# The Wonderful Adventures of Nils, A Great Manor

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch52. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch52.json.


GAMLE HERRN OCH UNGE HERRN.  
THE OLD SQUIRE AND THE YOUNG SQUIRE.

För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskrivligt snäll och söt liten folkskollärarinna.  
For a few years now there had lived, in a parish in Västergötland, an indescribably kind and sweet little schoolmistress.
> V2: fronted adverbial, inverted verb: Swedish is a strict verb-second (V2) language: whatever comes first in the clause, the finite verb must be second. Here the time phrase «För några år sedan» ('a few years ago') is fronted, so the verb «fanns» jumps ahead of its subject «det»: literally 'A few years ago existed there…'.
Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor.  
She was both clever at teaching and firm at keeping order, and the children liked her so much that they never wanted to come to school without knowing their lessons.
> Particle verb: «tycka om»: «Tycka om» ('to like') is a particle verb — «tycka» alone means 'to think/feel', but adding the particle «om» changes the meaning to 'to be fond of'. The two parts can be split by other words, as here: «tyckte så mycket om henne» = 'liked her so much'.
Föräldrarna voro också mycket nöjda med henne.  
The parents, too, were very pleased with her.
> Archaic plural verb: «voro»: «Voro» is the old plural past-tense form of «vara» ('to be') — used when the subject was plural, before Swedish dropped verb-number agreement in the 1940s reform. Modern Swedish would simply write «var» here, as for singular subjects.
Det var bara en enda, som inte förstod hur bra hon var, och det var hon själv.  
There was only one person who did not understand how good she was, and that was herself.
Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare än hon, och sörjde över att hon inte kunde bli som de.  
She thought that everyone else was wiser and more capable than she was, and grieved that she could not become like them.

Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta inte bara med huvudet, utan också med händerna.  
When the schoolmistress had been in service for a few years, the school board proposed that she should go through the Nääs handicraft seminary, so that from then on she would be able to teach children to work not only with their heads, but also with their hands.
> A real institution: «Nääs» was a real manor in Västergötland that became Sweden's — and one of the world's — pioneering teacher-training center for «slöjd» (handicraft/woodwork as school subject), founded by Otto Salomon in the 1870s. This chapter tells its true history through a fictional former student.
Det kan ingen tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning.  
No one can imagine how frightened she became when she received this summons.
Nääs låg inte alls långt bort från hennes skola.  
Nääs did not lie at all far from her school.
Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården.  
She had walked past the beautiful and stately place many times, and she had heard much praise of the handicraft courses that were held at the great old manor.
> S-passive with archaic plural ending: «Höllos» combines the s-passive (add «-s» for 'is/are held') with the old plural verb ending «-o»: modern Swedish would write simply «hölls». It means 'were held', of the courses.
Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet.  
Teachers, men and women, from all over the country gathered there to learn to use their hands — indeed, people even came from abroad.
Hon visste på förhand hur förfärligt ängslig hon skulle komma att känna sig bland så mycket utmärkt folk.  
She knew beforehand how terribly anxious she would feel among so many excellent people.
Hon tyckte, att det var mer, än hon kunde orka att gå igenom.  
She thought it was more than she could manage to go through.

Men hon ville inte heller säga nej till skolrådet, utan sände in sin ansökan.  
But neither did she want to say no to the school board, so she sent in her application.
Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs.  
She was accepted as a student, and one fine June evening, the day before the summer courses were to begin, she packed her clothes into a small knapsack and walked to Nääs.
Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önskade sig vara, kom hon fram till sist.  
And however many times she stopped along the way, and however far away she wished herself to be, she got there at last.

På Nääs var det liv och rörelse med alla kursdeltagarna, som anlände från olika håll, och som nu skulle få sig anvisade bostäder i villor och torp, som hörde till den stora egendomen.  
At Nääs there was life and bustle with all the course participants, who arrived from various directions and who were now to be shown to lodgings in villas and cottages belonging to the great estate.
Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tyckte som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt åt mer än hon.  
Everyone felt a little lost in the unfamiliar surroundings, but the schoolmistress thought, as usual, that no one behaved more awkwardly and strangely than she did.
Hon hade skrämt upp sig själv, så att hon varken hörde eller såg.  
She had frightened herself so badly that she neither heard nor saw.
> Reflexive + particle verb: «Skrämma upp sig» ('to work oneself into a fright') pairs the particle «upp» with the reflexive pronoun «sig»: she frightened *herself* up, not someone else. «Själv» ('herself') is added for emphasis, as English might add 'all by herself'.
Det var också svåra saker, som hon hade att gå igenom.  
These, too, were hard things for her to go through.
Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, där hon skulle bo med några unga flickor, som hon inte alls kände, och hon fick äta sin kvällsvard tillsammans med sjuttio främmande.  
She was assigned a room in a lovely villa, where she was to live with a few young girls she did not know at all, and she got to eat her supper together with seventy strangers.
> An older word for supper: «Kvällsvard» ('evening meal') is a slightly literary/older synonym for «middag» or «kvällsmat» — still transparent (kväll = evening, vard from an old word for 'meal'), but rarely used in everyday modern speech.
På ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara från Japan, och på den andra en skollärare från Jockmock.  
On one side of her sat a little gentleman with a yellowish complexion, who was said to be from Japan, and on the other a schoolmaster from Jokkmokk.
Och det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden.  
And there had been talk and merriment around the long tables from the very first moment.
Alla hade talat och gjort bekantskaper.  
Everyone had talked and made acquaintances.
Hon var den enda, som ingenting hade vågat säga.  
She was the only one who had not dared to say a word.

Nästa morgon tog arbetet sin början.  
The next morning the work began.
Här som i en vanlig skola hade dagen begynt med morgonbön och sång, sedan hade direktören, som förestod seminariet, talat litet om slöjd och gett några korta förhållningsorder, och så, utan att hon rätt visste hur det hade gått till, befann hon sig framför en hyvelbänk med ett stycke trä i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slöjdlärare försökte visa henne hur hon skulle tälja en blompinne.  
Here, as in an ordinary school, the day had begun with morning prayer and singing; then the director, who headed the seminary, had spoken a little about handicraft and given a few brief instructions, and so, before she quite knew how it had come about, she found herself in front of a workbench with a piece of wood in one hand and a knife in the other, while an old handicraft teacher tried to show her how to whittle a flower peg.

Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på.  
Such work she had never tried before.
Hon hade inte handgreppen inne.  
She did not have the knack of it.
Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta.  
And as confused as she was then, she could grasp nothing.
När läraren hade gått ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig.  
When the teacher had gone away from her, she laid the knife and the piece of wood down on the workbench and stood staring straight ahead of her.

