# The Wonderful Adventures of Nils, At Holger Nilsson's

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch54. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch54.json.


Det var en dag, då det var disigt och tungt väder.  
It was a day when the weather was hazy and heavy.
Vildgässen hade betat på de stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken.  
The wild geese had been grazing on the great fields around Skurup church and were sitting taking their midday rest, when Akka came up to the boy.
»Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid,» sade hon, »och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon.»  
“It looks as though we're going to have calm weather for a while now,” she said, “and I think we'll be crossing the Baltic tomorrow.”
— »Jaså,» sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala.  
—“I see,” said the boy shortly, for his throat had tightened so that he could not speak.
Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne.  
He had, after all, still been hoping that he would have been freed from the spell while he was still in Skåne.
> The southernmost province: «Skåne» is the flat farming province at Sweden's southern tip — Nils's home region, and the traditional starting point of the wild geese's spring and autumn flights over the country.

»Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu,» sade Akka, »och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund.  
“We're fairly close to Västra Vemmenhög now,” said Akka, “and I thought you might like to go home for a while.
> A real parish in Skåne: «Västra Vemmenhög» is a real parish near Skåne's south coast; Lagerlöf made it Nils Holgersson's home village, anchoring the fairy tale in actual Swedish geography.
Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina.»  
It will be a long time before you get to see any of your own people again.”
— »Det är nog bäst att låta bli,» sade pojken, men det hördes på rösten, att han blev glad över förslaget.  
—“It's probably best to leave it alone,” said the boy, but it could be heard in his voice that he was glad of the suggestion.
— »Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske,» sade Akka.  
—“If the gander stays here with us, then surely nothing bad can happen,” said Akka.
»Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig.  
“I think you ought to find out how things stand at home.
Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa.»  
Perhaps you can help them in some way, even though you don't become human again.”
— »Ja, det har ni rätt i, mor Akka.  
—“Yes, you're right about that, Mother Akka.
Det borde jag ha tänkt på förut,» sade pojken och blev helt ivrig.  
I ought to have thought of that before,” said the boy, growing quite eager.

I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället.  
In the next moment he and the gander were on their way to Holger Nilsson's, and it wasn't long before Akka landed behind the stone wall that ran around the crofter's place.
> Archaic plural verb agreement: «voro» is the pre-reform plural preterite of «vara» ('to be'), used here because the subject — 'han och förargåsen' ('he and the gander') — is plural. Modern Swedish dropped this agreement and uses «var» for every subject; 1906 prose still marks the distinction.
> A crofter's smallholding: A «husmansställe» was the small rented farmstead of a «husman» — a landless farmhand who worked another's land in exchange for a cottage and a scrap of ground. Nils's family belongs to this rural underclass, which is why a debt or a lost horse can threaten to cost them everything.
»Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här,» sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att kunna se sig omkring.  
“How strange, how everything here is just the same,” said the boy, and climbed quickly up onto the fence so he could look around.
»Jag tycker inte, att det är en dag, sedan jag satt här och såg er komma flygande oppe i luften.»  
“It doesn't feel like a single day has passed since I sat here and watched you come flying up in the air.”

