls, and the shining copper pots under the ceiling.

Inte skulle det bli lång ro heller, sedan marknadsfirandet var över.  
Nor would there be much peace either, once the market festivities were over.
Då finge de ta till med linbråkningen.  
Then they would have to get down to the flax-breaking.
Linet hade under rötmånaden legat utbrett på en äng för att rötas.  
The flax had lain spread out on a meadow through the dog days of summer to be retted.
> Retting flax: «röta» (here as «rötas», passive with s-ending) is the process of leaving cut flax to rot/soak in damp conditions so its fibers loosen from the woody stalk — a necessary step before the fibers can be beaten out.
Nu lades det in i den gamla bastun, och den stora bastu-ugnen eldades, för att det skulle torka.  
Now it was brought into the old bathhouse, and the great bathhouse stove was fired up, so that it would dry.
Och när det var tillräckligt torrt, kallades en dag alla kvinnor i grannskapet tillsammans.  
And when it was dry enough, all the women of the neighborhood were called together on a given day.
De slogo sig ner utanför bastun och började bråka sönder linet.  
They sat themselves down outside the bathhouse and began to break up the flax.
Sedan slogo de det med skäktor för att få fram de fina, vita tågorna ur de torra stjälkarna.  
Then they beat it with swingles to draw out the fine, white fibers from the dry stalks.
> Swingles — a flax-processing tool: «skäktor» are wooden swingling knives used to beat the retted flax stalks, knocking away the woody core (skävor) to free the fine white fiber (tåga) inside.
Under arbetet blevo kvinnorna gråa av damm.  
During the work the women turned gray with dust.
> Archaic plural preterite of «bli»: «blevo» (modern «blev») is the old plural past tense of «bli» ('to become'), agreeing with the plural subject «kvinnorna» — one more instance of the pre-reform plural verb endings that fill this chapter's farm scenes.
Deras hår och kläder övertäcktes av skävor, men de voro lika glada ändå.  
Their hair and clothes were covered with flax shives, but they were just as merry for all that.
Hela dagen slamrade skäktorna, och pratet gick, så att när man nalkades den gamla bastun, lät det, som om ett brusande oväder skulle ha hållit till där.  
All day long the swingles clattered and the talk went on, so that as one drew near the old bathhouse, it sounded as though a roaring storm had been raging there.

Efter arbetet med linet kom det stora knäckebrödsbaket, fårklippningen och pigflyttningen.  
After the work with the flax came the great rye-bread baking, the sheep-shearing, and the maidservants' moving day.
I november förestodo arbetsamma slaktedagar med köttsaltning och korvstoppning och paltbrödsbak och ljusstöpning.  
In November came busy slaughtering days with meat-salting and sausage-stuffing and blood-bread baking and candle-dipping.
> Candle-dipping: «ljusstöpning» is the making of tallow candles by repeated dipping — one of the seasonal autumn/winter chores (alongside «korvstoppning», sausage-stuffing, and «köttsaltning», meat-salting) that this passage catalogues as farm life through the year.
Sömmerskan, som brukade sy deras hemmavävda ylleklänningar, skulle väl också komma vid den tiden, och det var ett par trevliga veckor, då husfolket satt tillsammans och sysslade med sömnad.  
The seamstress, who used to sew their homespun woolen dresses, would surely also be coming around that time, and it was a pleasant couple of weeks when the household sat together busy with sewing.
Skomakaren, som gjorde skodon åt hela hushållet, satt samtidigt borta på drängstu-kammaren och arbetade, och man kunde aldrig bli trött att se på hur han skar till lädret och sulade och klackade och satte in ringar i snörhålen.  
The shoemaker, who made footwear for the whole household, sat at the same time out in the farmhands' chamber working away, and one could never tire of watching how he cut the leather and soled and heeled it and set rings into the lace-holes.

Men den största brådskan skulle komma framemot jul.  
But the greatest rush of all would come as Christmas drew near.
Lucia-dagen, då kammarjungfrun gick omkring vitklädd med ljus i håret och bjöd alla människor på kaffe klockan fem på morgonen, den kom just som ett tecken till att de nästa två veckorna kunde de inte göra sig räkning på mycken sömn.  
Lucia Day, when the chambermaid went about dressed in white with candles in her hair and offered everyone coffee at five in the morning, came as a signal that for the next two weeks they could count on very little sleep.
Nu hade de att brygga julöl och luta fisk och ställa med julbak och julrengöring.  
Now there was ale to be brewed and fish to be lyed and the Christmas baking and cleaning to be seen to.

