# The Wonderful Adventures of Nils, The Treasure on the Skerry

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch50. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch50.json.


Allt ifrån början av höstresan hade vildgässen flugit rakt söderut, men när de lämnade Fryksdalen, slogo de in i en annan riktning och foro över västra Värmland och Dalsland bort mot Bohuslän.  
Ever since the start of the autumn journey the wild geese had flown due south, but when they left Fryksdalen, they turned onto another course and traveled across western Värmland and Dalsland toward Bohuslän.
> Archaic plural verb ending: «Slogo» is the old plural preterite of «slå» ('to strike, turn'), used because the subject («de») is plural. 1906 written Swedish still agreed the verb's number with plural subjects; modern Swedish uses one invariant form, «slog», for singular and plural alike.
> Three landskap: Värmland, Dalsland, and Bohuslän are three of Sweden's traditional «landskap» (historic provinces, distinct from the modern administrative «län»). The wild geese's route across them is also the book's running geography lesson in the shape of Sweden.

Det blev en munter resa.  
It became a merry journey.
Gässlingarna voro nu så pass vana att flyga, att de inte mer klagade över trötthet, och pojken började återfå sitt goda humör.  
The goslings were by now so used to flying that they no longer complained of tiredness, and the boy began to regain his good spirits.
> Archaic plural of «vara»: «Voro» is the old plural preterite of «vara» ('to be'); modern Swedish uses «var» for both singular and plural. Lagerlöf's 1906 prose still keeps this distinction throughout the book.
> Definite plural suffix «-na»: «Gässling» ('gosling') is an «en»-word; its definite plural adds «-na»: «gässling» → «gässlingar» (plural) → «gässlingarna» ('the goslings'). This -na ending marks 'the' on plural common-gender nouns.
Han var glad, att han hade fått tala med en människa, för det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte på samma sätt som hittills att göra gott åt alla, som han råkade, så kunde det inte sluta illa för honom.  
He was glad that he had gotten to talk with a human being, for it had cheered him that she had said that if he went on as he had done so far, doing good to everyone he met, things could not end badly for him.
Inte hade hon kunnat säga hur han skulle återfå sin rätta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillförsikt, och det var säkert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tänka ut hur han skulle avhålla den store vite från att resa hem.  
She had not been able to tell him how he would get back his rightful shape, but she had given him back a little hope and confidence, and it was surely this that had made it possible for him now to think out how he should keep the big white gander from traveling home.

»Vet du, Mårten gåskarl,» sade han, bäst som de foro fram högt uppe i luften, »att det blir nog enformigt för oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sådan här resa.  
»You know, Morten Goosey-Gander,» he said, just as they were flying high up in the air, »that it will be dull enough for us to stay home all winter, once we've been through a journey like this.
> «Gåskarl» — goose-fellow: Nils's nickname for Morten, formed from «gås» ('goose') + «karl» ('fellow, man') — roughly 'goose-man' or, in the standard English rendering, 'Goosey-Gander'.
Jag sitter och tänker på att vi borde följa med vildgässen till utlandet.»  
I keep thinking that we ought to go along with the wild geese to foreign lands.»
— »Det kan väl aldrig vara ditt allvar!» sade gåskarlen och lät helt förskräckt, för sedan han nu hade visat, att han var i stånd att följa vildgässen ända till Lappland, var han alldeles nöjd att få komma tillbaka till gåskätten i Holger Nilssons kostall.  
— »Surely you can't be in earnest!» said the gander, sounding quite alarmed, for now that he had shown he was able to follow the wild geese all the way to Lapland, he was perfectly content to get back to the goose-pen in Holger Nilsson's cow-house.
> V2 after a fronted clause: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever element opens the clause, the finite verb must come second. Here the long «för sedan...» clause is fronted, so the main clause inverts to verb-then-subject: «var han... nöjd», literally 'was he... content'.