»Jag undrar om din far har en bössa?» sade Akka plötsligt.  
“I wonder if your father has a gun?” said Akka suddenly.
— »Jo, det har han nog,» sade pojken.  
—“Yes, he probably does,” said the boy.
»Det var just för bössans skull, som jag stannade hemma i stället för att gå till kyrkan den där söndagen.»  
“It was on account of that gun that I stayed home instead of going to church that Sunday.”
— »Då törs jag inte stå här och vänta på dig,» sade Akka.  
—“Then I don't dare stand here waiting for you,” said Akka.
»Det blir bäst, att du kommer och möter oss vid Smygehuk i morgon bittida, så får du bli kvar hemma över natten.»  
“It will be best if you come and meet us at Smygehuk early tomorrow morning; then you can stay home overnight.”
> Sweden's southernmost point: «Smygehuk» is a real headland on the Skåne coast — the southernmost tip of mainland Sweden — which is why it is the wild geese's last stop before crossing open water.
— »Nej, res inte än, mor Akka!» sade pojken och sprang hastigt ner från gärdsgården.  
—“No, don't leave yet, Mother Akka!” said the boy, and jumped hastily down from the fence.
Han visste inte hur det kom sig, men han fick en känsla av att det skulle hända vildgåsen eller honom själv något, så att de aldrig skulle råkas mera.  
He didn't know how it came about, but he was struck by a feeling that something was going to happen to the wild goose or to himself, so that they would never meet again.
»Ni ser nog, att jag är bedrövad, därför att jag inte kan få min rätta skapnad tillbaka,» fortfor han.  
“You can surely see that I'm sorrowful, because I can't get my proper shape back,” he went on.
»Men jag vill säga er, att jag inte ångrar, att jag följde med er i våras.  
“But I want to tell you that I don't regret having gone along with you this spring.
Nej, jag vill hellre aldrig mer bli människa, än att jag inte skulle ha fått göra den resan.»  
No, I would rather never become human again than not have made that journey.”
Akka sög in luft ett par gånger, innan hon svarade.  
Akka drew in a breath a couple of times before she answered.
»Det är en sak, som jag borde ha talat med dig om förut, men eftersom du inte skulle vända tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var någon brådska.  
“There's something I ought to have spoken to you about before, but since you weren't going to return to your own people, I thought there was no hurry.
Det kan ändå aldrig skada att ha det sagt.»  
It can never hurt, though, to have it said.”
— »Ni vet nog, att jag gärna vill göra er till viljes,» sade pojken.  
—“You know well enough that I'm glad to do as you wish,” said the boy.
— »Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden,» sade förargåsen högtidligt.  
—“If you've learned anything good from us, Thumbietot, then perhaps you don't think human beings ought to have the earth all to themselves,” said the gander solemnly.
> The boy's fairy-tale name: «Tummetott» ('Thumbietot') is the name the animals use for Nils once the elf's spell has shrunk him to thumb-size — a Swedish cousin of the folklore 'Tom Thumb' figure.
»Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred!  
“Consider that you have a great country, and that you could well afford to leave a few bare skerries and a few shallow lakes and marshy bogs and some barren mountains and remote forests to us poor creatures, where we might be left in peace!
I all min tid har jag varit jagad och förföljd.  
All my life I have been hunted and pursued.
Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag.»  
It would be good to know that there was a refuge for one such as me, too.”

»Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjälpa er med detta,» sade pojken, »men jag får väl aldrig någon makt bland människor.»  
“I would certainly be glad if I could help you with this,” said the boy, “but I'll probably never have any power among human beings.”
— »Nej, vi står här och talar, som om vi aldrig skulle träffas mer,» sade Akka, »och vi kommer väl ändå att mötas i morgon.  
—“No, here we are talking as if we would never meet again,” said Akka, “and yet we'll surely see each other again tomorrow.
Nu ska jag fara tillbaka till de mina.»  
Now I must go back to my own.”
> V2: verb comes second: Swedish keeps the finite verb in second position even when something other than the subject is fronted: here the adverb «Nu» ('now') takes first place, so subject and verb invert — «ska jag», not «jag ska».
Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg.  
She raised her wings, but came back once more, stroked her bill a couple of times up and down over Thumbietot, and then flew away at last on her way.

Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville.  
It was broad daylight, but not a soul stirred about the farm, so the boy could go wherever he liked.
Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked.  
He hurried to the cowshed, for he knew that the cows would give him the best news.
> Ett-word with definite suffix: «kostallet» ('the cowshed') is an ett-word: «ett stall» takes the definite suffix «-et» rather than the en-word suffix «-en».
Det såg bedrövligt ut i lagården.  
It looked dismal in the barn.
I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko.  
In the spring there had been three fine cattle there, but now only a single cow stood there.
Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater.  
It was Majros, and it could be seen on her that she longed for her companions.
Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne.  
She hung her head and had scarcely touched a wisp of the fodder lying in front of her.