Runt om i rummet stodo hyvelbänkar, och vid dem alla såg hon människor, som med friskt mod togo fatt på arbetet.  
All around the room stood workbenches, and by all of them she saw people setting to work with fresh courage.
> Archaic plural verbs: «Stodo» ('stood') and «togo» ('took') are old plural past-tense forms — modern Swedish uses «stod» and «tog» regardless of number. Pre-1945 written Swedish still marked the verb for a plural subject.
Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta.  
A couple of them, who were somewhat at home in the craft, came and wanted to help her along.
Men hon kunde inte ta emot någon handledning.  
But she could not accept any guidance.
Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt, och detta gjorde henne så olycklig, att hon blev alldeles som förlamad.  
She stood thinking that everyone around her noticed how badly she was going about it, and this made her so unhappy that she became quite paralyzed.

Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete.  
There was breakfast, and after breakfast there was new work.
Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen.  
The director gave a lecture, then followed a gymnastics exercise, and then the handicraft instruction resumed.
Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sist lekar ute i det fria.  
Then came the midday rest with dinner and coffee-drinking in the big, cheerful assembly hall, and then in the afternoon more handicraft work, singing practice, and finally games out in the open.
Lärarinnan var i rörelse hela dagen, gick med de andra, men kände sig alltjämt lika förtvivlad.  
The schoolmistress was in motion all day, going along with the others, but felt just as despairing the whole time.

Då hon sedan tänkte tillbaka på de första dagarna, som hon hade tillbringat på Nääs, tycktes det henne, att hon hade gått som i en dimma.  
When she later thought back on the first days she had spent at Nääs, it seemed to her that she had gone about as if in a fog.
Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne.  
Everything had been dim and clouded, and she had not really seen or understood what was going on around her.
Detta hade varat i två dagar, men andra dagen på kvällen hade det helt plötsligt kommit att ljusna omkring henne.  
This had lasted for two days, but on the evening of the second day it had suddenly begun to grow lighter around her.

Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord.  
When they had eaten supper, an old schoolmaster who had been at Nääs several times before had told a couple of newcomers how the handicraft seminary had come into being, and since she happened to be sitting quite close by, she had not been able to avoid listening to his words.

Han hade talat om, att Nääs var ett mycket gammalt ställe, men någonting annat än en stor och vacker herrgård hade det inte varit, förrän den gamle herrn, som nu ägde det, hade flyttat dit.  
He had told how Nääs was a very old place, but that it had been nothing more than a large and beautiful manor until the old squire, who now owned it, had moved there.
> Manor / country estate: «En herrgård» (common gender, definite «herrgården») is a landed manor house with its estate — the great house at the center of a rural economy. The word recurs throughout the chapter to describe Nääs.
Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken och att hjälpa upp de underhavandes bostäder.  
He was a rich man, and for the first years after he had settled there, he had devoted himself to beautifying the castle and the park and to improving the dwellings of his tenants.
Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård.  
But then his wife had died, and since he had no children, he often felt lonely on his great estate.
Han övertalade då en ung systerson, som var honom mycket kär, att bosätta sig hos honom ute på Nääs.  
He then persuaded a young nephew, of whom he was very fond, to settle with him out at Nääs.

I förstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjälpa till med gårdens skötsel, men när han fördenskull gick omkring bland de underhavande och såg hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit på underliga tankar.  
At first it was intended that the young squire should help with the running of the estate, but when, for that purpose, he went about among the tenants and saw how the poor lived in their cottages, he had come upon strange thoughts.
Han hade lagt märke till att på de flesta ställen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gång kvinnorna, med handarbete under de långa vinterkvällarna.  
He had noticed that in most places neither the men nor the children — indeed, often not even the women — occupied themselves with handwork during the long winter evenings.
Förr i världen hade folket måst flitigt nyttja sina händer för att tillverka kläder och husgeråd, men numera fanns allt sådant att köpa, och därför hade de slutat upp med den sortens arbete.  
In former times people had had to make diligent use of their hands to make clothes and household goods, but nowadays all such things could be bought, and so they had given up that kind of work.
Och nu tyckte sig den unge herrn förstå, att i den stugan, där hemarbetet hade upphört, där hade hemtrevnaden och välståndet också flyttat bort.  
And now the young squire thought he understood that in the cottage where home handiwork had ceased, home comfort and prosperity had also moved away.

Någon gång träffade han på ett hem, där far snickrade samman stolar och bord och mor vävde, och det var lätt att se, att där voro människorna inte bara mer välbärgade, utan också lyckligare än på de andra ställena.  
Now and then he came upon a home where the father carpentered chairs and tables and the mother wove, and it was easy to see that there the people were not only better off, but also happier than in the other places.

Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om människor kunde ägna sig åt handarbete på lediga stunder.  
He had spoken to his uncle about this, and the old man had realized that it would be a great blessing if people could devote themselves to handwork in their free hours.
Men för att de skulle komma därhän, fordrades det helt visst, att de finge lära sig att bruka sina händer allt ifrån barndomen.  
But for them to get that far, it was quite certainly required that they be taught to use their hands from childhood on.
De båda herrarna tyckte, att de inte kunde hjälpa saken framåt på bättre sätt än genom att inrätta en slöjdskola för barn.  
The two gentlemen thought that they could not further the matter in any better way than by setting up a handicraft school for children.
De ville lära dem att förfärdiga enkla saker av trä, därför att de tyckte, att sådant arbete låg närmast till hands för var och en.  
They wanted to teach them to make simple things of wood, because they thought that such work lay nearest to hand for everyone.
De voro säkra om att den, som en gång hade fått sin hand uppövad till att väl sköta kniven, han skulle lätteligen lära sig att föra smedens slägga och skomakarens hammare.  
They were sure that whoever had once had his hand trained to handle the knife well would easily learn to wield the smith's hammer and the shoemaker's hammer.
Men den, som inte hade fått sin hand invand till arbete, när han var ung, han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den ägde ett verktyg, som är förmer än alla andra.  
But whoever had not had his hand accustomed to work when he was young might perhaps never discover that in it he possessed a tool more excellent than all others.

De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning.  
They had thus begun teaching children handicraft at Nääs, and they had soon found that this was so useful and good for the little ones that they wished all children in Sweden could receive similar instruction.

Men hur skulle något sådant bli möjligt?  
But how could such a thing become possible?
Det växte upp hundratusentals barn i Sverige.  
Hundreds of thousands of children were growing up in Sweden.
Inte kunde man samla ihop alla dessa på Nääs och ge dem slöjdundervisning.  
One could not gather all of them together at Nääs and give them handicraft instruction.
Det var ju alldeles otänkbart.  
It was quite simply unthinkable.

Då hade den unge herrn kommit med ett nytt förslag.  
Then the young squire had come up with a new proposal.
Tänk, om de i stället för att ge undervisning åt barn, skulle anordna ett slöjdseminarium för deras lärare!  
Just think, if instead of giving instruction to children, they were to arrange a handicraft seminary for their teachers!
Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla de barn, som de hade i sina skolor!  
Just think, if teachers, men and women, from all over the country came to Nääs and learned handicraft, and if they then gave handicraft instruction to all the children they had in their schools!
På det sättet skulle kanske alla barn i Sverige få sin hand uppfostrad likaväl som sin hjärna.  
In that way, perhaps all the children in Sweden could get their hands trained as well as their minds.

