# The Wonderful Adventures of Nils, Sea Silver

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch51. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch51.json.


Havet är, som var man vet, vilt och påträngande, och den delen av Sverige, som är mest utsatt för dess anfall, skyddas därför sedan många tusen år tillbaka av en lång och bred stenmur, som kallas Bohuslän.  
The sea is, as everyone knows, wild and encroaching, and so the part of Sweden most exposed to its assaults has therefore, for many thousand years now, been guarded by a long and broad stone wall, which is called Bohuslän.
> A real Swedish province: «Bohuslän» is the rocky, fjord-cut province on Sweden's west coast, north of Gothenburg — the setting for this whole chapter. Lagerlöf's geography lesson is real: the book doubles as a tour of Sweden's landscapes.
> The s-passive: Adding «-s» turns a verb passive without needing «bli» or «vara»: «skyddas» = 'is protected'. The agent doing the protecting follows with «av»: «skyddas... av en... stenmur» = 'is protected... by a... stone wall'.

Muren är så pass bred, att den täcker hela landet mellan Dalsland och havet, men, såsom det brukar vara fallet med strandskoningar och vågbrytare, är den inte särdeles hög.  
The wall is broad enough that it covers the whole stretch of land between Dalsland and the sea, but, as is usually the case with breakwaters and sea defenses, it is not especially high.
Den är uppförd av ansenliga stenblock, och på sina ställen äro hela långa bergåsar inlagda i den.  
It is built of massive blocks of stone, and in places whole long mountain ridges are set into it.
> Archaic plural verb — register flag: Pre-1906-reform Swedish still marked verbs for a plural subject: «äro» is the old plural of «är» ('are'), used because «bergåsar» ('mountain ridges') is plural. Modern Swedish dropped this and uses «är» for every subject; Lagerlöf's original is full of these forms — «äro», «voro», «gingo», «foro».
Det gick väl heller inte an att bygga med småstenar, när det gällde att mot havet resa ett värn, som skulle sträcka sig från Iddefjorden till Göta älv.  
Nor, indeed, would it have done to build with small stones, when it was a matter of raising against the sea a rampart that was to stretch from the Idde Fjord to the Göta River.
> The province's real borders: The wall Lagerlöf describes is imagined to run the actual length of Bohuslän: from the «Iddefjorden» (a fjord on the Norwegian border) down to the «Göta älv», the major river that meets the sea at Gothenburg.

Sådana stora byggnadsverk utföras ju inte mer i våra dagar, och det är säkert, att muren är ofantligt gammal.  
Such great works of building are, of course, no longer carried out in our own days, and it is certain that the wall is immensely old.
Det är heller inte utan, att den har blivit illa åtgången av tiden.  
Nor is it without truth that time has dealt harshly with it.
> Perfect tense with the supine: «har blivit» ('has become/been') pairs «har» with the supine form «blivit» of «bli» — Swedish's standard present-perfect, marking a past event still relevant now (the wall's ongoing decay), unlike a plain preterite like «foro» ('they went').
De stora blocken ligga numera inte så tätt intill varandra, som de töra ha gjort från början.  
The great blocks no longer lie as close together as they likely did at the start.
> Archaic plural present tense: «De stora blocken ligga» uses the old plural present form «ligga» because the subject «blocken» is plural; a singular subject would take «ligger». Modern Swedish uses «ligger» for both — this present-tense plural agreement is a second archaic pattern alongside the plural-preterite forms («äro», «foro»).
Det har bildats sprickor mellan dem, så breda och djupa, att både åkrar och hus få rum på deras botten.  
Cracks have formed between them, so wide and so deep that both fields and houses find room at their bottom.
Men stenblocken ligga i alla fall inte längre isär, än att man väl ser, att de en gång ha tillhört en och samma mur.  
But the stone blocks do not, in any case, lie so far apart that one cannot see they once belonged to one and the same wall.

Inåt land är den stora muren bäst bibehållen.  
Inland, the great wall is best preserved.
Där går den fram hel och obruten långa sträckor.  
There it runs on whole and unbroken for long stretches.
Längs mitten löpa långa, djupa springor med sjöar på bottnen, och fram mot kusten är den så sönderfallen, att vart block ligger som en kulle för sig.  
Along the middle run long, deep clefts with lakes at their bottom, and out toward the coast it has crumbled so much that every block lies like a hill of its own.

