# The Wonderful Adventures of Nils, Farewell to the Wild Geese

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige · Selma Lagerlöf · The Wonderful Adventures of Nils

Source: https://1732studios.com/books/nils/ch55. Data: https://1732studios.com/books/nils/ch55.json.


Pojken steg upp före dager nästa morgon och vandrade neråt kusten.  
The boy got up before daybreak the next morning and walked down toward the coast.
> Particle verb: «stiga upp»: «Stiga upp» ('get up, rise') pairs the verb «stiga» with the particle «upp». Swedish particle verbs like this build everyday meanings from a small stock of verbs plus directional particles, much like English 'get up', 'wake up'.
Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännu var riktigt ljust.  
He stood on the shore a little way east of Smyge fishing village, before it was yet fully light.
Han var alldeles ensam.  
He was entirely alone.
Han hade varit inne i kätten hos Mårten gåskarl och försökt att väcka honom.  
He had been inside the coop with Mårten Goosey-Gander and tried to wake him.
> «gåskarl»: «Gåskarl» is literally 'goose-man' — a byname built from «gås» ('goose') and «karl» ('man, fellow'), used here as Mårten's homely nickname: 'gander'.
Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifrån.  
But the big white gander had not been willing to leave home.
> Particle verb: «ge sig av»: «Ge sig av» ('set off, leave') combines «ge» ('give') with the reflexive «sig» and the particle «av» ('off'). The reflexive plus particle turns a plain verb into an idiom of departure — none of the parts translate literally on their own.
Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om.  
He had not said a word, only tucked his head under his wing and gone back to sleep.

Det såg ut att bli en härlig och klar dag.  
It looked as though it would be a lovely, clear day.
Det var nästan lika så vackert väder som den vårdagen, då vildgässen hade kommit över till Skåne.  
The weather was almost as fine as on that spring day when the wild geese had come over to Skåne.
> Pluperfect: «hade» + supine: «hade kommit» is the pluperfect (past-of-the-past): the past tense of «ha(va)» plus the supine «kommit». It marks the geese's arrival as already complete before the day being described — that spring day itself lies further back in time.
Havet bredde ut sig lugnt och orörligt.  
The sea spread out calm and unmoving.
> Reflexive «sig» with «breda ut»: «Breda ut sig» ('spread out') adds the reflexive pronoun «sig» to «breda ut» ('spread'): the sea spreads *itself* out. Swedish often uses this reflexive pattern where English uses an intransitive verb alone.
Luften var i stillhet, och pojken tänkte på vilken god överresa vildgässen skulle få.  
The air was still, and the boy thought about what a fine crossing the wild geese would have.

Han själv var ännu i ett slags yrsel.  
He himself was still in a kind of daze.
Än tänkte han sig som tomte och än som människa.  
One moment he thought of himself as a brownie, the next as a human being.
> «tomte»: A «tomte» is a small household spirit or brownie from Scandinavian folklore, tied to a farm and its fortunes. It's the tiny creature Nils was shrunk into for the whole journey, and the name his geese know him by: «Tummetott».
När han såg en stengärdsgård utmed vägen, var han rädd att gå vidare, innan han hade övertygat sig om att det inte låg något rovdjur och lurade bakom den.  
When he saw a stone wall along the road, he was afraid to go on before he had convinced himself that no beast of prey lay lurking behind it.
Och strax därpå skrattade han åt sig själv och gladde sig åt att han var lång och stor och stark och inte behövde vara rädd för någonting.  
And right after, he laughed at himself and rejoiced that he was tall and big and strong and did not need to be afraid of anything.

När han kom till kusten, ställde han sig, så stor han var, ytterst på strandbrädden, för att vildgässen skulle se honom.  
When he reached the coast, he placed himself, tall as he was, right at the edge of the shore, so that the wild geese would see him.
Det var en stor flyttningsdag.  
It was a great day of migration.
Det ljöd oupphörligt locktoner uppifrån luften.  
Calling notes sounded ceaselessly down from the air.
Han smålog för sig själv, när han tänkte på att ingen såsom han hade reda på vad det var, fåglarna ropade till varandra.  
He smiled to himself, thinking that no one but him knew what it was the birds were calling to one another.