»Goddag, Majros!» sade pojken och sprang utan fruktan in i båset.  
“Good day, Majros!” said the boy, and ran fearlessly into the stall.
»Hur står det till med mor och far?  
“How are Mother and Father?
Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?»  
How are the cat and the geese and the hens, and what have you done with Stjärna and Gull-Lilja?”

När Majros hörde pojkens röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom.  
When Majros heard the boy's voice, she gave a start, and it looked as though she meant to butt him.
Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till.  
But she wasn't as fierce now as before; instead she took the time to look at Nils Holgersson before she struck.
Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var sig ändå alldeles olik.  
He was just as small as when he had gone away, and he was dressed the same way, but all the same he was quite unlike himself.
Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade.  
The Nils Holgersson who had gone off in the spring had had a heavy, slow gait and a drawling voice and sleepy eyes, but the one who came back was light and nimble, quick of speech, and his eyes were ones that shone and flashed.
Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom.  
He carried himself so smartly that one had to feel respect for him, small as he was, and although he himself did not look happy, whoever saw him grew happy.

»Muu,» råmade Majros.  
“Moo,” lowed Majros.
»De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det.  
“They said that you had changed, but I haven't been able to believe it.
Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem!  
Welcome home, Nils Holgersson, welcome home!
Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge.»  
This is the first happy moment I've had in ever so long.”
— »Tack ska du ha, Majros!» sade pojken och kände sig riktigt glad över att bli så väl mottagen.  
—“Thank you, Majros!” said the boy, and felt truly glad to be so well received.
»Tala nu om hur det står till med far och mor!»  
“Now tell me how Father and Mother are doing!”

»De har inte haft annat än sorger, allt sedan du for din väg,» sade Majros.  
“They've had nothing but sorrows ever since you went your way,” said Majros.
»Allra värst är det med den dyra hästen, som har stått och ätit hela sommaren.  
“Worst of all is that costly horse, who has stood there eating all summer.
> Supine after the perfect auxiliary: After «har» ('has'), Swedish uses the supine form of the verb, not the past participle used as an adjective: «stått» and ·ätit» are the supines of «stå» and «äta», joined here by «och» to describe one continuous stretch of standing-and-eating.
Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han få den såld.  
Your father doesn't want to shoot him, and he can't get him sold either.
Det är för hästens skull, som både Stjärna och Gull-Lilja har kommit härifrån.»  
It's because of the horse that both Stjärna and Gull-Lilja have had to leave here.”

Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut.  
There was another matter the boy really wanted to know, but he was too embarrassed to ask outright.
Därför sade han: »Mor blev väl allt bra ledsen, när hon fick se, att Mårten gåskarl var bortflugen?»  
So instead he said: “Mother must have been quite sad indeed when she found that Morten Goosey-Gander had flown away?”

»Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt så mycket för gåskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, när han for sin väg.  
“I don't think she would have grieved so much over the gander if she had known how it happened when he went his way.
Nu klagar hon mest av allt över att det var hennes egen son, som smög sig hemifrån och tog gåskarlen med sig.»  
Now what she complains of most is that it was her own son who slipped away from home and took the gander with him.”
> Reflexive verb: smyga sig: «smög sig» (preterite of «smyga sig», 'to sneak oneself away') is a reflexive verb: the particle «sig» is required, unlike English 'sneak,' which needs no reflexive object.