När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket.  
Once they had been seized by this idea, they could not let it go, but sought to put it into effect.

De båda herrarna hjälptes troget åt.  
The two gentlemen helped each other faithfully.
Den gamle herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad.  
The old squire built handicraft halls, an assembly house, a gymnasium, and saw to it that those who came to the school got food and lodging.
Den unge blev seminariets direktör.  
The young one became the seminary's director.
Han ordnade undervisningen, övervakade arbetet och höll föreläsningar.  
He arranged the instruction, oversaw the work, and gave lectures.
Och mer än så.  
And more than that.
Han levde ständigt bland kursdeltagarna, tog reda på hur var och en hade det ställt för sig och blev deras varmaste och trognaste vän.  
He lived constantly among the course participants, found out how each one of them was faring, and became their warmest and most faithful friend.

Och ett sådant tillopp av lärjungar, som de fingo allt ifrån första början!  
And what a rush of pupils they got right from the very start!
Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas.  
Four handicraft courses were held every year, and more pupils applied for all of them than could be admitted.
Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran.  
The school had soon become known abroad as well, and teachers, men and women, from all the countries of the world came to Nääs to learn how they should manage the training of the hand.
Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så många vänner över hela jorden som direktören för Nääs slöjdseminarium.  
There was no place in Sweden so well known out in the world as Nääs, and no Swede had as many friends over the whole earth as the director of the Nääs handicraft seminary.

Lärarinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon hörde, desto ljusare blev det omkring henne.  
The schoolmistress sat listening to this, and the more she heard, the lighter it grew around her.
Hon hade förut inte förstått varför slöjdskolan fanns på Nääs, hade inte tänkt på att den hade blivit skapad av två män, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lön, att de offrade allt, som de kunde offra, för att hjälpa medmänniskor att bli lyckligare och bättre.  
She had not previously understood why the handicraft school existed at Nääs, had not thought that it had been created by two men who wanted to benefit their people, had not at all grasped that they did this without pay, that they sacrificed everything they could sacrifice, in order to help their fellow human beings become happier and better.

När hon nu besinnade den stora välviljan och människokärleken, som låg bakom allt detta, grep det henne så djupt, att hon hade velat gråta.  
When she now considered the great goodwill and love of humanity that lay behind all this, it moved her so deeply that she felt she could have wept.
Något sådant hade hon aldrig förr varit med om.  
Never before had she experienced anything like it.

Nästa dag tog hon fatt på arbetet med annat sinne.  
The next day she took up the work with a different mind.
När allt gavs av välvilja, då fick hon ju lov att bättre än hittills ta vara på det.  
When everything was given out of goodwill, then she surely had leave to make better use of it than before.
Hon glömde bort att tänka på sig själv och mindes bara slöjden och det stora mål, som skulle uppnås genom den.  
She forgot to think of herself and remembered only the handicraft and the great goal that was to be reached through it.
Och från den stunden skötte hon sig förträffligt, för hon hade lätt för allting, bara hon inte misstrodde sig själv.  
And from that moment she managed excellently, for she found everything easy, as long as she did not distrust herself.

Nu, sedan hon hade fått sina ögon befriade från dunklet, märkte hon överallt den stora, underbara välviljan.  
Now, since she had had her eyes freed from the darkness, she noticed everywhere the great, wonderful goodwill.
Nu såg hon hur kärleksfullt det var ordnat för dem, som gingo igenom seminariet.  
Now she saw how lovingly everything was arranged for those who went through the seminary.
Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete.  
The course participants got far more than mere instruction in handwork.
Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastiserade, bildade en sångförening, och nästan var kväll hade de samkväm med musik och uppläsningar.  
The director gave lectures on upbringing for them, they did gymnastics, formed a singing society, and almost every evening they had gatherings with music and readings.
Och dessutom fanns det böcker, båtar, badhus och piano för deras räkning.  
And besides that, there were books, boats, bathhouses, and a piano for their use.
Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga.  
It was intended that they should have a good time and thrive and be happy.

Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård.  
She began to understand what a priceless privilege it was to be allowed to stay, during the beautiful summer days, at a great Swedish manor.
Slottet, där den gamle herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro.  
The castle, where the old squire lived, lay high on a hill nearly encircled by a winding lake and was connected to land by a beautiful stone bridge.
Hon hade aldrig sett något så skönt som blomgrupperna på terrasserna framför slottet, som de gamla ekarna i parken, som vägen längs med stranden, där träden lutade ut över vattnet, eller som utsiktspaviljongen på klippan ovanför sjön.  
She had never seen anything so lovely as the flowerbeds on the terraces in front of the castle, or the old oaks in the park, or the road along the shore where the trees leaned out over the water, or the lookout pavilion on the cliff above the lake.
Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, men det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust.  
The school buildings lay on the mainland opposite the castle, on green, shady meadows by the shore, but she was free to wander about the castle park whenever she had the time and the wish.
Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe.  
She felt she had never known how delightful summer was until she had gotten to enjoy it in so beautiful a place.

Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne.  
It was not that any great change took place in her.
Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad.  
She did not become bold and self-assured, but she felt happy and glad.
Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan.  
She went about and became thoroughly warmed by all the goodwill.
Hon kunde ju inte känna sig ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne.  
She could not possibly feel anxious in a place where everyone wished her well and everyone sought to help her.
När kursen var slut och kursdeltagarna bröto upp från Nääs, kände hon sig avundsjuk på alla dem, som kunde säga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kände.  
When the course was over and the participants broke up from Nääs, she felt envious of all those who could say a proper thank-you to the old squire and the young squire, and who could express in fine words what they felt.
Så långt kom aldrig hon.  
She herself never got that far.

Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara.  
She went back home, took up her schoolwork as before, and was just as glad in it as she used to be.
Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början.  
She did not live so far from Nääs that she could not walk there whenever she had a free afternoon, and at first she did so quite often.
Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten, skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt sällsyntare gäst vid slöjdskolan.  
But there were constantly new courses, new faces; her shyness came back, and she became an ever rarer guest at the handicraft school.
Men den tiden, då hon själv hade gått igenom Nääs, den stod alltjämt för henne som den bästa hon hade upplevat.  
But the time when she herself had gone through Nääs always stood for her as the best she had experienced.

En vårdag fick hon höra, att den gamle herrn på Nääs var död.  
One spring day she heard that the old squire at Nääs was dead.
Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt.  
Then she thought of the delightful summer she had gotten to enjoy on his estate, and she was grieved that she had never thanked him properly.
Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par ord hade kunnat tala om för honom hur mycket han hade gjort för henne.  
He had, no doubt, received thanks enough from both high and low, but she would have felt happier if she had been able to tell him, in a word or two, how much he had done for her.

Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död.  
At Nääs the teaching continued in the same way as before the old squire's death.
Han hade nämligen skänkt hela den sköna gården till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och förvaltade alltsammans.  
For he had, in fact, given the whole beautiful estate to the school, and his nephew still stood at the helm and managed everything.

Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se.  
Every time the schoolmistress came there, there was something new to see.
Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar.  
Nowadays it was not only handicraft courses that were run there, for the director also wanted to revive the old customs and old joys of the people, and he therefore set up courses in singing games and in many other kinds of games.
Men det var sig likt där på det sättet, att människorna gingo som förr och genomvärmdes av välvilja och kände hur det ställdes och styrdes, för att de skulle vara lyckliga och föra med sig inte bara kunskaper, utan också arbetsglädje, när de vände tillbaka till de små skolbarnen runt om i landet.  
But it remained the same in this way, that people went about, as before, thoroughly warmed by goodwill, and felt how everything was arranged and directed so that they should be happy and carry with them, back to the little schoolchildren all around the country, not only knowledge but also joy in work.
> Archaic plural verb: «gingo»: «Gingo» is the old plural past tense of «gå» ('to go/walk'); modern Swedish uses «gick» for both singular and plural subjects. Watch for this «-o» ending on plural-subject verbs.

Bara några få år efter gamle herrns död fick lärarinnan höra en söndag vid kyrkan, att direktören på Nääs skulle vara sjuk.  
Only a few years after the old squire's death, the schoolmistress heard one Sunday at church that the director at Nääs was said to be ill.
Hon visste, att han hade haft anfall åt hjärtat flera gånger på sista tiden, men hon hade inte trott, att det var någon fara för livet.  
She knew that he had had attacks of the heart several times of late, but she had not believed there was any danger to his life.
Det menade man, att det skulle vara denna gång.  
This time, people thought, there was.

Allt sedan hon hade fått höra detta, tänkte hon bara på att kanske direktören skulle dö, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig för att tacka honom.  
Ever since she had heard this, she had thought only of the fact that the director might die, as the old squire had, before she had brought herself to thank him.
Och hon undrade och funderade hur hon skulle bära sig åt för att ännu kunna nå honom med ett tack.  
And she wondered and pondered how she should go about it in order still to be able to reach him with a thank-you.

På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs.  
On Sunday afternoon the schoolmistress went round to the neighbors and asked whether their children might come with her to Nääs.
Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom.  
She had heard that the director was ill, and she believed it would give him pleasure if the children came and sang a couple of songs for him.
Det var ju redan tämligen långt lidet på dagen, men det var ett så starkt och klart månsken nu om kvällarna, att det inte skulle bli svårt att gå.  
It was already fairly late in the day, but the moonlight was so strong and clear these evenings that it would not be hard to walk.
Lärarinnan kände det så, som om hon måste vandra till Nääs just denna kväll.  
The schoolmistress felt as though she had to walk to Nääs that very evening.
Hon var rädd för att det kunde vara för sent nästa dag.  
She was afraid it might be too late the next day.

Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland.  
The wild geese had left Bohuslän and stood sleeping in a marsh in the western part of Västergötland.
Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan.  
Little Nils Holgersson had crept up onto a road embankment running crosswise over the marshland, to escape the wet.
> Pluperfect: «hade» + supine: «Hade krupit» ('had crept/crawled') is the pluperfect: an auxiliary «hade» plus the supine form of the verb («krupit», from «krypa»). It marks an action completed before another past action — here, before Nils saw the schoolmistress's party.
Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen.  
He was just about to look for a place to sleep when he saw a small band of people come walking along the road.
Det var en ung lärarinna med en tolv, tretton barn omkring sig.  
It was a young schoolmistress with a dozen or thirteen children around her.
De kommo i en tät klunga med lärarinnan i mitten och barnen runt omkring henne.  
They came in a tight cluster, with the schoolmistress in the middle and the children round about her.
> Archaic plural verb: «kommo»: «Kommo» ('came') is the old plural form of «kom» — another case of the pre-1945 rule that verbs agreed in number with a plural subject («De kommo» = 'they came').
De talade så muntert och förtroligt, att pojken fick lust att följa med ett stycke och höra på vad de sade till varandra.  
They talked so cheerfully and confidingly that the boy felt the urge to follow along a bit and listen to what they were saying to one another.

Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom.  
That he could easily do, for as he ran in the shadow at the roadside, it was almost impossible for anyone to see him.
Och där femton människor tågade fram, var det sådant buller av fotsteg, att ingen kunde höra hur gruset knastrade under hans små träskor.  
And where fifteen people marched along, there was such a clatter of footsteps that no one could hear how the gravel crunched under his little wooden shoes.

För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärarinnan gått och berättat gamla sägner för dem.  
To keep the children in good spirits during the walk, the schoolmistress had been telling them old legends.
Hon hade just slutat en, när pojken slöt sig till skaran, men barnen bådo genast, att hon skulle tala om en till.  
She had just finished one, when the boy joined the group, but the children at once begged her to tell one more.

»Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som hade flyttat till en ö långt borta i nordhavet?» frågade lärarinnan.  
«Have you heard the tale of the old giant from Västergötland, who moved to an island far away in the northern sea?» asked the schoolmistress.
Nej, det hade inte barnen, och lärarinnan började.  
No, the children had not, and the schoolmistress began.

»Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet.  
«It happened once, on a dark and stormy night, that a ship was wrecked by a little skerry far away in the northern sea.
Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddad sig opp på land.  
The vessel was smashed to splinters against the shore rocks, and of the whole crew there were only two men who managed to save themselves onto land.
> Dialectal spelling «opp» for «upp»: «Opp» is a colloquial/dialectal spelling of «upp» ('up') — Lagerlöf uses it repeatedly throughout the giant's folktale — in the characters' speech and the narrator's own retelling alike — to give the whole passage a rustic, oral flavor.
De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden.  
They stood on the skerry drenched and stiff with cold, and one can well understand that they were overjoyed when they saw a great driftwood fire blazing on the shore.
De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara.  
They hurried toward the fire without thought of any danger.
Först då de var den helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.  
Only when they were quite close to it did they notice that a fearsome old warrior sat by the fire, so huge and massive that they could not doubt he was a man of giant kin whom they had chanced upon.

De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret med en förfärlig köld.  
They stopped and hesitated, but the north storm howled over the skerry with a dreadful cold.
De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom.  
They would soon freeze to death if they did not get to warm themselves at the giant's fire, and they decided to risk approaching him.
’God kväll, far!’ sade den äldste av dem.  
'Good evening, father!' said the elder of them.
’Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?’  
'Will you let two shipwrecked sailors warm themselves at your fire?'

Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur skidan.  
The giant started up out of his thoughts, half rose, and drew the sword from its sheath.
’Vad är ni för ena?’ frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.  
'What sort of folk are you?' he asked, for he was old and saw poorly and did not know what kind of people had spoken to him.

’Vi är västgötar båda två, om ni vill veta’t,’ svarade den äldste av sjömännen.  
'We're both men of Västergötland, if you want to know,' answered the elder of the sailors.
’Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.’  
'Our ship has wrecked in the sea out there, and we have come ashore frozen and half-naked.'

’Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,’ sade jätten och stack in svärdet i skidan.  
'I don't usually tolerate people on my skerry, but if you're men of Västergötland, that's another matter,' said the giant, and put the sword back in its sheath.
’Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.’  
'Then you may sit down and warm yourselves, for I myself am from Västergötland and have lived in the great mound at Skalunda for many years.'

Sjömännen tog nu plats på ett par stenar.  
The sailors now took their seats on a couple of stones.
De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom.  
They did not dare address the giant, but sat silent and stared at him.
Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.  
And the longer they regarded him, the bigger he seemed to their eyes, and the smaller and more powerless they felt themselves to be.

’Jag har dåliga ögon numera,’ förklarade jätten.  
'I have poor eyes nowadays,' the giant explained.
’Jag kan knappt se en skymt av er.  
'I can hardly make out a glimpse of you.
Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden.  
It would otherwise have amused me to know what a man of Västergötland looks like nowadays.
Men räck mig åtminstone handen, en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!’  
But at least give me your hand, one of you, so that I may feel whether there is still warm blood in Sweden!'

Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna.  
The men eyed the giant's fists and their own by turns.
Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag.  
Neither of them had any wish to try his handshake.
Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan.  
But they saw that an iron poker, which the giant used to stir the fire with, had been left lying in the flames and was glowing hot at one end.
De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten.  
They lifted it up with their combined strength and held it out to the giant.
Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna.  
He took hold of the poker and gripped it, so that the iron flowed between his fingers.
’Åja, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,’ sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.  
'Ah yes, I feel that there's still warm blood in Sweden,' he said, quite satisfied, to the astonished sailors.
> Older word for «nöjd»: «Förnöjd» ('satisfied, content') is a slightly old-fashioned intensified form of «nöjd» — common in 19th-century prose, now largely replaced by «nöjd» alone in everyday speech.

Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland.  
It grew still and quiet again by the fire for a while, but the fact that the giant had chanced upon countrymen had turned his thoughts back to Västergötland.
Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.  
One memory after another rose up in him.

’Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden?’ frågade han sjömännen.  
'I wonder how things stand with Skalunda mound nowadays?' he asked the sailors.

Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter.  
Neither of the men knew anything about the mound the giant was asking after.
’Den är allt bra nog ihopsjunken,’ svarade den ene liksom på försök.  
'It's quite sunk in, I suppose,' answered one of them, as if venturing a guess.
Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare.  
He sensed that it would not do to stand speechless before such a questioner.
’Jaja, jaja, kan nog tro det,’ sade jätten och nickade bekräftande.  
'Aye, aye, I can well believe it,' said the giant, nodding in confirmation.
’Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund.’  
'It couldn't be otherwise, for that mound my wife and daughter carried together in their aprons in a single morning.'

Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen.  
Again he sat brooding and trying to gather his memories together.
Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.  
It was not so very recently that he had been home in Västergötland, and it took a while before he could reach deep enough down among his recollections.

’Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?’ sade jätten.  
'Then Kinnekulle and Billingen and the other little hills scattered over the great plain — they still stand, I suppose?' said the giant.
— ’Det gör de nog,’ svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: ’Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?’  
— 'Oh, they do indeed,' answered the man of Västergötland, and to show the giant that he understood him to be a capable fellow, he added: 'Perhaps you had a hand in raising one or another of those hills, father?'

’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där.  
'No, not exactly that,' said the giant, 'but I can tell you that you have my father to thank for those hills still standing there.
När jag var liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv.  
When I was a small lad, there was no great plain in Västergötland; where the plain now spreads out, there lay a mountain range that stretched from Vättern to the Göta River.
Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern.  
But then some rivers took it into their heads to grind the mountain to gravel and carry it down to Vänern.
Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det.  
It was not a proper granite mountain, but consisted mostly of limestone and slate, so the rivers found it easy to overcome.
Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter.  
I remember how they made their channels and river valleys ever wider, until at last they widened them into plains.
Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget.  
Father and I sometimes went out to watch the rivers at their work, and Father was none too pleased that they were destroying the whole mountain.
’De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,’ sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster.  
'They could at least leave us a few resting places,' he said, and with that he took off his stone shoes and set one down far in the west and the other far in the east.
Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll.  
His stone hat he laid down on a hillock by the shore of Vänern; my stone cap he flung further south, and threw his stone club in the same direction.
Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen.  
Whatever other good, hard stone we had with us, he set down in various places.
Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar.  
Then the rivers washed away nearly the whole mountain, but the spots that Father had protected with his stoneware they did not dare touch, and so they were left standing.
Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan.  
Where Father had set down one of his shoes, Halleberg remained under the heel and Hunneberg under the sole.
Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg.  
Under the other shoe Billingen was preserved; Father's hat had given shelter to Kinnekulle, under my cap lay Mösseberg, and under the stone club hid Ålleberg.
Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.’  
All the other little hills on the Västergötland plain were likewise spared for Father's sake, and now I just wonder whether there are many men in Västergötland with that much respect left in them.'

’Det är inte så lätt att svara på den saken,’ sade sjömannen, ’men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.’  
'That's not so easy to answer,' said the sailor, 'but I must say that if rivers and giants were once so mighty in their day, then I feel, as it were, an increased respect for us humans, for it is nevertheless we who have made ourselves masters over both the plain and the mountains.'

Jätten grinade till en smula.  
The giant gave a slight grimace.
Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt.  
He did not look at all as though he had been pleased with the answer, but he soon took up the conversation again.
’Hur står det till med Trollhättan nu för tiden?’ sade han.  
'How does it stand with Trollhättan nowadays?' he said.
— ’Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,’ sade sjömannen.  
— 'It rushes and thunders as it always has,' said the sailor.
’Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?’  
'Perhaps you had a hand in setting the great waterfalls going, just as you had a hand in sparing the Västergötland hills?'
— ’Ånej, inte just det,’ sade jätten ’men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana.  
— 'No, not exactly that,' said the giant, 'but I remember that when I was a small lad, my brothers and I used to use it as a slide.
Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet och Toppöfallet och de andra tre fallen.  
We would stand on a log, and away we went, down Gullöfallet and Toppöfallet and the other three falls.
Vi kom i så god fart, att vi höll på att rutscha ända ner till havet.  
We got up such speed that we very nearly slid all the way down to the sea.
Jag undrar om det numera finns någon karl i Västergötland, som brukar roa sig på det sättet?’  
I wonder whether there's any man in Västergötland nowadays who amuses himself that way?'
— ’Det är inte så lätt att veta,’ sade sjömannen.  
— 'That's not so easy to know,' said the sailor.
’Men jag tycker nästan, att det är en märkvärdigare bragd, att vi människor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, så att vi inte bara kan fara utför Trollhättan, som ni gjorde i er ungdom, utan också gå oppför den med skutor och ångbåtar.’  
'But I almost think it a more remarkable feat that we humans have managed to cut a canal alongside the falls, so that we can not only go down Trollhättan, as you did in your youth, but also go up it with barges and steamboats.'