Det är, först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull.  
It is only when one sees it down by the coast that one truly understands the great wall does not stand where it stands merely for the sake of standing.
Så stark den än måtte ha varit från början, har havet brutit igenom den på en sex, sju ställen och sänt in fjordar, som äro flera mil långa.  
However strong it may have been at the outset, the sea has broken through it at some six or seven places and sent in fjords that run several miles long.
Det yttersta av den står till och med under vatten, så att endast den översta delen av klippblocken ligger i dagen.  
The outermost part of it stands even under water, so that only the uppermost part of the rock blocks lies above ground.
På så sätt har det uppkommit en mängd stora och små öar, som bilda en skärgård, och denna får ta emot de värsta anloppen av storm och hav.  
In this way there has arisen a multitude of large and small islands, which form an archipelago, and it is this archipelago that must bear the worst assaults of storm and sea.

Nu skulle man väl tycka, att ett landskap, som egentligen bara består av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, så att inga människor kunde finna sin bärgning där.  
Now one might well think that a province which really consists of nothing but a great stone wall ought to be altogether barren, so that no people could make their living there.
Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlats mycken god och fruktbar mylla i alla rämnor, och det går förträffligt att driva jordbruk där, om än tegarna inte äro så särdeles vida.  
But the matter is not so dire, for although it is bare and bleak up on the hills and rocky expanses of Bohuslän, much good and fertile soil has, in return, gathered in every crevice, and farming can be carried on there splendidly, even if the plots of land are not especially wide.
Det brukar inte heller vara så kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och på platser, som äro skyddade för vinden, trivas ömtåliga träd och andra växter, som eljest knappast vilja gå till så långt i söder som i Skåne.  
Nor are the winters usually as cold along the sea coast as inland, and in places sheltered from the wind, delicate trees and other plants thrive that would otherwise scarcely grow as far south even as Skåne.
> Sweden's southern tip: «Skåne» is Sweden's southernmost province, its mildest climate — so noting that Bohuslän's sheltered coves can out-do even Skåne for delicate plants is a real point of local pride.

Inte heller får man glömma, att Bohuslän ligger vid gränsen av den stora allmänningen, som är gemensam egendom för alla jordens folk.  
Nor must one forget that Bohuslän lies at the edge of the great common land that is the shared property of all the peoples of the earth.
Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga.  
The people of Bohuslän can travel on roads that they need neither build nor mend.
De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behöva ge foder och stallrum.  
They can round up herds that they need neither herd nor tend, and their vessels are carried by draft-beasts that they need give neither fodder nor stable.
Därför äro de inte så beroende av jordbruk och boskapsskötsel som andra.  
That is why they are not as dependent on farming and cattle-raising as others are.
De frukta inte för att slå sig ner på stormpiskade skär, där det inte växer ett grönt strå, eller på smala strandremsor nedanför kustbergen, där det knappast finns utrymme för en potatistäppa, därför att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behöva.  
They are not afraid to settle on storm-whipped skerries, where not a green blade grows, or on narrow strips of shore beneath the coastal cliffs, where there is scarcely room for a potato patch, because they know that the great, rich sea can give them all that they need.
> Reflexive + particle verb: «slå sig ner» literally 'strike oneself down' means 'to settle, to establish oneself' — the reflexive «sig» plus the particle «ner» together give the verb its idiomatic sense, distinct from plain «slå» ('to strike/hit').

Men om det är en sanning, att havet är rikt, så är det inte mindre säkert, att det är vanskligt att ha att göra med.  
But if it is true that the sea is rich, it is no less certain that it is a hazardous thing to deal with.
Den, som vill vinna något av havet, han måste känna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strömmar, han får ha reda på, snart sagt, varje sten på havsbottnen.  
Whoever wants to win anything from the sea must know all its fjords and inlets, all its shoals and currents; he must be acquainted with, one might almost say, every stone on the seabed.
Han måste kunna föra sin båt i storm och tjocka och finna sin väg i svartaste natt.  
He must be able to handle his boat in storm and fog and find his way on the blackest night.
Han måste förstå att tyda de tecken i luften, som båda hårt väder, och han får lov att kunna tåla köld och väta.  
He must know how to read the signs in the sky that foretell hard weather, and he must be able to endure cold and wet.
Han måste känna till var fiskarna färdas och hummern kryper, och han måste kunna sköta tunga nät och lägga ut sina garn i gungande sjö.  
He must know where the fish travel and where the lobster crawls, and he must be able to handle heavy nets and lay out his gear in a heaving sea.
Och först och främst måste han ha ett modigt hjärta i bröstet, så att han inte frågar efter, att han var dag får våga livet i kampen mot havet.  
And first and foremost he must have a brave heart in his breast, so that he gives no thought to the fact that every day he must risk his life in the struggle against the sea.