Pojken satt tyst en stund och tittade ner på Värmland, där alla björkskogar och lövdungar och trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger, och där de långa sjöarna lågo klarblåa mellan de gula stränderna.  
The boy sat quiet for a while, looking down at Värmland, where all the birch woods and groves and gardens were dressed in yellow and red autumn colors, and where the long lakes lay clear blue between the yellow shores.
»Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga så vacker under oss som i dag,» sade han.  
»I don't believe I've ever seen the earth lying so beautiful beneath us as today,» he said.
»Sjöarna är som blått siden och stränderna som breda guldband.  
»The lakes are like blue silk and the shores like broad bands of gold.
Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle slå oss ner i Västra Vemmenhög och inte få se något mer av världen?»  
Don't you think it would be a pity if we settled down in Västra Vemmenhög and never got to see any more of the world?»
— »Jag tänkte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem vad det har blivit för en duktig pojke av dig,» sade gåskarlen.  
— »I thought you wanted to go home to father and mother and show them what a fine boy you've turned into,» said the gander.
Han hade hela sommaren gått och drömt om vilken stolt stund det skulle bli, när han fick slå ner på gårdsplanen framför Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna för gässen och hönsen och korna och katten och för mor Holger Nilsson själv, så att han var inte mycket glad åt pojkens förslag.  
All summer long he had gone about dreaming of what a proud moment it would be when he could swoop down onto the yard in front of Holger Nilsson's cottage and show off Dunfin and the six goslings to the geese and the hens and the cows and the cat, and to mother Holger Nilsson herself, so that he was not at all pleased with the boy's proposal.
> «Stuga» — the farm cottage: A «stuga» is a small, simple wooden dwelling — the standard rural cottage of the book's Sweden, as opposed to a grander «gård» (farmstead) or «herrgård» (manor).

Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen.  
The wild geese made several long rests during the day.
De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att fara ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången.  
Everywhere they came upon such splendid stubble fields that they hardly had the heart to leave them, and they did not enter Dalsland until it was drawing toward sunset.
> Archaic plural of «komma»: «Kommo» is the old plural preterite of «komma» ('to come'); modern Swedish has leveled this to «kom» for all subjects. Watch for this pattern — «-o» plural preterites — throughout the chapter wherever the subject is plural (the geese, 'we', 'they').
De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ännu grannare än i Värmland.  
They swept on over the northwestern part of the province, and there it was even more splendid than in Värmland.
Där fanns så fullt av sjöar, att landet gick fram mellan dem som smala, högkulliga bankar.  
There were so many lakes that the land ran between them like narrow, high-crested ridges.
Det var ingen passande mark för åkrar, men träden trivdes så mycket bättre, och de branta stränderna lågo som vackra parker.  
It was no fit ground for fields, but the trees thrived all the better for it, and the steep shores lay like beautiful parks.
Det tycktes finnas något i luften eller i vattnet, som höll kvar solljuset, också sedan solen hade sjunkit ner bakom åsarna.  
There seemed to be something in the air or in the water that held the sunlight fast, even after the sun had sunk down behind the ridges.
Strimmor av guld lekte på de blanka, mörka vattenytorna, och över marken dallrade ett ljust, blekrött skimmer, varur gulvita björkar, klarröda aspar och rödgula rönnar stucko upp.  
Streaks of gold played on the smooth, dark water, and over the ground quivered a bright, pale-red glow, out of which yellow-white birches, bright red aspens, and red-gold rowans rose up.

»Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det blir svårt att aldrig mer få se något så här grant?» sade pojken.  
»Don't you think yourself, Morten Goosey-Gander, that it will be hard never again to see anything so grand as this?» said the boy.
— »Jag tycker bättre om att se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna,» svarade gåskarlen.  
— »I'd rather look at the fat fields of Söderslätt than these lean mountain slopes,» answered the gander.

»Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig ifrån dig.»  
»But you surely understand that if you absolutely want to continue the journey, I can't part from you.»
— »Det svaret trodde jag just att jag skulle få,» sade pojken, och det hördes på rösten, att han hade blivit befriad ifrån ett stort bekymmer.  
— »That's just the answer I thought I'd get,» said the boy, and one could hear in his voice that he had been freed from a great worry.