’Det var märkligt att höra detta,’ sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret.  
'That was strange to hear,' said the giant, and it seemed as though he had grown a little annoyed at the answer.
’Kan du nu också säga mig hur det står till med den där trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?’  
'Can you now also tell me how things stand with that region over by Lake Mjörn, which used to be called the Starvelands?'
— ’Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,’ sade västgöten.  
— 'Yes, that has certainly been a great trouble to us,' said the man of Västergötland.
’Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där magra och tröstlösa?’  
'Perhaps it was you, father, who had a hand in laying them out so lean and cheerless?'
— ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’i mina dar växte det präktig skog på dem.  
— 'No, not exactly that,' said the giant, 'in my day there grew fine forest on them.
Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett enda ryck och bar hem den.  
But it happened that when I was to hold a wedding for one of my daughters, we needed a great deal of wood for the baking oven, so I took a long rope, wound it around all the forest on the Starvelands, pulled it down with a single tug, and carried it home.
Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?’  
I wonder whether there's anyone nowadays who can pull down so much forest at once?'
— ’Det är mer, än jag törs svara på,’ sade västgöten.  
— 'That's more than I dare answer,' said the man of Västergötland.
’Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området.  
'But this I know: in my youth the Starvelands lay bare and barren, and that people have now planted forest over the whole area.
Det räknar jag också som en manlig gärning.’  
That too I count a manly deed.'

’Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?’ sade jätten.  
'Well, but down in southern Västergötland, surely no one can make a living there?' said the giant.
— ’Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?’ frågade västgöten.  
— 'Did you have a hand in arranging that land too?' asked the man of Västergötland.
— ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag minns, att när vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.’  
— 'No, not exactly that,' said the giant, 'but I remember that when we giant children herded our flocks down there, we built ourselves so many stone huts and made the ground so rough with all the stones we threw at one another that I should think it would be hard to clear farmland in those parts.'
— ’Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,’ sade västgöten, ’men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig sin bärgning i en så fattig trakt än att vara med om att fördärva den.’  
— 'Yes, it's true that farming there does not pay much,' said the man of Västergötland, 'but the people there have taken up weaving and woodwork, and I think it shows more skill to be able to earn one's living in so poor a region than to have had a hand in ruining it.'

’Nu vet jag bara en sak till att fråga om,’ sade jätten.  
'Now there's only one more thing I know to ask about,' said the giant.
’Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Götaälv faller ut i havet?’  
'How do things stand down on the coast, where the Göta River flows out into the sea?'
— ’Har ni haft er hand med i spelet där också?’ frågade sjömannen.  
— 'Did you have your hand in that game too?' asked the sailor.
— ’Inte just det,’ sade jätten, ’men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar i skärgården.  
— 'Not exactly that,' said the giant, 'but I remember that we used to go down to the shore, lure a whale to us, and ride on its back through the fjords and channels of the archipelago.
Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?’  
I wonder if you know of anyone who does the same nowadays?'
— ’Det ska jag låta vara osagt,’ svarade sjömannen, ’men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.’  
— 'That I shall leave unsaid,' answered the sailor, 'but I will count it just as fine a feat that we humans have built a city down at the mouth of the Göta River, from which ships sail out to every sea in the world.'
Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta stad i Norden.  
To this the giant made no reply, and the sailor, who was himself from Gothenburg, began describing to him the rich trading city with its wide harbor, its bridges and canals and stately streets, and told him that it possessed so many enterprising merchants and bold seafarers that they would likely make it the foremost city in the North.

Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen.  
The giant's brow had drawn into ever deeper furrows at each answer he received, and it was plain enough that he was thoroughly displeased that humans had made themselves masters over nature.
’Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,’ sade han, ’och jag skulle gärna vilja vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.’  
'I hear that a great deal has changed in Västergötland,' he said, 'and I should very much like to go back there and set a thing or two right.'
När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig.  
When the sailor heard these words, he grew a little uneasy.
Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om.  
He did not believe the giant would come to Västergötland with any good intention, but of course he dared not let this show.
’Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,’ sade han.  
'You may be sure, father, that you will get an honorable reception,' he said.
’Vi ska låta ringa för er i alla kyrkklockor.’  
'We shall have all the church bells rung for you.'
— ’Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,’ sade jätten och lät tvehågsen.  
— 'So, there are still church bells in Västergötland,' said the giant, sounding doubtful.
’Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Värnhem?’  
'Aren't they cracked to pieces yet, the great bells at Husaby and Skara and Värnhem?'
— ’Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid.  
— 'No, they're all still there, and they've gotten many sisters since your time.
Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.’  
Now there's not a place in Västergötland where you don't hear church bells.'
— ’Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,’ sade jätten, ’för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.’  
— 'Then I suppose I'd better stay right where I am,' said the giant, 'for it was on account of those very bells that I moved away from home.'

Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen.  
He now sank into thought, but soon turned again to the sailors.
’Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,’ sade han.  
'You may now lie down calmly and sleep by the fire,' he said.
’I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet.  
'Early tomorrow morning I shall arrange for a ship to come sailing past here, which will pick you up and carry you home.
Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen.  
But for the hospitality I have shown you, I ask of you only this service: that as soon as you have come home, you go to the best man there is in Västergötland and give him this ring.
Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!’  
Give him my greetings, and tell him that if he will wear it on his finger, he shall become far greater a man than he now is!'

Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen.  
As soon as the sailors had come home, they went to the best man in Västergötland and delivered the ring to him.
Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger.  
But he was too wise to put it on his finger right away.
I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård.  
Instead he hung it on a little oak that stood in his yard.
Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det.  
At once the oak began to grow so fast that everyone could notice it.
Den sköt skott och sände ut kvistar.  
It put out shoots and sent out twigs.
Stammen tjocknade, barken hårdnade.  
The trunk thickened, the bark hardened.
Trädet fick nya blad och fällde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund så stort, att ingen hade sett en väldigare ek.  
The tree grew new leaves and shed them, bore flowers and fruit, and in a little while became so great that no one had ever seen a mightier oak.
Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig, och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe.  
But scarcely had it reached its full growth before it began, with the same speed, to wither; the branches fell, the trunk grew hollow, and the tree rotted away, so that soon nothing more remained of it than a stump.

Då tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort.  
Then the man who was the best man in Västergötland took the ring and flung it far away.
’Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,’ sade han.  
'This giant's gift is such that it would give a man great powers and make him, in a short time, more excellent than all others,' he said.
’Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka.  
'But it would cause him to overexert himself, so that before long his ability and his happiness would be at an end.
Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen må hitta den, för den är inte hitsänd i någon god avsikt.’  
I do not wish to make use of it, and I hope no one will find it, for it was not sent here with any good intent.'

Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad.  
But it may well be possible that the ring has since been found.
Alltid, då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den, som tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste lämna sitt verk ofullbordat.»  
Whenever a good man exerts himself beyond his strength to do good, one may well wonder whether he has found the ring, and whether it is the ring that drives him to work so hard that he wears himself out before his time and must leave his work unfinished.»