Hon stod mitt i baket med julkusar och småbrödsplåtar omkring sig, då skjutskarlen höll in hästarna vid början av allén, som hon hade bett att han skulle göra.  
She stood in the middle of the baking, with Christmas buns and little cookie sheets all around her, when the coachman drew in the horses at the start of the avenue, as she had asked him to do.
Hon spratt till som en yrvaken.  
She gave a start, like someone waking with a jolt.
Det var hemskt att sitta ensam i sena kvällen för henne, som nyss hade drömt sig omgiven av alla de sina.  
It felt eerie to sit alone this late in the evening, for one who had just been dreaming herself surrounded by all her own.
När hon steg ur vagnen och började gå neråt allén för att komma obemärkt till sitt gamla hem, kände hon skillnaden så tung mellan förr och nu, att hon helst hade velat vända om.  
As she stepped down from the carriage and began walking down the avenue in order to come unnoticed to her old home, she felt the difference between then and now so heavily that she would rather have turned back.
»Vad tjänar det till att komma hit?  
"What's the use of coming here?
Här kan ju ändå inte vara som i de gamla tiderna,» tänkte hon.  
It surely can't be as it was in the old days," she thought.

Men hon tyckte, att när hon nu hade kommit så långt, skulle hon väl ändå se stället, och hon fortfor att gå framåt, fastän hon kände sig mera sorgsen för vart steg hon tog.  
But she felt that, now that she had come this far, she might as well see the place after all, and she walked on, though she felt sadder with every step she took.

Hon hade hört sägas, att gården skulle vara mycket förfallen och förändrad, och det var den väl också.  
She had heard it said that the estate would be much decayed and changed, and no doubt it was.
Men det kunde hon inte märka nu på kvällen.  
But she could not tell it now, in the evening.
Hon tyckte snarare, att allt var sig likt.  
She felt rather that everything was just as it had been.
Där hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vågade fiska, därför att far ville, att de rudorna skulle få gå i fred, där de gingo.  
There was the pond, which in her youth had been full of crucian carp that no one dared fish for, because father wanted those carp left to go their own way, wherever they went.
> Crucian carp: «rudor» (singular «ruda») are crucian carp, a hardy pond fish — here specifically the ones the narrator's father protected from fishing, a small detail of the estate's private customs.
Där voro drängstugan och boden och stallet med vällingklockan över ena gaveln och väderflöjeln över den andra.  
There stood the farmhands' cottage and the shed and the stable, with the porridge-bell over one gable and the weathervane over the other.
Och gårdsplanen framför boningshuset var alltjämt som ett kringstängt rum utan utsikt åt något håll, såsom den hade varit i fars tid, för han hade inte haft hjärta att hugga bort så mycket som en buske.  
And the forecourt in front of the manor house was still enclosed all around, without a view in any direction, just as it had been in father's day, for he had never had the heart to cut down so much as a single bush.

Hon hade stannat i skuggan under den stora lönnen vid inkörseln till gården och stod och såg sig omkring.  
She had stopped in the shadow beneath the great maple by the entrance to the estate and stood looking about her.
Och när hon nu stod där, hände det märkvärdiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne.  
And as she stood there now, the remarkable thing happened that a flock of pigeons came and settled down beside her.

Hon kunde knappt tro, att det var verkliga fåglar, för duvor bruka ju aldrig vara i rörelse efter solnedgången.  
She could hardly believe they were real birds, for pigeons never move about after sunset.
Det måtte ha varit det sköna månskenet, som hade väckt dessa.  
It must have been the beautiful moonlight that had woken these.
De hade trott, att det var dager, och flugit ut från sitt duvslag, men sedan hade de blivit förvirrade och inte kunnat känna igen sig.  
They had thought it was daylight and flown out from their dovecote, but afterward they had grown confused and could not find their way.
När de hade fått se en människa, hade de flugit till henne, liksom för att hon skulle visa dem till rätta.  
When they had caught sight of a human being, they had flown to her, as if to have her show them the way.

Det hade funnits en massa duvor på gården i hennes föräldrars tid, för duvorna hade också varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt särskilda hägn.  
There had been a great many pigeons at the estate in her parents' time, for the pigeons too had been among the creatures her father had taken under his special protection.
Bara det var tal om att slakta en duva, kom han i misshumör.  
The moment there was talk of slaughtering a pigeon, he grew ill-humored.
Hon tyckte mycket om, att de vackra fåglarna hade kommit henne till mötes i det gamla hemmet.  
She was very glad that the beautiful birds had come to meet her at the old home.
Vem kunde veta om inte duvorna ändå hade flugit ut i natten för att visa henne, att de inte hade glömt, att de en gång hade haft ett gott hem här?  
Who could say whether the pigeons had not flown out into the night after all to show her that they had not forgotten they had once had a good home here?