När de sedan reste över Bohuslän, såg pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhängande, dalarna lågo som smala klyftor, nersprängda i berggrunden, och de långa sjöarna på deras botten voro så svarta, som om de hade kommit ur underjorden.  
When they later traveled over Bohuslän, the boy saw that the mountain expanses grew more continuous, the valleys lay like narrow clefts blasted into the bedrock, and the long lakes at the bottom of them were as black as if they had come up out of the underworld.
> Bohuslän, the rocky west coast: Bohuslän is Sweden's westernmost coastal province, facing the Skagerrak (the strait between Sweden, Norway, and Denmark) — a landscape of bare granite ridges, narrow inlets, and thousands of skerries, quite unlike the lake country of Värmland the geese have just crossed.
Det var ett ståtligt landskap, detta också, och när pojken såg det än med en liten strimma av sol, än i skugga, tyckte han, att det var något vilt och eget över det.  
This too was a stately landscape, and as the boy saw it now with a thin streak of sun, now in shadow, he felt there was something wild and singular about it.
Han visste inte varav det kom sig, men han fick för sig, att här borde ha funnits starka och djärva kämpar förr i världen, och att de måtte ha upplevat många farliga och dristiga äventyr i de här hemlighetsfulla trakterna.  
He didn't know what caused it, but it occurred to him that strong and daring warriors must once have lived here in the world, and that they must have gone through many dangerous and bold adventures in these mysterious regions.
Den gamla hågen att få vara med om märkvärdiga händelser vaknade hos honom.  
The old longing to take part in remarkable events awoke in him.
»Det vore nog möjligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag råka i livsfara,» tänkte han.  
»It's quite possible that I'd miss not being in mortal danger every day or two,» he thought.
»Det är bäst att vara nöjd med det, som är.»  
»It's best to be content with what is.»

Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara.  
He said nothing of this to the big white one, for the geese were flying over Bohuslän at the greatest speed they could manage, and the gander was panting so hard that he would not have had breath to answer.
> Archaic plural of «flyga»: «Flögo» is the old plural preterite of «flyga» ('to fly'); modern Swedish uses «flög» regardless of number.
Solen stod vid synranden och försvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgässen jagade framåt med sådan fart, att de om och omigen fingo syn på den.  
The sun stood on the horizon and now and then disappeared behind one hill or another, but the wild geese sped forward with such speed that again and again they caught sight of it.

Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo.  
At last, in the west, they saw a bright streak that grew and widened with every wingbeat they took.
Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftade i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna.  
It was the sea, lying milk-white and shifting into rose-red and sky-blue, and as they swung past the coastal cliffs, they once more caught sight of the sun, hanging over it, big and red and ready to dive down into the waves.

Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen.  
But as the boy gazed at the free, boundless sea and the red evening sun, which shone with so mild a light that he dared look straight into it, he felt peace and security steal into his soul.
»Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson,» sade solen.  
»No use being sorrowful, Nils Holgersson,» said the sun.
»Världen är härlig att leva i både för små och för stora.  
»The world is a glorious place to live in, both for the small and for the great.
Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig.»  
It's also a good thing to be free and carefree, with the whole of space open before you.»

VILDGÄSSENS GÅVA.  
THE WILD GEESE'S GIFT.
> A mid-chapter heading: «VILDGÄSSENS GÅVA» ('The Wild Geese's Gift') is a small capitalized heading Lagerlöf drops mid-chapter to mark a new scene — here, the shift from the daytime flight to the night episode on the skerry.

Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka.  
The wild geese had settled down to sleep on a small skerry off Fjällbacka.
Men när det led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi.  
But when it drew toward midnight and the moon stood high in the sky, old Akka shook the sleep out of her eyes and then went around waking Yksi and Kaksi, Kolme and Neljä, Viisi and Kuusi.
Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vaknade.  
Last of all she nudged Thumbietot with her bill, so that he woke up.
»Vad står det på, mor Akka?» sade han och sprang upp helt förskräckt.  
»What's the matter, mother Akka?» he said, jumping up quite frightened.
— »Det är ingenting farligt,» svarade förargåsen, »det är bara så, att vi sju, som är gamla i flocken, vill fara ett stycke utåt havet nu i natt, och vi undrar om du har lust att följa med.»  
— »It's nothing dangerous,» answered the lead goose, »it's only that we seven who are old in the flock want to go a way out over the sea tonight, and we're wondering whether you'd care to come along.»
> «Förargåsen» — the lead goose: «Förargåsen», literally 'the fore-goose', is Akka's title as leader of the flock — the goose who flies at the point of the wedge and speaks for the others.

Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på hennes rygg.  
The boy understood well enough that Akka would not have made such a proposal unless something important were afoot, and he climbed at once onto her back.
Flykten ställdes rakt västerut.  
The flight was set straight westward.
Vildgässen foro först över ett band av stora och små öar, som lågo nära kusten, därpå över en bred sträcka öppet vatten och nådde sedan Väderöarnas stora ögrupp, som låg ytterst i havsbandet.  
The wild geese first flew over a band of large and small islands lying near the coast, then over a broad stretch of open water, and then reached the great Väderöarna archipelago, which lay farthest out in the belt of skerries.
> Väderöarna archipelago: Väderöarna is a real archipelago of bare granite skerries off the Bohuslän coast, the outermost group before open sea — a fitting, storm-battered setting for a story about a treasure buried by chance long ago.
Alla öarna voro låga och klippiga, och det syntes i månskenet, att de på västsidan voro blankslipade av vågorna.  
All the islands were low and rocky, and in the moonlight one could see that on their western side they had been polished smooth by the waves.
> Compound adjective «blankslipad»: «Blankslipad» fuses «blank» ('shiny, smooth') and the past participle of «slipa» ('to grind, polish'): 'polished smooth'. Swedish builds many such one-word compound adjectives that English needs a phrase for.
Några av dem voro rätt stora, och på dessa skymtade pojken ett par bostäder.  
A few of them were quite large, and on these the boy glimpsed a couple of dwellings.
Akka sökte upp ett av de minsta skären och slog ner där.  
Akka sought out one of the smallest skerries and landed there.
Det bestod bara av en kullrig gråstenshäll, som mittöver hade en rätt bred rämna, där havet hade kastat in fin, vit sjösand och några snäckskal.  
It consisted of nothing but a humped slab of gray stone, which had a fairly wide crevice running across it, where the sea had washed in fine white sand and a few seashells.

När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten.  
When the boy climbed down from the goose's back, he saw close beside him something that resembled a tall, pointed stone.
Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge.  
But almost at the same moment he noticed that it was a large bird of prey that had chosen the skerry for its night's lodging.
Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förrän fågeln kom emot dem med ett långt hopp, och han kände igen Gorgo, örnen.  
And he had scarcely had time to marvel that the wild geese had so carelessly landed beside a dangerous enemy, before the bird came toward them with one long hop, and he recognized Gorgo, the eagle.

Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute.  
It was plain that Akka and Gorgo had arranged to meet out here.
> S-passive: The «-s» ending turns «märka» ('to notice') into a passive: «det märktes» = 'it was noticed / it was plain to see', with no need to name who noticed. This s-passive is one of Swedish's two passive constructions, alongside «bli/vara + past participle».
Ingen av dem blev förvånad att se den andra.  
Neither of them was surprised to see the other.
»Detta var väl gjort av dig, Gorgo,» sade Akka.  
»That was well done of you, Gorgo,» said Akka.
»Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen.  
»I hardly dared believe you would reach the meeting place before us.
Har du varit här länge?»  
Have you been here long?»
— »Jag kom hit denna kväll,» svarade Gorgo.  
— »I came here this evening,» answered Gorgo.
»Men jag är rädd, att jag inte kan vänta beröm för annat än detta, att jag har passat väl på er.  
»But I'm afraid I can expect praise for nothing except this, that I've kept a good watch for you.
Det har gått illa med ärendet, som ni gav mig att utföra.»  
The errand you gave me to carry out has gone badly.»
— »Jag är säker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, än du vill låta påskina,» sade Akka.  
— »I'm sure, Gorgo, that you've done more good than you let on,» said Akka.
»Men innan du berättar vad som har hänt dig på resan, ska jag be Tummetott hjälpa mig att finna reda på något, som tör ligga gömt här på skäret.»  
»But before you tell what has happened to you on your journey, I'm going to ask Thumbietot to help me find something that may lie hidden here on the skerry.»