SÅNGEN.  
THE SONG.

Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme.  
The schoolmistress had walked with brisk steps while she told the story, and when she had finished, she noticed that she was almost there.
Hon såg redan de stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, de liksom allt annat här på gården.  
She already saw the great outbuildings, shaded by beautiful trees, just like everything else here on the estate.
Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass.  
And before she had walked past them, the castle already came into view, high up on its terrace.

Ända hittills hade hon varit glad åt sitt företag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne.  
Up until now she had been glad of her undertaking and had felt no hesitation, but now, when she saw the estate, her courage began to fail her.
Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra!  
What if it was pure madness, what she wanted to do!
Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet.  
No one, surely, was asking for her gratitude.
Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där i sena kvällen med sina skolbarn?  
Perhaps they would only laugh at her for coming rushing along like that, so late in the evening, with her schoolchildren?
Inte förmådde de och hon sjunga så vackert, att någon kunde sätta värde på det.  
Neither she nor they could sing so beautifully that anyone would think it worth anything.

Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av från vägen och gick uppför den.  
She began to walk more slowly, and when she reached the stairway leading up to the castle terrace, she turned off the road and went up it.
Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död.  
She knew very well that the great castle building had stood empty ever since the old squire's death.
Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.  
She went there only to give herself time to think over whether she ought to go on, or whether she should turn back.

När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg bländande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld.  
When she came up onto the terrace and saw the castle lying dazzling white in the moonlight, when she saw the hedges and the flowerbeds and the balustrade with its urns and the stately stairway, she grew even more discouraged.
Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra.  
She thought that everything looked so grand and stately that she truly understood she had no business there.
»Kom mig inte nära!» tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne.  
«Do not come near me!» she felt the fine, white castle was saying to her.
»Inte kan du väl tro, att du och dina skolbarn kan göra någon glädje åt den, som är van att bo på ett sådant här ställe.»  
«Surely you cannot believe that you and your schoolchildren could give any joy to one who is used to living in a place such as this.»

För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just detta samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen.  
To drive away the doubt that was beginning to steal over her, the schoolmistress then told the schoolchildren this very same story about the old squire and the young squire that she herself had heard when she had gone through the handicraft course.
Och detta gjorde henne modigare.  
And this made her braver.
Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet.  
It was, after all, a truth that the castle and the whole estate had been given to the handicraft seminary.
Det var skänkt, för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn.  
It had been given so that teachers, men and women, might spend a happy time at the beautiful estate and then carry knowledge and joy from it back to their schoolchildren.
Men här, där en sådan gåva hade blivit given till en skola, här hade de väl visat, att de satte värde på skolfolk.  
But here, where such a gift had been given to a school, here they had surely shown that they valued school folk.
De hade lagt i dagen, att de höllo de svenska barnens uppfostran för viktigare än allt annat.  
They had made plain that they held the upbringing of Sweden's children more important than anything else.
Just här borde hon aldrig kunna känna sig försagd.  
Just here, of all places, she ought never to feel timid.

Dessa tankar gåvo henne en smula förtröstan, så att hon tyckte, att hon ville fortsätta företaget.  
These thoughts gave her a little confidence, so that she felt she wanted to go on with her undertaking.
Och för att stärka sitt mod tog hon av neråt parken, som klädde sluttningen mellan slottshöjden och sjön.  
And to strengthen her courage she turned down toward the park, which clothed the slope between the castle height and the lake.
När hon gick under de härliga träden, som stodo så mörka och hemlighetsfulla i månskenet, vaknade många glada minnen hos henne.  
As she walked beneath the splendid trees, standing so dark and mysterious in the moonlight, many happy memories awoke in her.
Hon berättade för barnen hur det hade gått till här på hennes tid, och hur lycklig hon hade varit, medan hon hade gått igenom kursen och alla dagar hade fått lustvandra i den här sköna parken.  
She told the children how things had gone here in her time, and how happy she had been while she went through the course and, every day, had been able to stroll for pleasure in this lovely park.
Hon talade om fester och lekar och arbete, men först och främst berättade hon om den stora välviljan, som hade öppnat den stolta herrgården för henne och för så många andra.  
She spoke of festivities and games and work, but above all she told of the great goodwill that had opened the proud manor to her and to so many others.

På detta sättet lyckades hon hålla modet uppe, så att hon verkligen kom igenom parken och över bron och nådde strandängarna, där direktörens villa låg mittibland skolbyggnaderna.  
In this way she managed to keep her courage up, so that she actually made it through the park and over the bridge and reached the shore meadows, where the director's villa stood amid the school buildings.

Alldeles invid bron utbredde sig den gröna lekplanen, och när hon gick förbi den, beskrev hon för barnen hur vackert det brukade vara här under sommarkvällarna, då planen var full av ljusklädda människor, och sånglekar och bollspel avlöste varandra.  
Right beside the bridge spread the green playing field, and as she walked past it, she described to the children how lovely it used to be here on summer evenings, when the field was full of people in light clothing, and singing games and ball games followed one another.
Hon visade barnen Vänhem, där samlingssalen fanns, seminariet, där föreläsningarna höllos, villorna, där gymnastiklokalen och slöjdsalarna voro inrymda.  
She showed the children Vänhem, where the assembly hall was, the seminary, where the lectures were held, and the villas, where the gymnasium and the handicraft halls were housed.
Hon gick framåt med rask fart och talade oupphörligt liksom för att inte hinna att bli ängslig.  
She walked forward briskly and talked without pause, as though to keep herself from having time to grow anxious.
Men när hon slutligen kom så långt, att hon såg direktörens villa, då tvärstannade hon.  
But when at last she came far enough to see the director's villa, she stopped short.

»Vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska gå längre,» sade hon.  
«You know, children, I think we shouldn't go any farther,» she said.
»Jag har inte tänkt på detta förut, men kanske direktören är så farligt sjuk, att vi skulle störa honom med vår sång.  
«I hadn't thought of this before, but perhaps the director is so dangerously ill that we would disturb him with our singing.
Det vore ju förfärligt, om vi skulle göra honom sämre.»  
It would be terrible if we made him worse.»

Den lille Nils Holgersson hade följt med barnen hela tiden och hade hört allt, vad lärarinnan hade talat om.  
Little Nils Holgersson had followed along with the children the whole time and had heard everything the schoolmistress had spoken of.
Han visste således, att de hade gått ut för att sjunga för någon, som låg sjuk därborta i villan, och han förstod nu, att sången inte skulle bli av, därför att de fruktade att störa och oroa den sjuke.  
He knew, then, that they had set out to sing for someone lying ill over there in the villa, and he now understood that the singing would come to nothing, because they feared disturbing and worrying the sick man.