Eller kanske att det var far, som hade skickat sina fåglar med en hälsning till henne, för att hon inte skulle känna det så ängsligt och ensamt, när hon kom till sitt forna hem?  
Or perhaps it was father who had sent his birds with a greeting to her, so that she would not feel so anxious and alone when she came to her former home?

När hon tänkte detta, steg det upp inom henne en så stark längtan efter de gamla tiderna, att hon fick tårarna i ögonen.  
As she thought this, so strong a longing for the old days rose up within her that tears came to her eyes.
Det var ett gott liv, som de hade fört på det här stället.  
It had been a good life that they had led in this place.
De hade haft arbetsveckor, men de hade också haft högtidsfester, de hade haft slit om dagarna, men på kvällarna hade de samlats kring lampan och läst Tegnér och Runeberg, fru Lenngren och mamsell Bremer.  
They had had weeks of work, but they had also had festival days; they had had drudgery by day, but in the evenings they had gathered around the lamp and read Tegnér and Runeberg, Mrs. Lenngren and Miss Bremer.
> Real 19th-century poets: Esaias Tegnér (Swedish) and Johan Ludvig Runeberg (Finnish, writing in Swedish) were the towering national poets of the era; «fru Lenngren» and «mamsell Bremer» (Anna Maria Lenngren, Fredrika Bremer) were celebrated Swedish women writers — the family's evening reading was the real literary canon of the day.
De hade odlat säd, men också rosor och jasminer; de hade spunnit lin, men de hade sjungit folkvisor, medan de spunno.  
They had grown grain, but also roses and jasmine; they had spun flax, but they had sung folk songs while they spun.
De hade knogat med historia och grammatik, men de hade också spelat teater och skrivit vers; de hade stått vid spisen och lagat mat, men de hade också lärt att traktera klavér och flöjt och gitarr och fiol och piano.  
They had toiled over history and grammar, but they had also put on plays and written verse; they had stood at the stove cooking food, but they had also learned to play the clavier and the flute and the guitar and the violin and the piano.
De hade planterat kål och rovor och ärter och bönor i en trädgård, men de hade haft en annan, som var full av äpplen och päron och alla slags bär.  
They had planted cabbage and turnips and peas and beans in one garden, but they had had another that was full of apples and pears and every kind of berry.
De hade levat ensamma, men just därför hade de haft så många sagor och historier kvar i minnet.  
They had lived solitary lives, but for that very reason they had kept so many tales and stories in memory.
De hade burit hemgjorda kläder, men så hade de också kunnat leva sorglöst och oberoende.  
They had worn homemade clothes, but even so they had been able to live carefree and independent.

»Ingenstans i världen förstår de att föra ett så gott liv, som de gjorde på en sådan här liten herrgård i min ungdom,» tänkte hon.  
"Nowhere else in the world do they know how to lead so good a life as they did at a little manor house like this one, in my youth," she thought.
»Det var lagom av arbete och lagom av nöje, och det var glädje alla dagar.  
"There was a fair measure of work and a fair measure of pleasure, and there was joy every day.
Jag skulle bra gärna vilja komma tillbaka hit.  
I would very gladly like to come back here.
Sedan jag nu har sett stället, är det tungt att resa härifrån.»  
Now that I've seen the place, it's hard to travel away from it."

Och så vände hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade åt sig själv på samma gång: »Vill ni inte fara till far och säga honom, att jag längtar hem?  
And so she turned to the flock of pigeons and spoke to it, laughing at herself even as she did so: "Won't you go to father and tell him that I long for home?
Jag har farit länge nog omkring på främmande ställen.  
I've been traveling long enough now in strange places.
Fråga honom om han inte kan ställa det så, att jag snart får vända åter till mitt barndomshem!»  
Ask him if he can't arrange it so that I may soon return to my childhood home!"

Knappt hade hon sagt detta, förrän hela duvflocken höjde sig och flög bort.  
Scarcely had she said this when the whole flock of pigeons rose up and flew away.
Hon försökte följa den med ögonen, men den försvann genast.  
She tried to follow it with her eyes, but it vanished at once.
Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplösts i den skimrande luften.  
It was as if the whole bright flock had dissolved into the shimmering air.