Pojken hade stått och betraktat ett par granna snäckskal, men då Akka nämnde hans namn, såg han upp.  
The boy had been standing looking at a couple of handsome seashells, but when Akka mentioned his name, he looked up.
»Du har väl undrat, Tummetott, varför vi har vikit av från rätta kosan och farit hit till Västerhavet,» sade Akka.  
»You've no doubt wondered, Thumbietot, why we turned off our proper course and traveled here to the North Sea,» said Akka.
> «Västerhavet» — the North Sea/Skagerrak: «Västerhavet», 'the western sea', is the everyday Swedish name for the waters off the west coast (Skagerrak/Kattegat/North Sea) — as opposed to «Östersjön», the Baltic on the country's other side.
— »Jag tyckte nog, att det var besynnerligt,» svarade pojken.  
— »I did think it was strange,» answered the boy.
»Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skäl för vad ni gör.»  
»But I knew, after all, that you usually have good reasons for what you do.»
—»Du har en god tro om mig,» sade Akka, »men jag är nästan rädd, att du nu förlorar den, för det är mycket troligt, att vi har fått göra denna resan förgäves.»  
—»You have a good opinion of me,» said Akka, »but I'm almost afraid you'll lose it now, for it's very likely that we've made this journey for nothing.»

»Det hände för många år sedan,» fortfor Akka, »att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären.  
»It happened many years ago,» Akka went on, »that I and a couple of others who are now old in the flock ran into a storm during a spring migration and were cast all the way out to these skerries.
> «Fortfara» — literary 'go on (speaking)': «Fortfor» is the preterite of «fortfara» ('to continue'), a more literary alternative to «fortsatte» that Lagerlöf uses repeatedly as a speech tag: 'Akka went on/continued.'
När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss därför ner på vågorna.  
When we saw there was nothing but shoreless sea ahead of us, we feared being driven so far out that we would never find our way back to land, and so we settled down on the waves.
Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar.  
The storm forced us to remain among these bare rocks for several days.
Vi led svårt av hunger, och en gång gick vi opp i rämnan här på skäret och sökte efter mat.  
We suffered badly from hunger, and once we went up into the crevice here on the skerry and searched for food.
Vi fann inte ett enda strå, men vi såg, att några påsar, som var väl tillbundna, stod halvt begravna i sanden.  
We didn't find a single blade, but we saw that some sacks, tightly tied, stood half buried in the sand.
Vi hoppades, att det skulle finnas säd i påsarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sönder tyget, men då rullade det inte ut sädeskorn, utan blanka guldstycken.  
We hoped there would be grain in the sacks, and we tugged and tore at them until we ripped the cloth open, but then it wasn't grain that rolled out, but shining pieces of gold.
För sådana hade vi vildgäss ingen användning, och vi lämnade dem, där de var.  
We wild geese had no use for such things, and we left them where they were.
Inte på alla dessa år har vi tänkt på fyndet, men i höst har det inträffat något, som gör, att vi önskar oss guld.  
In all the years since, we haven't given the find a thought, but this autumn something has happened that makes us wish for gold.
Vi vet nog, att det är föga troligt, att skatten ligger kvar här, men vi har ändå farit hit för att be dig ta reda på hur saken förhåller sig.»  
We know well enough that it's unlikely the treasure still lies here, but we've traveled here anyway to ask you to find out how matters stand.»

Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden.  
The boy jumped down into the cleft, took a mussel shell in each hand, and began throwing the sand aside.
Han fann inga påsar, men när han hade grävt ett rätt djupt hål, hörde han ett klingande av metall och såg, att han hade träffat på ett guldmynt.  
He found no sacks, but when he had dug a fairly deep hole, he heard a clinking of metal and saw that he had struck a gold coin.
Han trevade med händerna på marken, kände, att det låg många runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka.  
He felt about with his hands on the ground, sensed that many round coins lay in the sand, and hurried up to Akka.
»Påsarna har multnat och fallit sönder,» sade han, »så att pengarna ligger strödda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar.»  
»The sacks have rotted and fallen apart,» he said, »so the money lies scattered in the sand, but I believe all the gold is still there.»
— »Det är bra,» sade Akka.  
— »That's good,» said Akka.
»Fyll nu igen hålet, och lägg sanden till rätta, så att ingen ser, att den har varit rubbad!»  
»Now fill in the hole again, and smooth the sand back, so that no one sees it has been disturbed!»
> Bare-stem imperatives: Swedish imperatives are simply the bare verb stem with no ending: «fylla» → «fyll!» ('fill!'), «lägga» → «lägg!» ('put/lay!'). Akka's instructions stack two of these back to back.

Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet.  
The boy carried out the task, but when he came back up onto the rock, he was astonished to see that Akka had placed herself at the head of the six wild geese, and that they all came toward him with great solemnity.
När de stannade framför honom, nego de många gånger med halsarna och sågo så viktiga ut, att han måste ta av sig luvan och buga sig för dem.  
When they stopped in front of him, they bowed many times with their necks and looked so important that he had to take off his cap and bow to them.

»Det är så,» sade Akka, »att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos människor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort oss, så skulle de väl inte skiljas ifrån dig utan att ge dig en bra lön.»  
»It's like this,» said Akka, »we who are old have said to one another that if you, Thumbietot, had been in the service of humans and had done them as much good as you've done us, they surely wouldn't have parted from you without giving you a good reward.»
> «Skulle» reporting a hypothetical: «Skulle» here is the past form of «ska/skall», used to report what the geese had said to each other about an unrealized situation ('they surely wouldn't have parted...') — Swedish's usual way of expressing a hypothetical past without a separate subjunctive mood.
— »Det är inte jag, som har hjälpt er, utan det är ni, som har tagit vård om mig,» sade pojken.  
— »It isn't I who have helped you, it's you who have taken care of me,» said the boy.
— »Vi tyckte också,» fortfor Akka, »att då en människa har följt med oss på hela resan, skulle hon väl inte gå ifrån oss lika fattig, som hon kom till oss.»  
— »We also thought,» Akka went on, »that since a human being has traveled with us the whole journey, she surely shouldn't leave us as poor as she came to us.»
— »Jag vet, att det, som jag har fått lära i år hos er, är mera värt än gods och guld,» sade pojken.  
— »I know that what I've gotten to learn this year with you is worth more than goods and gold,» said the boy.

»När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem,» sade förargåsen, »och jag tycker, att du kan ta vara på dem.»  
»Since these gold coins have remained in the cleft all these years, it's surely certain that they have no owner,» said the lead goose, »and I think you can keep them for yourself.»
— »Var det inte ni själva, som behövde skatten?» frågade pojken.  
— »Wasn't it you yourselves who needed the treasure?» asked the boy.
— »Jo, vi behövde den för att kunna ge dig sådan lön, att din far och mor ska tycka, att du har tjänat som gåsapåg hos hederligt herrskap.»  
— »Yes, we needed it so we could give you such a reward that your father and mother would think you had served as a goose-boy for honorable people.»

Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen.  
The boy now turned halfway around, cast a glance out over the sea, and then looked Akka straight into her bright eyes.
»Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig,» sade han.  
»I think it's remarkable, mother Akka, that you're discharging me from service and giving me my pay before I've given notice,» he said.
— »Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stannar hos oss,» sade Akka.  
— »For as long as we wild geese linger in Sweden, I'd like to believe you'll stay with us,» said Akka.
»Men jag önskade visa dig var skatten fanns, nu då vi kunde komma till den utan att göra en alltför stor omväg.»  
»But I wanted to show you where the treasure was, now that we could reach it without too great a detour.»
— »Det är ändå, som jag säger, att ni vill skilja mig från er, förrän jag själv har lust,» sade Tummetott.  
— »It's still as I say, that you want to part with me before I myself am willing,» said Thumbietot.
»Efter en så god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore för mycket, att jag också finge fara med er till utlandet.»  
»After as good a time as we've had together, I don't think it would be too much to ask that I too be allowed to go with you to foreign lands.»

När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stodo en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar.  
When the boy said this, Akka and the other wild geese stretched their long necks straight up and stood for a while drawing in air with half-open bills.
»Detta är något, som jag inte har tänkt på,» sade Akka, när hon hade sansat sig.  
»This is something I haven't thought about,» said Akka, once she had collected herself.
»Men innan du beslutar dig för att följa oss, är det bäst, att vi får höra vad Gorgo har att förtälja.  
»But before you decide to follow us, it's best that we hear what Gorgo has to tell.
Du må veta, att när vi lämnade Lappland, kom Gorgo och jag överens, att han skulle fara till ditt hem i Skåne och söka att utverka bättre villkor för dig.»  
You should know that when we left Lapland, Gorgo and I agreed that he would travel to your home in Skåne and try to secure better terms for you.»