»Det är synd, att de går sin väg utan att sjunga,» tänkte han.  
«It's a pity they're going away without singing,» he thought.
»Det vore ju en lätt sak att ta reda på om han därinne inte tål vid att höra dem.  
«It would surely be an easy matter to find out whether the man in there can't bear to hear them.
Varför går inte någon fram till villan och frågar?»  
Why doesn't someone go up to the villa and ask?»

Men detta tycktes inte falla lärarinnan in, utan hon vände och gick sakta tillbaka.  
But this did not seem to occur to the schoolmistress, and she turned and walked slowly back.
Skolbarnen gjorde ett par invändningar, men hon tystade ner dem.  
The schoolchildren raised a couple of objections, but she hushed them.
»Nej, nej!» sade hon.  
«No, no!» she said.
»Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen.  
«It was foolish of me to come here and sing so late in the evening.
Vi skulle bara störa.»  
We would only disturb him.»

Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen annan gjorde det, så fick han lov att ta reda på om det förhöll sig så, att den sjuke var för svag att höra litet sång.  
Then Nils Holgersson thought that, since no one else was doing it, he had better find out for himself whether it was really so that the sick man was too weak to hear a little song.
Han skilde sig från de andra och sprang fram till huset.  
He parted from the others and ran up to the house.
Det höll en vagn utanför villan, och en gammal kusk stod bredvid hästarna och väntade.  
A carriage stood waiting outside the villa, and an old coachman stood beside the horses, waiting.
Pojken hann knappt fram i närheten av ingången, förrän förstudörren öppnades och en jungfru kom ut med en bricka.  
The boy had scarcely reached the vicinity of the entrance before the front door opened and a maid came out with a tray.
»Larsson får nog vänta på doktorn ännu en stund,» sade hon.  
«Larsson will just have to wait for the doctor a little longer,» she said.
»Frun bad, att jag skulle ta ut något varmt till honom.»  
«The mistress asked me to bring him something warm.»

»Hur går det med husbonden?» frågade kusken.  
«How is the master doing?» asked the coachman.

»Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha stannat.  
«There's no more suffering now, but it's as though his heart had stopped.
Direktören ligger orörlig sedan en timme tillbaka.  
The director has been lying motionless for an hour now.
Vi vet knappast om han är död eller levande.»  
We hardly know whether he's alive or dead.»

»Säger doktorn, att det ska bli slut?»  
«Does the doctor say it will be the end?»

»Det står och väger, Larsson, det står och väger.  
«It hangs in the balance, Larsson, it hangs in the balance.
Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse.  
It is as though the director were lying there listening for a summons.
Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det.»  
If word comes for him from above, he's ready to follow it.»

Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hinna upp lärarinnan och skolbarnen.  
Nils Holgersson ran quickly down the road to catch up with the schoolmistress and the schoolchildren.
Han tänkte på hur det hade varit, när hans morfar dog.  
He thought of how it had been when his grandfather died.
Han hade varit sjöman, och när han låg på sitt yttersta, hade han bett, att de skulle öppna fönstret, för att han skulle få höra vindens brusande än en gång.  
He had been a sailor, and when he lay on his deathbed, he had asked them to open the window, so that he might hear the roar of the wind once more.
Och om nu denne, som låg sjuk, hade älskat att vara omgiven av ungdom och höra dess sånger och lekar...?  
And what if this man, who lay ill, had loved being surrounded by youth and hearing their songs and games...?

Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén.  
The schoolmistress walked, wavering, down the avenue.
Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända.  
Now, as she walked away from Nääs, she wanted to turn back, and when she had been on her way there, she had wanted to turn back then too.
Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet.  
She was still in great anguish and indecision.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst.  
She no longer spoke with the children, but walked in silence.
Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se.  
The shade in the avenue where she walked was so deep that she could see nothing.
Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig.  
But she seemed to hear such a multitude of voices around her.
Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne.  
They were anxious cries reaching her from a thousand different directions.
»Vi är så långt borta, vi andra,» sade rösterna.  
«We are so far away, the rest of us,» said the voices.
»Men du är i närheten.  
«But you are near.
Gå och sjung ut vad vi alla känner!»  
Go and sing out what all of us feel!»

Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälpt och tagit vård om.  
And she remembered one after another of those the director had helped and taken care of.
Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd.  
It was superhuman how he had exerted himself to assist all who were in need.
»Gå och sjung för honom!» viskade det omkring henne.  
«Go and sing for him!» whispered the voices around her.
»Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola!  
«Don't let him die without having received a greeting from his school!
Tänk inte på att du är ringa och obetydlig!  
Don't think of yourself as small and insignificant!
Tänk på den stora skaran, som står bakom dig!  
Think of the great host standing behind you!
Låt honom förstå, innan han går ifrån oss, hur vi alla älskar honom!»  
Let him understand, before he leaves us, how we all love him!»

Lärarinnan gick allt långsammare.  
The schoolmistress walked slower and slower.
Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne.  
Then she heard something that was not merely voices and urgings in her own soul, but that came from the world outside her.
Det var ingen vanlig människoröst.  
It was no ordinary human voice.
Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel.  
It was like a bird's twitter or a grasshopper's chirring.
Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.  
Yet she heard quite clearly that it was calling for her to turn back.

Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det.  
And that was all it took for her to find the courage to do so.
— — —  
— — —

Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster.  
The schoolmistress and the schoolchildren had sung a couple of songs outside the director's window.
Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll.  
She herself felt that their singing had sounded remarkably beautiful that evening.
Det var, som om främmande röster hade sjungit med.  
It was as if strange voices had sung along with them.
Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud.  
The air had been full of slumbering tones and sounds.
De hade bara behövt stämma upp, så hade alla dessa vaknat och klingat med i sången.  
They had only needed to strike up, and all of these had awakened and rung out along with the song.

Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut.  
Then the front door was flung open, and someone hurried out.
»Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer,» tänkte lärarinnan.  
«Now they're coming to tell me I mustn't sing anymore,» thought the schoolmistress.
»Måtte jag bara inte ha ställt till någon olycka!»  
«If only I haven't caused some misfortune!»
Men det var inte så.  
But that was not so.
Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sånger till.  
It was a message that she should come into the house and rest, and then sing a couple more songs.

På trappan kom doktorn emot henne.  
On the steps the doctor came to meet her.
»Faran är över för denna gången,» sade han.  
«The danger is past this time,» he said.
»Han låg där i dvala, och hjärtat slog allt svagare.  
«He lay there in a stupor, and his heart beat ever fainter.
Men när ni började sjunga, var det, som om han skulle ha hört en kallelse från alla dem, som behöver honom.  
But when you began to sing, it was as though he had heard a call from all those who need him.
Han kände, att det ännu inte var tid för honom att söka vilan.  
He felt that it was not yet time for him to seek his rest.
Sjung mer för honom!  
Sing more for him!
Sjung, och var glad, för jag tror, att det är er sång, som har fört honom tillbaka till livet!  
Sing, and be glad, for I believe it is your song that has brought him back to life!
Nu kanske vi får behålla honom ett par år till.»  
Now perhaps we shall get to keep him a few more years.»
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.