Duvorna voro nätt och jämnt borta, då hon hörde ett par höga skrik från trädgården, och när hon nu skyndade dit, fick hon se något rätt besynnerligt.  
The pigeons were barely gone when she heard a couple of shrill cries from the garden, and hurrying there now, she saw something quite peculiar.
Där stod en liten, liten parvel, som inte kunde vara stort mera än en tvärhand hög, och stred med en kattuggla.  
There stood a tiny, tiny fellow, who could hardly have been more than a hand's breadth tall, fighting with a tawny owl.
> An old measure: a hand's breadth: «en tvärhand» is a folk unit of measure — the width of a hand held flat — used here to say the transformed boy stood barely a hand's-breadth tall.
Först blev hon så häpen, att hon inte kunde röra sig.  
At first she was so startled that she could not move.
Men när parveln skrek allt jämmerligare, grep hon raskt in och skilde de stridande åt.  
But when the little fellow's cries grew ever more piteous, she stepped in quickly and parted the combatants.
Ugglan svingade sig upp i ett träd, men parveln stod kvar på sandgången utan att gömma sig eller fly undan.  
The owl swung itself up into a tree, but the little fellow stood his ground on the sanded path without hiding or fleeing.
»Tack ska ni ha för hjälpen!» sade han.  
"Thanks for the help!" he said.
»Men det var bra dumt, att ni lät ugglan komma undan.  
"But it was quite foolish of you to let the owl get away.
Jag kan inte ge mig av härifrån, för hon sitter oppe i trädet och lurar på mig.»  
I can't leave from here, for she's sitting up in the tree lying in wait for me."

»Ja, det var tanklöst av mig, att jag släppte henne.  
"Yes, it was thoughtless of me to let her go.
Men kan jag inte i stället följa dig dit, där du är hemma?» sade hon, som brukade dikta sagor, och kände sig inte litet förvånad över att så där oförmodat ha råkat i samspråk med en av småfolket.  
But couldn't I follow you instead to wherever you're at home?" said she, who was in the habit of composing fairy tales, feeling not a little astonished at having so unexpectedly fallen into conversation with one of the little folk.
Men i grund och botten blev hon inte så överraskad ändå.  
But at bottom she was not so very surprised after all.
Det var, som om hon hela tiden hade väntat, att hon skulle få uppleva något märkvärdigt, där hon gick i månskenet utanför sitt gamla hem.  
It was as though she had been expecting the whole time that she would get to experience something remarkable, walking there in the moonlight outside her old home.

»Egentligen hade jag tänkt att stanna här på gården hela natten,» sade parveln.  
"Actually I had thought of staying here at the estate the whole night," said the little fellow.
»Om ni bara ville visa mig en trygg sovplats, skulle jag inte vända tillbaka till skogen förrän i daggryningen.»  
"If you would just show me a safe place to sleep, I wouldn't go back to the forest until daybreak."
— »Ska jag visa dig en sovplats?  
— "Shall I show you a place to sleep?
Är du inte hemma här då?»  
Aren't you at home here, then?"
— »Jag förstår nog, att ni tror, att jag är en av småfolket,» sade nu parveln, »men jag är en människa, jag såväl som ni, fast jag har blivit förvandlad av en tomte.»  
— "I daresay you think I'm one of the little folk," said the little fellow now, "but I'm a human being, just as much as you are, only I've been turned into this by a tomte."
> "The little folk": «småfolket» ('the small folk') is a folklore term for diminutive supernatural beings — elves, trolls, and the like. The woman assumes the tiny fellow is one of them rather than a transformed human boy.
— »Det var det märkvärdigaste jag har hört!  
— "That's the most remarkable thing I've ever heard!

Skulle du inte vilja tala om för mig hur du har råkat så illa ut?»  
Would you care to tell me how you came to be so ill-used?"

Pojken hade inte något emot att berätta sina äventyr, och hon, som hörde honom, blev alltmera häpen, förundrad och glad, allt som berättelsen fortgick.  
The boy had no objection to telling of his adventures, and she who listened grew ever more astonished, marveling, and glad as the story went on.
»Nej, det var då en lycka att råka på en, som har rest på gåsrygg över hela Sverige!» tänkte hon.  
"Why, what luck it is to meet someone who has traveled on goose-back over the whole of Sweden!" she thought.
»Just det, som han berättar, ska jag skriva i min bok.  
"Just what he's telling me now, I shall put in my book.
Nu behöver jag inte ha mer bekymmer för den sakens skull.  
Now I need worry no more about that matter.
Det var ju bra väl, att jag reste hem.  
How very fortunate that I traveled home!
Tänk ändå, att jag skulle få hjälp med detta, så snart som jag kom till den gamla gården!»  
To think that I should get help with this, so soon as I came to the old estate!"

Med detsamma kom en tanke över henne, som hon knappt vågade tänka till slut.  
At once a thought came over her that she scarcely dared to think through to the end.
Hon hade skickat bud till far med duvorna om att hon längtade hem, och strax efteråt hade hon fått hjälp med det, som hon så länge hade grubblat över.  
She had sent word to father with the pigeons that she longed for home, and directly afterward she had gotten help with the very thing she had puzzled over for so long.
Skulle detta vara fars svar på det, som hon hade bett om?  
Could this be father's answer to what she had asked for?
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.