På morgonen, då vildgässen reste neråt Bohuslän, var det lugnt och fredligt i skärgården.  
In the morning, as the wild geese traveled down toward Bohuslän, it was calm and peaceful in the archipelago.
> V2 inversion after a fronted clause: Swedish is verb-second: whatever comes first in the sentence, the finite verb follows immediately. Here the whole subordinate clause «då vildgässen reste neråt Bohuslän» occupies the front slot, so the main clause inverts to verb-before-subject: «var det lugnt», not «det var lugnt».
De sågo flera små fiskelägen, men det var stilla på de smala gatorna, ingen gick ut och in i de små, grant målade husen.  
They saw several small fishing villages, but it was quiet in the narrow streets, and no one went in or out of the small, brightly painted houses.
De bruna fiskegarnen hängde i god ordning på torkplatsen, de tunga, gröna eller blåa fiskebåtarna lågo utmed stranden med beslagna segel.  
The brown fishing nets hung in good order at the drying ground, and the heavy green or blue fishing boats lay along the shore with sails furled.
Inga kvinnor sysslade vid de långa bänkarna, där man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra.  
No women were busy at the long benches where cod and halibut were otherwise usually cleaned.

Vildgässen foro också fram över flera lotsstationer.  
The wild geese also flew over several pilot stations.
Lotshusets vägg var målad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern låg förtöjd vid bryggan.  
The pilot house's wall was painted black and white, the signal mast stood beside it, and the pilot cutter lay moored at the pier.
Allt var lugnt där i närheten, ingen ångbåt nalkades, som behövde hjälp i den trånga farleden.  
All was quiet in the vicinity; no steamer was approaching that needed help in the narrow channel.

De små kuststäderna, som vildgässen foro fram över, hade stängt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stängt de fina sommarvillorna.  
The small coastal towns that the wild geese flew over had closed their large bathhouses, hauled down their flags, and shut up the fine summer villas.
Ingen annan var i rörelse än några gamla sjökaptener, som gingo fram och åter på bryggorna och längtansfullt stirrade mot havet.  
No one else was stirring except a few old sea captains, who walked back and forth on the piers and gazed longingly out at the sea.

Inne vid fastlandets fjordar och på öarnas östsida sågo vildgässen några bondgårdar.  
In along the mainland's fjords and on the eastern side of the islands, the wild geese saw a few farms.
Där låg skötbåten stilla vid bryggan.  
There the rowboat lay still at the landing.
> The farm's utility rowboat: A «skötbåt» is a small rowboat kept at a coastal farm or fishing station for short trips — ferrying to a larger boat, checking nets — as distinct from the fishing boats themselves.
Bonden och hans drängar plockade upp potatis  
The farmer and his hired men were digging up potatoes

eller kände efter om bönorna, som hängde på höga ställningar, hade hunnit torka.  
or feeling to see whether the beans, which hung on tall racks, had had time to dry.

I de stora stenbrotten och i båtbyggerierna fanns det gott om arbetare.  
In the great stone quarries and in the boatyards there were plenty of workers.
De skötte sina släggor och yxor snällt nog, men gång på gång vände de huvudet mot havet, som om de hade hoppats på något avbrott.  
They handled their sledgehammers and axes diligently enough, but again and again they turned their heads toward the sea, as if they were hoping for some interruption.

Och skärgårdsfåglarna voro lika lugna som människorna.  
And the birds of the archipelago were just as calm as the people.
Några skarvar, som hade suttit och sovit på en brant bergvägg, lämnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i långsam flykt bort till sina fiskeplatser.  
A few cormorants, which had been sitting asleep on a steep rock face, left the narrow ledges one after another and flew off in slow flight to their fishing grounds.
Måsarna hade övergivit havet och gingo och promenerade på land som riktiga kråkor.  
The gulls had abandoned the sea and walked about strolling on land like regular crows.