Nu kommo också vildgäss flygande.  
Now wild geese too came flying.
> Archaic plural verb: «kommo»: Pre-reform written Swedish (as in this 1906 text) still marked plural subjects with a separate verb form: «kommo» ('came', plural) versus singular «kom». Modern Swedish dropped this agreement entirely — today «kom» serves all persons and numbers.
Den ena stora flocken följde den andra.  
One great flock followed another.
»Bara det inte är mina gäss, som far bort utan att säga farväl till mig!» tänkte han.  
"If only it isn't my own geese, flying off without saying goodbye to me!" he thought.
> Swedish quotation marks «»: Swedish of this era marks direct speech with «guillemets», both opening and closing in the same direction (»...»), unlike English's paired "curly quotes". Watch for it wherever a character speaks aloud in this chapter.
Han ville bra gärna tala om för dem hur allt hade gått till och visa dem, att han var människa igen.  
He very much wanted to tell them how everything had come about, and show them that he was human again.

Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara.  
A flock came that flew faster and cried louder than the rest, and something told him this must be the one.
Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut.  
But he could not recognize it as surely as he would have done the day before.

Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten.  
The flock slowed its speed and flew back and forth along the coast.
Då begrep pojken, att det var den rätta.  
Then the boy understood that it was the right one.
Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom.  
He simply could not understand why the wild geese did not land beside him.
> Archaic plural: «slogo»: «slogo» is the old plural past tense of «slå» ('strike'), used here in the particle verb «slå ner» ('land, come down'). A modern edition would simply write «slog ner» for both singular and plural subjects.
Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod.  
Surely it was impossible that they would not see him, standing there as he was.

Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom.  
He tried to give a calling note that would bring them down to him.
Men tänk, att tungan ville inte!  
But imagine — his tongue would not obey!
Han kunde inte få fram det rätta ljudet.  
He could not produce the right sound.

Han hörde Akka ropa uppe i luften, men han förstod inte vad hon sade.  
He heard Akka calling up in the air, but he did not understand what she said.
> Akka: Akka is the wise old lead goose of the wild-goose flock Nils has traveled with all book — their guide across Sweden, and here the first of them he can no longer speak to.
»Vad är detta?  
"What is this?
Har vildgässen bytt om språk?» undrade han.  
Have the wild geese changed their language?" he wondered.

Han vinkade åt dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: »Här är jag, var är du?»  
He waved to them with his cap, and he ran along the shore and called, "Here I am, where are you?"

Det såg ut, som om detta bara skulle skrämma dem.  
It looked as though this only frightened them.
De höjde sig och foro utåt havet.  
They rose higher and flew out over the sea.
Då förstod han äntligen!  
Then at last he understood!
De visste inte, att han var en människa.  
They did not know that he was a human being.
De kände inte igen honom.  
They did not recognize him.

Och han kunde inte kalla dem till sig, därför att en människa inte kan tala fåglarnas språk.  
And he could not call them to him, because a human being cannot speak the birds' language.
Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han förstå det.  
He could not speak it, and neither could he understand it.

Fastän pojken var så glad åt att vara löst ur förtrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han på detta sättet hade blifvit skild från sina goda kamrater.  
Although the boy was so glad to be released from the spell, he found it bitter that he had in this way been parted from his good comrades.
> Pre-1906 spelling: «blifvit»: «Blifvit» is the old spelling of «blivit» ('become'), with «f» where the 1906 Swedish spelling reform later standardized «v». This text sits right at that reform, so both spellings can appear.
Han satte sig ner i sanden och slog händerna för ansiktet.  
He sat down in the sand and put his hands over his face.
Vad tjänade det mer till att se efter dem?  
What use was there in watching after them any longer?