»Ja, det är sant,» sade Gorgo.  
»Yes, that's true,» said Gorgo.
»Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig.  
»But, as I've already told you, I haven't had luck with me.
Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen.  
I soon enough found Holger Nilsson's croft, and when I had hovered back and forth over the farmyard for a couple of hours, I caught sight of the nisse, who came creeping between the houses.
> The «tomte» — farm guardian spirit: A «tomte» (here called by the more intimate «tomten», 'the tomte') is a small, gnome-like household spirit in Swedish folk belief who guards a farm's fortunes — and is precisely the being who turned Nils into a Tummetott at the start of the book, so Gorgo's meeting with him closes that thread.
Jag kastade mig genast över honom och for bort med honom till en åker, för att vi skulle få talas vid ostörda.  
I threw myself on him at once and carried him off to a field, so that we could speak undisturbed.
Jag sade, att jag var skickad av Akka från Kebnekajse för att fråga om han inte kunde ge Nils Holgersson bättre villkor.  
I said I had been sent by Akka from Kebnekaise to ask whether he couldn't give Nils Holgersson better terms.
> Kebnekaise, Sweden's highest peak: «Kebnekajse» (modern spelling Kebnekaise) is Sweden's tallest mountain, deep in Lappland — Akka names it as the flock's home base, tying this coastal detour back to the geese's long migration from the far north.
’Det önskar jag att jag kunde,’ svarade han, ’för jag har hört, att han har skickat sig väl under resan.  
'I wish I could,' he answered, 'for I've heard that he has conducted himself well on the journey.
Men det står inte i min makt.’  
But it's not within my power.'
Då blev jag ond och sade, att jag inte skulle hålla mig för god att hacka ut hans ögon, om han inte gav med sig.  
Then I grew angry and said I wouldn't think it beneath me to peck his eyes out if he didn't give in.
’Du kan göra med mig, vad du vill,’ sade han.  
'You can do with me as you like,' he said.
’Med Nils Holgersson blir det ändå så, som jag har sagt.  
'With Nils Holgersson it will still be as I have said.
Men du kan hälsa honom, att han gjorde väl, om han snart komme hem med sin gås, för det står illa till här på torpet.  
But you can tell him he'd do well to come home soon with his goose, for things stand badly here at the croft.
Holger Nilsson har måst betala en borgen för sin bror, som han hade en så stor tillit till.  
Holger Nilsson has had to pay a surety for his brother, in whom he had put such great trust.
> «Borgen» — standing surety: To 'gå i borgen för' someone is to stand surety/guarantee a debt for them; if the borrower defaults, the guarantor must pay. That obligation, taken on for an untrustworthy brother, is what has ruined Holger Nilsson's finances.
En häst har han köpt för lånta pengar, men hästen blev halt, första dagen han körde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom.  
He bought a horse with borrowed money, but the horse went lame the very first day he drove it, and since then he's had no use of it.
Ja, säg Nils Holgersson, att föräldrarna redan har måst sälja två kor, och att de blir tvungna att gå ifrån torpet, om de inte får hjälp från något håll!’»  
Yes, tell Nils Holgersson that his parents have already had to sell two cows, and that they'll be forced to leave the croft if they don't get help from somewhere!'»

När pojken hörde detta, drog han samman ögonbrynen, och händerna knöto sig så, att knogarna vitnade.  
When the boy heard this, he drew his brows together, and his hands clenched so that his knuckles whitened.
> Archaic plural of «knyta»: «Knöto» is the old plural preterite of the reflexive «knyta sig» ('to clench, tie itself'); modern Swedish would use «knöt» regardless of number — the same «-o» pattern seen earlier in «slogo», «voro», «kommo», and «flögo».
»Det är grymt av tomten,» sade han, »att han har satt ett sådant villkor för mig, att jag inte kan komma hem och bistå mina föräldrar.  
»It's cruel of the nisse,» he said, »to have set such a condition on me that I can't go home and help my parents.
Men inte ska det lyckas honom att göra mig till vänsvikare.  
But he won't succeed in making me a betrayer of friends.
Far och mor är hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjälp, än att jag skulle komma tillbaka till dem med dåligt samvete.»  
Father and mother are honest people, and I know they'd rather do without my help than have me come back to them with a bad conscience.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.