»Jaså, hon tror, att jag stal bort gåskarlen?» sade pojken.  
“I see, she thinks I stole the gander?” said the boy.
— »Vad annat skulle hon tro?»  
—“What else should she think?”
— »Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare.»  
—“Father and Mother probably imagine that I've been roaming about all summer like some tramp.”
> A tramp, a vagrant: «Landstrykare» (literally 'land-strider') is the old word for someone who wanders the countryside with no fixed home — exactly what Nils's parents fear he has become.
— »De tänker, att det står illa till med dig,» sade Majros, »och de har sörjt över dig, såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat.»  
—“They think things have gone badly for you,” said Majros, “and they've grieved for you the way one grieves when the dearest thing one owns has been lost.”

Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, när han hade fått höra detta, och begav sig in i häststallet.  
The boy went quite hastily out of the cowshed when he had heard this, and made his way into the stable.
Det var litet, men snyggt och fint.  
It was small, but neat and fine.
Det märktes på allting, att Holger Nilsson hade velat inrätta det så, att nykomlingen skulle trivas.  
It could be seen in everything that Holger Nilsson had wanted to arrange it so that the newcomer would be comfortable.
Därinne stod en präktig, grann häst, som riktigt sken av välmåga.  
Inside stood a splendid, handsome horse who fairly gleamed with good health.

»Goddag i stallet!» sade pojken.  
“Good day in the stable!” said the boy.
»Jag har hört, att det ska finnas en sjuk häst här.  
“I've heard there's supposed to be a sick horse here.
Det kan väl aldrig vara du, som ser så frisk och välmående ut?»  
Surely it can't be you, looking as healthy and well as you do?”
Hästen vände på huvudet och såg noga på pojken.  
The horse turned his head and looked closely at the boy.
»Är du sonen i huset?» sade han.  
“Are you the son of the house?” he said.
»Jag har hört mycket ont om honom.  
“I've heard a lot of bad things about him.
Men du har ett så gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han har blivit förvandlad till en pyssling.»  
But you have such a good look about you that I would never believe you were him, if I didn't know that he'd been turned into a little imp.”
> A tiny folkloric being: A «pyssling» is a small elf- or tomte-like creature of Swedish folklore — the kind of thing the horse assumes Nils has been turned into, since he can't otherwise explain the boy's transformation.
— »Jag vet nog, att jag har lämnat ett dåligt namn efter mig här på gården,» sade Nils Holgersson.  
—“I know well enough that I've left a bad name behind me here on this farm,” said Nils Holgersson.
»Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan göra detsamma, för jag ska inte dröja länge hemma.  
“My own mother thinks I ran off like a thief, but that doesn't matter, since I won't be staying home long.
> Particle + reflexive: ge sig av: «ge sig av» ('to set off, leave') pairs the reflexive «sig» with the particle «av»; together they mean something the plain verb «ge» ('to give') alone cannot.
Innan jag går, vill jag i alla fall höra vad det är, som fattas dig.»  
Before I go, I'd still like to hear what's wrong with you.”

»Skada, att du inte stannar,» sade hästen, »för jag känner på mig, att vi skulle ha blivit goda vänner.  
“A pity you're not staying,” said the horse, “for I have a feeling we would have become good friends.
Med mig är det inte något annat fel, än att jag har fått något i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara.  
There's nothing else wrong with me except that I've gotten something in my foot — the tip of a knife, or whatever it might be.
Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå.  
It's hidden so well that the doctor hasn't been able to find it, but it pricks and pricks, so that I simply cannot walk.
Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig.  
If you would tell Holger Nilsson what's wrong with me, I believe he could easily help me.
Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig.  
I would be glad to be able to make myself useful.
Jag riktigt skäms att stå och äta utan att arbeta.»  
I'm truly ashamed to stand here eating without working.”

»Det var väl, att du inte har någon riktig sjukdom,» sade Nils Holgersson.  
“It's a good thing you don't have any real illness,” said Nils Holgersson.
»Jag får försöka ställa så, att du blir botad.  
“I'll try to see to it that you get cured.
Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?»  
It won't hurt you if I take my knife and cut a little here on your hoof, will it?”

Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården.  
Nils Holgersson had only just finished with the horse when he heard voices in the yard.
Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut.  
He pushed the stable door open a little crack and looked out.
Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset.  
It was Father and Mother, coming walking up from the road to the house.
> Archaic plural preterite of komma: «kommo» is the pre-reform plural preterite of «komma» ('to come'), used because the subject — 'far och mor' — is plural. Modern Swedish uses «kom» for singular and plural alike.
Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer.  
It could clearly be seen that they were weighed down by worry.
Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat.  
Mother had gotten many more wrinkles in her face than before, and Father's hair had turned gray.
Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger.  
Mother walked along talking to Father about how he ought to try to get a loan from her brother-in-law.
»Nej, jag vill inte låna mer pengar,» sade far, just då han gick förbi stallet.  
“No, I don't want to borrow any more money,” said Father, just as he walked past the stable.
»Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt.  
“Nothing is as hard as being in debt.
> In debt: «skuldsatt» ('indebted') comes from «skuld» ('debt'); the family's finances — not the gander — are the real crisis running under this chapter.
Det är bättre att sälja stugan.»  
It's better to sell the cottage.”
— »Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den,» sade mor, »om det inte vore för pojkens skull.  
—“I wouldn't mind so much if we got rid of it,” said Mother, “if it weren't for the boy's sake.
Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?»  
But where will he turn, if he comes home one day, poor and wretched as one must expect him to be, and we're no longer here?”
— »Ja, du har ju rätt i detta,» sade far, »men vi får väl be dem, som kommer efter oss, att de tar vänligt emot honom och talar om för honom, att han är välkommen till oss.  
—“Yes, you're right about that,” said Father, “but I suppose we'll have to ask whoever comes after us to receive him kindly and tell him that he's welcome to us.
Vi ska inte säga ett ont ord, hurudan han än är.  
We won't say a single harsh word, whatever state he's in.
Ska vi, mor?»  
Shall we, Mother?”
— »Ånej då!  
—“Oh, no indeed!
Om jag bara hade honom här tillbaka, så att jag visste, att han inte behövde svälta och frysa ute på vägarna, skulle jag inte fråga efter något annat.»  
If only I had him back here, so I knew he wouldn't have to starve and freeze out on the roads, I wouldn't ask for anything else.”

När far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte höra mera av deras samtal.  
When Father and Mother had said this, they went inside, and the boy could hear no more of their conversation.
Han blev allt mycket glad och rörd, när han hörde, att de hyste så stor kärlek för honom, fastän de trodde, att han hade kommit på avvägar, och han skulle ha velat skynda fram till dem.  
He grew very glad and moved indeed on hearing that they held such great love for him, even though they believed he had gone astray, and he would have liked to hurry forward to them.
»Men det blir kanske än större sorg för dem, om de får se mig sådan, som jag nu är,» tänkte han.  
“But it might be an even greater sorrow for them if they saw me as I am now,” he thought.

Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden.  
While he stood there hesitating, a carriage came and stopped at the gate.
Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far.  
The boy nearly cried out in astonishment, for the ones who got out and went in through the yard could be none other than Åsa the goose-girl and her father.
De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset.  
They held each other's hands as they walked up to the house.
> Archaic plural preterite of hålla: «höllo» is the old plural preterite of «hålla» ('to hold'); modern Swedish would simply write «höll» for both singular and plural subjects.
De kommo så stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ögonen.  
They came so quietly and gravely, yet with a beautiful glow of happiness in their eyes.
När de voro ungefär mittpå gården, hejdade Åsa gåsapiga sin far och sade till honom: »Ni kommer väl ihåg, far, att ni inte får säga något till dem om träskon eller om gässen eller om pysslingen, som var så lik Nils Holgersson, att om det inte var han själv, måtte den ändå ha haft något att göra med honom.»  
When they were about halfway across the yard, Åsa the goose-girl stopped her father and said to him: “You do remember, Father, that you mustn't say anything to them about the wooden shoe or the geese or the little imp who looked so like Nils Holgersson that, if it wasn't him himself, he must at least have had something to do with him.”
> Formal address, even to a parent: Åsa addresses her own father with «Ni», the formal/plural 'you' — ordinary and expected register in 1906 rural speech, not a sign of distance.
— »Nej, för all del,» sade Jon Assarsson.  
—“No, certainly not,” said Jon Assarsson.
»Jag ska bara säga, att du fick god hjälp av deras son flera gånger, medan du gick och sökte efter mig, och att vi därför har kommit hit för att fråga om vi inte kan göra dem någon tjänst tillbaka, nu när jag har blivit burgen karl och har mer, än jag behöver, genom gruvan, som jag fann däroppe.»  
“I'll only say that you got good help from their son several times while you went about searching for me, and that we've therefore come here to ask whether we can't do them some service in return, now that I've become a well-off man and have more than I need, thanks to the mine I found up there.”
— »Ja, jag vet nog, att du kan lägga dina ord väl,» sade Åsa.  
—“Yes, I know well enough that you can put your words well,” said Åsa.
»Det var bara det där enda, som jag ville att du inte skulle säga.»  
“It was just that one thing I didn't want you to say.”

De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen.  
They went into the cottage, and the boy would have dearly liked to hear what they talked about in there, but he did not dare venture out onto the yard.
Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden.  
Not a particularly long time passed before they came out again, and then Father and Mother walked with them down to the gate.
Det var märkvärdigt, hur glada de nu voro.  
It was remarkable how happy they now were.
Det såg ut, som om de hade fått nytt liv.  
It looked as if they had been given new life.

När de främmande voro borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem.  
When the visitors were gone, Father and Mother stood at the gate and watched them go.
»Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer,» sade mor, »sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils.»  
“Well, now I don't care to be sad anymore,” said Mother, “now that I've heard so much good about Nils.”
— »Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom,» sade far betänksamt.  
—“It wasn't perhaps so very much that they told about him,” said Father thoughtfully.
— »Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster?  
—“Wasn't it enough that they came traveling specially to say that they wanted to help us, because our Nils had done them great services?
Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far.»  
I think you should have accepted their offer, I do, Father.”
— »Nej, mor.  
—“No, Mother.
Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån.  
I don't want to take money from anyone, whether as a gift or a loan.
Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbeta oss opp igen.  
I want to make myself free of debt first of all, and then we'll work our way up again.
Vi är inte så lastgamla än, du mor.»  
We're not so worn out with age yet, are we, Mother?”
Far riktigt skrattade, när han sade detta.  
Father actually laughed when he said this.
»Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på,» sade mor.  
“I believe you think it will be fun to sell this place, that we've put so much work into,” said Mother.
— »Du förstår allt varför jag skrattar,» sade far.  
—“You understand well enough why I'm laughing,” said Father.
»Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ännu duger till något.»  
“It was the boy being lost that weighed me down so, that I've been quite powerless, but now that I know he's alive and has turned out well, you'll see that Holger Nilsson is still good for something.”

Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in i en vrå, för far kom till stallet.  
Mother went into the cottage, but the boy had to hurry to creep away into a corner, for Father was coming to the stable.
Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för ett fel med den.  
He went into the horse's stall and, as he was accustomed to do, lifted up its foot to try to discover what was wrong with it.
»Vad är detta?» sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven.  
“What's this?” said Father, for he saw that there were some letters carved into the hoof.
»Ta ut järnet ur foten!» läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och känna på hovens undersida.  
“Take the iron out of the foot!” he read, and looked around him, wondering and questioning, but nevertheless began to look and feel about the underside of the hoof.
»Där tror jag sannerligen att det sitter något vasst,» mumlade han om en stund.  
“There, I do believe there's something sharp there,” he muttered after a while.

Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården.  
While Father busied himself with the horse, and the boy sat huddled away in the corner of the stable, it happened that other visitors came to the farm.
Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna på husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.  
The truth was that when Morten Goosey-Gander found himself so close to his old home, he simply hadn't been able to resist the urge to show his wife and children to his old companions at the crofter's place, and had simply taken Dunfin and the goslings with him and set off.

Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram.  
There wasn't a soul out in the yard at Holger Nilsson's when the gander arrived.
Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås.  
He landed in perfect security and walked calmly about, showing Dunfin how splendidly he had lived when he was still a tame goose.
När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen.  
When they had looked over the whole yard, he noticed that the door to the cowshed stood open.
»Titta hit ett ögonblick!» sade han, »så får ni se hur jag bodde förr i världen!  
“Look here a moment!” he said, “so you can see how I used to live in the old days!
Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör.»  
It was quite different from staying about in swamps and bogs, the way we do now.”

Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet.  
The gander stood on the threshold and looked into the cowshed.
»Det finns ingen människa här,» sade han.  
“There's not a soul here,” he said.
»Kom, Dunfin, så får du se på gåskätten!  
“Come, Dunfin, and you shall see the goose pen!
> The goose pen: «gåskätten» (from «kätte», 'pen, coop') is the enclosure where the farm's domestic geese are kept — an en-word, contrast «kostallet»'s ett-word suffix.
Var inte rädd!  
Don't be afraid!
Det är inte det minsta farligt.»  
It's not the least bit dangerous.”

Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss.  
Whereupon the gander, Dunfin, and all six goslings walked straight into the goose pen to see in what pomp and splendor the great white one had lived, before he had taken up with wild geese.

»Jo, så hade vi det.  
“Yes, this is how we had it.
Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten,» sade gåskarlen.  
That was my spot, and there stood the feeding trough, which was always filled with oats and water,” said the gander.
»Vänta, det finns litet mat i den nu med!»  
“Wait, there's a little food in it right now too!”
Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre.  
And with that he rushed over to the trough and began slurping down oats.

Men Dunfin var orolig.  
But Dunfin was uneasy.
»Låt oss gå ut igen!» sade hon.  
“Let's go back out!” she said.
— »Bara ett par korn till!» sade gåskarlen.  
—“Just a couple more grains!” said the gander.
I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången.  
At that very moment he let out a cry and hurried toward the exit.
Men det var för sent.  
But it was too late.
Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där voro de instängda!  
The door slammed shut, the mistress stood outside and put on the hook, and there they were, locked in!

Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet.  
Father had pulled a sharp piece of iron out of Svarten's foot and stood quite pleased, stroking his horse, when Mother came hurrying into the stable.
»Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!» sade hon.  
“Come, Father, and see what a catch I've made!” she said.
— »Nej, vänta, mor!  
—“No, wait, Mother!
Titta först hit!» sade far.  
Look here first!” said Father.
»Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen.»  
“Now I've found out what was wrong with the horse.”
— »Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss,» sade mor.  
—“I believe our luck is beginning to turn back to us,” said Mother.
»Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen!  
“Just think, that big gander who disappeared in the spring must have gone off with the wild geese!
Han har kommit tillbaka hit i sällskap med sju vildgäss.  
He's come back here in the company of seven wild geese.
De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop.»  
They went into the goose pen, and I've shut them all in there.”
— »Det var då märkvärdigt,» sade Holger Nilsson.  
—“Well, that is remarkable,” said Holger Nilsson.
»Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån.»  
“And do you know, Mother, the best part of this is that we no longer need to believe that the boy took the gander with him when he left home.”
— »Ja, det har du rätt i, far.  
—“Yes, you're right about that, Father.
Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem nu i kväll.  
But I'm afraid we'll be forced to slaughter them tonight.
Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta’n.»  
We have Martinmas goose in a couple of days, and we'll have to hurry if we're to get them into town in time.”
> The Martinmas goose: «Mårtensgås» is the roast goose eaten on «Mårtensafton» (St. Martin's Eve, November 10–11) — which is exactly why Holger Nilsson's wife wants the newly returned gander and his flock slaughtered at once.
> Colloquial contraction of staden: «sta’n» drops the medial «d» of «staden» ('the town') — ordinary spoken-Swedish clipping, rendered here in dialogue to sound like actual rural speech.
— »Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe,» sade Holger Nilsson.  
—“I think it's a real shame to slaughter the gander, when he's come home to us with such a great following,” said Holger Nilsson.
— »Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen.»  
—“If times were different, he could live, but since we ourselves are to move away from here, we surely can't keep the geese.”
— »Ja, det är sant, det.»  
—“Yes, that's true, that.”
— »Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!» sade mor.  
—“Come and help me carry them into the cottage!” said Mother.