Men strax därpå hörde han brus av vingar.  
But right after, he heard the rush of wings.
Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott, och hon hade vänt tillbaka än en gång.  
Old Mother Akka had found it hard to leave Thumbietot, and she had turned back once more.
> «Tummetott»: «Tummetott» ('Thumbietot' in English editions) is the name the animals give Nils once he is shrunk to the size of a thumb — «tumme» means 'thumb'. It is what the geese have called him throughout the journey.
Och nu, då pojken satt stilla, vågade hon att fara honom närmare.  
And now, since the boy sat still, she dared to fly closer to him.
Plötsligt hade väl något öppnat hennes ögon för vem han var.  
Suddenly something must have opened her eyes to who he was.
Hon slog ner på udden tätt bredvid honom.  
She landed on the point close beside him.

Pojken ropade till av glädje och tog den gamla Akka i sin famn.  
The boy cried out with joy and took old Akka in his arms.
De andra vildgässen ströko näbbarna mot honom och trängdes omkring honom.  
The other wild geese rubbed their bills against him and crowded around him.
De kacklade och pratade och sade honom all sin hjärtliga lyckönskan, och han talade också till dem och tackade dem för den underbara resan, som han hade fått göra i deras sällskap.  
They cackled and chattered and wished him all their heartfelt congratulations, and he too spoke to them and thanked them for the wonderful journey he had been allowed to make in their company.

Men på en gång blevo vildgässen underligt stilla och drogo sig bort från honom.  
But all at once the wild geese grew strangely quiet and drew away from him.
> Archaic plurals: «blevo», «drogo»: Both verbs here take the old plural ending: «blevo» ('became', from «bli») and «drogo» ('drew', from «dra»). Modern Swedish uses the same singular form, «blev» and «drog», regardless of number.
Det var, som om de ville säga: »Ack, han är en människa!  
It was as if they wanted to say, "Ah, he is a human being!
Han förstår inte oss, vi förstår inte honom.»  
He does not understand us, we do not understand him."

Då reste sig pojken och gick fram till Akka.  
Then the boy stood up and went over to Akka.
Han smekte och klappade henne.  
He stroked and patted her.
Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med från första början.  
He did the same with Yksi and Kaksi, Kolme and Neljä, Viisi and Kuusi, the old ones who had been along from the very beginning.
> The geese's names are Finnish numerals: «Yksi, Kaksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi» are simply the Finnish words for 'one' through 'six'. Lagerlöf names Akka's oldest flock-mates after counting numbers, a small joke about how faceless and interchangeable the rest of the flock can seem next to Akka.

Därpå gick han över stranden mot land, för han visste ju, att fåglarnas sorg aldrig varar länge, och han ville skiljas från dem, medan de ännu voro bedrövade över att de hade mistat honom.  
Then he walked across the shore toward land, for he knew well that the birds' sorrow never lasts long, and he wanted to part from them while they were still grieved at having lost him.
> Archaic plural: «voro»: «voro» is the old plural past tense of «vara» ('be'): 'they were'. It survives in this 1906 text alongside the modern singular form «var», which today covers every person and number.

När han hade kommit upp för strandvallen, vände han sig om och betraktade de många fågelflockarna, som foro ut över havet.  
When he had climbed up over the shore bank, he turned around and watched the many flocks of birds flying out over the sea.
Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgåsflock for tyst framåt, så länge som han kunde följa den med blickarna.  
All of them cried out their calling notes; only one flock of wild geese flew on silently, for as long as he could follow it with his eyes.
> Archaic plural: «skreko»: «skreko» is the old plural past tense of «skrika» ('cry out, shriek'): all the other flocks 'cried out' together. The modern singular form «skrek» now serves for one bird or many.

Men fylkingen var jämn och välordnad och farten god, och vingslagen voro starka och kraftiga.  
But their formation was even and well-ordered and their speed good, and the wingbeats were strong and powerful.
> «fylking»: A «fylking» is an old, literary word for a battle line or marching formation. Lagerlöf borrows the military term for the geese's orderly flying wedge — a grander word than plain «flock».
Och pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock.  
And the boy felt such a longing after those flying away that he very nearly wished to be Thumbietot again, who could ride over land and sea with a flock of wild geese.
---

Source text: public domain (Selma Lagerlöf, d. 1940; first published 1906–1907). English translation: © 2026 1732 Studios, LLC — original draft, pending editorial review.