Men på en gång blev det annat av.  
But all at once things changed.
En måssvärm flög tvärt upp från en åker och stormade i väg söderut med sådan fart, att vildgässen knappt hunno att fråga vart de skulle hän, och måsarna gåvo sig inte tid att svara.  
A flock of gulls shot straight up from a field and stormed off southward with such speed that the wild geese hardly had time to ask where they were headed, and the gulls did not take time to answer.
> Archaic plural preterite: «hunno» is the old plural past tense of «hinna» ('to have time to'), used because the subject «vildgässen» is plural. A singular subject would take «hann». This is the same 1906 pattern as «äro»/«foro», applied here to a different verb and tense (preterite, not present).
Skarvarna höjde sig ur vattnet och följde efter måsarna i tung flykt.  
The cormorants rose out of the water and followed after the gulls in heavy flight.
Delfiner gledo igenom havet som långa, svarta spolar, och en hop sälar hasade sig ner från ett platt skär och drogo av mot söder.  
Dolphins glided through the sea like long black shuttles, and a group of seals slid down from a flat skerry and made off toward the south.

»Vad står på? Vad står på?» frågade vildgässen och fingo äntligen svar av en alfågel.  
“What is going on? What is going on?” asked the wild geese, and at last got an answer from a long-tailed duck.
> A coastal sea duck: The «alfågel» (long-tailed duck) is a diving sea duck common in Swedish coastal waters — a small, plausible messenger for coastal news among the birds.
»Det är sillen, som har kommit till Marstrand.  
“It's the herring, which has come to Marstrand.
> Definite suffix on an en-word: «sill» ('herring') is an en-word; Swedish marks 'the herring' not with a separate article but by suffixing «-en»: «sill» → «sillen».
> A real herring port: «Marstrand» is a historic island town in Bohuslän, long a center of the West Coast herring trade — the destination the whole chapter builds toward.
Det är sillen, som har kommit till Marstrand.»  
It's the herring, which has come to Marstrand.”

Men det var inte bara fåglar och havsdjur, som hade kommit i rörelse, utan nu måtte också människorna ha fått bud om att de första stora sillstimmen hade anlänt till skärgården.  
But it was not only birds and sea creatures that had been stirred into motion, for now the people too must have gotten word that the first great herring shoals had arrived in the archipelago.
På fiskelägenas glatta stenhällar sprang folk om varandra.  
On the smooth rock slabs of the fishing villages, people ran about one another.
Fiskebåtarna gjordes redo.  
The fishing boats were made ready.
De långa sillvadarna fraktades försiktigt ombord.  
The long herring seines were carefully carried aboard.
Kvinnorna stuvade in matvaror och oljekläder.  
The women stowed away provisions and oilskins.
Karlarna kommo ut ur stugorna med sådan brådska, att de inte hunno att kränga på sig rocken förrän ute på gatan.  
The men came out of their cottages in such a hurry that they did not manage to pull on their coats until they were out in the street.
> Particle verb for dressing fast: «kränga på sig» ('to fling/wrench on oneself') is an idiomatic particle verb for hastily pulling on a piece of clothing — here, the men are in such a hurry they do it out in the street.

Snart voro sunden fyllda av bruna och gråa segel, och glada utrop och frågor växlades mellan båtarna.  
Soon the sounds were filled with brown and gray sails, and glad shouts and questions were exchanged between the boats.
Unga flickor hade klättrat upp på hällarna bakom stugorna och vinkade åt de resande.  
Young girls had climbed up onto the rocks behind the cottages and waved to those setting out.
Lotsarna stodo på utkiken och voro så vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit på sjöstövlarna och gjort kuttern klar.  
The pilots stood on the lookout, and were so certain that they would soon be called out, that they had already pulled on their sea boots and gotten the cutter ready.
Ur fjordarna kommo små ångbåtar, lastade med tomma tunnor och lådor.  
Out of the fjords came little steamboats, loaded with empty barrels and crates.
Bönderna hade kastat potatishackan, och båtbyggarna hade lämnat varvet.  
The farmers had thrown down their potato hoes, and the boatbuilders had left the shipyard.
De gamla sjökaptenerna med de väderbitna ansiktena hade inte kunnat bli sittande hemma, utan följde med ångbåtarna mot söder för att åtminstone få se på sillfisket.  
The old sea captains with the weather-beaten faces had not been able to stay sitting at home, but went along with the steamboats toward the south so as at least to see the herring fishing.