De gingo sin väg och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mor.  
They went on their way, and a couple of moments later the boy saw Father come with Dunfin and Morten Goosey-Gander, one under each arm, and go into the house together with Mother.
Gåskarlen ropade: »Tummetott, kom och hjälp mig!» som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i närheten.  
The gander cried out: “Thumbietot, come and help me!” as he was accustomed to do when he was in danger, even though he had no way of knowing that the boy was nearby.

Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall.  
Nils Holgersson certainly heard him, but he stayed put in the stable doorway all the same.
Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken — det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket —, utan därför, att om han skulle kunna rädda gåskarlen, måste han visa sig för far och mor, och för detta hade han en stor motvilja.  
He hesitated not because he knew it would be good for himself if the gander were laid on the chopping block — he didn't even think of that in that moment —, but because, if he was to save the gander, he would have to show himself to Father and Mother, and he had a great reluctance to do that.
»De har det ju svårt nog ändå,» tänkte han.  
“They have it hard enough as it is,” he thought.
»Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?»  
“Must I bring them such sorrow?”

Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken.  
But when the door had shut on the gander, life came into the boy.
Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan.  
He rushed off across the yard, jumped up onto the oak plank in front of the entrance door, and ran into the front hall.
Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren.  
There he slipped off his wooden shoes out of old habit and approached the door.
Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka.  
But it still went so much against him to show himself to Father and Mother that he could not bring himself to raise his hand to knock.
»Det är Mårten gåskarl det gäller,» tänkte han då, »han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist.»  
“It's Morten Goosey-Gander this is about,” he thought then, “he, who has been your best friend ever since you last stood here.”
Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur.  
And in an instant he remembered everything he and the gander had gone through on frozen lakes and stormy seas and among dangerous beasts of prey.
Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han övervann sig själv och slog på dörren.  
His heart swelled with gratitude and love, and he overcame himself and knocked on the door.

»Var det någon, som ville in?» sade far och öppnade.  
“Was there someone who wanted to come in?” said Father, and opened it.

»Mor, ni får inte röra gåskarlen!» ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ännu voro vid liv.  
“Mother, you mustn't touch the gander!” cried the boy, and at that very moment the gander and Dunfin, who lay bound on a bench, let out a cry of joy, so that he heard that they were still alive.

Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor.  
The one who also let out a cry of joy was Mother.
»Nej, vad du har blivit stor och grann!» ropade hon.  
“Why, how big and fine you've grown!” she cried.

Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen.  
The boy had not come into the cottage, but stood still on the threshold like one who is not sure how he will be received.
»Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!» sade mor.  
“Thank God I have you here again!” said Mother.
»Kom in!  
“Come in!
Kom in!»  
Come in!”
— »Välkommen ska du vara!» sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram.  
—“You shall be welcome!” said Father, and not another word could he get out.

Men pojken dröjde ännu på tröskeln.  
But the boy still lingered on the threshold.
Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var.  
He could not understand that they would be so glad of him, such as he was.
Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.  
But then Mother came and threw her arms around him and drew him into the room, and only then did he notice how matters stood.

»Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!» ropade han.  
“Mother and Father, I'm big, I'm human again!” he cried.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.