Det dröjde inte länge, förrän vildgässen hade kommit fram till Marstrand.  
It was not long before the wild geese had reached Marstrand.
Sillstimmen kommo västerifrån och gingo förbi Hamneskärs fyr in mot land.  
The herring shoals came from the west and passed the Hamneskär lighthouse in toward land.
På den vida fjorden mellan Marstrandsön och Paternoster-skären foro fiskarbåtarna tre och tre i sällskap.  
On the broad fjord between Marstrand Island and the Paternoster skerries, the fishing boats traveled three and three together.
Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor, visste fiskarna, att det fanns sill, och där lade de försiktigt ut långa vadar i vattnet, förde dem samman i rundel, snörpte ihop dem i bottnen, så att sillen låg som i en ofantlig säck, drogo och snörpte på nytt, tills utrymmet blev allt trängre och de glittrande fiskarna kunde håvas upp ur djupet av vaden.  
Where the water darkened and rippled in small, short waves, the fishermen knew there was herring, and there they carefully laid out long seines in the water, drew them together into a circle, cinched them at the bottom so that the herring lay as if in an enormous sack, hauled and cinched again, until the space grew ever narrower and the glittering fish could be scooped up out of the depths of the seine.
> The seine net: «vad» (here «vaden», definite) is a long seine net that a boat crew — a «vadlag» — pays out in a circle around a school of fish, then draws closed at the bottom to trap the catch, described step by step in this sentence.

Några båtlag hade redan hunnit så långt med fisket, att de hade båtarna fulla med sill ända till relingen.  
Some boat crews had already gotten so far along with the fishing that they had their boats full of herring right up to the gunwale.
Fiskarna stodo till knäna i sill och blänkte av sillfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken.  
The fishermen stood knee-deep in herring and gleamed with herring scales from their sou'wester to the edge of their yellow oilskin coat.
> A fisherman's oilskins: «sydväst» ('sou'wester') is the wide-brimmed waterproof hat, and «oljerock» the oilskin coat — standard foul-weather gear for Bohuslän fishermen, here glittering all over with herring scales.

Så fanns det nykomna vadlag, som foro omkring och lodade och sökte efter sill, och andra, som med stort besvär hade fått vaden utlagd, men fingo taga upp den tom.  
Then there were newly arrived seine crews who cruised about sounding and searching for herring, and others who, with great trouble, had gotten the seine laid out, only to have to haul it up empty.
När båtarna voro fulla, begåvo sig somliga av fiskarna fram till stora ångbåtar, som lågo på fjorden, och sålde sin fångst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen.  
When the boats were full, some of the fishermen made their way to large steamboats lying on the fjord and sold their catch, while others went in to Marstrand and unloaded their cargo at the quay.
> Reflexive movement verb, archaic plural: «begiva sig» ('to betake oneself, set off') is reflexive; «begåvo» is its old plural preterite (subject «somliga» = 'some [of them]'), matching the same 1906 plural-verb pattern seen in «äro» and «hunno».
Där hade redan sillrenserskorna börjat arbeta vid långa bord, sill packades i tunnor och lådor, och sillfjällen täckte hela gatan.  
There the herring-cleaning women had already begun working at long tables, herring was packed into barrels and crates, and herring scales covered the whole street.

Det var ett liv och en rörelse.  
It was a scene of bustle and commotion.
Människorna voro som yra i huvudet av glädje över allt detta havets silver, som de öste upp ur vågorna, och vildgässen foro många gånger runt Marstrandsön, för att pojken riktigt skulle få se alltsammans.  
The people were as if giddy with joy over all this silver of the sea that they scooped up out of the waves, and the wild geese flew many times around Marstrand Island so that the boy might really get to see it all.

Rätt snart bad han ändå, att de skulle fara vidare.  
Quite soon, though, he asked that they travel on.
Han sade inte varför han ville bort, men det var kanske inte svårt att gissa.  
He did not say why he wanted to get away, but it was perhaps not hard to guess.
Det fanns mycket grant och ståtligt folk bland fiskarna.  
There were many fine and stately people among the fishermen.
Flera av dem voro resliga karlar med djärva ansikten under sydvästen och sågo så där oförvägna och trotsiga ut, som varenda pojke önskar, att han själv måtte göra, när han blir vuxen.  
Several of them were tall, well-built men with bold faces under their sou'westers, and looked just as fearless and defiant as every boy wishes he himself will look, once he is grown.
Det var kanske inte så roligt att sitta och titta på sådana för den, som själv aldrig kunde bli längre än en sill.  
It was perhaps not so pleasant to sit and look at such men, for one who could himself never grow to be any longer than a herring.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.